TV. Under hösten gjorde reality-tv-programmet ”Paradise Hotel” comeback och nyligen stod Amanda Fransson och Emil Renmarker som vinnare. Orsaken till uppehållet var att det 2021 larmades om sexuella övergrepp i dokusåpan. Programmet ersattes av det nya ”Paradise” som hade tydligare regler, var mjukare och i folkmun kallades för ”pk-hotel”. Det blev ingen succé för pk-hotel. Även om så klart ingen önskar att det ska förekomma sexuella övergrepp så verkar tittarna ha saknat galenskapen, gränslösheten, dolkarna i ryggen, sexet, fyllorna och de lite dumma och snygga killarna från Helsingborg.

Framför allt är det medelklassen som älskar att ”Paradise Hotel” är tillbaka. Återigen diskuteras programmet i poddar och blir omskrivet på kultursidorna. Jag pratar med en kollega om vem som högg vem i ryggen och vi spekulerar i vilka ingrepp deltagarna gjort. Det ofta skamfilade Paradise Hotel, dum-tv, är en av få ingångar för den urbana medelklass som vill bevittna lite äkta verklighet. Både Helsingborgspöbeln och Södermalmsklickarna tyckte att pk-hotel var alldeles för pk. Nu däremot, finns det både en publik som vill bli och vara som deltagarna och åskådare som intresserat analyserar tv-serien.

Programmet har blivit inkörsporten för den som vill förstå influencervärlden, rådande ideal, hur det är ställt med sexism, konservatism och andra strömningar i landet. Sådant som många av oss annars har svårt för att få reda på inuti våra egna sociala bubblor. Vi kan så klart påstå att vi älskar den otroligt sympatiska och sköna lastbilschauffören Mattias Helén hur mycket som helst. Men det är inte för att vi skulle vilja vara hans kompis som vi sitter klistrade framför skärmen.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Medelklassen kan inte sluta älska ”Paradise Hotel” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. “Liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet och inte individens frihet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nina Björks Om man älskar frihet.

Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska av Nina Björk
Wahlström & Widstrand

I den grekiska tragedin är såväl människor som gudar blinda för sina egna handlingar. De ser inte heller hur de undergräver villkoren för sina världars fortlevnad, eller så skiter de i dem på grund av simpla skäl som makt och begär.

Katastroferna avlöser varandra och dramatiken ackompanjeras av högstämda körer, allt kan bara gå åt helvete.

Om det senmoderna klassamhället vore en tragedi så har medelklassen huvudrollen och kören är de liberala opinionsbildarna. I sina lovsånger till friheten kamouflerar de samhällets orättvisor och förnekar kapitalismens kostnader. De religiösa myterna har ersatts av tunna stråk av ideologi, men de innehåller inte mer sanning än de förra.

Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?

Det finns ett otal försvar av klassamhället, alla osynliggör de att det finns ett vi.

Försvaren besjungs av politiker i olika läger, och de upprepas av företagsledare, ekonomer, statsvetare, byråkrater och folk som kallar sig för demokrater, socialdemokrater och liberaler.

Det är alldeles som om klass fortfarande ses som något av naturen givet, samtidigt som klassresan sägs vara en utväg som vi alla är fria att välja. Vi måste övertygas om att vi lever i en rättvis meritokrati, samtidigt som formeln för att lösa de sociala och ekonomiska problemen stavas privatisering.

Paradoxerna är många, och det mest motsägelsefulla är att liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet, och inte individens frihet.

Men, Om man älskar frihet, som är titeln på Nina Björks senaste samling av sylvassa argument för just friheten, är det väl ändå dags för en uppriktig uppgörelse med liberalismens paradoxer, en gång för alla?

Tidigare är det mest liberaler som har förknippats med försvaret av universella värden, och som har förordat vikten av att enas om människans grundläggande behov. Det är inte längre fallet. I den här boken tar sig Björk an den uppgiften och med hjälp av logiken synar hon den liberala retoriken om allas lika värde och frihetens grundvalar ut i sömmarna. Om man älskar frihet kan läsas som ett nobelt försök att hjälpa liberaler att tolka sina egna argument, om allt från meritokratin till marknaden som svar på samhällets problem. Den kan också läsas som ett försvar av socialismen, mänskligheten och hela planeten. Eller som en förberedelse på en kamp som började innan vi föddes. Du väljer.

Björk argumenterar, att inget samhälle som bygger på konkurrens kan bli rättvist och kapitalismen kan inte leverera frihet, inte ens för de rika. Hon exemplifierar hur friheten förutsätter tillit, trygghet och jämlikhet. Men det handlar inte bara om att ta ställning för allas rätt att leva och blomstra fritt, utan att förtrycka/s och inskränka/s av andra, utan också om att det ekonomiska systemet hotar vår rena överlevnad.

Vi navigeras från klimathot och klass till kultur och könsstympning; det vill säga alla de områden där liberalismen in absurdum har bakat in sig i postmodernistiska förnekelser och en förlamande inställning till politik. Men frågan är om den politiska oviljan bottnar i en dunkel tankeförmåga, ett ointresse för hur andra människor har det, eller ren feghet?

Det senare föreslår Björk utan att spekulera vidare. Hon håller sig till den strikta argumentationen. Som läsare kan jag däremot inte avstå frestelsen att associera mera; om de liberala banden till medelklassen, som är fegheten klass-ifierad.

Att liberalismen har blivit den dominerande ideologin inom medelklassen och att medelklassen är den klass som utvecklar (eller snarare avvecklar) teorin är inte ett kontroversiellt påstående. Och kanske, tänker jag nu inspirerad och lätt upplyst med hjälp av Björks skarpsinne, vilar här en förklaring till varför liberaler brister i konsekvenstänk och karaktär, de paradoxala dragen.

Medelklassen existerar i ett gränsland, mellan att exploateras och att exploatera, eller både och. Det skapar ett beroende av alla, men lojalitet med ingen.

I onsdagens krönika i Opulens Vi måste snacka om medelklassen beskriver Linda Bönström medelklassen i ungefär samma anda som Nina Björk analyserar dagens liberalism; ”den bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma grupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger.” Bönström konstaterar vidare att medelklassen inte kan klara sig själv och att det just är detta, det underliggande beroendet, den villkorade livsstilen, som gör medelklassen ”farlig, opålitlig och diffus.” Jag skulle vilja tillägga att den existerar enbart genom att sparka neråt och slicka uppåt.

Medelklassen är alltså inte bara farlig på grund av sin ökande konsumtion och sitt falska medvetande, utan för att den är mer beroende av systemet än någonsin. Dess ihåliga argument för frihet, som den kallar för liberalismen, är bara tomma försvar av klassintressen.

Men det här är ett stickspår, för Björk handlar den verkliga frågan om att göra politik på riktigt. Och hon bjuder på goda förslag i slutet av sin bok, övertygad om att de flesta av oss (ja även medelklassiga liberaler) kan nå insikt om våra mänskliga livsvillkor; att vi alla sitter i samma båt, och att det är möjligt att ändra historiens förlopp och ta framtiden tillbaka. Vi kan gå samman och återerövra livet. Vi kan överge tragedins förbannade manus, och undvika den kommande katastrofen.

The post Skarp uppgörelse med liberalismens paradoxer first appeared on Opulens.

KLASSRESENÄRER. “Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär”, skriver Linda Bönström.

Mitt emellan pandemi, global miljökatastrof och allehanda tragedier är det lätt att skjuta undan det där samtalet som måste föras. Samhällshotet benämnt som den nya medelklassen.

Det är någonting obehagligt med det hela, så måste det vara när frågan om dess existens så sällan når dagordningen. Sannolikt finns en stark beröringsskräck eftersom vem ska, för det första, föra samtalet om hur viktigt det är att tvätta bort spåren av dess grundläggande arbetarklasstillhörighet. Och för det andra, vilka är dessa som vandrar – populärt kallat social rörlighet – lite hit och dit, hipp som happ? Vad står denna stora socioekonomiska grupp för egentligen? Och varför törs inte arbetarklassen attackera hårdare mot det politiska förräderi som förkommer?

Borgerligheten och överklassen är inte ett problem i den meningen att vi inte vet vilka det är som lever gott på arbetarna i landet. Den nya medelklassen bygger på en ängslighet som gör att den är en ständig kappvändare, för vem vill inte känna sig lyckad, vara en stolt resenär.

Medelklassen häver sig, medelklassen harklar och stirrar idogt åt alla håll utom det rätta. Laura Kolbe, professor i europeisk historia, intervjuades för några år sedan i Yle, Finlands public service-bolag, om medelklassen. Hon menar att eftersom medelklassen är brokig är det svårt att säga någonting generellt om deras identitet. Men oavsett hur till exempel framtidens arbetsmarknad kan förändras, framför allt i digitaliseringens fotspår, kan man förutspå att medelklassen kommer att fortsätta dominera vården, undervisningen och kulturen. Lågstatusens käftar tycks aldrig slappna av utan ligger ständigt i hälarna på medelklassen.

International Labour Organization (ILO) släppte 2016 en rapport om vad som sker med den europeiska medelklassen och dess redaktör Daniel Vaughan-Whitehead menar i en intervju i Arbetsvärlden att när man tittar på samhällets ojämlikheter ser man oftast till toppen och botten på samhällsstegen, men fokuserar man istället på mittenskiktet rör det sig upp och ned: “Det är viktigt att se vilka som rör sig och vad som påverkar de rörelserna.”

Fredrik Sonck skrev för några år sedan en utmärkt ledare i finska Hufvudstadsbladet, där han framhöll att frågan om att tillhöra den nya medelklassen eller de facto fortfarande tillhöra arbetarklassen bygger på hur arbete och kapital ska regleras. “Medelklassillusionen låter påskina att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”

Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma socialgrupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger. Glöm att du kan behålla familjens bilar och istället för utlandssemester gäller kampen återigen en limpa bröd.

För så skört är det. Den nya medelklassen kan inte klara sig själv om – eller när – någonting skiter sig. Helt ur det blå kommer dessa då bli påminda om det samhälle de valt att ställa sig utanför. Att glömma, eller radera, sitt förflutna gör att den nya medelklassen inte kan – inte vill – ta ställning till särskilt mycket i klasskampsfrågan. Aldrig stöta sig med någon, sköta sitt, uttrycka sig lite lagom. Det gör som sagt den nya medelklassen farlig, den är opålitlig och diffus. Det kritiska i situationen formuleras utmärkt av Vaughan-Whitehead: När något händer i medelklassen så rör det hela systemet.

The post Vi måste snacka om medelklassen first appeared on Opulens.

KLYSCHOR. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Here we go again, tänkte jag när jag läste en intervju i DN i helgen. Inte bara för att den som porträtteras är filmaren Johan Renck, på 90-talet känd som artisten Stakka Bo, utan för att anmärkningsvärt platta reflektioner lyfts fram som vore de djupsinniga insikter. Renck säger sig bland annat ha fascinerats av ”mörker” i konsten och upplever en större mening med livet efter att ha fått barn. Så originellt. Berätta mer!

Att döma av samhällsdebatten borde man kanske förvånas av och välkomna omväxlingen i att få läsa ett frustande välvilligt porträtt av en vit, medelålders man med välsituerad uppväxt. Särskilt som Renck visat upp sin gigantiska innerstadsvåning, berättat om garderobens hutlösa pris, slängt in referenser om hur många hundra tusen han fått betalt för olika reklamuppdrag och att det berättats att han viftat med kreditkortet när han för en gångs skull åkte vanlig buss.

Men det gäller förstås inte alla män. Jag föreställer mig att det hade låtit annorlunda om denna person var börs-vd, och kläderna märkeskostymer snarare än hippa skjortor.

Att Johan Renck hyllas för sin roll i skapandet av tv-serien Chernobyl är förstås helt i sin ordning. Men när jag läser kan jag inte komma ifrån misstanken att det inte så mycket är prestationen som åsiktsgemenskapen som gör att intervjuare och intervjuobjekt klickar så bra.

Renck säger alla de där ”rätta”, frasradikala sakerna. Han kritiserar Donald Trump, lyfter fram den radikalaste bland Demokraternas profiler, Alexandria Ocasio-Cortez, och parar sin lyhörda konsumtion med en lika modemedveten ångest och civilisationskritik.

Förekomsten av välbärgade så kallade gåsleversocialister har alltid betraktats som något av en sensation, trots att det varit mer regel än undantag att radikaler frodats bland de bättre bemedlade. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt. En dröm om ”ett annat samhälle” är i praktiken lika kravlös som den övriga konsumtionen för den som har obegränsat med pengar, och det är därför inte konstigt att sådana åsikter anses lika välskräddade och smakfulla i de rätta sociala sammanhangen som den utvalda designerskjortan av skogshuggarmodell för 7 000 kronor.

Radikala åsikter gör en dessutom mer eller mindre immun mot personlig kritik. En mer reserverad journalist hade kanske kunnat invända att det är en rätt lam gest att någon med 250 flygdagar som bor på 420 kvadrat säger sig nästan ha slutat äta kött, men för den som är vänster är sådana diskrepanser inga problem. The system made me do it.

Självklart kommer Renck med inneklyschan framför alla bland radikala posörer på miljöområdet, nämligen att man inte kan ha oändlig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld.

Suck. Ekonomisk tillväxt är inte mer och större saker. Tillväxt är att skrivmaskinen, klockradion, freestylen, den fasta telefonen, väggkalendern, filofaxen, tv:n, hemdatorn, kameran, filmkameran, uppslagsverket, biblioteket och skivsamlingen numera får plats i var mans ficka — fast med oändligt större användarmöjligheter. Det är att ständigt använda begränsade resurser bättre och klokare, så att vi kan få ut mer av dem. Ett piano har ett fysiskt begränsat antal tangenter, men få skulle hävda att det därför bara går att få ut ett begränsat antal musikstycken eller oroa sig för att musiken håller på att ta slut.

Mer relevant för miljöområdet: Sedan 1970-talet har västvärlden dramatiskt minskat utsläppen av svavel, freon och tungmetaller, liksom oljespillet i haven. Detta trots att oljetransporterna ökat och den ekonomiska tillväxten stigit. Restriktioner och skatter kan definitivt vara en hjälp, men utsläpp kan minskas radikalt utan att man avskaffar marknader eller tillväxt.

Johan Renck och reportaget om honom är förstås bara ett exempel, lite extra tacksamt eftersom det var extra allt — extra klyschigt, extra vräkigt, extra förutsägbart. Men det är bara en av många texter som har de välbärgades konsumtionströtthet, och en klädsam ångest därför, som gemensam premiss. Förra sommarens kulturdebatt om flygskam hade också klara drag av den mättes klagan, accentuerad av att begreppets profilerade anhängare primärt tillhört skribenternas gåsleverklass, fast anställda i chefsposition. Alla religiösa sällskap har sina ritualer för absolution, och i de stora medierna är nyckeln alltsomoftast några klyschor som indikerar vänsterlutande samhällskritik.

The post Lyxångest och vänsterposer passar som hand i handske first appeared on Opulens.

MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem till Sverige igen efter många år i Ryssland och andra delar av Östeuropa: ”Stockholm — Svedala — känns kallt. Svenskar pratar inte med varandra. Grannar samarbetar inte till vardags. Prestigen och präktigheten håller tillbaka såväl erkännanden om livets svårigheter som önskemål om hjälp.”

Många som flyttar hit vittnar om samma sak. Att bli hembjuden till ett svenskt hem är ovanligt. Går man in på en buss stirrar ofta varannan stol tom eftersom vi föredrar att sitta för oss själva. Numera stirrande ner i en skärm, inte sällan med stora hörlurar på så att man med säkerhet stänger ute såväl ljud som samtal med omgivningen.

Hela systemet bygger på tanken om statsindividualism, det vill säga att var och en ska kunna förverkliga sina drömmar genom välfärdsstatens försorg. Möjligheter ska inte begränsas av familjens sociala status, förmögenhet eller kontaktnät. De nordiska länderna har i sanning varit framgångsrika på att ge invånarna välstånd, lycka och en ny chans. Gott så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det verkar vara något som skaver hos många. Trots att den stora breda medelklassen har det bättre än kanske någonsin, någonstans märks ett missmod — jo, trots ökad brottslighet på några områden, problem i vården, terrorism med mera vågar jag påstå att Norden anno 2018 är en av de bästa platser mänskligheten skapat, materiellt och trygghetsmässigt. Ändå är det många som flyr ifrån något. Det kan ta sig i uttryck i att man dricker, äter, spelar, tränar för mycket, för att döva en inre smärta. Se er omkring! Det är vanligare än man tror.

Är det för att vi aldrig blir nöjda? Eller är det för att något faktiskt saknas?

Kan det vara spontana samtal och samvaro i verkliga livet? Skärmarna avskärmar oss bokstavligen från varandra. Det materiella välståndet gör också att vi har råd att köpa allt fler tjänster av varandra istället för att hjälpas åt. Företag och myndigheter skjuter över en hel del arbete till kunder i form av bankappar och e-handel. Snart behöver vi inte ens säga hej till någon i kassan, allt i effektivitetens namn.

Missförstå mig inte, ekonomisk utveckling, välfärdsstaten, ny teknik och smartare resursanvändning ger oss bättre förutsättningar för ett gott liv. Men det verkar inte allena ge oss mening och välmående.

Människan är en social varelse. Tänk om fler skulle titta upp från sin mobil, säga hej och tillbringa mer tid med och för andra. Uppleva mer förundran i vardagen. Känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra. Då tror jag att Sverige skulle ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Titta upp från mobilen! first appeared on Opulens.

MISSTANKE. I sin krönika skriver Mattias Svensson att han anar ett mönster och när en misstanke när vardagsmotion och kulturkonsumtion ordineras på recept. Som så mycket annat hälsomedvetet och folkhälsorelaterat tycks det handla om att folk borde leva som medelklassen gör.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Operaföreställningen Tristessa var en lisa för själen. Sex, knark, dekadens, gränsöverskridande, 90-talsestetik, könsknipsande radikalfeminism och en riktigt snygg och maffig produktion. Jag begrep inte hälften och det var nog det mest befriande av allt. Så mycket i vår samtid är så kvävande uppenbart. Jag gick därifrån gladare och lättare.

Kanske är sådant välbehag rent hälsobefrämjande? Tanken har i denna mätbarhetens tid blivit populär. Så populär att man numera kan få kultur på recept, eller som det numera heter ”kulturunderstödd rehabilitering”. Jag läser detta i liberalen och läkarstudenten Kajsa Dovstads intressanta reflektion om det sluttande plan som sjukvården ger sig in på genom att låta läkare ordinera kultur och även fysisk aktivitet på recept (FaR). Fysisk aktivitet är hälsosamt för alla och i många olika doser, men läkemedel föreskrivs i specifika doser för en viss diagnos och det är detta som receptet är till för, menar Dovstad.

Motionens hälsoeffekt har ändå belagts i ett antal studier. På senare år har betydelsen vid psykiska diagnoser och för hjärnans funktionssätt betonats. Dovstads invändning gäller förstås ändå. Redan när det kommer till kulturen är det råddigare.

För några år sedan tittade Sören Holmberg och Lennart Weibull på sambanden (Kultur befrämjar hälsa) och fann små, få och svaga sådana. Det starkaste samband de hittade var ett positivt samband mellan läsande och sjukdom. Sannolikt för att de som är sjuka och sängliggande läser mer än för att läsande gör oss sjuka, men lite roligt ändå när så många velat frambesvärja motsatt samband. Kultur tycks inte vara någon mirakelkur mot ohälsa, men väl en tröst när den drabbar oss. Det är vackert så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men jag anar ett mönster och när en misstanke när vardagsmotion och kulturkonsumtion ordineras på recept. Som så mycket annat hälsomedvetet och folkhälsorelaterat tycks det handla om att folk borde leva som medelklassen gör.

Kanske borde vi helt enkelt föreskriva medelklass på recept.

I många studier framkommer att högre utbildning är bra för hälsan. Ju mer avancerad utbildning, desto längre lever folk. Kanske borde vi följaktligen införa akademiska studier på recept? Låta läkarna ordinera några poäng historia mot gikt och genusstudier mot klimakteriebesvär.

Vad gäller kosthållningen är vi nästan där. Lobbyingen pågår redan för fullt bland Svenska Dagbladets matalarmister om tydligare förhållningsregler för vad som serveras inom sjukvården och vilka råd som borde ges (se exempelvis skandalen att patienter serverats en skinkmacka). Dessutom är det bara att döpa om den redan idag rekommenderade Medelhavskosten till Medelklasskost. Det är ändå i stort sett samma sak.

Samma puritanism gör förmodligen att vi inte får se rödvin på recept, även om de många studierna om rödvin och hälsa är typexempel på samband man tenderar att få när man inte korrigerar för socioekonomi. Tyvärr verkar hypoteserna om att vinkonsumtion är hälsobefrämjande inte stämma, vi får som med kulturen nöja oss med att alkohol kan vara en tröst i tillvaron.

Kanske borde man även överväga köksrenovering på recept. När botten väl går ur byggmarknaden vore det i alla fall direkt inkompetent av branschens lobbyister att inte pröva den vinkeln. ”Vår studie visar att folk med nyrenoverade kök tenderar att vara friskare och leva längre.”

På tal om ekonomi är en annan, inte alltför långsökt, tanke att den mest betydelsefulla hälsofaktorn kan vara den ekonomiska trygghet som följer med medelklasstillvaron. Faktum är att experiment med kontanttillskott har fungerat rätt bra mot psykiska åkommor. I en studie i Blekinge för några år sedan noterades en signifikant nedgång av symptom för depression och ångest hos patienter med psykiska problem när de fick ett kontant tillskott på 500 kronor i månaden.

Tryggad inkomst på recept? Nä, det lär vi nog aldrig få se. Till skillnad från de ovanstående recepten skulle detta inte låta en utbildad auktoritet föreskriva och styra människor mot ett specifikt beteende, egna pengar skulle tvärtom göra folk oberoende och kapabla att fatta sina egna beslut. Det receptet är inte ett dugg medelklass.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Medelklass på recept first appeared on Opulens.