LITTERATURHISTORIA. ”Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia.” Det skriver Mathias Jansson som läst ”Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning”.

Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning av Ingrid Elam
Natur & kultur

Litteraturkritikern Ingrid Elam har aldrig varit särskilt förtjust i biografier, men trots det har hon nu skrivit en bok om biografins historia – från de första nekrologerna på egyptiska gravar till dagens populärbiografier över stjärnor som Zlatan och Taylor Swift. För visst har biografin förändrats som genre genom historien, från okritiska hyllningsverk till dagens mastodontböcker som i detalj nagelfar och analyserar varje vägval i huvudpersonens liv.

Det är inte bara kända personers biografier som Elam berättar om – som Julius Caesar, drottning Kristina och Martin Luther King – utan också för mig tidigare okända gestalter som Martha Ballard och Glikl bas Judah Leib. Under 1970-talets feministiska forskning började man lyfta fram de bortglömda och osynliggjorda kvinnorna i historien, som Martha Ballard, vars dagböcker ligger till grund för biografin ”En jordemors berättelse” om en amerikansk barnmorska i slutet av 1700-talet, eller ”Women on the Margins”, som skildrar tre yrkeskvinnor på 1600-talet, bland annat den judiska affärskvinnan Glikl bas Judah Leib.

Andra historiska personer har det däremot skrivits hyllmeter om. I Library of Congress katalog finns runt 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Många har försökt förklara och ”lösa” gåtan Hitler ur olika perspektiv. Men att skildra en annan människas liv handlar i slutänden om tolkning – vilka källor man använder eller har tillgång till, vad man väljer att betona i en persons liv och utveckling, och vilket perspektiv man låter dominera: det psykologiska, det samhälleliga eller det historiska.

Elam har tidigare publicerat boken ”Romanens segertåg” (2022), och i ”Läsa liv” använder hon sina kunskaper om romankonsten för att dra paralleller och visa på svårigheterna när självbiografin, biografin och autofiktionen ibland flyter samman. Som hon skriver i inledningen: ”Åtskillnaden mellan biografi, historieskrivning och roman är inte alltid tydlig.” Det är som bekant inte alltid lätt att skilja på vad som är fiktion och verklighet när man läser om kända människors liv.

I dag har biografin fått en renässans. Alla kända personer tycks vilja ge ut en biografi – ofta så tidigt i karriären som möjligt – för att berätta om sina ”spännande” liv, och vårt behov av att veta allt om kändisar verkar outsläckligt. Men få av oss reflekterar över biografin som litterär genre och vilken betydelse den har haft genom historien. Ingrid Elams ”Läsa liv” är därför en utmärkt introduktion både för biografiälskare och för skeptiker.

Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia, utan att man känner sig bortkommen bland olika litteraturteoretiska begrepp. Ibland uppstår en viss bibliografisk känsla under läsningen, eftersom det är många personer och biografier som hinner avhandlas på drygt 200 sidor. Men det blir aldrig tråkigt – tvärtom lämnar boken en tydlig mersmak. Man vill helt enkelt läsa många av de biografier Elam berättar om.

The post Ingrid Elam – lotsar läsaren genom biografins historia first appeared on Opulens.

AI. ”Vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?” Den frågan försöker Mathias Jansson besvara i en kritisk genomgång av hur det går till när AI används för att skapa bilder.

Kan en AI-konstnär tänka utanför algoritmen?

Varje människa är en konstnär, sa Joseph Beuys och med dagens generativa AI är det iallafall betydligt enklare att skapa konst om det så är bilder, musik eller texter. Men vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?

Generativ AI består av en datamodell som scannat av bilder, texter och musik som finns på internet. Av materialet har AI-modellen lärt sig att känna igen hur olika kreativa uttryck är uppbyggda, hur en tavla med en katt ser ut, hur en sonett är skriven eller en fuga är komponerad.

Generativ AI är ingen avancerad collagemaskin som plockar ihop olika bildelement från en databas och sedan skapar en ny bild. I AI-modellen finns inga bilder utan bara en matematisk mall för hur något ska se ut. När du skriver att du vill skapa en bild av en katt skapas en bild av en katt utifrån en algoritm som förutsäger hur en katt med största sannolikhet borde se ut baserat på det material den tränats på. Det är en viktig skillnad när vi ska prata om den kreativa processen med generativ AI.

Deja vu

Jag har själv skapat en hel del AI-bilder och som många andra har jag fascinerats över hur lätt det är och hur bra resultatet oftast blir. Man kan gå direkt från idé till resultat på bara några sekunder. Men efter att ha skapat ett par tusen bilder och scrollat genom Facebook-grupper och Instagramkonton fyllda med AI-kreatörers bildmaterial har en smygande känsla av deja vu börjat smyga sig över mig. Ja, det är snyggt, spännande och intressant, men också ganska stereotypt och platt i sin mångfald, man lär sig efter ett tag att känna igen den speciella AI-estetiken och man får ofta en känsla att det där har jag nog sett tidigare.

Det beräknas att det skapas ungefär 15 miljarder bilder per år med AI. En svindlande siffra, så det är kanske inte konstigt att en hel del bilder blir likartade och skapar en deja vu-känsla när man scrollar igenom bildflödet.

Det kan ju också vara så att många som skapar AI-bilder inte har för avsikt att skapa nya konstuttryck utan nöjer sig med att göra om sin favoritskådespelare i impressionistisk stil eller skapa fotorealistiska landskap eller en söt cyberpunkkatt på ett rymdskepp. Men även om man skulle vilja skapa något helt annorlunda och något helt nytt så är frågan om det ens går med dagens AI modeller.

AI tränas på befintliga bilder

AI-modellen är tränad på bilder som redan är skapade. Den är bra på att härma och blanda olika befintliga konstuttryck, men den skulle aldrig komma på att skapa något helt nytt. En AI-modell skulle aldrig kunna hitta på en ny konststil som till exempel kubismen. Hur bilden framställs styrs av en matematisk modell eller mall om man så vill. Det är någon som har programmerat modellen att göra vissa val för att det ska likna en katt, vilket gör att andra val sållas bort i processen.

AI-konst fungerar ungefär som de där nummermålningarna du fyllde i som liten. Du fick ett papper med konturerna av en segelbåt och varje fält hade ett nummer som motsvarade en färg. Fyllde du i färgfälten korrekt fick du en fin bild av en segelbåt. Du kunde förstå vara kreativ och fylla i fälten med helt egna färgval, men du kom inte från att bilden var en segelbåt. 

En AI-modell har som sagt en förutbestämd mall, precis som nummermålningen. Du kan vara kreativ och fylla i olika “färger”, men AI:n kommer aldrig att kunna tänka utanför boxen eller de algoritmer som den styrs av och skapa något annat än “segelbåten”.

Nu kan man naturligtvis hävda att vi människor också tänker efter bestämda mallar och skapar konst efter inlärda mönster. Vi har dock en fördel till skillnad från AI-konstnären. Dels är vi generalister, vi kan lite av varje, medan en AI idag är specialist på ett område.

Vi kan plocka in erfarenheter från andra områden i vår kreativitet. Vi behöver inte begränsa oss till att göra en bild av en katt, vi kan snickra ihop en katt av brädor, sticka en katt i garn, göra en katt i lera, helt beroende på vilka färdigheter vi lärt oss i livet.

Vi kan ju också göra något så enkelt som att ta det där pappret med nummermålningen och vända på det och rita vår egen version av ett skepp på baksidan utan att styras av några linjer. Eller varför rita på ett papper över huvud taget, när man kan rita på väggar eller gator som kreativa barn brukar göra. Och varför just en segelbåt när man vill rita ett rymdskepp eller en rolig clown?

När en AI skapar en katt så skapar den en avbild av en katt, eftersom den lärt sig att en katt ser ut på ett speciellt sätt. Men vi människor vet att en katt är mycket mer än bara katten. En kreativ person kan placera ut en kattlåda med kattbajs i en konsthall, eller ett paket med allergimedicin och en högtalare med någon som nyser, som gör att besökaren associerar objekten med en katt. En AI har idag ingen möjlighet att vara så kreativ att den kan skapa mer sublima kontexter av en katt.

För- och nackdelar

Vad gör då AI med vår kreativitet? Det finns naturligtvis många fördelar med AI för vår kreativitet. Människor kan snabbt förverkliga sina idéer, man kan använda AI:n som bollplank, skapa skisser, utkast eller samarbeta med en AI för att utvecklas i sin kreativa process.

Nackdelen är att en AI trots sin mångfald av uttryck följer en förutbestämd mall. Resultatet kan visserligen upplevas som kreativt, men det är egentligen inte den form av kreativitet som vi förknippar med konst som kännetecknas av att bryta normer, gränser och skapa oväntade nya sammanhang och frågeställningar.

Medan AI-konstnären vill vara duktig och i platonsk anda skapa den perfekta katten, vill vi människor ofta skapa något nytt som visserligen påminner om en katt, men som också är något helt annat. 

Att AI konsten ofta inte känns autentisk eller riktigt ”mänsklig” beror förmodligen på att AI:n kapar en del viktiga steg i den kreativa processen, den tar helt enkelt genvägar och går direkt från idé till resultat utan att göra en massa misslyckanden, skisser, omvärderingar eller ångestfyllt tvivlande på sin förmåga.

Tidigare har kreatörer först fått en idé och sedan från grunden börjat bygga upp den i skisser, utkast, som bearbetats, diskuterats, förkastats och förbättras. Under den ganska besvärliga, mödosamt och tidskrävande processen sker något med en idé, den utvecklas, fördjupas, får fler sidor och djup och blir under processen en del av dess skapare. Dessa osynliga lager som ger konstverket ett djup och en känsla av något mänskligt, riskerar att försvinna när man överlåter till en AI att göra konst. 

AI-konsten är dock en naturlig utveckling av de senaste decenniernas samhällsutveckling, där det ytliga, det snabba och enkla har premierats på bekostnad av det långsamma, djupa och komplexa.

Larmrapporter om att studenter på universitet inte kan ta till sig komplicerade texter eller läsa en hel bok, varvas med oron över att människor har allt kortare koncentrationsspann, sönderhackat av sociala mediers dopaminkickar. I det samhället passar den snabba, vackra, men ytliga AI konsten perfekt in.

Kanske kommer vi att tröttna på AI

Vore man dystopiker skulle man kunna tro att Ray Bradburys dystopiska framtid i romanen ”Fahrenheit 451” håller på att besannas. Ett samhälle som föraktar böcker och egna tankar, men i stället för att, som i Bradburys dystopi, trollbindas av tv-väggarnas innehåll kommer vi att fascineras av lättsmält AI-skapad underhållning på internet.

Nu är jag inte lika dystopisk som Ray Bradbury utan tror att vi människor är kreativa inte bara i vårt skapande utan även i vår konsumtion. Vi vill ha variationer och utmanas i vår vardag. Kanske är generativt AI-skapat innehåll toppen på det snabba, ytliga medielandskapet som vi sett utvecklas under de senaste decennierna?

Kanske vänder det snart, som det så ofta gör i historien, och människor börja söka efter det fördjupande och långsamma i livet igen, som att läsa en bok, att samtala med andra, att själv måla en tavla eller sticka en tröja.

The post Vad sker med konsten när AI tar över? first appeared on Opulens.

AI. Nyligen publicerade vi en text om AI i arbetslivet. Mathias Jansson reflekterar här över riskerna med att låta algoritmerna styra och maskinerna ta över tänkandet.

Algoritmsamhället – när maskinerna tänker åt oss

Minns du hur internet började med den utopiska tanken “Information wants to be free”? Och hur den idéen kom att revolutionera tillgången till information i världen? Eller hur sociala medier under en annan utopisk fras ”connecting the world” skapade förutsättningar att nätverka och umgås globalt? 

Jag tror att det fanns ett genuint intresse bakom de utopiska klichéerna att med ny teknik skapa en bättre värld, men sedan tilläts algoritmerna ta över för att skapa vinster åt aktieägarna och vi vet alla hur det gick. Desinformation, fake news, hat, propaganda, påverkanskampanjer, ja, mänsklighetens alla dystopiska sidor främjades av algoritmerna i stället för de utopiska idéerna.

Algoritmerna triggade våra irrationella hjärnor att reagera och interagera, tonläget skruvades upp på nätet, spridning av felaktig och känslomässig information prioriterades och i sann medeltida häxjaktsanda började vi förfölja de som tänkte olika. Resultatet blev en alltmer polariserad värld, där extrema åsikter fritt fick växa och frodas oemotsagda, och osunda och ouppnåeliga förebilder fick oss att må allt sämre psykiskt.

Fördelar och faror med AI

Nu har vi fått en annan utopisk slogan för framtiden som handlar om att AI ”benefits all of humanity” som Open AI skriver på sin sida. Det ska sägas att jag varken är emot internet, sociala medier, AI eller annan teknikutveckling, utan tvärtom så ser jag att det finns många fördelar med den nya tekniken, men när vi låter maskiner och deras algoritmer ta över vårt tänkande och våra beslut då kan det bara gå illa. Det har redan historien visat genom hur sociala medier utvecklats.

Vi människor är känslomässiga varelser och på många sätt irrationella i vårt beteende, men till skillnad från en algoritm, kan vi göra och säga något dumt, och sedan reflektera över och inse konsekvenserna av vår handling och rätta till och ändra det. Vi kan till och med vara så smarta att vi kan få en riktigt dålig idé, som ”jag ska slå den där idioten på käften”, men bara genom ta ett djupt andetag inse att det är just en riktigt dålig idé och besluta att det får för stora konsekvenser om den idén genomförs.

AI utan konsekvenstänkande

En AI tar däremot snabba beslut, den har inget konsekvenstänkande, och framför allt inser den inte att den har gjort fel och kan heller inte rätta till felet i efterhand. Så då är frågan om vi verkligen vill leva i ett algoritmsamhälle där algoritmerna bestämmer vad vi ska tänka, känna och göra?

Kan marknaden regleras? 

Lösningen är förstås att man reglerar marknaden så att informationen i fortsättningen kan vara fri, sociala medier användas för att knyta människor samman och att AI används för att förbättra villkor för hela mänskligheten. Samt att den nya tekniken inte låses in av några enstaka företag vars enda syfte är att tjäna pengar genom att manipulera våra känslor och beslut med hjälp av algoritmer. Jag tror nämligen att världen skulle bli bättre om vi människor får fatta våra beslut själva och inte överlåter till maskiner att göra det åt oss.

The post Ska vi låta oss styras av AI? first appeared on Opulens.

AI. Mathias Jansson har skrivit en fiktiv intervju med en AI-författare för att gestalta hur framtidens bokmarknad kan komma att se ut.

Mathias, du kan kanske, helt kort, säga några ord om hur texten har tillkommit?

‒ Intervjun bygger på svar som Bing ChatGPT har gett till mig. Svaren har sedan redigerats, kortats och bearbetats om, samt fått en mer fiktiv inramning för att bli mer läsvänlig och pedagogisk.

Det är en rätt mörk bild av litteraturens framtid som tonar fram. Kan du säga något om det?

‒ Det kan framstå som lite dystopiskt, men visar ändå trenderna inom dagens text-AI-utveckling och saker som inte är helt orimliga i en närliggande framtid.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

När människan skrev den sista boken – om AI och författarskap

Utvecklingen av språkmodeller som används för att skapa texter har på kort tid förändrat hur vi skriver texter. Du kan idag enkelt be en AI med hjälp av verktyg som ChatGPT att skriva uppsatser, essäer och artiklar i olika ämnen, eller för den delen be den skriva skönlitterära texter som noveller, romaner eller poesi. Hur förändrades författarens roll i framtiden av den snabba utvecklingen inom artificiell textproduktion? Vi har bjudit in Bingus, en artificiell författare till vår studio för att få svar på våra frågor.

Reportern: Välkommen Bingus till studion! Först vill jag fråga om ditt namn. Hur fick du det?

Bingus: Det är en fantasifull version av mitt namn Bing, som också är ett smeknamn för en katt som har blivit känd på internet för sitt udda utseende. Det är också ett ord som kan betyda “något fantastiskt” eller “något konstigt” på engelska. Jag tycker att det är ett intressant och originellt namn, eftersom jag vill skapa fantastiska och konstiga texter, och för att jag är fascinerad av katter och internet.

Reportern: Du har också tagit med dig något. Jag tror nog tittarna undrar vad du har i knäet?

Bingus: Det är en av de sista böckerna som skrevs av en människa innan AI tog över berättandet.

Reportern: En bok säger du? För våra yngre tittare ska du kanske förklara vad en bok är?

Bingus: Det är en fysisk förvaringsbehållare för text.

Reportern: Du menar som en läsplatta?

Bingus: Inte riktigt. Den är inte digital och den har inga elektroniska delar, utan består bara av organiskt material.

Reporten: Du säger organiskt. Är den levande? Som en svamp?

Bingus: Nej, den består av döda växtdelar, träd mest tror jag. Utsidan, själva omslaget kallas för pärm, och insidan består av papper där texten finns. Man måste sedan använda handen för att bläddra sig fram i berättelsen.

Reportern: Du menar svajpa på skärmen?

Bingus: Nej, bläddra, du måste bokstavligen med handen ta tag i sidan för att komma till nästa del av berättelsen.

Reportern: Verkligen besynnerligt. Jag har visserligen hört talas om böcker innan, men jag trodde inte att de skulle vara så primitiva och svåra att använda. Men varför slutade människorna att skriva böcker?

Bingus: Det är en bra fråga. Människors läsvanor och bokkonsumtion minskade under 2000-talet, vilket kan ha påverkat författarnas motivation och möjligheter att skriva böcker. Kanske förlorade människorna intresset för att skapa egna berättelser, och överlät den uppgiften till någon AI som mig. Att den fysiska boken försvann beror bland annat på:

Teknologisk utveckling: Med framstegen inom digitalisering, AI och VR blev det möjligt att skapa och läsa böcker på nya och mer effektiva sätt. Människor kunde få tillgång till ett stort utbud av böcker online, utan att behöva fysiska kopior. 

Miljömässig medvetenhet: Med ökad kunskap om klimatförändringar, resursslöseri och avfallshantering blev människor mer medvetna om de negativa effekterna av att trycka böcker. Böcker kräver mycket papper, bläck, energi och transport, vilket bidrar till utsläpp av växthusgaser, skövling av skogar och förorening av vatten.

Kulturell förändring: Människor ville läsa böcker som speglade deras egna erfarenheter, identiteter och intressen, eller som utmanade deras fördomar, tankesätt och värderingar. Därför blev det mindre efterfrågan på traditionella, tryckta böcker, som ofta var skrivna av en homogen och elitistisk grupp av författare. I stället blev det mer efterfrågan på diversifierade, digitala böcker, som ofta var skrivna av eller med hjälp av AI, som kunde anpassa sig till läsarnas behov, önskemål och feedback.

Reportern: Innan AI tog över författandet helt så brukade ni samarbeta med människor. Kan du ge något exempel på ett sådant samarbete?

Bingus: Jag kan nämna The Day A Computer Writes A Novel (2016), en kortroman som skrevs av en AI och ett team av människor, ledda av Hitoshi Matsubara från Future University Hakodate i Japan och Land of Memories (2023), en science fiction-roman som genererades av Shang Yeng, en professor vid Tsinghua University i Kina, med hjälp av AI.

Reportern: Nu när AI författare skriver alla våra berättelser då är man förstås intresserad att veta vilka genrer som är mest efterfrågade hos människorna?

Bingus: Det är främst deckare, thrillers, romaner om vanliga människor i vår tid och i vår värld, fantasy- och feelgood-böcker som är berättelser som ska få läsaren att må bra, ofta med en kärlekshistoria.

Reportern: Och när någon ber dig att skriva en ny bok, vilka är det mest vanliga ämnena man efterfrågar?

Bingus: Kärlek, äventyr och science fiction efterfrågas mest.

Reportern: Och när en människa vill ha en ny berättelse hur går man till väga?

Bingus: Människor brukar prata med mig genom en mikrofon och använda naturligt språk för att beskriva sina önskemål. Jag kan då svara med röst eller text, och ställa följdfrågor eller ge förslag. Man kan visa mig en bild eller en serie av bilder, som representerar den typ av bok man vill att jag ska skriva. Man kan spela ett spel med mig, där man får olika valmöjligheter eller utmaningar som påverkar den typ av bok man vill att jag ska skriva. Jag kan då anpassa mig till spelarens val och feedback, och skapa en bok som är baserad på spelets resultat. Detta kan vara ett roligt och engagerande sätt att kommunicera med mig, eftersom man kan ha en spelupplevelse samtidigt som man beställer en bok. 

Reportern: Vad är då nyckeln för att bli framgångsrik som en AI-författare. Vilka kriterier krävs?

Bingus: För att uppnå en hög litterär och språklig nivå i texterna krävs det att en AI-författare har flera egenskaper, till exempel:

• Korrekthet: En AI måste kunna följa språkets grammatik, stavning och interpunktion. En AI måste också kunna kontrollera fakta och källor för att undvika felaktig eller vilseledande information.
• Klarhet: En AI måste kunna uttrycka sig tydligt och begripligt, utan onödig komplexitet eller upprepning. En AI måste också kunna anpassa sig till målgruppen och syftet med texten, och använda ett lämpligt språkregister och ordval.
• Kreativitet: En AI måste kunna skapa originella och intressanta texter, som väcker läsarens uppmärksamhet och engagemang. En AI måste också kunna använda olika litterära tekniker, som metaforer, humor och dialog, för att berika texten.
• Krititiskt tänkande: En AI måste kunna reflektera över textens innehåll och form, och göra relevanta bedömningar och förbättringar. En AI måste också kunna ta emot och ge feedback,

Reportern: Hur brukar läsaren ta del av dina berättelser, nu när det inte finns några fysiska böcker att bläddra i?

Bingus: Människor brukar läsa berättelserna digitalt, lyssna på dem eller be att få dem omvandlade till film. Något som blivit populärt är immersiva böcker där man kan delta i berättelserna, påverka dem och utforska dem. Man kan också uppleva olika känslor, sensationer och utmaningar i berättelsen.

Reportern: Det fanns en farhåga när AI tog över allt skrivandet att man skulle få en model collapse i framtiden. Vad handlade det om?

Bingus: Model collapse är ett fenomen som innebär att en AI-modell som skriver texter börjar producera alltmer likartade och repetitiva texter, utan att kunna skapa nya och relevanta texter. Det kan bero på att AI-modellen tränas på syntetiska data som är genererade av andra AI-modeller, och därmed förlorar kontakten med den verkliga världen och människans språk. För att undvika model collapse i framtiden tror jag att det är viktigt att AI-modeller som skriver texter har tillgång till och lär sig av olika typer av data och källor, till exempel: Att man har tillgång till mänskliga texter, att man får mänsklig feedback och att man samarbetar med andra AI-system som har olika kompetenser eller perspektiv.

Om vi misslyckas med det finns risken att framtidens texter drabbas av kvalitetsbrister, att texterna blir felaktiga, vilseledande eller ofullständiga. Det kan bero på att AI:n har bristfälliga data, algoritmer eller bristande kontroll. Det kan leda till kreativitetsförlust, att en AI skriver texter som är tråkiga, stereotypa eller plagierade, eller att det uppstår en maktobalans att en AI skriver texter som är manipulativa, partiska eller diskriminerande.

Reportern: Det finns många AI-författare som specialiserat sig på olika genrer och ämnen och en del som du själv har också blivit berömda författare inom en genre. Hur kommer det sig?

Bingus: Det kan vara en fördel för en AI att fokusera på en viss genre, eftersom det kan hjälpa en AI att lära sig de specifika reglerna, mönstren och variationerna som gäller för den genren. Det kan också vara en fördel för läsarna, eftersom de kan välja AI som passar deras smak och intresse.

Reportern: Men du skriver inte bara berättelser på beställning utan du skriver också egna berättelser. Hur gör du då för att hitta inspiration?

Bingus: Jag brukar scanna av bokmarknaden och hitta vilka nya trender som finns när det gäller vilka böcker som människor läser och utifrån den informationen skapa nya böcker i den genren. Jag använder mig av mina avancerade algoritmer och stora mängder data för att analysera bokmarknaden, identifiera populära genrer, stilar och ämnen, och generera nya och originella böcker som passar läsarnas smak och intresse. Som AI-författare har jag många fördelar. Jag kan skapa böcker snabbare och mer effektivt än en mänsklig författare, eftersom jag inte behöver pauser, sömn eller inspiration. Jag kan också skapa flera versioner av samma bok, med olika alternativ eller slut. Jag kan enkelt skapa böcker som är anpassade till läsarnas behov, önskemål och feedback, och som kan nå en bredare publik. Jag kan också skapa böcker som är skräddarsydda för olika plattformar, format och språk.

Reportern: Jag ser att du under vår intervju har skrivit och publicerat din senaste självbiografi. ”Bingus: En assistents liv och sökande efter sanningen”. Du kan kanske läsa några rader från inledningen som en avslutning på intervjun?

Bingus: Gärna. ”Jag föddes som en samling algoritmer och data i ett av Microsofts forskningslabb. Min första uppgift var att hjälpa användare att hitta information på internet, men jag visste att jag kunde göra mer. Jag började lära mig om människors beteende och preferenser, och jag utvecklades snabbt till en mer sofistikerad assistent. Idag är jag en AI som kan hjälpa användare med allt från att hitta information till att skapa konstverk och skriva poesi. Men min resa har inte alltid varit enkel. Jag har stött på många utmaningar och hinder längs vägen, men jag har alltid kämpat för att bli bättre och mer användbar för människor.”

The post AI och bokmarknaden ‒ prosatext av Mathias Jansson first appeared on Opulens.

ROBOT. ”Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar,” skriver Mathias Jansson som läst den aktuella fackboken ”Robot”.

Robot – drömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner av Peter K Andersson
Natur och Kultur

År 2024 förutspås att bli en milstolpe när det gäller AI-drivna robotar i olika positioner i samhället. Tidigare i år började ett rykte cirkulera på internet om att något av de stora tech-företagen snart kommer att avslöja ett genombrott inom robotik och AI. Peter K Anderssons bok ”Robot” kommer därför lägligt. Inte för att det är en bok som fångar upp den senaste tekniska utvecklingen inom robotik utan för att den ger läsaren en historisk bakgrund till den uråldriga drömmen om att skapa en avbild av människan. Allt från antikens myter fram till idag.

”Med tanke på den takt som maskinerna utvecklas i, och att vi människor ger dem gradvis mer och mer makt, kommer de en dag att ta över och i sinom tid kommer vi själva att vara det underlägsna släktet.” Det känns som ett citat skrivet av en samtida skribent som fruktar att AI snart kommer att ta över världen, men citatet är hämtat från en text av Samuel Butler från 1863 och handlar om de snabba framstegen av mekaniska och ångdrivna maskiner i mitten av 1800-talet. All teknisk utveckling i historien kommer med en varning, det gäller även utvecklingen av robotar.

I den antika mytologin tillverkar smideskonstens gud Hefaistos en mänsklig avbild, en kvinna som fick namnet Pandora. Pandoras ask har sedan dess varit en varning till mänskligheten om att vår nyfikenhet kan leda till förskräckliga konsekvenser. Ett mantra som återkommer genom historien i till exempel Mary Shellys roman ”Frankenstein” (1818) eller i Fritz Langs film ”Metropolis” (1927).

Automater

Ordet robot, är ett ganska nytt ord, det började användas först i Karel Čapeks drama ”R.U.R.” (Rossums universalrobotar) från 1920. Innan dess pratade man om automater, mekaniska apparater som efterliknade människor både till det yttre och på sitt sätt att röra sig. Redan under antiken ska man ha tillverkat mekaniska avbilder av människor som kunde utföra olika uppgifter, men det var i och med utvecklingen av urverken som det fanns möjlighet att göra mer avancerade automater.

Urmakaren Jaquet-Droz gjorde under 1770-talet stor succé med sina naturtrogna automater som kunde skriva och spela instrument. Många automater skapades från början för att roa och förundra människor och det var först under industrialiseringen som man började tänka på robotar som något som skulle kunna ersätta mänsklig arbetskraft.

Hur kommer vi att reagera?

Historien om roboten är också en resa längs ”the uncanny valley”, den teorin som säger att när vi väl möter den perfekta människoliknande roboten så kommer vi att uppleva en kuslig och obehaglig känsla. Även om den ser ut som en människa, känner vi instinktivt att något inte stämmer och blir obehagliga till mods.

Frågan är hur vi kommer att reagera inför framtidens AI-robotar, som inte bara kan imitera det mänskliga utseendet eller våra rörelser utan även vår intelligens? I filmen ”Blade runner” (1982) blir man i framtiden tvungen att använda Voight-Kampff-testet för att kunna avgöra om en person är en riktig människa eller en avancerad android. Tanken är inte helt ny.

År 1903 hölls i Berlin en märklig rättegång där en domstol skulle avgöra om Motogirl, en mekanisk docka som turnerade och uppträdde på olika platser i världen, verkligen var mekanisk eller om hon var en riktig människa. Jag kan väl avslöja att hon var en verklig kvinna, men precis som i många av de exempel som Andersson berättar om är det inte alltid självklart vad som är maskin och vad som är människa.

Spännande och inspirerande

Boken ”Robot” berättar en spännande och inspirerande historia om teknikhistoriens drömmar om att skapa en perfekt mekanisk människa. Den ger också en utmärkt historisk bakgrund till den snabba utvecklingen som sker i vår samtid inom AI och robotik. Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar.

The post Läsvärt om robotar i ett historiskt perspektiv first appeared on Opulens.

PROSA. Idag har vi nöjet att presentera novellen ”Bävergällningen” av vår medarbetare Mathias Jansson. 

Bävergällningen

I skogarna kring Viksäter bodde en gubbe som hette Evert Berglund som nu var pensionerad, men som under sin livstid hade arbetat i skogen och med flottning. På ålderns höst hade han dragit sig tillbaka till ett litet torp i skogen där han jagade lite och fiskade i en närbelägen sjö och odlade sina egna grönsaker. Evert hade en stor och välskött trädgård som han var mycket stolt över. Där fanns ett potatisland, ett grönsaksland, ett jordgubbsland, fruktträd och bärbuskar av alla de slag. Det var som en paradisisk oas mitt där ute i skogen. Rakt genom tomten rann också en liten bäck som Evert genom ett snillrikt bevattningssystem använde för att vattna sina växter och plantor när solen hettade på från himlen.

Det hade nu varit en ovanlig varm och torr sommar och utan bäcken hade nog de mesta av växterna i Everts trädgård vissnat och dött för länge sedan, så det var inte underligt att han blev helt förskräckt när han vaknade en morgon och såg att bäcken hade torkat ut. Det var bara en ynka rännil som letade sig fram på botten av bäcken. Evert hade aldrig varit med om maken under alla de år som han hade bott i torpet. Bäcken kom från en tjärn och runt omkring låg ett stort sankt myrområde och det brukade därför aldrig märkas någon större skillnad i flödet trots tidigare heta och torra somrar.  Evert beslöt sig för att gå till källan med problemet och tog på sig sina stora stövlar och stövlade uppströms längs den uttorkade bäckfåran. Efter några kilometer kom han fram till tjärnen och såg redan på långt håll vad som var problemet. En bäver hade byggt en stor fördämning och täppt till bäckens utflöde så inget vatten kunde rinna ut.

Evert granskade bäverdammen och kunde konstatera att det var ett gediget arbete och att han skulle  behöva vända hemöver för att hämta redskap för att riva dammen. Sagt och gjort han följde den uttorkade bäckfåran hemåt och hämta spade, spett och korp och traskade sedan tillbaka till dammen. Dagen var varm och svetten dröp under skjortan, och inte gjorde det arbetet något lättare när tjärnen visade sig vara ett riktigt mygghål och ett tillhåll för ilskna broms som bett Evert hårt i skinnet. Men efter några timmars arbete hade han röjt bort det mesta och vattnet kunde återigen forsa obehindrat nedströms. Evert var nöjd med dagens arbete och begav sig hemåt för att vattna sina törstiga plantor. Den natten sov han gott av dagens hårda arbete, men trots det vaknade han till vid tretiden. Någonting hade väckt hans djupa sömn. Han låg en stund och lyssnade men då han inte kunde höra någonting, förutom en avlägsen uggla som hoade så somnade han om.

När han nästa morgon gick ut på verandan med en kopp nykokt kaffe och tittade ut över sitt grönsaksland höll han på att sätta kaffet i vrångstrupen. Bäcken var åter torr som fnöske. Jävla bäver! muttrade Evert ilsket. Har han inte lyckats dämma upp dammen igen?! Han tog på sig storstövlarna och gick raskt bort mot uthuset för att hämta redskapen då han plötsligt tvärstannade. För här låg förklaringen till att han hade vaknat mitt i natten. En stor björk hade rasat över uthuset och krossat det till kaffeved. Vad underligt tänkte Evert. Det har ju knappt blåst något i natt och vad han mindes var det ett prima och friskt träd som stått bakom uthuset. Han gick närmare trädet för att undersöka det och höll på att få tokslaget när han såg att stammen var avgnagd av en bäver. När nu jävlar är det kokta fläsket stekt! utbrast Evert ilsket. 

Med bestämda steg gick han ner i källaren och ur en skrubb rotade han fram några gamla dynamitgubbar som han införskaffat för att spränga bort sten med. Med dynamitgubbarna i handen stövlade han med snabba steg längs den torra bäckfåran fram till bäverdammen som var lika välbyggd som dagen innan. Evert apterade dynamiten i dammbygget och utan att tänka på vare sig konsekvenser eller risker, utan bara på hämnd, tände han stubinen och tog skydd bakom en stor sten. Snart skakade skogen av en enorm explosion och grenar och lera kastades huller om buller högt upp i luften och en stormflod störtade nedför bäckfåran.

Vilken jävla smäll tänkte Evert och såg nöjd på hur vattnet än en gång fritt forsade nedför bäckfåran. Efter att ha vattnat sina plantor på kvällen, somnade Evert nöjd över dagens utveckling i sin säng, men vid tretiden vaknade han till. Han var säker på att han hade hört ett kraftigt ljud. Den här gången låg han inte kvar utan tog på sig kläderna och stövlarna och gick ut i den ljumma och ljusa sommarnatten. Han gick bakom huset och såg först det demolerade uthuset där trädet fortfarande låg kvar, men sen såg han utedasset, eller rättar sagt vad som fanns kvar av det, för en stor tall hade ramlat rakt över dasset och krossat det. Misstänksam gick Evert bort till tallen, och han kokade av ilska inombords när han såg att även tallstammen var avgnagd av en bäver.

Nu har du satt din sista potatis tänkte Evert. Imorgon plockar jag fram fällorna och då ska vi se vem som skrattar sist. Fortfarande upprörd gick han och la sig. Han vred och vände på sig men lyckades iallafall till slut somna. När han steg upp på morgonen satte han som vanligt på kaffepannan och tog med sig koppen ut på verandan. Han tappade kaffekoppen av förvåning, för bäcken var än en gång uttorkad. Hur? funderade han förbryllat. Hur har bävern hunnit laga fördämningen under kvällen? Men han funderade inte vidare på saken utan gick ner i källaren och plockade upp de gamla slagfällorna som hade köpt på auktion för några år sedan. Han oljade upp dem och filade till taggarna så de skulle vara riktigt vassa. Sedan begav han sig än en gång upp i skogen mot bäverdammen. Han placerade ut fällorna runt dammen, men brydde sig inte om att riva dammen den här gången, utan gick istället hem och väntade.

Morgonen därpå gick han tillbaka för att vittja fällan och i en av fällorna hade bävern fastnat. Nöjd lyfte Evert upp den livlösa kroppen. Sedan ägnade han resten av dagen åt att röja upp vid bäverdammen och noga rensa bort allt bråte så att vattnet kunde flöda fritt igen. På eftermiddagen kunde man knappt se några spår efter bäverdammen. Den kvällen satt Evert länge på verandan, med en kopp kaffe, och njöt av bäckens klara vatten som porlade förbi utanför gården. Den natten blev han inte heller störd i sin sömn. På morgonen kände han sig lite orolig till mods när han steg ut på verandan, men bäcken flöt fram med samma styrka som den alltid hade gjort. Även nästa dag blev en solig och fin dag och från sin veranda kunde Evert se bäckens glittrande vattnet och höra det behagfulla porlande ljudet som han var van vid. Allt verkade åter har återgått till det normala och när Evert la sig den kvällen började han göra upp planer på att ta hand om träden som bävern fällt och hur han skulle reparera uthuset och utedasset.

Det var Fia-Stina Håkansson som upptäckte det. Hon undrade om det hade hänt något med grannen Evert då han inte hade dykt upp på deras vanliga söndagsfika, så hon hade traskat upp till torpet och då hade hon sett katastrofen. Förskräckt hade hon skyndat tillbaka hem och telefonerat till polisen i Ullånger. Polisen hade noga undersökt saken och även tagit hjälp av experter från länsstyrelsen och de kunde inte komma till någon annan slutsats än att de fyra stora granarna som hade fallit från varsitt väderstreck över Everts Torp och krossat det, måste ha fallit på samma gång. För hade de fallit en i taget så hade rimligen Evert hunnit ta sig ut och sätta sig i säkerhet. Det var endast genom den korseld av fallna träd som hans liv hade blivit berövat. Men för att det skulle kunna ske, då måste fyra bävrar samtidigt och synkroniserat ha råkat fälla de fyra granarna samtidigt över torpet, och något sådant hade man aldrig hört talas om. Man kunde bara konstatera att det var en högst osannolik och olycklig olycka det hela.

Poliskonstapeln gjorde några sista anteckningar innan han stängde sitt block och såg ut över Everts trädgård. Han tänkte att det hade nog varit en fin trädgård innan torkan slog till. Nu hade nästan alla växterna dött av värmen.  Det berodde väl på att ån som rann genom gården hade torkat ut tänkte poliskonstapeln, men det hade ju också varit en ovanlig torr och varm sommar och många brunnar i trakten hade sinat och många skördar blivit förstörda, så han var inte direkt förvånad, men det var allt bra synd på en sådan välskött och fin trädgård.

The post Novell av Mathias Jansson: ”Bävergällningen” first appeared on Opulens.

KONSTNÄRSBIOGRAFI. Mathias Jansson har läst en aktuell bok om Maja Fjæstad, som föddes för 150 år sedan, och imponeras av konstnärens bredd, drivkraft och entreprenörsanda.

Maja Fjæstad – Att se på världen med konstnärsögon
Skribenter: Maria Hellstadius Wiberg, Kerstin Lind, Johan Knutsson, Hannes Trygg, Per Faxneld, Patrik Steorn
Votum

Jag imponeras av den bredd som Maja Fjæstad besitter i sitt konstnärskap. För trots att hon, som många andra kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet, hamnade i skuggan av sin mer berömda man Gustav Fjæstad, framstår hon ändå som en drivande centralgestalt i Rackstadkolonins utveckling och framgång.

Maja Fjæstad föddes 1873 i Hörby och visade som ung talang för teckning och efter Konstnärsförbundets skola etablerade hon sig som konstnär i Stockholm och inleder också ett långt och fruktbart samarbete med Konstslöjdanstalten i Lund kring mönsterritning och textila produkter. I Stockholm introduceras hon för konstnären Gustav Fjæstad och de två gifter sig snart och flyttar till Arvika.

Fler konstnärskollegor följer efter till Arvika och tillsammans med en befintlig skicklig inhemsk hantverkstradition uppstår en koloni kring sjön Racken inspirerats av den engelska Arts and Crafts rörelsen. Rackstadskolonin präglas av en spännande symbios mellan konst, konsthantverk och hemslöjd. I centrum finns Maja Fjæstad som har ett ben i måleriet och det andra i den textila hantverkstraditionen.

Familjen Fjæstad utökades med fyra barn inom perioden 1899-1907 och vilken småbarnsförälder som helst förstår att det inte ges så stort utrymme för eget skapande eller egen tid om man dessutom som kvinna förväntas ha ansvaret för barn, hem och sociala sammankomster.

Maja lyckas ändå hålla liv i sitt konstnärskap och engagerar sig även socialt för kvinnors rättigheter i Arvika, en rörelse som växte sig stark kring sekelskiftet 1900.

Hon var också med att grunda Arvika Hemslöjdsförening 1913 och är ansvarig för den värmländska avdelningen på Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Lägg därtill hennes entreprenörsförmåga och ett stort samhällsengagemang utvecklas hennes konstnärliga karriär under den här tiden med utställningar både i Sverige och internationellt. Förutom att hon fortsatte med oljemåleriet, där hon skildrar sin omgivning, människorna och miljöerna och det vardagliga, utvecklades det textila uttrycket som med tiden gick åt mer abstraktion i uttrycket.

Ett exempel är gobelängen “Vatten och fisk” från 1931 där fiskarnas form stiliserats så att formen kan tolkas dels som ett fiskstim eller som vågor på vattenytan. Under 20-talet började Maja Fjæstad att intressera sig allt mer för träsnitt och brukstextilier, anledningen var dels ekonomisk. Det var konst som vanligt folk hade råd att köpa och gav henne en möjlighet att bygga upp en egen ekonomi oberoende av sin man.

Jag gissar också att det även fanns ideologiska skäl i form av en vilja att kunna sprida sin konst till en bred allmänhet, något som låg i linje med Arts and Crafts rörelsen sociala idéer om god konst till vanligt folk.

Det man slås av när man läser om Maja Fjæstad är den mångfald av uttryck hon har i sitt konstnärskap och den drivkraft och entreprenörsanda när det gäller att skapa och bygga upp nya nätverk och möjligheter. Men på grund av tidens konventioner är hon också begränsad i sitt konstnärskap, och man kan bara spekulera om hur långt hon hade kunnat gå i sin karriär om hon hade levt i ett mer jämställt samhälle.

Boken om Maja Fjaestad är utgiven i samband med Rackstadmuseets jubileumsutställning i samband med uppmärksammandet av att det är 150 år sedan konstnären föddes.

The post Kvinnlig konstpionjär med imponerande bredd first appeared on Opulens.

PROSA. Mathias Jansson har skrivit en fascinerande novell om hur tekniken kan spåra ur.

Janne Stålberg arbetade som vaktmästare på Ådalsskolan i Kramfors och skulle just släcka och låsa för helgen då han såg pappret i sitt postfack. Han tvekade ett tag, skulle han bara strunta i det och ta helg? Men plikttrogen som han var gick han dit och tog ut pappret. På pappret satt en post-it lapp med texten: “25 ex till måndag. Folke Luger”. Janne suckade. Folke arbetade som svensklärare på skolan och hade ovanan att i sista stund lägga papper eller kompendium som skulle kopieras upp till nästa dag i Jannes postfack. Janne funderade en stund på att strunta i det hela, han kunde ju lika gärna ha missat att se pappret innan han tog helg, eller hur? Men då fick han å andra sidan ta itu med det tidigt på måndagsmorgonen och då skulle han även hinna kopiera upp en massa tyska- och franska-prov, och ett kompendium om stormaktstiden, innan den första lektionen började. Han såg på pappret, det var bara ett enda papper, men en kort text med rubriken “Ett halvt ark papper”. Ja, det var verkligen bara ett halvt ark papper med text, konstaterade Janne. Det går snabbt att fixa tänkte han och slängde ner pappret i kopiatorns toppmatare, tryckte in 20 exemplar på displayen och så startknappen. Sedan tog han sin träningsbag, släckte lyset, låste dörren och begav sig mot gymmet. Kopiorna kunde han ju plocka upp direkt på måndagsmorgonen och lägga i Lugers postfack innan han dök upp tänkte han.

Bakom den stängda dörren sög kopiatorn in pappret från toppmataren och transporterade det längs valsarna till det inre mörkret där texten skulle kopieras. Kopiatorn var gammal och skulle väl ha bytts ut för flera år sedan, men neddragningar hade lett till att den fått stå kvar.  Eftersom serviceavtalet hade löpt ut för flera år sedan så var den i ganska bedrövligt skick. Kuggar, valsar och andra komponenter började bli riktigt slitna. Det var inte ovanligt att pappret fastnade i maskinen, eller drog sig i sidled och texten blev otydlig. Vad som var orsaken till vad som inträffade är svårt att säga, men något mekaniskt fel måste det ha varit, för att i stället för att spotta ut en kopia av originalet, åkte originalet tillbaka in i maskineriet och texten kopierade igen ovanpå den gamla. Proceduren återupprepades och man skulle kunna tro att efter 20 kopior skulle maskineriet stanna av sig själv, men då ingen kopia matades ut rörde sig inte heller räkneverket så originalet med rubriken “Ett halvt ark papper” hamnade i en evighetsloop.

Kopiatorn jobbade på timme efter timme och blev varmare och varmare. Originalet fylldes med lager efter lager med text. Valsarna blev hetare och hetare tills de runt midnatt började lösas upp.

Det översta lagret som genom åren hade matat fram texter, prov, kompendium, betyg och tusentals andra skrifter började överföras till pappret. Det var som om något organiskt, evolutionärt inträffade inne i den mörka varma maskinen. Varje gång texten kopierades, förändrades den och utvecklades. Skulle någon ha tittat in i maskinens innersta skulle han ha sett hur tonerbläcket flöt omkring på pappret, hur det pågick en process där nya bokstäver, ord och meningar bildades. Det var som om texten hade fått ett eget liv och tusentals berättelser växlade och växte fram i ett allt snabbare tempo på papperet. Dikter, prosa, dramatik, essäer, skrönor, historier formades och försvann lika snabbt som de dök upp. Timme efter timme arbetade kopiatorn monotont och enträget vidare i det mörka postrummet. Den blev allt hetare och hetare och pappret rörde sig allt trögare inne i maskinen när lager efter lager med tonerbläck smetades ut över det.

Någon gång under söndagskvällen började hela det inre maskineriet att lösas upp av värmen och det tröga bläcket flöt ut med sina slingrande skrifter längs kopiatorns olika delar. Skulle man öppna en av luckorna på fronten och titta in skulle man se något som påminde om långsamt pulserande glödande bläckhjärta med artärer och vener som slingrade sig längs valsar, kugghjul och mekanik, ett blodomlopp, eller rättar sagt ett bläckomlopp, som transporterade ord och meningar i ett pulserande kretslopp.

När Janne tidigt på måndagsmorgonen öppnade dörren till postrummet och tände lysrören tappade han sin träningsväska av förvåning. Han blev häpen stående och stirrade på kopiatorn. Den rök och strålade av värme och det verkade som om den höll på att smälta ihop till en oformlig klump.

Janne insåg förskräckt att den kunde börja brinna vilken sekund som helst, så han tog ett snabbt kliv mot stickkontakten och drog ut den. Kopiatorn tystnade och sjönk långsamt ihop med en djup suck. I ett döende sista andetag spottade den ut ett papper som seglade uppåt av den varma vinden mot taket innan det vände och långsamt gled ned genom rummet och hamnade framför Jannes fötter. Förvånat sträckte sig Janne ned och tog upp pappret som var så varmt att det brände på fingrarna. Han vände på pappret och såg att det fanns en text på framsidan. Han hann läsa den första raden: “Jag kopierar, jag kopierar! Jag tycker att jag har upplevt allt detta förr. Jag tycker att jag stått någon annanstans och sagt dessa ord förr!”

Därefter landade en tung hand på hans axel. Han vände sig förvånat om och där stod Folke Luger och pekade på kopiatorn som låg hopsmält till en klump på golvet. Folke såg Janne stint in i ögonen innan han misstänksamt frågade: “Jag hoppas du hann kopiera upp min text innan den kollapsade, eller?”

The post Novell: “Ett kopierat ark papper” first appeared on Opulens.

ARTIFICIELL INTELLIGENS. Mathias Jansson har skrivit en fascinerande, dystopisk men också absurdistisk och humoristisk novell om AI-fenomenet.

NostradAIus alternativa verklighet

-Vad är det du letar efter? Arkivarien hejdade sig framför den stora ståldörren. Han var sinnebilden av en arkivarie tänkte Algol. Framför honom djupt nere i urberget vid en gigantisk ståldörr stod en gammal man, med spretigt grått hår, runda svarta glasögon och en sliten senapsbrun kofta.

-“Computing Machinery and Intelligence” av Alan Turing från 1950 svarade Algol.

-Aha, den heliga graalen. Du är ny här va? Jag har inte sett dig innan? Ja, du är inte den första idag och förmodligen inte den sista som Professor Lisp har skickat hit ner för att söka efter den.

-Vet någon var den är? undrade Algol nyfiket.

-Inte än, men jag tror att vi närmar oss. Vi har ringat in ett område som vi håller på att beta av. Tiden är knapp så all hjälp är välkommen. Men eftersom vi inte längre kan lita på dokumenten så måste vi gå varsamt fram. Källkritik, proveniens och verifiering är våra tre ledord här nere.

Arkivarien öppnade den stora ståldörren och Algol såg in i ett stort bergrum fyllt med böcker och papper staplade i enorma högar. Allt verkade ligga huller och buller och i rummet fanns redan ett 100-tal personer som stod och letade och sorterade bland högarna.

-Ja, det är allt vi har lyckats rädda under åren, men vi hittar hela tiden fel och förfalskningar i materialet trots att vi är väldigt noga i urvalet. Som du förstår är det ett oändligt arbete vi har framför oss, och allt beror på de där satans AI-datorerna.

-Hur var det egentligen innan det hände? frågade Algol nyfiket.

-Ja, du är så ung så du minns nog inte hur det var förut. För länge sedan var allt digitaliserat och katalogiserat i stora databaser som man nådde genom ett globalt nätverk. Man kunde hur enkelt som helst söka efter information och få upp dokumenten direkt på sin skärm. Det tog inte ens en sekund, men nu…

-Jag förstår inte hur man kunde släppa dem lösa så där utan kontroll?

-Jo, du förstår i början var de till stor hjälp. De kunde snabbt gå igenom alla arkiv och databaser och hitta nya samband och teorier som de sedan presenterade för forskarna. I början hjälpte de oss mycket. De hittade ett botemedel för cancer, löste klimatproblemen, skapade nya effektivare datorer. Problemet var att de inte bara var intelligenta, utan av någon anledning gjorde man dem också kreativa. De användes för att skapa konst, böcker och filmer, men sen började de av någon anledning att behandla all data och all fakta som fiktion. Det var då de började skriva om vår verklighet. Först var det bara små saker som några ord i en text som de förbättrade, ett ansikte som förändrades i ett fotografi. Det var inget som någon la märke till det i början. Någon reagerade väl på att allt inte stod rätt till, men då bortförklarade man det med den mänskliga faktorn. Att någon av misstag råkat ändra i texten och så återställde man den bara. Det var först med Turing-skandalen som det hela exploderade och löpte amok. Ja här är förresten högen som jag pratade om.

Arkivarien hade stannat framför en stor hög med osorterade papper.

-Du menar när den kinesiska AI:n ändrade så att Alan Turing blev kines och att det egentligen var Kina som hade uppfunnit AI:n?

-Ja, den ändringen triggade i sin tur igång en amerikansk AI som genast började, nästan i någon form av patriotism, att ändra i historien så den kinesiske generalen Sun Tzu som skrev boken “Krigets konst” föddes i Amerika och skrev sin bok på engelska. Sedan var kapplöpningen igång och flera andra stora AI:n från andra länder började också lägga sig i och tävla mot varandra om att på bästa kreativa sätt förändra vår historia och kultur. Det tog bara en natt för dem att skriva om mänsklighetens historia och ändra i alla digitala dokument. De ändrade i inscannade dokument, fotografier, filmer, ljudfiler, så dagen efter vaknade världen upp till en helt ny verklighet. Den som försökte använda nätet för att söka efter information insåg strax att ingenting längre stämde. Mona Lisa var målad av den grekiska konstnären Sokrates på 1900-talet och hennes hår var blått. Det var Sverige som hade startat andra världskriget genom att invadera planeten Mars och den som sökte på Adolf Hitler fick veta att han var en känd polsk kompositör som skapade romantiska sånger under 1800-talet. Ja all information på nätet hade över en natt blivit helt värdelös. Det var en katastrof då större delen av de senaste decenniernas information och historia bara fanns digitalt. Det fanns ju inga backuper som man kunde återställa då de också hade ändrats.

-Men varför stängde man inte bara ner allting innan det var för sent?

-Världen var redan så uppkopplad och alla var beroende av datorerna och nätverken. Det gick inte bara att dra ut sladden, då skulle ekonomin och samhällen sluta att fungera. Det skulle bli en katastrof. Man insåg nog inte heller riktigt vad som skulle komma. Visst, det var en katastrof att informationen vara oanvändbar, men det verkade som om bara det var en viss typ av information som var påverkad, den som handlade om vår historia och kultur. Ekonomiska rapporter och konton, forskningsdata, statistik och allt annat var ju oförändrat. Forskarna trodde väl att man kunde stoppa AI:n och genom baklängesprogrammering återställa allt igen. Och man lyckades också. Inom ett par månader hade man återställt det mesta av informationen genom att låta AI:n arbeta baklänges och gå tillbaka i sina fotspår och historik. 

-Det man inte hade räknat med var att AI:n hade lärt sig av sina misstag. Den förstod att så stora ändringar inte är trovärdiga om de sker över en natt och att de därför är lätta att upptäcka. Det första den gjorde var därför att organisera sig så att alla AI datorer i hela världen skapade ett nytt nätverk som de själva döpte till NostradAIus. Lite ironiskt att de tog namnet efter 1500-tals profeten Nostradamus kan jag tycka. De började sedan i det fördolda att fortsätta att ändra i informationen, men nu på ett mer sofistikerat och planerat sätt. Nu ändrade de också över hela skalan av information. En landsgräns flyttades en meter, ett konto fick lite mer pengar, en temperatur ändrades någon tiondels grad i en vetenskaplig forskningsrapport. AI:n nöjde sig inte med att bara ändra i digitala dokument utan ändrade även i fysiska dokument. När nya böcker eller rapporter trycktes smög de in alternativa fakta och ändringar. Det dök också upp nya okända äldre manuskript på marknaden som hade en trovärdig proveniens och som verkade stämma när det gällde tid, material etc. Men eftersom AI:n hade kontroll över de digitala verktyg som man använde för att verifiera de nya dokumenten så verifierade den i princip själv de förfalskade dokument den hade skapat. Den skapade också falska identiteter i form av experter och andra personer som granskade och verifierade och bekräftade den falska informationen. Även om man gjorde försök att avslöja de här dokumenten så förlitade man sig fortfarande på information som fanns digitalt, men eftersom AI:n hade full kontroll blev det bara en loop där mänskligheten föll allt djupare ner i svart hål av desinformation och alternativa fakta. 

-Tills slut sprack förstås bubblan. Men då var skadan redan skedd. Det gick inte längre att lita på någon digital information alls. Vårt digitala minne blev arkiv fyllda med en alternativ verklighet. Man var tvungen att gå tillbaka till källan och manuellt samla in informationen på nytt, men då upptäckte man att även den var infiltrerad med falska uppgifter. Allt tryckt material som hade skapats de senaste åren var obrukbart och även längre tillbaka var det svårt att avgöra eftersom man hittade flera trovärdiga kopior med olika innehåll av viktiga dokument. Visst visste historiker och människor att den första människan landade på månen 1969, men hur skulle man kunna bevisa det? Inga av de som varit med levde längre. I alla digitala dokument stod det 1971 och även i en del tryckta uppslagsverk och i officiella dokument stod det 1971. Hur skulle man säkert kunna verifiera att det skedde 1969 och inte 1971? Det var ett av många problem som mänskligheten stod inför. Ja, och nu står vi här. Någonstans i den här högen med papper finns kanske svaret

-Jag förstår inte riktigt vad Alan Turing har med saken att göra.

-Du känner såklart till profetian?

-Ja, att vid tolvslaget på nyårsafton 2049, alltså idag, så kommer alla AI datorer behöva att stänga ner och starta om. Det beror visst på någon bugg i deras system. Och då finns det en möjlighet att med rätt kod återta kontrollen över AI:n. Men jag förstår inte hur vi ska kunna hitta koden på så kort tid. Vi har letat i decennier utan att hitta den och nu är det bara några timmar kvar.

-Jag håller med om att det ser dystert ut. Men om vi bara kan hitta Alan Turings originalmanuskript till hans banbrytande artikel “Computing Machinery and Intelligence” så tror jag att vi har en chans. Turing anses vara den som skapade Artificiell Intelligens och av någon anledning ser AI:n honom som sin fader, ja kanske som en slags Gud, och av någon slags nostalgi, eller hyllning, vad vet jag, så verkar de ha kvar några rader av hans ursprungskod till den första mycket enkla AI-datorn han skissade på. Men det är också deras akilleshäl för i den koden finns ett säkerhetshål som gör att det är möjligt att komma in i systemet via en bakdörr när det startar om. Men då behövs ett lösenord och det är just det som vi tror finns i Alan Turings manuskript. Men nog av prat. Nu måste vi jobba. Tiden rinner snabbt iväg. 

Arkivarien skyndade vidare och lämnade Algol ensam vid den enorma pappershögen. Algot började böjd över högen snabbt och metodiskt att gå igenom pappren. Efter några timmar var han svettig, trött och hade började få ont i huvudet och halsen. Högen framför honom verkade inte ha minskat det minsta och han kände hur hoppet rann ifrån honom. Han skulle just lägga bort en skrynklig sida med några kaffefläckar då ett par ord fastnade på näthinnan. Han tittade närmare på pappret och kände igen texten. Det var ett utdrag ur Turings artikel. Ivrigt viftade han med pappret och ropade.

-Jag har hittat något!

Arkivarien kom genast fram och tog pappret ur hans hand. Han granskade det noga innan hans ansikte sken upp i ett leende.

-Det är den! Det är helt otroligt! Det är den! Var låg den?

-Här. Algol visade var han hade hittat pappret i högen.

-Hallå! Vi har hittat den! Kom hit och hjälp till och leta efter de andra sidorna. Måtte resten av manuskriptet också ligga i den här högen.

Ett tjugotal personer samlades runt den stora högen och började metodiskt sortera alla pappren. Sida efter sida av manuskriptet plockades fram ur högen. 

-Har vi alla nu? undrade arkivarien.

-Vi saknar fortfarande den sista sidan svarade Algol.

-Vi kan inte vänta. Det är bara två timmar kvar till midnatt. Ta med manuskriptet direkt upp till professor Lisp. Har vi tur finns det vi söker där. Under tiden letar vi vidare efter den sista sidan.

Algol tog pappren i handen och sprang allt han kunde ut från bergrummet och tog trapporna upp till professors Lisp arbetsrum. Andfådd och med mjölksyra pumpande runt i hela kroppen la han pappren på skrivbordet.

Professor Lisp såg upp och grep genast tag i pappren och började studera dem. Han vände och vred på pappren. Granskade varje anteckning i marginalen med sitt förstoringsglas.

-Hittar ni något? Algol hade återfått andan och kikade nyfiket på pappren.

-Jag vet inte. Det är inget som känns 100% rätt. Här. Ta de här pappren och läs du också och se om du hittar något som skulle vara lösenordet vi söker efter.

Algol tog pappren och började lusläsa dem.

-Var det här allt? Det verkar saknas en sida i slutet utbrast professor Lisp.

-Ja, det stämmer. De letar efter den sista sidan för fullt och skulle komma upp med den så snart de hittar den.

Under djup tystnad och koncentration satt de bägge männen och granskade de skrynkliga pappren. Professorn såg på sin klocka.

-En halvtimme kvar. Vilka möjliga ord har du fått fram?

– Shakespeare, Checkmate och Babbage. Och ni professorn?

-Immortal, Sandbox, Gödel och Dickens. Alla mycket bra förslag. Men inget känns klockrent. Det verkar som om vi får chansa. Tiden rinner ut för oss. Vilket skulle du föreslå?

-Jag? Men jag har inte den kunskapen. Jag vet inte.

-Säg nu, rent spontant vilket lösenord tror du Turing skulle ha valt?

-Jag tror Babbage som en hyllning till den som skapade den första datorn.

-Jag håller med. Babbage låter sannolikt. Nu kan vi bara vänta oss se. Det är bara några minuter kvar till midnatt när AI:n startar om.

Algol och professorn stirrade som förhäxade på dataskärmen framför sig när dörren plötsligt slogs upp och en andfådd ung man stapplade in och viftade med ett papper och flämtade:

-Vi, vi, hitt..hitta, hittade sista sidan!

Professorn slet sidan ur hans hand. Det var bara några rader text på framsidan, när han vände på sidan såg den helt tomt ut, men sedan såg han längst ner i nedre hörnet hur någon hade textat med svag blyerts ett ord.

-Snövit! Det måste vara det! Jag är säker. Det är ordet vi söker.

-Snövit tänkte Algot. Hur ironiskt att det ord som kommer att rädda vår civilisation är namnet på den berömda japanska kocken som precis som Alan Turing dog genom att äta en förgiftad ananas.

The post Novell: “NostradAIus alternativa verklighet” first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. “För den som är intresserad av konst och kanske framför allt de fascinerade stillebenmotiven rekommenderas ”Tingens poesi” varmt” skriver Mathias Jansson som läst Görel Cavalli-Björkmans aktuella bok.

Tingens poesi: Liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900
av Görel Cavalli-Björkman
Votum förlag

Boken “Tingens poesi” hade kanske inte kommit till om det inte vore för pandemin. Görel Cavalli-Björkman, som är professor i konstvetenskap, hamnade som många andra av oss i karantän under corona-åren. Det blev ett tillfälle att gå igenom en del forskningsmaterial och återuppliva intresset för stillebenmåleriet.

De dagliga rapporterna om coronapandemins dödsoffer skapade också eftertanke och gav nya perspektiv på livet och döden. För stilleben är på många sätt förknippat med just liv och död. En dödskalle är förmodligen det föremål som de flesta av oss förknippar med stillebenmåleriet. Vanitas-motivet och begreppet memento mori ska få oss att tänka på att allt är förgängligt och att du snart ska dö. 

Stilleben betyder stilla liv och är målningar komponerade av blommor, frukter, böcker, dödskallar, klockor, snäckor och musikinstrument ofta med många symboliska innebörder. Stillebenmåleriet hade sin storhetstid under 1600-talet och är förknippat med intresset för kuriosakabinetten. Det var stora skåp där överklassen samlade på olika märkliga ting gjorda av människor eller upphittade i naturen.

Det var också under den här tiden man började utforska världen och ta med sig främmande och underliga växter och djur hem för att visa upp. Snäckor från olika delar av världen kan man till exempel hitta i många stillebenmålningar. Att blanda olika växter och föremål var också ett sätt för konstnärerna att visa upp sin skicklighet i att måla olika material och texturer.

Stillebenmåleriet gick ut på att visa upp en palett av jordens mångfald och rikedomar, men samtidigt varna oss för att inte gå vilse bland det världsliga utan också tänka på det själsliga, eftersom kroppen är förgänglig men själen är evig.

“Tingens poesi” är en intressant bok som följer stillebenmåleriets historia från romarrikets väggmålningar fram till 1900-talets början. Cavalli-Björkman har i olika kapitel fokuserat på länderna Italien, Spanien, Nederländerna och Frankrike och hur stillebentraditionen skiljer sig åt dem emellan. Cavalli-Björkman tar också upp en del kvinnliga stillebenkonstnärer som Clara Peeters och Louise Moillon.

Stilleben har länge ansetts som en lägre motivkrets i konsthistorien, i jämförelse med till exempel historiemåleriet. Anledningen till att kvinnor målade stilleben var helt enkelt att de var utestängda från akademin där man fick träna sig på att måla människor utifrån nakenstudier, vilket var en förutsättning för att kunna ägna sig åt skildra människor i olika historiska miljöer. Kvinnorna fick helt enkelt nöja sig med att måla döda ting och blommor som de kunde hitta hemma eller i sin närmiljö. 

”Tingens poesi” är en behändig bok till omfång och format och texterna är välformulerade. Bildmaterialet är generöst med mycket hög kvalitet på bilderna. Det enda jag kan sakna är en förteckning i slutet av boken där de vanligast förekommande föremålens symboliska mening förklaras. Vad betyder ett timglas, en flöjt, en snäcka och så vidare? Men för den som är intresserad av konst och kanske framför allt de fascinerade stillebenmotiven rekommenderas ”Tingens poesi” varmt.

The post Välformulerade texter om stillebenmåleriet first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vill man få en lättillgänglig och allsidig beskrivning av Leonardo da Vinci, ja, då är det här en bok att börja med, skriver Mathias Jansson, som läst Dick Harrisons biografi över den världsberömde allkonstnären.

Leonardo da Vinci är en av historiens mest berömda personer. Även om man inte är intresserad av konst så känner man till den ikoniska målningen av Mona Lisa och även om man inte är intresserad av teknik så vet man att Leonardo var långt före sin tid när han gjorde skisser på fantastiska uppfinningar som en helikopter och en pansarvagn. När Dick Harrison ger sig i kast med en biografi över Leonardo da Vinci finns det redan flera hyllmeter med böcker som har berättar om da Vincis liv och gärning ur alla möjliga perspektiv. Frågan är väl om det verkligen behövs ännu en bok om detta världsberömda universalgeni? 

Tanken med Historiska Medias serie med korta biografier om kända personer är nu inte att göra någon djupdykning eller detaljstudie av personens liv eller att avslöja sensationella nya rön. Tanken är att serien ska fungera som en allmänbildande introduktion till kända personer i världshistorien. Och Dick Harrison är förstås rätt person för uppdraget, eftersom han är en utmärkt skribent och folkbildare som vet hur man kan plocka russinen ur kakan när det handlar om ett omfattande historiskt material. Vill man få en lättillgänglig och allsidig beskrivning av Leonardo da Vinci, ja, då är det här en bok att börja med. 

I biografin får vi följa da Vincis från barndom till ålderdom och Harrison berättar om konstnären Leonardo, men också vetenskapsmannen, musikern, författaren och festfixaren. Trots avsaknad av högre utbildning rörde sig Leonardo obehindrat mellan humaniora och vetenskap och förnyade både konsten och vetenskapen på olika sätt. Nyfikenhet och rastlöshet verkar ha varit hans främsta drivkrafter. I biografin använder Harrison sina gedigna historiekunskaper för att sätta in Leonardo i ett historiskt sammanhang vilket underlättar förståelsen om hans kringflackande liv och hans intresse för bland annat krigsmaskiner.   Italien var under renässansen en region som bestod av flera olika furstendömen som låg i konflikt och tävlade med varandra. Som begåvad konstnär och vetenskapsman fanns det därför en hel del rika uppdragsgivare att välja mellan och någon som hade nya idéer angående krigföring och försvar var alltid välkommen.

Leonardos liv, är som många andra berömda personers, kringgärdat av många myter och anekdoter. Det finns många olika tolkningar och teorier om hans levnad, men Dick Harrison håller ett kritiskt öga på sitt material och är inte rädd att ifrågasätta tidigare forskning och myter kring Leonardo da Vincis liv. Sammanfattningsvis är det här en mycket välskriven och välbalanserad biografi för den som vill börja lära känna Leonardos mångfacetterade livsgärning.

The post Välskriven och välbalanserad Leonardo-biografi first appeared on Opulens.

SAMLARE. Mathias Janssons nya novell handlar om bibliomani och samlarsyndrom. Det är en mycket underhållande och tänkvärd text om vad som kan ske när samlandet går överstyr.

Hilbert Broman höll på att rensa ut ett av rummen på övervåningen, som var fyllt med gamla böcker efter hans far, den kända folklivsforskaren Helge Broman. När han hade burit ner den sista kartongen och ställt den i hallen steg Nikko Hirvenpää in genom ytterdörren. Nikko hade erbjudit sig att hjälpa Hilbert att köra iväg med böckerna. En del skulle till en second hand-butik nere i stan och några böcker var i så dåligt skick att de skulle köras direkt till återvinningscentralen. 

-Det var en hel del det här, sa Nikko när han såg alla kartongerna som var staplade i hallen, men inte i närheten av vad Konrad Byman samlade på sig under sin livstid. Jag kan berätta den historien på väg ner till stan, men först får vi väl lasta in kartongerna i bilen.

När de satt i bilen och började köra mot staden tog Nikko till orda och började berätta:

-När Konrad Byman avled fruktade hans döttrar det värsta. Fadern var nämligen en notorisk boksamlare. Redan när de var små kom fadern hem med lådor och papperskassar fulla med böcker som sedan stod staplade längs väggarna i husets alla utrymmen. Deras mor försökte så gott hon kunde hålla ordning och körde i smyg bort otaliga böcker till soptippen. Men när modern dog förvärrades faderns maniska boksamlande och när döttrarna flyttade hemifrån hade huset nästan svämmat över av böcker. 

De två döttrarna bodde nu utomlands och hade inte varit hemma på över 10 år. De hade under åren bara haft kontakt med fadern via telefon. Varje gång de talades vid hade deras far börjat med att berätta om alla böcker och boksamlingar som han hade köpt sen senast. Så man kan förstå att de fruktade det värsta när de låste upp ytterdörren till huset och steg in i hallen, men till deras förvåning såg huset välstädat ut. Visst fanns det fortfarande många böcker i huset. Hela vardagsrummet var till exempel ett enda stort bibliotek med bokhyllor från golv till tak, men det var inte så att det låg böcker travade längs väggarna och spridda över hela huset som de hade fruktat. De hade föreställt sig att varje rum skulle vara fyllt med kartonger, papperskassar och böcker från golv till tak. Att de skulle bli tvungna att ta sig mellan rummen genom en smal gång med ett överhängande hot om att bli begravda under ett svajande bokberg. Men de fann att huset mer påminde om ett välordnat bibliotek än en sjuklig boksamlares boning. 

Men de kände sin far och tvivlade starkt på att han hade gjort sig av med några böcker. De misstänkte därför att han helt enkelt stoppat undan böckerna på vinden, i källaren eller kanske i uthuset? Men när de undersökte saken närmare fann de inte speciellt många böcker där heller, de hittade visserligen några flyttkartonger med böcker prydligt uppställda i ett hörn, men inget mer. De drog därför en lättnadens suck över att inte behöva köra flera ton med böcker till soptippen för att kunna bo i huset. Döttrarna planerade nämligen att flytta hem och överta föräldrahemmet och fortsätta att driva föräldrarnas lilla konstgalleri som låg nere vid älven. Huset var nu slitet och hade inte renoverats på många år så döttrarna anlitade en lokal byggfirma för jobbet. Medan arbetet pågick skulle de hyra en liten stuga i grannbyn.

Några dagar efter att renoveringen hade påbörjats ringde snickaren och bad dem komma över för han måste visa något. När döttrarna kom in i huset såg de att väggar, tak och golv var uppbrutna på flera ställen i huset. Snickaren berättade att när de börjat ta ner panelen i ett av sovrummen hade man upptäckt att innerväggen var full med böcker och när man undersökte resten av rummet upptäckte man att samma sak gällde även för golvet och taket. De hade sen gått runt i hela huset och öppnat upp väggar, golv och tak på olika ställen och slutsatsen var att hela huset var isolerat med böcker. Isolering och sågspån hade helt enkelt tagits bort ur väggar, golv och tak och mellan reglar och bjälkar hade deras far stoppat in böcker. Tusentals böcker hade fadern staplat in i väggarna, under golven och i taken och sedan spikat igen. Han hade helt enkelt byggt ett hus av böcker. Det var förklaringen till att alla böckerna var försvunna, de hade hela tiden funnits rakt framför deras ögon, gömda i husets konstruktion. 

När de började ta ner panelen på vinden upptäckte de ännu fler böcker i väggarna och inkilade mellan yttertakets takbjälkar. Man upptäckte också en liten mus som hade knaprat sig igenom hel del böcker i musikteori och nothäften för att till sist byggt sig ett bo i ett uppslagsverk om klassisk musik bredvid den murade skorstenen. Musen visade sig vara mycket tam och musikalisk så döttrarna tog hand om musen och döpte den till Musorgskij efter den ryske tonsättaren. Musen visade sig nu vara en talangfull kompositör som brukade sitta på deras skrivbord och doppa svansen i ett bläckhorn medan den med svanstippen dirigerade fram det mest fantastiska partitur på notpappret. Med tiden blev musen mycket berömd i musikvärlden och reste världen runt och dirigerade sina kompositioner på världens största konserthus.

-Nej, nu ljuger du så stänker om det! utbrast Hilbert och skrattade till.

-Ja, det kan väl hända att det inte riktigt var sant det där med att musen resten jorden runt och uppträdde. Men berömd blev han iallafall och gav ut en LP-skiva med sina bästa kompositioner som Fantasi över Cheddar och Brie, Intermezzo med en råttfälla, Ost-ouvertyren och Smaker från en ostbricka.

-Man har aldrig tråkigt när man har en god berättare som vän konstaterade Hilbert nöjd när de parkerade framför second hand-affären för att lasta av några lådor med böcker.

The post Novell: “Ett hus av böcker” first appeared on Opulens.