KOGNITION. Gunnar Lundin reflekterar i aforistisk form över livets kognitiva processer.

Men är det inte studier av lust, utan avsiktligt nyttotänkande, som ofta är ‒ vetenskapande?

Erfarenhet som bara försvinner. Som materialiserar sig i framtiden, när det kniper, som en djinn, eller en engelsk butler (med en hostning).

Först efter två, tre skedar upptäcker jag att yoghurten är sur – ”Nu är dagen förstörd…” Ja, med en sådan tanke! Det oväntade träffar i solar plexus.

Istället: som kikuyuerna (Karen Blixen) vara vän med det oväntade!  Så galen som världen är, eller snarare: så outgrundliga gudarna är!

Av sagor och romaner lär vi att mäns förhållande till kvinnor stundom hör ihop med mat. Två förälskade äter gärna ur samma tallrik. Rumi: ”Man går upp i vikt av kärlek.”

Vetenskapande: Jag lär mig gå. Jag lär mig ett nytt språk.  Nu kan jag, utan att sträcka på mig, se ut också genom det här fönstret!

”Lagen om alltings djävlighet.” Pessimisten, med sitt mörka öga,  ser vad som fattas optimisten.

Även om du var utan just den här djävligheten, funne livet snart på nya. Och för övrigt – var sann! – hur skulle du se på en okänd person i ditt trångmål?

Livet är en fråga som vi ska besvara. En? Ständigt nya frågor.

Vi. Vi havsbadare. Under­bart leva i vågskum solgenomgnistrade. Men kvällen kommer.

    Kvällen kommer. Och natten

    Och morgonen, alltings början.

Terroristens värld har stannat den timme då Muhammed for till himlen och tog med nycklarna till Koranen. Sedan har hisbollah, jihadister sökt kopiera dem. Falska kopior?

   Sufiernas… Sufierna dessa inför Herren underkastade djupt broderliga, systerliga sällar. Nycklar? Varför nycklar då det finns ingen dörr?

Terroristen går i döden för sin tro. Kan man gå i döden för humanism och frihet? För Torahns visdom att jag är med om att skapa världen som dag från dag måste tolkas på nytt – ?

The post Gunnar Lundin: ”Vetenskapande” first appeared on Opulens.

YOGA. Katrine Hamori har läst Zandra Lundbergs bok om självhjälp och yoga och stärkts i övertygelsen om att människors existentiella problem måste lösas på ett annat vis än genom healing, gröna juicer eller yoga.

Konsten att inte hitta sig själv på Bali av Zandra Lundberg
Schildts & Söderströms

Jag googlar på “yoga+retreat” och får upp tusen och åter tusen förslag på sådana, allt ifrån stugor i sörmländska skogar inklusive energifika och hälsodrycker, till lyxvarianter på sägenomspunna platser som Laguna Beach, Zanzibar och Österlen.

Yogisar, de kallar sig själva så, är vad jag förstår en bred och köpstark grupp. Ett helt ordinärt ställe som erbjuder yoga omsätter enligt egen uppgift tio miljoner på att erbjuda sådant som ska ge harmoni och välbefinnande.

Jag läser igenom några av alla de mer eller mindre hemsnickrade hemsidorna och ser att språket och uttrycken är förvillande lika varandra. Ord som utforska, upplevelsebaserat, inifrån och ut, medvetenhet och självinsikt återkommer om och om igen.

Det verkar som om det finns ett hemligt språk som bara yogis förstår. Själv är jag mycket osäker på vad dessa ord egentligen betyder. Medvetenhet. Är då motsatsen omedvetenhet? Självinsikt i motsats till insikt om omvärlden? Det är lätt att ironisera över denna yrkesjargong som de invigda är helt på det klara över vad de betyder.

Zandra Lundberg har skrivit om just detta med självhjälp och yoga. Det hon beskriver är en helt egenupplevd erfarenhet av att som ung kvinna vara less på sitt liv och då resa runt i världen i sökandet efter att bli en ny och bättre människa. Hon yogar i Indien där hon söker själsro genom att följa guruernas råd. Hon reser till Bali och ”detoxar” med att leva på gröna juicer. Mycket dyra gröna juicer kan tilläggas.

Under denna uppsjö av märkliga fysiska och mentala reningar som erbjuds mot förvånansvärt saftiga arvoden, kan jag läsa in en gripande ångestskildring. Drömmen om det vackra, fina är svårfångad, ju mer hon kämpar för att få åtminstone någon liten del av den inre harmoni som utlovats och som hon så väl behöver, desto sämre mår hon.

Zandra mår helt enkelt skit. Hon reser till Eindhoven, till en schaman i en ”cabin”, en svart stuga i skogen med två rum och några våningssängar. Det är här som La Purga, det vill säga utrensningen genom att dricka ayahuasca som ursprungsbefolkningar i Sydamerika anser vara en medicin som erbjuder kontakt med andevärlden. Säger schamanen. Hon kräks våldsamt. Är helt förvirrad. Och konstaterar nästa dag att hon nog ändå trots allt inte fått någon insikt. Man anar som läsare att det här med att kräkas är något som attraherar en ung kvinna med uttalad ätstörning.

När resan till Holland och den utlovade andekontakten och reningen inte fått den effekt hon hoppats, reser hon till Bali för det är ju dit man ska åka om man vill hitta sig själv. När hon sitter på planet är hon säker på att hon är på väg. På rätt väg.

Här väntar tarmsköljningar – återigen den här idén om inre rening och att bli av med ”mentala blockeringar” genom att göra sig av med maginnehåll. Alltså verkligen gefundenes fressen för en anorektiker. 

Zandra Lundberg är mycket tydlig och befriande stringent i beskrivningarna av alla de märkliga saker hon utsätter sig själv för i tron att det ska hjälpa henne som mått dåligt så länge och som inte lyckats komma till rätta med sitt lidande, trots alla psykologer och läkare som hon sökt hjälp hos.

Hon säger själv att hon efter alla yoga-resor, alla dekokter och alla märkliga mindfulnessövningar är som en rädd och mager gatuhund som inte längre vågar lita på någon. Vid hemkomsten hamnar hon akut på Sankt Görans sjukhus. Hon har kraschat fullständigt. Hon som skulle hitta sig själv har blivit en människospillra.

Det här en bok som jag gärna hade satt i händerna på alla dessa som liksom Zandra är övertygade om att det är dem själva det är fel på när de mår dåligt i själen. De som skuldbelägger sig själva och tror att det går att hela en trasig människa genom lavemang och meditation. De som är villiga att bokstavligen betala dyrt för handpåläggning och bukandning. Jag vill säga till dem att de ska fundera på vad det är som gör att deras kroppar och sinnen reagerar.

Kan det vara sådant som omänskliga arbetsscheman, lön som det knappt går att leva på, upplevda skönhetsideal som ingen kan eller ska uppnå, osäkra gig-anställningar? Listan på vad som kan orsaka att man känner att livet är en övermäktigt kan göras lång.

Och till den listan kan definitivt sådana företag och enskilda utövare som säljer healing och gröna juicer och en stund på en matta på golvet adderas. För de kan verkligen få en människa att må riktigt uselt. Och då orkar man ju inte ta itu med något över huvud taget – allra minst krävande chefer och osunda arbetsförhållanden.

The post En bok för alla som mår dåligt i själen first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. I en djupt personligt hållen text reflekterar Lasse Ekstrand över sömnen och döden, det slutgiltiga insomnandet. “Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän. Jag stretar emot att somna in”, skriver han.

“Do not go gentle into that good night.”  (Dylan Thomas 1914-1953)

Ända sedan barndomen har döden funnits närvarande i mina tankar. Jag försöker numera, vägledd av ett mig med döden försonande syfte, att föreställa mig denna som en sömn man inte vaknar upp ifrån. Därmed gränslös.

Jag minns under min sjukdomstid när den akuta dödsskräcken slog sina klor i mig. Det skedde bara en handfull gånger. Tack och lov.

Det var nämligen rysligt att helt ensam stå och liksom stirra in i ett mörker utan slut, där just begreppet gränslöst fick en iskall och absolut innebörd.

När du är död känner du ingenting. Det svåra med att dö föreställer jag mig vara själva insomnandet, att sjunka in i medvetslösheten. Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän.

Jag stretar emot att somna in.

En psykoanalytiker jag kände i Uppsala, och som jag i skrivande stund glömt namnet på, ekvivalerade det med orgasmskräck. Jag minns inte hur hon vecklade ut det. Hon gjorde även en genuskoppling: mannens sömnproblem skulle vara annorlunda än kvinnans. Måhända.

Min mor, en Brukets strävsamma dotter från morgon till afton, sov uselt. Men vi pratade aldrig om det. Och definitivt inte i genustermer.

En viktig skillnad: den normala sömnen rymmer drömmar, dödens sömn inga sådana. Inte vad jag vet. Inte hört någon vittna om det i alla fall.

Jag får ibland nyfikna frågor om min gudstro. Inte lätt att svara på, om jag misstänker att den ifrågasätts. Även om det inte är så. Hur diskutera tro i termer av för och mot?

Jag tror, det är allt. Tror till skillnad från att veta. Inget ämne för en akademisk disputation. Inget för intellektets kritiskt granskande sfär.

Gudstron är väl också den en form av att våga ge sig hän, släppa kontrollen, underordna sig något större?

”You’ll get pie in the sky when you die.” Jag tror på Gud – men föreställer mig därför faktiskt inget liv efter detta. Låter det månne som en konstig tro? Paradiset måste iscensättas på jorden, här och nu. Därför är jag socialist, om man med socialist menar en som är för jämlikhet.

Rockpoeten John Lennons “Imagine” – där han drömmer om ett samhälle utan “greed and hunger” – fångar med sina enkla ord min vision, som väl snarare drar mot en utopi.

Jag kommer inte att under min stund på jorden (knytande an med uttrycket till Vilhelm Moberg) få uppleva paradiset. Men ger därför inte upp tron på det.

Jag sällar mig icke till alla de forna rödskägg som gjort avbön (passande term) och låtit sig assimileras i det orättvisa, ojämlika samhället.

Min syster genomgick en förvandling den allra sista tiden. Svårt cancersjuk, bortom all fortsatt behandling, insåg hon att hon snart skulle dö.

Jag frågade henne rakt på sak när hon var inlagd på Onkologen i Gefle: – Är du inte rädd för att dö? Hon tvekade inte: – Nej.

Jag talade med hennes läkare när hon var borta, han försäkrade att hon hade varit lugn och samlad. Hon var beredd, inte det minsta rädd: – Hon var klar med livet.

Det var som om hon blev en annan person, inte den sjukdomsförnekande syster jag hela livet känt. Nästan så att jag blev arg på henne, det var en sådan radikal förändring.

Jag fick svårt att förhålla mig till henne. Hon blev främmande, gled undan, ansiktsuttrycket ett annat.

Att sova låter som en alltför vacker bild av döden. Inte vet jag hur det kommer att kännas när det är dags. När alla ord och bilder plötsligt blir otillräckliga, sveps bort som sandkorn av det mörka havet. Och gränslösheten tar vid.

The post Tankar kring sömnen och döden first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten. Den avslutas här, med en lyrisk och kärnfull formulering.

Är det inte tystnaden man ska bygga på? ”Vi bygger, och det störtar – vi bygger igen…” Solen skiner, äppelträdet ger skugga. När vi skiljs går våra minnen på vattnet, sedan sjunker de ner i Erfarenhetens eller Glömskans bok.

The post Om liv och litteratur – Del 10 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

Inte fördummas av andras eller egnas kloka ord. Förmiddagens arbetsglädje har ingen giltighet för eftermiddagen. Var misstänksam redan från början!

Det går att förändras, utvecklas. Om den trygghet – överlåtenhet – finns då mening och nyhet förlorats, och man kan släppa taget. Det går att välja sitt liv. I strömmen, mot strömmen.

Det viktiga att emellanåt vara avspänd – furiren, kusken –, avslappad in i märgen. Som om det på eftermiddan när jag somnat till – och celler repareras och byggs i kroppen – det fanns någon som väntade, någon som vill dig väl.

Du har slumrat till. Vaknar. Vad är klockan? Var är jag? Du ska åter haka in i ditt liv – den sekunden erfar du frihetens och valets möjlighet.

Skänka bort – ”aristokratiskt”, utan ägandebehov. Ta emot, i samma anda.

Motiv, som i jazzen, med en närvarande nyhet. Och – allt kan du inte säga på en sida. Men i varje bild finns en skärva av allt.

Vad Bengt Nerman ser i sin Ljungquistbiografi:
hur mycket personlighet och bakgrund betyder
mening fås genom en trohet (BN blir så trogen sin bakgrund)
ett sätt för livet att ”ta mening” beror på sådana förbindelser.
Och den stora berättelsen? Vår historia?

The post Om liv och litteratur – Del 7 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Rien d’excellente se fait qu’à loisir.” 
”Il faut travailler avec acharnement, d’une coup.”
André Gide

Det finns människor som inte finner sig tillrätta i den vanliga gemenskapen; de känner sig som ”utomjordingar”, och antar först att felet finns hos dem själva. De spanar efter likasinnade och efter förebilder. De blir lätt entusiastiska under diskussioner om litteratur; de älskar att läsa författarbiografier. Men om de haft ett nöje av att glänsa i sällskapslivet blandas det snart med olust och skam. Vanliga yrken framstår som enformiga autostrador mot framtiden. De söker sitt mörker, en fast mark att stå på, något som ger livet mening. En annan vardag, ett liv som är äventyr och experiment. Där andra hungrar efter villa och bil och en tjock plånbok hungrar de efter erfarenhet.

Dagen tillhör alla. Vi söker alla lyckan. Och vi vet inte när vi, som en gång gick varann förbi, kan mötas.

Men att ”utomjordingen” skulle söva sig till anpassning vore våld på hans natur och karaktär, en amputation.

Hos en del tonåringar finns en rörelse från sällskapslivet, det omöjliga, den utestängdes omöjlighet, till litteraturen, konsten. Sedan, som fullt möjligt, i en bevarad hunger efter erfarenhet: en rörelse där konst och vardag samspelar.

För att ge intuitionen material är iakttagelse och intelligens oumbärliga.

Vi behöver det kronologiska minnet. I biologi och fysik gäller kausalitet. Men för erfarenhet behöver man ju vattenpasset, uppfattandet av de punkter då man är som mest levande och där söka sin funktion! En sin möjlighet att bli social. Kausalitet utan förbindelse med ett personligt erfaret leder till ytliga lösningar, upprepning, repetition. Du står stilla! Och som en fluga studsar du mot den stängda fönster­rutan medan rutan bredvid står öppen.

För att komma tillrätta med en fråga fordras en kombination experiment och begrundan; experience and awareness (Greg Johansen). Att pröva, och sedan söka bli medveten: koncentrera sig på en fråga, ett dilemma – bakomliggande möjliga orsaker – och sedan vända sig från frågan och låta den få sitt svar i det omedvetna.       Som Chuang-tses styckmästare när kniven slagit mot något hårt. Göra något annat. Chuang-tses styckmästare behövde aldrig slipa kniven.

Förhålla sig till varje erfarenhet som till något positivt. Egentligen är det vad Carl Jonas Love Almqvist syftar på i Den svenska fattigdomens betydelse: inte söka fattigdom, lika lite som lidande eller svårigheter, men ha beredskap för både det ena och det andra.

Om viljan får fäste finns oberoende av dikeskörningar kontinuiteten. När det är som svårast är en ny och bättre väg som närmast.

Viljans fäste – och det kvinnliga. Hjärtat har dubbel förtöjning: vid livsviljans realiteter, och vid ett ”hinsides”, vid en ”evig” ro.

Riktlinjer. Men livet är ingen linje. – Att som människa i en tillvaro som kan vara krig – och där det oväntade kan hända –  ha tillgång till hjärtefynd och till havsstrand.

Din viljas inriktning. Resten är förnuftets och intuitionens sak. ”Den helige ande ber för oss.”

Jag söker en bildning som inte räcker ”lång näsa”  utan ger en lång blick som låter människor vara. Inte missionerar. Det finns en sorts bildning född ur ”olyckliga omständigheter”, ökenvandring.

I strömmen, mot strömmen.

Rotslaget med frön i tillfället blommande.

Det finns en handfull författare och filosofer jag återkommer till. De är stora. Det är inte jag. När de går – fel för mig – finns kärleken kvar.

Idag vaknade jag med den här satsen: ”Den riktige författaren är inte intresserad av odödligheten utan av att gripa biets renässans.” To be, or not to be.

När det enkla kommer är jag där. Fortfarande. Inte äldre än arton år.

The post Om liv och litteratur – Del 3 first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förluster first appeared on Opulens.

LIVSHÅLLNING. En som en gång dryftade att politik är allt var Thomas Mann. Han dryftade det dock med en djup ironi, som ett sätt att peka ut den politiska praktikens ständiga försök att, och ofta på ett moralisk godtyckligt sätt, bli allomfattande. Typ som någon som krasst konstaterar kapitalets alienerande kraft genom att säga att pengar inte är allt, utan pengar är mer än allt, skriver Tommy Gunnarsson.

En regnfri, nästan vindstilla, självömkande fredagseftermiddag i Göteborg i februari. Har nyss varit på en, som jag förmodar, misslyckad arbetsintervju och tröstar mig med en öl på en pub på Tredje Långgatan. Solen har nästan helt gått ned och mina tankar likt himlen utanför färgas moloket gråblå.

Vid bordet framför mig sitter en yngre man och kvinna och samtalar välvilligt med varandra över varsitt glas. Båda ser ut som dumsnälla vänsterextremister med skogsrejv som främsta revolutionära vapen, om jag nu larvigt fördomsfullt ska likna de tu vid någonting.

Jag förmodar att det är en dejt jag bevittnar, för de verkar om än förväntansfulla så ytterst ovana i varandras sällskap, även om de är mer babbliga än tystlåtna. Svårt att säga något om attraktionen dem emellan, men den goda viljan de verkar hysa gentemot varandra lyser vackert i bådas ögon.

Jag lägger inte märke till vad de exakt pratar om, av ren respekt och i beaktande av både min egen och deras integritet bekommer det mig inte att göra det, men jag kan inte låta bli att höra att de allt som oftast kommer in på det politiska ämnet. Så klart, de är knappast typerna som skyggar att diskutera politik på en dejt.

Jag hör återkommande honom med extra djup och nästan plötsligt mässande i rösten uttala orden: Allt är ju politik, så är det bara, vare sig man vill det eller inte. Hon håller stenhårt med honom. Ja, så var det väl med det livsmysteriet.

För är det kanske så? Är allt politik? Inte bara är det väl jag som tycker mig höra detta att allt är politik uttalas överallt i den alltmer politiserade tid vi lever i? Har själv ett flertal gånger uttalat det, säkert på någon dejt någon gång, och trott på det, och rent av ansett den människa som inte tror på det vara inte bara omedveten, utan rent av imbecill.

Men nej, givetvis är allt inte politik. Så klart är det att principiellt absolut ogiltigförklara att allt skulle vara politik. Dock är det jag här vill överlägga inte menat att säga att politik är oviktigt, tvärtom. Men är allt politik?!

En som en gång dryftade att politik är allt var Thomas Mann. Han dryftade det dock med en djup ironi, som ett sätt att peka ut den politiska praktikens ständiga försök att, och ofta på ett moralisk godtyckligt sätt, bli allomfattande. Typ som någon som krasst konstaterar kapitalets alienerande kraft genom att säga att pengar är inte allt, utan pengar är mer än allt.

Mann var en förträfflig författare. Som de flesta förträffliga och stora författare gjorde han sig dock inte gällande som en stor tänkare, men nog håller jag med honom starkt i hans djupa ironi. Att som Mann djupt ironiskt uttala att politik är allt är något av den mest opolitiska bekännelse man kan göra, och sådant som verklig mänsklig lycka, eller för den delen olycka, anses genom ett sådant uttalande fundamentalt ha satts ur spel när vi gjort politik till något allomfattande.

Jo, de var visst på dejt med varandra. När jag är inne på min tredje pilsner hör jag nämligen henne säga, när de två tillsammans lämnar lokalen: Trevligt att man kunde träffa sådana som du på Tinder. Han rodnar och ser nästan svårhanterligt förvånad ut. Kanske är han smickrad. Eller funderar på om han ska ta det som smicker. Innan de försvinner smyger hon med ett avväpnande leende in sin hand bakom hans rygg där hon ger honom en lätt smekning som ser ut att vara avsedd för att lugna. Ibland är människan rar som varelse.

När de har gått funderar jag ett litet slag på om jag genom mitt betraktande av dessa båda unga människor interagerande gjort en politisk eller opolitisk betraktelse. Nöjer mig slutligen med att simpelt och något otillfredsställande svara mig själv att det mänskliga medvetandet har ack så många olika nivåer.

The post Politik är allt first appeared on Opulens.

ATT LÄSA. Läsning är en ömklig frihet när den förklätt sig till eskapism. Ömklig men inte sällan välbehövlig. Läsning som frigörelsehandling är ögonblicket då man låter sig ledas utan att man vet vad som väntar på nästa sida. Vilka vyer träder då inte fram för oss, vilka andra (läs)vägar öppnas inte? skriver Robert Myhreld.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Själavård under läslampan.
– Hur mår du?
– Jo tack, revolvern är laddad. Själv?

Jag har en fallenhet för krälande nere i gropen. Depressionen är min paradgren, ångesten min arvedel. Hjärtats tillstånd inte sällan likgiltigt som ett varulvshugg – men inte alltid. Livsleda är trots allt ett högst levande och inkännande tillstånd. Förståndet är den sjukes, alltså världsfrånvänt men vid ögonblicket det enda giltiga. De vid mörker vana ögonen skyr ljuset; det glättiga framstår som en personlig kränkning. En annan sorts ljus finns ändå (Emilia Fogelklou), det vet jag, men det hjälper inte, jag vill vara som ”som liljerna på marken…skita i allt, för allt ä skit…” (Nikanor Teratologen).

Groplivet är idel motlut och menföre, men jag lyssnar på Góreckis Symfoni av sorgesamma sånger för att liva upp det litet. Jag har kemikaliska obalanser i hjärnan, sådär att det blir lite manodepressivt emellanåt. Topparna avhuggna medelst 300 mg Lamotrigin, dalarna kanske inte lika djupa som tidigare. Men djupa nog, och framför allt branta och omöjliga att förutse. Det finns emellertid andra medikamenter att ta till. Vissa söker ruset, andra flykten via självspäkningen eller värre. Att känna och samtidigt se är en satanistisk kombination och man inser, precis som Emil Cioran, att det inte finns någon ”utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!”

Läsning är en av många aktiviteter som kan bringa den nödvändiga hugsvalelsen. Att läsa i mörker är svårt, även så i dunklet. Ögonen behöver anstränga sig och till sist ger man upp. Men när man förmår bör man läsa. Varför? För det första tror jag att man kan bli en bättre människa av läsning, men det hör en annan diskussion till. För det andra, och sista, vet jag att läsning kan ge förståelse, perspektiv och en (intalad) valfrändskap med om inte bokens författare, så åtminstone de karaktärer som kommer till liv genom det författade.

Jag kan inte tänka längre än längden på den mening jag förmår skriva. Ju längre och djupare jag försöker tänka, desto mer förtvivlad blir jag. Min tankeförmåga är avhängig interpunktionen – och deleteknappen. Gudskelov äro läsningens vägar outgrundliga. Det ena leder till det andra och plötsligt sitter jag och läser kristna mystiker. Jag är inte religiös, men känslan av det transcendentala är inte den religiöse förbehållen. Fråga bara vilken hypomaniker som helst. Och ett metafysiskt ordförråd skulle jag inte överleva utan. Inte du heller.

Tänka – och skriva – är hur som helst enklast med andras ord. Vad jag tänker? Tackar som frågar.

Jag tänker att ångest är det mest självupptagna en kan sysselsätta sig med. Undrar om inte livet är en enda lång existentiell kris. Att hon varit jordnära men att hon nu närde jorden. Om inte ett ensamt skratt är värt mer än tusen sociala. Att varje lidande är ensamt. Om det inte är så att när livet ler mot en, kan en vara förvissad om, att det är ett hånleende. Att mörker söker mörker. Om inte tiden är vad som förser kyrkogårdsgräsmattorna med näring. Att livet är en evinnerlig jakt på navelsträngssubstitut. Om inte ögonhålorna i slutändan inte är annat än maskars skafferi. Att varje ”Jag förstår” får mig att vilja kasta upp.

Men det finns frälsning. Och det är inte nödvändigtvis den frälsning som Sture Dahlström tänker sig i Den galopperande svensken där folk inne på Operan ska erbjudas, utöver protagonistens egna kompositioner då förstås, ”KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI”.

Inget fel på musik. Den kan fylla en funktion alldeles utmärkt, precis som all sorts kultur. Och Sture Dahlström borde ni läsa om ni inte redan gjort det. Alldeles utmärkt när ”man avskyr denna skabb som kallas liv” (Cioran), när dagen är ”slitstark, å kall som självbevarelsedriften” och solen är ”en grå eminens, ett livsfientligt, självmördande kärneldsklot som vänt ansikte från oss, för å giva oss frid” och man är lite less på att ”förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar och sykopater…” (Teratologen).

Kanske är det ändå inte frälsning det handlar om, utan tröst. När man är glad undrar man inte kring den enda frågan som är av värde: Varför tar man inte livet av sig? Andra bullar är det när välmående tycks vara en ouppnåelig utopi (se där vilken tautologi). Då försöker man sig på den grannlaga uppgiften att förstå någonting över huvud taget – ett döfött företag naturligtvis. Helst nöjer jag mig med att lite resignerat konstatera att det blir som det blir, eftersom det är som det är, då det var som det var. Eller för att låta versalernas baneman bernt erikson sammanfatta det åt oss: ”genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.”

Genialt. Eller för att leta oss bakåt i tiden, ungefär en kvarts miljard år (lägg till eller dra ifrån några månader), till den tid då dominikanmunken Mäster Eckhart traskade runt i Europa. Ingenting av det han själv skrev finns bevarat, men likt en annan Jesus fanns där andra med spetsat öra och pennan redo. Han var som ett evigt nageltrång för kyrkan och anklagades, inte helt oförståeligt, för att vara kättare. Han frågar sig, vad livet skulle svara om det kunde, på frågan Varför lever du? Livet skulle svara Jag lever därför att jag lever. Livet lever ”ur sin egen grund och strömmar fram ur sitt eget”. För Livet finns inga Varför?

Upplagt för att lägga sig ned på sofflocket och konstatera att det är som det är. Men väl uppå sofflocket kan man ju fundera på vad det egentligen innebär. Jag har bipolär sjukdom därför att jag har bipolär sjukdom. Det är så det är, helt enkelt. Sen kan man finna djupare förklaringar till det, men man kommer aldrig djupare än ett så enkelt konstaterande. Vidare säger Eckhart att ”den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.”

Gud eller inte, det är inte det kommer an på. Vad jag tar fasta på är strävan att göra sig till sin egen borg – att bära med sig sin egen vildmark (Friedrich Nietzsche) i vilken man lever och agerar inför ingen annan än sig själv; att försöka frigöra sig från vad vi nu pådyvlas utifrån, alltså imperativet att man ska bete sig som folk men fan inte bättre. Till följd av min sjukdom tvivlar jag ofta på att jag någonsin kommer kunna företa mig någonting varaktigt. Sjukskrivningar styckar upp mitt liv och mina planer i små, små fragmentariska ögonblick. Men vad är jag rädd att jag inte kan uppnå? Jo, att bli en lydig och proper knegande samhällsmedborgare med självförverkligande som målet och konsumtionen som medlet. Vilket kräkmedel är inte denna målbild som jag ändå inte tycks förmå befria mig ifrån. För jag vet att det är en målbild många mår dåligt av och jag är helt säker på att jag gör det. Ulf Ingemar Eriksson är något på spåren när han menar att ”vår libido som biologiskt är avsedd för könskärleken, den ägnar vi de döda tingen och sysslorna.” Samhällets ruskiga hastighet framåt, med nya ideal och prylar, passar inte en lägenhetsbunden som inga pengar har.

Vissa texter och människor har givit mig en grund att stå på för att klara ta emot känslan av ett personligt misslyckande. Misslyckande? Ja, det känner jag ibland, att jag är – ett misslyckande. Jag kommer inte kunna slutföra de utbildningar jag vill och kommer således inte kunna arbeta med vad jag önskar. Men det är inga misslyckanden, på sin höjd missräkningar. Jag har ur litteraturen utvunnit gyllene stoff för att bygga upp ett värn. Att älska den jag är oavsett. Samhället sett som en uppsättning myndigheter saknar en kärleksfull och inkännande blick. Spetälska, folk som tappat både ansikte och huvud samt de som lider av en allmän brist på puls är (förhoppningsvis) självklara fall för sjukskrivning. Däremot: det som inte syns utåt passerar enklare genom hela den apparatur den sjuke måste ta sig igenom för att få stämpeln Sjukskriven.

Jag har fastnat för några rader av Vilhelm Ekelund. Han menar att det produktiva i en människa inte har någon ”större fiende än girigheten -: liksom äran flyr för ärelystnaden. Intet sällsyntare hos oss, som dock lefva hela lifvet i studier, än – otium!” Otium, ungefär vila eller en sysselsättning som inte ska generera en (materiell) vinst. Att generera annat än vad som kommer mig själv och medmänniskor till gagn kan betecknas som ”fliten, d.v.s. girigheten.”

Fliten! Det är flitig jag inte känner mig, att jag inte förmår bidra på samma sätt som andra. Men det gör ingenting, vilket jag måste intala mig om och om igen. Vissa saker är helt enkelt som de är och livet är en övning att lugnt och stillsamt ta emot livets vågor oaktat hur kraftfulla. Ebb och flod, flod och ebb. Och varje flod för med sig vad Ekelund kallar det konvalescenttillstånd som är att man ”icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke annars har”; ett tillfrisknande som är fullt ”af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet.”

En återkommande känsla av att tillfriskna är få förunnade.

När jag mår dåligt kan jag inte lösgöra mig ifrån äcklet. Äcklet jag känner över att inte kunna leva ut eller snarare ut-leva mig själv. Realiteten att jag hindrar mig själv. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig, och då, om sanningen ska fram, är jag trots allt den vid sidan av mycket annat. Vad är då detta ”jag”, detta begrepp som det klingar otäckt mycket essentialism om, som om det i grunden finns ett något i oss som måste fram. Tvenne själar i våra bröst och så vidare, men vi är så mycket mer än vad vi i samhället tillåts vara; vi har förmåga att uppleva mycket inom oss vi aldrig får tid att finna. Jag tror inte vi har en oföränderlig kärna, vi är alltför sköra för det. Vi har karaktäristika som följer med oss, men som under vissa givna förutsättningar kommer lysa med sin frånvaro. Vi är i mycket bländverk.

Gudskelov finns det bländande verk. László Földényi har skrivit en märkvärdig bok som heter Medusas blick. Han talar där om exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”. Under ett hypomant tillstånd förnam jag känslan av att uppgå i vad vi kan kalla Alltet; en känsla av att tagit mig bortom det tänkandet förmår. Jag betraktade några musöronsmå björklöv som riste av vindars mjuka smekningar, och kände att de var små gröna liv som var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad Földényi menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar. En helhetssyn på världen som i strikt vetenskaplig mening är rimlig, men som ändå har något av en flumstämpel på sig.

Földényi kallar ”religiös” ”varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…i den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…med ett ord som mystisk…eller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det. Jag tror inte Black Friday, Cyber Monday och alla andra hetskampanjer frambringar just de extatiska tillstånd Földényi åsyftar. Men extas? Säkert. Folk dör ju offerdöden i trängseln vid foten av konsumtionens altare.

Det har hjälpt mig, i mitt mående, att försöka se mig själv i ett större sammanhang. Att efter bästa förmåga lämna den blick som är den egocentrerades. Omöjligt att uppnå till fullo, men inte helt fruktlöst om man ändå försöker. Bipolär lär jag vara hela livet, så något fullständigt tillfrisknande blir det inte tal om. Men ändå får jag uppleva en mängd små ögonblick av friskhet, en stegrande livskänsla. Och då och då även en sjuk verklighet som är alldeles, alldeles underbar.

Hjalmar ”Skomakar’n” Ekström skriver:

”Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem.”

Jag är ingen ”framskriden” själ. Tids nog framliden, men det är något annat. Däremot har kombinationen mående-läsning-skrivande format vissa insikter som likt fåglar envetet kvittrar för mig. Ibland tydligt, ibland lite lägre och inte sällan nästan helt tyst, men alltid är deras ljud städse, aldrig dör kvittrandet ut. Ett något som ibland flämtar till i mörkret – för att påminna mig. Påminna mig att det inte gör särskilt mycket att den förhatliga och bortom viljan styrda uppstyckningen av livet inte låter sig tyglas. För vad är det jag egentligen går miste om?

”Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel som förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga”.

Ärligt talat vet jag inte vad jag vill ha sagt med den här texten. Jag skrev den under ångestens regi, men också vid helt neutrala tillstånd varför den för mig nu framträder i olika skepnader jag inte riktigt kan sammanfoga. Den röda tråden visade sig visst ha gjort sig bättre för rengöring mellan tänderna och står ingenstans att finna i denna text. Men ni är bra på att sy, det känner jag på mig.

Hur som helst.

Läsning är en ömklig frihet när den förklädd sig till eskapism. Ömklig men inte sällan välbehövlig. Läsning som frigörelsehandling är ögonblicket då man låter sig ledas utan att man vet vad som väntar på nästa sida. Vilka vyer träder då inte fram för oss, vilka andra (läs)vägar öppnas inte? Läsandet och skrivandet gör mig inte frisk, men kanske ger det om inte mening så åtminstone en känsla av att vara förstådd. Om inte annat av – mig själv.

Läsning och skrivande har inte räddat mig. Det har vården, medicinen och kärleken samt omvårdnaden från människorna i min absoluta närhet. Men jag har kunnat skapa något att mortla sjukdomen mot.

The post Helgessän: Själavård under läslampan first appeared on Opulens.

NOVELL. En text som utgörs av ett upphittat brev, från mitten av 1800-talet, i byn Monteux i Frankrike. Melker Garay tar sig an det.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kära Fader,

I Era brev har Ni alltid uppmuntrat mig för att vara uppriktig. Och aldrig har Ni någonsin krävt att jag ska upprepa allt det som Ni yttrar. Jag vågar påstå att om jag gjorde det så skulle det vara att kränka Er. Ständigt har Ni varit nyfiken på vad jag själv har tänkt fram och på att få höra mina egna slutsatser och bevekelsegrunder. I det avseende skiljer ni Er mycket från andra prästmän. Mitt religiösa tvivel — min närmast styvsinta oförmåga att bli uppslukad av tron — har inte hindrat Er från att möta mig i mina funderingar. Tvärtom har det utgjort en förutsättning för våra samtal. Ni har anförtrott mig att det som har tilltalat Er hos mig är mitt oförvägna sätt att tänka kring frågor om tron. Och att jag därtill inte låter mig invaggas i en känslomässig underdånighet när jag vill nå Gud, i den mån det går att med tanken nå Gud.

Sant är att det är min fasta övertygelse att endast den som är djärv nog kan ha framgång i dessa frågor. Djärvheten består i att aldrig någonsin falla för frestelsen att i fråga om Gud begagna sig av ordet sanning. Att aldrig förföras av de lättsinnigas tal om det odiskutabla eller lamslås av förmenta auktoriteters tvingande yttranden som leder till dogmens allenarådande. Att aldrig låta sig tystas av de som av bekvämlighet hänvisar till ett bibliskt ord, då ord alltid är föremål för tolkning vilket i grund och botten bäst kan förklaras med att de är mångtydiga. Är det för övrigt inte just mångtydigheten som gör språket rikt? Och det som är rikt ska få förbli rikt och inte reduceras till något klumpigt och stelbent och inte heller bör det göras till ett verktyg för maktutövning.

Grunden för min övertygelse är att Gud är ett mysterium, ett förborgat transcendent subjekt som omöjligen är gripbart för det mänskliga förnuftet som vi känner det. Den tanke som försöker tränga igenom mysteriet är dömd att misslyckas, i alla fall i den meningen att den kommer tomhänt tillbaka efter att den har trätt ut ur det. Att klä Gud i ord är att ägna sig åt tom spekulation, och sådant avhåller man sig från om man vägrar att rasera förnuftets fördämningar. Gud är en trosfråga, och all sund tro gör inte anspråk på sanningen. Att tala om sanningsanspråk i fråga om Gud är att kränka inte bara sitt förstånd utan även att gå långt bortom det som är oss givet av en presumtiv skapare.

Enligt mitt förmenande är det alltså inte enbart spekulation i sig om vem Gud är som utgör problemet, utan även försanthållandet – viljan att omvandla en trossats till en oomtvistlig sanning – eller snarare brottet mot den seriöst tänkande människa som vill lära känna Gud. Varje generation måste nå sin egen gudsövertygelse med hjälp av sitt fria sökande, och inte med förstelnande och fastlåsta tankestrukturer som inte sällan kväver glädjen att själv ta till sig mysteriet Gud.

I det ögonblicket man har satt ord på Gud, har man även vittnat om sin egen enfald. För det torde vara uppenbart att ord hör till förnuftet, och det som hör till förnuftet kan alltid, skenbart eller inte, motsägas och vederläggas, sedan spelar det ingen roll hur sofistikerade liturgier och sakrament man förmår frambringa. Inför mysteriet står förnuftet handfallet. De flesta teologer hyser en annan uppfattning om det. Det är därför de dristar sig till att vända ut och in på tron för att sedan — efter att de har blivit utmattade av sina sorgfälliga mentala ansträngningar — lägga fundamentet till inte sällan vågade, om än koherenta, teologiska system. Och efter avslutat värv lutar de sig förnöjt tillbaka, för att sedan — förutsatt att de är intellektuellt ärliga mot sig själva och tar sin tro på allvar — börja att tvivla på sina konstruktioner. Och så är de i gång igen att skapa nya begrepp och distinktioner som ska få deras tvivel att blekna och förhoppningsvis försvinna. En teolog, som inte sällan besitter ett ymnigt överflöd på uppfinningsförmåga, upphör aldrig med sitt skriftställeri. Dock finns det bland dessa — om än få — som anar det verkliga mysteriet. Det mysterium som ligger bortom ordet.

Möjligen begår jag samma fatala misstag som de när jag begagnar ordet Gud, som om jag visste något om den storheten. Alldeles riktigt vet jag inget om denne. Och den som tror sig veta något om Gud har endast gjort avkall på den del av förnuftet som avkräver belägg, och därtill — driven av sin längtan efter att finna svaret på tillvarons yttersta gåta — glömt bort innebörden av begreppet tro.

Man kan vara övertygad, gränsande till visshet, om att ens tro är sann, men tro är att inte att veta. Jag vill till och med påstå att den största gåva vi kan ge Gud är tvivlet. Att hävda det torde vara rimligt — rent av önskvärt — av den enkla anledningen att tvivlet ger näring åt och kraft till tron. Och klädsamt vore det om man hyste ödmjukhet inför dessa spörsmål om tro. Ja, det vore sannerligen på sin plats. Men så är inte fallet. Lockelsen att bedras av otålighetens tvärsäkerhet lockar mer än reflektion och eftertanke. Sådana är vi människor. Jag tänker här osökt på kyrkofader Tertulianos ord: Credo quia absurdum — Jag tror emedan det är orimligt.

Enklast hade det naturligtvis varit om jag kastade mig i armarna på Gud; betvingat och tillintetgjort varje tvivel som jag bär på. Men — undrar jag i min iver att vara uppriktig — hade det varit rätt mot mig och Gud? I fråga om tänkandet måste jag sätta mig själv i första rummet, inte Gud. Om Gud gav mig förnuftet så var det för att jag skulle begagna det, annars vore förnuftet överflödigt. Gud gav mig inte förnuftet för att förkväva det utan för att söka en tro, vilken som helst, som ska få mig att vilja handa gott mot mina medmänniskor. Utan en sådan tro — där kärleken är dess garant — kan vi inte samexistera med andra, inräknat även de som tror på flerarmade gudar och därjämte de som inte tillmäter Gud någon som helst betydelse. Gud finns för alla, åtminstone är det min fromma förhoppning.

Fader, jag noterar att mitt brev svällt betänkligt, men allt det jag egentligen vill framföra är att ingen kan äga sanningen om Gud. Sedan spelar det ingen roll hur stora byggnadsverk man uppför i dennes namn, emedan sådana kan brinna ner till grunden. En tro på kärlek däremot kan inte förtäras av eld och lågor.

Med utmärkt högaktning,
Camille Chardin

The post Brevet från Camille first appeared on Opulens.

ILLUSION. Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag, skriver Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man hör mycket snack om den fria viljan. Många får något stirrigt i blicken när den diskuteras, och muskler spänns på ett osunt sätt. Den används som ett argument, inte minst för att försvara kapitalets ständiga (och ständigt framgångsrika) försök att växa genom att exploatera våra fysiska, psykiska, mentala och andliga behov.

Ska vi ta detta med läskeblask som ett av många möjliga exempel. Vi VET att läskedrycker är väldigt onyttiga, och att de bidrar till fetma och diverse andra välfärdssjukdomar som diabetes.

I ena vågskålen: läskeblaskpengar i miljardiska drivor och skrattande företag.

I andra vågskålen: människor som mår dåligt. Och samhällskostnader av astronomiska mått för att ta hand om följdeffekterna av alla dessa totalt onödiga ”välfärdssjukdomar” (och ja, ett bättre namn för välfärdssjukdomar vore naturligtvis ”marknadens fria profiterande på våra kroppar och själar-sjukdomar”).

Dock går ju kostnaderna för ”välfärdssjukdomarna” på ett annat konto, och därmed är 85 procent av befolkningen hjälplöst bortfintad och ser ingen koppling alls. Många hyllar de smarta läskeblaskföretagen för att de är så himla duktiga på att tjäna pengar (allt är ju en tävling här i livet, så GRATTIS till alla härliga vinnare därute!), samtidigt som de ogillar samhällets dyra verksamheter som ju bara gräver djupa hål i plånboken i form av förhatlig skatt!

Försöker man prata med någon ur denna väldiga grupp omfattande 85 procent av befolkningen om problemet med läskeblask kan man ge sig den på att ”den fria viljan” dyker upp som ett oönskat brev på posten:

”Dom är ju inte TVUNGNA att dricka läsk!”

Nej, okej, vi är ju inte tvungna. Men det finns väldigt mycket reklam kring läskeblask. Och den smakar ju gott också, och är lätt att bli liksom beroende av. Och finns lätt tillgänglig i varenda kiosk och affär, nära de likaså ytterst onyttiga chipsen, och de fettbildande men ack så välsmakande jordnötsringarna. Alla i lockande förpackningar av renaste plast, alla motsvarande diverse behov och sug i våra magar och hjärnor.

Så visst, vi är ju inte tvungna. Men det finns en hel värld därute som gör allt den kan för att vi ska falla för frestelser av onyttiga slag — en hel värld som struntar helt i hur vi mår, men som bryr sig desto mer om vinstmarginaler. En hel värld som inte vill något annat än att vi ska fastna i svårartade spelmissbruk finansierade med sms-lån.

”Den fria viljan du vet? Jag är smal och slank som du ser. Jag har en stark karaktär. Jag har hög intelligens. Jag kan RÄKNA UT att det är dumt att dricka för mycket läskeblask! Och jag gör mina val därefter — fria val!”

Ja, vad ska jag säga? Gratulerar till din stora tur kanske? Saken är ju den att ingen har sig själv att tacka för nånting. Hade du varit född i en annan familj och med en annan kropp och en annan hjärna så hade du varit DEN personen, och inte alls den du är nu. Vad har du gjort för att bli den du är idag?

Noga räknat ingenting. Du föddes med en uppsättning egenskaper och i en form som det tagit miljarder år för kosmos att utveckla, och du begriper inte alls hur du fungerar eller hur du är kopplad till allting annat, eller ens varför du finns. Du äter när du blir hungrig, du använder pengar som alla andra, du gråter och skrattar som alla andra, du älskar som alla andra. Och du babblar om den fria viljan? Det är bara slump och tur som ger dig din typ av karaktär eller brist på den, det är den enkla sanningen.

Det betyder att det vi ser i verkligheten är ofrånkomligt: om man låter företag profitera vilt på alla befintliga mänskliga behov i mammons namn så drabbar det människor — men även djur och växter — hårt. Den fria viljan kan inte rädda vare sig oss eller andra varelser.

Oj, det är inne med krokodilkött — okej, vi mejar ned djungel och dränerar träskmarker så de blir lätta att komma åt och skjuter alla krokodiler vi ser. Att vi förstör saker och ting på vägen? Skit samma, vi måste ju tjäna pengar för Guds skull! No pain no gain!

Bättre potens av noshörningshorn? Visst, vi dödar den sista noshörningen som finns, och så mal vi ned hornet till ett fint pulver som vi säljer jättedyrt. Goda affärer minsann!

Hoppla, finns det ett sockerbehov utan ände hos de flesta människor, som dessutom tycks öka när de är deprimerade? Men det är ju helt underbart, då tillverkar vi oceaner med läsk och hela berg med lösgodis, även om vi vet att det får kroppar och psyken att komma i total obalans — aktieägarna kräver ju vinst på affärerna för bövelen!

Den fria viljan används som argument för att ursäkta rovdriften på människodjur och andra djur, på växter, på hela planeten.

”Det är upp till var och en!”

Fast vi är sju miljarder nu, och det finns vetenskapligt säkerställda statistiska normalfördelningskurvor som visar att hur man än vänder och vrider på det så kommer en viss andel av oss människor alltid att vara mer utsatt och känslig än andra för olika typer av stimuli och händelser (som till exempel en ständig ström av reklam och andra typer av sinnesmanipulation genom film, tv, internet…), och vi VET att ett visst (ungefärligt men skrämmande konstant) antal dödsolyckor kommer att ske i trafiken i år också, vi vet bara inte exakt när, var och vem som är inblandad — och vi vet att den fria viljan inte kommer att förhindra olyckorna, det kommer att vara slumpen som styr om det blir du eller jag som hamnar på bårhuset på grund av en långtradare i fel fil.

Den fria viljan funkar inte ens på smågrejor — om du känner att det kliar på armen så vill du klia — om du använder din ”fria vilja” till att inte klia beror det på andra impulser i ditt inre som styr dig från ditt första skräckfyllda skrik till ditt sista flämtande andetag.

Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag. Så låt oss hädanefter rätteligen hänvisa till den som ”den ofria viljan”.

The post Den ofria viljan first appeared on Opulens.

UNDERGÅNGEN.Går det verkligen att gulla och kela med undergången som en snuttefilt i sofforna framför tevens ständiga flimmer av bilder? Jag försöker, efter bästa förmåga, att förstå dagens förkärlek för undergångsvisioner, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Apokalypsens ryttare rider i dessa tider allt oftare genom spalterna, dessutom ständigt i förblindad och hetsig sporrsträck. Undergångens förkunnare – dödens och förstörelsens profeter – har på kort tid blivit mångdubbelt fler. Och märkligt nog har några dessutom blivit snudd på folkkära; de har, så att säga, gått hem i stugorna.

Kan verkligen Apokalypsen, ett blodigt och grymt slut, bli populistisk även utanför biomörkret — detta “de livsfegas tempel” för att citera Harry Martinson — och dess egenartade och spekulativa kittlingar av människans allra lägsta och vidrigaste sidor? Går det verkligen att gulla och kela med undergången som en snuttefilt i sofforna framför tevens ständiga flimmer av bilder?

Ska mänskligheten dansa mot en kollektiv död till tonerna från drömfabrikens slagdängor i Hollywood? Blotta tanken är absurd. Det blir säkerligen en frånstötande syn för oss med känsliga magar.

Varför denna brådska, tänker jag. Dö ska vi alla. Och tiden vi har är kort, mycket kort.

Nostradamus dansar på efterfesten och Nietzsche står i baren och blandar trötta groggar och drinkar med mycket frätande lut och några knivsuddar arsenik. Hur många gamla grå gubbar, bittra och besvikna, har inte genom historien fastslagit mänsklighetens snara slut? Från de basunerande profeterna i Gamla Testamentet över en stor mängd av teologiskt och filosofiskt överspända siare under främst 1600 och 1700-talen fram till vårt sekels hysteriska pessimister som inte sällan utger sig för att vara nationalekonomer och tekniskt drivna experter som vill tvinga folk till underkastelse och lydnad?

Det är inte lätt att förstå vad det är som driver dem. Där finns ett skrämmande tomrum av själslig paralysi kring dem.

Jag kan få en obehaglig känsla av att det är frånstötande många som faktiskt njuter av att injaga skräck och oro i andra. Jag minns plötsligt en mening som Anders Ehnmark skrev i sin bok Arvsskiftet, där han på allvar framhåller att han alltid blir så munter när han skriver om döden. Jag förstod inte vad han menade. När vi — som så ofta på den tiden — sprang på varandra på Expressens kulturredaktion passade jag på att fråga honom. För ovanlighetens skull kom inte svaret direkt. Han var tvungen att skärskåda sin egen tankegång. Svaret var att närheten till döden höjde hans egen livskänsla.

Mitt förhållande till den obarmhärtiga döden är det omvända. I dess närhet växlar min känsla för mitt eget liv ner, blir stämd i djupaste moll. Förstämning. Vanmakt. Inte sällan en obehaglig stumhet djupt där nere i själens mörka natt. Samtidigt har jag inga som helst problem med att förstå Anders Ehnmarks resonemang. Det han ger uttryck för är en förhållandevis vanlig reaktion. Och den är utan tvivel besläktad med den apokalyptiska munterheten som marscherar som ett mörkt stråk genom seklerna, tätt sammantvinnad med pessimismens förlamande och fatala budskap.

Jag försöker, efter bästa förmåga, att förstå dagens förkärlek för undergångsvisioner.

Ty de äro legio som det står i Skriften.

Deras retorik och själva tankemodell följer ett sedan lång tid tillbaka inövat och välbekant mönster. Det är lätt att glömma när rädsla och ren skräck grumlar tankeförmågan.

Var alltid skeptisk till de som rider på Apokalypsens torra ökensand och vars sönderridna häst har stelnad fradga kring sin mule. Deras ärenden har ofta ett annat och dolt budskap. Och de har funnits i alla tider – ja, nära nog så länge civilisationerna existerat. Och ändå ska vi alla dö. Det är det enda vi med full säkerhet vet om livet – ja, just det. Våra liv.

Så varför denna muntra och uppsluppna brådska? Jag har ännu inte sett mannen som kommer ridande på en blekgul häst. Men finns det ett släktskap mellan dödslängtan, en av de mörkaste och tyvärr även starkaste inslagen i den europeiska kulturen och jakten efter Apokalypsen och drömmen – är det en svart dröm eller en regelrätt mardröm? – om den snara Undergången? Tyvärr är det nog på det sättet. Pessimism, undergång, dödsdrift – de hör samman som skräckkabinettets siamesiska trillingar, sammanväxta vid såväl höfter som hjärnor.

Därför tror jag också att det är en tvingande plikt att stå emot de ettriga profeterna. Den stora utmaningen – liksom den stora och hänförande friheten – är och förblir att framtiden är oskriven. Den är upp till oss. Vi skapar morgondagarna.

The post Apokalypsens ryttare rider genom spalterna first appeared on Opulens.