REFORM. Frankrikes president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform har väckt kritik och lett till omfattande protester. Speciellt kvinnorna är emot hans reform.

Franska kvinnor är pådrivande när det gäller protesterna mot president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform, rapporterar The Guardian. Reformen har utlöst en våg av strejker, blockader och våldsamma konfrontationer.  Bland annat höjs pensionsåldern från 62 år till 64 år. Därtill höjs pensionsavgifterna för den som vill ha en rimlig pension att leva på.

Kvinnliga arbetare, särskilt de som är lågavlönade och deltidsjobbar, kommer att drabbas hårdast. Många tjänar 22 procent mindre än sina manliga kollegor och får därmed 40 procent lägre pension. Kvinnor vars yrkeskarriärer påverkas av att de tar hand om sina barn kommer att vara särskilt missgynnade, uppger motståndarna till pensionsreformen. Så många som 74 procent av kvinnorna och 67 procent av männen i Frankrike är negativt inställda till Macrons reform.

The post Kvinnorna går i bräschen för protesterna mot Macron first appeared on Opulens.

STATISTIK. Kvinnor är underrepresenterade i politiken. Procentuellt har män fler positioner som partiledare, gruppledare, riksdagsledamöter, ministrar, departementschefer och utskottsordföranden.

När Magdalena Andersson valdes till partiledare för två år sedan, var en majoritet av partiledarna kvinnor. Idag är förhållandet det omvända. Nättidningen Altinget rapporterar att det inte bara är bland partiledarna som män är överrepresenterade. Även inom regeringen finns färre kvinnor då de elva ministrar som är chefer över sina departement är 73 procent män och bara 27 procent kvinnor.

Ännu större är den procentuella manliga övervikten i riksdagens utskottstopp. I 12 av riksdagens 16 utskott är det män som har beslutsmakt.

Enligt statistik från SCB visar det sig att samtliga politiska nivåer har en övervikt av män. Andelen kvinnor i kommunfullmäktige är 43 procent, i riksdagen 46 procent och i regionfullmäktige 49 procent.

Dock varierar andelen kvinnor/män mellan partierna. Till exempel har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna en övervikt av manliga riksdagsledamöter (74 respektive 68 procent). På motsatt sida har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en ojämn könsfördelning där kvinnorna dominerar (71 respektive 67 procent kvinnor).

The post 8 mars: Kvinnor underrepresenterade i politiken first appeared on Opulens.

SVART JUL. För lite drygt tio år sedan föreläste för en grupp juriststuderande på universitetet i Kabul. Det var både manliga och kvinnliga studerande och jag fick föreläsa om allt utom familjerätt som ansågs alltför kontroversiellt. Studenterna var aktiva och alla diskussioner konstruktiva. Vi var väl inte överens om allt, men det fanns en ömsesidig respekt och en glädje över att vårt samtal var möjligt.

Det kvinnliga studenterna höll en låg profil, men deltog. I en paus lyckades jag samtala med en mindre grupp av dem . De var väl medvetna om att de var en spjutspets som skulle bereda vägen för en större samhällelig förändring, nämligen en frigörelse för Afghanistans kvinnor. De skulle genom sitt framtida arbete inom rättsstaten visa på möjligheten för andra kvinnor att det var möjligt för även kvinnor att arbeta och ta ansvar även på ledande positioner. Det var dessutom nödvändigt med kvinnor som domare, åklagare och poliser för att förhindra kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Jag förklarade så gott jag kunde att de hade helt rätt och såg med stort hopp på dem som en progressiv kraft som på sikt skulle förändra detta utsatta land.

Så nås jag då av nyheten att inga kvinnor längre är tillåtna på något av landets universitet och återigen denna känsla av att historien går baklänges. Var tar nu alla mina kvinnliga studenter vägen? Kommer all deras engagemang och hopp att krossas? Så står man där i juletid med sin frustration och med en viss sorg och känner sin totala maktlöshet.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Historien går baklänges first appeared on Opulens.

KOREOGRAFI. Verket City Horses av konstnärerna Byström Källblad består av en flock kvinnliga dansare som galopperar genom staden. I sommar och höst turnerar City Horses i en rad europeiska städer.

Det är under Kulturfestivalen i Stockholm den 20-21 augusti som verket kommer att gå att se i Sverige, men även i Boden den 4 juni. Koreografin är i ständig rörelse, om  makt, existens och kvinnokroppen i det offentliga rummet. Verket beskrivs som en hyllning till kvinnors mod och kraft, och som en motvikt till statyer av kungar och stridskämpar till häst som pryder stadsbilderna.

– Vi ser verkligen fram emot turnén med City Horses i Europas städer, säger konstnären Helena Byström och koreografen Anna Källblad i ett pressmeddelande.

 – Det verkar som det finns ett stort behov av att konfrontera den mansdominerade staden, även internationellt.

Byström Källblad är det gemensamma namnet för konstnärsduon Helena Byström och Anna Källblad, som tillsammans skapar föreställningar, film och installationer för såväl scen som gallerier och offentliga rum.

Anna Brynhildsen

The post City Horses galopperar genom Stockholm first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter? Erik Cardelús menar att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

Män är från Flashback, kvinnor från Instagram. Orden kommer från Lisa Irenius i Svenska Dagbladet i söndags. I resonemanget länkas till att i krig fördjupas skillnaderna mellan män och kvinnor. Eller i kriser visar vi vårt riktiga ansikte, vår sanna natur.

Och visst, både Putin och Zelenskyj är män, omgivna av andra bistra män. Och merparten av de flyende från det krigshärjade Ukraina är – just det – kvinnor, liksom minderåriga av båda könen. Så nog stämmer det så långt: här finns en markant könsuppdelning. Men är den naturlig eller situationellt och historiskt betingad? För merparten av alla militärer är män, nu liksom tidigare. Traditionens makt och den akuta situationen framkallar könsuppdelade aktioner och reaktioner. Så visst, för den som vill upprepa en klysha: män är från Mars, kvinnor från Venus. Och Mars är som bekant krigets gud.

Parallellt har det pågått en debatt på landets kultursidor om manlig tapperhet, illustrerad av Volodymyr Zelenskyjs starka mediala framträdanden. Dagligen har vi sett hans vältaliga vädjande till sitt plågade folk att kämpa på och till omvärlden att aktivt stödja Ukraina. Men är Zelenskyj först man, sedan människa? Måste hans tapperhet nödvändigtvis mansmärkas?

Upprinnelsen till dagens debatt är texter av Anna Karin Wyndhamn och Ann Heberlein i Expressen och en krönika av den senare i nätmagasinet Kvartal. Titeln på den senare texten är ”Zelenskyj är en man som kvinnor längtar efter”. Kort därpå gick kulturjournalisten Ulrika Knutson ut med en replik, där dagens situation liknas vid de febriga stämningar som rådde i Europa 1914, vid det första världskrigets utbrott. Hon menar att, då som nu, förekommer ”en överspänd retorik”, där krig och manlighet smälts ihop.

Skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Vid sin sida har Ann Heberlein alltså haft Anna-Karin Wyndhamn. I ett senare inlägg flaggade de för en återkomst för de klassiska antika dygderna – rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet. Och en annan sak: varför har det varit nästan uteslutande kvinnor som debatterat vad manlighet är och bör vara? Omvänt: skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Från antiken Aten till Rom, vad har vi då att lära oss av den klassiska filosofin? Framförallt att vårt liv ges ett speciellt värde då vi kämpar för sådant som är större än oss själva, större den omedelbara egennyttan, narcissismen och bekvämligheten. Stabila dygder istället för snabba digitala klick. En annan artikel i debatten avslutas med de retoriska fraserna och frågorna om: ”Så, käre man – nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”

Mitt i allt detta finns det två saker som förvånar. Varför är vi tillbaka i den gamla unkna källaren där självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen? Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

För att vara rättrådig och tapper betingas naturligtvis av situationen, det förekommer på många olika nivåer dagligen. Ibland betyder det att stå upp för en arbetskamrat som mobbas, i andra fall handlar det om att stå upp för en åsikt som anses nödvändig, trots att den ogillas av många i omgivningen I ett extremfall handlar det om att stanna kvar under ett krig och – med väpnad kamp – försvara nationell självständighet och demokrati, värden som byggt den civilisation som vi idag ofta tar förgiven, men som samtidigt utgör själva grunden för dem vi är.

Frågan är dock om vi inte skjuter oss själva i foten om vi strikt intecknar dessa värden och exemplariska beteenden som specifikt manliga. Vilka var i så fall Rosa Parks, Rosa Luxemburg, Golda Meir, Indira Gandhi och Jeanne D’Arc? Eller numera en Malala eller en Greta? Är de ”okvinnliga” kvinnor och därför inte riktigt räknas när vi skriver framtidens historia? Med sådant tänkande ger vi halva mänskligheten en fribiljett till att vara feg eller alternativt att de inte räknas för sitt mod och sina uppoffringar.

Själv har jag stött på rakryggat respektive ryggradslöst beteende hos såväl kvinnor som män. Och vattendelaren handlar inte om vem som snabbast greppar ett gevär, tar mest plats eller vem som råkar har fötts med en snopp eller snippa. Istället är rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet beteende som genomsyrar den mänskliga existensen, från morgon till kväll, genom livets alla skeenden. Från vardagen till ytterlighetssituationen. Ibland kallas det civilkurage. Ibland rakryggad. Ibland talar man om tapperhet och – rent av – hjältemod.

Gemensamt är att man ser djupare och längre än den ensidiga egennyttan, liksom att man agerar, humant och allmännyttigt, samtidigt som utgången inte är given. Att vara modig utan att riskera något är något annat – poserande, ögontjäneri, spel för galleriet. Eller numera ofta: narcissistisk klickjakt och PR-koreograferat snack.

Och om vi sedan, i alla lägen, lyckas leva exemplariskt, är en annan sak. En av människans mest framträdande egenskaper är trots allt felbarheten, men samtidigt förmågan att förbättra sig själv. Och att både erkänna fel och ta ansvar för dessa, kräver ett kritiskt tänkande som går bortom vaneseende. Många människor ryggar inför det ovana, obekväma, ovissa och obehagliga. Att vara modig är lättast när friktionen är som minst, den omgivande flocken som störst och det positiva utfallet är lättast att räkna in.

Dygder förekommer överallt.

Så låt oss återigen hålla några tankar i gång samtidigt. För det första att tapperhet och mod är eftersträvansvärda mänskliga egenskaper, såvida de har en allmännyttig och demokratisk inriktning. Det är dygder som byggt och försvarat vår civilisation. Men dessa dygder har inget givet kön, ingen speciell hudfärg eller favoriserad kultur. Dygder förekommer överallt; från vardagens gråa slit till den mest akuta och medialiserade situation. För det andra, att den traditionella historieskrivningen och epiken – i hög grad – har producerats av män och tematiserat män som modiga hjältar är tydligt. Lika tydligt är att män – på aggregerad nivå – har en större kroppshydda och större kroppslig andel muskler. Män föder inte heller barn eller ammar, vilket sannolikt har grundlagt en ordning där män i högre grad än kvinnor sörjer för att försvara flocken. Män med psykiska rubbningar, svajig moral och svag impulskontroll blir – med samma logik – mer framträdande i en urspårad våldsutövning.

Vidare kan vi också lägga till halten av testosteron som en icke-obetydlig faktor när det kommer till såväl angripande som försvarande våld. Män kan alltså både förgöra och försvara oss i högre grad än kvinnor, åtminstone enligt dagens historiskt rotade ordning.

Krig är alltid tragiskt; det drabbar blint och skoningslöst, trots utfästelser om kirurgisk krigsföring och högteknologisk precision. Krig drabbar alla, både djupt och brett, i det stora och det lilla. Kriget är tårarnas källa; det framkallar de mänskliga egenskapernas och beteendenas ytterligheter, från skoningslös till solidarisk, girig till generös, vidrig till vänlig.

Och just därför är det viktigt att vi inte tummar på det första som angrips i ett krig: sanningen. Tapperheten kan och bör inte intecknas som ensidigt manlig – utan unikt mänsklig. Tapperheten – eller det mänskliga modet – har många ansikten, från det militära till det humanitära, från det alldagliga till det akuta. Och just nu behövs mycket tapperhet för få denna planet på rätt köl igen.

The post Vad skulle Rosa Parks göra? first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Fontänorgasmer i all ära – ytterst är det ändå närheten som alla vill åt. Så sammanfattar Åsa Kalmér sin bok där 21 kvinnor, medelålders och uppåt – berättar om sina kroppar, sexliv och sexuella utveckling.

“Pratar du med dina väninnor om sex?” har varit den första frågan som Åsa Kalmér ställt till de 21 kvinnor som hon har intervjuat. Själv gjorde hon det inte längre – i alla fall inte under långa fikastunder som när hon var yngre, innan familjelivet och karriären helt tog över. En amerikansk tidningsspalt om ett medelålders par som hade glidit ifrån varandra fick henne att börja undra hur människor egentligen har det i sängen, och om hon själv hade missat något.

Men boken “Naket – det mest intima” är också sprungen ur en stark upplevelse av att medelålders och äldre kvinnors sexualitet inte ges plats i det offentliga samtalet, i filmer eller tv-serier. Åsa Kalmér, i grunden regissör, skådespelare och manusförfattare, är även en av upphovspersonerna bakom den svenska HBO-serien “Lust” som får premiär senare i vår. Där ligger allt fokus på medelålders kvinnor.

– Det är sorgligt med den här överdrivna ungdomsfixeringen, den mer djupgående sexualiteten är på något sätt tabubelagd, säger hon.

Blottlägga sig

Att prata om sitt sexliv är också att blottlägga sig – det konstaterar både Åsa Kalmér och lantmätaren Veronica, 50, en av de kvinnor som hon har intervjuat. Kärlek är ett enklare samtalsämne, framhåller Veronica. I ett prestigefyllt samhälle är det svårt att visa sina basala och kanske till och med råaste sidor.

Framgångshysterin tystar även erkännanden om brister och tillkortakommanden, menar Åsa Kalmér:

– Det blir farligt, det är väl att den här nutida kulturen av att hela tiden berätta framgångshistorien om sig själv som gör att man måste ha något slags sköld för att inte bli trampad på, säger hon och tillägger att även hon själv tycker att det är svårt.
Jag vill gärna jobba för att man ska kunna vara naken och sårbar.
“Naket – det mest intima” består av just öppna samtal, ett slags biografier utifrån sexuella erfarenheter och liv, mer än skildringar av “avklädda” situationer. De intervjuade är anonyma; mellan 40 och 94 år, övervägande heterosexuella – men inte bara – från olika kulturer och bakgrunder.

Högröd pappa

Samtliga är om inte äldre så åtminstone tillräckligt medelålders för att kunna betrakta och formulera sig kring sin sexualitet över tid, det vill säga hur det började, hur det fortsatte och hur det är. Här finns en turkisk kvinna, redaktören Ayla, vars första och mycket jobbiga menstruation kom som en chock. Den högröde pappan föreslog rullstol när han blev uppringd av skolsköterskan och ombedd att hämta sin dotter.

Några decennier senare träffas Ayla och hennes väninnor regelbundet för att hjälpa varandra med intimvaxningen. “Jag tycker synd om vita kvinnor som inte gör det för varandra”, säger hon i boken.

Juristen Malin och journalisten Hanne berättar att de i sina sexuella relationer egentligen aldrig har upplevt riktig kärlek. Lågstadieläraren Eva, 94, en gång frånskild tvåbarnsmor, är osäker på om hon någonsin har fått en orgasm.

TT: Vad har förvånat dig mest under de här samtalen?

– Jag tror att nästan samtliga upplever att de kan ta för sig, och se sina sexuella behov bättre ju äldre de blir. Det blir egentligen bättre och bättre. När man har förvärvat förmågan att ta för sig, att det kanske inte alltid behöver vara så långa förspel eller så vackert…utan tar för sig sexuellt så uttryckte flera “jag är som en man” eller “jag känner mig som en man”. Det sexuella begäret definieras som manligt.

Bortom stereotyper

Även den vilda och glupska sexualiteten benämns av flera kvinnor som manlig, konstaterar Åsa Kalmér som önskar ett samliv fritt från både mentala och verbala stereotyper. Kanske kan mannen få slippa oket av att vara den evige förföraren och i stället få vara den mer följsamme, föreslår hon.

– Då kan man göra den där gemensamma sexuella resan när man möts – som verkligen leder till närhet. Det tycker jag också att alla har sagt, det är närheten som alla ytterst vill åt, som de vill känna och uppleva.

– Dramaturgiskt sett innehåller erotik både vilda inslag och sköra moment, det är dynamiskt. Den här dynamiken ska göras tillgänglig för alla. Alla måste få inkorporera det i sin egen sexualitet och känna att jag kan vara allt det här.

Erika Josefsson/TT

The post Äldre kvinnors sexliv – “egentligen bara bättre” first appeared on Opulens.

LJUDFILM. Konstnären Mia Makilas podcast Epilogen vill stötta överlevare av psykisk misshandel. Till årets vinterspecial-avsnitt har hon utvecklat en helt ny poddgenre, där musik och bakgrundsljud förstärker Anna Holgerssons intima berättelse om att hitta tillbaka till sig själv.

I årets vinterspecial av podcasten Epilogen, Den långa vägen hem – Annas andra epilog, samarbetar Mia Makila med bloggförfattaren Anna Holgersson, båda överlevare av psykisk misshandel. Tillsammans har de skapat en helt ny poddgenre, den så kallade ljudfilmen.

Makila startade podden som ett sätt att bearbeta sin egen sorg i eftersviterna av destruktiva relationer. Läkarna gav henne rådet att skapa sig ur den svåra perioden och så föddes idén om att kombinera tydlig fakta om psykisk misshandel med kreativitet. I podden delar andra överlevare kravlöst med sig av sina erfarenheter.

– Jag kände redan i mejlen med Anna att här är en kreativ kraft som har blivit kvävd av förövaren. Hon hade stängt ner sin blogg och sociala medier i övertygelsen om att hon inte skulle tro att hon var någonting, säger Makila.

Hon beskriver ett organiskt samarbete som har resulterat i ett helt eget väsen på bara några veckor, där hon själv har letat ljudeffekter och Holgersson har skapat teaterscener. Det nya formatet leker med bakgrundsljud och element av humor i allvaret.

Vinterspecialet är det andra avsnittet Holgersson deltar i, där hon tittar tillbaka på vad som har hänt sedan den första epilogen och berättar om sin resa hem till sig själv.

– Vägen till att fokusera på sig själv handlar inte bara om att skaffa lägenhet och bygga upp livet igen, utan om insidan. När man inte längre vet vem man är eller vart man ska, bara att man måste överleva. Den resan är så otroligt privat och abstrakt, men Anna sätter ord på det här, säger Makila.

Ljuden fungerar som en medförfattare och ger en intim inblick i den inre världen som ofta är svår att förstå och få tillgång till på ett levande sätt, menar hon.

– Film idag går mycket ut på att fördumma tittarna, allting serveras och fantasin glöms bort. Jag tror att det är just Sverige, diskbänks-realismens land, håller man på med fantasi så bidrar man inte till samhället. Att bygga och leka är någonting självcentrerat och ses inte som produktivt.

Men att bygga upp scener och världar tror Makila kan hjälpa till att både förmedla kunskap och gestalta känslor, vilket kan hjälpa andra utsatta att välja sig själva.

– Att skaka av sig förövaren och bygga upp sig själv igen är en sådan viktig del av det här universumet som vi överlevare är i. Den positiva biten måste också ut, med fokus på att resa sig. Det är ett steg i taget som gäller och varje steg är mödosamt.

Makila kallar kunskapen för en mirakelkur, när man förstår mönster kring psykisk misshandel och narcissism kan man förstå hela sitt trauma och bli fri.

– Syftet är att skapa en ny kunskapsnivå och norm, och att människor ska få nycklar att avkoda manipulationen. Många har hört av sig och sagt att podden har räddat deras liv, just för att de kan förstå sina mönster.

Hon jämför podden med Metoo, att komma ut med skammen och få bekräftelse från andra kan hjälpa en person att inse att den har reagerat helt normalt i en onormal situation.

Att driva Epilogen Podcast har även hjälpt Makila att hitta tillbaka till sig själv och sin kreativitet genom att exempelvis förstå att hon kan skriva manus och bygga ljudfilmer.

– Jag har fått en plats i samhället och återetablerat mig i världen, avslutar hon.

The post Ny poddgenre om psykisk misshandel first appeared on Opulens.

KVINNLIGT JOURNALISTPRIS. Årets Pennskaftspris tilldelas journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad med en prissumma på 11 000 kronor.

Magda Gad, krigskorrespondent i Afghanistan för Expressen, får Pennskaftspriset i år för sina starka reportage. Priset tilldelas en kvinnlig journalist vars rapportering berör många och är något utöver det vanliga.

– Vi tycker att Magda Gad uppfyller de kriterierna och det var många som nämnde henne, hon var ett ganska självklart val, säger Isabella Iverus, juryns sammankallande.

Ett långt juryarbete resulterade i Gad som vinnare, bland annat för att hon gestaltar kriget och situationen i Afghanistan från oväntade perspektiv. Iverus menar att Gad har mod att stå kvar och berätta viktiga historier, även om hon kanske själv är i fara.

– Hon möter den lilla människan och levandegör berättelserna från kvinnor och barn som lever under dessa omständigheter. Hon ger kriget ett annat ansikte, säger hon.

Gad uppmärksammas även för att hålla en aktiv dialog med sina läsare i Sverige, trots att hon befinner sig långt hemifrån. På så sätt, menar juryn, blir hennes rapportering en brygga mellan befolkningen i de olika länderna, som lever under vitt skilda förutsättningar. Mellan fattiga och rika, trygga och otrygga.

– Hon är i dialog med sina läsare och det är inte alla som är. Det kan vara svårt att ha en dialog som reporter långt hemifrån men hon ger svar på frågor och bryr sig om sina följare, säger Iverus.

Även om Magda Gad kändes som ett självklart val i år, menar Iverus att många kvinnliga journalister är värda Pennskaftspriset.

Så här löd juryn motivering: Med sin personliga röst öppnar Magda Gad okända världar för sina läsare och ger en nyanserad bild av verkligheten. Inte sällan med just kvinnors berättelser i fokus. När andra har lämnat söker hon en historia bortom det förväntade, som vittnar om en journalistisk drivkraft och en tro på demokrati och det fria ordet. Något vi alla bör bli påminda om – igen och igen och igen.

The post Magda Gad får årets Pennskaftspris first appeared on Opulens.

METOO. Alkestis är en urbild av den självuppoffrande kvinnan. Men när grekiska Elli Papakonstantinous gästar Dramaten i Stockholm vänder hon upp och ner på Euripides antika drama. Här får kvinnan en röst – och även mannen skakas i sina grundvalar av våldet.

Historien är egentligen enkel, sammanfattar den grekiska regissören Elli Papakonstantinous, när hon pratar om Euripides drama “Alkestis”. Pjäsen handlar om en kvinna som räddar sin man från döden genom att offra sig själv. Att författaren – som även skildrade Medeas öde – fokuserar på hur kvinnor offrades var ett slags erkännande och ett framsteg på den tiden, menar Elli Papakonstantinous.

– Men jag skulle inte kalla det en feministisk pjäs. Jag hoppas att vi tar det ett steg till.

Hon har länge omtolkat de klassiska grekiska dramerna, ofta utifrån feministiska teman. När hon bjöds in till Dramaten av teaterchefen Mattias Andersson ville hon skildra den brytningstid som metoo har inneburit. Förändringarna har varit “spektakulära” och viktiga, tycker hon.

– Men det finns fortfarande ett motstånd i diskussionerna. Det finns fortfarande våld som är svårt att upptäcka och osäkerheter som vi behöver hantera. Vi behöver se det från olika perspektiv. Då kan man ha ett öppet slut, snarare än ett slut med ett tydligt budskap. För det här är en pågående process, säger hon.

Lär sig offra

När Alkestis dör får hon sin man Admetos att lova att han inte ska svika sina barn genom att gifta om sig. Alkestis räddas sedan från underjorden av Herakles, och förs tillbaka till världen – men på villkoret att hon inte får tala under tre dagar. Beslöjad ges hon sedan bort till Admetos som en vandringspokal efter en brottningsmatch. Admetos tackar ja till “gåvan”, och sviker därmed löftet till sin hustru.

– Alkestis är det absoluta offret, som står där och säger ingenting. Euripides pjäs slutar i tystnaden. Det är en fantastiskt sorglig tystnad, och för mig var det viktigt att bryta den, säger Elli Papakonstantinous.

Hon gör det genom att riva hål på fiktionen och bjuda in publik, ensemble och flera operasångare till att skapa ett musikaliskt verk i realtid. Papakonstantinous arbetar ofta med många röster, och för samman de antika berättelserna med vår tid. På sätt och vis ser hon också självbiografiska stråk i berättelsen: både hennes mamma och mormor fick lära sig självuppoffring – vilket de omedvetet förde vidare.

– Kvinnor får lära sig att det kvinnliga sättet att älska är att vara tålmodig och att offra sig för andra, för män och barn. Medan män lär sig att kärlek är något annat, det är att erövra det du önskar dig. Vi är impregnerade i de två sätten och även om vi har gått vidare lever knappt synbara beteenden vidare.

Ny typ av man

Elli Papakonstantinous vill komma åt den passiva aggressiviteten och det knappt synbara våldet i vardagen, allt som är svårt att få syn på – om man inte samtidigt ser den stora berättelsen. Det är just vad hon tycker att myterna hjälper oss med: de är vår gemensamma bakgrund och kollektiva undermedvetna.

När hon kombinerar dem med nutida myter söker hon också nya berättargrepp. En kamera filmar till exempel det våld mot Alkestis som aldrig syns i Euripides pjäs.

Men trots våldet är pjäsen mångtydig och gåtfull, påpekar Papakonstantinous.

– Det handlar väldigt tydligt om ett kvinnomord. Men om man tänker på att hon valde det själv blir det mer komplext. Och hur tar man upp den komplexiteten med rätt tonalitet i dag?

Elli Papakonstantinous menar att man måste granska hur patriarkatet förgiftar både män och kvinnor. När Admetos så grundligt sviker sin hustru skakas också han i grunden. Han blir förvirrad – på samma sätt som Papakonstantinous menar att många moderna män är. Ska vi komma vidare måste männen inkluderas, anser hon.

– I våra tider står mannen inträngd mot en vägg och ursäktar sig för det förflutna. Han känner sig sårbar och skyldig. Sårbarhet är bra men jag är orolig över den nya känslan av skuld bland männen. Det är en ny typ av man, som känner skuld men som inte vet vad han ska göra av den. Det är problematiskt om vi stannar i det.

Elin Swedenmark/TT

The post Antikt drama belyser efterspel av metoo first appeared on Opulens.

SVENSKA DECKARE. Det är ett ovanligt starkt år för svenska deckare. Böckerna är fler och genren bredare – den sträcker sig från mysdeckare och feelgood-spänning till hårdkokta kriminalromaner. Men en tydlig trend är de många Norrlandsskildringarna.

Gotiska inslag, förortssnutar, mysdeckare och glesbygdsnoir – inslagen i den svenska deckarfloden blir allt fler. Runt 230 böcker anmäldes i år till Svenska Deckarakademin inför korandet av Årets kriminalroman, som avslöjas när deckarpriserna presenteras den 19–21 november. Ungefär 160 av de anmälda böckerna är svenska.

– Jag har läst deckare i hela mitt liv men genren är bredare än någonsin nu, säger Katarina Gregersdotter, docent i litteraturvetenskap och ledamot i akademin.

I år har det varit särskilt svårt att vaska fram fem kandidater till deckarpriset, tycker hon. Många väletablerade författare har släppt nya romaner, som Åsa Larsson, Johan Theorin och Marie Hermansson – alla tre nominerade. Men det har också funnits många fina debutanter, menar Katarina Gregersdotter.

– Den här hösten och hela året har varit väldigt stark när det gäller den svenska utgivningen.

Spretig genre

Genren spretar alltså allt mer – och räknar man in egenutgivna böcker registreras nu 300 deckare om året på Deckarbiblioteket i Eskilstuna, jämfört med ett 60-70-tal för ett par år sedan. Bibliotekarien Anna-Lena Jönsson är ansvarig för biblioteket, som försöker registrera samtliga deckare i Sverige – en efterfrågad genre.

– Av de tio mest reserverade böckerna på Eskilstunas biblioteks hemsida är sju av tio deckare – det är Åsa Larsson, Måns Kallentoft och Niklas Natt och Dag men även David Lagercrantz som börjar på en ny serie med sporttematik, det är inte så vanligt.

Svårast tycker hon att det har varit att få koll på de nya feelgooddeckarna, som satsar på spänning men utan blodiga mord. Där finns namn som Sofia Rutbäck Eriksson, Micke Hansen och Christina Olséni. Egenutgivna böcker spelar också en större roll – högst upp på den deckarkritikerlista som publiceras av recensenterna i Gota Medias tidningar ligger nu debutanten Sofie Bjarup med “Mörkrets barn” som från början gavs ut på ett så kallat hybridförlag.

Gränserna för vad som alls är en deckare utmanas också från fler håll, har Anna-Lena Jönsson märkt – till exempel med nomineringen av Marie Hermansons “Pestön”.

– På Adlibris klassas den som en historisk roman, men med en deckargåta i.

Samhällsskildrare

Många så kallade mysdeckare utspelas på landsbygden medan Stockholmsskildringarna ofta handlar om brutala mord och gängkriminalitet i förorten. Katarina Wennstam skildrar manligt våld i sin Justitia-serie, där “Djävulens advokat” är den senaste. Och gängskjutningar lyfts i exempelvis “Ghettokungen” av Sammi Jeridi och i Pascal Engmans bokserie – vars nya “Kokain” handlar om uppgörelser mellan två rivaliserande gäng i Järvaområdet, i Stockholm.

Dessa böcker följer den svenska deckartraditionen att vilja berätta något om samhället. Pascal Engman väver in de mest rykande färska händelserna. Han nämner också coronapandemin – som även skymtar i flera andra böcker.

– Deckargenren strävar i ganska hög grad efter realism och då ingår det hyperaktuella, säger Katarina Gregersdotter.

Men samtidigt spårar hon ett naturtema, som framträder tydligare än för ett tiotal år sedan. I en bok som Åsa Larssons “Fädernas missgärning”, den sista om hennes huvudperson Rebecka Magnusson, påverkar geografin tydligt personerna.

– Närheten till landskapet syns väldigt tydligt i böckerna om norra Norrland, Västerbotten och Jämtland.

Norrland och kvinnor

Böcker med Norrlands-tema fortsätter också att vara en tydlig trend, menar både Jönsson och Gregersdotter. Tre av de fem debutanter som nominerats till Årets deckardebut utspelas där: “Isarna råmar” i Kalix, “Återvändare” i Luleå och “Sly” i Åre. Många är skrivna av kvinnor – och har ofta kvinnliga huvudpersoner.

– Det är Karin Smirnoff-effekten, de skriver lite i den andan, säger Anna-Lena Jönsson.

En tydlig trend är dessutom hemvändartemat – att huvudpersonen åker hem till sin uppväxtort. Det handlar till exempel Liza Marklunds “Polcirkeln” om, som utspelas i Norrbotten och har hyllats som bland det bättre hon har skrivit.

– Det kan låta tråkigt att många håller på med det men det är inte så, de porträtten av karaktärerna får ett psykologiskt djup. De måste tillbaka i tiden till sin barndom och det är kanske där svaret på gåtan ligger. Det blir också fina historiska skildringar, säger Katarina Gregersdotter.

Elin Swedenmark/TT

The post Här är höstens bästa deckare first appeared on Opulens.

KVINNOVÅLD. På lördag bjuder Kvinnostrejk in till en demonstration mot mäns våld mot kvinnor på Medborgarplatsen i Stockholm. Det blir feministiska brandtal och musikuppträdanden.

Helgens demonstration mot mäns våld mot kvinnor på medborgarplatsen i Stockholm är enligt arrangörerna uppstarten på en kamp som ännu bara har börjat.

– Nu har vi fått nog, vi vill inte längre diskrimineras eller förtryckas systematiskt bara för att vi är kvinnor, säger Lina Thieme Almkvist, en av arrangörerna.

Journalisten och författaren Atilla Yoldas, juristen och aktivisten Linnéa Claeson, Ibbi Chune från BLM i Stockholm, Gabriella Kärnekull Wolfe, grundare av Inte Din Hora, Demet Ergün, ordförande för Fatta, och Unizons förbundsordförande Olga Persson är de som kommer hålla tal under demonstrationen.

Almkvist hoppas att allmänheten ska få upp ögonen för mäns våld mot kvinnor och tar orden från brandtalen med sig i sin vardag.

– Jag hoppas att de som lyssnar tar till sig det som sägs och kanske pratar internt med sin familj eller på jobbet, börjar spåna i hur just de kan hjälpa till.

Demonstrationen är även ett sätt att rikta uppmärksamhet mot de kvinnostrejker som har pågått varje fredag runt om i landet sedan slutet av mars, både online och fysiskt. Deltagarna tar med sig en skylt och skriver “Mitt krav:” följt av ett krav på en viss förändring kopplat till kvinnoförtryck.

– Alla är välkomna. Många gånger har vi med oss extra skyltar som uppmanar människor att ställa sig med oss, vi vill vara välkomnande och få fler att engagera sig, säger Almkvist.

Det långsiktiga målet är att minska mäns våld mot kvinnor genom att visa politiker hur verkligheten ser ut för att få hjälp av dem att uppnå det målet.

– Vi vill inte att det här ska vara ett kvinnoproblem, för det är det inte, det är hos männen det ligger. Det är de som måste gå med i den här kampen, säger Almkvist.

Kvinnostrejkerna började med att flera feminister gick ut i sociala medier, spred konceptet och uppmanade alla att engagera sig. Almkvist med flera gick ihop och tog initiativet vidare och via sin facebooksida och Instagram har Kvinnostrejk vuxit.

Strejkerna har inget slutdatum utan kommer att pågå så länge de behövs.

– Vi kommer att vara där varje fredag tills vi ser att det har blivit en förändring, avslutar Almkvist.

The post Demonstration höjer rösten mot kvinnovåld first appeared on Opulens.

 

Föreningen Kvinnors rätt, som du är initiativtagare till, fyller 20 år i november, hur ska ni fira jubileet?

– Vi har bjudit in några politiker, aktivister och myndighetspersoner till ett panelsamtal, som förbundsordföranden för UNISON är moderator för. Politikerna är Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, och Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, och de kommer att hålla tal. Sedan har vi bjudit in en komiker och efter en trevlig kväll tillsammans blir det mingel.

Vill du berätta om föreningen Kvinnors rätt?

– Kvinnors rätt bildades år 2001, det var ett jätteviktigt år både för mig och för Sverige. Det hände väldigt mycket, Fadime Şahindal föreläste och berättade om hederskulturen. Hon försökte vädja till svenska makthavare att inte vända ryggen mot kvinnor och unga tjejer som kommer från andra länder och blir utsatta för hedersvåld. Det hade redan skett fler hedersmord i Sverige i slutet av 90-talet, början av år 2000.

– På den tiden var Mona Sahlin integrationsminister och hon bad om ursäkt i en DN-artikel och erkände att vi inte hade tagit hedersvåldet på största allvar, och att flera invandrarflickor och kvinnor därför hade mördats eller blivit bortgifta. Första gången jag lyssnade på Fadime Şahindal var på Rädda barnen och sedan i riksdagen när hon var där och föreläste precis innan hon blev mördad. Det var massor av kvinnor där, socionomer, progressiva föreningar och politiker deltog. Mona Sahlin var också där och hon inspirerade mig otroligt mycket, jag kände att vi måste göra någonting för att hjälpa kvinnor och flickor som lever under hederskontrollen. Det var så Kvinnors rätt startade.

Hur ser ert arbete i föreningen ut, hur jobbar ni med detta?

– Vi har en chat och en telefonjour där vi tar emot väldigt mycket samtal. Kvinnor ringer för att få stöd, rådgivning och information om hur man ska göra om man till exempel har blivit utsatt för våld av sin man eller vill skilja sig. Vi har opinionsbildning, utbildningar, ordnar seminarier, föreläsningar och panelsamtal och då och då skriver jag en debattartikel om kvinnor och hedersvåld. Vi försöker att synliggöra skillnaderna mellan hedersvåld, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, det är viktigt att veta som aktör, politiker, myndighet eller kvinnojour.

– Under sommaren har vi många aktiviteter och brukar hyra stugor för utsatta kvinnor och deras barn för att de ska få vara i en lugn miljö, kunna må bättre, komma in i ett vardagsliv och stå på egna ben. Det brukar vara fantastiskt och väldigt uppskattat, vi eldar på kvällarna och alla sitter och pratar eller dansar. Flera volontärer har kontaktat oss och erbjudit sin hjälp så alla utflykter vi gör drivs av ideellt arbete.

Hur når ni ut till de som är utsatta, jag tänker att det kan vara svårt för kvinnor i vissa situationer att söka hjälp.

– Jag har själv varit utsatt och det är det värsta man kan tänka sig, väldigt skrämmande. Men det här våldet har också gett mig styrka och fått mig att förstå att det finns miljontals kvinnor i världen som blir utsatta som inte har någon röst. Jag kan bli en röst för dem som vill lämna sin relation men inte kan. Jag känner till den här omänskliga, bakåtsträvande kulturen så därför pratar jag öppet om den, om slöja för barn och om religionens makt över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Jag har upplevt det här och vet vad det handlar om.

– Men det var väldigt svårt. Jag träffade många läkare och gjorde totalt hundrafyra operationer i olika länder och städer, många transplantat från olika delar av kroppen. Det var fruktansvärt jobbigt både för mig och mina barn, men tack och lov så klarade vi oss. I början var barnen min motivation till att förändra livet på något sätt. Jag fick kontakt med journalister och media och tänkte, varför ska jag inte avslöja det där tankesättet, synen. Kvinnor är utsatta var som helst i hela världen på olika sätt så därför började jag prata om våld mot kvinnor som ett globalt problem vi måste kämpa mot tillsammans. Jag blev positivt bemött av samhället, politiker och motivationen växte.

Hade du någon liknande förening som Kvinnors rätt att vända dig till?

– Jag hade polisanmält min man redan innan jag blev utsatt och berättat att han tänkte skada mig. Tyvärr var polisen helt oengagerad, jag fick ett överfallslarm men han fick ingenting, han blev inte ens förhörd. Han hade drogat mig och planerat att kidnappa mig till Iran. Senare fick jag höra att han till och med hade skaffat en rullstol som han skulle köra mig i till Arlanda, men jag hamnade på sjukhus efter drogerna så han misslyckades.

– När polisen inte gjorde någonting blev han mer och mer fräck. Nästa attentat var en syraattack. De första åren efter den fram till år 2000 var jag inte intresserad av att träffa andra människor, jag bar en ansiktsmask dygnet runt för att man hade transplanterat så mycket hud i mitt ansikte. Så småningom gick jag ut och berättade, gjorde intervjuer i olika tidningar och det var starten till att jag blev kvinnorättsaktivist.

Jag läste att dina egna erfarenheter har gett dig kunskap om vilka konsekvenser hedersrelaterat våld ger för individen, omgivningen och samhället. Vill du säga något om dessa konsekvenser?

– Om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, att bli utsatt för en syraattack var väldigt ovanligt men han valde den värsta typen av våld. Det jag drabbades av kostade väldigt mycket ekonomiskt och den förlusten står skattebetalarna för. Och så den psykiska skadan för mig och mina barn. Mina syskon mådde också dåligt, min bror som var en kunnig företagare sjukskrev sig i över ett år, min äldsta dotter gick på gymnasiet men slutade skolan, hon skämdes och var väldigt rädd. Min son som var jätteduktig i skolan började bli aggressiv och bråkade med folk. Min äldsta flicka hade stressymptom och bet på naglarna väldigt mycket.

– När ett hedersmord sker tar hela släkten skada och det en förlust för Sverige när en människa förlorar sitt liv. Den som har orsakat en sådan skada sitter i fängelse, vilket också kostar skattebetalarna jättemycket. På det sättet tycker jag att samhället tjänar mer på att hjälpa människor än att låta dem komma till skada, bli arbetslösa eller deprimerade. Jag tycker att våra politiker borde lyssna på oss, vi har konkreta förslag på hur man i alla fall kan minska den här typen av våld. Våld, hedersvåld och mord på kvinnor är en stor förlust för samhället.

Vad tycker du är särskilt viktigt att fokusera på just nu och framåt i arbetet mot hedersrelaterat våld mot kvinnor?

– Kvinnors rätt har tillsammans med Nätverket mot hedersrelaterat våld, där jag sitter med i styrelsen, skrivit någonting vi kallar för samhällskontrakt. Vi har lånat namnet av Eva Moberg, journalist på nittiotalet. Samhällskontraktet är ett avtal mellan asylsökande som kommer till Sverige för första gången och migrationsverket, med sex punkter som de ska skriva under på för att få asyl. Vi tycker inte att man ska ge asyl till någon som inte förstår att man inte skadar sin kvinna, inte tvingar henne att täcka sitt hår eller sin dotter att gifta sig med någon hon inte älskar.

– Tyvärr är våra politiker ganska sega i den här frågan. Åsa Regner, när hon var jämställdhetsminister, tyckte att avtalet var rasistiskt, men jag tycker att vi räddar liv. Vi gör livet lättare för asylsökande, om männen förstår att man hamnar hos polisen om man slår sin fru, att det förstör hans uppehållstillstånd och framtid, att det blir en anmärkning när han ska söka jobb. Om han vet vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige kan jag tänka mig att han anpassar sig. Det kanske inte skulle hjälpa till 100 procent men konsekvenserna blir mindre än om man blundar och det senare leder till att någons fru dör, till fängelse och barn i kriminalitet. En del av orsaken till att kriminaliteten ökar är otryggheten i hemmet.

Vad tänker du oftast orsaker den här typen av våld?

– Hederskultur som i heder och stolthet, eller namos som det också kallas, har funnits i flera tusen år. Egentligen skadar inte mannen sin fru eller sina barn för att han hatar dem, han skadar dem för att han vill behålla stoltheten. När en flicka gör någonting så att den stoltheten skadas blir hon i minsta fall bortgift för att familjen ska kunna återskapa namnet och hedern. Men om hennes anseende har blivit mycket skadat, om rykten har gått och släkt och vänner har tagit reda på att hon har haft sex så går det inte att reparera.

– När Fadimes pappa skulle skjuta ihjäl henne skrek han din hora varför kom tillbaka, du skulle inte komma tillbaka. Hon bodde och studerade i Östersund och så länge hon var där och inga släktingar tog reda på vad hon hade gjort så var det lugnt. Så hennes pappa förbjöd henne att komma till Uppsala, men när hon gjorde det sköt han ihjäl henne. Men Fadimes pappa hatade inte sin dotter, flera äldre släktingar satt och planerade det här och han var tvungen att visa att han hade rättat till problemet. Det var samma sak med Pela Atroshi, Sara, Abbas Rezai, alla de dog för att ryktena gick om vad de hade gjort.

Vad hoppas du på att Kvinnors rätts arbete ska leda till framåt?

– Jag håller på med några videoklipp nu som börjar med att jag säger “jag har en dröm”, citatet från Martin Luther King på sextiotalet. Och min dröm är att vår telefonjour inte behövs längre, att ingen ringer och söker hjälp. Att ingen skriver i chatten att de sitter hemma och har låst in sig eller att hennes man har sexuellt utnyttjat sin fyraåriga dotter. Jag önskar att Kvinnors rätts jourtelefon upphör, att ingen ska behöva vara orolig för att sova eller vara rädd när de går ut på gatan.

The post Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället” first appeared on Opulens.