KULTUR. Den 5–8 februari arrangeras “Folk och kultur” i Eskilstuna. Tuomo Haapala, komponist, musiker, regissör och skribent, anser att det årliga konventet bidrar till kulturens kommersialisering och går Svenskt näringslivs ärenden.

Det årliga konventet “Folk och kultur” har trots sitt vilseledande namn bidragit till att förkunna näringslivets profitstyrda syn på kulturen. En mer passande titel vore ”Byråkrater och business.”

Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Deras ambition har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen på vinstinriktad verksamhet.

Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka organisationer teater-, musik-, text- och bildskaparna hade byggt upp. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 1960-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profitmaximeringen.

Det nya stridsropet ”Starta eget” lät dock lite lockande för många konstnärer, musiker och teaterfolk. En individuell befrielse hägrade! Just individualiseringen var också huvudavsikten och målet för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför det kommersiella tänkandet störde dem.

Redan på 1970-talet initierade arbetsgivarorganisationen SAF en kampanj för att bekämpa alla former av kollektivism inom kulturen. Tidöregeringen har kraftfullt fortsatt på det spåret och det statliga, regionala och kommunala stödet för olika former av kultur minskats drastiskt samtidigt som kulturlokalernas hyror höjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt bland annat med hjälp av Statens fastighetsverk.

Som ett av de tydligaste exemplen på Svenskt Näringslivs framgångsrika framfart framstår ett årligt konvent i Eskilstuna. Än en gång skall konventet ”Folk och kultur” genomföras där. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det hela sjösattes för ett antal år sedan, bra för kulturen i Eskilstuna, Sörmland och hela landet.

Tillställningen visade sig dock redan från begynnelsen vara tydligt präglad av Svenskt Näringslivs kultursyn och deras offensiva strävan att ändra kulturbegreppets innehåll. Näringslivet vill som bekant att kulturen ska bli alltmer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i all deras dokumentation som ”kulturella och kreativa näringar”.

Kulturen som ett område med plats för fantasi, experiment, lekfullhet och frihet från överhetens styrning är något Svenskt Näringsliv vill se ett slut på. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare, förutom kraftigt minskade medel skall vi snärjas helt in i deras tankesätt.

Kulturministern Parisa Liljestrand driver tydligt näringslivets linje och säger bland annat att ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden-nämligen företagande.”

Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av många kommuner. Flera kommuner vill nu prioritera något de kallar för ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. 

Norrköpings före detta kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester (SON) att spela musik av Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta emot mer mångfasetterad kultur.

Men åter till Folk och Kultur. På konventet kan vi, fria kulturskapare köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. Man kan även till exempel som poet eller musiker uppträda en kortare tid på en minimal scen med ett 20-tal åhörarplatser men det är självklart fråga om gratisarbete. Man får vara glad att man får synas.

Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En som engagerats som moderator är Per Schlingmann och hans ersättningsnivåer är välkänt extremt höga. Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar – oftast utan inblandning av kulturskapare – kring nyttan med kulturen.

En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan innebar att ett halvt dussin storföretagsledare resonerade kring på vilket sätt kulturen skulle kunna användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till den diskussionen.

I år så har näringslivet ytterligare stärkt sitt grepp om konventet. Folkrörelsesverige och åtskilliga kulturskapares organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken.

Frågan är om vi kulturskapare och våra organisationer orkar bekämpa businesstänkandet med allt mindre ekonomiska resurser? Hur ser egentligen framtiden ut för det svenska kulturlivet?

The post ”Folk och kultur” har blivit näringslivets fest first appeared on Opulens.

KULTURELL GEMENSKAP. Kulturen har blivit en viktig signalpolitisk arena. Nathan Hamelberg efterlyser ett kulturbegrepp som inte särskiljer, utan skapar ett enda ”vi” av medborgare och dem som lever i landet. 

Det är drygt fyra månader kvar till valet, och trots att kultur är en utgiftspost på en och en halv procent av regeringens budget så blir den en allt viktigare politiska fråga. Eller kanske inte trots utan på grund av: på grund av att kultur är så tacksamt att driva signalpolitik kring.

I dag är skillnaderna mellan alliansens och de rödgrönas ambitioner inte enorma vad gäller välfärd, men genom att diskutera kultur kan man signalera vilka man vänder sig till och vilka principer som ska gälla. Raymond Williams sade: ”Kultur är ett av de två eller tre svåraste orden i det engelska språket”, och detsamma gäller ju i det svenska språket. I vissa sammanhang används kultur för att signalera ett vi och ett de, för att förklara olikheter, för att peka ut andra, för att skylla problem på andra faktorer än sådana vi kan göra något åt genom omfördelning och så vidare. I andra sammanhang åsyftas litteratur, konst, musik, teater och film. I åter andra sammanhang avses platsspecifika normer, läktarkultur, organisationskultur, spelkultur, möteskultur och så vidare.

Alla betydelserna har ändå något gemensamt. Kultur är något gemensamt. Om det så rör sig om ett gemensamt språk, gemensamma referensramar, upplevelser av konst eller normer i givna sammanhang. Den som vill skapa en kultur för alla gör alltså bäst i att möjliggöra att vi delar saker med varandra. För en massa år sedan skrev Jan Gradvall om hur den billiga kollektivtrafiken i New York var en faktor bakom stadens blomstrande kultur på slutet av 1970-talet och början av 1980-talet – så att alla kunde delta, oavsett var de bodde i staden. Efter murens fall blev Berlin en plats för blomstrande kultur för att det fanns tillgång till så billiga lägenheter och gemensamma lokaler – så att folk kunde bo nära och faktiskt verka i kulturen. Förra kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth menade omvänt att den viktigaste kulturpolitiska reformen var att sänka skatten – så att folk kunde konsumera kultur på en kommersiell marknad.

Men kultur är inte bara konsumtion. Det är som sagt något som skapas och delas också. Att folk får mer pengar i plånboken hjälper föga om kulturen blir dyrare för att den inte finansieras gemensamt. Det blir då helt enkelt en omfördelning från dem som arbetar till dem som har kapital – och med vurmen för entreprenörskultur även en tanke om att kulturen i sig själv ska omfördela kapital så att de som arbetar med kultur ska skapa värde åt investerare snarare än åt folket.

De viktigaste kulturpolitiska reformerna är att sluta använda kultur som ord för att skapa etniska ”vi och de” mellan stad och land, mellan innerstad och förort, för att i stället bara skapa ett ”vi” av medborgare och dem som lever i landet. Vägen dit stavas kulturella allmänningar, kulturhus utan avgifter, projekt som En bok för alla, mer stöd till turnerande teatrar snarare än ensidigt fokus på institutioner i storstäderna, infrastruktur och kollektivtrafik som minskar avstånd mellan landet och klyftorna i städerna så att alla får ta plats i kulturen.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Kultur für alle first appeared on Opulens.

OVISSHET. “Han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger”, skriver Bo Bjelvehammar.

Tivoli av PC Jersild
Albert Bonniers (2017)

Det finns ett otal skildringar om åldrandet och döden, liksom skogar av tänkespråk om att bli gammal. Hjalmar Söderberg sägs ha bidragit med följande: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Nu är det tveksamt om det är Hjalle som har sagt det.

Per Christian Jersild, läkare och författare, har nått de åren då det går att säga något bestämt om åldrandet och något mindre bestämt om döden. Men han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger och som man kan läsa sig till.

Allt är förlagt till Stockholm och Djurgården, till markerna där Tivoli Gröna Lund fanns; nu finns det inte mer, efter att ha gått i konkurs. Området lockar kinesiska investerare, som satsar på ett exklusivt boende för kapitalstarka seniorer; där finns all service, en rikedom av aktiviteter och ingen anledning till oro då säkerheten är optimal, allt påminner om ett gated community.

I ett åttiotal små prosastycken låter P C Jersild oss bli bekanta med människor i detta annorlunda äldreboende, brukare, anställda och ekonomiska intressenter, som vill komma in där för att tjäna pengar på de boende. Kommersen pågår hela livet och in i döden och de som bor där har inte sällan ett stort mål – att maximera sina upplevelser. Med tango, diskussioner i filosofiska och litterära sällskap och deltagande i mer eller mindre suspekta aktiviteter, som i frivilliga civilgarden.

Det som gör äldreboendet unikt är att det ingår en livförsäkring med 100-årsgaranti, vilket innebär att läkarna får arbeta hårt med livsuppehållande arbete. Anläggningen har ett stiligt namn – Bliss Gardens, lycksalighetens trädgårdar – men vanligt folk säger De saligas ängder, eller Kalkbrottet.

Det finns ett myller av personer som gör romanen både spretig och ibland känns det som transportsträckor vid läsningen; det hade varit bättre med en koncentration på ett fåtal personer och färre händelsekedjor. Men författaren är ständigt på gott berättarhumör och trivs när han får introducera nya discipliner inom kirurgin och tänja robotars användningsområden. Robotar sköter inte bara rutinsysslor, utan är även behjälpliga som sällskap åt de äldre, särskilt åt dem som saknar barn och barnbarn. Papperslösa människor transporteras dit varje dag, under strängt reglerade förhållanden, och svarar för de sysslor som är lägst ner på arbetsstegen.

Av alla de personer som traskar över sidorna, minns jag bäst de två bröderna, där den yngre försöker hålla reda på den äldre, utan nämnbar framgång, men framför allt mins jag den store stöttepelaren i hela bygget, vaktmästaren Bosse!

The post Alla vill bli gamla, men ingen vill vara det first appeared on Opulens.

TEMPORALITET. “För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet”, skriver Andreas Engström.

Vad innebär resandet för konsten idag? Första tanken är att det inte betyder någonting. Musik och film kan konsumeras streamad. Teater och opera upplever vi numera under livesändningar i biografer. Vi reser väldigt mycket mer idag, men när allt kan upplevas varhelst man är uppkopplad så påverkas väl inte konsten, eller?

Samtidigt vill vi uppleva kultur på plats. För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet: även om allt kan konsumeras här och nu, reser vi för att uppleva konst. Frågan är vad detta gör för platsen och platsens konst, det vill säga konsten överlag?

Ett intressant exempel är den dubbelfestival på Madeira som äger rum i december. En dryg vecka delas upp i halva delar musik och konst – Madeiradig – och halva film – Madeira microfilm festival. Den exakta platsen är Ponta do Sol, en liten ort med blott 4000 invånare. Hur kan detta vara en plats för alternativ elektronisk konst och film?

Svaret heter konstturism. Uppdrag att arrangera festivalerna har Digital in Berlin, promotor av huvudsakligen digital konst. Festivalerna lanseras som vore det solresor, med tillägget att ”paradisön” varje år transformeras till en ”hotbed of digital art and culture”. Inför festivalen lyfter reguljärflyg från Berlin med decembertrötta Berlinbor som reser för att höra och se sådant som kan upplevas i Berlin. Men omgivning och sammanhang är annorlunda och tillsammans med turistbyrån erbjuds också spa, rundresor och naturvandringar.

Artistuppbådet är internationellt. Det rör sig mest om audiovisuell konst med konstnärer som har ena eller båda benen i elektronisk konstmusik eller alternativkultur. Bland det bästa ifjol var New York-musikerna Mariana Rosenfeld och Ben Vidas konsert med turntables och elektronik. Filmfestivalen var i en underbar gammal art deco-biograf och hade delvis musiktema. Här gavs en av de första visningarna av dokumentären om Tony Conrad, Completely in the Present samt flera filmer på temat fantasi och övernaturlighet.

Varje tillställning hade mellan 80 och 100 besökare. Hade detta varit i Madeiras huvudstad Funchal (med 100 000 invånare) hade det varit okej siffror. Och för ett svenskt perspektiv: Hur många skulle dyka upp på motsvarande festival i Linköping? Samtidigt är det anslående att säkert 75 procent av publiken när festivalen är över sätter sig på direktflyget tillbaka till Berlin.

Hur påverkar denna konstturism lokalsamhället och i förlängningen konsten? Något som slår en på Madeira är de toppmoderna tunnelsystem som sedan ett par årtionden förbinder orterna på den annars extremt oländiga Atlantön. I Ponta do Sol finns också ett lika ståtligt som överdimensionerat museum för modern konst. EU-pengar. Men dessa är knappast kastade i sjön. Museet har en progressiv konstpolitik och var medarrangör under festivalen samt visade en parallell utställning.

EU:s regionalpolitik har inneburit byggandet av en kulturell infrastruktur på Madeira. Digital in Berlins festivaler innebär i sin tur ett inte oväsentligt inflöde av turism och utbud av konst. Denna kommersiella alternativkulturturism är ett litet bidrag till demokratiseringen och tillgängliggörandet av kultur. Man kan invända och hävda att det är bara konsten som temporärt flyttas och att en välmående medelklass följer efter. Lokalbefolkningen varken skapar eller konsumerar konsten annat än marginellt. Den med litet mer tillförsikt eller naiv tro på Mötet som något förlösande säger att framtiden får utvisa vad festivaler som de på Madeira betyder för det lokala kulturlivet och konsten.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Resande i den postdigitala tiden first appeared on Opulens.

NORRLAND. “Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador”, skriver Annelie Bränström-Öhman. 

Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig. I semesterslut, annalkande vardagsblues. Det är likadant varje sommar. Efter dagar av strövtåg längs med barndomens stigar och järnvägsräls i min barndomsby växer landskapet in i mig på nytt. Det ringlar in i drömmar som mot morgonsidan slår över i en diffus oro som tvingar mig att kliva upp alldeles för tidigt också sen jag kommit tillbaka hem till Umeå. Fastän jag fortfarande har semester. Fastän Umeå är något annat. Norrland, men inte inlandet. Det är mitt inre inland som spökar runt och stör. Jag kommer inte undan.

Besökare och tillfälliga turister, liksom politiker och merparten av den icke Norrlandsbaserade journalistkåren, tar ofta miste. De ser Norrland som sammanhängande helt: som likhet istället för skillnad. De står snöblinda inför den djupgående och historiskt, kulturellt och nationalekonomiskt avgörande rågången mellan kustland och inland – liksom inför de vägande men oändligt komplext inflätade relationerna, i avstånd och närhet, mellan den samiska befolkningen och de så kallade nybyggarna.

Jag kan inte längre räkna alla de gånger som kolleger och vänner från andra delar av landet har kommit till Umeå och likt forna tiders upptäcktsresande deklarerat, med ett tonfall som förväntar sig renar till frukost och norrsken till läggdags: ”Det är första gången jag är i Norrland!”.

En särskild art av detta nutida enfaldiggörande och exotiserande av Norrland – och i synnerhet inlandet – har de senaste åren slagit rot och fått smått invasiv spridning i deckargenren. Och då tänker jag förstås inte på infödda författare som Åsa Larsson och hennes briljanta Kiruna-romaner. Hon inte bara ser den norrländska skillnaden utan gör den till dramaturgisk motor i sina berättelser. Hon skriver inlandet så att hjortronsaknaden och snöröken känns i näsborrarna.

Nej, jag tänker på tv-serier som Midnattssol, där det obebyggda landskapets väldiga vidder blir en projektionsyta för en slumrande våldsamhet, som slagit rot hos människorna i omkringliggande byar och enstaka stugor – och som därför skyndsamt måste stävjas och kontrolleras av poliser och andra myndighetspersoner. En kolonial klassiker, med andra ord.

En något mer subtil variant på samma tematik finns i Arne Dahls senaste kriminalroman, som därtill bär den talande titeln Inland. Här blir hela det snöklädda norrländska inlandet en psykoanalytiskt anstruken metafor för själens natt: ”Allt var vitt. Fullkomligt vitt. Också hans egen hjärna. Hans eget inland.”

Jag läser boken under den sista semesterveckan, oklart om av nostalgi eller nyfikenhet. Dahl är en driven stilist i genren, berättelsen griper tag – även om han låter sina huvudpersoner färdas genom ett inland i huvudsak befolkat av lik och psykopater. Och jag tänker att han kommer onödigt billigt undan genom att låta det vara vinter.

För om sommaren kommer man inte undan. Om vintern väger kölden och mörkret jämnt med det övervackra snöglittret. Jag lovar: man kan hålla sig för skratt med trettioåtta minusgrader i Lycksele.

Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador. Skönheten i det. Glesheten och övergivenheten i det.

Det gör ont. Ett dovt ilande, som av en sårglipa som aldrig vill bilda ärr. En fantomsmärta av förlorade illusioner. Om att Hela Sverige Ska Leva. Tack och lov för myggjävlarna så att man åtminstone orkar bli förbannad.

The post Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig first appeared on Opulens.