DRUVARV. I en artikel i The Guardian betonas problemet med klimatförändringar och hur glömda druvsorter erbjuder hopp för pressade vinproducenter.

Annonser riktade till vinproducenter med tips om var man kan hitta ovanliga druvsorter började dyka upp i Kataloniens tidningar på 1980-talet. Dessa annonser hjälpte Miguel A Torres, en fjärde generationens vinproducent, i hans sökande efter sedan länge bortglömda vindruvor. Torres ville återvinna arvet och de gamla traditionerna, men det var inte förrän klimatkrisen började påverka vinstockarna som han insåg vikten av att söka sig bakåt i tiden. 

– Jag ville helt enkelt återuppliva arvet – de uråldriga traditionerna och vinstockarna – som våra förfädrar lämnat till oss, sa Torres, ordförande för vingården Familia Torres. Och sedan insåg vi att vissa av dessa sorter tar längre tid för att mogna, vilket betyder att de kanske kan hjälpa oss i en allt varmare värld. Klimatförändringarna är det värsta hotet som vi någonsin har stått inför. På 1800-talet hade vi phylloxerapesten som utplånade vingårdar över hela Europa. Det här är ändå något mycket värre.

Stigande temperaturer har inneburit att druvorna mognar snabbare i Spanien, vilket fått vinproducenterna att skynda på. För att bekämpa klimatkrisen blickar vintillverkare bakåt till det förflutna och tar tillbaka värmetoleranta druvsorter som de tidigare ignorerat.

Institute of Grapevine and Wine Sciences i La Rioja, Spanien, är ett av flera institut i Spanien som försöker stärka mångfalden av druvsorter. Deras ansträngningar har hjälpt till att öka antalet kommersiellt registrerade druvsorter i Spanien med hela 50 procent under de senaste två decennierna.

Läs mer HÄR.

The post Äldre druvsorter ger hopp för pressad vinbransch first appeared on Opulens.

KLIMATPOLITIK. Hela nio av tio väljare anser att det är viktigt att regeringen för en politik som bevarar naturen och den biologiska mångfalden. Men i årets valrörelse är det skralt med löften om att lösa naturkrisen. Nu måste fler politiker visa ledarskap om vi och kommande generationer ska kunna njuta av naturen, skriver representanter för Naturskyddsföreningen, Håll Sverige Rent, Svenska Turistföreningen och Friluftsfrämjandet.

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”. Så inleds Evert Taubes välkända visa, som så väl fångar vår kärlek till naturen och samtidigt beskriver ilskan och oron över hoten mot djur och natur. Texten skrevs i slutet av 60-talet, men är lika aktuell idag.  

Sju av tio väljare oroar sig för förlusten av biologisk mångfald, visar en ny Sifo-undersökning. En ännu större majoritet, nio av tio väljare, anser att det är viktigt att regeringen för en politik som bevarar naturen och den biologiska mångfalden.

Friska ekosystem med variationsrika skogar, ängar, våtmarker och orörda stränder utgör ett avgörande skydd mot klimatförändringens effekter i form av skyfall, översvämningar och oförutsägbar torka. Dessutom bekräftar forskningen att det gör oss gott att vara i naturen. Närheten till naturen ökar också insikten om hur beroende vi är av den.  En nära kontakt med naturen, bland annat genom friluftsliv, leder till att fler vill vara med och ta hand om den. Detta är ett skäl till att den unika svenska allemansrätten måste värnas. Den har i generationer säkerställt allmänhetens möjlighet att vistas i naturen.

Vi är djupt oroade över att ekosystemen försvagas och förstörs i snabb takt. Var tionde djur- och växtart i Sverige är idag hotad och torskbeståndet i Östersjön har redan kollapsat. Av de ängsmarker som fanns för hundra år sedan, som bin och andra pollinatörer är beroende av, finns bara en procent kvar idag. Våra stränder fylls av skräp – inte minst plast. Då har vi bara lyft några exempel på hur allvarlig situationen är. 

I årets valrörelse är det dock skralt med politiska löften om naturkrisen. Kunskapen finns, men för många politiker verkar kortsiktiga, lättsålda förslag gå före konkret, lösningsorienterad politik.

Vi uppmanar samtliga politiker att våga bortse från kortsiktiga lösningar och i stället ta långsiktiga beslut. Klimatkrisen och naturkrisen pågår med ökad styrka och allvar och vi förväntar oss att ni politiker tar dessa ödesfrågor på djupt allvar och drar upp konkret politik på vetenskaplig grund.

Alla de hundratusentals människor som engagerar sig i våra organisationer, liksom en överväldigande majoritet av väljarkåren, förväntar sig en modig politik som löser naturkrisen och räddar vår natur till framtida generationer.

Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Maria Ros-Hjelm, generalsekreterare Svenska Turistföreningen
Kristina Ljungros, generalsekreterare Friluftsfrämjandet
Johanna Ragnartz, vd Håll Sverige Rent

The post Nio av tio efterlyser politik som löser naturkrisen first appeared on Opulens.

BOKPLANER. Klimataktivisten Greta Thunberg har sammanställt en handbok för att hjälpa läsaren att förstå olika klimatkriser runt om i världen och hur de hänger ihop.

Över 100 mer eller mindre kända personer från vitt skilda fält har bidragit till boken, som heter “The climate book”.

Bland dem märks kanadensiska författaren Margaret Atwood, Världshälsoorganisationens etiopiske chef Tedros Adhanom Ghebreyesus, franske ekonomen Thomas Piketty och kanadensiska journalisten Naomi Klein – samt flera framstående klimatforskare.

“Min förhoppning är att den här boken blir en sorts uppslagsbok för att förstå de här olika men nära sammanlänkande kriserna”, säger Greta Thunberg i ett pressmeddelande.

Boken ges ut av förlaget Penguin Random House i Storbritannien i oktober och ska senare ges ut i USA samt andra delar av världen.

TT Nyhetsbyrån

The post Thunberg tar hjälp av profiler till ny bok first appeared on Opulens.

DYSTOPIER. Hur ska vi drömma om framtiden när det är osäkert huruvida planeten ens kommer att överleva? Dystopierna har hunnit ikapp oss – och fler böcker blottar nu människans moraliska och filosofiska vilsenhet inför klimatfrågan.

När Jens Liljestrand 2021 skildrar hur klimatkrisen sätter hela Sverige i brand utspelas handlingen bara något år bort. I “Även om allt tar slut” undersöker han vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

Det är frågor som kulturen nu börjar närmar sig mer: hur ska vi leva när undergången rycker allt närmre? Betty i romanen “Till stranden” av Peter Højrup semestrar vid Medelhavet och drömmer om den perfekta solbrännan samtidigt som hon resonerar kring att det kanske inte är okej längre att flyga på villkor att hon inte äter kött från “pruttande kor”.

I Liljestrands bok gestaltar personerna olika inställningar till klimatkrisen: chock, förnekelse, sorg och motstånd. De beter sig själviskt, men Liljestrand förstår dem.

– Den motsättning som finns är att vi har bara en planet men vi har också bara ett liv. Vi vill leva bra liv. Den ekvationen är svår att få ihop, sade Jens Liljestrand till TT när romanen kom.

Moraliska dilemman

Att klimatfrågan orsakar ett virrvar av moraliska och filosofiska dilemman konstaterar tänkare i den nya essäboken “Klimat och moral”, som Magnus Linton är redaktör för. Där skriver Jenny Andersson och Erik Westholm att när apokalypsen flyttar närmre i våra föreställningar mister människor förmågan till genuin mobilisering.

– När mänskligheten är trängd och borde kunna samla sig till aktion uppstår det motsatta. Framtiden har flyttat in i nuet på ett sätt som kanske är speciellt för vår tid. Det gör situationen tacksam för litterära skildringar, säger Magnus Linton.

Den handfallenhet som Betty i “Till stranden” uttrycker finns också i den hyllade operaperformance-föreställningen “Sun & Sea”. Även där svettas turister på stranden på en allt varmare jord. Magnus Linton tror att människan “måste möblera om rejält i vad ett gott och meningsfullt liv är”. Men det är smärtsamt, konstaterar han.

– Att föreställa sig en värld där man inte kan göra långresor eller där de blir väldigt mycket färre – man kan tycka att det är ett otroligt i-landsproblem när 4 av 5 människor på jorden aldrig har suttit i ett flygplan. Men vi som har det privilegiet har väldiga problem med att ge upp den typen av grejer, säger han.

Manligt kodad apokalyps

Litteraturen kan dock stimulera människors sätt att tänka kring mening. Nästan all klimatfiktion berör i dag moraliska dilemman och existentiella frågor, enligt Jesper Olsson, professor i språk och kultur med inriktning litteratur på Linköpings universitet.

Klimatdystopier är inte nytt, från åtminstone 60-talet och framåt tar de ofta upp andra sätt att samexistera med naturen, enligt Jesper Olsson. Själv har han analyserat böcker där språket förvandlas efter apokalypsen, till exempel i “The flame alphabet” av Ben Marcus eller “Ödmården” av Nils Håkanson.

– Kritiken av språket i de romanerna handlar om att mänskligheten är förknippad med en syn på omvärlden där vi tror att vi kan kontrollera den och använda den som vår resurs.

Samtidigt har den dominerande berättelsen om apokalypsen i fiktionen varit maskulint och västerländskt kodad. Jesper Olsson lyfter istället fram den indiske författaren Amital Goshs klimatlitteratur.

– Han pekar på att den traditionella västerländska romanen som föddes på 1700-talet inte har varit förmögen att skildra klimatförändringarna eftersom den har ett sådant fokus på individen och familjen och inte kan skildra så storskaliga förlopp.

Känner skuld

Centralt i klimatfrågan finns också skuldfrågan. I en av de mest omtalade nya klimatböckerna, “The ministry of future” av Kim Stanley Robinson, företräder ett framtidsministerium de ofödda människor som kommer att drabbas av klimatförändringarna. Magnus Linton jämför med djurrättsfrågan: De som drabbas har ingen röst för att själva formulera smärta.

– Därför är det möjligt för oss att göra våld på dem, säger han.

Globala maktförhållanden har gjort att vi istället för att få till stånd strukturella reformer skapar ett samhälle där det är upp till individen att göra klimatsmarta val. Men klimatfrågan lämpar sig ovanligt dåligt för just individuella val, anser Linton. Få politiska rörelser lyckas omsätta detta i politik.

– Progressiva och moderna krafter har svårt att bejaka den typen av storskalighet som nu är nödvändig. Jag har svårt att tro att klimatkrisen kommer att lösas av att folk flyttar ut på landet och syltar sin egen sylt, säger han.

Linton jämför den skuld som tynger nutidsmänniskan med andra världskriget. Tyskvänlighet och undfallenhet mot Hitler var en sak på 30-talet, säger han.

– Men när fakta låg på bordet stod det klart för alla som inte blundade vad fan som hade hänt. Det är väl det nu, det ligger så mycket fakta på bordet så känslan av att vara deltagare i ett moraliskt brott av historiska dimensioner är svår att ta in och att orka jobba med.

Elin Swedenmark/TT

The post När framtidsdystopierna kom ikapp i kulturen first appeared on Opulens.

TEMAN PÅ BOKMÄSSAN. Sydafrika, klimatkrisen och deckare. Det är de teman som kommer att genomsyra nästa års bokmässa i Göteborg.

Sydafrika skulle ha varit temaland på bokmässan redan i fjol, men på grund av pandemin pausades satsningen. 2022 görs ett nytt försök, Sydafrikas litteratur och aktuella samhällsfrågor ska speglas i seminarier, samtal, på mässgolvet och i poetiska framträdanden.

Dessutom blir Crimetime, Sveriges största deckarfestival som arrangerats på bokmässan sedan 2018, ett eget tema.

“Spänningslitteratur är en otroligt populär genre hos publiken och vi har under flera år upplevt hur uppskattad Crimetime är som deckarfestival under Bokmässan. Genom att göra Crimetime till ett av årets teman kan vi låta våra besökare fullkomligt frossa i spänningslitteratur”, säger mässans programchef Oskar Ekström i ett pressmeddelande.

Bokmässan 2021 i Göteborg avslutades med ett seminarium där klimatfrågan sattes i fokus och redan där avslöjades att klimatkrisen skulle vara nästa års huvudtema.

2022 års bokmässa blir den 38:e i ordningen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Klimat, krim och Sydafrika teman på bokmässan first appeared on Opulens.

KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

S-KONGRESSEN. SSU:s ordförande Lisa Nåbo går hårt åt Greta Thunberg.

– Det kommer aldrig räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningar.

Ungdomsförbundets ordförande framförde sin kritik mot klimataktivisten Greta Thunberg i ett tal på S-kongressen.

Men hon började med att slå det egna partiet på fingrarna.

– SSU hade önskat att viljan fanns lika tydligt hos partiet som hos våra medlemmar. Klimatkrisen är ett mycket större hot mot liv och hälsa än covid-19-pandemin varit hittills, säger Lisa Nåbo.

Hon riktade sig till Magdalena Andersson och Stefan Löfven på första raden.

– Det är kris nu. Ladorna är så gott som fulla. Ändå håller vi tillbaka. Det gör mig genuint ledsen och frustrerad.

Sedan riktade hon sig direkt till Thunberg och hoppades att hon lyssnade.

– Det kommer aldrig att räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningarna. Där är därför politiken behövs.

– Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitisk neutral. Det viktigast du som ung kan göra är att ge dig in i politiken och se till att det fattas rätt beslut, säger Lisa Nåbo.

Niklas Svahn/TT

The post SSU-kritik mot Thunberg: Kommer aldrig räcka first appeared on Opulens.

ENERGIPROBLEMET. “Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras”, skriver Lars Thulin.

Miljöpartiets kongress visade nyligen på ett nytt vägval. Språkröret Per Bolund gjorde klart att partiet måste attrahera även den som inte bytt bil till Tesla, som får all el från egna solceller eller äter enbart vegetariskt. Partiet ska nu hjälpa de som lever liv där fossil energi är nödvändig under lång tid framöver. Samma sak med de industrier som smutsar ner mest.

Med största sannolikhet är det en omvändelse under galgen. Giljotinen märkt ”Mindre än fyra procent” dinglar över partiet. Då kan inte skogmulleklasser och näbbstövlar rädda det. Men länge har det verkat så.

Vi måste bort från fossilsamhället. Det ska omedelbart fasas ut. Bilden i media har varit att detta kan bli verklighet bara tröga politiker och en elak industri skärper sig. Det är slagord som pumpas ut och som ges stort utrymme i media.

Alla instämmer i förhoppningen. Olja är en ändlig resurs, utvinningen är skadlig för miljön. Fossilt bränsle driver på uppvärmningen. Men debatten är ensidig. För nästan ingen talar om alternativet. Vi bör vara ärliga och säga att målet som gällt under åtskilliga decennier är ett alltmer fossilsnålt samhälle. Fraser om fossilfrihet utan förankring i verkligheten gynnar ingen och är kontraproduktiva.

Enkelt uttryckt går en tredjedel av oljan till industrin, en tredjedel till transporter och sista delen till jord- och skogsbruk. Att de två senare sektorerna genast kan slippa olja tror hipsters i storstäder. Där folk jobbar med media, är influencers och organisationskonsulter. De tycks tro att den ekologiska gurkan hamnar på Bondens marknad genom en lantbrukare som cyklar omkring med sina varor och gör sitt jobb på gården med häst och vagn.

De som framställer maten och de som fraktar varor har en annan syn. För det finns ett snabbt sätt att få största delen av jordens befolkning att dö i svält. Att ta bort all diesel.

Låt oss se hur livsmedelsproduktionen för klotets invånare bedrivits i snart ett sekel.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Grunden för världens hushållning är spannmål, dels som mat för oss själva, dels som mat till tamboskap. Varje svensk, medräknat våra djur, konsumerar 600 kilo spannmål per år. Nästan två kilo per dag.

Spannmål odlas på åkrar som plöjs, harvas, gödslas, sås och skördas. Det gäller varje kvadratmeter av fälten. Det sker med traktorer som redskap, vilka drivs med diesel. Samma världen över – ris, majs, soja, durra och quinoa. Produkter från jordbruksarbete med oxar och hästar når sällan världsmarknaden.

Grönsaker och frukt odlas och skördas på ett liknande sätt. Det gäller avokado från Israel, äpplen från Kivik och vin från Australien. Traktorer med batterier som räcker åtta timmar i sträck och laddstationer på varje bondgård – där är vi inte än.

Fiske bedrivs från fartyg som drivs med diesel. Fiskodlingar kräver transporter för både utfordring och slakt.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Sedan ska livsmedlen beredas och fraktas. Kaffet från Brasilien förädlas hos Gevalia i Gävle. Det fraktas inte dit med roddbåt. Hamnen i Rotterdam, ibland kallad Europas mun, hanterar 435 miljoner ton med varor per år. Antalet segelfartyg som angör hamnen är försumbart.

Malten, som blir den närproducerade ekoölen i puben på Södermalm måste fraktas till bryggaren. Få vill bära maltsäckarna på huvudet. Gröna Coop tar inte frysvarorna på häst och vagn till affären i Arvidsjaur. Utan diesel ingen Kravmärkt sojabiff på tallriken och ingen Fair Trade-latte gjord med ekologisk havredryck.

Men biobränsle? Jo, men många problem återstår innan volymerna blir tillräckliga. Råvaran är antingen skog, och där får vi skäll av EU för att via avverkar för mycket – eller spannmål. Men att göra bränsle av mat är många tveksamma till. Och räcker åkrarna? Annan källa är avfall, men tillgången är begränsad.

Slagordspolitik frodas. En statlig utredning vill att jordbrukets subvention av diesel tas bort. Den är en nagel i ögat på den gröna rörelsen. Men den ersätts då med ett bidrag med annat namn som ger samma ersättning. För om skattelättnader på dieseln försvann, skulle vårt jordbruk slås ut. Vi får då ta mat från andra länder. Deras traktorer drivs inte på batterier.

Vi ska göra allt för ett fossilfritt samhälle. Fast innan traktorer drivs med biobränsle eller solceller, alla oceangående fartyg har segel och 24-meters långtradare är eldrivna, behövs diesel från raffinaderier. Men dessa bör inte få byggas ut i Sverige. Något annat land får ta hand om skiten. För Sverige är ju miljövänligt.

Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras. Mer vattenkraft går inte – då blir samer och naturvänner sura. Mer vindkraft gör att de med kåkar i fjällen och skärgården lika sura. Kärnkraft vill nästan ingen ha. Kolkraft vill absolut ingen ha. Solkraft okej, men i ett land nära polcirkeln och elintensiv basindustri blir det bara ett komplement.

Vad ska vi göra? Importera elen? Så att miljöeffekterna av framställningen hamnar någon annanstans. För Sverige är ju miljövänligt.

The post Vi kan få fossilsnålt samhälle – inte fossilfritt first appeared on Opulens.

KLIMATHOT. När halva Sverige brinner och glaciärerna smälter – hur ska vi då leva våra liv? I en ny roman undersöker Jens Liljestrand vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

I Sverige år 2022 rasar bränder i halva landet. Sommaren är den hetaste någonsin, men samtidigt är det den svalaste som huvudpersonerna i boken “Även om allt tar slut” kommer att få uppleva i resten av sina liv.

Scenariot i Jens Liljestrands nya bok kan te sig drastiskt – handlingen tar sin början när en trebarnsfamilj måste evakueras från lantstället i Dalarna medan lågorna rycker närmare. Städer över hela Sverige hotas, de logistiska problemen med att fly är enorma, och många tvingas stanna långa perioder i läger för klimatflyktingar.

Låter det otroligt? Sådana berättelser börjar redan höras från olika delar av världen, menar Jens Liljestrand.

– Inget som händer i romanen känns troligt. Men det är ju också det som är problemet med klimatförändringarna. Om jag skulle skriva en roman om gigantiska översvämningar där hundratals människor dör i Tyskland hade folk tyckt att det vore jättekonstigt. Fast det hände, konstaterar han.

Svår ekvation

År 2017 skulle Jens Liljestrand visa sitt äldsta barn ett korallrev i Kenya, när han plötsligt insåg att revet hade dött. Då väcktes hans vilja att fördjupa sig konstnärligt i klimatförändringarna, som han tidigare har engagerat sig i journalistiskt. Inte sedan romanen “Adonis” kom 2011 hade han skrivit skönlitterärt, men ett stipendium gav honom en vistelse i Ingmar Bergmans hus på Fårö, där han skrev i regissörens arbetsrum.

Människan har alltid föreställt sig undergången och domedagen, resonerar Jens Liljestrand, men hur förändras vi av den smygande känslan av förändring och oro?

– Det är mycket svårare att föreställa oss att vi fortsätter, att människan kommer att leva med det här i hundratals år. Hur lever vi i en värld där det inte går att odla mat? Vad händer när vattnet tar slut i de stora städerna i världen? Det är en tidsfråga innan vi ser det fenomenet, menar han.

Fyra människor står i bokens centrum: pr-konsulten Didrik som flyr branden med sin familj, hans älskarinna Melissa och dotter Vilja, samt André, sonen till ett före detta tennisproffs. Deras reaktioner är som fyra olika inställningar till klimatkrisen: chock, förnekelse, sorg och motstånd. Många av dem beter sig själviskt, men Jens Liljestrand förstår också personerna i sin bok:

– Den motsättning som finns är att vi har bara en planet men vi har också bara ett liv. Vi vill leva bra liv. Den ekvationen är svår att få ihop.

Kärnfamilj i kras

Samhällets sönderfall speglas också av den kärnfamilj som går i kras. Didrik har engagerat sig för klimatet, men under flykten från bränderna i Dalarna regredierar han snabbt från kulturman till grottman, säger Jens Liljestrand och skrattar till.

– Man pratar ju ofta raljant kring medelklassångest och klimat. Jag har själv blivit beskylld för att ha medelklassångest och Didrik är medelklassångesten personifierad. Men nu förbyts ångesten i chock, där han på något sätt går över gränsen totalt. Allt handlar om den rent egoistiska överlevnaden: “jag och mitt barn ska klara oss”.

Didrik är den person i boken som Jens Liljestrand ytligt sett har mest gemensamt med. Precis som han är författaren nybliven trebarnsfar, och han skrev under korta pauser när han var hemma med sin fyra månader gamla bebis. Skrivandet blev också ett sätt att försöka fånga den tiden av symbiotisk närhet.

– På det sättet är det en personlig bok, säger han.

I en av sina krönikor har han samtidigt beklagat sig över pappaledighetens enformiga sidor. Kanaliserades de mer förbjudna känslorna in i Didrik? Det är möjligt, menar Liljestrand, som har vänt och vridit på maskuliniteten i hela författarskapet.

– Från början hade jag Didrik som ensam huvudperson men jag blev trött på honom. Har man skrivit 700 sidor om Vilhelm Moberg så har man fått testosteron så det räcker.

Klimatoptimism

Upplevelsen av kris skiftar genom romanen: vissa lever med total panik och andra i förnekelse. För Jens Liljestrand har skrivandet erbjudit en väg ut ur den mest paralyserande klimatångesten. Han har förlikat sig med insikten om “att framtiden kommer att bli dålig för många.”

Samtidigt längtar han efter goda nyheter, och kom nyligen ut som “klimatoptimist” i en krönika, i sällskap av klimatalarmisten David Wallace Wells.

– Även han talar i termer av att 1,5-gradersmålet är borta, men kanske blir det 2,5 grader, eller 3. Det kommer att innebära jättetuffa levnadsvillkor för människor men mänskligheten kommer inte att dö ut som art av det. Det är att vara optimistisk i dag, att tro att vår civilisation kommer att överleva.

Elin Swedenmark/TT

The post Liljestrand om Sverige i klimatkatastrofens tid first appeared on Opulens.

ROMAN. Robert Myhreld väljer att läsa en roman i syfte att bli på gott humör. Men så enkelt var det ändå inte.

Utgångspunkt: jag läste Jenny Offills roman Väder med inställningen att jag skulle bli glad. Rätt och slätt, inga större tilldragelser fick förekomma, exempelvis ett tredje världskrig, förintelseläger eller Katerina Janouch-citat. Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord. Boken är bra, oroa er inte, det här blir inte en diametralt annorlunda läsning bara för att visa hela den internationella (det vill säga den amerikanska, engelska och svenska) recensentkåren att de inte kan läsa. Romanen har utan tvekan gjort sig anställningsbar för en andra tryckning.

Jag blir naturligtvis inte besviken men inte heller alldeles till mig. Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Boken är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig och det finns hela tiden en glimt i ögat. Handlingen är enkel att känna igen sig i och sidorna är luftiga och asterisker särskiljer textstyckena. De små händelserna blir om man förstorar upp dem allvarliga. Missbruk. Hur man kan bosätta sig och förbereda sig för klimatets undergång. Kapitalismens konsekvenser.

När detta skrivs har delar av Kanada brunnit bort och områden i Centraleuropa tycks snart vara blott ett minne, bortsvepta av dödsfloder. Aktuella tilldragelser – liksom boken.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Underhållning medan katastroferna pågår first appeared on Opulens.

NYÅRSTANKAR. “Vi får nog vantrivas en smula i kulturen och i kärlekslandet, för att städa upp i naturen, laga det söndriga samhället och lägga in en växel för att stoppa dagens och morgondagens pandemier”, skriver Erik Cardelús.

Vem är mest offer, min eller din grupp? Kring frågan snurrar mycket i samtiden. Nu senast har kärleken gjorts till arena för vinnare och förlorare, lyckligt respektive olyckligt lottade. Med rubriken ”Svaga” män är också offer på kärleksmarknaden diskuterar Svenska Dagbladets Josefin Holmström dagens könskodade nollsummespel. Bakgrunden är en tidigare text om hopplösa män som inte vill binda sig.

Männen ifråga kallas ”kanske-män”, vaga varelser som inte vill följa med till Ikea. Bara driva och ligga runt, vilket får relationssugna kvinnor att älska sönder sig utan att få tillbaka. Här syns den sexuella revolutionens baksida, med lösliga relationer i dagens flytande modernitet, för att blanda in Zygmunt Bauman.

Men drabbar detta bara kvinnor? Här har bland andra artisten Tomas Andersson Wij opponerat sig. Dagens relationskonsumtion slår mot alla. För på Tinder blir vi alla objekt, bilder som svajpas runt. Fladdriga, förtingligade och förgängliga filterfigurer. Bedrägliga bländverk.

För det digitaliserade och senkapitalistiska samhället drivs av en inte-nöjd-dynamik, gödd av utpräglat valfrihetssystem och shoppingkultur, en ständig jakt på ett bättre jag och ett ljusare ställe att vistas på. Gräset ska helt enkelt verka grönare på andra sidan – i relationer, produkter och självbilder. Liknöjdhet, godmodighet och förnöjsamhet är lika obsoleta som skrivmaskiner, faxmaskiner och tjocka tv-apparater. Logga in och boka en gig-anställd som kör dem till tippen. Nu! Samtidigt försöker marknaden snärja vår lojalitet, med kundklubbs- och lojalitetserbjudanden, bindningstider och stammispremier. Flyktigt ska bli fast, åtminstone i Mammons bok.

Men ändå, är inte kärleken just ett losing game, som den legendariska och tragiska förloraren Amy Winehouse en gång så vackert sjöng. Ett spel där vi gör oss sårbara och ohjälpligt riskerar att förlora, ett spel där obeständighet och ovisshet är själva insatsen. Ett spel som varken algoritmer eller relationscoacher fixar åt oss. Och hur många minnesvärda sånger om lyckliga relationer finns det egentligen? En och en halv, kanske. Resten är hjärta och smärta, en massa välljudande lidande, bitterljuvheter och emotionella berg-och-dal-banor. Sublimerade primalskrik och stajlad separationsångest.

Nytt är att Mammon blivit så skicklig på att slå mynt av köttets lust och själens obotliga ensamhet. För relationer – speciellt hos yngre – har alltid varit flyktiga och fladdriga, vilket späs på av digitala marknadskrafter. Så Amors digitala pilar låter idag katching katching, Orfeus algorytmiska lyra trakteras av Max Martin-figurer.

För den sexuella revolutionen ligger långt bakom oss. Och säkert är att 40-talistgenerationen också låg runt, flitigt och frejdigt, men utan att chatta, svajpa och gosta varandra. Arenorna att vara relationsneurotisk och känsloexponerande på är långt fler nu. Dessutom har dagens skenande fitnesskultur, wellnessvurm och billiga skönhetsingrepp skapat ett klimat där vi förnekar och spelar ner sådant som tidigare togs med mer ro och rent av gav status: nämligen ålder och erfarenhet. För attraktiviteten, tillsammans med tiden och skönhetsidealen, är ett losing game. Men låt oss spela tillsammans och vara goda förlorare.

”40 är det nya 20, 70 är det nya 50” – har vi inte hört dessa klyschor med råge? Eller ska vi dra en till – ”du är aldrig äldre än vad du känner dig, alternativt gör dig.” Och nog hade Alphavilles gamla dänga “Forever young” passat bättre idag än på det gamla nötta 80-talet. Allra bäst gör sig låten som jingel till ett botox- och fillersföretag.

Men hur länge vi orkar hålla på så här? Att sticka offerkoftor, svamla ikapp om vilken grupp det är mest synd om och lägga narcissistiska rökridåer. Gräset är alltid – orättvist – grönare för någon annan, någon annanstans. För såväl identitetspolitiken som nyliberalismen konstruerar filterbubblor som spärrar in oss själva i vårt eget skal. Men varken pigment eller prylar definierar vilka vi är. Vi är långt mer än så. Multidimensionella. Finfula och svagstarka. Obotliga sällskapslejon och ensamvargar – samtidigt.

Mest av allt är det sent på jorden. Antalet dödsskjutningar i vårt land har slagit ett dystert rekord, klimatet skevar värre än någonsin (trots kamp och grönmåleri) och en dödsbringande pandemi grasserar. Tre mörka utvecklingsprocesser där vi varit sena på bollen, liksom inlåsta i oss själva och med en oförmåga att agera samfällt och samordnat.

Och mitt i eländet kanske vi kan tillåta oss lite jämnmod gällande digitaliserad dejting, konsumistiskt kopulerande och räntabel romantik. Kanske “ligga runt” till och med kan uppfattas som skönt av vissa; viss evidens tyder på detta. Så vi får nog vantrivas en smula i kulturen och i kärlekslandet, för att städa upp i naturen, laga det söndriga samhället och lägga in en växel för att stoppa dagens och morgondagens pandemier. Bäst vore en balanserad dos självkärlek, samhällskärlek och naturkärlek, nu när vi tar nästa steg vidare in i det glåmiga 2020-talet.

The post Ett glåmigt och glimrande 20-tal first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Med globaliseringen, som fick ett tillfälligt motorstopp genom coronan, tvingas den moderna människan att leva i parallella världar. Om det rör sig om ett nytt världshistoriskt stadium har diskuterats.” Anders Björnsson funderar kring historiska stadier, de som varit och om vi eventuellt står på tröskeln till en ny.

Slaveriet på sin tid var ett historiskt framsteg. Det menade filosofen Axel Hägerström i förra seklets början. I förantika samhällen hade seden varit att en stam som besegrat en annan stam lade beslag på marken och dräpte dess invånare. Med slaveriet kunde de besegrade överleva, och segrarna fick gratis arbetskraft och möjlighet att berika sig själva med mindre arbetsinsats än tidigare.

Det låter som om slavar endast gjorde skitgörat. Inte alltid.

Överklassen i det osmanska sultanatet, som satte en slutpunkt för den antiken, var slavar. Dessa slavar var kejsarens/sultanens personliga egendom. De hade stor makt, men inte makten över sina egna liv. Sultanen kunde inte härja hur han ville med dessa slavar. Ibland gjorde de uppror och gav honom silkessnöret. Tyrannmord, liksom brodermord, var vardagsmat i detta rike.

Slavar från det svarta Afrika såldes på marknader runt östra Medelhavet och hamnade under arabiskt eller turkiskt välde. Men sultanen sände patruller också till sina europeiska och kaukasiska provinser och rövade bondsöner som blev elitsoldater, janitscharer, en upprorsbenägen slavkast. Också Östrom och Västrom hade varit slavstater, liksom de grekiska stadsstaterna och flodimperierna i Nordafrika och Västasien. Läs Mika Valtaris roman Sinuhe egyptiern!

Livegenskapen utgjorde, ur ett historiskt perspektiv, ännu ett framsteg. Åkerns arbetare var inte längre redskap – de ägde sina redskap. Å andra sidan var de bundna till jorden, hade flyttningsförbud. Några lyckades kanske rymma till muromgärdade städer, som skyddade sina invånare mot jorddrottar och rovriddare. Så såg det ut på den europeiska kontinenten under medeltiden.

Med kapitalismen upphörde bundenheten till jorden.

I Sverige hade trälar funnits i relativt begränsad omfattning, men bondeklassen var i juridisk mening fri här, också under den feodala epoken. Vissa var dagsverksskyldiga, alla var tributpliktiga – till staten, till kronans män eller till adeln, även till kyrkan, främst under den katolska tiden. Med kapitalismen upphörde bundenheten till jorden, men samtidigt blev de som skapade rikedomar egendomslösa.

Också här talar vi om framsteg, i Hans Roslings och Johan Norbergs mening, men även i Karl Marx. Samhällets produktiva krafter tillväxte, i takt med förbättringar av teknik och en rationellare produktionsorganisation, alltså arbetsdelning. Många slogs ut som annars skulle ha tagits till vara. En del av överskottsbefolkningen dog i krig, andra i epidemier. Ett antal utvandrade.

En sådan här stadieteori var länge ansedd som stelbent, rentav dogmatisk. Men om man inte pressar iakttagelser av verkligheten alltför mycket, kan de förvisso ge en del insikter. Kvardröjande element från passerade utvecklingsstadier lever kvar – i beteenden, mentaliteter, sinnesförfattningar – trots att samhällena som sådana moderniseras och på sätt och vis gör sig urarva på seder och bruk. Albanien under Enver Hoxha var jordens först sekulariserade land; när det liberaliserades kom blodshämnden tillbaka.

Betänk att också arvkungadömet på sin tid (renässansen) var en novitet! Idag är det en raritet, en antikvitet. Inget av de frigjorda länderna i Öst- och Centraleuropa efter kalla kriget valde att återta monarkiska statsformer. Dagens Sverige är de facto en republik.

Så överlagras de historiska epokerna, och de nöter också på varandra. Krigaradeln blev en ämbetsmannaaristokrati, senare en jordbrukande medelklass, numera en dekoration, ett kuttersmycke utan andra funktioner än på kungliga hovet, om ens där. Uppåtgående social rörlighet har gett oss biskopar, statsministrar och Nobelpristagare. Numera är soldattorp och backstugor museiföremål.

Framsteget har också ett pris. Idag betalar vi det på socialbudgeten genom massinvandringen. Vårt samhälle är rikare än någonsin; vi torde ha råd. USA ansåg sig inte ha det i början av det glada tjugotalet, när invandringsstopp infördes. Då styrde italienska mafiosos lokalpolitiken i flera amerikanska städer; rusdrycksförbudet gynnade dem. I Sverige är vi nu rädda för klanvälde och gängkriminalitet. Gamla strukturer hotar att ta överhanden i en av världens mest utvecklade ekonomier.

Med globaliseringen, som fick ett tillfälligt motorstopp genom coronan, tvingas den moderna människan att leva i parallella världar. Om det rör sig om ett nytt världshistoriskt stadium har diskuterats. Klimatkrisen förefaller kunna sätta gränser för framsteget, men man bör nog inte glömma det gamla talesättet att nöden är uppfinningarnas moder. Digerdöden förbättrade böndernas villkor.

Slaveriet var en gång en social uppfinning. Det tedde sig oförnuftigt att utrota arbetsföra individer, bara för att de förlorat ett slag. Nazismen och andra typer av herrefolkssystem var irrationella, när de mördade lönsam arbetskraft och gjorde sig av med yrkeskunnande i stor skala. Sådana bakslag är förvisso reella, men de rubbar knappast tron på processer – eller stadier – som medför civilisatorisk mognad.

The post En gång var också slaveriet en social uppfinning first appeared on Opulens.