SVART JUL. För lite drygt tio år sedan föreläste för en grupp juriststuderande på universitetet i Kabul. Det var både manliga och kvinnliga studerande och jag fick föreläsa om allt utom familjerätt som ansågs alltför kontroversiellt. Studenterna var aktiva och alla diskussioner konstruktiva. Vi var väl inte överens om allt, men det fanns en ömsesidig respekt och en glädje över att vårt samtal var möjligt.

Det kvinnliga studenterna höll en låg profil, men deltog. I en paus lyckades jag samtala med en mindre grupp av dem . De var väl medvetna om att de var en spjutspets som skulle bereda vägen för en större samhällelig förändring, nämligen en frigörelse för Afghanistans kvinnor. De skulle genom sitt framtida arbete inom rättsstaten visa på möjligheten för andra kvinnor att det var möjligt för även kvinnor att arbeta och ta ansvar även på ledande positioner. Det var dessutom nödvändigt med kvinnor som domare, åklagare och poliser för att förhindra kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Jag förklarade så gott jag kunde att de hade helt rätt och såg med stort hopp på dem som en progressiv kraft som på sikt skulle förändra detta utsatta land.

Så nås jag då av nyheten att inga kvinnor längre är tillåtna på något av landets universitet och återigen denna känsla av att historien går baklänges. Var tar nu alla mina kvinnliga studenter vägen? Kommer all deras engagemang och hopp att krossas? Så står man där i juletid med sin frustration och med en viss sorg och känner sin totala maktlöshet.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Historien går baklänges first appeared on Opulens.

MUSIKSKOLA. Fler än hundra musiker, artister, lärare och deras släktingar knutna till den den Polarprisbelönade skolan Afghanistan National Institute of Music, har nu lämnat landet. De tas emot av Portugal.

I söndags flög de först till Doha, Qatar, varifrån de sedan ska ska fortsätta till Portugal, skriver New York Times. Skolans grundare, Ahmad Sarmast, som själv befinner sig i Australien, uppger att elever och lärare försökt ta sig ut ur landet den senaste månaden och att en del av dem nu har lyckats. Portugals regering har lovat förse dem med visum.

– Det här är redan ett stort steg och en väldigt väldigt stor framgång för att rädda afghanska musiker undan talibanernas grymhet. Ni kan inte föreställa er hur glad jag är, säger Ahmad Sarmast som 2018 var i Stockholm för att ta emot Polarpriset.

Många av skolans elever och lärare är dock fortfarande kvar i Afghanistan där deras framtid är osäker. Förra gången talibanerna hade makten var endast religiösa hymner tillåtna. Efter att talibanerna nu intagit Kabul uppgav en av deras talesmän att musik är förbjudet inom islam.

Just nu jobbar ett globalt nätverk för hjälpa de återstående musikerna att ta sig ut ur landet.

– Uppdraget är ännu inte utfört, det har bara börjat, säger Ahmad Sarmast till New York Times.

TT NYHETSBYRÅN

The post Portugal tar emot afghanska musiker first appeared on Opulens.

KRITIK. Journalisten och SVT-profilen Carina Bergfeldt tycker själv att hon gjorde fel när hon uppmanade till att skänka pengar till Svenska Afghanistankommittén. Det medger hon i Medierna i P1.

– Jag tabbade mig. Jag skrev ett inlägg jag inte borde ha skrivit, säger hon i programmet.

Samtidigt anser Bergfeldt att saken borde ha varit utagerad efter att den hanterades internt på SVT och att vissa kritiker mest är ute efter bråk. Hon jämför sig själv med hur Demi Moores rollfigur blev straffad för en otrohet i den romantiska 90-talsfilmen “Passionens pris”.

– Det känns lite som att vi löste det på ett bra sätt. Men sedan är det en liten grupp människor som vill ha det där, det som jag har försökt fly ifrån hela livet, skriket, hotet, hetsen, gapet, det destruktiva. Det är inget att eftersträva, säger hon till Medierna.

Det var vid talibanernas intåg i Kabul som Carina Bergfeldt uppmanade sina följare på Instagram att skänka pengar till organisationen. Uppmaningen stötte på kritik för att bryta mot SVT:s oberoende och Bergfeldt har stoppats av sin arbetsgivare från att bevaka Afghanistan och biståndsfrågor i fortsättningen.

I intervjun slår hon också ifrån sig kritiken mot att hon delat med sig av en bild från en middag tillsammans med C-ledaren Annie Lööf och tidigare S-ledaren Mona Sahlin.

– Jag tror inte att man blir en bra journalist av att isolera sig helt ifrån andra människor, säger hon till Medierna.

TT NYHETSBYRÅN

The post Bergfeldt om kritiken: Jag tabbade mig first appeared on Opulens.

JURY. Regissören Sahraa Karimi som är chef för det statligt drivna afghanska filminstitutet kommer till Stockholms internationella filmfestival i år.

Sahraa Karimi har flytt talibanerna i Kabul och planeras nu att delta som juryordförande i festivalens huvudtävling Stockholm XXXII Competition, som blir den 32:a upplagan.

Hon kommer även att delta i ett panelsamtal för att lyfta frågor om kulturarbetare och kvinnor som är starkt hotade.

“Jag är glad att Stockholms internationella filmfestival – med sin långa historia av att stötta regissörer i länder där grundläggande mänskliga rättigheter inte respekteras – gör det här ställningstagandet offentligt och därmed visar sitt stöd i kampen för att inte låta afghanska filmskapare falla i glömska”, säger Sahraa Karimi i ett pressmeddelande.

TT NYHETSBYRÅN

The post Afghansk filmchef till Stockholms filmfestival first appeared on Opulens.

AFGHANISTAN. Rage against the Machine-gitarristen Tom Morello skriver i ett öppet brev i Billboard att en grupp unga, kvinnliga gitarrstudenter i Kabul måste få hjälp att komma i säkerhet efter talibanerna övertagande.

“De är särskilt utsatta då de är kända för att ha spelat västerländsk musik och dessutom haft en manlig västerländsk lärare”, skriver Tom Morello.

Läraren i fråga är Morellos vän, musikern Lanny Cordola, som genom sin välgörenhetsorganisation startade en musikskola för flickor i Afghanistan 2010. Genom programmet “Girl with guitarr” har han utbildat 200 flickor i musik – på distans har de bland annat spelat med Brian Wilson, Sammy Hagar, Nick Cave och Blake Shelton.

Lanny Cordola befinner sig för tillfället i Pakistan för att försöka evakuera flera av flickorna och deras familjer. I sitt brev vänder sig Tom Morello till musikindustrin och ber om hjälp för att rädda flickornas liv.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Kvinnliga gitarrister i Kabul måste evakueras” first appeared on Opulens.

AMNESTI. Den 15 december planerar svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till det land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen. “Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner”, skriver Marit Törnqvist.

I veckan bestämde sig Centerpartiet för att rösta nej till några marginella lagförändringar i gymnasielagen som kunde vara ett kryphål för ett antal unga ensamkommande att få stanna i Sverige. De kallar hanteringen av gymnasielagen för cynisk och vill i stället fokusera på att skydda de ”mest utsatta”. Tillhör afghanska flyktingar som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd inte de mest utsatta? Tydligen inte, enligt Centerpartiet.

Den 15 december, strax före jul, planerar nämligen svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till Afghanistan. De flesta som tvingas på planet är just unga människor som har varit i Sverige under en lång tid. Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner.

På grund av pandemin pausades tvångsutvisningarna från Sverige under en längre period, men nu verkar utvisningar kunna genomföras igen. Det torde betyda, skulle man kunna tro, att pandemin är under kontroll. Hur är det då ställt med covid-19 i Afghanistan? Jag googlar. Oj! I början på augusti meddelade Afghanistans hälsominister Ahmad Jawad Osmani att en tredjedel av Afghanistans befolkning – ca 10 miljoner människor – är smittade av covid-19. I Kabul är läget ännu värre. Siffran som baseras på en undersökning som tagits fram med stöd av Världshälsoorganisationen och Johns Hopkins University, visade att mer än hälften av Kabuls fem miljoner invånare var smittade av viruset i augusti 2020.

Det låter inte bra. Men hur är det med sjukvården i Afghanistan? Sverige och Afghanistan har i sitt samförståndsavtal från 2016 på första sidan beskrivit att de vill ”samarbeta i syfte att stödja ett värdigt, säkert och ordnat återvändande till Afghanistan för afghanska medborgare som inte har laglig rätt att vistas i Sverige” Bra. Detta betyder alltså att de utvisade ska kunna få sjukvård.

Jag googlar “Healthcare Afghanistan pandemic”. Den 29 juni 2020 skriver BBC: “Coronavirus overwhelms hospitals in war-ravaged Afghanistan”. Artikeln handlar om hur den på grund av kriget överbelastade sjukvården inte klarar av pandemin och hur människor brottas för att få syrgas. “Det är väldigt svårt att hitta syrgas idag”, berättar Ahmad Shah, vars fru insjuknat i covid-19, och som intervjuas av BBC. “Det är inte bara dyrt att få tag på en syremask, ca 270 dollar, utan du måste känna någon i företaget som säljer den för att kunna köpa en.”

270 dollar… hur mycket tjänar man egentligen i Afghanistan? tänker jag. Jag hittar ett diagram som pekar på att BNP är 502 dollar per år.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat.

United Nations Development Program skriver i en artikel från 18 juni 2020 att ”Afghanistan står inför allvarliga utmaningar som ett resultat av covid-19-pandemin, som hotar att undergräva landets fredsprocess, överväldiga landets hälsovårdssystem och minska den ekonomiska produktionen med 17 procent fram till 2023.” Welthungerhilfe i Bonn/Berlin varnar för något helt annat som jag inte kände till. De skriver att mer än en tredjedel av Afghanistans befolkning, 13,2 miljoner människor,  kommer att vara beroende av livsmedelsbistånd i vinter.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat. Men är det säkert? Enligt samförståndsavtalet mellan Sveriges och Afghanistans regeringar är syftet att de som återvänder ska känna sig säkra. Jag kollar vad jag kan hitta om det aktuella säkerhetsläget. Under den gångna veckan uppmanade FN: s generalsekreterare Antonio Guterres Afghanistans grannländer och partners att aktivt medverka i att bygga en fredlig och framgångsrik framtid för det krigshärjade landet. Han uttryckte djup oro över fortsatt höga våldsnivåer. Så Antonio Guterres är alltså djupt orolig över säkerheten i Afghanistan, och han är ju inte vem som helst. Men om fredsförhandlingar är på gång, betyder det inte att det är mer fredligt nu?

New York Times skriver 12 november 2020 att raden av den senaste tidens dödliga attacker i Kabul lyfter fram hur explosiv situationen är just nu och beskriver dessutom det växande missnöjet med en afghansk regering som inte kan beskydda sitt folk, trots dess många offentliga löften. Afghanistans regering lovar alltså säkerhet till sin egen befolkning på samma sätt som de i samförståndsavtalet med svenska regeringen lovar säkerhet till alla de afghaner som förväntas återvända med planet 15 december.

Men låt mig nu komma till saken: Vad håller svenska regeringen på med? Detta är ju rena vansinnet! Medan de diskuterar en marginell ändring i en gymnasielag planerar de i all tystnad en utvisning av precis de som borde ha fått skydd i Sverige. Tänker de verkligen tvångsutvisa unga människor till ett land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen under 2019 och 2020? Till ett land där enligt Reuters 4 500 attacker ägde rum under en period av 45 dagar samtidigt som fredsförhandlingar pågick i maj 2020? 100 attacker per dag i ett land med drygt tre gånger så många invånare som Sverige. Tänk om Sverige skulle drabbas av nästan 30 vålds- och terrorattacker per dag!

Till och med försvarsminister Peter Hultqvist sa i DN i förra veckan i samband med Trumps beslut om att minska sin närvaro i Afghanistan att ”snabba förändringar i form av truppneddragningar har effekter på såväl säkerhetsläget som stabiliteten i respektive region. Andra aktörer kan utnyttja ett eventuellt vakuum som kan uppstå.”

”Andra aktörer”. Alltså: fler attacker, mer terror och mer våld. Vi vet ingenting om Afghanistans framtid, bara att det idag är ett helvete på jorden. Att mer än hälften i Kabul var smittade med covid-19 i augusti, att det kostar en halv årsinkomst att få tag på syremask, att sjukhusen är överbelastade, att en tredjedel av befolkningen kommer att bli beroende av livsmedelsbistånd i vinter och att våldet i det 40-åriga kriget trappas upp för varje dag. Och att den afghanska regeringen inte kan ge skydd. ”Ett värdigt, säkert och ordnat återvändande…” Cyniskt.

God jul, ni som efter denna redogörelse vågar tvångsutvisa människor till Afghanistan den 15 december.

The post Vad håller svenska regeringen på med? first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGT. “Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas.” Ett 80-tal ensamkommande afghaner utvisas idag tisdag. Tecknaren och författaren Marit Törnqvist skriver om personliga möten inför Marsch för Mänsklighet i Stockholm i övermorgon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ett 80-tal människor utvisas idag, den 10 september, från Sverige till kriget i Afghanistan. Det sker med ett chartrat plan. I förrgår rymde ett dussin av dem från Märsta förvar. Flera av dem blev gripna när 30 polisbilar och en helikopter sattes in i jakten efter dem. Den omänskliga behandlingen av flyktingar i Sverige måste få ett stopp. I övermorgon samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm i  Marsch för Mänsklighet.

Det skrivs inte mycket i media om varför afghaner gör allt för att undvika en utvisning. Varför väljer de att gömma sig under flera år, att prostituera sig, att hamna i kriminalitet eller att ta sitt liv? Vad vet vi egentligen om de unga människor som nästan varje vecka skickas till landet som enligt Global Peace Index 2019 nu är det farligaste landet i världen?

För precis två år sedan åkte jag till asylboendet där jag ofta varit under flyktingvågen 2015. Jag skulle träffa en kille som hade hjälpt mig att tolka när jag tecknade med barn. Han som talade sju språk och som var så glad och så öppen. Den dagen kände jag inte igen honom. Han gick böjd, hade magrat, och han hade utslag över hela kroppen. Han skakade av ångest när vi möttes.

Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning.

Utvisningsbesked hade kommit trots att, som han själv uttryckte det, ”döden väntar på mig i Kabul”. Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning. Men varför hade då inte den rättssäkerhet, som Sveriges migrationsminister talade om hela tiden, fungerat i hans ärende? Jag fick läsa alla hans handlingar och blev chockad. Utredningen präglades av slarv, okunskap och nonchalans. Det handlade om liv och död, men han hade blivit offer för hantering i hast. Och nu visste han inte vart han skulle ta vägen.

Det var första gången i mitt liv jag såg rädsla på riktigt. Men jag kunde inte ta till mig allvaret ännu. Nog skulle detta gå att rätta till. Här i Sverige värnar vi om mänskliga rättigheter och här utvisar vi inte människor till en säker död.

Jag lovade att hjälpa honom. Han skulle inte utvisas.

Jag fixade en advokat, boende och pengar. Jag trodde att han var ett undantag. Att alla andra afghanska flyktingar hade fått en rättvis prövning. Men snart började jag förstå att han inte var ensam om sitt öde.

Alla hans kompisar fick i tur och ordning utvisningsbesked. De hade starka asylskäl. En del av dem skulle aldrig överleva en utvisning, en del skulle bli torterade eller förföljda. Jag såg deras rädsla, sömnlöshet och mardrömmar på nära håll. Och deras självmordsförsök.

När jag läste deras beslut såg jag att Migrationsverket och domstolar successivt hade tillintetgjort varje del och varje bevis i deras berättelser och inte velat se helheten i det som hade tvingat dem att lämna sitt land.

Åren som följde har varit förskräckliga. De förlorade sina arbetstillstånd, boenden och skolor. Och jag samlade in pengar så att de kunde överleva.

I förra veckan var jag med vid ett så kallat ”återvändandesamtal” för en av killarna som Migrationsverket vill utvisa. Vi satt i ett litet rum och lyssnade på kvinnan på andra sidan bordet som berättade om flygresan till Kabul och om de 30 000 kronorna han skulle få om han frivilligt ville återvända. Det hon inte visste var att killen som satt mitt emot henne hade varit fånge hos talibanerna i tjugo dagar. Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas. Han kunde rymma när de hamnade i en skottlossning. Alla i hans familj har blivit dödade. Det är ett fullständigt under att han lever.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

Kvinnan gav honom ett papper från en hjälporganisation i Afghanistan, ERRIN, som skulle hjälpa honom med att hitta boende, arbete, skola och vård. Men jag visste att Migrationsverket inte längre samarbetar med ERRIN i Afghanistan. Hon ljög honom rakt upp i ansiktet. Gav honom falska förhoppningar för att få honom att återvända frivilligt.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

I dag, 10 september verkställs en massdeportation av människor jämförbara med denna kille. Han är inte med denna gång, men många andra, livrädda, som har levt sina liv i Sverige under fyra år, landar snart i Kabul och kommer säkert att fly därifrån igen. Det svenska Migrationsverket är snart helt ensamma om att hävda att Afghanistan är säkert. Det finns ingen rättssäkerhet längre i Sverige, och följderna är omänskliga. Välkomna därför att delta i vår Marsch för Mänsklighet!

The post Döden väntar i Kabul first appeared on Opulens.

ÅLDERSBESTÄMNING. Jag har ljugit om min ålder. Där i krogkön förvandlades jag ibland till tjugo fastän mitt födelsebevis hävdade annat. En del ljuger om sin ålder i relationer, kanske drar av eller lägger till något år eller så. Emellanåt kan man se yngre ut än vad man är, ibland får man höra att man ser äldre ut. Konsekvenserna brukar vanligtvis som värst handla om en förstörd utekväll eller ett törnat ego. Men så finns det de där situationerna där inget kan – eller borde – räknas som vanliga.

Fixeringen kring unga flyktingars ålder är inget nytt, röntgenbilder av skelett och intervjuer som väger ord är metoder som används i Sverige när det finns tvivel om en människa är så gammal som den säger sig vara. Det görs för att avgöra en individs rätt till skydd ifrån krig och förföljelse i hemlandet, om rätten att få stanna här. Men många får avslag och skickas iväg till de farligaste platserna i världen – till jordens mest krigshärjade länder – många är barn och ungdomar. Asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar kan i milda termer kallas rättsosäkert och är alldeles för utdragen, ibland kan det ta två år att få ett besked som för många innebär att de skickas till länder där de faktiskt inte växt upp. De återvänder med andra ord inte till sitt hemland mer än i ordets mening: de har levt sina liv i flykt på andra platser.

I Kabul exploderade nyligen en bilbomb som dödade nittio personer och skadade fyrahundrasextio, UD avråder från att resa till landet, det är för farligt att vistas där. Sverige skickar, deporterar, människor till Afghanistan och håller ryggen fri genom ett avtal: Afghanistan har lovat att ta hand om dem som kommer tillbaka till landet. Vi vet att detta inte är möjligt. Det finns ingen skolgång, ingen trygghet, inget av det som FN:s barnkonvention säger att alla barn har rätt till. Den solidaritet med skyddssökande som Sverige slår sig för bröstet med är i realiteten värdelös. Ljuger människor om sin ålder? Självklart finns det människor som gör det, kan man ljuga lite om sin ålder i vissa tämligen oskyldiga sammanhang kan man naturligtvis ljuga om det i livsavgörande. För där står vi: det livsavgörande ligger i våra händer. Att av misstag låta någon över arton år stanna i landet måste få väga mindre än att av misstag skicka iväg ett barn till inget annat än ett rent helvete.

På innergården där jag bor finns hela världen, människor som kommit hit från alla möjliga kontinenter leker och umgås sommar som vinter. Jag kan inte se om ungdomarna är sjutton eller nitton, och det är för mig helt oväsentligt. Det jag kan se är bara två saker, tonåringar som roar sig med att sparka boll. Och barn som är just ensamma. Varje dag är jag orolig för att någon av dem plötsligt ska saknas och det händer ibland. Jag försöker hoppas att de bara fått flytta någonstans där de kanske kan gå sin drömutbildning eller återförenats med någon släkting. Men hoppet är så litet jämfört med rädslan att de blivit utslängda, att någon vuxen människa utan känsla för det mänskliga värdet bedömt att de ska klara sig själva när bomber exploderar och vapen smattrar. Det är moraliskt korrupt och jag skäms.

The post Ett år hit eller dit first appeared on Opulens.