SERIEALBUM. ”Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Liv Strömquists aktuella”Pythian pratar”.

Pythian pratar av Liv Strömquist
Norstedts

Nuförtiden översvämmas vi, som ni väl säkert har lagt märke till, av råd från alla möjliga håll och kanter. Det handlar om alltifrån tips om hur vi kan hålla oss attraktiva upp till vi fyller hundra, inreda våra hem, uppfostra våra barn och handskas med relationer av olika slag. Samt sist men inte minst: hur vi kan bli för evigt lyckliga och förlänga vår livslängd genom att äta rätt, motionera, träna, se inåt och analysera oss själva etcetera, etcetera.

Nätet fullständigt kryllar av influencers mer än redo att erbjuda hjälp och inspiration till en skara följare som desperat förmodas törsta efter just deras speciella livsstilsrådgivning.

Man kan fråga sig varför den här rådgivningsindustrin har vuxit sig så stark och fått så stor betydelse. I mångt och mycket brister den nämligen i trovärdighet eftersom råden, som är otroligt många, ofta blir direkt motsägelsefulla.

Många motstridiga råd

Varje influencer tycker naturligtvis om att ge råd utifrån sin egen övertygelse, medan den ena till exempel påstår att man kan trotsa, eller kanske beveka döden lite grann, genom att dricka litervis med rödbetsjuice varje dag, anser någon annan att rödbetor kan vara skadligt, eller rent av livsfarligt, för blodtrycket.

Det är alltså inte lätt för en vanlig person att ta sig igenom den djungel av motstridiga råd som uppenbarar sig bara man som hastigast scrollar igenom flödena i sociala medier.

De flesta av oss som faktiskt vill förändra våra liv väljer nog lite nervöst att lyssna till det som bäst överensstämmer med rådande trender. Utrymmet för den icke-perfekta människan har krympt betydligt och man vill ju gärna leva i all evighet, och samtidigt göra allt man kan för att framstå som både ungdomlig och lyckad inför andra eller hur?  

Liv Strömquists nya seriealbum

I sitt senaste seriealbum Pythian pratar analyserar nu Sveriges kanske mest kända serietecknare Liv Strömquist rådgivningshysterin som just nu härjar, framför allt ute på nätet. Titeln syftar på Oraklet i Delfi (Pythia) som fungerade som rådgivare från sin plats på berget Parnassos i över 1 200 år.

Pythian gav råd till många prominenta medborgare, bland annat till Cicero som 83 år före Kristus fick det här rätt kryptiska rådet: ”Följ inte råd” eller i sin helhet ”Låt din egen natur, inte råden från andra vägleda dig i livet”. Det är det här rådet från Oraklet som bildar en röd tråd i Liv Strömquists resonemang i Pythian pratar alltifrån de inledande råd hon själv ger läsaren som uppmanas till att inte följa råd och släppa efter på den rigida självkontroll många av oss nuförtiden ägnar oss åt, fram till slutet. Där får vi ta del av hennes åsikt om att vi bör sluta med att navelskåda och söka oss mer utåt än inåt, samtidigt som vi ska försöka lyssna till oss själva och vara medvetna om vår egen natur och vilja.

Skiftande perspektiv 

I sin högst personliga stil låter Liv Strömquist oss få möta filosofer, sociologer, kändisar och influencers som från olika perspektiv ger sin syn på vad som är viktigt i vårt förhållande till oss själva och våra medmänniskor. Därtill får vi råd om hur vi ska förhålla till livet i största allmänhet och döden i synnerhet.

Enligt Strömquist har döden blivit en ständig följeslagare i stället för något som väntar vid livets slut och som är oundvikligt, men där en belöning väntar för de rättfärdiga.

Den moderna synen på liv och död, som uppstått efter att kristendomens idéer och dess starka makt över mänskligheten blivit allt svagare, innebär att vi lever som om döden går att lura om vi bara äter rätt, tränar, håller vår yta ungdomlig och snygg och arbetar med att trycka ner våra negativa tankar.

Resultatet blir, anser Liv Strömquist, och jag är benägen att hålla med, att vi inte går mot döden utan stället ångar på, fyllda av skräck, med liemannen flåsande i nacken. Allting har blivit potentiellt livsfarligt: maten vi äter, vinet, kaffet eller juicen vi kanske dricker och vårt stillasittande hemma i soffan framför Netflix.

Om vi egentligen känner oss lyckligast när vi springer maraton, inleder dagen med nyttiga, gröna smoothies eller visar upp våra slimmade, brunbrända kroppar på soliga badstränder spelar mindre roll.

Huvudsaken är inte hur vi egentligen mår, och vi verkar inte må bättre i själen. Tvärtom verkar den psykiska ohälsan ha ökat, trots att vi kämpar för att hålla döden på avstånd och följer de råd som kan få oss att framstå som lyckade, moderna människor.  

Skräcken för att dö och önskan att leva livet korrekt efter dagens normer, har naturligtvis också satt ny fart i dem som älskar att ge råd. Det är nämligen så, enligt Liv Strömquist, som själv har fungerat som rådgivare i radio, att det är roligt att ge råd till andra, men kanske lite mindre kul att tvingas ta emot dem. Detta eftersom det inte alltid är så stärkande att anses vara i behov av råd. Speciellt när det gäller råd som man inte har efterfrågat, och nätet översvämmas ju av just sådana, liksom av diverse tester mest ägnade åt att skrämma upp oss och förklara för oss vilka råd vi eventuellt behöver om vi vill överleva över huvud taget.

Fint utfört seriealbum

Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet. Liv Strömquist har med åren alltmer gått över till att publicera sina teckningar i färg och det färgstarka bildmaterialet i Pythian pratar ger en extra krydda åt texterna i och utanför de otaliga pratbubblorna.

Pythian pratar tål otroligt många omläsningar, det finns alltid någon filosof, sociolog eller varför inte influencer som man kanske känner för att kolla upp lite extra. Infallsvinklarna är många och det finns mycket att gräva i för den som lider av rädsla för döden och som kanske också vill ta del av andras tankar om hur man bör handskas med livet på vägen mot det oundvikliga.

The post Färgstarkt, roligt och allvarligt seriealbum av Liv Strömquist first appeared on Opulens.

INTERNET. Webben fyller 35 i år. På 90-talet började så allt fler koppla upp sig på www med modem i hemmen och satt vid stora men långsamma äggskalsvita eller grå datorer. Men till skillnad från människor som når en viss mognad vid 30-35-årsåldern har webben på internet hela tiden regredierat, infantiliserats och förflackats. Den har så att säga åldrats baklänges. Flimret som kittlar reptilhjärnan har i kombination med kunskapsnihilismen skapat spelrum för auktoritära krafter. Den diaboliska paradoxen är att dessa krafter både kritiserar och exploaterar nätet.

Trump jobbar på sätt och vis både med att ta avstånd från den relativiserande subjektivismen på nätet genom framstå som en ”stark sanningssägande cowboy” och distansera sig gentemot woke-vänstern ‒ med alla dess hashtag-kampanjer ‒ samtidigt som han själv är en konstant twittrare och varumärkesbyggare.

När den genomlysande rationella diskussionen når en viss punkt så sker nästan alltid en backlash till totalt käbbel, banalitet och brus. Häri ligger det beräknande draget hos både Trump och Putin. De behåller ett slags “mystisk manlighet” och låter sig inte genomlysas eller vridas och vändas på. De undgår därmed den splittring och utspädning som mer demokratiskt, diskussionsbenägna politiker hamnar i. Den arroganta distansen möjliggör personkulten.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Webbens förfall förstör demokratin first appeared on Opulens.

FILMMEDIET. I vanliga fall presenterar Opulens varje månad en essä, som fördjupar sig i en enskild film i ett folkbildande syfte. Den här gången fördjupar sig emellertid Filip Hallbäck i ett samtidsfenomen, nämligen kattvideor.

Från filmmediets begynnelsefas finns det två minnesvärda filmklipp att beskåda där katter står i centrum: Boxing Cats (Thomas Edison, 1894) och Sick Kitten (George Albert Smith, 1903). När jag tittar på dessa över hundra år senare upplever jag att dessa klipp skulle lika gärna kunna ha gjorts idag, med ett filter. Katternas beteendemönster är oförändrat.

Kattungar framstår mer eller mindre alltid som oskuldsfulla i en tillvaro av oberäkneligheter, vilket väcker empati hos åskådaren. Ibland används uttrycket ”cuteness overload” (”överbelastning i form av gullighet”) för att understryka känslomässiga effekter hos åskådaren när det är kattungar som visas.

Vuxna katter framställs som utforskande varelser som ständigt är på sin vakt och som ”utsätts” för olika ”plötsligheter”, till exempel att de plötsligt upptäcker en gurka (som ägaren placerat bredvid dem) när de äter ur sin matskål och blir skräckslagna. Ibland finns det samspel mellan dessa, till exempel vid födande eller amning.

Sedan millennieskiftet har kattvideor spelat en påtaglig roll i en blomstrande cyberkultur och blivit ett av vår tids stora internetfenomen. Dessa hemmagjorda, icke-kommersiella videor spelas in på hobbynivå via smartphones, uppladdas på videokanaler och sprids via sociala medier.

Ibland når vissa enskilda videor miljontals visningar världen över, fastän flera av dem bara är några fåtal minuter långa, till exempel The Two Talking Cats (TheCatsPyjaaaamas, YouTube, 28:e juni 2007) och Cat Mom Hugs Baby Kitten (dragomirnet86, YouTube, 26:e maj 2011). Ja, det anordnas till och med filmfestivaler med kattvideor som genomgående tema, till exempel i New York, Minneapolis och i Seattle Även Stockholms Filmfestival hade kattvideor som tema år 2014.  Vissa katter får internationella genomslag, till exempel Maru och Grumpy Cat.

Den australienska medievetaren Radha O’Meara vid Melbourne University gjorde en studie 2014 på kattvideors berättarstrukturer och observationsmetoder, samt nöjesaspekten hos åskådaren när de tittar på dessa typer av videor. O’Meara fokuserar på live-action-katter, snarare än så kallade ”lol-cats” och påpekar att kattvideors popularitet baseras bland annat på det faktum att katter har en global räckvidd bortom alla språkbarriärer och att åskådare projicerar sina egna tankar och känslor på katter.

Rent tekniskt filmas katter i en vardaglig miljö med en smartphone, utifrån ett observationsläge som den amerikanska filmteoretikern Bill Nichols beskriver som en icke-interventionell typ av dokumentärt berättande.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara

Denna filmtraditions namn stavas Cinema Verité (filmsanning). Med minimal tillämpning ljud och språk, live-inspelning samt en kort varaktighet genomförs filmandet av amatörer, som med tillgång till den ”nya” tekniken filmatiserar det vardagliga.

Vidare klargör O’Meara att det är minimalistiska ”berättelser”, som fokuserar på små ögonblick av något sorts skådespel som in tur förmedlar sinnliga intryck av universalitet, intimitet och spontanitet. Det medför ofta komiska effekter, då katter visar sin brist på förståelse för människans grundläggande förhållanden.

En klassisk kattvideo, enligt O’Meara, inleds oftast med ett lugnt sinnestillstånd, som därefter möter på plötsliga överraskningsmoment. Den stilla tillvarons avbrott är grundläggande för kattvideor.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara, i vilket det verklighetstrogna, det okontrollerbara, det oförutsägbara ryms och återfinns i det vardagliga. Idag har teknologin utvecklats i så pass lång utsträckning att det har blivit möjligt att spela in sin vardagliga tillvaro, med hjälp av sin smartphone.

Samtidigt är det viktigt att understryka att populariseringen av kattvideor har en historisk utveckling.

För den intresserade rekommenderar jag Internetmuseets genomgång om hur katter tog över internet.  Det är inte utan anledning man ibland litet skämtsamt säger att ”internet is made by cats”.

The post Helgessän: Kattvideon har en lång historia first appeared on Opulens.

VÄGEN TILLBAKA. “Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp”, skriver Lars Thulin.

”Hej. Jag heter Lasse och jag är missbrukare. Nu har jag varit ren i snart två år.” Det är den klassiska inledningen på AA-möten när deltagarna presenterar sig för varandra och söker stöd i sin heroiska och tuffa kamp mot droger och demoner.

Den stämmer för mig. Jag har haft ett svårt missbruk. Men inte mot kemiska substanser. Jag har missbrukat möjligheten att i Dagens Nyheter kommentera nyhetsartiklar. Till sist styrde detta delar av mitt liv. Efter elva månader hade jag skrivit en bit över 10 000 inlägg! I snitt över 30 per dag. Alla dagar i veckan. Närstående fick mig på rätt köl. Min kära hustru sade: “Nu får du välja mellan mig och dina kommentarer.”

Hon uttryckte sig inte så dramatiskt, överord är inte hennes grej. Men innebörden fick hon fram, hon är bra på det. Jag valde henne. Med kännedom om risk för återfall bad jag DN att för evigt stänga av mig från deltagande. De gjorde detta snabbt, förmodligen glada att bli av med mig.

Vad är kommentarsfält? Dagstidningar hade länge möjligheten för läsare att på nätet skriva synpunkter på artiklar. Många har tagit bort tjänsten. Orsaken var att den lätt blev en soptunna med rasism, personangrepp och vansinniga konspirationsteorier om den inte övervakades strängt. Men detta kräver folk som kostar pengar.

Dagens Nyheter har behållit möjligheten och överlåtit övervakningen till ett företag som ofta, inte alltid, sköter sitt jobb hyfsat. Stolligheter och förolämpningar stryks ganska omgående.

Vad är fascinationen med kommentarsfält? Det är sällan att kommentera artikeln, utan att kommentera kommentarerna. Som i sin tur kommenteras. Allt kan bli verbala tennismatcher med tuffa slagväxlingar.

Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp för den typ av missbruk som drabbade mig.

Faran med kommentarsfält är att de är i gång 24/7. Jag startade med att i arla morgonstund syna det som hänt sedan jag skannade sist, vilket var innan jag släckte sänglampan. När hustrun stönade över att återigen ensam få fixa frukosten kom mitt standardsvar: ”Ska bara. Ska bara ställa tillrätta. Den här dåren kan inte få stå oemotsagd…”

På nätet fann jag många med samma missbruk. Lärde mig att kategorisera dem.

Upprörda var en grupp. Vanliga läsare som berördes starkt av den ursprungliga artikeln och ville få skriva av sig, söka bekräftelse på att andra delade deras åsikter. Ofta vettiga synpunkter, ofta lätta att instämma i för att stötta den upprörda.

Experterna var en annan. De som kommenterade främst innehåll, sanningshalt och argumentation i artikeln och i följande kommentarer. Många var självutnämnda experter, där tron på egen förträfflighet vida översteg faktisk kunskap. Men en grupp var välskrivande experter med breda och djupa kunskaper. En del hade platsat som professionella redaktörer. Att läsa denna grupps inlägg var lärorikt och utvecklande.

Provokatörerna utgjorde den tredje. De tog med flit mer eller mindre vansinniga och kontroversiella ståndpunkter. Syftet var att kasta litervis med fotogen på redan brinnande brasor. Kul till en början. För att återvända till tennis-metaforen, att besvara dessa inlägg var som att rusa på nätet för att döda med en volley. En välkänd man i kommentarsfältet finns i Stockholms skärgård. Han hävdar att allt dåligt som hänt klotet sedan inlandsisen smälte beror på Vänstern. Och vänster är alla vi som tvivlar på att KD-ledaren Ebba Busch ensam kan frälsa världen.

Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde.

Galningarna var en skrämmande fjärde grupp. De med ologiska konspirationsteorier eller politiska åsikter som 95 procent av befolkningen finner stötande. Här kände jag mig tvungen att bemöta dem, även om jag insåg det meningslösa i jobbet. I denna grupp fanns de som försvarade precis allt som president Trump gjorde och sade. Att svara blev ett sätt att bevisa för övriga läsare att jag ändå sysslade med visst renhållningsarbete.

Femte gruppen var än mer skrämmande. Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde. De förekom aldrig i någon annan typ av ämnen, men surrade likt getingar kring ett fat med kakor så fort något av dessa länder kritiserades. Argumentation var ofta likartad, både till uppbyggnad och ordval. Det ledde till misstanken att de följde någon typ av manus.

Kännetecknade var vidare att de sällan förde debatten vidare då de fick rejält mothugg. Mest typiska tecknet var att de använde whataboutismer. Deras försvar av Kina eller Ryssland inleddes regelmässigt med varianter på: Men USA har minsann också… Syftet var att förvirra och byta spelplan. Att diskutera huvudfrågan var jobbigt, hellre snacka om någon annans tillkortakommanden.

Hur har jag klarat avhållsamheten? Så där. Jag läser ofta kommentarerna och formulerar i mitt huvud långa och dräpande svar. Men som aldrig kan bli svar i DN. En fördel är att jag fått en massa tid över. Den har jag bland annat använt till att skriva ett par romaner.

The post Bli fri från kommentarsfälts-missbruket first appeared on Opulens.

NÄTKULTUR. “Några av oss andra försökte ta reda på vem han var. Allt vi hade var ett alias, via det hittade vi snabbt ett Spotifykonto döpt med ett förnamn och årtal.” Myra Åhbeck Öhrman berättar om en söndagkväll på nätet när en man planerade att begå självmord i en livesändning.

Varje söndagkväll det senaste året har jag livesänt på Twitch och Youtube. Jag och mina tittare brukar diskutera aktuella politiska händelser, kulturföreteelser, ha bokcirkel, spela spel eller tjafsa med troll från chatten, lite beroende på humör.

Det var en sådan helt vanlig söndag mina och Emils vägar korsades. Jag hade precis kommit online, och diskuterade om vi skulle gå igenom politiska rapporter eller snacka om något lättsammare.

När du livesänder kan vem som helst dyka in på din kanal för att titta och chatta. Normalt har jag en fast grupp av stammisar, men även ett par sporadiska besökare som troligen tillbringar mycket tid på plattformen och snubblat över min sändning i listorna.

Det var en av dem som rusade in i chatten för att tala om att han precis sett en kille som tänkte ta sitt liv, på svenska Twitch.

Va?

Vi fick ett kanalnamn. En livesänd vy av en stilla strandkant i solnedgången med fyra tittare. “Jag har kommit till vägs ände”, upplyste rubriken. Killen som tipsat oss fyllde på med den information han lyckats plocka upp. Om ensamhet och att ha förlorat jobbet. Påstådda doser av morfin och alkohol.

Jag blev alldeles kall. Det stillsamt kluckande vattnet var alldeles för nära, och vi så fruktansvärt långt borta på andra sidan internet. Killen kunde vara vem som helst, var som helst i Sverige. Vad fan gör man?

Flera av mina tittare hoppade över till hans chatt och låtsades att det regnade. Berömde hans utsikt, frågade vilken öl han drack. Det var trögpratat i början, han lät sluddrig och motvillig. Några av oss andra försökte ta reda på vem han var. Allt vi hade var ett alias, via det hittade vi snabbt ett Spotifykonto döpt med ett förnamn och årtal. Emil var född samma decennium som jag.

Att det inte fanns så många likheter i övrigt insåg jag när våra gemensamma grävkrafter till slut ledde oss till två twitterkonton. Det ena för att marknadsföra twitchkanalen, det andra privat. Där fick jag veta att Emil bodde i en mindre ort i Sverige, att han gillade Sverigedemokraterna och sport men brottades med missbruk och psykisk ohälsa.

Namn, ålder och ort var tillräckligt för att hitta hans adress. Jag tog upp den på kartan bredvid min egen chatt och fönstret där vi fortfarande kunde se Emils strandkant. Solen höll på att gå ner, och målade himlen i milda färger bakom en silhuett av skog och kyrktorn. Han lät lite piggare nu, och pratade musik med en av mina tittare.

Det fanns en sjö några kilometer från adressen jag hittat. Vi visste att han tagit bilen dit, men jag ville minnas att jag lärt mig att människor som vill ta sitt liv brukar hålla sig nära hemmet. Med hjälp av det avlägsna kyrktornet kunde vi gissa var han befann sig, och jag ringde efter en ambulans.

Det blev inga politiska rapporter den kvällen.

Vad som följde var en av de längsta halvtimmarna av mitt liv, innan vi hörde Emil vända sig om för att bekräfta sitt personnummer till någon och livesändningen bröts.

Det blev inga politiska rapporter den kvällen. Istället pratade vi om ensamhet och psykisk ohälsa. En sak till hade vi ändå gemensamt, Emil, jag, chatten och stora delar av Sverige. Att börja sända live var ett beslut jag tog under pandemin, för att i någon mån kompensera för de jobb som låtit mig träffa människor i köttvärlden. Känna mig mindre fångad i mitt eget huvud och lägenhet.

Internet är många gånger ett jävligt mörkt ställe, dit man söker sig till för att skrika ut att man kommit till vägs ände. Det kan också vara motsatsen. Mina tittare har varit en lika viktig närvaro för mig under en ensam och isolerad tid som jag hoppas att jag kunnat vara för dem.

Det blev midnatt, och jag gick offline. En av mina följare som själv lider av svår depression lovade att hålla koll på om Emils kanal kom upp igen under natten. “Jag sover ju inte ändå”, sa han.

Det kommer jag aldrig att glömma.

The post En kväll när internet räddade ett liv first appeared on Opulens.

WWW. Iodine Jupiter reflekterar över den allt mer aggressiva marknadsföringen på internet.

Samtyckeslagen fungerar inte alls. På en internetsida kan du bli instängd för att inte komma ut – om du inte klickar ja på annonsen som står i vägen. Du är intrasslad i nät av säljbudskap du inte vill se. Att tvingas acceptera är den nya formen av våldtäkt. Sanningen är obscen.

The post Digitalt våld ny standard first appeared on Opulens.

ÖKANDE HOT. Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister “bara fått för lite kuk”, menar Myra Åhbeck Öhrman.

Begreppet incel har varit aktuellt i veckan på grund av Kalla Faktas granskning, men har en betydligt längre historia. Det myntades redan -93 av en bisexuell kvinna, på hemsidan Alana’s Involuntary Celibacy Project. En sorts stödgrupp där alla, oavsett kön och läggning, skulle kunna diskutera sin ensamhet.

I mitten på 90-talet lämnade Alana sajten till en av användarna, och inceletiketten bakom sig. I hennes frånvaro började rörelsen ta tydligare form som det den förknippas med idag; en subkultur bestående av uteslutande män, vars bitterhet riktas främst mot kvinnor.

Tjugo år senare bläddrar hon i en tidning och fastnar vid artikeln om massmördaren Elliot Rodger. En 22-årig man som blev mångas första introduktionen till incels när han dödade sex personer i en räd tänkt att vara vedergällning mot de kvinnor som vägrade dejta honom. Hon beskriver känslan som att ha uppfunnit kärnkraft, och senare få veta att den gett upphov till massförstörelsevapen.

Rodger är inte ensam om att radikaliseras till våldsamma handlingar i miljön som gradvis blivit mer och mer toxisk. Den har tillskrivits ansvar för ett flertal massmord under 10-talet, och de mest profilerade mördarna hyllas bitvis som hjältar av andra som knyter näven i fickan online.

Vi verkar fortfarande oförmögna att förstå dem.

I en rapport från 2020 slog Totalförsvarets forskningsinstitut fast att Sverige kunde vara det incel-tätaste landet i världen. Inte så förvånande, givet att vi som land är bra på både isolering och nätanvändande. Säpo beskriver dem som ett ökande hot. Trots det, och trots att rörelsen är så gammal, verkar vi fortfarande oförmögna att förstå dem – i alla fall av svensk bevakning att döma.

Förra veckans Kalla Fakta var tyvärr inget undantag. De träffar en man som lägger flera timmar om dagen på att skriva inlägg på incelforum. Han brister i gråt när det ifrågasätts, och fokus läggs på att ta del av hans upplevda umbäranden. Ett av klippen i Tv4:s granskning handlar om hur jobbigt det är att inte få matchningar på Tinder, ett annat har rubriken “Leo var incel – då kom vändpunkten: En kvinna hörde av sig’”.

Det är osmakligt, som Jehna Al-Moushahidi påpekar i Aftonbladet. Det borde, som hon säger, vara självklart att det inte är kvinnornas ansvar att se till att oknullade snubbar inte radikaliseras. Men som kritik är det lika poänglöst som Kalla Faktas vinkel, och levererar heller inga alternativa lösningar.

Online är reaktionerna också fokuserade på det där med liggandet. “De kan väl ligga med varandra?” kommenterar en person.”Men spärra in dessa psykfall som är beredda att genomföra typ TERRORBROTT för att de inte får ligga?” tycker en annan. En tredje förklarar att om de gymmade istället för att klaga på nätet skulle de nog hitta en tjej, och en fjärde att de borde köpa sex istället.

Någonstans i bevakningen har alla accepterat deras problemformulering: Att incels helt enkelt är tragiska outliers vars problem går att lösa om de får ha sex.

Det ignorerar att männen i fråga nästan utan undantag saknar inte bara kvinnligt sällskap, utan vänner i stort. Överlappningen med andra radikala rörelser, som högerextremismen. Att de vanligen diagnostiserats med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar, och inte fått stöd eller saknar förmågan att formulera att de behöver det.

Att den samtida möjligheten – eller att utlämnas till – att möta likasinnade online är livsuppehållande åtgärder som håller dem fångna på sina ensamma öar i mammas och pappas källare. Källare de hamnat i eftersom bostadspolitiken och arbetsmarknaden är i grunden trasiga.

Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister “bara fått för lite kuk”. Ju snabbare vi förstår det och våra lagstiftare släpper den oförklarliga idén om att Bank-ID på internet kan lösa strukturella problem, desto bättre.

The post Fel fokus i debatten om incels first appeared on Opulens.

KONCEPTPOETER. Mathias Jansson ger oss en introduktion till begreppet “conceptualism in the wild”. Det handlar om internets “vilda” poeter.

Fred Beneson har gjort en upplaga av Herman Melvilles berömda roman Moby Dick (1851) skriven med emojis och det finns en hemsida som gör om kända litterära verk som James Joyces ”Ulysses” och Charlotte Brontes Jane Eyre till barcodes (Books2Barcodes). Det är inte bara roliga och oväntade sätt att använda ny teknik för att skapa annorlunda litterära uttryck, utan enligt poeten och kritikern Darren Wershler ingår de i ett koncept som han kallar för “conceptualism in the wild”.

I essän ”Poetry without Poets” i boken Postscript: Writing After Conceptual Art skriver Wershler att det finns post-poetiska strömningar på internet där människor skapar memes, collage, mash-ups eller Moby Dick med emojis. Man använder tekniker som tidigare utvecklades och användes av poeter inom surrealismen, dadaismen och konkretismen. Wershler menar att dessa poetiska tekniker nu används av gemene man för att skapa nya uttryck och sammanhang, men att skaparna själva inte är medveten om konceptets bakgrund och betraktar därför inte det som de skapar som poetiska uttryck. Det finns därför enligt Wershler en växande form av konceptuell vild poesi som existerar utanför den litterära sfären som hittills obemärkt har glidit förbi oss.

Det här är en trend som funnits länge och som är en del av internets kultur där man kan kopiera, klippa och klistra från texter och bilder som man hittar på nätet och sedan sätta ihop i nya kontexter. Konstnären Joseph Beuys sa att alla människor är konstnärer och genom konsten kan vi förändra samhället. Idag kan alla i alla fall vara kreativa och enkelt skapa nytt material och sprida det till alla som är intresserade via internet. Memekulturen är en del av den smältdegel av uttryck och former som blandas på nätet i en ständig pågående kollektiv skapelseprocess där man bygger vidare på varandras verk. På så sätt har Beuys filosofi besannats. Idag är vi alla medskapare av kulturella uttryck på nätet och det finns potential att förändra samhället vi lever genom olika former av nätaktivism.

Att äldre verk överförs till nya tekniker är inte heller speciellt nytt. Vi för hela tiden över äldre verk till nya former. Tryckta böcker blir till eböcker, ljudböcker eller emojis. Kända målningar återskapas som fotografier, de blir T-shirttryck eller virtuella konstverk. Wershler nämner till exempel sidan 419 Eater som driver med nigerianska bluffmail. De lyckade få en av bluffmakarna att skriva av hela Harry Potter och Hemligheternas kammare (293 sidor) för hand i tron att det var ett betalande forskningsprojekt om handstilar. För Wershler är det en form av konceptuell vild poesi där den tryckta texten återgår till handstil.

Det har alltid pågått en transformation av olika verk fram och tillbaka mellan olika tekniska format och uttryck som skiljer sig från originalet. Idag är den processen mycket enklare och går snabbare. Det finns fler möjligheter att kombinera många olika uttryck och få nya oväntade resultat som ett klassiskt litterärt verk som omvandlas till barcodes eller möjligheten att kliva in i en virtuell målning. Vi reflekterar sällan över den här övergången mellan olika medier eftersom det blivit så naturlig i vår vardag. Men i grunden finns det en stor skillnad att se en målning fysiskt på en vägg och en digital bild på en skärm, liksom det är en stor skillnad i upplevelse att själv läsa en bok eller att höra någon annan läsa samma bok för dig.

Det ha länge pågått en upplösning av genrer, konstarter och format som hela tiden blandas och mixas på internet. Under de senaste 10 åren har denna upplösning eskalerat och när nu även artificiell intelligens används för att skapa nya konstuttryck så kommer vi i framtiden att behöva omvärdera vad en poetisk text egentligen är och hur den kan se ut. Men det är egentligen inget nytt utan poesi och konsten har alltid handlat om att hitta nya vägar för att ”krossa bokstävlarna” som Gunnar Ekelöf diktade eller för att citera Pablo Picasso ”Lär dig reglerna som ett proffs, så du kan bryta dem som en konstnär”. Så morgondagens poesi skapas redan idag av de vilda poeterna som utgår från den smältdegel av kultur som vi kallar internet.

The post Vild poesi i vår tid first appeared on Opulens.

SKRIVDON. Så var det löningsdags. Som kulturjournalist innebär det inte att äta trerätters med vinpaket eller köpa en läcker svart gadget från B&O. Nej jag går till Akademibokhandeln med nån vag tanke om gammaldags lyx för skriftställare. Det blir brevpapper i äggskalsvitt och syrenlila blomsterranka. En gammelrosa reservoarpenna och tyska dyra blyertspennor samt en pennvässare av märket Caran d’Ache i blästrad aluminium.

Väl på köpcentrets franskinspirerade kafé inser jag att mina skrivdon utgör ett vägval. Väljer jag rosa reservoarpennan blir det kanske en pikant novell om en ungmö som anno 1953 var föreståndarinna för en bod för korta varor. Blyertspenna och vässare ger då något gubbgrinigt kulturreaktionärt med metalitterär kyla à la Handke? Jag vet inte. Däremot är jag övertygad om att hade jag haft surfplatta med online-text-editor hade det inte blivit något skrivet alls. För att det är för sterilt. För att det abstrakta, lite blåskimrande kalla nätet är amorft och som skrivverktyg varken skänker spänst eller tendens.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Lyx för en kulturjournalist first appeared on Opulens.

SAMTIDSMUSIKEN. Online-konserten kan vara döden för musiklivet. Det handlar inte om det estetiska eller det substitut för den äkta varan som live-konserten trots allt är. Det är de ökade kostnaderna som kan innebära nådastöten. Andreas Engström har spanat ut över samtidsmusiken.

Internet tar ingen plats och kostar inget. Trots att en av vår tids stora lögnbubblor punkteras gång på gång – datorterminaler, elförbrukning, miljön – biter idén sig envetet fast i våra föreställningar. En variation på temat är onlinekonserten. Dagligen översköljs vi av konserterbjudanden där möjligheterna paradoxalt nog vida överstiger utbudet från den tid man själv var tvungen att masa sig till konsertlokalen. Vad gäller mitt främsta intresse, ny konstmusik, finns mer eller mindre bra lösningar. Det är en fråga vad som passar mediet. Om inledningen på pandemin såg en del taffliga arrangemang har det visat sig vad till exempel en stor festival förmår åstadkomma i detta format. Warszawa-hösten från september är ett bra exempel.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det rör sig om substitut. Musikerna, arrangörerna, kuratorerna, alla inblandade vill såklart genomföra den vanliga live-konserten, men de nya omständigheterna är delvis tvingande. Projektanslag riskerar att frysa inne om man skjuter upp för länge. Istället för att ställa in en festival ett år, eller två, för att hoppas att allt sen återgår till det normala, riskerar man kanske att ses som något från förr, något återuppstått som förlorat i aktualitet.

Så många väljer att gå online. Det är trots allt bara att filma och streama. Eller är det så enkelt? Jag har varit i kontakt med såväl arrangörer av stora festivaler som fria grupper, kuratorer och musiker som känner trycket att sända online. Trots olika förutsättningar, anspråk och former bekräftar de ungefär samma sak: I förhållande till ett vanligt evenemang är det både oerhört omständligt och dyrt att sända live.

Till att börja med förbereder man två versioner av arrangemanget. En live och en online. Tätt inpå måste man välja. För att kunna få behålla de offentliga medel man tilldelats måste man dessutom genomföra någorlunda ursprungligt tänkta program. Och det är inte bara att filma och sända.

Ett konkret exempel: En konsert med ett tiotal musiker i en medelstor teater har vid streaming samma grundkostnader som live för en publik. Om man bortser från att man med kort varsel inte kan avboka en konsertlokal så krävs också för online-konserten en lokal att framföra musiken i. Därtill kommer (om det är en någorlunda konventionell konsert med inte alltför mycket avancerad teknik, vilket sällan är fallet) ett par dagar på plats för repetition och teknisk inställning. Utgifterna för hyra och personal ligger fast. Samtidigt tillkommer nya. För att det ska se någorlunda okej ut online måste ett filmteam på 3-4 personer engageras. Filmen redigeras live av en person. Musiken ska precis som vanligt mixas live för rummet, men nu också för nätet – alltså en extra person. Därtill kostnaden för själva webbplatsen, samt kostnader för den extra tid och administration att hantera två parallella konsertformat – en som görs och en som sänds.

Mycket har sagts om detta att sända konserter över nätet. Oftast är det glada hurrarop över att det över huvud taget sker. Mer sällan reflekteras över vad det innebär estetiskt. Det behöver inte enbart vara negativt. Jag har varit i kontakt dem som berättar att man går in med en annan inställning till projektet, att man nu skapar i ett annat konstnärligt format. Men i princip aldrig diskuteras de ekonomiska konsekvenserna. I viss mån kan såväl konserthus som fria grupper arbeta på kredit och genom att jobba på att köpa sig tid. Men det finns också de som med helt anständiga produktionsmedel i ryggen helt enkelt inte mäktar med en onlinelösning och tvingas ställa in. Då talar jag som sagt inte om de i grunden tekniskt mest avancerade produktionerna utan mer ”normala”.

Så ser verkligheten ut för hela det samtida musiklivet: konstnärliga, också kreativa, utmaningar, och en vad gäller arbetsinsats och ekonomi enorm börda som det just nu gäller att uthärda så länge det går.

The post Musiken och streamingdöden first appeared on Opulens.

KAPNING. Filmen Pepe the Frog: alt right-rörelsens stulna groda har Sverigepremiär idag. Den handlar om Pepe the Frog, en tecknad figur som Matt Furie skapade och som sedan kapades av alt right-rörelsen. Erik Galli har intervjuat såväl Matt Furie som de två amerikanska regissörerna.

En dag i november 2016 vaknar invånarna i USA plötsligt i ett nytt land, efter en valrörelse som avslöjat att ett kulturellt skifte av kolossala mått, mitt under näsan på dem, delat USA itu. För serietecknaren Matt Furie framstår tillvaron som än mer overklig. Mer än tio år efter att Furie skapat honom har hans figur Pepe the Frog ofrivilligt förvandlats till en bricka i ett groteskt politiskt spel. Pepe är en obekymrad korsning mellan människa och groda (som en amerikansk version av en karaktär i Martin Kellermans serie Rocky). Det börjar oskyldigt när Pepe och hans slogan “feels good man” blir ett meme som online får symbolisera ett slags sjuklig ungdomstristess. Men inom kort dyker grodan upp i allt mörkare sammanhang: Pepe blir favoritmaskot hos Donald Trump, nynazister och skolskjutare. Och ju mer hans skapare försöker stoppa utvecklingen, desto djupare in i mardrömmen dras han in.

Pepes dragningskraft hos hatgrupper tycks innehålla en mörk magi: ju mer makthavare som Hillary Clinton tar avstånd från den ironiskt leende grodan, desto mer potent och legitim blir han i alternativhögerns ögon. Och när Trump mot alla odds klättrar till den absoluta toppen av det amerikanska maktskiktet blir Pepe den ultimata symbolen för den nytillträdde presidentens status som rebell och uppstickare.

Pepe the Frog: alt right-rörelsens stulna groda är en film om symbolism, politik och konstnärens ansvar – och makt – över sina alster. Skaparna Arthur Jones och Giorgio Angelini beskriver berättelsen som “Frankensteins monster möter Alice i underlandet”.

Filmen utspelar sig mellan 2006 och 2019. Här i Sverige visas den nu bara dagar efter både stormningen av Kapitolium och att Joe Biden svurits in som president. Hur påverkades ni av Trumps tid som president under arbetet med filmen?

Angelini: Jag vill inte säga att vi förutspådde något, men på många sätt kunde vi känna av att ett slags kulturell revolution höll på att utspela sig online – en förändring som det amerikanska samhället i stort inte var medveten om. Pepe blev en sorts portal för att förstå den utvecklingen. Pepe radikaliserades på nätet, och det gjorde Trumps väljarbas också. Och det skedde via memes. QAnon började som ett slags meme-skämt, med sin egen ikonografi. Vi visste att vi ville få ut filmen före valet 2020, så att folk skulle få ett nytt perspektiv på hur Trump kom till makten.

Jones: Det har varit intressant att se hur folk i USA har reagerat på Kapitolium-kravallerna. Det var otäckt, men samtidigt löjeväckande. Jag tror att människor runtom i landet längtar efter att få rensa ut nåt inautentiskt, korkat, som håller på att hända i vår zeitgeist – men den äldre generationen förstår inte alltid vad det är. Vår film försöker göra den här kulturella utvecklingen som sker online förståelig. På så vis är det också ett slags ungdomsfilm.

Ni skildrar den ungdomskulturen bland annat via Mills, en ung man som lever sitt liv på forumet 4chan – vilket också är där Pepe förvandlades till en alt right-symbol. Mills bor i ett smutsigt, överbelamrat källarrum och lever i någon slags totalt utanförskap. Varför ville ni ha med honom i filmen?

Jones: Det kändes viktigt att 4chan fick berätta sin egen historia. Pepes styrka ligger i att människor känner ett verkligt känslomässigt band till honom, och vi visste att det bandet behövde skildras ur ett förstahandsperspektiv. Mills representerar en grupp i USA som känner sig snuvade på den amerikanska drömmen. Den känslan av berättigande leder till en bubblande ilska i det här landet, som i sin tur leder till sånt som stormningen av Kapitolium.

Angelini: Mills är också representativ för hur sådana slags aggressiva känslor kan belönas av sociala medieplattformarnas algoritmer. Ju grövre, mer tillspetsat innehåll, desto fler likes – så funkar 4chan och så funkar memes. Uppgivna människor som hamnar i sådana miljöer och bygger sina sammanhang där får svårt att ta sig därifrån. Mills själv uttryckte en uppgivenhet över att alla hans vänner fanns online, och att han saknade incitament att lämna dem trots att de representerade åsikter han inte alltid höll med om.

Hur medveten har Trump varit i sin användning av memes som Pepe?

Angelini: Mycket. Vid minst två tillfällen – ett vid Vita huset och ett vid hans golfklubb i Florida – hade han “meme-konferenser”. Han bjöd in folk som han retweetat och höll en sorts prisutdelning. Fienden är traditionella medier, och hur man besegrar dem är att översvämma nätet med skit. De här meme-kreatörerna skapar mycket av den skiten.

Jones: Jag tror inte att Trump är medveten i den bemärkelsen att han kritiskt sitter och räknar ut vad konsekvenserna kommer att bli när han retweetar en bild på Pepe, men han trivs i rampljuset och vet att han får mer uppmärksamhet ju mer han provocerar. Och det är inte så att hans sociala medier sköts av en “trollgrupp” – alla tweets kommer direkt från honom själv.

Har stormningen av Kapitolium påverkat vad filmen betyder?

Jones: Under hela arbetet med filmen tror jag att det fanns människor – allt från finansiärer till distributörer – som inte kunde se att den här filmen handlade om något mycket större än Pepe. Allt som hänt det senaste året har gjort det allt tydligare att Pepes historia är en unik illustration av något mycket viktigt, en radikalisering av vår kultur.

Matt Furie, hur ser du på risken för att det som hände Pepe skulle kunna hända igen i framtiden?

Furie: Vi är alla med i det här tillsammans. Internet är ett brödraskap och ett systerskap som sammankopplar oss alla – ett mäktigt verktyg, men också en skrämmande härskare. Vi måste alla ta makten över vår egen verklighet. Komma i kontakt med oss själva genom poesi. Närma oss våra familjer genom kärlek. Alla har vi rätt att sträva efter lycka. Den finns inte alltid att hämta online.

Hur har det som hände Pepe påverkat hur du närmar dig din konst? Har du blivit försiktigare med vad du släpper ifrån dig?

Furie: Mitt konstnärskap ser likadant ut – det finns en glädje i tecknandet som är både terapeutisk och manisk. Jag har fortfarande hopp, och tar ansvar för min egen lycka. Vi måste alla ta hand om oss själva, tänka på vad vi äter, vad vi säger, och medierna vi konsumerar. Varje dag tecknar jag några timmar innan jag kollar mobilen. På många sätt kan mobilen vara en fotboja i våra liv.

Pepe “kidnappades” innan Trump valdes till president. Hur har hans tid som president påverkat din syn på det som hände Pepe?

Furie: Allt som hänt till trots har Pepe fortfarande samma väldigt specifika betydelse för mig. Han är lugn. Han är nöjd med att bara äta pizza, spela tv-spel och gå promenader med sina vänner. Det krävs inte mycket för att han ska vara lycklig.

The post Feels good man: alt right-rörelsens stulna groda first appeared on Opulens.

DUALISM. Smartphonen förstärker även den västerländska dualismen mellan medvetande och kropp, som varit en röd tråd i den kristna teologin genom årtusenden, skriver Jesper Nordström.

Den allmänna uppfattningen är att vi i väst och Sverige i synnerhet är sekulariserade, profana, materialistiska. Tillåt mig axla den mantel som djävulens advokat tappade och hävda precis tvärtom.

Västvärlden är jordens mest andliga sfär eftersom de ideal och den teknologi vi lever med är en rest av äldre tiders teologi och medvetandefilosofi. Även den teknologiska plattform som bär upp och estetiskt gestaltar de ideal vi lever efter är en rest av äldre tid. Jag talar om likheten mellan högmedeltidens katedraler och vår tids smartphones. De är båda exempel på materia som stävar mot det icke-materiella, skirt andliga och okroppsliga.

På 1300-talet hade arkitekturen lett så långt i sin strävan att bli skir och okroppslig, att gestalta det som inte var kött och materia, att den kollapsade. Strävbågar brast, väggar rasade. Likadant är det med smartphonen. Vi har i dess design nått dit hän att tunnheten och dess mobilitet blivit ett problem snarare än en lösning. Glas spricker, kablar glappar och vi är rädda för att de skall knäckas i vår hand.

Vi håller i dem lika försiktigt som porslin hämtat ur liturgin och i stället för att vara ett verktyg som underlättar har det blivit en teknologi vi är slavar under. En tankens och mentalitetens arkitektur. Vi har börjat vörda i stället för att bruka våra verktyg.

Smartphonen förstärker även den västerländska dualismen mellan medvetande och kropp, som varit en röd tråd i den kristna teologin genom årtusenden. Vårt cartesianska “res cogitans” har flyttat upp i molnen för gott. Du är inget. Ditt immateriella, blått skimrande LinkedIn eller Facebook är allt. Här är det äkta. Dina tankar, dina drömmar, dina offergåvor inför cyberguden.

Allt är potentialitet och idé, och liksom de kollapsande kyrkorna tas ingen hänsyn till vad som är faktiskt kroppsligt och psykiatriskt möjligt. Vi står inför ett tidevarv där vi snart sagt väntar oss att en rullstolsburen uppmanas att ha lite energi, positivitet och andlighet så kan hen minsann också vara med i stavhoppstävlingar.

Att det andliga gömmer sig i det förment vetenskapligt profana och robust antiintellektuella visar sig som tydligast inom det som svepande kallas wellness. Utan att nämna namn finns en yogainstruktör som menar att covid-19 bäst hindras genom motion, kost och meditation. Då flyger det elaka viruset bort i en ljuspelare av kärlek. Låter inte detta som medeltidens syn på sjukdom som resultat av onda tankar och brist på gudsfruktan? Tydligast ser vi det i språkförskjutningen över tio år: där man förr blev fri från cancer, vinner man numera över cancern. Som om det bara var att svettas och skratta bort metastaserna. Återigen en tankefigur som sätter anden och tron framför det materiellt positivistiska naturvetenskapligt påvisbara.

Men även mer handgripligt samhälleligt rör vi oss nu i en ny medeltid. Nätet är vår nya katedral där vi förväntas leva. Det är lika socialt stigmatiserande i dag att utebli från Messenger som det igår var att inte gå på gudstjänst om söndagarna och de sociala skuld- och skambeläggande mekanismerna verkar vara de samma. Vi förväntas alla hålla oss inom en sund och ren och frisk och fin smal mentalitetskorridor.

Facebook har blivit vår tids motsvarighet till bigotta kaffetanter på församlingshemmets kyrkfika som ser, kommenterar och rackar ner på allt. Som en dyster fris med blodlösa ansikten i sten rör vi oss genom ett genomkontrollerat samhälle med ständig skam och skuld och samtidigt en masochistisk längtan att både visa upp vår rättrogenhet och bekänna våra synder för ett allseende algoritmöga.

Det är ingen slump att den gamle katolske mystikern Pierre Teilhard de Chardin och hans tanke om ett framtida stort kollektivt medvetande – punkt omega i den hegelianska dialektiken – tagits upp och förvanskats av cybernördarna i Silicon Valley.

The post Internet och res cogitans first appeared on Opulens.