FANTASINS KRAFT. “Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot.” Nathan Hamelberg menar att det till skillnad från förr numera är tunnsått med framtidsvisioner men att utbudet av katastrofscenarier är desto rikligare.

När jag var liten hade vi skyddsrumsövningar i skolan. Kalla kriget hade bjudit på konstant hot om MAD – mutual assured destruction. Den 6 augusti brukade aktivister påminna om hur kärnvapenattacker drabbade Hiroshima genom att måla upp avtryck av människor på marken för att visa om hur människor dödades på fläcken när B-29:an Enola Gay släppte Fat Man över staden samma datum 1945. Ubåtsjakt påminde om hotet, satsning på JAS-plan var klen tröst mot detsamma. Hotet om försurade sjöar började visserligen bedarra, men det ersattes med algblomning, säldöd och förtunnat ozonskikt.

Inte heller förr saknades rädsla för framtiden med andra ord.

Rädslan för framtiden möttes med en massa livlig fantasi dock – filmer som Terminator iscensatte fantasier om att möta framtiden genom att starta en motståndsrörelse mot en möjlig framtid. Rollspel som Mutant gav en framtid där tekniken som skapat apokalypsen förstört sig själv och människor och djur – och robotar! – kämpade för överlevnad i en nygammalt primitiv värld. Och fältbiologerna fångade upp framtidsoron och omvandlade den till engagemang i samtiden.

Om generationer innan å ena sidan läst om kontroll av medborgare, eskalerande övervakning och totalitära samhällen i Du sköna nya värld, Kallocain och 1984 så hade de också drömt om flygande bilar, kolonier på mars och utomjordingars besök. Vilka är dagens framtider?

Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot åt gången idag. Klimathotet är fruktansvärt – den värld som en uppvärmning med ytterligare två grader skulle föra med sig vore fruktansvärd med massförstörelse av dagens livsförutsättningar på enorma delar av planeten – men det kan ju omöjligt vara det enda hotet implicit i samtiden.

På sätt och vis är ju kärnvapenhot långt mindre hotfullt på något plan, det kom ur några enskilda människors potentiella beslut, medan klimathotet kommer ur hur vi som civilisation lever och väljer att leva varje dag, 365 dagar om året. Men vi fantiserar knappt något om hur världen i övrigt skulle vara om hotet slår in? Hur skulle samhällen se ut? Fördelning av resurser för att klara vardagen? Relationerna mellan stater? Kommer det resas taggtrådsstängsel för att hålla klimatflyktingar borta samtidigt som militära fartyg patrullerar för att eskortera resurser från andra delar av världen? Skulle handelskrig bryta ut och slå över i militära dito?

För drygt trettio år hade vi efter katastrofen-filmer som Mad Max bortom Thunderdome och radioaktiva komedier som Re-Animator. Idag går remakes på storverk som Dune upp på bio och Isaac Asimovs klassiker Stiftelsetrilogin görs till tv-serie, men det är på något sätt tunnsått med nya framtidsvisioner, tecknade idag.

Häromdagen riktade SSU:s ordförande Lisa Nåbo kritik mot Greta Thunberg för att hon inte engagerade sig i partipolitiken utan bara var aktivist. Jag kontrar och slänger ut ett förslag i andra änden: omformulera framtidsparanoia och oro till berättelser och sätt er själv i mitten av berättelserna, eller era vänner, familjer, barn och främlingar. Vi kommer bli bättre på att möta framtiden om ni gör det, kanske har roligt under tiden vi väntar på att den ska slå in, eller till och med kunna forma den och förbereda andra tider än de vi är rädda för.

Ni kan till och med fantisera om både politik och aktivism, det kommer vara förlösande att se den i annan, framtida tappning.

The post Möt framtiden med kreativitet first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. Under helgens Supermarket 2021 – Stockholm Independent Art Fair, en årlig internationell konstmässa, anordnar Konstfrämjandet ett aktuellt samtal om högerextremismens hot mot konsten.

Slå tillbaka! – Så kan konsten försvaras i tider av högerextremism är rubriken på en av programpunkterna under konstmässan Supermarket 2021 i Stockholm i helgen. Mattias Irving, politisk sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet, och My Malmeström Sobelius, redaktör för tidskriften Kurage, möts i ett samtal om hur konsten kan försvaras i tider av hot och drev. Moderator är Paulina Sokolow, verksamhetsutvecklare för Folkrörelsernas Konstfrämjande.

– Det här är en jätteviktig fråga just nu, säger Mattias Irving.

Han refererar till rapporten Hotad kultur?, en undersökning från Myndigheten för kulturanalys om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare, som visar att en av sex konstnärer har blivit hotade eller trakasserade inom ramen för sitt arbete under det senaste året.

– Det är väldigt skrämmande att se den brutalisering som har inträtt gentemot kulturvärlden och företrädesvis så har de här hoten kommit från människor som konstnärerna i fråga har definierat som tillhörande högern, konservativa eller auktoritära.

Irving konstaterar att dagens konstnärer och samtidskonsten är särskilt utsatta med tanke på kulturkriget, som han menar att många i högerrörelsen använder som strategi för att väcka opinion mot samhällsutvecklingen.

– Många konstnärer och kulturutövare känner att de måste lägga väldigt mycket tid och resurser på att försvara sig, så vi kommer att ge lite tips på hur man kan tänka där och göra en analys av de här rörelserna, varför de finns och vad de vill uppnå, säger Irving och fortsätter:

– Sällan handlar det om drev i sig, utan om en större politisk ambition om att bland annat bryta samtalet i samhället och att få enskilda röster att tystna.

Samtalet Slå tillbaka! syftar framförallt till att förklara hur och varför det är viktigt att inte låta sig tystas gentemot högerextrema krafter. De kommer att prata om olika strategier man som konstskapare, kulturutövare och kulturbyråkrat i Sverige kan använda för att bemöta populistiska kampanjer, som Irving påpekar ofta även snappas upp av mer etablerade borgerliga tyckare.

Irving har studerat och bevakat högerrörelser som journalist och opinionsbildare under många år och tycker att det är viktigt att visa att de finns och är en del av samhället. Han vill hjälpa till att sprida kunskap där han kan, men hade helst sett att rikspolitiken hade visat större ambition i dessa frågor och tagit dem till sitt bord.

– Och att man hade låtit den här nya analysen genomsyra mer av arbetet för att skydda konstnärer, men regeringen har inte haft en särskilt utvecklad syn på konsten och kulturen under den här mandatperioden, avslutar Irving.

The post Högerextremismens hot mot konsten first appeared on Opulens.

HATSVANSAR. Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Stefan Bergmark skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.

Under en tid har det pågått en debatt om hoten mot opinionsbildare och ansvaret dessa själva har över sina hatiska så kallade nätsvansar. Senaste dagarna har diskussionen fått ytterligare fart sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, på grund av alla hot han fått utstå, vittnat om hur han tränar boxning och funderar på säkerheten kring sin bostad med mera. Såväl Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt har skrivit tänkvärt i debatten.

Arpi saknar självinsikt och är en elefant i porslinsfabriken menar advokaten Anne Ramberg och visst, den som är utan synd får kasta första stenen och så vidare. Problemet är bara att nästan alla inblandade inte är utan skuld, förmodligen inte heller du som läser dessa rader eller jag själv som skriver dem.

Ja, försyndelser kan förstås graderas. Att tysta sina meningsmotståndare genom att piska upp sin nätsvans ”är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare”, skriver mediestrategen Brit Stakston. Självklart. Att påstå något annat är historierevisionism. I åratal spred extremhögern hat och hot mot sina meningsmotståndare innan knappt någon annan svarade med samma mynt. Utan nätsvansen och propagandakanalerna de kallar alternativmedier skulle Sverigedemokraterna knappast varit i närheten av att komma in i riksdagen. Det är också i den miljön lejonparten av hatiska drev idag fortfarande uppstår.

Skillnaden mot för några år sedan är att det inte bara är exempelvis feministiska debattörer, hbtq-aktivister och så vidare som drabbas. Även liberala opinionsbildare drabbas idag av ytterhögerns hat och ett liknande beteenden har även uppstått på vänsterkanten. Hatiska drev har blivit en nätkultur.

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. För makt korrumperar som bekant. Att hoppas på att någon med tusentals följare själv ska börja rensa i leden är naivt. Nej, ett systemkritiskt perspektiv ifrågasätter istället de som tillhandahåller samhällsdebattens plattformar. Som Jörgen Huitfeldt påpekar så tjänar de multinationella jättarna Facebook och Twitter ”miljarder på att låta detta apspel pågå.” Demokratin perverteras när diskussionens förutsättningar styrs av dessa vinstintressen.

Som enskild medborgare kan du faktiskt också välja hur mycket du vill stödja apspelet eller ej. En förflugen like eller retweet må vara, men vilka medier stödjer du aktivt genom att lägga slantar på abonnemang eller prenumerationer? Man kan sällan gilla allt ett media producerar men de som i klickjakten parasiterar på hatdreven i sociala medier, underblåser och ibland kanske till och med initierar dem kanske inte är värda dina pengar.

The post Vilka medier stödjer du? first appeared on Opulens.

OFRI FORSKNING. Efter hot och trakasserier mot genusinstitutioner runt om i landet är det många forskare i ämnet som inte vågar framträda offentligt.

The post Kent Wisti om hoten mot genusforskare first appeared on Opulens.

TAR STRID. Nazister kan verkligen inte få vinna på walk over. De ska straffas enligt Svea Rikes Lag. Just därför är det så viktigt att Helle Klein, Maria Ripenberg och Anne Ramberg nu tar striden i rätten, skriver Sofia Nerbrand.

En nazist står inför rätta för att ha hotat och trakasserat tre kvinnliga opinionsbildare. Rättegången inleddes på måndagen, men mannen dök inte upp i rättssalen. Förmodligen tyckte de målsägande – Maria Ripenberg, Helle Klein och Anne Ramberg – att det var skönt att inte behöva träffa honom ansikte mot ansikte. Mannen är medlem i Nordiska motståndsrörelsen, som har ett stort våldskapital. Många i organisationen är dömda för misshandel och vapenbrott. Det är alltså inga duvungar vi talar om.

Mannen står anklagad för att bland annat ha skickat hundratals hotfulla SMS till de tre kvinnorna. So what, kanske någon tänker. Det är ju bara bokstäver och de tre kvinnorna använder ju själva ord som verktyg och de har valt att bli offentliga personer. Har man väl gett sig in i leken får man leken tåla, kan man resonera. Men ack så naivt, fel och farligt ett sådant resonemang är.

Personer som är övertygade nazister anser att de har rätt att ta till våld mot dem som de anser är landsförrädare. Hoten ska alltså tas på allvar. Dessutom är de som får ta emot hoten människor, det vill säga det är närapå omöjligt att inte alls bry sig om dem.

Man blir avtrubbad med tiden, men alls inte oberörd. Det är klart att man ibland funderar på om det är värt det. Men man vill inte bli besegrad, eller sluta argumentera för det man anser vara viktigt.

Man blir rädd för att ta upp sin telefon – för vad kan det finnas för obehagligt meddelande i den? Man kanske avstår från att skriva en krönika om migration i lördagstidningen, för man vill inte ha helgen förstörd. Eller så kanske man slutar att delta i den offentliga debatten över huvud taget.

Då har de som hatar och hotar tystat meningsmotståndare och demokratin har tagit skada. Detta är inte ett scenario, detta är verkligheten.

Jag har verkat som skribent i två decennier och kan av egen erfarenhet vittna om att tonläget har blivit betydligt grövre under de senaste åren. Meningsmotståndare drar sig inte längre för att skriva under sina okvädningsord med eget namn – eller att skicka dem med sin arbetsgivares epost. Särskilt vi kvinnor får grova hot med sexuella anspelningar, dels mot oss själva, dels mot våra barn.

Man blir avtrubbad med tiden, men alls inte oberörd. Det är klart att man ibland funderar på om det är värt det. Men man vill inte bli besegrad, eller sluta argumentera för det man anser vara viktigt. Samtidigt skäms många kollegor för att berätta om sina rädslor och tvivel. Om sin självcensur.

Jag skrev om min egen politiska depression i Opulens i höstas och fick mycket respons, inte minst från andra i samma bransch som instämde i mycket ”oss emellan”. Det är inte ämnat som kritik att påpeka att inte alla vill tala om detta publikt. Ämnet är känsligt. Ingen vill visa sin sårbarhet – det kan dessutom leda till ännu mer påhopp på den som redan ligger ner.

Just därför är det så viktigt att Helle Klein, Maria Ripenberg och Anne Ramberg nu tar striden i rätten. Att de utnyttjar demokratins institutioner för att försvara sig själva – och indirekt sina kollegor. Heja, heja!

Nazister kan verkligen inte få vinna på walk over. De ska straffas enligt Svea Rikes Lag.

The post Nazister ska straffas när de hotar demokratin first appeared on Opulens.

OFFENSIVT FÖRSVAR. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår, anser Lisa Bjurwald.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är inte längre enbart vi journalister som tvingas betala priset för de omfattande hoten mot vår yrkeskår. Dagens Nyheter kan i dagarna berätta att Sveriges Radio lagt 33 miljoner kronor under förra året på att försöka skydda sina anställda. Det är medborgarnas skattepengar som ryker, och det är medborgarna som förlorar när bevakningen av exempelvis lokalpolitik, extremism och kriminalitet blir lidande.

Efter att ha föreläst om detta i åratal och besökt utsatta redaktioner runt om i landet är jag trött och uppgiven över hotbilden, och över att den dessutom inte ljusnar utan förvärras. Den negativa utvecklingen verkar inte ha något slut. Ibland undrar man faktiskt: Har så kallat vanligt folk blivit galna, eller vad håller de på med? Hur många människor satt och klistrade ihop hotbrev på 1980-talet och skickade in till Tv- eller Radiohuset på Gärdet? Sannolikt en ytterst liten, rättshaveristisk minoritet. Idag tvingas Sveriges Television hantera 35 incidenter per dag. På bara fyra år (2014-2018) har företagets säkerhetskostnader fyrdubblats.

De “triggers” som finns inbyggda i sociala medier, verktyg som också gör det enklare rent praktiskt att hota oss journalister, ger bara en del av förklaringen. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår. Vi är inte fienden, tvärtom — och vi accepterar inte längre den här typen av tack för vårt underbetalda slit.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om vi nu bara kunde få polis och rättsvårdande myndigheter att förstå vidden av hotet, så att trakasserierna oftare gav påtagliga konsekvenser för hotarna. Nyheten om SVT:s säkerhetskostnader kommer samtidigt som en person dömts för att ha hotat en ledarskribent på Aftonbladet till livet. Domen ses som en seger, men vad är några tusenlappar i dagsböter för att attackera demokratin? Tyvärr kanske ett proportionerligt straff i ett land där man i tonåren kan mörda någon och sedan vara ute ur fängelset före 30-årsdagen.

Skolan och föräldragenerationen måste också ta sitt ansvar för vad unga håller på med på nätet. Utan moralisk vägledning blir steget från att sprida kränkande inlägg om klasskompisen till att trakassera lokala krönikörer otäckt kort. När jag skriver de sista orden i den här krönikan, på ett offentligt kafé, sitter en grupp småkillar, som ännu inte nått tonåren, vid bordet bredvid. “Kolla hur många likes jag fått på min ‘Snap’ sedan jag la upp den här storyn!”, utbrister en av dem triumferande. De virtuella ryggdunkningarna tar aldrig slut, den digitala människans behov av bekräftelse sinar aldrig utan växer sig bara större med tiden.

Och hur sjukt det än må låta, ger attacker på pressfriheten via attacker på enskilda journalister idag oräkneliga likes. Vi måste alla agera mot detta — journalister, mediechefer, föräldrar, lärare. Välmående medier är en central stöttepelare i en välmående demokrati. När journalister hotas på så här bred front, hotas själva statsskicket. Hur mentalt trött man än blir på trollen kan vi därför aldrig sluta kämpa.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Prislappen för hoten högre än SVT:s nota first appeared on Opulens.

DEMOKRATISK JOURNALISTIK. En pappa i Sunne blev arg när han tittade närmare på fyraåringens påskgodis och upptäckte att det stod namn på alkoholsorter på vingummina. Resten är en medial mediestorm i ett vattenglas, som många säkert redan glömt bort.

GT skrev en artikel om den arga pappan. I samma artikel avkrävdes affärskedjans vd svar på hur det här kunde få förekomma. Direktören lovade att vingummina skulle tas bort från butikens utbud. Godisdramat inbjöd förstås till syrliga kommentarer. Jag var en av många läsare som frestades att i sociala medier kommentera artikelns resonemang och slutsatser. Pappans olycksbådande fundering – ”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt” – fick tänkta fortsättningar. Vad skulle egentligen kunna hända om en brådmogen fyraåring stavar sig igenom namn på diverse vuxendrycker? Sannolikt är det inte någon större inkörsport till drogmissbrukets fasor. Andra gick vidare i ironierna och undrade om det ska få heta punschpraliner, eller ens vin-gummi, och noterade att den oroligt eftergivna affärskedjan hette PeKå (pk, alltså politiskt korrekt).

Om alla hade kunnat nöja sig därmed hade nog de flesta kunnat vara nöjda. Men mediedramat fortsatte i två spår som i mitt tycke båda går till överdrift på ett beklagligt sätt:

Några kritiker kunde inte nöja sig med syrligheter om den oroliga pappan. Vips hade någon grävt fram privata uppgifter som spreds med samma iver. Det tycks mig som om man i vissa kretsar tappat förmågan att kunna skratta åt saker; man ska bli arg, också över obetydligheter. Den ilskan ska helst också kunna riktas mot en person som beskylls för misstaget, som därefter bekämpas som en fiende och översköljs med hot och hat. Då är det lätt att integritetens gränser överträds med obehagliga följder för enskilda personer, inte minst i de sociala mediernas tid. Skoj och raljerande övergår i förföljelse.

Att detta är beklagligt är nog de flesta ense om, även om gränsen kan vara suddig. Också legitim kritik kan bli för mycket om den framförs av många till samma person, särskilt om denne är privatperson och kommunikationen sker direkt.

En reaktion på detta blev i sin tur till en kritik av GT för att man publicerat nyheten och av alla oss som delat den med kritiska kommentarer. Jack Werner formulerar den i Dagens Nyheter, där han menar att GT med sin publicering skapat en ”opinionsfreakshow” som närmast syftade till att hänga ut en privatperson med en ”dum idé”. Andra i samma läger upprepade denna kritik av den mediala skildringen av en privatperson med ogenomtänkta åsikter och spekulerade i att syftet från kvällstidningens sida varit att driva med personen i fråga. Även vi som delat artikeln med kritiska kommentarer fick i vår tur kritik för att vara hånfulla mot en privatperson.

Detta resonemang bygger på felaktiga antaganden och på en farlig elitism.

Antagandena först. Jag vet förstås lika lite som Jack Werner om motiven bakom GT:s publicering, men jag konstaterar att artikeln är klassisk kampanjjournalistik av kvällstidningskaraktär, där en anständig medborgare får hjälp mot affärskedjor och myndigheter och med mediernas bistånd kan ställa saker och ting till rätta. Notera också att det lyckades: artikeln med pappan fick affärskedjan att backa.

Samtliga inblandande aktörer i den initiala mediala skildringen fann alltså det som Werner avfärdar som en ”dum idé” vara en högst logisk sådan. Inte undra på. EU har redan i sitt tobaksdirektiv förbjudit tobaksliknande godis, ett direktiv som de flesta svenska partier glatt röstat för (Sverige har tolkat lakritspipan som ett ”rökverktyg” och alltså inte tobak, men i Norge får lakritspipor bara säljas med andra tobaksprodukter) och organiserade nykterister har rasat mot glass med champagnesmak.

Politiker och intresseorganisationer är alltså inte främmande för maniska godisförbud. Jag ogillar förstås denna förmyndaragenda och hur den drivs medialt – det är därför jag kritiserar den – men att som Werner avfärda den som ett ”korkat infall” från en enskild privatpersons sida är felaktigt och förminskande. Godisförbud är en tanke med mäktiga och inflytelserika vänner, som Werner inte låtsas om eller känner till, vilket också rättfärdigar att den kritiseras i den offentliga debatten.

Vingummin är förstås en perifer sak att träta om, men det är just sådana vardagligheter som är kvällstidningarnas livsluft – och det är därför vi älskar dem och älskar att hata dem. Det är i kvällstidningar man kan läsa hela artiklar om hur en artist släppt en lite för blöt fis under en konsert  (och skratta åt att det nog inte var den artikeln som journalisten såg framför sig under sin utbildning) eller att Edward Blom snubblat på sitt skosnöre (med den underbara fotnoten: ”Innan du som läsare går bananas i kommentarsfält och på sociala medier med kommentarer av typen ‘Nyhetstorka’ eller en klassisk ‘Intresseklubben antecknar’ vill undertecknad ödmjukast påminna dig om att det var DU som klickade på rubriken ‘Edward Bloms dramatiska vardag – snubblade på skosnöre’.”) En pappa som reagerar över vad som står på sonens vingummin hör helt klart hemma på sådana sidor.

Ja, privatpersoner och deras mer eller mindre genomtänkta funderingar hör i högsta grad hemma på tidningarnas sidor. En underton i kritiken hos Werner & co är att det är fel av medier att lyfta fram privatpersoner med funderingar som andra kan kritisera. I förlängningen av detta ligger att alla typer av opinionsbildning bara är något för professionella aktörer. Det är en direkt livsfarlig uppfattning.

Vanliga människor och deras funderingar om stort och smått hör definitivt hemma i medier och i en livskraftig demokrati. Att politik, samhällsdebatt och medial granskning av densamma i så hög grad bedrivs av professionaliserade och för ändamålet utbildade aktörer är ett problem som skapat en växande förtroendeklyfta. Ett av många exempel är att politik gått från representation till karriär, med ett allt snävare urval som följd, inte minst sett till samhällsklass och yrke, där allt färre politiska representanter har vanlig yrkesarbetarbakgrund och rent av avfärdas som olämpliga på grund av en sådan (exempelvis i fisförnäma kommentarer om ”svetsarn” Löfven och hackandet på landsbygdsministerns försök att åtgärda sin knaggliga engelska).

Jag förstår att ambitionen är att skydda privatpersoner mot tråkiga konsekvenser, men medier beträder en farlig väg om de avhåller sig från att skildra deras vardag och åsikter. Det riskerar att filtrera fram en elit av opinionsbildare skild från befolkningen i övrigt. Över min döda liberala kropp, säger jag. Medier behöver tvärtom bli bättre på att inte filtrera bort vanligt folk och deras åsikter. Ska det kunna ske behöver vi som läser dem bli bättre på att skilja på åsikt och person, och frimodigt kritisera det förra utan att förfölja den senare. Därför finns all anledning att i Voltaireliberal anda förklara att jag är beredd att gå i döden för rätten att läsa om kändispruttar, Edward Bloms skosnören och pappor som vredgas över vingummin.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Blöta fisar är kvällstidningarnas livsluft first appeared on Opulens.

MEDBORGARPLIKT. Det var väl ingen som trodde att något så självklart som demokratin skulle vara i fara. Men det är den, menar Sofia Nerbrand.

I det vardagliga livet märks det knappt. Tågen går för det mesta i tid, folk går ut på krogen, arbetslösheten är låg, nya tv-serier kommer. Många har det rätt tryggt och gott. Men tilliten mellan människor börjar vittra. Förtroendet minskar för viktiga institutioner. Sanningen utmanas av bråkmakare.

En reaktion på detta är att fler och fler – särskilt yngre – inte med självklarhet förordar demokratin som styrelseskick. Många efterfrågar ett mer auktoritärt styre, en stark man eller ett starkt parti. Se bara på utvecklingen i Ungern, i Österrike och nu senast i Italien.

Till och med i USA, världens mäktigaste och viktigaste demokrati, finns nu en allmän debatt om demokratins tillstånd. Intellektuella skriver böcker på temat, kolumnister varnar för utvecklingen i de stora medierna. Ändå fortgår demokratins urholkning. Mindre än en tredjedel av millenniegenerationens medlemmar tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. En av sex amerikaner föredrar en militärregim framför demokrati.

Det är som om många människor ger blanka fan in den stora världen. Det är den lilla som räknas: familjen, grannskapet, jobbet.

När demokratin mår bra är detta ett friskhetstecken. Allt är inte politik och ska heller inte vara det. Att få leva ett gott liv efter eget huvud och kunna sköta sig själv är i grunden bra. Men denna tillvaro kräver faktiskt att rättsstaten och välfärdsstaten fungerar. Och för att de ska fungera måste det finnas bra politiker och ämbetsmän samt legitimitet för systemet, så att samhällskontraktet mellan medborgare och stat efterföljs. Det innebär att man uppfyller sina skyldigheter och får sina rättigheter tillgodosedda när det behövs. En skyldighet är att vara någorlunda uppdaterad om var som händer i omvärlden, kanske rent av ställa upp i val och söka folkets förtroende som politiker.

Politikern är nämligen inte någon annan. Det skulle kunna vara du. Det kan handla om att under en period av livet sitta i en kommunal nämnd och fatta beslut rörande det gemensamma, att göra prioriteringar, att få nya insikter och erfarenheter. Men mycket få svenskar är medlemmar av något politiskt parti och ännu färre är folkvalda representanter. Det är i detta läge mycket synd. För det tycks som om politiker – och för den delen även opinionsbildare som undertecknad – är fritt villebråd för var och en.

I alla kanaler får man ta emot arga meddelanden och rena hot från personer som till och med kan skicka dem från sina e-postkonton på jobbet. Ilskan är inget man håller inne med eller skäms för, tvärtom. Politiker, journalister och andra i det så kallade etablissemanget får den skit de förtjänar, tycks dessa män tycka. För det är oerhört sällan kvinnor som hatar och hotar en öppet.

Hade jag varit yngre och skörare hade jag kanske tänkt mig för och tystnat. Nu har jag blivit garvad och skriver på. Men varje större mediehus har i dag säkerhetsdörrar och kontrakt med säkerhetsföretag som skyddar sina medarbetare. Det är inte klokt att det ska behövas. Även riksdagen har blivit ett fort jämfört med hur det såg ut när jag jobbade där i slutet av 1990-talet. Då kunde jag vifta till vakten och ta med en vän.

Demokratin har definitivt mått bättre. Den behöver omsorg av oss alla. Och ta den för guds skull inte för given. Historiskt sett är den ny och den är inte alls världsomspännande. Över tre miljarder människor lever utan den i dag. Må inte USA och andra västländer falla ner i en auktoritär kloak.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Demokrati i fara first appeared on Opulens.