PUBLIC SERVICE. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT undviker att ställa frågor som kan misshaga Tidöpartierna. 

Ibland skäms jag för min forna yrkeskår, journalister. Eller snarare för hur deras jobb presenteras i SVT:s nyhetsprogram. För deras inslag bryter ofta mot tre grundläggande saker Journalisthögskolan, på min tid, lärde ut under första månaden. Att lyssna på ett intervjuoffer bortom alla floskler, att vara uthållig samt att våga ställa jobbiga frågor.

Märk väl att jobbiga frågor inte är att likställa med att vara oartig, elak eller höja rösten. Tvärtom. De verkligt besvärliga frågorna är sådana som sakligt ställs i vanlig samtalston. För då är de svåra att vifta bort genom att den utfrågade själv blir oartig och höjer rösten.

Frågor som SVT inte vågar ställa

Låt mig ta två exempel från SVT:s nyhetsprogram den här sommaren. Inslag där reportrarna inte ställde givna frågor eller accepterade att de inte fick svar på sådana. Frågor som en tonårig reporter från en skoltidning omedelbart hade ställt. Och krävt svar.

Frågor om SD:s vitbok

Det första exemplet hämtar jag från tillfället när SD:s vitbok presenterats i Almedalen. En genomgång som avslöjade lik i garderoben. Lik som varit påfallande pigga och aktiva långt in i partiets levnad. Men som nu bemöttes av bestörtning av medlemmar med flera decennier på ledande poster i partiet. Avslöjandena var nyheter för dem. De hade ingen som helst aning om detta och bad därför yrvaket om ursäkt.

Chefsideologen Mattias Karlsson fick mala på i SVT och SR om hur han chockats av att det funnits mycket dåligt i partiet och att han var äcklad. Jimmie Åkesson, medlem i partiet i 30 år och dess ledare i 20, gjorde häpen och bekymrad samma upptäckt och bad därför judar om ursäkt.

Reportern från skoltidningen hade ställt två givna frågor. Den första:

– Du menar alltså på allvar att du inte hade någon aning om detta?

Den andra:

– Visst måste ni ha vetat om det, så varför reagerar ni och ber om ursäkt först nu?

På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet.

Kanske ställdes frågorna. Men klipptes bort. På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet. För deras, möjligtvis inte liberalernas, våta dröm är att styra och strypa public service. Eftersom dessa högerpolitiker tycks övertygade om att de som jobbar på SVT och SR har varit kommunister sedan födelsen. Och därför ständigt sprider sådan propaganda.

Hot om svältdöd

Inför hot om en plågsam svältdöd omgärdad med konstiga regler om kontroller av objektivitet, och uppmaning att bli poppis hos högerväljare, blir public service självutplånande och förlorar trovärdighet och relevans. För objektivitet innebär inte att låta alla säga vad de vill utan att det avbryts eller kommenteras. Journalister ska samla in, sammanställa, förtydliga, problematisera och värdera information. Inte bara hålla i en mikrofon.

Frågan som SVT inte ställde om HPV-vaccinet

Det andra exemplet var en nyhet för mig när den presenterades. Det rörde kampanjen för vaccin mot det sexuellt överförda HPV-viruset. Den kostnadsfria sprutan har enbart erbjudits flickor. Trots att en tredjedel av dem som drabbas är pojkar/män. De kan också få vaccinet. Om de betalar 6 000 kronor.

Den givna frågan från reportern från skoltidningen, och tittare, hade förstås varit: varför har pojkar valts bort? Är inte det könsdiskriminering? Kvinnliga reportern från SVT snuddade vid frågan, men ytterst inlindat och kryptiskt. Vilket gjorde att ansvariga, en på statlig och en på regional nivå, båda kvinnor, kunde sväva ut i ordkaskader med innebörden att det förstås var någon annan som bestämde. Därför behövde de inte svara på frågan, inte ens tycka något personligt.

Varför var reportern så mesig? Kanske för att genusdebatten ännu är sådan att bara kvinnor kan få en offerroll. Att påstå att män diskrimineras är mot rådande axiom och därför otänkbart.

Var SVT bättre förr?

Var det bättre förr? Jag tror det. Jag minns en intervju som blev undervisningsmaterial för blivande journalister. 1991 frågade reportern Olle Stenholm i SVT ut Ny Demokratis ledare Bert Karlsson om partiprogrammet som blivit klart. Intervjun sändes direkt. Karlsson var stöddigt och bredbent självsäker som vanligt. Stenholm lugn, saklig och påläst. Han hänvisade, med sidnummer, till den ena konstigheten efter den andra. Illa underbyggda påståenden samt logiska kullerbyttor där partiet motsade sig själva. Dokumentet föreföll uselt och hafsigt, som det var skrivet av en reklambyrå som älskade floskler och plattityder.

Bert Karlsson kunde inte svara och det framgick att han inte läst på alls. Skivbolagsdirektören Karlsson är mycket. Men absolut inte dum. Han är definitionen på begreppet streetsmart. Han insåg snabbt att han var körd. Panik fyllde hans flackande blick. Måhända var hans dröm att ett strömavbrott skulle slå ut tv-huset. Det hände inte. Han lämnade intervjun förkrossad. Dagen efter meddelade han att han lämnade posten som partiledare. Stenholm hade varit vänlig men envis. Han såg igenom svar som inte var svar och frågade därför igen. Motsvarande intervju hade SVT nog inte vågat sända i dag.

Varför tror jag det? Jo, det beror på att för Tidölaget i allmänhet, och SD i synnerhet, är dessa arbetsmetoder förmodligen att likställa med socialistisk propaganda och vinkling från ett vänsterliberalt klägg. Det är därför svensk public service, som står för självklara journalistiska principer, finns på dessa partiers hatlista.

Inslaget med Karlsson-Stenholm har för övrigt tagits bort från SVT:s Öppet arkiv. En liten del av intervjun har räddats till Youtube. Men länkarna till hela intervjun på drygt tio minuter är döda. Fast journalisten Björn Häger berättar om den här.

Välj rätt verktyg!

Uppmärksamma läsare undrar nog hur jag här kan kräva tuffa följdfrågor, när jag i förra veckans krönika berömde reportern Frida Söderlund för att hon inte gjorde det i dokumentären ”Priset män får betala”.

Invändningen är intelligent och nödvändig. Svaret är att syftet med intervjuerna var helt olika. I dokumentären gällde det att förstå en trend och därför få personer, ofta ovana vid media, att våga öppna sig och berätta svåra saker.

Nyhetsinslagen berörde specifika frågor där mediavana makthavare sade saker som upplevdes som att de flydde från ett ansvar de har gentemot samhället. Inom journalistik, och i de flesta andra yrken, måste man i olika situationer välja olika verktyg för att nå sitt mål.

The post SVT börjar bli självutplånande ‒ sviker tittarna first appeared on Opulens.

POLARISERING. ”Dådet i Örebro är ett resultat av den pågående polariseringen i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut,” skriver Ruben Marin.

I ett Sverige där välfärdens institutioner har urholkats under förevändningen om det ”fria valet”. I ett Sverige där den sittande regeringen bygger sin politik och sina uttalanden utifrån Tidöavtalet (undertecknat 2022 av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) är det inte förvånande att dess faktiska konsekvens blir ett alltmer exkluderande och polariserat samhälle. Dådet i Örebro är ett resultat av denna pågående polarisering i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut.

Kungens beklagande och regeringens symboliska handlingar fungerar snarare som en rökridå för att på politisk nivå avsäga sig ansvaret för samhällsutvecklingen och den invandringsfientliga retorik som har präglat regeringens uttalanden. Statsministern, ministrar och politiska företrädare har sedan flera år oavbrutet utryckt sig om invandringen och invandrarna som en ondskefull fara för Sverige. Det räcker med att söka på nätet med nyckelorden politiker, ministrar och invandring för att hitta en stor mängd uttalanden präglade av denna förvridna retorik. Och tyvärr har det konsekvenser.

Tidöavtalets konsekvenser

Det av denna regering slutna Tidöavtalet förklarar till en stor del den invandringsfientliga retoriken och den polariserade samhällsutvecklingen vi nu bevittnar. Avtalet är grundat i en ideologi som skapar en tydlig skiljelinje mellan grupper och människor, som tillskriver vissa grupper negativa egenskaper, det som benämns som ”vi” och ”dem” antagonismen: ”Vi”, en föreställning om ”de riktiga svenskarna”, som värnar om ”svenska värderingar”, i motsats till ”Dem”, som ses som främmande och att de ”aldrig kan bli svenskar”, som inte förtjänar ”medborgaskapet”, som kan få en ”peng” om de återvänder till sina länder. Denna antagonism har inte uppstått ur tomma intet. Den har politiskt och socialt legitimerats och normaliserats sedan Tidöavtalet undertecknades.

En stor del av det partipolitiska etablissemanget och näringslivets mediala kanaler har också ivrigt spridit detta budskap: Att alla samhällsmisslyckanden ska kopplas till invandringen och invandrarna. Utan pardon, utan några betänkligheter har ministrar i tv-kanaler och medier spridit denna invandringsfientliga retorik. Inför miljontals tv-tittare har de delat upp samhället och människorna, och pekat ut ”de” som problemet. Men ”De” det är vi. Vi som har invandrarbakgrund och vi som är barn till invandrare har hört det om och om igen. Ja, oftast i tystnad och resignation – medan vi går till våra arbeten, medan vi skickar våra svenskfödda barn till skolan, medan vi bor och lever i detta land – också vårt land.

Att vi ens behöver säga det är i sig ett dystert tecken på de polariserade och invandringsfientliga diskurser som råder och som har legitimerats i vår tid.

En tragedi som inte är en naturlag

Och nu av alla tragedier, denna djupt sorgliga händelse. En tragedi som inte är resultatet av en naturkatastrof eller en oundviklig naturlag. Det behöver sägas: Ingenting händer i ett vakuum, ingenting händer plötsligt. Bara några dagar innan tragedin uttalade sig Statsministern i strid med kriminologisk forskning att ” Den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring”, ett sådant budskap är ansvarslöst, för han visste att många skulle höra det, han visste att många skulle påverkas och han visste att risken fanns att fler skulle se invandrare som brottslingar. Men han brydde sig inte, för att Tidöavtalet är den heliga handboken för honom och hans ministrar, det avtal som möjliggjorde att han blev statsminister, och som han troget följer.

Men med detta uttalande gavs ytterligare bränsle åt ett narrativ som leder till invandringsfientlighet och invandrarhat. Dessa ord, sanktionerade från det högsta politiska ämbetet, gav kanske mördaren styrkan och övertygelsen att han gjorde rätt när han gick in på Komvux för att selektivt mörda oskyldiga kvinnor och män. Det är en obehaglig sanning, men likväl är det en faktabaserad koppling mellan en invandringsfientlig retorik och dess förödande konsekvenser i vardagen. En brutal påminnelse om hur vissa uttalanden kan få dödliga konsekvenser.

Vilka var dessa invandrare?

När man läser om de mördade människors bakgrund är det häpnadsväckande hur svårt det är för regeringen att passa in dem i deras fientliga retorik som förmedlas om invandrare. Deras levnadssätt passar inte in i den bild av invandring och invandrare som politiker och medier har förmedlat under flera år. En motbild träder sakta fram, i skarp kontrast till regeringens återkommande retorik om den ‘brottsassocierade invandraren”. Dessa ständigt misstänkliggjorda människor vars ”brott” var att ha en annorlunda utseende eller hudfärg, människor som studerade till undersköterskor och arbetade inom hemtjänsten.

Ja, nu skriver medier om ”de oönskade” icke-svenskarna – att de var vanliga människor, med drömmar, som utbildade sig, som arbetade, som älskade det här landet och såg Sverige som en del av sitt eget land.

Ja, nu är de mördade på en av integrationens viktigaste vägar in i samhället – Komvux.

Ja, dessa drivna människor med invandrarbakgrund, som aldrig har existerat i regeringens förvrängda retorik annat än som ”brottsbenägna invandrare”.

Ja, dessa människor som i tystnad kommer att fortsätta med sina underbetalda arbeten och upprätthålla vården, omsorgen om äldre och kollektivtrafiken, för att bara nämna några exempel.

Mördaren och ideologiska medbrottslingar

Politikerna och regeringen bär ett ansvar, att erkänna att de är medskyldiga till den polariserande samhällsutveckling som vi alla ser, att de har bidragit till denna skrämmande utveckling. Det räcker inte med att de besöker platsen för tragedin och visar sig nedstämda, det räcker inte med att hålla en minuts tystnad för de drabbade, det räcker inte att kungaparet får i uppdrag att ta sig till platsen för dådet och låta drottningen prata för att hon har invandrarbakgrund. Vad som krävs är politiska förändringar – djupa förändringar av social och ekonomisk karaktär. Och det räcker inte med att låsa skolans dörrar eller kriminalisera och övervaka 14-åringar.

Det krävs politiker som kan hantera de sociala och ekonomiska utmaningar samhället står inför. En regering som är fångad i det främlingsfientliga och rasistiska Tidöavtalet, kan inte göra det. En regering som är fast i en språkförvrängning som enbart skuldbelägger invandring och invandrare, kan inte göra det. De är politiskt oförmögna att hantera de bakomliggande orsakerna till de sociala och ekonomiska problem som drabbar samhället – problem som den själv har bidragit till. De är oförmögna att ge barn och unga den trygghet de har rätt till. En sådan regering borde omedelbart avgå.

Samhällsutvecklingen går att vända, men aldrig genom populism, polarisering eller genom att skuldbelägga edan stigmatiserade och diskriminerade grupper.

The post Örebrodådet är ett resultat av polariseringen first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar,” skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Partiet Kristdemokraterna, som i dag varken kan kallas kristet eller demokratiskt, slår svenskt rekord i disciplinen hyckleri. Det är imponerande, eftersom det är många som ställer upp i den grenen.

KD:s bakgrundshistoria

Låt oss först kort syna Kristdemokraterna. Partiet bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) eftersom ett antal kristna i Småland var förbannade på att kristendomsundervisningen i skolan skulle byta namn till religionskunskap. Undervisningen i ämnet skulle därmed gå ut på att även berätta om andra uppfattningar än den att kristendomens gud var enda sanningen och vägen.

Länge förde Kristdemokraterna en undanskymd tillvaro i politiken, ett gulligt och snällt parti utan någon makt. Men med Alliansen kom KD in i värmen och fram till köttgrytorna. Sedan dess har KD fört en alltmer hårdför och brutal politik på den borgerliga kanten och flyttat längre högerut.

I riksdagsvalet 2022 fick partiet 5,3 procent av rösterna, i EU-valet två år senare 5,7, vilket betydde att man tappade ett mandat i parlamentet. Hur många av KD:s röster som är stödröster från M är oklart. Men det är klart att enbart var tjugonde svensk stoppade deras valsedel i kuvertet.

Varför rösta på KD?

Den viktigaste frågan man ska ställa till företrädare för ett parti är: varför ska jag rösta på er? För KD finns bara ett svar: Rösta på oss om du gillar ett parti som snällt följer i husse Jimmies strypkoppel. En husse som vi aldrig kommer morra åt.

KD-ledaren Ebba Busch enda merit är att hon är helt anpassad till medias villkor och dramaturgi. Alltså att yta betyder mest, budskap nästan inget. En god vän till mig, framstående politisk reporter, sade så här: Säga vad man vill om Ebba, men hon pratar i rubriker, ingresser och bildtexter. Hon får alltid ur sig något som går att trycka, hur tokigt det än är.

Vad skulle Jesus säga?

KD-ledarens ilska över att svenska polisen inte skjuter skarpt mot demonstranter och hennes upprördhet att inte fler islamister blev skadade vid påskkravallerna, gör att Jesus – om han kom tillbaka – aldrig skulle välkomna Ebba i sin skara. Där försvann första delen i namnet Kristdemokraterna.

Nyligen talade Busch om svenskhet  och svenska värderingar. Där har hennes parhäst, Alice Teodorescu-Måwe, tidigare varit på banan genom att ställa krav på svenskhet. Bland annat måste man erkänna Israel, främst nu under deras folkmord i Gaza.

KD:s besatthet av svenskhet

Tjatet om svenskhet och krav på vissa värderingar hos svenskar gör att den andra delen i namnet, Demokraterna, skyndsamt ska behandlas med delete-tangenten.

För mig är frågan om krav på svenskhet och värderingar en icke-fråga. För allt är redan avgjort, godkänt och nedtecknat. Kravet på svenskhet finns i lagboken. Den är alla som vistas i Sverige, en kvart eller ett helt liv, skyldiga att följa. Om man inte gör det får det konsekvenser. De står också i lagboken. Är något oklart har vi en rättsapparat som gärna förtydligar och klargör.

Något mer än att följa lagen kan en demokratisk stat inte kräva av medborgarna. Heller inget mindre. Vill vi att lagen ska ändras får det ske på demokratisk väg, alltså av lagstiftarna. Som är vår riksdag. Ändringar sker ständigt. I landskapslagarna var stöld av öskar ur en båt belagt med oerhört strängt straff. På 1600-talet kunde otrohet bestraffas med döden. Men krav på medborgarna kan komma först när det finns en lag som stöder det.

KD ‒ en felaktig beteckning

Partiet, som felaktigt kallar sig kristet och demokratiskt, ställer inte upp på det. Det vill bestämma vad folk ska tycka och tänka. Det är inte på något sätt förenligt med demokrati.

Varför har Ebba Busch, som tycks hålla sitt parti i samma järngrepp som Donald Trump håller sitt, gått emot innebörden i sitt partis namn? Svaret finns nog i siffrorna 5,3 och 5,7. Partiet, som i grund och botten saknar en egen politik, fiskar i mycket grumliga vatten för att hålla näsan över ytan. En yta som i politik stavas fyra procent. I den kampen är alla medel tillåtna. Drunkning lär vara en plågsam död.

KD ‒ ett SD för kvinnor

I kampen för överlevnad har den forna Livets ord-studenten Busch metodiskt och målmedvetet rivit ner murarna mot ett annat parti. Ett som också felaktigt har ordet demokraterna i sitt namn. Det vill säga Sverigedemokraterna. Politiska bedömare, mer erfarna och smarta än jag, har beskrivit KD som ett SD för kvinnor, alternativt för SD-anhängare som skäms för att vara det, åtminstone inte vill erkänna det för sig själva och omgivningen. De röstar då på Ebba.

En lagbok som inte finns

Det märkliga är att KD och dess ledare sålunda vill att svenskarna ska följa ett slags reglemente, närmast en lagbok, som dock inte finns. Själv har emellertid Ebba Busch vid ett tillfälle valt att inte följa den lagbok som faktiskt finns. Eftersom hon erkänt att hon brutit mot lagen och tagit sitt straff för det, Nämligen grovt förtal. Men ändå gjort klart att hon inte tycker att hon begått något fel. För i själ och hjärta anser hon inte det.

Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar. För deras själar och hjärtan trumfar allt.

Ett större hyckleri är mycket svårt att tänka sig.

The post KD – varken kristet eller demokratiskt first appeared on Opulens.

SVENSKT NÄRINGSLIV. ”Ostädade trappor ska sopas uppifrån och ner. Inte tvärtom,” anser Lars Thulin, som är starkt kritisk till Svenskt Näringslivs inställning till kortare arbetstid. Vanliga arbetare måste nämligen jobba betydligt längre än vad Svenskt Näringslivs egna välbetalda kontorsnissar gör.

Organisationen Svenskt Näringsliv hävdar att Sverige som välfärdsnation skulle gå under om medborgarna fick några timmars kortare arbetsvecka. Förlusten skulle kunna bli 500 miljarder kronor, en sådan förändring vore en otänkbar katastrof för landet. Den utredning som kommit fram till den hisnande summan har dock klassats som hafsig och oseriös på en del håll. Sedan gick man på en rejäl mina till. I en utmärkt artikel i Dagens Nyheter framkommer att organisationen själv tillämpar en arbetsvecka som är väsentligt kortare än de allra flesta andra svenskar har.  Sammantaget, med fyradagarsvecka tre månader på sommaren, kommer man mycket nära den veckoarbetstid som enligt dem själva skulle orsaka ett totalt haveri för landet.

Pinsamma bortförklaringar

Försvaret för denna märkliga skillnad mellan vad man kräver av andra och vad man kräver av sig själva, är kvalificerat snömos. Som skäl för den korta arbetstiden anger organisationens HR-chef Anni Holmberg att ”det centrala (med verksamheten) är att skapa resultat”. Hur många verksamheter i näringslivet jobbar med andra mål? Bortförklaringen är pinsam och på dagisnivå.

Svenskt Näringsliv har misslyckats

Jag har inget emot marknadsekonomi eller ett privat näringsliv. Under en stor del av mitt yrkesliv sysslade jag med ekonomisk journalistik. Därför anser jag att vår typ av kapitalism på många sätt, dock inte alla, varit en viktig del i framgången för vårt land. Därför har jag inget emot att det privata näringslivet har en intresseorganisation som Svenskt Näringsliv.

Tvärtom, den behövs och i kraft av sin betydelse och ekonomiska resurser borde den vara en stark och spännande röst i debatten, en som både kan leda och följa den samt lyhört läsa av läget i landet. Helt enkelt vilja Sverige väl – med utgångspunkt från den egna verkligheten, åsikter som sedan får brytas mot andra röster som ser det hela annorlunda.

Svenskt Näringsliv har i decennier emellertid helt misslyckats med detta och istället blivit en grinig och gnällig samling gubbar som utmärks av tre drag: att enbart skåda sin navel, att tycka oerhört synd om sig själva samt att med kuslig precision hamna totalt snett i debatter och därför ytterst arrogant provocera 90 procent av Sveriges invånare. Och då uppvisa en närmast total tondövhet. Därmed blir man ett dåligt skämt i allmänhetens ögon.

Följden blir att organisationen kastar skit på sig själva. Det är synd – för hårt arbetande företagare är värda att bli representerade av något mycket som är mycket bättre. För dessa medlemmar betalar dryga pengar för den – cirka 800 miljoner kronor om året, närmare bestämt.

Exempel på Svenskt Näringslivs misstag

Några färska exempel:

Svenskt Näringsliv gjorde det genom att helt ducka i frågan om corona-bidragen som mycket välmående företag fick, men inte behövde. Fast ändå behöll. Stora bidrag från skattebetalarna gick rakt in i bolagens kassakistor och bidrog till att aktieägarna i flera fall fick jätteutdelningar.  Frågan upprörde hela nationen. Inte Svenskt Näringsliv. I stället använde man i sin kommunikation i frågan klipp-och-klistra metoden och körde rakt av med de berörda bolagens märkliga förklaringar som bland annat var att ”det handlade om olika pengar”.

Svenskt Näringsliv gjorde det i ett märkligt inhopp i försvarsfrågan då man helt oprovocerade meddelade att Sveriges företag, i kölvattnet av invasionen i Ukraina, minsann inte skulle betala en krona extra till försvaret. Detta i ett läge där pensionärer var beredda att skicka sina surt förvärvade slantar till Ukraina och till upprustning av vårt undermåliga försvar. Men inte en krona från direktörerna. För det var ju så synd om dem, eftersom de redan betalade skatt. Så det så.

Och nu talar alltså Svenskt Näringsliv om att arbetstagare som betongarbetare, förskollärare, lastbilschaufförer sjuksköterskor, och städare minsann måste jobba betydligt längre än vad Svenskt Näringslivs egna välbetalda kontorsnissar med stiliga skrivbord gör.

Sopa uppifrån och ner!

En rå företagsekonomisk analys av Svenskt Näringslivs bemanning ger därmed vid handen att man nu har så lite att göra att det inte går att fylla de anställdas arbetstid. Utan de kan i stället gå hem några timmar tidigare med full lön. I den typ av marknadsekonomi som organisationen hårdnackat försvarar, finns det bara ett sätt att lösa detta: minska bemanningen, trimma organisationen, friställa, ta bort dödkött och allt vad det nu kallas. På ren svenska: sparka folk! Den medicinen är dessvärre inte alltid fel. Men för Svenskt Näringsliv ska den alltså inte ordineras. Bara för ”de där andra”.

Finns det folk att avvara på Svenskt Näringsliv i en städning? Förmodligen. Styrelsen består av 85 personer (!) och enligt den egna sajten har man närmare 240 anställda, uppenbarligen med goda anställningsvillkor

Utrymme finns nog för effektiviseringar, så att alla på den arbetsplatsen äntligen kan få göra skäl för sin lön genom att fylla sin arbetstid. Den arbetstid som personer utanför Svenskt Näringsliv har varje vecka. Och vilka ska få lämna organisationen? Svårt att veta, men inhyrda konsulter kan säkert hålla i kniven. Fast den gängse sanningen är att ostädade trappor ska sopas uppifrån och ner. Inte tvärtom.

The post Städa ett tondövt Svenskt Näringsliv – uppifrån! first appeared on Opulens.

POLITIK. Det är krigsrubriker om elkris och ELSMOCKAN. Men för de allra rikaste lär det inte bli särskilt krisigt. Den nya regeringen levererar givetvis genuin högerpolitik.

Ola Åstrand, född 1959, är konstnär, tecknare, grafiker, curator och tidigare musiker. Åstrands konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik. I hans verk finns referenser till serier, kitsch och såväl punkens som proggens estetik. Han har också jobbat med airbrush, skulptur och ljud samt installationer. Åstrand finns bland annat representerad vid Moderna museet och Göteborgs konstmuseum.

The post “Elsmockan? – Vad snackar du om?” first appeared on Opulens.

HÖGERPOLITIKEN. Det finns inget fair play i politiken, vare sig till höger eller vänster. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “att visa sitt sanna ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen.

Igår onsdag 4 meddelade Ulf Kristersson att Moderaterna och Sverigedemokraterna träffats för att diskutera frågor där enighet råder och ett eventuellt samarbete. Förra fredagen höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett tal till Bundestag. Reaktionerna på båda händelserna hänger ihop. Merkels tal delade upp svensk höger – och vänster i olika läger. Merkel vände sig mot de som hävdar att de inte längre kan uttrycka sina åsikter och konstaterade att de får leva med det faktum att de kommer bli motsagda. Samt, att yttrandefriheten har gränser. Och att de gränserna börjar där hatet sprids.

Hur kan det här vara kontroversiellt? Bokstavligen kontroversiellt, i bemärkelsen att det är något som väcker en stark debatt med olika åsikter? Ett cui bono-perspektiv (vem gagnar det-perspektiv, reds. anm): Det finns en politik som möjliggörs genom hävdandet av att yttrandefriheten plötsligt inskränks. Enklare uttryckt tjänar en ny höger, som vill riva den ordning som gällt sedan 1945, på att framställa de krafter som försöker bevara sagda ordning som om dessa plötsligt hotar friheten. Den nya högern gör sig helt enkelt dum på andras bekostnad. Så här är det i fråga efter fråga.

Eftersom Merkel – ledare för den tyska borgerlighetens stora traditionella parti – tagit ställning för ett Europa som slår vakt om minoriteters rättigheter, om rätten till asyl, om vikten av att bekämpa extremism – så framställs hon som ett hot mot friheten. Men det här är mainstream för CDU. Det här har varit grundstomme i författningsskyddet i Västtyskland under efterkrigstiden och för politiken för alla som varit förbundskansler i både BRD och det återförenade Tyskland från Adenauer, Erhard, Klesinger, Brandt, Schmidt, Kohl och Schröder till nuvarande förbundskansler Merkel.

Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat.

I Sverige ser man broilers från nyhögern kommentera Merkels tal med ”det var såhär det började på 1930-talet”. Vilket är ett tecken på hur internationell – globalistisk,  om uttrycket tillåts – den nya högern är. Detta eftersom symbolerna man enas mot är utbytbara; Soros är en, Merkel en annan, Greta Thunberg ytterligare en, Sverige som land ännu en. Projektionsytor för att varna för hot mot västvärlden. Svepande referenser till ”1930-talet” är fördummande oavsett om de kommer från höger eller vänster, eftersom 1930-talet var alltifrån Saltsjöbadsavtal, ljudfilm, Moskvarättegångar, icke-inblandningsprincip i Spanien, gränskonflikt mellan Chile och Bolivia, television från Berlinolympiaden, Louis Armstrong på Konserthuset och New Deal och än mer. Men man bara vet att det alltid syftar på att x leder till stöveltramp och så vidare. Det är ett vädjande till känslor snarare än försök till resonemang. Resonemang hade preciserat exakt vad av allt motsägelsefullt som skedde på 1930-talet som det påminner om.

Sanningen är ju den motsatta: Merkels tal markerar inte något nytt utan markerar snarare (ett försök till) kontinuitet. Det rör sig om en fortsättning på en ordning som uppstod efter andra världskriget i syfte att skapa ett skydd mot det som en gång fick Weimarrepubliken att falla. Det var inte så ”det började på 1930-talet”, det var så traditionell borgerlighet och socialdemokrati nådde konsensus kring ett ramverk för att motarbeta 1930-talets fascism.

Så här är det på punkt efter punkt: vad som är yttrandefrihet misstolkas medvetet för att de som vill flytta fram sina positioner ska kunna framställa sig som tystade och därmed ges skjuts i debatten. Många som motsägs kallar dem som säger emot för politiskt korrekta och sig själva för censurerade, trots att de just precis som sina kritiker har kunnat framföra det de har på hjärtat. Eftersom alla någon gång är i minoritet eller känner sig nedtryckta är det en känslomässig appell till just alla att ”du är förföljd/förtryckt/censurerad/tystad, och det är PK:s fel”.

Angreppen på principen om armslängds avstånd i kulturen har seglat upp som det kanske populäraste i buffén för populistisk högerretorik: kritisera det offentliga för den konst fria konstnärer kan skapa, referera till allt som ”menskonst”, alltmedan du klagar på skattetrycket. Samtidigt som du just då går över en gräns och argumenterar för att politiker ska diktera konstens innehåll så beskyller du styrande politiker för den konst de inte styr över utan enbart möjliggör.

Från vänster bemöts det här av två motsatta men lika inadekvata reaktioner. Den första gör gällande att det här är bara den gamla högern, reaktion som reaktion, moderaterna visar sitt ”sanna ansikte” och så vidare. Den andra är spelad indignation, inte visavi moderaterna, men en förhoppning om att politiken regeras av fair play. Det finns varken ”sant ansikte” eller fair play, vare sig till höger eller vänster. Vad som finns är styrkeförhållanden, en spelplan och så finns det framförallt en uppenbar vilja att ändra dessa. Det är detta vi bör förhålla oss till. Att nå majoritet för högerpolitik med ett postfascistiskt partis stöd är lika mycket “sant ansikte” som att nå majoritet med blå dunster om arbetslinjen. Vårt drag nu.

The post Fair play finns inte i politiken first appeared on Opulens.

MASKULINITET. Det är dags att vi tar frågan om maskuliniteten på större allvar i diskussionerna beträffande högerextrema grupper och partier, skriver Cas Mudde. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tänk om det snarare är manlig identifikation och inte rasistisk ideologi som är huvudorsaken till att människor går med i högerextrema grupperingar. Det är en central tes hos den amerikanske sociologen Michael Kimmel i hans nya bok Healing from Hate: How Young Men Get Into – and Out of – Violent Extremism.

Boken är baserad på studier om hur det kommer sig att unga män går med i, och i vissa fall lämnar, högerextrema grupper i Tyskland, Sverige och USA. Medan den centrala tesen är något överdriven är boken påfallande välskriven och baserad på gediget forskningsarbete. Kimmel som under lång tid har forskat om män och maskulinitet fyller boken med citat från de många intervjuer han gjort med avhoppare.

Nästan alla har noterat att högerextrema grupper och demonstrationer domineras av män. Från den ursprungliga och fatala manifestationen Unite the Right 2017 till den patetiska Unite the Right 2. Kimmel är en av de få som fokuserat på detta i sin forskning. Från intervjuerna med före detta aktivister drar Kimmel slutsatsen att högerextrema grupper använder maskulinitet på tre distinkta men relaterade sätt.

För det första använder högerextrema maskuliniteten för att beskriva eller berätta om sin personliga situation. Till exempel, att man är singel eller arbetslös eftersom ”de andra” (män som är svarta, invandrare, muslimer) tog ens tjej eller jobb.

För det andra används maskulinitet för att problematisera ”de andra” som inte anses vara ”riktiga män” eftersom de är antingen feminina eller anses bete sig som djur.

Slutligen använder de högerextrema maskuliniteten för att rekrytera medlemmar med budskapet att man kan återfå sin maskulinitet och därmed vinna tillbaka sitt jobb eller flickvän genom att bekämpa ”de andra”.

Medan Kimmels slutsatser baseras på intervjuer med medlemmar tillhörande en specifik subgrupp inom den högerextrema världen, framför allt mindre nynazistiska grupper som mer utgör gatugäng än politiska partier, har maskulinitetens betydelse studerats i andra högerextrema grupper också. I boken Bring the War Home: The White Power Movement and Paramilitary America argumenterar den amerikanska historikern Kathleen Belew för att ursprunget till samtida vitmaktsrörelser och särskilt deras paramilitära former och miliser kan spåras till det trauma som uppstod på grund av Vietnamkriget.

Belew påvisar betydelsen av att Vietnamveteraner inom vitmaktrörelsen, särskilt Louis R Beam Jr, populariserade betydelsen av ”det ledarlösa motståndet” inom extremhögern som kom att inspirera terrorister som Robert Jay Matthews och Timothy McVeigh. Hon poängterar också att förlustkänslan i USA ledde till ett behov av ”återmaskulinisering” som uttryckte sig genom paramilitariseringen av högerextrema subkulturer.

Med andra ord, ”helgkrigare” gick med i milisgrupper för att återfå sin maskulinitet samtidigt som de förberedde sig för att skydda Amerika och särskilt kvinnor och barn från upplevda hot. Dessa hot kunde utgöras av allt från icke-vita ”barbarer” till de påstått FN-ledda “svarta helikoptrarna” som enligt konspirationsteoretikerna konspirerade för ett maktövertagande av USA.

Det är svårt att applicera slutsatserna angående mindre, mer aktivistiska och extrema grupper på en större väljarkår. Ändå är det tydligt att kön, och särskilt maskulinitet, också spelar en roll i termer av propaganda från högerradikala partier och politiker. Kimmels tidigare bok Angry White Men från 2013 pekade ut maskulinitetens betydelse i den bredare högerorienterade subkulturen i USA, det vill säga inom ”Trumpbasen före Trump”.

De flesta högerradikala partier har en tydlig obalans mellan könen i sin väljarkår, som vanligtvis består av 60 procent män och 40 procent kvinnor, trots att män och kvinnor stödjer högerradikala attityder i ungefär lika stor utsträckning. Faktum är att en nyligen gjord studie — The demography of the alt-right av George Hawley från Univeristy of Alabama — visar att vita kvinnor i USA i än högre grad än vita amerikanska män vurmar för den ”vita identiteten” och ”vita solidariteten” .

Men precis som de högerextrema grupperna, ägnar sig högerradikala partier åt en stark könsbaserad diskurs där man vädjar om försvar av en skör maskulinitet som undergrävs av feminister, feminina liberaler samt överlag av ”de andra”. Medan kvinnor framför allt presenteras som offer (talet om våldtäkter mot vita kvinnor begångna av icke-vita män är en gammal favorit hos extremhögern) uppmanas männen att skydda sin ”nation” och “ras”.

Genom att försvara sin nation och skydda sina försvarslösa kvinnor och barn kommer männen inte bara att återfå sin maskulinitet gentemot ”de andra” utan även gentemot sina (vita) kvinnor. Det återställer de ”naturliga” könsnormer som decennier av ”kulturmarxism” hotat att helt förstöra. Det är exempelvis därför Viktor Orbans regering försöker att sätta stopp för genusvetenskapliga studier i Ungern.

Uppenbarligen leder denna destruktiva syn på maskuliniteten till en bredare återkomst av en konservativ syn på könsroller och har gett upphov till fenomen som ”incels” och uppmärksamheten kring den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson. Oavsett om den är direkt kopplad till extremhögern eller inte, har den hotade mansidentiteten en våldsam potential som är minst lika stor som den hotade vita identiteten, ja kanske till och med större. Notera bara hur många manliga terrorister, högerextrema såväl som andra, som dömts för att misshandla anhöriga.

Det är dags att vi tar maskuliniteten på större allvar i våra diskussioner om högerextrema grupper och partibildningar. Vi ser i de senaste opinionsmätningarna i USA den största skillnaden mellan könen som hittills uppmätts. Detta på grund av ett avtagande stöd för Donald Trump hos välutbildade vita kvinnor. Men det riktigt intressanta är det oproportionerliga antalet vita män, inte bara bland arbetarklassen och lågutbildade, som stödjer en president vilken skryter om hur han ”tar kvinnor på fittan”. Det kan faktiskt vara så att många män gillar och stöder Trump just på grund av att han har en aggressiv attityd gentemot kvinnor som uppnått positioner i samhället.

The post Varför domineras extremhögern av män? first appeared on Opulens.

HÖGER. Pernille Vermund är en av Danmarks största politiska figurer, trots att hennes parti saknar mandat i det danska folketinget. I vår utlyses parlamentsval i grannlandet och nu kan ett parti höger om Dansk Folkeparti vara på väg in i folketinget. Kevin Shakir skriver om Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under våren trycker Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen på knappen och utlyser folketingsval. Stödet för hans regering vacklar i opinionsmätningarna. Dansk Folkeparti, som varit Venstre-regeringars stödparti sedan 2001, öppnade i höstas för ett framtida samarbete med Socialdemokraterne under partiets kongress. Socialdemokraternes gruppledare Henrik Sass Larsen svarade att Socialdemokraterne har mer gemensamt med Dansk Folkeparti, än deras tidigare regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Med ett allt svagare borgerligt block kan det vara otillräckligt för Venstre att kämpa för enbart Dansk Folkepartis stöd. Lars Løkke har fått en utsträckt hand från nytillskottet inom den danska radikalhögern.

Samma månad som Socialdemokraterne och Dansk Folkeparti ägnade sig åt sin kongressflört fick Lars Løkke Rasmussen en inbjudan till samarbete av Pernille Vermund, partiledare för Nye Borgerlige. Vermund, som är tidigare kommunpolitiker för det Konservative Folkeparti i Helsingør kommun och suppleant i folketinget, bildade efter folketingsvalet i 2015 det nationalkonservativa och antimuslimska partiet Nye Borgerlige.

Opinionsmätningarna visar mestadels att partiet ligger omkring eller över spärrgränsen på två procent för att komma in i parlamentet och Pernille Vermund har givit Løkke Rasmussen tre krav för att vara med i regeringsunderlaget. Hon vill ha ett “totalt asylstopp”, att staten ska upphöra med att utbetala någon form för bidrag för invandrare och att personer utan uppehållstillstånd omedelbart ska utvisas vid lagbrott. Politiken må vara kortfattad och enformig men intresset för partiet är stort.

Trots att det avslöjats att ett tiotal föreningsordföranden landet över välkomnar nazister till partiet, verkar inget stå i vägen för medial framgång för den sensationella partiledaren som i militaristiska ordalag har omtalat invandring till Danmark som “en invasion”. I tabloiden Ekstra Bladet publiceras hon jämt och är återkommande skribent. Förra året publicerades hennes biografi Värderingskrigaren, författad av tabloiden BT:s politiska redaktör. Söker man efter hur frekvent “Pernille Vermund” omtalats i medierna mellan den 1 januari 2018 och ett år framåt, visar det sig att hon dyker upp i 1 251 artiklar. Jämför detta med de två vänsterpartierna, som tillsammans utgör 12 procent av folketinget, vars partiledare Pernille Skipper och Pia Olsen Dyhr, dyker upp i respektive 1 562 och 1 794 artiklar under samma tidsperiod.

Det vore fel att inte jämföra Pernille Vermunds uppenbara framgångar med en tjugo år yngre Pia Kjærsgaard, vilken på 90-talet lämnade ett högerpopulistiskt Fremskridtsparti i förfall, för att i stället bilda Dansk Folkeparti. Ekstra Bladet gav henne en spaltplats som en del av kampanjen De Fremmede. En kampanj som drevs med olika artiklar som klagade över politisk korrekthet och att man inte får tala hur man vill om “de främmande”. Därtill anklagades invandrare för bidragsfusk. Året därpå ägde folketingsvalet rum och Dansk Folkeparti valdes för första gången in i parlamentet.

Nu, 17 år efter att de valts in i folketinget, är Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti landets näst största parti. DF är större än samtliga partier i den borgerliga regeringen och fortsätter med att stödja den. Pia Kjærsgaard har blivit folketingets talman, författat självbiografier om sina 41 år i dansk politik och lämnat partiledarposten sedan några år tillbaka. Partiet har blivit en naturlig del av den politiska kulturen, förhandlar med samtliga partier och har fått normaliserat sin politik.

De politiska kommentatorerna turas om att konkludera att danskarna efterfrågar ett parti till höger om Dansk Folkeparti. Fortsätter Pernille Vermund som hon har gjort, blir hon en avgörande faktor i årets parlamentsval och möjligen Danmarks nya Pia Kjærsgaard.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Nytt danskt högerradikalt parti på väg till folketinget first appeared on Opulens.

HOTAD KULTUR. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tre veckor efter valet fanns ingen klarhet i regeringsfrågan, men det går ändå att tippa något om vad för frågor som det lär bli strid om kommande mandatperiod. Det finns så klart en rad konfliktlinjer som är värda att peka på, men det är väl i sin ordning att säga något om kulturpolitiken i en kulturtidskrift. Kulturpolitiken kommer garanterat bli en stridsfråga trots frågans ringa storlek sett till statens budget. Varför? För att bland de partier som är icke-socialistiska råder en totalt motsatt syn på kultur. ”Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people” sa poeten Adrian Mitchell för ett halvsekel sedan, men det kunde lika gärna vara kultur i Sverige han pratade om; kultur är ju notoriskt svårdefinierat.

De flesta politiker tar lätt på kulturpolitiken — det ansvarsområdet är lågprioriterat — sånär som på nationalisterna. Om den traditionella borgerligheten i huvudsak blandar vurm för sponsring och entreprenörskap i kulturen med retoriska utfall mot offentligfinansierad kultur — gärna med nidbilder av experimentell teater som engagerar ett fåtal — så kombinerar nationalisterna det senare med moraliskt uppbygglig nationalistisk kultur. Snarare än att ”ignore people” så är kulturpolitiken central för ambitionen att skilja på folk och folk.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Finns det en risk för att nationalisterna får större inflytande över svensk kulturpolitik? De fick ju trots allt bara knappt 18 procent av rösterna i valet. Men 18 procent är inte så ”bara” när det handlar om riksdagsmandat som en regering kan behöva kohandla med om stöd för sin övriga politik. De flesta i borgerligheten tar som sagt lätt på kulturpolitiken om det inte handlar om att måla upp den som hot. Jimmie Åkessons agg mot P3 finns det till exempel en samsyn kring inom en större del av högern, just för att Public Service ses som hot. Med det sagt väger nog kulturen lätt i förhandlingar om stöd.

Priset för ett Sverigedemokratiskt stöd till en allians- eller M+KD-regerings budgetar och regeringsbildningar kan mycket väl bli att få gehör för sina krav på kulturen. Den avgjort största skillnaden mellan den traditionella borgerligheten och nationalisterna är synen på armslängds avstånd inom kulturen — om huruvida politiker ska gå in och detaljstyra vad som görs i kulturen. På samma sätt som KD — visserligen som formellt regeringsparti — kunde få köttstycken i form av skrivningar om kristen etik i skolan och fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner, så skulle SD kunna få eftergifter på kulturpolitikens arena.

Sveriges flyktingmottagande har minskat med drygt 80 procent mellan 2015 och 2016 och i praktiken har asylmotstånd delvis förlorat sin absoluta topposition som viktigaste symbolfråga för nationalisterna. Kultur samt lag och ordning har seglat upp i direkt proportion, och även om SD på kommunnivå knappast visar något större engagemang för kultur så är det av största vikt nationellt. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, till priset av lite nationell utsmyckning. SD:s utfall mot elit och etablissemang handlar inte sällan om kultur. Problemet är ju att de delvis har rätt: det finns ett uns av sanning i anspråken på att viss kultur är en angelägenhet för en elit. För att försvara kulturen mot angrepp från marknadsfundamentalistisk och nationalistisk höger krävs att kulturen genuint blir mer av en angelägenhet för alla.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Ska SD få hålla i yxan? first appeared on Opulens.

REPRESENTATIV DEMOKRATI. Vi vill ha människor i riksdag, kommun och landsting som representerar ”oss”, folket i all sin brokighet, skriver Amra Bajric i sin krönika.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I och med valets utgång har analyserna avlöst varandra. Alla sidor går omkring med en gnagande, frustrerad känsla av ofullständighet. Vem är vinnare? Vem är förlorare? Det finns inte mycket att glädjas åt, och till och med Sverigedemokraternas väljare — efter en historisk framgång för partiet — tycks missnöjda. Hela mandatperioden har partierna dansat efter deras pipa, men ändå nådde partiet inte ens upp till 18 procent, när de lovats 20. Det är bara mänskligt att skylla ifrån sig när besvikelsen infinner sig, men vilken skepnad besvikelsen antar säger mycket om vår samtid.

När högern förlorade förr så var det för att arbetarklassen var korkad och lättköpt. Sossarna lovade guld och gröna skogar och man svalde betet varenda gång. Idag, med en allt mer icke-vit arbetarklass, menar högern att de rödgröna partierna vallar invandrare i förorten som boskap till vallokalerna för att ”klanrösta”. Några har till och med skrivit om ”balkanisering”, eller att Sverige ”blivit som Libanon” i sviterna av de rödgrönas fullständigt förkrossande majoriteter i många förorter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Mest illustrativt för vår framtid är SvD:s ledarsidas smutskastning av den 30-åriga svensksomaliern Leila Ali Elmi som för Miljöpartiets räkning kryssades in i riksdagen. Med en gedigen och personlig kampanj lyckades Leila få många i Göteborgsförorten Angered att ge henne sitt förtroende. På pappret kan det tyckas som ett bevis på att svensk demokrati fungerar väl och har bred legitimitet — en ung svart kvinna med slöja intar riksdagen på ett imponerande personligt mandat. Hon kommer från en förort som sällan representerats i riksdagen, annat än som avskräckande exempel när bilbränderna lyser upp tidningsrubrikerna. Så varför detta förakt från SvD:s ledarsida? Sanningen är den att högern inte tycker om demokrati.

Den svenska högern var för 100 år sedan bittert fientligt inställda till den allmänna rösträtten. Det krävdes kravaller, upplopp, revolution i Europa och arbetarrörelsens samt kvinnorörelsens agitation för att bända upp dörrarna till vallokalerna för alla svenska medborgare över 18. Varför? Det är kanske inte så svårt att förstå, för den som vill. Högerns politiska projekt går ut på att några få ska styra över alla, att några få ska äga mer än andra, att en liten aristokratisk elit — som alltid tycker sig ha ”förtjänat” sina privilegier, oavsett om det var genom blått blod eller ärvda aktiepengar — ska härska. Ett klanstyre, om man nu så vill, antingen den är adlig eller heter Wallenberg i efternamn. Det säger sig själv att det inte är en attraktiv vision för den stora majoriteten.

Kanske är det därför som fientligheten inför demokratin återuppstår hela tiden, fast i nya former. Nu senast i den illa dolda rasismen i debatten om ”klanröster” i förorten. Vår demokrati bygger på representativa majoriteter, inte direktdemokrati. Vi vill ha människor i riksdag, kommun och landsting som representerar ”oss”, folket i all sin brokighet. Så har det alltid sett ut, och det är en styrka. Så rösta med klanen som representerar er, kära människor! Gå ihop, organisera er, se att vi har mer gemensamt i förorten än vi kanske har trott. Överklassen har sin klan, nu är det dags för oss att organisera vår egen.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Rösta med klanen! first appeared on Opulens.

EGENDOM. “Därför är boken trots min initiala frustration intressant att läsa. Hon söker nämligen efter den amerikanska högerns känslor och mer djupliggande bakgrundsberättelse i syfte att göra deras politiska ställningstagande begripligt för mer vänsterorienterade personer som hon själv”, skriver Emma Engdahl i den första delen av två om sociologen Arlie Russell Hochschilds bok om amerikanska högern.

Jag läser Strangers in Their Own Land: Anger and Mourning on the American Right och blir besviken. Jag finner inget revolutionerande nytt i analysen av Tea-Party rörelsens anhängare och Trumps väljare. Det är direkt tröttsamt att läsa om hur en majoritet av invånarna i Louisiana röstar mot sina objektiva intressen. Vi har hört det förut: den arbetande klassen inom högern lider av vad Marx eller hans vapendragare Engels kallade falskt medvetande. De har noll koll på sin egen situation och företeelser i samhället. Vi vet att invånarna i USA:s högerorienterade eller röda stater har det sämre ställt än i de vänsterorienterade eller blåa staterna och att de i högre grad är beroende av den federala regeringens bidragssystem. De är fattigare, mer överviktiga, lägre utbildade, har sämre hälsa, föder barn tidigare och med lägre födelsevikt, är oftare skilda och riskerar i högre utsträckning en traumarelaterad död. I genomsnitt dör invånarna i de röda staterna fem år tidigare än i de blåa. Skillnaden i förväntad livslängd mellan det blåa Connecticut och det röda Louisiana är lika stor som den mellan USA och Nicaragua.

Vi vet också att invånarna i USA:s röda stater är hårt drabbade av den fria och oreglerade marknaden, inte minst genom den slappa regleringen av industrin. Med sina förstörda våtmarker, förgiftade sjöar, odrickbara vatten och utdöende djurliv är Louisiana ett gott exempel. Det står med andra ord illa till. Ändå lägger en majoritet av dess invånare sina röster på en politik som vill avskaffa den federala regeringens bidragssystem och utöka friheten och avregleringen på marknaden. Jo, vi har hört resonemanget förut. Däremot vet vi inte så mycket om hur dessa människor egentligen känner. Därför är Hochschilds bok trots min initiala frustration intressant att läsa. Hon söker nämligen efter den amerikanska högerns känslor och mer djupliggande bakgrundsberättelse i syfte att göra deras politiska ställningstagande begripligt för mer vänsterorienterade personer som hon själv.

Mike Schaff är en av alla de invånare i Louisiana som inte välkomnar federala bidrag och förespråkar en fri och oreglerad marknad, trots att han är en av de värst drabbade. Mikes hus – hela hans grannskap eller territorium – försvann i ett slukhål. Jorden han tidigare stått stadigt på skakade på grund av oljeindustrins oreglerade verksamhet. Mike är naturligtvis upprörd. Fast besluten att något liknande aldrig skall ske igen blir han en av Louisianas mest kända miljöaktivister. Men varje gång han ska ge ett offentligt tal om det som skett överrumplas han av sina känslor till den grad att rösten inte bär och tårarna trillar. Mike har svårt för denna sida hos sig själv och hoppas att han i framtiden istället kommer att känna genuin ilska.

Mike älskar jorden; jakten på rådjur och annat vilt. Han älskar vattnet; båtliv och fiske. Han älskar den naturen han vistats i sedan barnsben och är ett med. Det var på denna plats han ville leva och dö. Det var denna plats han ville ge i arv till sina efterlevande. Det är denna plats som är hans hem, trots att allt håller på att rämna.

Man måste säga att det har gått relativt bra för Mike som är välutbildad och har ett fast jobb. Ändå har han sällan haft tid att hänge sig åt sin längtan efter att vara i det fria. I början av sin karriär som anställd på ett mindre företag hade han knappt en veckas semester per år. Efter ett antal år som anställd fick han semestern utökad till två veckor per år. Som mest har han haft tre veckors semester.

Mike är arbetsam, lojal och lokalt förankrad. Han förkroppsligar egenskaper som värdesattes och gjorde människor anställningsbara i början av det moderna eller kapitalistiska samhällets historia. Idag är dessa egenskaper förlegade. Själv upplever Mike det som att han stått i kö för att uppnå den amerikanska drömmen så länge han kan minnas. Nu ser han sig som förbisprungen av kvinnor, homosexuella, invandrare och flyktingar. Han kommer aldrig att nå fram.

The post Främling i sitt eget land, del I first appeared on Opulens.