RYMDCIVILISATIONER. Den här veckan berättar Max Melgar om planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter.

Allt som våra sinnen kan uppfatta har enligt Platon en motsvarighet i en idévärld. En triangel har en motsvarighet i en värld av idéer, men till skillnad från hur den ser ut i vår ofullkomliga värld är triangelns form perfekt i idévärlden. Vår verklighet kan aldrig överträffa det som existerar i idévärlden, för den riktiga verkligheten – där allt är fullkomligt – finns bara i själva idévärlden.

Hur det än förhåller sig med den saken, så kan man på goda grunder hävda att Platon missade det faktum att varje litterär idé och fantasi finns även materialiserad i en annan värld. Alldeles riktigt. Vi talar om den säregna planeten Mondus Verba som bokstavligen befolkas av litterära gestalter som universums skapande varelser har hittat på.

På planeten – för att nämna några namn som är framsprungna ur människohjärnorna på jorden – finns, och detta är faktiskt sant, följande gestalter livs levande: Shakespeares ångestfyllde Hamlet, Goethes Mefistofeles som är en del av en kraft vars lott är att alltid vilja ont och alltid verka gott, Nasarets Jesus som aldrig gjorde uppror mot sin Faders vilja, Strindbergs Indras dotter som yttrade att det var synd om människorna. Nämnas kan också Melvilles monomane kapten Ahab och Sartres Roquentin som är uppslukad av sin känsla av äckel inför tillvaron. Och gränslöst fler därtill.

För varje dag som går fylls planeten på med 10 000-tusentals litterära fantasier som härstammar från universums myriad av skapande hjärnor. Det finns gott om utrymme på planeten då dess storlek är lika imponerande som vår sol, dock inte lika varm som den utan genomsnittstemperaturen är behagliga 31 grader året om. Nämnas ska i detta sammanhang att planeten har, trots dess enorma gravitationskraft, den finurliga egenskapen att anpassa miljön till de litterära figurernas naturliga omgivning; det är som om planeten var en formbar dröm där allt svävar och finner sig till rätta. Det finns en avgränsad skog för Rödluvan och vargen, och det finns en källare för Pär Lagerkvists ondsinte dvärg, och så vidare.

Allt är liksom redan uttänkt innan figurerna pluppar upp på planeten Mondus Verba. Vem som tänkt ut det hela är oklart men det ryktas om att ett mäktigt galaktiskt råd kommer att sända ut en spaningsexpedition för att utröna planetens hemligheter. Ja det finns många frågor att besvara, som till exempel om det ens är möjligt för de litterära gestalterna att fly från planeten eller åtminstone träda ut ur sina av upphovsmännen skapade roller. En annan fråga som är förknippad med det nyss nämna är hur gestalterna förhåller sig till de klaustrofobiska aspekterna som en eventuellt evig rollfångenskap innebär; att så att säga ofrivilligt tillbringa sin tillvaro i en evig loop.

Och här vill jag runda av med en annan spännande fråga som ska utredas av den utsända expeditionen. Frågan lyder:

Hur står det till med odödligheten?

Kan de litterära gestalterna dö? Denna fråga ställs på sin spets när Odysseus, då han efter ett skeppsbrott lyckas ta sig i land på ön Ogyia och träffar den undersköna Kalypso. Hon ger honom ett löfte om odödlighet och evig ungdom förutsatt att han stannar kvar på ön som hennes gemål. Men vad har löftet om odödlighet för värde i en värld där ingen kan dö? Om Odysseus i sin djärvhet och nedstämdhet – efter att ha varit sju år på ön – önskat att få träda ut ur livet så hade ett löfte om att få dö förmodligen ha varit mer intressant.

The post Liv i Kosmos: Mondus Verba first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Vänskapen är den dyrbaraste gåvan gudarna givit människan” (Aristoteles).

Över korrespondensen mellan Ingemar Hedenius och Knut Jaensson kan man undra. En vacker dag tar de sig ett glas tillsammans och finner varandra. Vidgas av varandras egenskaper och kunskaper. De svär varandra öppenhet och trohet.

Men så en dag visar sig att Hedenius inte tål kritik! Jo, kritik. Men inte personlig.

Carl Jonas Love Almqvist och Vilhelm Ekelund hade inga vänner av den sorten. Ekelund fann dem i historien (han var, trots förlöpningar, trogen inför Schopenhauers blick) Goethe fann en vän i Schiller. När Schiller dog var han länge förtvivlad. Den senare vänskap med Zelter var mindre filosofisk och konstnärlig än robust mänsklig. Gide svärmade för någon utvald. Tora Dahl, Jaenssons livskamrat, var lika lite som Almqvist eller Ekelund häftad vid vänskapen, den fanns utan kontrakt.

Vad är förutsättning för en konsekvent och varaktig vänskap? Att inte lägga beslag. Inte häfta vid. Dialogens oskattbara värde – framför allt i början på en bana –  för att se sina och vännens livsmotiv. För att få kontur.

Vänskapen som tillstånd, utan program.

Det finns vänner man får genom pennan, på avstånd – men nära! När jag får tarvliga impulser gör de sig påminta. ”Jag är en pennans man”, är då ett sätt att kunna leva utan penna, det som utgör längsta delen av vägen. Ja utan linje, från dag till dag.

Arbetet i vänskaps tecken, under min stjärna, han under sin, under samma himmel.

Don Quijote förhåller sig skapande till sitt liv. Där andra ser väderkvarnar och barberarskålar ser han möjligheten till något annat, en ridderlig handling för de utstötta och förtrampade. Alfonso den Gode, lantjunkaren av La Mancha, har in i märgen upplevt den brist – den spleen – som uppstår när aristokraten lagt värjan på hyllan. Livets högst var inte en välstekt kapun med kredensat årgångsvin. Är ett liv utan fara och äventyr värt att leva.

Som femtioåring ser don Alfonso – likt Hamlet (ett drama utkommet samma år) – att ur led är tiden. Vi lever i järnåldern. Han märker hur trollkarlar förvrider synen på tingen. Genom att befria sig från samhällets trollkonster vill han befria andra. ”Svärdet står ej i vägen för pennan, pennan inte för svärdet.”

Utan Sancho Panzas bondförnuft kommer idealens materialisering inte bli stor. Men Sancho vördar sin patron, glöm inte det. I Don Quijote har krigsinvaliden, sårad i slaget vid Leponto, tecknat en anda.

The post Om liv och litteratur – Del 6 first appeared on Opulens.

SPANING. En högerledare klär ut sig till jägare. ”Stärk gränsen” blir budskapet från den vuxne i skogen. En annan högerpolitiker flyger ner till Grekland och varnar flyktingar för att Sverige är fullt och samtidigt tycks vänstern bli allt mer välstädad, skriver Erik Cardelús som också minns ett Sverige bara ett hastigt historiskt andetag från nu. 

Kanske måste vi vänja oss vid att nutidens roder kränger och kompasspilar svänger. Att den tidigare förhärskande blockpolitiken och högervänsterskalan fallit sönder. Att Dökar och Jökar avlöser varandra, nu och framöver.

För nog kastas också invanda politiska beteendemönster om. Högern går ut på gatan och protesterar, medan vänster sitter inne på sammanträden. Högern har länge orerat om lag och ordning, tittat snett på politiska manifestationer och direktaktioner, fnyst åt känslodriven politisk kommunikation, men nu görs en präktig u-sväng.

En högerledare klär ut sig till jägare och ställer sig i en skog med armarna i kors. ”Stärk gränsen” blir budskapet från den vuxne i skogen. Hans spinkige kollega postar ett stiliserat och megalomaniskt självporträtt föreställande en bredbent he and himself stående med de välpolerade politikerskorna ovanpå en gränspostering mitt i en trafikerad motorväg. ”Aldrig mer 2015” blir slagordet som skallar.

En annan högerpolitiker, ledare för ett parti med historiskt brunstänk, flyger ner till Grekland och varnar flyktingar för att Sverige är fullt och att de inte ska komma hit. Han och hans följe har skolkat från riksdagen och trotsat rekommendationer om att inte resa utomlands i dessa oroliga coronatider. Nog är det mer mjöd än mellanmjölk i bägaren här.

Samtidigt tycks vänstern bli allt mer välstädad, speciellt dess minsta parti som sträcker ut händer över parti- och blockgränser i hopp om inflytande. Den forna klasskampen och ropen skalla övergår i konsensusinriktade sammanträden, i breda sakfrågeuppgörelser och samarbeten. Borta är det yviga och ideologiska, den illröda färgen har tonat över i blekrosa.

Är det vi själva som varit naiva nog att tro att det inte skulle bli mer skav och stök i vår förment moderna, upplysta och rationella tidsålder?

Ur led är tiden, sa en gång den förvirrade ynglingen Hamlet. Visserligen en hitte-på-kille från elisabetansk tid, men skavet och stöket tycks fortsätta ända in i vår upplysta och algoritmstyrda tid. Frågan är bara vad som kränger och svänger mest nu.

Är det vi själva som varit naiva nog att tro att det inte skulle bli mer skav och stök i vår förment moderna, upplysta och rationella tidsålder? Eller kommer alla uppdämda förändringar som ur en ketchupflaska – just nu? Alternativt är vi ödesblinda som Oidipus och förvirrade som Hamlet, men fejkar att vi är vuxna i rummet och har koll på läget, trots allt skenande stök och skav?

Svårt att säga utan facit eller telefonnummer till Nostradamus. Hursomhelst råkar jag tänka på en artikel om en välkänd högerman med cockerspanielblick som – likt en nutida Nils Holgersson – flög över vårt land och förundrades över vad han såg därnere. I artikeln citeras han med orden ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt.”

Allt detta sades 2014, ett hastigt historiskt andetag från nu. Så nära men ändå så långt bort.

The post Ett hastigt historiskt andetag från idag first appeared on Opulens.

GENOMBROTT. Utsökt, men doftlös, tycker Lena S Karlsson efter att ha sett Hamlet på Dramatens stora scen i regi av Sofia Jupither. Men i recensionen talas det också om ett definitivt genombrott för Adam Lundgren.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hamlet av William Shakespeare
Dramatens stora scen
Regi: Sofia Jupither
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: Sofia Jupither och Irena Kraus
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Musik och ljud: Michael Breschi
Medverkande: Adam Lundgren, Gerhard Hoberstorfer, Karin Franz Körlof,
Bengt Braskered, Thérèse Brunnander, Per Svensson, David Book, Otto Hargne,
Marcus Vögeli, Razmus Nyström, Jonas Bergström, Sten Johan Hedman.

Tvåhundra år har gått sedan Hamlet spelades första gången på Kungliga Dramatiska teatern. Få iscensättare har vågat sig på konststycket att ge William Shakespeares mest kända och spelade pjäs i sin helhet. Utan strykningar tar den fyra–fem timmar att genomföra.

Likafullt utövar dramat en ständig lockelse och åtskilliga uppsättningar har gjorts just på vår nationalscen, alla speglande sin tid och dess våndor. När regissören Sofia Jupither tar sig an denna klassiska klenod, från 1600-talets begynnelse, är den givetvis nedstruken till mera hanterliga 2 timmar och 45 minuter. Ulf Peter Hallberg står för en välklingande och försiktigt moderniserade översättning som tar fram alla nyanser i blankversen.

Här finns alla tänkbara motiv: ett närmast pubertalt trots och en unken liderlighet, kärlekssorg och nattsvart melankoli, hämndbegär och besatthet, incestuösa och homoerotiska vibrationer; en rikedom och mångfald som gör Hamlet till en outslitlig klassiker som tål i stort sett vilka bearbetningar och iscensättningar som helst, den har givits till och med som enmansföreställning om jag inte minns fel.

I Dramatens nu spelade version ligger framför allt fokus på prins Hamlet, revoltören, klädd i smakfulla och stilrena kläder à la den exklusiva klädkod som råder i Stockholms city, i butiker kring NK, Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan. Scenografin, skapad av Erlend Birkeland, domineras av en gigantisk svart trappa, omgiven av svarta intäckningar då och då utstofferad med rökskyar. Suggestivt och elegant liksom ljussättningen signerad Ellen Ruge. En scenbild som gjord för att avleverera de mäktiga monologerna, dramats avsidesrepliker rakt mot publiken som ger texten dess specifika vikt.

Att besätta huvudrollen med Adam Lundgren är ett snilledrag, han har alla verktyg för att ge den plågade Hamlet psykologisk trovärdighet. Här en purung student, nyss hemkommen från universitet i Wittenberg, plågad av neuroser och melankoli samt sorgen över sin fars våldsamma död. Han möter sin mor, nu omgift med den utlevande suputen Claudius, en man som tillika är faderns mördare. Hamlet äcklas av deras liderlighet och sin egen vanmakt. Han är kompromisslös som en tonåring.

Det är Adam Lundgrens föreställning. Han gör här sin första rollgestaltning på scenen i större format. Med honom har Dramaten ett affischnamn som säkert lockar publik utanför de gängse kretsarna av teaterbesökare. Men runt omkring Hamlet finns ett slags vakuum. Karin Franz Körlofs Ofelia, med utslaget hår som en huldra, är jungfruljuv och älskansvärd som sig bör. Också när Hamlet så flagrant sviker henne och driver henne in i vansinnet.

Det finns flera fina skådespelarinsatser, i denna uppsättning av pjäsernas pjäs. En eloge till Bengt Braskered i rollen som Polonius liksom till Otto Hargnes Horatio. Däremot förstår jag inte varför de två kvinnorna behandlas så styvmoderligt och förstrött av regissören. Thérèse Brunnander som drottning Gertrud är märkligt oberörd också i den centrala scenen när skådespelartruppen avslöjar det skändliga brottet att med gift döda Hamlets far och bistå usurpatorn Claudius. Gerhard Hoberstorfers Claudius har tyngd och auktoritet, men faller till slut för Hamlets värja i fäktscenen på slutet, som faktiskt är den enda scen där det undertryckta våldet får ett utlopp.

Sofia Jupither har skapat en Hamlet i lyxförpackning, tidlöst elegant och överlag välspelad, men som inte berör. Mest av allt påminner den om en vacker orkidé, förpackad i en smakfull kartong, Utsökt, men doftlös. Själv hade jag önskat lite skit under naglarna och mindre högaktning för denna kanoniserade text. Ingen Hamletuppsättning är den ultimata, men denna är i alla fall ett definitivt genombrott för Adam Lundgren.

The post Hamlet i lyxförpackning first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. Att vara eller inte vara på Facebook, det är frågan många idag ställer sig. Cecilia Persson om varför hon nu raderar sitt konto.

Mark Zuckerberg förstod nog redan när Facebook grundades i februari 2004 att risken fanns att en person med mina grundvärderingar fjorton år senare skulle sitta och skriva en floskulös drapa om varför jag raderat mitt konto permanent. Dollarmiljardären Zuckerberg är IT-världens Hamlet. Att vara eller inte vara på Facebook har blivit en komplicerad existentiell och politisk fråga. När man tar del av den stora mängd forskarrapporter som pekar på negativa hälsoaspekter och sociala konsekvenser av Facebook, så kan man nästan att tro att redan Shakespeare på 1600-talet visste att jag upproriskt och med vånda och kval skulle dra lansen mot kungafamiljen Zuckerbergs Facebookrike:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
// Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Facebook har så stor informations- och kommunikationsmakt att Mark Zuckerberg grillas av amerikanska senaten och får förklara sig inför EU- parlamentet. När han i januari 2018 meddelade att de nya algoritmerna skulle göra det svårare än någonsin för företag att nå sina specifika målgrupper påverkades informations- och konsumtionssamhället på ett fundamentalt sätt. De kontroversiella och starkt ifrågasatta algoritmerna skulle nu prioritera innehållet i människors interaktion och våra privatliv skulle i ännu högre grad ställas ut till allmän beskådan. Det är direkt ruskigt hur Facebook kontrollerar och inskränker mediernas rapporterig, kartlägger våra konsumtionsvanor och styr de multinationella företagens marknadsföring. Det är ingen överdrift att säga att Facebooks nya alegoritmer är ett demokratiproblem.

Ovanpå detta forskarnas undersökningar om alarmerande hälsoeffekter och allvarliga känslomässiga följder: depression, avundsjuka, isolering, dåligt självförtroende, sömnproblem, relationsproblem och stress. De flesta vetenskapliga studier pekar alltså på att vi skulle må bättre av att skippa Facebook eller åtminstone minska antalet timmar vid dataskärmen, surfplattan och iphonen. Och likväl hänger vi där. Varför? I svaret på den frågan får jag göra en mer personlig betraktelse och analys.

Jag försörjer mig som författare och kulturskribent. På Facebook profileras mitt ”skrivansikte” som mer eller mindre framgångsrikt varumärke. Delningstrafiken på artiklar påverkas i hög grad av min personliga närvaro, och i perioder då jag inaktiverat mitt Facebookkonto sjunker antalet delningar markant. Det pekar på att det är mitt ”skrivansikte” som sätter fart på artikelspridningen, inte själva textinnehållet ─ något som kan göra en hårt arbetande och seriös skriftställare dyster till sinnes. Alla i mediebranschen är snuskigt medvetna om att olika uppdragsgivare har koll på populariteten i sociala medier. De små och medelstora bokförlagen är beroende av marknadsföring via Facebook, och förmodligen påverkas antalet sålda böcker av min egen ”försäljningsaktivitet”. Det är också så att olika kulturarrangörer söker kontakt via Facebook och många författarbesök och föreläsningar bokas via den kanalen.

Ja, det är bekymmersamt nog så att beslutet att lämna Facebook helt och hållet troligen kommer att leda till mindre pengarna i plånboken. Det mer egoboostande perspektivet är att snabba bekräftelsekickar försvinner och att jag förlorar mina femton minuter i rampljuset. Varför skriver jag? Vad är drivkraften bakom att stiga upp runt fyra i stort sett veckans alla dagar året om för att skriva mina böcker och texter? Skriver jag för att bli ett älskat, beundrat och populärt författare och mediaface ─ eller skriver jag för att det är livsnödvändigt för mig själv, för att det skapar mening i mitt liv?

Ja, de existentiella och politiska frågorna hopade sig i den ambivalenta processen från skavande tankar och gnagande känslor och det definitiva beslutet i mitten av maj att radera mitt Facebookkonto för evigt. Ville jag sitta och glo in i en dataskärm där en artificiell verklighet blir verkligare än verkligheten? Ville jag slösa bort mitt dyrbara liv och låta timmar som aldrig återkommer gå upp i rök? Ville jag få besked om att min livskamrat lämnat mig via en relationstatusuppdatering? Ville jag se hur fjäskiga röda hjärtan och gillanden utbyttes mellan personer i kultursvängen? Nej, nej och återigen nej. Vad var det då som fick mig att bita mig fast trots maktkritiken och vetskapen om hälsoeffekterna? Det är mycket enkelt att svara på: vännerna! Jag kommer uppriktigt att sakna de givande dialogerna, kunskapsutbytet, de förtroliga samtalen om livet och de personliga erfarenheterna när mitt liv har varit svårt ─ allt pepp och stöd. Egoboost är inte det som driver mig att skriva, men det är tungt och tomt att mista många fina och värdefulla Facebookvänner.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Hej då Facebook! first appeared on Opulens.

STADEN. “Men jag förivrar mig och glömmer den inledande dubbelheten om att det finns något mörkt i vår grannes folksjäl. Eller i alla fall hur boendestandarden var under efterkrigstiden här”, skriver Jesper Nordström.

Byen der forsvandt av Allan Mylius Thomsen och Leif Ziegler
Løfbergs Forlag (2017)

En dyster kväll orkade jag inte ens gå för att handla folköl och jordnötter på den närliggande livsmedelsbutiken, så jag vred och vred på min gamla transistorradio för att få in något danskt program. Bara för att höra språket, vad det handlade om spelade mindre roll. Jag tillhör den lilla skara som tycker att danska är ett vackert språk, som kan ha en skrovlig mjukhet, som tyskan. Däremot tror jag en stor skara människor ser just Danmark som en leverantör av kittlingar av reptilhjärnan.

Ni vet, en bajer och en räkmacka och ett smörrebröd. Har man jobbat i Danmark och fått en avhyvling av en chef eller tjuvlyssnat på medelsnittsprebens syn på invandring och mångkultur är man mer böjd att hålla med Hamlet att ”There is something rotten in Denmark”. Men låt det vara sagt rakt av: undertecknad är Köpenhamnsnörd. Jag behöver inte springa något maraton, det är bara att ta på promenadskorna och vandra gata upp och gata ner i denna världens vackraste och härliga stad.

Men jag förivrar mig och glömmer den inledande dubbelheten om att det finns något mörkt i vår grannes folksjäl. Eller i alla fall hur boendestandarden var under efterkrigstiden här. Hade det inte varit för tidstypiska hippiebussar och charmiga butiksskyltar på fotografier från denna era, hade man som svensk kunnat tro att det var ett dokument från 1930-talet, inte 70-talet.

Nu landade mastodontverket Byen der forsvandt på mitt recensionsbord, och det är en ansträngning att hålla skribenthuvudet lite kallt, i alla fall inför detta 478 sidiga praktverk.

Det är lite en missvisande titel då det kan röra sig om att ”bara” en gammal butik med inredning eller spektakulär skylt rivits, bilderna är tagna av amatörfotografen Leif Ziegler och är både blånade, suddiga och slitna. De står i motsats till texten av Allan Mylius Thomsen som är detaljinsnöad på Stig Helmer-nivå, det redogörs bland annat för vad gator kallats i folkmun på latin. Det vill säga Thomsen har en torr proffsig ton, men å andra sidan bidrar det suddigt och slitna i bilderna till helhetsupplevelsen.

Nu är det tack och lov inte ett såsigt sentimentalt verk utifrån modellen ”se så fint det var förr och hur fult det blivit nu”; förordet är skrivet av teknikborgmästare Morten Kabell och lägger ut texten om att en stad faktiskt måste förändras, att förändring är dess raison d´être.

Det är behövlig moteld till alla ”Klarakvartersromantiker” som bara ser det positiva i gamla historiska slitna hus. Men till skillnad från just i Klarakvarteren bevarades gatornas succesiva framväxta mönster, hela kvarters infrastrukturella väv revs inte i sönder som vid Sergels torg, och senare forskning inom kriminologi har visat att just dessa monofunktionella platser – butiker som stänger 18.00 – inte är lämplig planeringstrategi.

Det finns helt enkelt en mer kontinental blandning i Köpenhamns tätare stadsväv där den hotande ödsligheten inte är lika påfallande som exempelvis T-centralen i vår huvudstad.

Det här en bok som man kan njuta av på många olika sätt, att bara bläddra fram och tillbaka och läsa några rader här och där. Dessutom innehåller den rutor med mer anekdotiskt material, fast för att uppskatta de texterna måsta man nog vara både pappavitsare och gravt danofil som jag. Men det är också en mer ”sansad” Danmarkshistorik då platser och gator knyts till större historiska händelser. Mitt slutbetyg är fem charmiga fläsksvålar och en Jolly Cola.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Det finns något mörkt i vår grannes folksjäl first appeared on Opulens.

MAKTBEGÄR. “Historien är utan tvekan förfärlig: Feng, Amleths farbror, mördar sin bror. Och än värre gifter sig en omoralisk och skabrös farbror med hans svägerska Gertrud, ledd av begäran om incest och att stiga i den sociala hierarkin,” skriver Omar Pèrez Santiago.

Både bland vanliga människor och lärda personer har jag alltid hört och läst att Shakespeares verk har sitt ursprung i en folklig dansk legend. Och jag trodde alltid på detta, för under de år jag bodde bland skandinaver lärde jag mig att de gärna lyssnar på och blir berörda av historier om hämnd.

För många år sedan läste jag Antiguas literaturas germánicas (i översättning “Gammal germansk litteratur”) av argentinaren Jorge Luis Borges, publicerad i Mexiko 1951. På de sista sidorna nämns Saxo Gramático och hans verk Amleth. Jag visste inte mycket om Saxo Gramático.

För några år sedan körde min gode vän musikern Francisco Ibarra sin bil från Lund där han bor, över den imponerande bron som sträcker sig över sundet. Från Köpenhamn fortsatte vi en halv timmes resa till Roskilde. Vi tycker båda om att gå längs de gamla kullerstensgatorna i Roskildes historiska centrum och observera förbipasserande. Roskildes gotiska domkyrka i rött tegel är en av stadens turistattraktioner och där kungar ligger begravda. Där jag planlöst gick omkring förde ödet mig fram till en skylt med en text på latin, undertecknad av en biskop vid namn Lage Urne.

Qui vivens aliens aeternum vivere fecit
Saxo Grammaticus mortuus hic recubat
Mortuus extincto sed tantum corpore, mente,
Qua valuit, magno vivit et ingenio.

Jag förstod då att Saxo Gramático enligt traditionen lär vara begravd i katedralen i Roskilde, även om det finns tveksamma teorier kring detta. Texten skrevs in vid en renovering av katedralen 1728. Biskopen kanske värdesatte gravar med berämda författare som turistattraktioner i kyrkorna och kanske återupptog han en falsk men stark och lönsam idé för att gynna kyrkornas finanser, nämligen att officiellt inleda dyrkan av Saxo Gramático. (Jag minns att 200 000 besökare varje år uppsöker Shakespeares grav i Holy Trinity i Stratford-upon-Avon). Vid utgrävningar i Roskilde 1891 hittade man en grav i tegel som innehöll skelettet av en mycket lång man. Man menar att det ska tillhöra resterna av Saxo och att detta är hans grav, på biskopens uttryckliga önskan.

Men en del historiker acceptererar inte att vissa gester mystifieras. Den danske historikern Arthur Fangs till exempel, ägnade delar av sitt liv åt att avmystifiera denna tro. Han hävdade 1945 att graven med trånga stenar hade studerats två gånger, 1833 och 1858, utan resultat. Den hade förstörts av senare begravningar.

Men blev Saxo Gramático begravd här?

Låt oss säga att så är fallet. Eller att han inte är det. Vad som dock är säkert är att Shakespeares populära historia har sin grund i en nordisk legend och i en överraskande nedtecknad version av dansken Hvad, under pseudonymen Saxo Gramático.

Jag läser Gramático och upptäcker i honom en likasinnad, som på ett fotografi, trots 1000 års tidsskillnad och en geografi som skiljer oss åt. Prosa är en form, men framförallt en attityd, ett visst sätt att observera, berätta och reflektera. Saxo Gramáticos verk är komplett och intressant, men lustigt nog är denna version av den danske författaren föga känd.

Jag har tackat Saxo Gramático, den förste danske författaren, för att han har tillkännagjort denna historia som jag är så besatt av. Jag vet inte mycket om Saxo Gramático, men vad jag vet är att han från år 1185 skrev 16 böcker på latin om Gesta Danorum eller den danska historien. I den fjärde och femte boken återfinner man legenden om Amleth, prins av Danmark, i en grym och blodig hämdaktion, med många döda och blod som rann på vägen.

Jag läser också historien som en berättelse om hur man kan stiga i socialt anseende. Gervendill är guvernör på Jylland och har två söner, Horvendill och Feng. Horvendill lyckas gifta sig med den danske kungens dotter Gertrud. På det viset blir Horvendill socialt införlivad i den kungliga familjen, den högsta maktposten. De får en son, Amleth, vilket gör dem rika, unga, vackra, berömda och lyckliga. Troligen är de också väldigt roliga. De är högsta toppen i samhällspyramidens jet set. Detta ger upphov till allas avundsjuka, vilket utlöser tragedin. Hans bror Feng som har hamnat på efterkälken socialt, blir grön av avundsjuka.

Feng sätter då i verket den makabra plan som smids av den som vill stiga socialt eller av en korrupt politiker, nämligen den att döda för att hamna högst upp i rikets hierarki. Fylld av maktbegär är han förmögen att mörda och han mördar också sin bror och förför sin svägerska. För att släcka sin törst på makt förföljer han också sin brorson, som skulle kunna vara en konkurrent.

Historien är utan tvekan förfärlig: Feng, Amleths farbror, mördar sin bror. Och än värre gifter sig en omoralisk och skabrös farbror med hans svägerska Gertrud, ledd av begäran om incest och att stiga i den sociala hierarkin.

Amleth vet allt, till skillnad från Shakespeares Hamlet. Han vet att hans farbror dödade hans far. Och Amleth tvekar aldrig, till skillnad från Shakespeares Hamlet, utan planerar i detalj sin hämnd. Han blandar här passionens drift med hat, med raffinerad och utsökt intelligens om hämnd. Det är en väsentlig karaktärkillnad mellan Hamlet och Amleth. Medan Hamlet är tveksam och konfunderad är Amleth bestämd och beslutsam.

Den nordamerikanske kritikern Harold Bloom hävdar att Hamlet är modernare och en bättre eller mer civiliserad person, enbart därför att han visar tveksamhet. Bloom hävdar Hamlets estetiska överlägsenhet som en hooligans utan gränser i boken Shakespeare, det mänskligas upptäckt (1998). Han uppfattar å andra sidan Amleth som en grovt tillyxad varelse. Bloom hävdar polemiskt att Amleth inte är fullkomplig, därför att han inte tvekar, som om det nya bara för att det är nytt, skulle vara bättre. Eller att berättelsen i sig står över stilen.

Jag vill inte, som den unge T.S. Eliot skrev 1920, påstå att Hamlet är ett ”konstnärligt misslyckande”, men Bloom överdriver och underkänner Saxo Gramáticos Amleth som en ”grovhuggen källa” till Shakespeares Hamlet. Nästan som om hans verk inte existerade, som om det vore något diffust som försvinner med tiden. Han erkänner inte att han står i skuld till Amleth vad gäller stilen och väven i berättelsen, trots sin egen önskan att läsa sig tillbaka till rötterna.

Samuel Taylor Coleridges psykoanalytiska version av Hamlet tycks mig mycket mer sansad. Enligt honom gör Shakespeares Hamlet handlingen långsammare, men blodet flyter ändå till slut på slottet.

För sin personliga säkerhets skull spelar Amleth galen, medan han planerar sin hämnd och fastslår prioritetsordningen. Att låtsas vara galen är ett drag hos vissa personligheter i litteraturen.

Amleth har lovat sig själv att kanaljen inte ska få sova i fred. Öga för öga, tand för tand.  Talions inrotade och hårda lag om vedergällning är seglivad och fanns redan med i den babyloniska lagbalken i Hammurabi, 17 sekel före kristendomens tidsålder, där det i Andra Moseboken (Exodus) i bibeln slogs fast: “Om skada uppstår ska liv stå mot liv, öga mot öga, tand mot tand, hand mot hand, fot mot fot, brännsår mot brännsår, sår mot sår, slag mot slag” (21, 24).

Genom hämnden har rättvisa till viss mån skipats.

Liksom i många historier om vendetta är historien om Amleth, prins av Danmark, en omtumlande och stormig historia om våldsamma inre krafter som driver handlingen framåt.

The post Hamlet versus Amleth, del II first appeared on Opulens.

BLODIGT. “Temat med två bröder och striden om en kvinna har gamla rötter i litteraturen. Kanske är Hamlet den mest omnämnda fiktiva skapelsen, i en stil med starka känslomässiga övertygelser, en ikon om moderniteten, en av Shakespeares mest kända tragedier…”, skriver Omar Pérez Santiago.

En kvinna sa till sin make Anup att hans bror Bata hade försökt få henne i säng med våld. Kvinnans ord väckte Anups vrede som en våldsam storm. Han gjorde sig redo att handla och tog en lans för att döda sin bror.

I min ungdom gav mig det våldsamma i denna berättelse, det äldsta som mänskligheten har bevarat, kalla rysningar.  Det tycktes mig som att detta lidande inom familjen var ett obegripligt och illasinnat misstag, för att uttrycka det på något sätt. Kanske har ni också upplevt att en enkel berättelse kan ge upphov till maximalt adrenalin i huvudet. Jag lovar er att jag sedan dess har undersökt saken med medveten besatthet. Senare greps jag av vetskapen att denna moderna berättelse om blod och hämnd är Historien om Två Bröder och att den paradoxalt nog är den äldsta berättelse mänskligheten har bevarat.  Det är en 3 250 år gammal papyr som bevaras på Brittiska Muséet. Jag berördes ändå mer av att det fruktansvärda våldet mellan bröder och brottet mot kvinnan sedan urminnes tider upprepats i litteraturen, där det är vanligt att bröder skär halsen av varandra.

Sen fick jag veta att en som ingående studerat berättarkonsten, Bruno Bettelheim, hävdar att det finns mer än 700 olika versioner, bland dessa bröderna Grimms version. När jag läste boken Informe de Brodie av den argentinske författaren Borges, lade jag till listan La Intrusa. En fantasivärld, där han med mästerlig hand, skriven i Borges melankoliska och omisskännliga stil (de melankoliska och grymma bröderna Nilsen som delar samma kvinna, Juliana, som de sorgligt offrar och skickar att dela bo med maskarna för att undvika fler ”skador”). Så är det. Temat med två bröder och striden om en kvinna har gamla rötter i litteraturen. Kanske är Hamlet den mest omnämnda fiktiva skapelsen, i en stil med starka känslomässiga övertygelser, en ikon om moderniteten, en av Shakespeares mest kända tragedier: Claudius mördar sin bror Hamlet, Danmarks kung. Sedan gifter sig Claudius med änkan Gertrud och begravningen sammanfaller med giftermålet. Ingen anar att ett mord har begåtts, men kungens son, med samma namn som sin far, får i en uppenbarelse av den döde veta sanningen om sin faders död och väcker dennes törst på familjehämnd.

Du ska veta att ormen som tog din faders liv
idag bär hans krona

Slutligen kommer blod att forsa på Kronborgs slott.

Lagar som man inte själv förstår ledde mig en dag, med bilden av detta forsande blod och min besatthet för temat familjevåld, till Kronborgs slott. Det var en dag i mars för många år sedan, en kall och rå marsdag, som jag och min vän,  poeten Sergio Badilla, gått vilse i en stad som heter Helsingborg. Vi tillhörde då sekten Transterrados Escarchados (i översättning ungefär ”de stelfrusna landsflyktiga”). Vi var två sorgsna chilenska flyktingar, som korsade ett sund, förlorade i kylan.

Som jag sa hade vi tappat bort oss. Sergio hade kärleksångest efter att ha övergivits av en tysk ung kvinna med korta lockar och med ett namn så enkelt som en droppe vatten – Ute – som hade försvunnit ur hans liv. För min del led jag kärlekskval för en svenska vid namn Anna, och vars minne än idag kan väcka mina känslor.

Som ett sätt att få tiden att gå tog vi i Helsingborg en färja och gick i land i Helsingör. Från hamnen gick vi till Kronborgs slott, där Hamlet enligt Shakespeares berättelse mördade sin släkting. Tragedin om Hamlet, Prins av Danmark. skrevs mellan 1599 och 1601 av William Shakespeare.

I slottsrestaurangen beställde vi in ett spanskt vin från La Rioja och några smörgåsar med älgkött. Kanske var det vinet eller den tragiska och melankoliska poesin som fick oss att uppleva fantastiska saker i slottet.

Ett ljus självtändes på vårt bord och inför våra ögon. Vi blev litet rädda och vi var inte de enda. När vi berättade det för uppasserskan förklarade hon att hon var van.

– Ibland ser jag en skugga bakom mig, tillade hon. En flaska föll just då ned från en hylla.

Jag kände plötsligt en kall rysning längs ryggen och en doft av lik.

Historien om de två bröderna och ödets egna lagar har, som ni kan se, fått mig att känna en speciell känslomässig närhet till Shakespeares Hamlet, som om det faktiskt kan spöka.

Att Hamlet uppträder i mitt liv är inte heller något märkligt. Hamlet måste vara den mest citerade av alla verk i litteraturen. Den har givit upphov till otaliga boktitlar av allehanda slag och citeras i många verk, filmer och TV-program, liksom i intervjuer och reportage. Det finns på universitetet i Basel en hel hemsida på Internet med tusentals författare som har nämnt verket.

Kanske vet ni redan att det finns cirka 70 filmversioner av Hamlet. Den första är från år 1900 och huvudrollen innehades av den karismatiska Sarah Bernhardt, Le duel d´Hamlet. Krönikörer påstår att de mest hyllade versionerna hade den engelske skådespelaren Laurence Oliver som huvudrollsinnehavare 1948 och italienaren Franco Zeferilli 1990.  I Chile, mitt älskade och stormiga land med chilipeppar, tomat och lökblandning som inmundigas med sked, uppfördes Hamlet för första gången i december 1824. Luis Ambrosio Morante, en ung skådespelare från Uruguay, fick spela huvudrollen.

Den 26 juli 1602 inregistrerades Shakespeares verk i Grevinnan från Amalfi av John Webster och Så synd att hon är en hora av John Ford.

På äldre dar har min besatthet fått mig att läsa två aktuella verk. Den brittiske författare Ian McEwans bok Nötskalet (2016) där Hamlet återuppstår som ett foster som ännu befinner sig i Gertruds buk. Denne McEwan är burlesk för han framställer farbrodern Claudius som en penis, som skulle ha kunnat skada honom, och vidgar därmed berättelsens freudianska karaktär.  Den amerikanske författaren John Updike har skrivit romanen Gertrud och Claudius (2000), som berättar historien med Gertruds kvinnliga och klarsynta version. Den psykologiska thrillern är ett annat sätt att framställa det intrafamiljära våldet på.

The post Hamlet versus Amleth, del I first appeared on Opulens.