FESTIVAL. “Littfest besjälas av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.” Gregor Flakierski rapporterar från årets upplaga av Umeås stora litteraturfest som pågick från torsdag till i söndags.

Littfest i Umeå har sedan starten 2007 utvecklats till Sveriges största, och möjligen också bästa, litteraturfestival. Drygt två dagar med författarsamtal, workshops och seminarier i ett fullspäckat program av högsta kvalitet, med många internationella inslag. Littfest besjälas också av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.

En författare och debattör som går mot strömmen och förespråkarengagerat hoppfullhet är Lasse Berg. Han utvecklade några av sina tankar i ett intensivt, men kanske lite onödigt grabbigt och fnittrigt samtal med Göran Greider.

De två herrarna var helt överens om att läget i världen just nu är svårt. Efter en ganska lång period av optimism och förbättringar på många plan av läget i världen, vänder det någon gång mellan 2010 och 2014. Vilket fortfarande inte förmår att rubba Lasse Bergs positiva inställning.

Han har under många år rest mycket i Asien och Afrika och studerat olika lokala kulturer, samtidigt som han har tagit del av aktuell forskning på området. Något överraskande hänvisar han till människans ”pacifistiska grundhållning”!

– Det har inte hittats några fossil som visar att någon har blivit dödad av en annan homo sapiens innan vi lämnade Afrika, utbrister han närmast triumferande.

Ett annat viktigt drag, kanske det viktigaste, som präglar människan är det mycket starka behovet av grupptillhörighet och acceptans. Det kan få oss att utföra de mest bestialiska handlingar men kan också utgöra förutsättningen för att gemensamt åstadkomma positiva förändringar.

En avgörande faktor som bestämmer åt vilket håll det kommer att röra sig är förstås den aktuella politiken. En stämning av hat och hets mot ”De andra” riskerar att leda till katastrof. Lasse Berg pekade på Rwanda och folkmordet där som föregicks av åratal av hätsk propaganda mot ”kackerlackor” och liknande.

Det är därför det är viktigt att det finns motkrafter och andra berättelser.

Vilka är det då som ska kunna bjuda motstånd? I ett högintressant samtal mellan historikern Lovisa Broström och Johan Örestig Kling diskuterades medelklassen, denna lika stora som svårdefinierade grupp, och på många sätt så central för samhällsutvecklingen.

1800-talets industrialisering och urbanisering gjorde samhället allt mer komplext och behovet av kompetent och utbildad personal på mellanskiktsnivå ökade kraftigt. Det gäller inte minst i Sverige med en stark, centraliserad stat och så småningom en omfattande offentlig sektor.

– Under 1900-talet har Sverige förmodligen världens största medelklass, konstaterade Lovisa Broström.

Stora delar av medelklassen står arbetarklassen nära, och enligt Lovisa Broström är alliansen mellan de två klasserna central för utvecklingen av välfärdsstaten. Pakten börjar krackelera någon gång under 70-och 80-talen, för att i stort sett kollapsa då regeringen Reinfeldt kommer till makten.

Borgerligheten använder nu medelklassen för att genomföra skattesänkningar och nedskärningar i välfärden. Paradoxalt nog sker det samtidigt som medelklassen förlorar en hel del i status, och även rent ekonomiskt, relativt sett. Tänk till exempel lärarlöner.

Inom den privata sektorn kan det möjligen förklaras med tillväxten av små- och medelstora företag, där avståndet mellan ledningen och tjänstemännen är betydligt mindre än i storföretagen.

Idag, anser Lovisa Broström, är det helt nödvändigt att återupprätta alliansen mellan arbetare och medelklass för att kunna försvara och utveckla välfärdsstatens landvinningar.

Det är bara ett blygsamt axplock ur ett mycket rikt program med namn som Zadie Smith, Han Kang, Judith Schalansky, Kjell Westö, Annika Norlin, Elin Anna Labba, med flera, med flera.

All information om Littfest finns på deras hemsida: littfest.se

The post Ett korrektiv till högervridningen first appeared on Opulens.

FALURÖTT “Få politiska författare kan skriva lika underhållande och uppslagsrikt om ett så obskyrt ämne som svenska stugor”, skriver Vincent Flink Amble-Naess om Göran Greiders nya bok Stugland. 

Stugland av Göran Greider
Volante förlag

Året är 2018. Politikerna har slagit sig samman med byggherrarna för att jämna Årstaskogen med marken. Endast en man står i deras väg, en centerpartistisk lokalpolitiker. Positioneringen blir en succé. Till och med Göran Greider, den välkände vänsterdebattören och tillika Årstabon, överväger att lägga sin röst på de nyliberala tokstollarna i C. Lyckligtvis slipper han undan med hedern i behåll. Liksom en gud ur maskineriet fattas nämligen beslutet att skogen ska förvandlas till ett reservat. Men Greider är långt ifrån nöjd. Ännu 4 år senare fruktar han att bostäder ska byggas i området.

Händelsen återges i Göran Greiders nyutkomna bok Stugland. Greider är poet och författare, chefredaktör för Dala-Demokraten och känd som stridbar debattör till vänster om den politiska mitten. Föreliggande bok är en redogörelse i essäform för vad författaren uppfattar som Sveriges egentliga nationalsymbol – viktigare än både flaggan och nationalsången – den röda stugan med vita knutar.

Från början var den röda färgen ett sätt att skryta. På håll kunde de rödmålade plankorna nämligen misstas för tegel, vilket förknippades med rikedom. Men snart blev färgen var mans egendom. Den framställdes genom att skrapa oxidlagret av rostade järnbitar, hetta upp stoftet och blanda det med rågmjöl. Metallen hämtades ur Falu koppargruva, varför färgen är känd som Falu rödfärg. I Greiders återgivning av gruvans arbetsförhållanden anlägger han ett klassperspektiv. Han citerar ur Carl von Linnés ögonvittnesskildringar:

“hur snart kunne icke en liten sten nedfalla på dit hufwud, hur snart kunne icke en svimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar”

Det är ironiskt, påpekar Greider, att den faluröda färgen – som kommit att förknippas i så hög utsträckning med vår uppfattning av det paradisiska – i själva verket hämtades ur ett helvete.

Stugland består till stor del av olika läsefrukter. Genom jämförelser med Thoureau, Heidegger och den japanske haikumästaren Matsuo Bashō, illustrerar författaren den svenska stugans unika betydelse. Varken engelskans cabin eller tyskans Hütte tycks ge samma konnotationer. Den historiska exposén leder snart över i mer allmänna, politiska resonemang om hembygdens och nationens betydelse.

Angående bostadspolitiken konstaterar Greider att ingen vill ha nya bostäder i sitt närområde – Not in my backyard, som han uttrycker saken. Det finns därför inget omoraliskt med att förmå lokalpolitikerna att förhindra bygget av nya bostäder. Tvärt om är det att betrakta som ett sunt och önskvärt engagemang i närområdet, och någonting författaren gärna ser mer av. Faktumet att det råder bostadsbrist i landet förnekar han naturligtvis inte. Men han presenterar heller inga lösningar.

Greider skriver också om nationalism, något han själv tycks ha blivit alltmer positiv till på senare år. Men frågan är hur nationalistisk hans nationalism egentligen är. I en minnesvärd passage beskriver författaren vilka känslor som utmärker nationalisterna, och vilka av dessa känslor som är tillåtna: vurm för militären (otillåten), vurm för inlagd sill (tillåten), vurm för kungahuset (otillåten), vurm för röda stugor (tillåten).

Banal nationalism, kallar Greider sin övertygelse. Han riktar kritik mot den fientlighet som delar av vänstern visar mot varje uttryck för nationalism. Gemensamma kulturuttryck stärker känslan av gemenskap, vilket ökar förtroendet för samhällets institutioner. Det låter visserligen som ett rimligt synsätt. Frågan är bara hur man gör politik av sill och rödfärg. Som Greider själv skriver måste traditionerna växa fram underifrån, på ett organiskt sätt, om de ska vara någonting värda.

Den som är bekant med Greiders tidigare produktion känner igen tankarna om nationen, inte minst från det Vänsterpopulistiska manifestet (2019) som skrevs tillsammans med Åsa Linderborg. Också här tecknas konturerna till en delvis ny vänster, bortom GAL-TAN-skalan.

Stugland är på många sätt Greiders återkomst till offentligheten efter den sjukdomstid han tillbringade på Nya Karolinska i Solna, eller som han kallar det i boken: “det hypermoderna, svindyra konsulthaveriet.” Och även om det politiska innehållet i boken lämnar en del övrigt att önska, tror jag att jag talar för de flesta när jag hälsar honom hjärtligt välkommen tillbaka. Få politiska författare kan skriva lika underhållande och uppslagsrikt om ett så obskyrt ämne som svenska stugor.

Insikten om sjukdomsperioden skänker också en ny dimension åt berättelsen. Den inbjuder nämligen till gissningar om verkets tillkomst. Kanske var det så här det gick till:

Författaren låg och vände sig mellan lakanen i sin sjukhussäng när han slöt sina ögon och tyckte sig vandra genom daggstänkt gräs. Han fortsatte över dikena, förbi insjön och björkarna. Och där, vid vägens slut, genom snåren, över gärdsgården – den röda lilla stugan, med knutarna i vitt.

The post Göran Greider en hårsmån från att rösta på Centerpartiet first appeared on Opulens.

PODD. Debattören, poeten, chefredaktören och journalisten Göran Greider möter Richard Dinter i vår podcast ”Dinter utan filter”, i ett samtal om poesi i vår tid och om hur dikt både kan födas ur politik och bli till terapi.

Mötet mellan filmregissören och radioproducenten Richard Dinter och Göran Greider sker digitalt via zoom. För Göran Greiders del förs samtalet från en sjukhussäng någonstans i Stockholm, där han är inne för behandling av sin cancer.

Göran Greider berättar hur hans första möten med poesin skedde via musiken, genom de sånger som hördes genom radion.

– Det var främmande ord som bröt sig in i vardagslivet och där man kunde se hur morsan ändrades när hon hörde dem, säger han.

Göran Greider är skeptisk till hur poesin har kommit att delas upp i olika läger, där den moderna lyriken har frigjort sig från de texter som förknippas med rytm och musik.

– Uppdelningen är ett sentida påfund, säger Göran Greider. I framtiden kan det leda till att Nils Ferlin ses som en större diktare än Gunnar Ekelöf, för han skrev sångbart, med texter som var anpassade för människans kropp och stämband. Gunnar Ekelöf, som jag håller högt, kommer då mer ses som en filosof och mystiker.

Göran Greider beskriver sin egen poesi som på gränsen mellan olika genrer.

– Det är poesi, prosa, samhällsdebatt och existentiella frågor i en sorts sammanblandning, säger han. Det jag skriver är inga Nils Ferlindikter, utan mer som en sorts utsöndringar av den stora helheten, som blir till lyriska anteckningar.

I samtalet, som varvas med musik och uppläsning av dikter, enas Richard Dinter och Göran Greider om skrivandet som något nödvändigt.

– För mig handlar det om att jag måste få ur mig saker, annars klistrar de fast i mig. Jag tänker på dig som en person där kranen alltid tycks stå på, säger Richard Dinter.

– Det stämmer. Jag skriver jämnt, säger Göran Greider.

Växlingarna mellan sina roller som skribent handlar för honom om att se på världen med olika blick, där prosan och poesin möts i gränslandet.

– Jag kan skriva på en ledartext där några ord faller ut. De kan jag spara och göra till en dikt vid ett senare tillfälle. Det handlar då om att jag faller ut ur den rationella världen, och in i något annat.

Göran Greider, som fortlöpande gjort anteckningar om sin sjukdom, ser skrivandet som en terapi. Det får Richard Dinter att fundera kring varför kopplingen mellan skrivande och terapi ses som mindre värt.

– Är det för att man då nedvärderar det konstnärliga i den, säger han.

– Ja, det är underligt. För mig är det ren terapi. Litteraturen har alltid haft den effekten på människor, att den får en att känna sig läkt, säger Göran Greider.

HÄR hittar du podden.

The post Podd om poesin och om orden som faller ur first appeared on Opulens.

PODD. Ett samtal med Göran Greider. Författare, poet, debattör, chefredaktör , direkt via Zoom från en sjukhussäng någonstans i Stockholm. Om Görans  ständiga optimism, om dikten och musiken, om sångerna som bröt sig in I vardagslivet och förändrade hans mamma. Om kraften i en enda  mening och om dikten som terapi. Från Pasolini till Nils Ferlin.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Om dikten som terapi first appeared on Opulens.

BÖCKER. Under jul- och nyårsledigheterna tipsar Opulens litteraturkritiker om tre böcker att läsa under lediga dagar. I titlarna länkas till recensionerna i sin helhet.

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter av Lars Lerin

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter är en bilderbok med ord, akvareller och ett antal fotografier, för alla åldrar. Den handlar om Elsa Karlsson som bor ensam med sina katter i ett litet hus i Skräddartorp. För att komma dit behöver man trampa över myrmark och mossar.

Elsas dagar är upptagna med arbete för att förse katterna med mat, att ta sig till varubussen eller till sin bror för att prata bort en stund av dagen. Men det finns ett hot mot Elsas tillvaro, papperet i byrålådan, ett kontrakt på en servicelägenhet i pensionärshemmet i byn. Endast en katt är tillåtet. Bara den tanken är olidlig för Elsa Karlsson.

Allt blir vackert i Lars Lerins vattenfärger, både hyreslängor i Munkfors, spretiga kalhyggen och färgflagnande brädväggar. Han är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet.

Hon vars hjärta var som mitt av Göran Greider

2008 gav Göran Greider ut en biografi över författaren Dan Andersson – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. I Hon vars hjärta var som mitt, skriver han om förhållandet mellan Dan Andersson och Märta Larsson, som pågick mellan 1914 och 1917.

De möts på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. En ung studentska från Östermalm möter en fattig finnmarkspoet. När Märtas far får veta om det så skiljs paret åt, men fortsätter med ett ihärdigt brevskrivande och träffas även med ojämna mellanrum.

Detta är en relationsroman med dokumentära drag. Dan Anderssons brev är bevarade och utgör en grundbult i romanen. Märta Larssons brev är däremot uppdiktade av Göran Greider. Det är underbart att på nytt möta musiken i Dan Anderssons språk och uppleva hur människa och landskap är ett.

Hem: Resor i Västergötland av Erik Andersson

Erik Andersson är översättare till ett sextiotal olika översättningar och författare till en novellsamling, essäsamling och fem romaner. I Hem: Resor i Västergötland vandrar han runt till olika socknar i landskapet och redovisar det han ser. Han går alltid med karta för att inte gå miste om det svårupptäckta. Dokumentationen sker i dagboksform från juni 2012 till september 2019.

Under en lång tid har Erik Andersson rört sig i ett gammalt kulturlandskap och är påläst inom historia, arkeologi och etnografi. Det är lättsamt och lärorikt att följa med på hans strövtåg i hembygden och han ger läsaren nya intryck, som jag aldrig tänkt på. Något jag tycker särskilt mycket om är att han dissekerar ortnamn, deras ursprung, betydelse och omfång. Det är bara att säga det rakt ut: detta är den bästa bok, som jag läst i år.

The post Julläsning: Bo Bjelvehammar tipsar first appeared on Opulens.