I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.

1. PROSA

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Olov Hyllienmark

Obehaget om kvällarna berättas genom Jas, ett av fyra barn i en familj som lever ett strängt liv på landsbygden i en strikt troende gemenskap. Redan i inledningen är katastrofen framme och bryter det som hör till normaliteten, när den äldsta brodern går igenom isen och drunknar.

Ett glädjelöst liv väntar, där frånvaron av ett barn väger långt tyngre än närvaron av de tre som är kvar. Den döde får inte nämnas och syskonen lämnas allt mer ensamma med sina lekar. En obehaglig grundton håller läsaren fången i oro över vad som ska komma. Våldet lurar runt hörnet och när som helst kan något oförutsägbart ske.

I Obehaget om kvällarna är blicken barnets, glasklart genomskådande men ändå utan att begripa. Det är en smärtsam historia om sorg och uppväxt, berättad med ett rikt och ljust språk.

2. MUSIK

North av Anders Hagberg
Recension av Bo Bjelvehammar
Prophone/Naxos

Anders Hagberg är en flöjtist, sopransaxofonist och kompositör, som reser över stora delar av världen och låter sig inspireras av musiker och musik i skilda kulturer. En musikresande i gränslandet mellan jazz-, folk- och kammarmusik.

På albumet North finns en ömsint hyllning till jojkaren Inga Juuso, liksom till Färöarna i norr. Men han känner sig lika hemma på Montmartre i Paris, lyssna bara på spåret Avenue Junot. Med ett öppet sinnelag och generositet gentemot sina medmusiker, fångar han samspelet i stunden och låter nya klangbilder födas.

Anders Hagberg har funnit medmusiker av högsta kaliber – Johannes Lundberg, Joona Toivanen och Helge Anders Norbakken, tillsammans skapar de världsmusik av världsklass.

3. TV-SERIE

After Life av Ricky Gervais
Recension av Lasse Ekstrand
Säsong 1 och 2, Netflix

Huvudpersonen i After Life, Tony, kommer inte över den älskade hustruns död i cancer. I varje stund dyker hon upp på näthinnan. Han ägnar kvällarna åt att pimpla rödvin och titta på videoupptagningar med hustrun genom tårad blick. Saknaden är obeskrivlig och sorgen vill inte gå över.

På dagarna arbetar Tony på en gratistidning och fräser ifrån mot arbetskamraterna, en samling minst sagt originella figurer. Han är allmänt otrevlig och kantig, och hatar när människor försöker vara empatiska. Förutom en änka han träffar på kyrkogården så gott som dagligen. De sitter på en bänk och språkas stillsamt vid.

I den andra säsongen är Tony mer mörk och ledsen än någonsin, och det är djupt gripande. Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life.

4. POESI

Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus förlag

Koleka Putuma är en poet och dramatiker från Sydafrika, Kollektiv minnesförlust är hennes debutbok. Hon skriver om att vara svart i en vit värld. Om rasism, om att växa upp efter apartheid och att systemet sitter som berget. Hon skriver om att vara queer kvinna i en familj där kristendomen är självklar.

Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som känns. Den går rakt in i din egen kärna och det är omöjligt att förbli opåverkad. Koleka Putumas poesi är rak, obeveklig, och berättar många människors historia. Boken är en tragedi och en strategi.

Koleka Putuma är politisk, men aldrig plakatplatt, aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand. Läs Kollektiv minnesförlust, se dina vita privilegier i vitögat och väj inte undan.

5. DOKUMENTÄR

Skuggorna vi ärver av Susanne Kovács
Recension av Lasse Ekstrand

Ett barnbarn, Susanne Kovács, försöker energiskt, nästan tjatigt, förmå sin gamla farmor att berätta om sina känslomässiga erfarenheter som koncentrationslägerfånge i Ravensbrück och Mauthausen. Men den gamla kvinnan vill lägga helvetet bakom sig.

Efter kriget kom farmodern med maken till Danmark, de blev danska medborgare. Inget i hemmet eller vardagslivet får signalera eller påminna om något judiskt. Barnbarnet når aldrig fram till sin farmor, som när hon dör begär läggas i en anonym grav och försvinna som om hon aldrig varit där.

Det står aldrig klart vad eller varför barnbarnet känner att hon måste förstå. Det är som att Skuggorna vi ärver söker sig själv och denna kärnfråga, vad mer exakt vill jag förmedla? griper omedelbart tag i mig. Jag ser den här egendomliga dokumentären en solig våreftermiddag med persiennerna för fönstret och blir mycket starkt berörd.

The post Kulturtips: Från kvällsobehag till ärvda skuggor first appeared on Opulens.

SORGESÅNG. “Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life, skriver Lasse Ekstrand om tv-serien vars andra säsong nu haft premiär på Netflix.

Att Ricky Gervais, som jag placerat i komikerfacket utan att roas av honom för att omedelbart bekänna det, kunde visa upp denna rakt igenom allvarliga sida. Huvudpersonen i After Life, Tony, lever ensam i ett litet trivsamt, typiskt engelskt hus med sin trofasta schäferhund. Han kommer inte över den djupt älskade hustruns död i cancer. I varje stund dyker hon upp på näthinnan. För det mesta skämtsam, leende och glad. Till och med i sjukhusbädden, utan hår på skallen efter cytostatikan.

Tony ägnar kvällarna åt att pimpla rödvin, klappa om hunden som vilar med sitt huvud i hans knä och att se videoupptagningar med hustrun medan hans ögon tåras. Saknaden är obeskrivlig. Sorgen och smärtan går helt enkelt inte över, bleknar inte. Han ångrar bittert det han inte sade medan tillfälle fortfarande bjöds. Så där som vi alla riskerar göra, alltför försiktiga och blyga i vardagslag med de stora orden. Sedan blir det för sent.

Dagtid arbetar Tony på en gratistidning som ekonomiskt inte går ihop. Intervjuar besynnerliga figurer, den ena konstigare än den andra, för att därefter pliktskyldigt tota ihop några rader om dessa särlingar. Fräser ifrån mot arbetskamraterna, en samling minst sagt originella figurer. Är allmänt otrevlig och kantig. En grumpy, men bara på ytan, änkling i övre medelåldern som hatar när människor försöker vara empatiska. Förutom en änka han träffar på kyrkogården så gott som dagligen. De sitter på en bänk och språkas stillsamt vid.

Efter att första säsongen av After Life försvann fortare än en avlöning längtade man efter att det skulle komma en fortsättning. Även om Tony mot slutet av den första började “softa” till sig, nästan bli en mjukis. Och så ville man inte ha honom, den taggige ensamvargen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Så äntligen andra säsongen, sex avsnitt. Tony mer mörk och ledsen än någonsin. Det är djupt gripande. Någon, jag tror det var Gunnar Rehlin, instämde i en recension att Gervais aldrig varit bättre. Men saknade humorn från “The Office”.

Äh, håller inte med.

Däremot kunde Gervais olyckliga benägenhet som manusförfattare att lägga snuskord i personers mun med fördel nedtonas. Serien vinner inget på det. En terapeut, en sådan där som menar att man som efterlevande bedriver ett “sorgearbete” som måste avslutas, skulle förmodligen vara kritisk mot den otröstlige, i mina ögon definitivt inte självömkande, Tony och häva ur sig: ”Han måste släppa henne, låta henne gå.”

Äh, ännu en gång.

Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life. Näsduk fram. Vem kunde tro det om Ricky Gervais som jag tidigare haft så svårt för? Ro hit med en tredje säsong, Gervais!

The post Ro hit med en tredje säsong! first appeared on Opulens.