REFLEKTIONER. I en personligt hållen krönika reflekterar Linnéa Johansson över förra årets händelser och utmaningarna valåret 2026.

Hon skriver: ”Mitt liv förändrades efter en separation. Samtidigt förändrades världen. I år är det valår, och vi måste hantera både egna trauman och samhällsförändringar. Hur hittar vi fotfäste när allt skakar?”

När jag öppnar ögonen är allt likadant som när jag stängde dem. Hur lång tid som gått, det vet jag inte, men det är fortfarande mörkt ute, fortfarande knäpptyst. Eller nej… jag kanske hör något. Jag tvekar en stund för det är så lågt. Det kommer från elementet.

Är det röster eller huset som låter?

Jag är osäker först, men sedan blir de högre. Det går inte att urskilja några ord. Jag inser snart varför. Det är inte ord. Det är stön. Det som nyss var så svagt att jag tog det för inbillning stiger inom en minut till en ljudlig blandning av kvinno- och mansstämma. Njutningen är total. Den färdas genom ledningarna, men i mig förvandlas resonansen till panik. Jag inser det inte först, men jag känner min puls öka och mitt sinne bli klarvaket.

NEJ!

Skriker jag, men bara inombords. Jag ser mig själv rusa nedför trappan och avbryta dem, men jag kan inte för det är fel. Ska jag springa ut? Smyga tyst eller fly fort? Natt. Snö. Saaben. Kanske skogen.

Nu hyperventilerar jag, men det märker jag inte. Det jag märker är min puls, för den överröstar nu deras extas. Jag hör mina hjärtslag. Jag hör mig vråla och i det av tv:n upplysta rummet är jag omringad av mörker. En åker, vildmarken. Det jag hör är en räv som vrålar i natten, men här finns ingen räv. Det är min röst, så som jag aldrig hört den förut. Jag hulkar, skriker, skakar. Jag skakar så himla mycket. Jag skriker och skakar och kan inte sluta. Skogen. Jag vill springa barfota ut i skogen och snön, men jag får inte. Jag kan inte. Jag vet inte om de skulle märka något. De märkte inte att jag var borta. De märkte inte att jag var borta. De vet, HON VET och HON BRYR SIG INTE. I de tankar som rusar är orden glasklara, men rävens vrål skallrar mellan väggarna i rummet. Aldrig, aldrig någonsin förr har jag tappat kontrollen. Jag tappar kontrollen. Vrålar djupt när jag försöker andas. Andas går inte. Mitt ansikte är nedgrävt i täcket. Det biter det. Mina ögon stirrar in i tyget samtidigt som jag ser hela livet rämna. Jag förlorar det. Jag förlorar det. Det är nu han bestämt sig, det är nu han lämnar mig. Det är därför han inte bryr sig om att jag är försvunnen, och kan njuta bekymmersfritt.

*

När min relation mötte sitt öde trodde jag att jag höll på att bli galen. Långt senare förstod jag att det där ögonblicket lärde mig något om människan som ingen litteratur dittills gjort: hur snabbt ett psyke kan invaderas. Hur lite som krävs för att kasta en människa ur sin självbild som rationell varelse.

Panikattacken var det värsta jag någonsin upplevt, men den lugnare perioden efteråt kändes ändå värre, för i det relativa lugnet som följde visste jag inte längre om jag kunde lita på mig själv. Minsta rubbning av min trygghet och jag såg framför mig att bli en av historiens kvinnor som ‘hysteriska’ skickats iväg på anstalt. Fotfäste? Vad var det?

Såhär ett drygt år efter min separation har mycket hänt. Med mig, med världen. Men vad är egentligen ett år? Inte mer än en mänsklig indelning; en cirkel vi ritat runt tiden för att kunna säga här börjar det och här slutar det. Ett år är ett löfte om ordning i en tillvaro som aldrig har utlovat någon.

Med kalendrar, kvartal, månader, veckor och dagar har vi styckat upp tillvaron i hanterbara enheter. Ett år är, med andra ord, inget annat än ett verktyg genom vilket vi försöker göra livet begripligt.

Inför det nya året cirkulerade det en meme i sociala medier, vilken jag fann ganska underhållande. Jag minns nu inte ordagrant hur den löd, men andemeningen var tydlig: ingen hade ännu börjat säga att ”2026 kommer att bli mitt år”. “Det är ingen som vågar”.

För många är det inte längre självklart att framtiden representerar en uppgradering. Det ser jag som sunt. Samtidigt är vi kulturellt ovana vid att betrakta lidande som en integrerad del av livet.

Det är kanske vår tids stora paradox: aldrig tidigare har så många människor haft tillgång till så mycket språk för känslor, trauma, gränssättning, självkännedom och psykologi — och ändå tycks så få vara rustade att faktiskt leva med den smärta som livet ofrånkomligen kommer bjuda på. Vi vet hur vi ska tala om triggers, men inte hur vi ska uthärda livet om det inte är fridfullt och lyckligt, och vad gör vi då?

Detta gäller inte bara privatlivet. Det gäller i högsta grad politiken.

Makt i vår tid verkar inte enbart genom lagar, institutioner och våld. Den verkar genom psyket. Genom uppmärksamheten. Genom affekten. Genom vår förmåga — eller oförmåga — att skilja mellan känsla och sanning.

Det är inte okänt att stridsfältet bytt skepnad från leriga slätter och skyttegravar till att även innefatta terrorhot, cyberattacker och vilseledande information. Det är dock fortfarande lätt att föreställa sig att det är ett top-down-informationskrig från stater eller myndigheter.

Jag tror att vi i detta nu brottas med en mer diskursiv krigsföring, inte alltid organiserad, snarare livets logik som löper amok.

Vi ser den i polariserade diskussioner mellan kvinnor och män, feminister och manosfär-anhängare, i den ständiga kamp som pågår mellan olika politiska ideologier. Vi ser den i influencers konton som medvetet eller omedvetet förstärker rädsla, ilska eller skuld — inte med en statlig agenda, men med samma effekt: att forma psyket, styra uppmärksamheten, manipulera känslan av verklighet.

Innan det nya året ens hunnit börja fylldes nätet med inlägg och nyheter om kvinnomord och sexualförbrytelser. Under de månader som följt har politiken reagerat med bland annat förslag om ändringar av förtalsbrottet, avlyssningar, skärpta straff för sexualbrott och ändrade regler för namnbyte.

Det jag finner än mer intressant är det som utspelar sig människor emellan, i de konton som säger sig värna en mänskligare värld, och hur de reagerade på det amerikanska justitiedepartementets offentliggörande av Epstein-filerna.

Över tre miljoner dokument, bilder och videor relaterade till Jeffrey Epstein och hans nätverk släpptes i enlighet med Epstein Files Transparency Act. Det som slog mig – och som kanske är det mest oroande – är hur själva releasen tycktes fungera som en psykologisk fälla. Ett enormt, osorterat och delvis censurerat arkiv skapade ett vakuum. Och i det vakuumet fyllde människor i det mest extrema, absurda och monstruösa de kunde föreställa sig: kannibalism, ritualer, spädbarnsoffer, satansdyrkan.

I det kaoset riskerar den faktiska brottsligheten – den systematiska sexhandeln, maktmissbruket, utnyttjandet av minderåriga – att framstå som nästan banal. “Inte så illa.” Något relativiserbart. Det extrema gör det verkliga mindre monstruöst.

När vi väl kommer fram till vad som faktiskt hände. Kommer de komma lindrigare undan då? För att det inte var riktigt så illa som många trodde?

Nu har jag lärt mig något som sociala medier och nyhetsflöden sällan förmår visa: att det finns en inre arena där vi måste motstå att låta våra egna trauman färga hela vår världsbild.

Min smärta var inte inbillad. Jag hade blivit illa behandlad på riktigt. Nu var det upp till mig att välja hur det skulle påverka min världsbild.

Stoikernas budskap – känn dig själv, kontroll över affekterna, distinktionen mellan det som ligger inom vår makt och det som inte gör det – blir plötsligt konkret. En överlevnadsstrategi för att inte psykologiskt gå under. Jag har aldrig tvivlat på min egen grundtrygghet bland främlingar, och inte någonstans tvivlar jag nu på kärlekens möjlighet. Inte någonstans hatar jag män. På intet sätt har jag förlorat tron på världen. Varför?

Jag lärde mig aldrig att undvika sånt som eventuellt skulle kunna skada mig. “Man ska ha respekt för elden”, fick jag höra när jag som barn fick ansvaret att fylla vedspisen. Och när jag blev kissnödig mitt i matbutiken fick jag själv övervinna min blyghet och fråga personalen om toalett. Sedan dess har jag låtit livet bjuda mig på allsköns upplevelser; en kompott av lärdomar och glädjeämnen.

Förra året arbetade jag med att lyfta diskussioner om lust, kropp, begär och relationer – att se dem inte som privata tabun utan som samhällsfrågor, frågor om sexualpolitik och mänsklig närvaro. Det var ett år av att öppet utforska hur våra kroppar reagerar, hur våra sinnen påverkas, och hur normer och strukturer formar våra relationer till andra – och till oss själva. Mitt driv kom direkt från mina egna upplevelser.

I år är det valår. Från högsta ort blir vi matade med nya lagar, nya förbud. “Gör inte si, gör inte så, det kan vara farligt.” Samtidigt urholkas vår medmänsklighet utan vidare. De säljer ut vår trygghet, forcerar oss att spendera mindre tid med nästa generation. Istället för att skapa en grund för trygg anknytning att frodas ska vi sätta barnen i fängelse när de agerar i enlighet med den uppfostran vi möjliggör för deras psyken.

I år är det valår. Framtiden är oviss. Men ovisshet måste inte innebära passivitet – det är ansvar. Vi kan forma framtiden. “I will shape it like clay” skrev jag om mitt liv som nyseparerad. Det är inte längre bara en personlig maxim, utan en kollektiv nödvändighet. Om vi inte formar framtiden själva, kommer den formas åt oss – med det som skrämmer oss mest.

I år är det valår.

The post Att återta kontrollen valåret 2026 first appeared on Opulens.

NOSTALGI. ”Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad,” skriver Stellan Lindqvist som reflekterar över begreppet nostalgi.

”Det var bättre förr!”

Man får förstås inte säga så. Nostalgi är en intellektuell bristsjukdom, det vet alla, ett simpelt ressentiment, en gnällspikens svanesång, ett hån mot utvecklingens uppåtriktade pil. ”Hamnarbetare Hennings liv i Stockholm under det sluttande artonhundratalet var sannerligen inte särskilt muntert, rent för jävligt var det!… hur kul var det att vara kolgruvearbetande barn i England, svart i ansiktet, astmatisk… eller dockhustru i ett övremedelklasshem i Stockholm, hopsnörd och kuvad?”

Den typen av påminnelser får man om något man säger andas nostalgi.

Ändå säger jag det: det var bättre förr!

Ordet nostalgi kommer av grekiskans nostos, som betyder hem, och algos som betyder smärta, vilket i de flestas öron säkert låter märkligt. Speciellt det där med smärta. Förmodligen tänker vi melankoli och vemod mer än smärta, och att nostalgi handlar om den sortens stilla njutningsövningar som man, en bit upp i åren, ägnar sig åt framför den öppna spisen efter en god middag och några glas rött vin. Så har det inte alltid varit. För inte alltför länge sedan, ja hundra år ungefär, var nostalgi huvudsakligen en diagnos utfärdad av militärläkare, sågs som en sjukdom, dessutom en farlig sådan, både för patient och fosterland. Patienten blev letargisk, låg och fingrade på tummade fotografier, slutade äta och blev värdelös som soldat.

Tiderna förändras således, liksom innebörder.

Det var när jag blev utopistreformist, det vill säga ickedeterminist, det vill säga trodde att människans fria val kunde spela en viss roll (kanske var  samtiden rent av onödig, tänkte jag, kunde vara en annan?) som jag blev nostalgiker. Fanns tidpunkter när andra val kunde göras? I tanken kunde ju då tiden rullas tillbaka: bombplanen backar och suger upp sina bomber, vänder tillbaka till sina baser, tegelstenarna på de raserade husen blir åter väggar, kyrktornen reser sig ur dammet, de döda stiger upp och lägger av sig sina uniformer, tar på sig kavajer och kostymer och vandrar hem till de byar och städer de kom ifrån. Vi kunde börja om.

Var, därnere i tiden, den som fortfarande är närvarande i oss, men som hotas att slitas från oss, fanns det något som var värt att hålla fast vid? Det som hände var ju inte nödvändigt, det var val som gjordes, medvetna val – att vi skulle få de största klassklyftorna i hela OECD-området, att kapitalskatterna skulle bli de lägsta, att fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och gåvoskatt skulle avlägsnas, att fattigdomen skulle breda ut sig, att en procent skulle komma att äga 35,8 procent av den samlade förmögenheten. Ansvaret är faktiskt allas.

Nostos – hem. Algos – smärta.

Jag tänker på Per Albin Hansson, hans folkhem. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.” Och jag tänker på smärtan, det som blev.

I den efterkrigstid jag levt, och decennierna som följde, minskade klassklyftorna, var bland de lägsta i Europa, välfärden och dess inriktning styrdes av medborgarskapstanken, inte av riskkapitalister och vinstintresse. Det fanns ett hopp om ett bättre liv, faktiskt för de flesta. Och jo, jag minns det, hoppet, så som det etablerade sig på femtiotalet i en mycket ung pojke.

”Den nya världen” hette en bok. Förnämligt inbunden var den med vinröd tygrygg, riktad till unga vetgiriga gossar. Science fiction skulle vi säga idag, men för oss då var det ingen fiction, möjligtvis science, vilket var mer handfast, som meccano nästan.

Det vill säga något som ännu inte hänt, men som med säkerhet skulle hända. Enorma skyskrapor sammanbundna med långa svävande och smäckra broar där höghastighetståg susade fram, svärmar av små flygande farkoster konstruerade enligt en ännu ej uppfunnen men kommande teknik.

Som små bin landade de, än här än där, högt ovan jord, som om jorden inte fanns, som om vi frigjort oss från den. Vid ett affärscentrum, en swimmingpool, en gräsmatta där glada människor strosade runt. Tids nog kom allt till alla. Abstraktioner som folkhemstanken fanns inte i pojkens huvud. Men något annat fanns: hoppet. Och även om han inte visste om det rymde ordet så mycket mer än små flygande farkoster.

Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad.

The post Stellan Lindqvist: ”Nostalgi” first appeared on Opulens.

Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att vi alla är fullständigt galna. Men där är vi inte än. Samtidens prövningar må framstå som oövervinnerliga men är blott temporära svackor i den mänskliga färden mot framtiden.

”Lagar och domstolsbeslut tenderar bara att ge uttryck för våra rättigheter – de kan aldrig fullt ut leverera dem. Först när människor själva börjar agera får de nedskrivna rättigheterna sin livsnerv. Liv blåses in i ett domstolsbeslut genom det ihärdiga utövandet av juridiska rättigheter tills de blir vanliga och en naturlig del av den mänskliga erfarenheten”, skrev Martin Luther King Jr. i en artikel i New York Times Magazine år 1962. Dessa illuminerande ord leder tankarna till alla lagar, förordningar, internationella och globala konventioner och nationella, regionala och kommunala visioner och mål samt diverse organisationernas styrdokument. Vi sitter bokstavligen på högar av nedtecknade formuleringar där alla människors lika värde och buzzwords som tillgänglighet, inkludering och delaktighet lyfts som de starkast lysande bland löftena och åtagandena.

Ändå strider våra handlingar, mot vårt bättre vetande, mot de intentioner som vi vill ge uttryck för. Människor förföljs, hotas och mördas på grund av sin hudfärg, etnicitet, religion, funktionsvariation, sexuell läggning eller könsidentitet. Kvinnor nekas sin rätt till självbestämmande – de som vill bära slöja förbjuds göra det, de som vill slippa bära slöja tvingas göra det och de som vill bejaka sin sexualitet får veta att de får skylla sig själva om de blir våldtagna. Ledningsgrupper och styrelser är fortsatt homogent vita och privilegierade. De som har mindre får jobba mer för att de som har mer ska kunna få ännu mer. De förtryckta utpekas som skyldiga för sitt förtryck på grund av sin oförmåga att vara som de som förtrycker. De som gynnas av maktstrukturerna å andra sidan, de bevarar och vårdar ömt sina maktstrukturer samtidigt som de tvagar sitt samvete med… ja, med samma gamla slitna och trötta men fortfarande väldigt tjusiga ord i diverse styrdokument.

Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att vi alla är fullständigt galna. Men där är vi inte än. Samtidens prövningar må framstå som oövervinnerliga men är blott temporära svackor i den mänskliga färden mot framtiden. För visst har det hänt saker historiskt sett som gör att mänskligheten idag ändå har mycket att glädjas åt jämfört med hur det var förr.

Bara under de senaste två hundra åren har vi bevittnat stora framgångar: hej då slaveriet, hej den globala jämställdhetskampen, avkriminalisering av homosexualitet på alltfler håll i världen, hbtqi-präster, världens första gay imam, världens första demokratiskt valda kvinnliga regeringschef, USA:s första svarta president samt en rad epokdefinierande folkrörelser som suffragetterna, medborgarrättsrörelsen i USA, #meetoo, Black Lives Matter, Indiens självständighetsrörelse och för Sveriges del nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Människan som tänkande och kännande varelse är också en lärande varelse. Men tidigare vetenskapliga försök att ringa in och förklara detta har visat sig vara bristfälliga. Naturvetenskapens utveckling har knuffat undan religion och myter men har inte riktigt lyckats erbjuda någonting nytt som kan uppfylla våra existentiella behov. Upplysningens ideal har satt det mänskliga förnuftet i främsta rummet trots att vår flockdjursmentalitet alltför ofta har visat sig överskugga vår förmåga till logiskt tänkande. Den sociokulturella evolutionismen ville gärna få oss att tro att vår utveckling följer en unilinjär utvecklingsstege – från primitiv till civiliserad – trots att de grundläggande principerna bakom det mänskliga tänkandet är universella och tidlösa.

Faktumet är att mänsklighetens existentiella och epistemologiska bildningsresa varken följer någon evolutionistisk trappstege eller den naturvetenskapliga idétraditionen och teknologiska utvecklingen. Det är snarare i vår strävan efter en värld där vi alla är måna om och angår varandra som vi växer – tillsammans och gemensamt. Därför vet jag i mitt hjärta att, hur mörkt än allt kan verka ibland, det finns ett ljus lite längre fram.

Men för att försäkra oss om att ljuset i slutet av tunneln inte bara är ännu ett inkommande tåg behöver vi aktivt och idogt bygga den värld vi vill ha – en värld där våra barn och de kommande generationerna inte tyngs av våra mindre smickrande sidor. Sådana framgångar uppnår inte sig själva. De kräver hängivna och outtröttliga människors enträgna arbete. Därför måste vi kroka arm i en bred front och skrida till handling så att allt vårt prat om rättvisa och jämlikhet ändå blir något mer än blott tjusiga formuleringar i diverse författningar och styrdokument.

The post Vi måste kroka arm i en bred front first appeared on Opulens.

ÅTERANVÄNDNING. En artikel i nätmagasinet BBC diskuterar framtiden om återanvändbara byggnader. I stället för att hamna på soptippar, återanvänds rester av gamla byggnader i städer som från början designat dem med demontering i åtanke .

Många individer vidtar idag åtgärder för att minska sitt hushållsavfall genom att återvinna föremål som tidningar, plastflaskor och aluminiumburkar. Men de flesta förbiser den enorma mängd avfall som genereras av byggnaderna vi bor i.

Byggbranschen är världens största konsument av råvaror och står för 5 % av de globala utsläppen av växthusgaser varje år, främst från nybygg. Tyvärr hamnar en stor del av byggmaterialen på soptippar när strukturen når slutet av sin livslängd, som vanligtvis varar mellan 30 och 130 år.

Många städer över hela världen överväger idén om att återvinna byggmaterial och vissa städer har stiftat lagar som kräver att byggföretagen gör det. En hel del arkitekter har också detta i åtanke när de designar nya byggnader.

Experter föreställer sig städer som prioriterar återvinning av byggmaterial för trä- och stålkonstruktioner, lågt beroende av externa resurser för byggindustrin. Men att skapa dessa nya återvinningsbara städer är en lång process som kräver etablering av nya verktyg, marknadsplatser och drivkrafter. Det kan till och med kräva ett helt nytt sätt att tänka kring ägande och vår relation till den byggda miljön.

Att riva en byggnad är ofta en enkel uppgift. Ändå kan materialen, när de väl har blandats ihop, inte lätt återanvändas, och de bränns vanligtvis eller transporteras till soptippar, vilket medför betydande miljökonsekvenser.

Den goda nyheten är att riva byggnader inte behöver vara det enda alternativet. År 2016 antog Portland, Oregon en dekonstruktionsförordning som kräver att bostadshus byggda under eller före 1940 ska “dekonstrueras” istället för att rivas. Detta innebär att majoriteten av hemmen i Portland nu demonteras för hand av dekonstruktionsentreprenörer, och materialet bärgas för återanvändning, snarare än att brännas eller skickas till soptippar.

Andra städer i USA har följt Portlands exempel, som Milwaukee, Palo Alto, San Jose och San Antonio. Även om dekonstruktion kan vara utmanande, eftersom de flesta byggnader inte är designade för det, finns det lösningar. Mer tid och extra arbete är avgörande problem. Men om de material som återvinns under dekonstruktionen är tillräckligt värdefulla kan försäljningen av dem täcka kostnaden för den extra tiden och arbetet. Det kan dock vara svårt att i förväg uppskatta vad och hur mycket återsäljbart material som finns inne i byggnader. Felix Heisel, en arkitekt och forskare vid Cornell University, utvecklar sätt att använda verktyg och konstruktionsdata för att hjälpa arbetare att snabbt uppskatta vilka material som ligger gömda bakom väggarna.

Ett annat problem är att vissa material, som de som behandlats med giftiga kemikalier eller de som är sammansatta, bundna eller sammansvetsade, kan vara svåra att separera och återanvända. Att designa byggnader för demontering, en teknik som har använts av nomader i århundraden, kan vara lösningen. Detta tillvägagångssätt innebär att byggnader utformas så att de enkelt kan tas isär, snarare än att rivas, och kan bidra till att minska avfallet och öka materialåteranvändningen. Det finns anmärkningsvärda exempel i traditionell japansk arkitektur samt utställningsutrymmen som Storbritanniens Crystal Palace.

Under de senaste åren har det skett en växande rörelse för att införliva planer för demontering av moderna byggnader, såsom kontor, lägenheter och hus. Detta tillvägagångssätt innebär att välja mer lättåtervinningsbara material som trä och stål, och göra kopplingar mellan byggnadskomponenter mer tillgängliga och borttagbara.

Genom att undvika svåråtkomliga anslutningar och svetsar, och istället fokusera på löstagbara bultar och mekaniska fästen, kan framtida arbetare lättare plocka isär och återanvända byggnadsdelar. Den modulära designmetoden möjliggör enkla reparationer och modifieringar, med potential för att hela byggnader kan återanvändas. Denna designfilosofi vinner genomslag i statliga regleringar kring den cirkulära ekonomin, där återvinning och återanvändning av material är avgörande nycklar. I Storbritannien måste stora byggprojekt i London göra koldioxidutvärderingar under hela livscykeln och cirkulära ekonomiuttalanden innan de får godkännande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Andrea Charlson, som leder byggmiljöarbetet för ReLondon, ett partnerskap mellan Londons stadsdelar och borgmästarens kansli, förklarar att design för demontering är i linje med Londonplanen. Enligt denna plan måste projekt lämna in cirkulära ekonomiutlåtanden som visar hur de kommer att minska materialbehovet och möjliggöra att byggmaterial kan demonteras och återanvändas vid slutet av sin livslängd. Detta tillvägagångssätt kan leda till betydande besparingar i energi- och växthusgasutsläpp jämfört med återvinning med traditionella metoder. Att designa byggnader för demontering möjliggör också mer flexibilitet i designen under deras livslängd.

— När jag pratade om design för demontering sa [folk] till mig att det aldrig kommer att bli av, säger Leonora Eberhardt, byggmiljöexpert på civilingenjörsfirman Cowi i Danmark. Det har verkligen varit en förändring från det till nu.

Även om det finns en växande acceptans för demontering, finns det fortfarande utmaningar och begränsningar att övervinna. Att designa för demontering kan kosta mer än traditionella metoder, och statliga incitament kanske inte prioriterar framtida koldioxidutsläpp eller avfallsminskningar. Dessutom är det svårt att förutse om långlivade material som stål och betong kan återanvändas om 150 år.

Ett möjligt tillvägagångssätt är att fokusera på komponenter med kortare livslängd, såsom fönster. Det måste dock finnas en robust marknadsplats för byggnadsägare att köpa och sälja återvunnet material, och deras ursprung måste kunna spåras och dokumenteras. Till exempel kan materialpassystem användas för att tillhandahålla information som hjälper till att vägleda material till återanvändning.

Trots utmaningarna kan experter föreställa sig fördelarna med en design-för-demonteringsstad, där byggnader enkelt kan konfigurera och anpassas till exempelvis bostadsbrist. Sådana städer skulle kunna vara mer estetiskt tilltalande och ha hälso- och samhällsfördelar, såsom ökad ekonomisk rättvisa och mindre farligt avfall. Byggnader kan också bli något att överföra till nästa generation, snarare än något att äga.

— När jag tänker på en design-för-demonteringstad, tänker jag faktiskt på The Lego Movie, säger Eberhardt, varje byggsten passar ihop och tillsammans kan de omformas till otaliga former.

The post Framtiden med återanvändbara byggnader first appeared on Opulens.

DYSTOPIER. Hur ska vi drömma om framtiden när det är osäkert huruvida planeten ens kommer att överleva? Dystopierna har hunnit ikapp oss – och fler böcker blottar nu människans moraliska och filosofiska vilsenhet inför klimatfrågan.

När Jens Liljestrand 2021 skildrar hur klimatkrisen sätter hela Sverige i brand utspelas handlingen bara något år bort. I “Även om allt tar slut” undersöker han vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

Elin Swedenmark/TT

The post När framtidsdystopierna kom ikapp i kulturen first appeared on Opulens.

DEPP & PEPP. “Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta”, skriver Erik Cardelús.

Efter en period av medial askes hittar jag tillbaka till den stora morgontidningen. Återföreningen blir digital. Inget onödigt prassel vare sig till höger eller vänster i dessa pandemiska tider. Jag möts av en kulturdebatt mellan Jonathan Jeppson och Stefan Edman.

Debatten gäller om vi ska möta klimatkrisen med depp eller pepp, som stridbara pessimister eller optimister. Edman menar att pessimismen lätt leder till apati medan Jeppson hävdar att optimismen fördunklar vår klarsyn och dämpar vår förmåga att agera. För utan upplevelsen av akut hot vidtar vi inte de kärva åtgärder som behövs. Samtidigt behövs motivation till att agera. Så: vad ger bäst handlingskraft – hot eller hopp?

Själv frågar jag mig varför vi människor så ofta skapar situationer där vi måste välja sida och lag. Ställa oss i den svarta eller vita rutan, svara ja eller nej, sitta eller stå upp, vifta med den röda eller blå halsduken. Måla med mörka eller ljusa färger.

Sannolikt handlar det vår evolutionärt inpräglade instinkt att söka en flock, en samling likasinnade som kan stärka och skydda oss mot olyckor och angripare. Sängkamrater under kollektivets varma snuttefilt och fränder vid den gemensamma lägerelden. För utan flock var vi ganska sårbara därute på savannen, då varken lejon, jaguarer eller andra mäktiga rovdjur hade några problem att hinna upp oss och förvandla våra kroppar till en läcker måltid.

Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte.

Savannen. Hur mycket har det inte tjatats om denna nästintill mytiska plats? Hjärnforskare, evolutionsbiologer, antropologer och forntidshistoriker tuggar på om hur lite våra hjärnor och övriga kroppar har förändrats sedan vi sprang runt i dammet därute på savannen.

Samtidigt har ju livsbetingelserna förändrats kraftigt sedan dess. Smarttelefoner, kylskåp och dejtingappar. Vattenkranar, vaccin och vårdcentraler. Innehållet runt och därmed också i våra hjärnor har också uppdaterats ett otal gånger, även om hjärnans struktur och funktion i stort sett är den samma, påfallande lik hos Samantha på savannen och Sonja i Solna.

Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte. Vi kan idka metakognition, överväga alternativ och testa hypoteser. Vi kan tänka längre än näsan räcker och springa på mer än första rullande boll. Våra tankar kan kryssa mellan pessimism och optimism, liksom mycket annat. Som så många andra, lever jag med omväxlande doser av depp och pepp, ljus och mörker, sött och salt. Humöret växlar, som ebb och flod, årstidernas växlingar, utfall och infall.

Det vi alla – erkända och påstådda pessimister och optimister – alltid måste stå enade kring är sådant som klimathotets riktighet och att vetenskaplig medicin är bättre än regndanser och healing. Tron på det evidensbaserade. Här behövs varken Greta eller grötmyndig expert, bara läskunnighet och förnuft. För vetenskapen övertrumfar alla alternativa sanningar och flum. Vetenskapen är det bästa vi har för att hantera planetens problem, från klimatet till covid-19, liksom allt däremellan.

Samtidigt kan vi inte förutsäga och bestämma allt med vetenskapens hjälp. Verkligheten är alltid större och mer komplex än de teorier vi gör över den. Därför slår beräkningar och förutsägelser inte sällan fel, precis som så ofta under detta coronaår. Och just därför utvecklas och förflyttar sig oupphörligen vetenskapen. Saker verifieras, falsifieras och modifieras ständigt. Osäkerhet och vetenskap lever tätt samman. Vetenskapen bygger sitt sanningskriterium på sannolikheter och framlagd evidens, inte på självfullkomlig tvärsäkerhet och klickokratiskt snicke-snack. Dagen vi har fullständig visshet, behövs ingen vetenskap. Då kan vi sätta oss i templet och prata med sektkamraterna istället.

Så att vetenskapen skulle förse oss med vattentät räddningsplan för klimatet eller framtida pandemier är en utopi som i sig själv är påfallande ovetenskaplig. Vetenskapen tillhandahåller det bästa vi har fram till nu, ett underlag. Ett provisoriskt, partiellt men rationellt underlag att agera på, eller för att citera KTH-professorn Christina Mobergs understreckare i Svenska Dagbladet för två veckor sedan: ”Men vetenskapen har en inneboende osäkerhet – ny forskning kan leda till att tidigare resultat behöver modifieras, och i enstaka fall ersättas av nya. Vetenskapen har inte heller svar på alla frågor, utan förmår ofta ge endast en del av bilden.”

Så frågan om fördelar med optimism eller pessimism är ganska överflödig. Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala om hur framtiden ska bli, hur paradiset ser ut och hur många böcker Gud har i sitt bibliotek. Låt dem fika länge, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta. För det räcker också med foliehattar, konspirationsteorier, populister och kongresstormningar nu.

Så nog finns det skäl att vara både optimist och pessimist, liksom anhängare av alla nyanser däremellan. Mest av allt finns skäl att göra så mycket man kan, för demokratin, välfärden, vetenskapen och hållbarheten – nu och framöver.

The post Optimism eller pessimism – en överflödig fråga first appeared on Opulens.

KÖNSROLLER. “Trots att kvinnor i snitt lever längre än män och därför är överrepresenterade i riskgruppen för corona så är män hårdare drabbade. Nu verkar folk ta viruset som något vi bara ska lära oss leva med, men om män inte ska drabbas hårt så ställer det krav på förändring”, skriver Nathan Hamelberg.

Förutom önskningar om att få bli lämnad i fred – eller att vara eremit – är i stort sett alla önskningar om att vara någonting önskningar om att vara något i relation till andra. Hela livet matas vi med bilder av vad vi skulle kunna vara, vad vi borde vara rentutav, vad som är önskvärt att vara såväl som vad som inte är önskvärt. Vad innebär det för män, och vad innebär det för framtiden?

The post Pandemin ökar kraven på en ny manlighet first appeared on Opulens.

BRUSTET. “Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit”, skriver Crister Enander i sin betraktelse.

Dimman är tät. Sikten ytterligt dålig, gränsande till ogenomtränglig. Hustaken på andra sidan gatan går knappt att skönja genom fönstret. Skorstenarna, som jag vet finns där, är som avlägsnade, avhuggna under natten. Ljuset rör sig sakta. Som om det faktiskt kunde vara fullt av en särskild sorts egendomligt tålamod och sällsam andäktighet inför naturens kraft och storhet. Gryningens gråa och dimmiga ljussken kommer inrullande från den feta myllans marker, från raderna av förkrympta pilträd, dessa karaktäristiska alléer och från de många nerlagda jordbruken och numera lyxrenoverade bondgårdarna ute på den skånska slätten.

Konturerna av en dold och välgömd stad återfår sina former. Det är tyst därute. Mycket tyst. Rörelserna är få, försiktiga. Trevande steg hörs från gatan. Som ville morgonväktens fåtaliga människor inte störa denna tidiga urscen där måhända till och med någon av forntidens otympliga och stora djur, en vilsen dinosaurie eller en moloken mammut, kan skönjas i trädkanten där åkrarna till sist tar slut och skogspartierna tar vid.

Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.

Vi här inne i staden andas tystare, liksom varligare. Orden har denna arla morgonstund oväntat blivit mindre, avsevärt ödmjukare och värdigt dröjande.

Allting tycks stå och väga. Ingenting är fullt och fast avgjort. Frågorna äger ännu inga av vardagarnas sedvanliga tvärsäkra svar.

Ett lugn i sinnet kan, trots allt, samsas med förväntan. Om den längtan, eller förhoppning, som ger näring och liv åt den nog så verkliga och realistiska drömmen är präglad av ett grundackord i dur, av förväntningarnas bitterljuva lycka.

Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.

Tiden denna magiska gryning har passerat fort, dimman är så intagande att klockan förlorar betydelse. Jag tänker tillbaka på hur jag hade det för någon timme sedan.

Jag ligger i min säng, och jag känner hur smärtan i foten äntligen klingar av och blir dov i stället för vass och ettrig, här mitt i den lilla staden på slätten och sällan – tänker jag – glömmer jag bort att jag bor granne med Gud.

Domkyrkan, denna vackra och både himlasträvande och tungt bastanta katedral, där grått går i grått i den ovanliga sandstenen på ett sätt som skapar en större skönhet än rena linjer och klara färger förmår, och dessutom något annat och svårfångat, inger en känsla av den renaste magi som konst kan skapa. Den har under århundraden ansetts vara Guds boning, hans imponerande hemvist som tveklöst injagat såväl skräck som en känsla av säkerhet och trygghet hos de många människor som levt och trälat ute på slätten och brukat de brunsvarta åkrarna.

Denna natt ligger dock inte Domkyrkan ifred. Yngre röster, säkerligen några som studerar vid den lilla staden på slättens universitet, hörs skråla och ge hals efter bästa förmåga. Ingen låter – ännu i alla fall – aggressiv eller provokativ; ingen låter heller genuint glad.

Det är mer beklämmande än så.

De härmar lycka. Det är som tomma gester av glädje, ett dåligt framfört skådespel utan egentlig publik. Enbart de själva är de bedragna åskådarna till sin egen nattliga framfart och föreställning som mest är renodlad förställning.

De försöker, nästan krampaktigt, tvinga fram en uppsluppen stämning och ett kamratskap som naturligt inte finns där emellan dem.

Jag känner ingen ilska. De stör mig inte. Vad jag förnimmer är i stället beklämning, en stillsam och starkt sordinerad sorg över alla de omöjliga och orimliga krav som tycks prägla och hemsöka unga människors liv och leverne sedan ganska lång tid tillbaka. Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit. Hetsen är för stor, jakten på karriär och framgång för intensiv. Framtiden framstår för många – såvitt jag förstått – som inställd, som avvecklad på förhand.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Mot den bakgrunden betraktar jag min uppväxttid – och även mig själv – som osedvanligt gynnad. Den luft jag andas – och framförallt andades när jag var i deras ålder – tycktes och tycks mig ännu vara rikhaltigare, mer syremättad och avsevärt mer full av löften och en sorts grundläggande hoppfullhet.

Det finns måhända ingen enkel eller övergripande förklaring – även om flera dyker upp i mitt bakhuvud – och heller ingen orubblig grund för den förväntan på och tilltro till de kommande morgondagarna som mitt liv berikats och formats av.

Likväl har den alltid funnits där. Likväl finns den kvar där, dock ej längre till fullo intakt. Framtidstron, en tillit och tilltro till att den tid som hör morgondagarna till kommer att blir bättre och rättvisare än de många årtionden av förtryck och orättfärdighet som hunnit passera, har under över tusen år varit grunden för vår civilisation och syn på historien och världen.

Det är, tänker jag här i min ensamhet under det att dimman lättar och staden åter träder fram ur sitt disiga dunkel, ett sant privilegium att vara ett barn av rekordåren.

Och det är ett stort ansvar. En sorts tvingande plikt.

Jag undrar så här inför de kommande helgerna om jag äger kraft att axla ansvaret, om jag förmår att leva upp till denna tvingande plikt som kräver optimism och en tilltro till den enskilda människans inneboende förmåga.

Jag hoppas verkligen det.

The post Plikten att tro på individens förmåga first appeared on Opulens.

MORGONDAGEN. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad, skriver Sofia Nerbrand som är kritisk till den rådande samtidsandan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De höga futuristiska husen i stadsdelen Hyllie i Malmö närmar sig. Mamman ställer frågan till barnen i bilen vad de tycker om dem.

”Usch”, utropar de med en mun. ”De påminner om framtiden. Vi vill inte dit!”

Den med mig jämnåriga mamman — vi gick ut grundskolan när Muren föll och växte upp med en känsla av att allt skulle lösa sig — berättar hur pessimistiska hennes barn är i samma ålder som vi var 1989. Den nya lömska tekniken, klimatförändringarna och terrorismen kommer att ta kål på både människor och planeten. Det lär de sig i skolan och det är vad många medier förmedlar.

Det är sant att det rör sig om verkliga hot. Det är ett faktum att rädsla för undergången alltid har funnits. Men det finns ett val mellan pessimism och optimism huruvida problemen går att lösa.

Väljer man svartsynen — att framtiden är en hemsk plats — försvinner motivationen att göra något. Att bry sig om något över huvud taget. För varför utbilda sig och jobba hårt om allt ändå kommer gå åt helvete? Dessutom mår man hemskt dåligt av att fokusera på det mörka. Det vet varenda en som upplevt en depression.

Bestämmer man sig för att anlägga en mer positiv syn på saker och ting är det lättare att finna lösningar. Det är de dagar man går upp på morgonen och finner inspiration och glädje som man ofta flyttar berg under dagen. Man blir utåtriktad, söker samarbeten och får tummen ur.

Framtiden är inte förutbestämd. Inte ens klimatfrågan är avgjord. Människan har löst otaliga problem fram tills dagens datum. Vi lever trots allt i den bästa av världar på så många vis — tack vare människans förmåga att samarbeta, samtala och uppfinna. Människor lever länge och bättre än någonsin och en hel del miljöförstöring har vi kommit tillrätta med. Läs Roslingboken Factfulness om ni inte tror mig.

Jag ifrågasätter inte magnituden av klimatfrågan. Men jag vill utmana den utbredda pessimismen. För den löser ingenting — tvärtom.

Politiker som bekräftar människors oro ”genom att ta den på allvar” utövar dåligt ledarskap. Det spär bara på rädslor och handlingsförlamning, ökar viljan att finna syndabockar och göder negativt tänkande. Detta är giftigt för ett samhälle.

Känner ni igen det i den rådande samtidsandan?

Jämför med gott föräldraskap. När barn ramlar medan de håller på att lära sig cykla uppmuntrar vi dem att fortsätta — trots skrapsår på knäna. Det är för att de ska förvärva en förmåga att ta sig fram för egen maskin i livet. Uppfyllas av frihetskänslan och den där totala lyckan när de kan trampa runt kvarteret själva. Ta ett krafttag framåt.

På samma sätt borde politiska ledare agera för att öka självförtroendet i befolkningen. Inte minst hos det uppväxande släktet. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad.

Länge leve optimismen!

The post Till optimismens försvar first appeared on Opulens.

BUSSVREDE. Vart är vi på väg? Crister Enander berättar om en obehaglig busstur där unga människor ignorerar en äldre dam i behov av en sittplats. Med en väl fokuserad vrede reflekterar han här över denna resa och vilka slutsatser vi kan dra.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig. Hon ser plågad ut efter att tryckt in sitt kort i avläsaren. Damen börjar snart att flacka vilset med blicken. Hon ser inte bara orolig ut. Hon är rädd; rädd på allvar.

Det här kan gå illa, tycks hon tänka. Hon tar tag i en av lodräta ledstängerna och håller sig krampaktigt fast. Handen vitnar. Så hårt håller hon sig fast. Lukten är kvav och kvalmig. Regnet verkar ha följt med alla resenärerna in i bussen. Ryggen på damen är krum, hon förmår inte att stå rak. Åren tar obönhörligt ut sin rätt. Det vänstra benet bär henne knappt. Alla i bussen ser tydligt att det är stor risk och överhängande fara att kvinnan riskerar att ramla omkull där hon står. Minsta tvära sväng eller en hastig inbromsning så kommer hon inte att klara av att hålla sig fast, utan riskerar fara omkull på golvet.

Strax intill henne sitter tre ungdomar. Två killar och en tjej. Gissningsvis är de i femtonårsåldern, kanske något år äldre. De är nästan helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Vad de gör i mobilerna går inte att avgöra på håll, men de pratar om vad de ser på de små skärmarna och skrattar till då och då. Rått men allt annat än smittsamt. De existerar enbart i sin egen lilla avskärmade bubbla. Tjejen ler mot den ene av killarna som genast sträcker på sig en aning. Bussen kränger plötsligt till. Damen svajar och viftar med den fria armen i luften och lyckas med möda att hålla sig upprätt. Skräcken har nu börjat sprida sig i hennes ögon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ansiktsfärgen är alltmer spöklikt vit. Ingen reagerar. Ingen vill se den åldrande damens predikament.

Likgiltighet? Egoism? Den bedövade och känslomässigt stumma nutidsmänniskans normala ointresse för alla anonyma människor som korsar deras väg i en totalt anonym stad där inte en människa frivilligt bryr sig om en annan människa.

Jag står, aningen vingligt och håller mig fast i en stropp från taket, och tittar på de tre ungdomarna.

Tankarna rusar runt, aggressivt och upprört som några tokiga kackerlackor. Hela min uppfostran — mina föräldrars självklara ord om artighet, omtanke och inte minst om respekt för äldre — ekar ilsket och ettrigt inom mig som kommandoord över en enslig hed. Snart börjar det dunka i tinningarna. Pulsen stiger. Adrenalinet forsar fort och raskt runt i kroppen och riktigt fräser till i hjärnvindlingarna. Jag tänker inte speciellt mycket. Autopiloten har tagit över. I stället kliver jag fram dit ungdomarna sitter och fäster blicken — hård och rak — i ögonen på den lite tuffare killen, han som tjejen nyss tittade aningen uppfordrande och utmanande på. Med bestämd röst hör jag mig själv säga att de genast ska resa sig upp.

“Damen måste få sitta. Res er upp. På direkten!”

De lyder omedelbart. De ställer sig upp utan att ens hinna tänka efter. Och damen rör sig med försiktiga rörelser mot den närmaste sittplatsen.

Tacksamt sjunker hon ner. Flickan tar hennes matkasse och räcker över med en vänlig gest. Damen ler. Oron — liksom den förbiilande skräcken som nyss syntes likt en svart vass skärva i ögonen — har nu helt lämnat hennes ansikte. Hon ser tacksam och avsevärt lugnare ut. Hennes andning är besinnad och jämn. Vad tänkte ungdomarna? Såg de verkligen inte damen? Noterade de överhuvudtaget inte hennes påtagliga besvär och hennes rädsla för att falla och riskera att skada sig?

Jag vet ärligt talat inte. Egentligen skulle jag vilja fråga vad de tänkte när de satt där mer eller mindre uppfyllda av sig själva och självbelåtet skrattade åt varandras kommentarer.

Jag tror verkligen inte att ungdomarna är elaka eller illvilliga. Att de är rätt rejält odrägliga i sin totalt uppslukande självupptagenhet råder det däremot knappast någon tvekan om. Bubblan är liten. Bubblan är tät. Ogenomtränglig; nästan inga intryck tar sig igenom. Men någon ond vilja finns det egentligen inte i dessa unga människor. De ser bara inte. Damen fick inte plats — inget möjligt utrymme — i deras krympta verklighet.

Fjorton år på det femtonde, hur ser då morgondagarna ut? På vilket sätt tar sig deras vardagar form? Vad fylls alla dessa grå och kalla timmar — när skolan äntligen är avklarad — med för innehåll? Finns det något som ger deras liv en känsla av meningsfullhet och hopp om ett drägligt liv? Det är inte lätt att gissa där jag står och svajar på bussen som kränger hit och dit i svängarna då chauffören verkar leka galen slalomåkare i brantaste pisten. En rätt så ung man med en flicka i femårsåldern har satt sig invid damen som letar i sin handväska efter gud vet vad, men viktigt verkar det vara.

Dessa ungdomar har, dessvärre, berövats inte bara sin framtid, utan långt värre: de har fråntagits själva tanken på en framtid och en framtid som innehåller löften och hopp. Tonåringar idag vågar inte lita på att de kan forma framtiden på egen hand. Omständigheter i princip helt utom deras kontroll kommer att styra och bestämma innehållet och riktningen i deras kommande dagar och år. De har berövats — bestulits på — framtidstron. Drömmar är inte längre värda att drömma såvida de inte är makabra mardrömmar med apokalyptiskt och svärtat innehåll. En av den västerländska civilisationens avgörande och bärande hörnpelare har raserats. Den linjära synen på historien, som varit självklar allt sedan kyrkofadern Augustinus och hans “Bekännelser” från år 397, har nästan som i smyg ersatts med en mer kalejdoskopisk och tumultarisk uppfattning av förflutenhet och framtid. Det finns inte längre någon tilltro till att det kommer att bli bättre. Framstegen är inställda. De ljusa tiderna ligger bakom oss. Det är skrämmande att unga människor idag ser på världen i så mörka färger. Men felet är vårt.

Att de tre ungdomarna lever såsom inneslutna i en självupptagen såpbubbla, egoistisk och ofta narcissistisk, är inte att förvåna. Det är ett symptom. Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet.

Så trots min ilska när jag såg ungarna strunta i damen och hennes problem att hålla balansen måste jag backa. Tonåringarna, de tre självupptagna snorungarna, är inte bara offer för en taskig och bristfällig uppfostran. De är resultatet av en galen samhällsutveckling.

När jag sedan kliver av bussen är mina tankar många och sinnet upprört, men inte på grund av tonåringarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Helgläsning: Vart är vi på väg? first appeared on Opulens.

NYA DIKTER. Vi kan idag presentera två nya dikter av Malmöpoeten Cyril Tönisberg. Det handlar om en reflexion och en fantasi.

PERSONLIGA HINDER FÖR ATT BLI NAZIST

Har aldrig
varit någon
gruppmänniska

Trivdes
aldrig
riktigt

i

vargungarna
scouterna
schackklubben
söndagsskolan
simskolan

(Fantomenklubben
var nog
den förening
som låg mig
närmast
hjärtat
men
så
slapp
man ju
också
träffa
de
andra
medlemmarna
i densamma)

Eller

i

riktiga skolan
gymnasiet
lumpen
högskolan

Fan,
jag trivdes
ju inte ens

i

min
egen
familj

BEIJING (författardrömmar)

I den relativt
fridfulla natten
gav plötsligt
ett gäng vrålkåta
marskatter
utlopp för
sina känslor

oartikulerade ljud
som tycktes komma
från andra sidan graven

Det lät som
10 000 lobotomerade galningars,
10 000 aborterade fosters dödsskri
och väckte
halva kvarteret

En packad granne
som satt och halvsov
på sin balkong
reste sig
vinglande upp
och
började hiva ner
glasflaskor
mot dem

Flaskorna detonerade
likt handgranater
mot gatstenarna
i gränden

Det skrämde iväg katterna
till nästa kvarter
och väckte
ytterligare
några grannar

Strax började folk
gapa och skrika
på varandra

från höger
till vänster
och tillbaks igen

De svettfuktiga sängkläderna
hade inte velat bedöva mig
hade inte velat
försänka mig
till en något mindre
ångestladdad tillvaro

Jag hade legat
och vridit mig
under
minst två-tre timmar
i insomningsförsök
men nu gav jag upp
Fan-fucking klarvaken!

Jag reste mig från madrassen
och satte mig vid köksbordet
hällde upp ett glas
whisky
från den fortfarande
halvfulla flaskan

Var sugen på en cigarett
men hade aldrig
lyckats njuta av nikotin
i denna asiatiska bastumiljö
varm, riktigt varm
rök
i lungorna

Nej, tack
det var
inget för mig
inte längre

Jag hade faktiskt,
tack vare omständigheterna,
lyckats sluta röka
efter nästan 20 års beroende

Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev:
”Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev”

Sedan reste jag mig
och gick
fram till fönstret

Grannarnas okvädingssymfoni
hade bedarrat

Det var fortfarande någon dryg timma kvar
tills gryningens inträde
men termometern visade redan
28-29 grader Celsius

Det skulle bli ännu en stekhet dag
under smogen
i
Mittens Rike

Jag återvände till
skrivmaskinen
medan
jag hällde upp
ännu ett glas

Började känna mig
riktigt…

Munter!

Såg mig runt i lägenheten
Diskhon var ok
inga kackerlackor
i sikte
men
tvättkorgen
var överbelamrad
och längst upp
låg minst fem par
mensbefläckade trosor

Lin var inte heller
Den Mest Ordningsamma

Mobiltelefonen ringde
Det var
inte oväntat
Farbror Fu

Han ville nog
att jag skulle börja
hjälpa till igen
men jag var trött
på att smuggla
fågelbon och förfalskad sprit
så jag svarade inte

Skrev
”Plonk, plonk, plonk,
plink, plink, plank”

Kanske var det dags
att återvända
hem

Kanske var Beijing 2020
inte min stad längre

Det hade gått bra väldigt länge
men inget
varar för evigt
och regelverket
hade inte
varit till min fördel
på sistone

Problemet var bara
att jag inte hade något
Hem
hade egentligen aldrig
haft

Tömde flaskan
i glaset

Ljuset började visa
sin slöjbestänkta sida
därefter
dröjde det aldrig
länge,
några enstaka minuter bara,
innan dagen var kommen

Det var som att släppa upp
en rullgardin
i slow-motion

Lin borde
dyka upp
när som helst

Jag försökte finna någon tråd
något att skriva om
Värmen, fukten, livet, döden, närvaron…
men kom aldrig igång

Lagom berusad
gick jag och la mig igen

Somnade direkt

The post Lyrik: Nazismen & författarframtid i Kina first appeared on Opulens.

HOT ELLER LÖFTE. Tekniken och den artificiella intelligensen utvecklas i allt snabbare takt. Vår krönikör Sofia Nerbrand resonerar kring möjliga konsekvenser för samhällsutvecklingen. Är tekniken ett hot eller ett löfte om en bättre framtid? 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I hörlurarna ringlar, för mig, nya toner ut. Spotifys algoritm finner nya spår för just mig varje måndag. Kontoret har jag bokstavligen på fickan. Min smarta telefon ger mig tillgång till alla siffror, bokstäver, bilder och människor jag behöver genom ett otal funktioner och kanaler.

Behöver jag en större skärm viker jag enkelt upp min MacBook. Just nu sitter jag på ett kafé och runtom mig sitter andra med lysande äpplen, vita sladdar upp i öronen och ett blåvitt sken i ansiktena. Arbete utförs. Kommunikation sker med personer på andra sidan jorden. Räkningar betalas.

Den ”nya” tekniken har revolutionerat våra liv. Både som konsumenter, kreatörer och uppdragstagare.

Och då är vi bara i början av den fjärde industriella revolutionen. Internet of things, artificiell intelligens, robotar, digitalisering, självlärande maskiner, virtual reality och så vidare är på väg att påverka oss mer än vad som är enkelt att föreställa sig. Och tekniken är redan här — och den sprids och utvecklas exponentiellt.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fundera bara ett ögonblick vad det betyder att en Tesla kan lära sig att köra på ett komplicerat vis och sedan skicka denna färdighet till alla andra bilar av samma märke. Varje enskild enskild enhet behöver inte lära sig, eller för den delen programmeras eller styras manuellt.

Robotar med armar och ben har lärt sig att springa självständigt i kuperad terräng och till och med göra volter. De kommer i stor skala att utföra en mängd fysiskt ansträngande eller enahanda arbetsuppgifter i framtiden. I ”smarta” fabriker fixar ”intelligenta” maskiner redan såväl massproduktion som skräddarsydda beställningar i liten upplaga.

Artificiell intelligens skapar och utprovar nya banor i datorspel. Världens första virtuella nyhetsuppläsare visades upp av ett kinesiskt mediehus häromdagen. Både avatarernas röster och utseende är baserade på verkliga nyhetsankare och de kan läsa upp nyheter med hjälp av artificiell intelligens.

Drönare kan känna igen ansikten och med stor precision döda mängder av människor utan andra materiella skador. Stater kan samla all information om medborgarnas liv och styra deras beteende, inte minst genom att ingjuta rädsla för bestraffningar.

Fundera. Försök att föreställa dig framtiden. Vad kommer inte att vara möjligt?

För oss som konsumenter innebär skiftet att utbudet av det mesta kommer att öka samtidigt som priserna sjunker. Erbjudanden kommer att bli utformade efter enskilda preferenser och bli alltmer tillgängliga. Resurser kommer att användas alltmer effektivt; optimering driver mycket av den nya tekniken.

Arbetslivet kommer att påverkas genom att maskiner gör allt fler uppgifter. Inte bara vad vi har gett dem att utföra, utan också analys, diagnos och nya kreativa lösningar. Synergierna mellan människa och maskin kommer förmodligen att bli den intressanta skärningspunkten. Många arbetsuppgifter kommer att försvinna, andra kommer att tillkomma. Räkna också med att basala behov snabbt kommer att vara uppfyllda varför fritiden mycket väl kan öka för det stora flertalet.

Då vill det till att var och en finner mening utanför jobbet. Förändringarna kommer att vara utmanande och jobbiga för många. Hur ska jag finna min plats? Hur ska jag försörja mig? Hur ska jag kunna lära mig nytt? Kommer den nya tekniken att bli farlig?

Måhända att politik slår pengar — men teknik slår politik, som entreprenören Jan Stenbeck en gång uttryckte saken. Men tekniken får inte slå etiken. Teknik är aldrig farlig i sig själv. Med en kniv kan man skära en brödskiva — eller skära upp en annan levande människa. Det är samma sak med allt det nya.

Det är hur vi använder tekniken som är det avgörande. Industri 4.0 har alla möjligheter — rätt utnyttjad — att skänka oss ett paradis på jorden. Totalitära krafter kan göra världen outhärdlig på en helt ny nivå. Genom normsystem, lagstiftning, mellanmänskliga relationer och interaktion med tekniken styr vi alltid vår egen framtid. Ansvaret går aldrig att delegera till nog så kloka artificiella intelligenser.

Hur som helst — brace for impact. Kraften i de förestående förändringarna är enorm.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Den nya tekniken är redan här first appeared on Opulens.