FAMILJEARV. En dag kommer allt det här bli ditt. Problemet är bara att ingen vill ha “allt det här”. 

Andreas Öhmans nya långfilm bygger på händelser i hans egen familj.

– Det är som en sorts omvänd arvstvist, säger han.

Det var när Andreas Öhman åkte hem till Ångermanland sommaren 2016 som idén till manuset kom.

Precis som i den kommande filmen “En dag kommer allt det här bli ditt” ville hans föräldrar att något av de tre syskonen skulle ta över gården och flytta hem så småningom.

– Situationen då var att inget av syskonen ville flytta hem och ta över, säger Andreas Öhman, som både har skrivit manuset och regisserar.

– Det började där. Alla familjer har ju någon form av arvstvist. För mig blev det en inspiration till att skriva filmen.

Att skriva om den egna familjen har dock varit en utmaning, medger han. För att kunna hålla lite distans har han därför bland annat valt att ersätta sig själv med serietecknaren Lisa (Karin Franz Körlof) i filmen.

Vilket i sin tur är en utmaning för huvudrollsinnehavaren.

– Man glömmer ibland nästan bort att Andreas varit med om det här, jag har kanske varit ganska hänsynslös i det här arbetet. Men han är ju väldigt välkomnande i det också, säger Karin Franz Körlof.

Och igenkänningsfaktorn är hög.

– Ja, jag tänker mycket på hur jag själv är mot mina föräldrar, så ibland drabbas jag av dåligt samvete efteråt.

– Lisa för mig är verkligen den klassiska, eviga lillasystern. Det tror jag att jag är också. Man tar saker lite för givet för att man är yngst.

“Bättre och bättre”

Efter inspelningar i bland annat Kramfors har teamet nu flyttat sig till en vitmålad gård i Östadkulle utanför Vårgårda i Västergötland.

Det är här som inomhusscenerna och vissa utomhusmiljöer på filmfamiljens gård ska spelas in.

Vid en fotbollsplan några hundra meter bort, utanför Östadkulle SK:s klubblokal, har föräldrarna, Suzanne Reuter och Peter Haber, en tillfällig paus i filmandet.

De båda veteranerna har en lång rad filmer på sina meritlistor – men det är första gången de gör en långfilm tillsammans.

– Man blir bättre och bättre. Man kan till och med säga till sig själv nuförtiden att ”jag är ju bra, jag kan ju det här”, säger Suzanne Reuter.

– Jag har fått så mycket uppmuntran att jag kan säga det nu. Man kan ju ändå misslyckas kapitalt, men för det mesta kan jag ju det här.

“Konstigt yrke”

Peter Haber håller inte riktigt med:

– Det kan inte jag säga. Jag kan mycket väl förstå det, samtidigt har allt två sidor. För mig har kraven på mig själv blivit mycket högre, säger han.

Men kanske är just det en fördel för samarbetet, fortsätter han.

– Vi är lite olika, Suzanne och jag, men det är kanske därför vi har så kul när vi jobbar ihop, att vi är så motsatta i vår uppfattning av det här konstiga yrket som vi valde för 40 år sedan.

Godkänt från mamma?

På eftermiddagen ska ytterligare en scen spelas in, den här gången vid ett dukat kaffebord utanför gården. Andreas Öhman ger ett par sista instruktioner till sin filmfamilj innan han ställer sig bakom kameran.

Hur den riktiga familjen kommer att reagera återstår att se.

– Det blir något annat, dels skriver man om en massa gånger, dels blir det något annat när skådespelarna kommer in, säger Andreas Öhman.

– Men min mamma har fått läsa manuset. Så det är väl något slags godkännande.

TT: Hur tror du att det blir när familjen och andra närstående ska se filmen?

– Ja … jag vet inte. De vet ju platsen som det är baserat på, så många som är hemifrån kanske kommer att ha svårt att fokusera på storyn, för de kommer att tänka på hur det ser ut, säger Andreas Öhman.

– Men jag är väldigt peppad på att de ska se den. Jag är lite orolig för min syster och min bror, de kanske är lite längre dragna på ett humoristiskt sätt. Men vi har inte blivit ovänner innan filmen har premiär i alla fall.

Jens Bornemann/TT

The post “Omvänd arvstvist” i Andreas Öhmans nya film first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Anna Lindberg besitter en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga.” Bo Bjelvehammar har läst Ameenas resa.

Ameenas resa av Anna Lindberg
Ekström & Garay förlag

Anna Lindberg är historiker, hennes avhandling handlade om kvinnor i södra Indien och hon har publicerat flera vetenskapliga böcker och artiklar. Under flera år bodde hon och forskade i Indien och besökte då många andra länder i Sydasien. Hon har även undervisat på universitetsnivå i både Sverige och USA och är aktiv inom frågor gällande flyktingar och särskilt asylsökande i Sverige. Detta är hennes första roman.

Ameenas resa består av ett antal månadsblad, från september 2012 till februari 2019, som i huvudsak behandlar människor och miljöer i Afghanistan. Men det finns även berättelser från platser i Indien, Iran, Turkiet och Grekland samt av naturliga skäl nedslag även i Sverige. Här finns olika människors livstrådar som vävs samman till en organisk enhet. Här finns människor som är utsatta, som lever under ständig rädsla. Nej, det är fel ord – de lever under skräck och ständig oro. Det kan komma besök som kräver allt de har, som förolämpar alla och för bort medlemmar av familjen. Allt sker av godtycklighet och det finns ett fåtal människor som går att lita på.

Familjen blir inte sällan navet och tryggheten. Därför blir angrepp på familjen så centrala och avgörande. Och det är mer regel än undantag att familjer splittras; medlemmar försvinner och ingen vet för hur lång tid.

Ameenas resa är en fysisk berättelse: du känner som läsare den smärta och den ovisshet som likt dimma sveper in över familj efter familj. Men de familjer som finns på Anna Lindbergs arena har ett mål: att lämna sitt land, att skapa ett nytt hem. Att fly är att vara i händerna på och beroende av andra människor. Faserna i flyktprocessen är vidriga. Människors ondska är utan gränser, de behandlar andra människor som boskap, som objekt.

Nu finns det i denna berättelse undantag. Det finns goda människor, som utan vinning och av medmänsklighet hjälper andra så att de kan komma till ett annat land, samla den utströdda familjen och skapa ett nytt hem, om det nu är möjligt.

Anna Lindberg kan sitt ämne, hon har även en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga. Hon skriver på ett övertygande sätt. Det är en synnerligen angelägen bok, inte minst nu, när det finns ett nygammalt styre i Afghanistan.

The post Övertygande roman om flyktens fasor first appeared on Opulens.

FRAMHÄRDNING. Jag är sex år när jag ser kniven med det rosa skaftet riktad mot hans egen mage, hör det hetsiga skriket utan innehåll och min mammas gråtande vädjan. I nästa sekvens ser jag honom försvinna för alltid nerför en spiraltrappa i trapphuset. Polisen skulle hitta honom i Tyskland en tid senare. Jag kunde ha blivit rasist men det är jag inte för min mamma visade prov på styrka genom att göra reda i skuldförhållandet: idag sitter min pappa och dreglar på ett vårdhem någonstans i Småland.

När jag läser “Gömda” av Liza Marklund kommer jag till sekvensen där Mia öppnar en rumsdörr och möts av dottern Emmas tårdränkta ansikte efter att hon och Anders kastat ut Mias före detta ur huset. Sedan väller någonting över mig: ett raseri som börjar från tårkanalerna och fortsätter ut i kroppen, en eld som förvandlar blod till lava och armar till sten. Då vill jag göra skada. Det hade varit hur lätt som helst för mig att bli rasist. Men jag tror att det är skillnad på individ och kollektiv och att det är av avgörande betydelse att begripa det: om jag hade blivit rasist hade det varit ett vilselett uttryck av den ångest som en kliniskt galen, utländsk pappa lämnat efter sig.

Det finns en gemensam nämnare mellan politisk hållning och personliga preferenser. Sådan är politikens kraft, att den fungerar som förlängning av individen. Min mor läste ut “Gömda” på fyra timmar och säger att den lika gärna kunde ha handlat om henne: hon gömde oss hos grannen så att vi skulle slippa se vad han gjorde med henne. Jag väntar fortfarande på dagen då jag kan ta mig igenom det första kapitlet utan att bli en fara för omgivningen. Ska jag låta det gå ut över alla kliniska galningar och utlänningar? Det har funnits dagar då jag velat åka ner till till Småland och vrida hans kropp ur led. Men jag tror på individen i 40-talismens anda, därför att kulturen fanns innan individen och därför måste det självständiga tänkandet alltid framhärdas.

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jag kunde varit rasist first appeared on Opulens.

SORG. “Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic
Ellerströms (2017)

Vilken är den farligaste platsen för en människa att vistas på? Mitt svar på den frågan är: I familjen. I synnerhet hela den tid man är barn och i beroendeställning till vårdnadshavaren. Visst, det finns en mängd lyckade konstellationer. Heja dem. Fint att de förstått hur man bör göra för att inte fucka upp sina barns uppväxt, men jag skulle tippa på att det finns fler misslyckade än lyckade.

Jag är cynisk, jag vet. Hoppas på att jag har fel. Men jag är barn av min uppväxt, har sett dysfunktionaliteten på nära håll och den är inte vacker. Att reparera de skador en barndom kan tillfoga en tar åratal, kanske en livstid. Värdefull tid som kunde brukats till annat. Må bra till exempel. Debutanterna Johanna Frid och Gordana Spasic har på detta tema samskrivit lyrikdebuten Familieepos, och det kan vara det tyngsta jag läst på flera år. De inleder med:

Säg det första du kommer att tänka på när du hör: barndom

comeback
var har du varit

to hell and back

Ett anslag mörkare än natten och en fingervisning om vad som komma skall. Efter denna passagerit följer en nedstigning i en uppväxts subsystem, ömsom kommunicerat på danska ömsom på svenska. Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen. Här är det inte ens en good enough parent vi talar om: Modern åker i fyllecell, kommer hem utan ögonbryn, självmedicinerar.

Den perifera fadern som dyker upp ibland blir förbannad en gång när barnet kissar på sig och byter därför inte hennes kläder. Modern lagar gröt på mjölk och gammalt bröd eftersom det inte finns mat hemma, ger barnet C-vitamin när det lider av anemi. Polisen knackar ibland förstrött på dörren. Moderns nya kille är en krigsveteran som dunkar hennes huvud i väggen och hotar med att knäppa hennes barn. Modern har ytterligare en ny kille, den kolastinne Björn som hon hänger hos hela veckan medan barnet är ensamt hemma. ”Jeg har aldrig känt en såden frygt för nogen, som den jag känt för min mor” säger diktjaget och man förstår precis vad hon menar.

Vanvården och dess konsekvenser går i en enda lång streckning genom Familieepos, det är ruskigt mörkt och ruskigt välsytt. Det är om pisset, säden, kuken och sorgen, måhända typiskt språk för dansk samtidspoesi, men det är mig egalt – jag tänker att ny dansk poesi ser ut så för att den vågar och att den befriar oss. Det är om att plötsligt vara bröstarvinge till en farmor man inte visste hade dött, om kattkiss, krigets killar som hälsar på modern och att undra var i kroppen skammen sitter. Men mest av allt är det om sorg som är oändlig; interfolierad genom Familieepos finns sorgen som ständig klangbotten: ”ingen benämner den stora ledsamhet som sväljer kroppen hel och hållen”. Sorg över att inte ha haft det normala utan istället det sjuka, när det normala är det enda man önskar sig. Det att passa in och slippa känna sig som en ”cepe-brud som bara grinar”, en som folk tror är sjuk i huvudet.

Frids och Spasics röster tvinnas efterhand samman till en, omkväden loopas och sentenser ur bland annat Inger Christensens Alfabet (1981) parafraseras liksom Kristina Lugns dikt Du ska få ett panoramafönster ur Hejdå, ha det så bra! (2003). Som om diktjaget griper efter små halmstrån av en bättre värld, hopp att väva in i sin egen läckande för att täta den. Efterhand som jaget blir vuxet fortsätter försöken att ta fäste i de sunda, hela, genuina människorna och relationerna. Men den återkommande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt:

jag tror iaf inte jag är en Sån Som Klarar Sig
jag tror jag är en Sån Som Somnar I Ett Dike
om jag hade klarat mig hade jag gjort det för längesen, haft ett hus fx
gjort big business
instagrammat bilder på mamma med en emoji med hjärtögon under
skrivit att hon var en riktig queen… inte Dronning Margarethe…
jag vet inte om det går att Klara Sig
för man bor ju i en skog av oro

Jag får en Bjørn Rasmussen-känsla av Familieepos, måhända är det danskan som förleder mig dit, men det vore att förenkla. Nej, det är något i det brutalt snuskiga, sunkiga och söndertrasade som pratar med Rasmussens senaste diktbok Ming (Modernista). Vilket förvisso inte gör någonting alls. Gemensamt för de tre är även att det i all sörja finns en viss humor, kanske för att göra det möjligt att överhuvudtaget närma sig de här markerna. Det kollektiva skrivarbetet är något jag starkt tror på. Inom konsten är samarbete mycket vanligt, men inte inom litteraturen. Varför är det egentligen så? Anses skrivandet så heligt som praktik att det helst skall utövas ensamt? Jag vet inte. Dock, tidigare i år släppte poeterna Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen den fina och gemensamt skrivna Ömhetsmarker (Schildts&Söderströms) som fått idel fina recensioner. Låt oss hoppas att fler väljer den gemensamma vägen.

Alla artiklar av Helena Lie

The post En mästerlig debut first appeared on Opulens.

ÖVERGREPP. “Jag minns inte varför hon drog undan draperiet till duschen men hon skulle i alla fall se på mig när jag duschade. Hon upptäcker att jag börjat få pubeshår och kräver då att få känna på håret.” Pseudonymen Agnes Vittstrand berättar om en adopterad persons upplevelser av sexuella övergrepp och hur våld som drabbar det adopterade barnet i familjen är komplicerat då kolonialism blandas med patriarkal kärnfamiljsideologi.

Två saker hindrar oss från att berätta: Familjehedern och förtalslagstiftningen.

Det är mycket enklare för närstående att anta att det bråkiga barnet ljuger, än att de välordnade och trevliga vuxna är förövare. Utsatta barn ifrågasätter vuxenvärldens omdöme, och hela kärnfamiljsideologin, när de berättar. De ifrågasätter föräldrakärleken och samhällets ideologiska grundvalar. För att vuxna ska kunna behålla en hedervärd självbild hotas barn till tystnad av förövarna, och tuktas (medvetet eller omedvetet) med sociala straff av hela omgivningen. Det barn som håller fast vid sin historia förlorar allt. Därför kan barn sällan berätta om vad som händer, och därför kommer endast tio procent av alla sexbrott mot barn till myndigheternas kännedom. Färre än fem procent av dessa leder sedan till fällande dom, och om våra förövare inte blivit fällda har vi inte rätt att berätta offentligt om brotten vi utsatts för. Det är förtal att peka ut någon som pedofil. Så vi har inte rätt att berätta våra egna historier. Men vi kan berätta varandras.

Den här texten handlar om en adopterad persons upplevelser av sexuella övergrepp. Jag skriver hennes historia med både mina och hennes ord, på samma sätt som andra skrivit min, för att erfarenheten förtjänar att erkännas även när ingen kan stå för den. Jag skriver som en solidaritetshandling, för att dessa berättelser bara kan finnas där solidaritet finns, men den här historien tillhör inte mig. Jag gör inga anspråk på att förstå eller ha rätt att definiera hur det är att utsättas för rasism av sina föräldrar. Jag vet inte hur det är att leva i en familj där inte bara förtryck baserade på ålder, familjeposition och kön påverkar, utan där vissa familjemedlemmar rasifieras av andra, där kolonialisering pågår i hemmet med barnets kropp som föräldrarnas territorium att behärska, civilisera och exploatera.

“Hela min barndom, och till viss del även nu som vuxen, har min mamma haft absolut noll förståelse för att jag behöver gränser. Som barn tog det sig uttryck på en rad sätt som inte är olagliga, och några som är det. Bland annat ville hon helst vara med varje gång jag var på toa eller duschade ända upp till jag började gymnasiet. Jag fick inte låsa om mig på toa förrän jag flyttade hemifrån. Hon kan fortfarande komma med ironiska eller sura kommentarer om att jag inte borde låsa när jag går på toa. Att hon ju kan behöva något där den korta stunden jag är där inne. Hon har också haft en stor fixering vid min kropp. Att prata om den, diskutera dess utseende och funktioner utan hänsyn till vad jag velat. Hon berättade till exempel för alla som fanns i närheten när jag fick min första mens (för mina mostrar och deras män, mina kusiner, vänner, kollegor och så vidare). Hon har velat komma in i provrum och ta mig på brösten när jag testade BH-ar et cetera.”

Vårt samhälle är förtjust i en fantasi om de dåliga föräldrarna som monster som alla känner igen, men ofta kan det vara så att den förälder som misshandlar barn och utsätter dem för övergrepp enbart följer samhällets förväntningar. De kan vara välanpassade individer med bra sociala förmågor.

I utbildningsmaterial till blivande adoptivföräldrar från sjuttiotalet uppmanas föräldrar att undersöka om flickors bröst ömmar, föräldrar ska lukta i armhålan och undersöka pojkars testiklar och hud. I utbildningsmaterial som ibland fortfarande används finns närbilder på barns kön i olika stadier i pubertet och tillväxtkurvor där man kartlägger och jämför barns tillväxt från olika delar av världen; hur långa de olika kroppsdelarna är, i vilken ålder pubertet infaller, och så vidare. Syftet verkar att kartlägga hur barnens kroppar skiljer sig från en nordeuropeisk norm. Jag kan inte se skillnad på detta och den kartläggning som det fascistiska rasbiologiska institutet ägnade sig åt. Materialet är avhumaniserande i sitt gränslösa objektifierande. Dessutom går det ut på att sätta barnen i relation till en norm vars grundläggande logik alltid varit att skapa rasifierade som avvikande.

Eftersom barnet konstrueras som främmande kan alla närmande bli legitima, det avstånd vithetsnormen skapar måste överbryggas inom familjen och all närhet blir eftersträvansvärd. Gränserna suddas ut och barnens integritet faller helt ur bilden.

“Två minnen sticker ut, sånt som var så enormt över gränsen men som jag normaliserade in i övriga beteenden fram till för bara något år sedan. När jag var tio hade jag min första pojkvän. Mamma ville prompt veta om jag visste vad “hångla” var och tjatade på mig tills jag inte kunde säga nej till att hångla med henne för att visa vad jag kunde.

Det andra är från när jag var cirka 12. Jag stod och duschade och hon kom in på toaletten. Jag minns inte varför hon drog undan draperiet till duschen men hon skulle i alla fall se på mig när jag duschade. Hon upptäcker att jag börjat få pubeshår och kräver då att få “känna på håret” (ergo, ta mig mellan benen). Hon gjorde det tre gånger i rad, för att hon tyckte det var “kul”.

Jag tror att hon medvetet eller omedvetet fetisherade mig. Och att hon var väl medveten om att jag inte var “hennes” barn (biologiskt alltså) och att det därför var “okej” att skita i gränser. I jämförelse med vad andra varit med om, och vad jag själv utsattes för av en vän till familjen, är detta småpotatis, vilket nog är varför det tagit mig så länge att börja inse att det hon sysslade med inte var okej. ”

Vi har svårt att se och känna igen mödrars och kvinnors sexuella våld. Ofta verkar det inte vara njutningsdrivet utan det ser ut som om våra mammor utsätter oss för övergrepp för vår egen skull eller i någon slags gemenskap. Övergrepp som vi genast känner igen när en man begår dem blir grumliga och svåra att förstå när det är mamma som är förövare. Det är min fasta övertygelse att övergrepp som vi inte kan förstå som övergrepp gör stor psykisk skada. När vi inte kan förstå det som våld så kan vi inte förlägga det utanför oss själva, vi kan inte se att det var något som gjordes mot oss, istället blir övergreppen en del av vad vi är.

“Jag kan också se att hennes ignorerande av mina gränser lärde mig att vara gränslös med min kropp vilket bidragit till att jag var ett lätt byte för de pedofiler/hebefiler som senare gav sig på mig också.”

Ofta när vi som är offer klagar över våra mödrar får vi höra att det var fädernas fel, att våra mammor själva levde i våld och gjorde vad de kunde för att freda sig, att det är synd om dem att deras normsystem förskjutits så. Det är inte ok att ständigt, om och om igen, tvinga oss att känna sympati med en av våra förövare för att det våld hon inte utsatte oss för var det grövsta.

“Mammor kan vara lika beräknande och våldstörstande som pappor. Jag blev fysiskt skadad av min pappa, men det var i princip alltid på uppmaning av min mamma. Hon hade en stor del i hans våld mot mig och utnyttjade det till att hota mig med saker som “vänta tills pappa kommer hem, då får han minsann ta itu med dig!” Jag är rätt frustrerad över hur kvinnors föräldraskap förminskas till en reaktion på mäns ageranden.”

Det våld som drabbar det adopterade barnet i familjen är komplicerat, kolonialism blandas med patriarkal kärnfamiljsideologi. Dessutom osynliggörs och bortförklaras mödrars våld rutinmässigt, och att det förekommer att mödrar uppviglar fäder mot barn är sällan erkänt. Adopterade avkrävs också tacksamhet eftersom vi har en bild av att alternativet, att inte bli adopterad, skulle varit mycket värre. Samhället trivialiserar och förnekar det adopterade barnets utsatta situation.

Ofta stöter man på argument om att föräldrarna är utredda av socialtjänsten och därför skulle vara säkra för barnet, men det går inte att se på en person om de kommer utsätta barn för övergrepp. Jag har också sett argument om att barnet är önskat och därför skulle det vara tryggt, men detta är en naiv syn på våld. Våld i nära relationer bottnar ofta i kontrollbegär, inte i att den våldsutsatte är oönskad. Det finns en ovilja att erkänna utsattheten, men vem gynnas av lögnen om den trygga familjen?

Barns säkerhet får inte offras för att vuxna ska få behålla en hedervärd självbild. Vi har en skyldighet att se och erkänna att våld kan förekomma i alla familjer och att alla vuxna kan vara förövare. Det är också viktigt att nu vuxna offer få sina erfarenheter bekräftade, det går inte att bearbeta ett trauma som inte blir erkänt.

Hela tiden när jag skriver detta får jag impulser att erkänna de “goda föräldrarna”, betrygga dem och skriva att detta handlar inte om dem. När vi skriver om mäns våld behöver vi inte säga “inte alla män”, vi får lov att analysera våld utan att trösta förövarkollektivet. Det måste bli möjligt också när det gäller vuxnas våld mot barn, och rasistiskt våld.

Utsatta barns berättelser måste få finnas, måste få vara legitima även när de inte stryker vita, välbärgade föräldrar medhårs.

The post Det våld som inte passar in first appeared on Opulens.