ESTETIKKRITIK. Omslag med blommor och bortvända kvinnoryggar är feelgoodlitteraturens kännetecken. Men den färgglada och mysiga stämningen funkar inte för alla.

– Estetiken tycker jag blir ett förminskande av innehållet, säger journalisten Vendela Källmark.

Ann Edliden/TT

The post Omslagen på feelgoodböcker sågas: “Fula” first appeared on Opulens.

KONST. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. Den här målningen kommer med en hälsning till Timo Menke som citeras i pratbubblan.

Maria finns även på Instagram.

The post I huvudet på Maria Johansson: “Dålig konst” first appeared on Opulens.

TIDSKRIFTSPRIS. Efter tredje nomineringen blev tidskriften Aiolos utnämnd till Årets kulturtidskrift av FSK – Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter.

Årets kulturtidskriftspris går till tidskriften Aiolos och består av 50 000 kronor från Samfundet De Nio och ett konstverk av konstnärsduon Åsa Norberg och Jennie Sundén.

– Det är ett väldigt fint erkännande för det arbete vi lägger ner på tidskriften och en form av uppskattning som bekräftar att det projekt som Aiolos utgör uppmärksammas och har en vikt och påverkan. Det är väldigt roligt att få det bekräftat, säger Håkan Trygger, huvudredaktör tillsammans med Niklas Haga.

Årets kulturtidskriftspris delas årligen ut av Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter i syfte att uppmärksamma svenska tidskrifters bredd och kvalitet. Aiolos har blivit nominerad tre gånger innan priset nu blev deras med motiveringen:

Initierade och namnkunniga skribenter djupdyker i omfångsrika, tematiska nummer; utforskar, nyanserar och lyfter fram oväntade ingångsvinklar som vidgar perspektiven och fäster läsarens blick på både detaljer och helheter. Formgivningen är oklanderlig och anpassas följsamt efter olika texttyper och bilder. Aiolos tar läsaren på allvar.

Aiolos är en tidskrift för litteratur, filosofi, estetik och bildkonst och ett forum för den längre, svenska essäistiken, som erbjuder utrymme och möjlighet för skribenter att djupdyka ner i olika ämnen.

Varje utgåva har ett tema, den senaste är ett dubbelnummer om apokalypsen där en serie konstverk av Jesper Waldersten har fått påverka resten av innehållet. Texterna utgår från apokalypsen som historiskt fenomen med grund i den religiösa och mytiska litteraturen, beskriver Trygger.

– Vi spårar sedan tematiken framåt mot vår tid med nedslag i olika traditioner och hos olika författares och konstnärers användning av den, och hur den bildar en grund för det västerländska, historiska tänkandet.

Aiolos har sin grund i både äldre och modern litteratur och låter på samma sätt äldre estetiska objekt möta ny konst för att åstadkomma nya möten.

– Vi söker oss mot estetiska objekt och fenomen som vi vill förmedla och introducera genom både nyskrivna och översatta, viktiga texter, och bidra till att uppehålla och bilda ett fundament för det svenska språkområdet och det estetiska, säger Trygger.

Utöver en festmåltid för redaktionen för att fira Årets kulturtidskriftspris går prispengarna rakt in i verksamheten för Aiolos fortsatta arbete.

– Det är väldigt välkommet med ett extra ekonomiskt tillskott för en kulturtidskrift, som är en ekonomiskt knaper verksamhet där man ofta får vända på slantarna flera varv, avslutar Trygger.

The post Årets kulturtidskrift Aiolos ger plats åt djupdykning first appeared on Opulens.

BILDSPRÅK. “Om våra svenska filmkritiker formar dagens och framtidens åskådare och deras värderingar kring film, så kommer vi att forma generationer som är filmanalfabeter”, skriver filmskaparen och filmvetaren Daniel Lopez Nelson.

Filmens visuella egenskap, den rörliga bilden, är den avgörande komponenten inom filmmediet. Film är inte möjligt utan ett visuellt uttryck. Men idag tycks denna essentiella egenskap få allt mindre utrymme inom debatten kring film, framförallt i svensk filmkritik, där det har blivit en ovanlig företeelse att filmrecensioner- och artiklar tillägnar mer än två meningar åt filmers visuella egenskaper.

Mordmysteriet Gosford Park (2001) är nu tillgänglig att se på SVT Play. Den amerikanska mästarregissören Robert Altmans trettiotredje långfilm skildrar den brittiska överklassen under 1930-talet, människorna som ägnar sina liv som överklassens tjänstefolk och klasskillnaderna mellan dem. Halvvägs in i Gosford Park begås ett mord, filmen gör en skarp sväng och närmar sig ett innehåll som påminner starkt om en novell av Agatha Christie. Så småningom återvänder filmens fokus på karaktärerna, för att det är där Altmans intresse och hans många styrkor ligger. Filmen har en del kopplingar till den populära tv-serien Downton Abbey (2010-2015). Tv-seriens författare, Julian Fellowes, skrev manuset till Gosford Park, baserat på en idé av bland andra Robert Altman. Fellowes har tidigare uttryckt att Downton Abbey till en början skulle vara en sorts spin-off på Gosford Park.

Men vad skiljer Gosford Park från Downton Abbey? Det är bland annat de visuella egenskaperna, det som skiljer filmmediet från andra konstformer. Robert Altman hade från och med sin långfilmsdebut The Delinquents (1957) under slutet av 50-talet till början av 2000-talet försökt utveckla och ständigt förbättra sitt personliga bildspråk, en unik blick där motivationen bland annat har varit att utforska filmmediets okända ytor. Det vill säga filmens potential. Altmans kamera i Gosford Park har precisa rytmiska rörelser och förflyttar sig mjukt mellan karaktärerna, deras känslor och sceneriet.

Kameran ingår i ett samspel med skådespelarnas fantastiska karaktärsskildringar och är alltid i rörelse, även när du som åskådare tror att kameran är stilla. Om den inte rör sig i sidled så arbetar den med diskreta in- och utzoomningar. Filmens texturer är råa och tycks efterlikna verkligheten. Altman undviker dagens digitala-look, den glorifierade och felfria avbildningen av vår verklighet. Idag kan man med hjälp av datorteknik redigera och manipulera allt som förekommer inom skärmen, därför har tyvärr en mentalitet långsamt växt fram där allt som uppfattas som fult eller avvikande redigeras till något fritt från fel – åtminstone till något med en snygg och normal yta. Tekniken som skulle hjälpa filmen nå sin potential har istället låst in den i ett stillastående område där ytliga värderingar väger tyngre än olika former av ärlighet.

I recensioner av SVT, Aftonbladet, MovieZine och DN av den omtalade långfilmen Judas and the Black Messiah (2021) lämnas inget utrymme åt filmens visuella egenskaper. Inget alls.Trots att långfilmen visuellt skildrar en organisation som sällan avbildats inom spelfilm. Judas and the Black Messiah är fotograferad av den mycket skickliga och erfarna Sean Bobbit, och även om filmen är något feg i det visuella, så finns det en hel del intensitet som uttrycks i filmens tempo och klipp som hade kunnat vara grunden till en intressant filmdiskussion. Har filmmediet upphört att handla om sin visuella kraft? Till viss del, men det säger mer om rösterna som styr den svenska filmdiskursen än filmmediet i sig. Dessa röster kommer huvudsakligen från dagens svenska filmkritiker, som ingår i och bidrar till en ojämn filmdebatt, där man lägger fokus på filmens kommersiella aspekter, lyfter fram kosmetiska tankegångar (vilken film ska få flest Oscarsnomineringar?) och teorier som endast rör identitet och representation. Representation och identitet är viktiga frågor inom film, men de bör knappast ta över hela diskussionen.

Om våra svenska filmkritiker formar dagens och framtidens åskådare och deras värderingar kring film, så kommer vi att forma generationer som är filmanalfabeter. Generationer som kommer att sakna förmågan att kunna uppleva, se och läsa av en film. När åskådaren inte längre kan avkoda den film som upplevs och konsumeras, och filmkritiker inte längre hjälper att sprida en bred kunskap kring film, så lär de kommersiella krafterna reducera filmen till en enkel produkt som egentligen inte har något att göra med film längre. Filmen lär snarare bli en produkt som existerar för att göra reklam för ett varumärke eller ett företag. Åskådaren kommer att kunna matas med vilken filmtyp som helst, eftersom att man inte längre kommer att kunna avgöra vad som har ett visuellt värde och vad som endast är en sorts förlängning av en bok, en karusell på en nöjespark tillhörande Disney eller ett tv-spel.

En filmkonsulent sa flitigt en gång, ”Om din berättelse inte har ett behov att uttryckas i ett visuellt format, varför uttrycker man inte då berättelsen istället i en konstform som inte är visuell?” Karaktärer och tematik har sina rötter i litteratur och teater. Ljudet kommer från musiken. Bilden (utan rörelse) härstammar från grottmålningar. Men den rörliga bilden, och rytmerna som uppstår inom den, samt förmågan att foga ihop två bilder, det vill säga klippningen, har sin grund i filmmediet. Snälla, låt dessa visuella egenskaper återfå sin centrala roll inom filmmediet. För att det är trots allt där filmmediets kärna existerar och där filmens evolution uppstår.

The post Uppvärdera filmkonstens visuella egenskaper first appeared on Opulens.

ESSÄ. Trots alla prövningar överlever moralen – om än rejält kantstött – hos majoriteten av karaktärerna i Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan (recenserad i Opulens 3/2 2021). Det berättarjag som rör sig på etikens allra tunnaste is övertygar dock inte. Varför är det så och är problemet en fråga om moral eller estetik? undrar Valle Wigers.

Premissen för romanen Morgonstjärnan (Norstedts förlag) av Karl Ove Knausgård: En återkomst till den stora berättelsen och ett farväl till den autofiktiva besattheten av jaget. Bort med det begränsade persongalleriet och det fria förhållningssättet till kronologin. I stället ett bokstavligt brännande nu. Två glödheta dagar i slutet av augusti från start till mål, utan några narratologiska eller geografiska utsvävningar. Experimentlustan hos Knausgård återfinns denna gång i tematiken och berättarperspektivet: En ny och mäktig stjärna stiger plötsligt upp ur havet, med omfattande konsekvenser för de nio karaktärerna som ledsagar läsaren genom textmassan, där dialogen med religionen tycks outsinlig och de bibliska referenserna duggar tätt.

Som en röd tråd i texten löper motsättningar vi känner igen från författarskapet – förälder/barn och särskilt då fader/son, sjukt/friskt, sanning/lögn, liv/död – som denna gång kompletteras med morgonstjärnans dubbelreferens i bibeln till Djävulen och Jesus. Läsaren upplever så en ständig vågrörelse mellan himmel och helvete, där Knausgård strategiskt mejslat fram figurer i yrkesgrupper som per definition tvingas utmana sin egen moral i mötet med de stora existentiella frågorna. Prästen Kathrine, vars knakande äktenskap leder till grubblerier om Gud, samtidigt ska den krympande församlingen hanteras. Nattsköterskan Turid som utöver ett egoistiskt svin till man och en deprimerad son jobbar på ett mentalsjukhus med onanerande förvirrade och inte minst nyckfulla patienter. Sjuksköterskan Solveig, privat i medelålderns skruvstäd mellan åldrande mamma och distanserad dotter, i yrkeslivet ständigt balanserande på den sköra tråden mellan liv och död. Så här beskrivs hennes toalettbesök med modern: ”Jag tog hennes arm och gick långsamt bredvid henne in i badrummet. Där drog jag ner hennes trosor, lyfte upp klänningen och hjälpte henne ned på toalettstolen. Hennes ben var så tunna och vita, och skakade nu när kroppsvikten inte längre tryckte dem mot golvet.” I stycken som dessa (och de är många i romanen) når Knausgårds utsaga i en intervju i The Paris Review sin fulländning: “For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.

Med samma känsliga omsorg noteras varje detalj av naturen och djuren som befolkar den. Det är som om Knausgård vädjar till läsaren att inte glömma bort alla fåglar, ormar, grävlingar, rävar, nyckelpigor och krabbor där ute. För att inte tala om katten med avslitet huvud och spindeln som går under namnet Kungen. Och givetvis hjortarna som dyker upp flera gånger och får vara med i romanens avslutande scen, vilket inte framstår som en tillfällighet. Det går inte att undgå att tänka på serien The Leftovers, där magiska inslag och inte minst en vildsint hjort spelar en viktig roll. Det faktum att Linda Boström Knausgård använde sig av seriens soundtrack, Max Richters makalösa musik, som ljudmatta i sitt ”Sommar i P1” från 2017 samt att produktionsbolaget bakom serien även förvärvat filmrättigheterna till den manlige Knausgårds “My Saga”, en fantastiskt underhållande essä om den delvis körkortslösa och konstant kedjerökande jakten efter vikingalämningar och Amerikas själ, förstärker intrycket att serien inspirerat ett och annat i Morgonstjärnan.

Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt.

Men så var det då problemet med Jostein, som tvingats lämna kriminaljournalistiken och förvandlats till en måttligt intresserad kulturjournalist och som i jämförelse med exempelvis arkitekthustrun Vibeke skänks relativt mycket sidutrymme. Till skillnad från övriga karaktärer, där moralen lyckas överleva trots de omfattande prövningarna den utsätts för, även om det svajar till betänkligt hos de unga berättarjagen där ”moralen ännu är under förhandling”, som Claes Wahlin vackert formulerar det i sin recension i Aftonbladet, så halkar Jostein till på ett sätt som gör att läsningen skaver.

Inom dramaturgin brukar det heta att en läsare eller tittare måste kunna relatera till karaktärerna, utan att nödvändigtvis behöva tycka om dem. Därför fungerar det utmärkt med antihjältar som Tony Soprano eller Walter White – det är fullt tillräckligt att vi förstår motiven till deras handlingar. Således hejar vi på gangstern med dåligt samvete och panikångest och på kemiläraren som diagnosticeras med obotlig cancer och börjar tillverka och sälja metamfetamin för att skapa en ekonomisk trygghet för sin familj. Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt. För att parafrasera Philip Roth så är fiktionen inte en moralisk skönhetstävling, ge oss en trovärdig huvudperson och låt syndafloden komma. Så varför fungerar det inte? Det borde ju vara perfekt att plocka in ett amoraliskt supande svin i berättelsen?

Många recensenter tycks ha problem att sortera in Jostein i romanbygget. I Expressen beskrivs hans ”fyllekåta odyssé längs med Bergens vattenhål” som ren underhållningslitteratur, dock ingenting som direkt stör helheten. Recensionen i SvD pendlar mellan att kapitlet är riktigt roligt, samtidigt som den beskriver den ”bottenlöst sorglige” Josteins oförmåga att nå fram till sitt eget barn. I DN finns en formulering som jag tycker sammanfattar problemet bäst: ”Jostein är parodiskt skildrad – grov, fet, halvbildad. Så till den grad oattraktiv i jämförelse med de mer stillsamt beskriva [sic] andra i boken, att man börjar fundera på om han blottar en privat spricka av irritation i en för övrigt till synes objektiv stil”.

Knausgård är lika övertygande som den överviktiga tonårstjejen Iselin som den medelålders universitetsläraren Arne. I Josteins berättelse däremot är det som om Knausgård – medvetet eller omedvetet – tappar känsligheten som kännetecknar bygget av de andra berättarjagen. Läsningen av andra recensioner ger vid handen att Jostein måhända ligger lite för nära författaren, ett slags mardrömslik skuggversion med vaga konturer som inte riktigt lyckas slita sig loss och bli levande. Därav svårigheterna att sortera in hans grisiga beteende eller att han ligger med den unga konstnären på hotellrummet. Trovärdigheten gungar och därmed också styrfarten i läsningen, trots allt som händer i form av omoraliskt sex och en jakt på kvarlevorna efter ett satanistiskt rockband. Kanske blir det därför endimensionellt och cyniskt och läsaren orkar inte ens ömma för hans sökande efter sin son i dödsriket.

Dock är det inte moralen som ställer till det i det som skissas ovan, utan estetiken. Jag tror helt enkelt inte på Jostein. Men sannolikt vill Knausgård bara spela oss ett spratt, påtvinga oss en skevhet och ett mörker som viskar: Glöm oss inte, det är inte särskilt tjusigt men dessvärre en del av verkligheten. Och denna är full av karaktärer som bryter mot hur karaktärer “ska” vara i fiktionen. I denna tolkning – som jag lutar åt – ligger Jostein inte för nära Knausgård själv, utan författaren har medvetet gjort honom obegriplig. Han vill ha med en karaktär som är “omöjlig”, eftersom han i hela sitt författarskap strävar efter att överskrida det generella. Som i den här passagen, som ack så skickligt för samman den obönhörliga kraften i mötet mellan det groteska och det vackra:

”Det går fint, sa chauffören som var så fet att han vällde ut över sätet och ögonen som han såg på mig i spegeln med bara var blänk djupt inne i fettvecken. Vilken dag. Byfjorden var blå och blickstilla. Öarna var ljusgröna med orange eller röda fläckar här och var där husen låg.”

The post Morgonstjärnan och problemet med Jostein first appeared on Opulens.

PK-LITTERATUR. “Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt”, skriver Carsten Palmer Schale och ställer sig skeptisk till att bedöma litteratur efter etiska måttstockar.

Jag har här på Opulens bland annat skrivit om relationen mellan verk och person apropå Kafka, och en i huvudsak positiv recension av ”Cigaretten efteråt” av Horace Engdahl. Det har nu visat sig, att diskussionen om etik och litteratur, eller PK och litteratur, accelererat. För egen del är jag djupt bekymrad. Vad i h-e!?

Katarina Frostensons bok om bland annat Svenska Akademien blev fullständigt massakrerad av Josefin Holmström – samtidigt som den hyllades – som litteratur – av en del andra. I en debattartikel – eller egentligen flera – kompliceras bilden av Måns Wadensjös kommentar till en annan artikel av Sven Anders Johansson (jag håller med båda och ingen). Vidare har vi den här ”konflikten” angående Yahya Hassan och Athena Farrokhzad. Vi har också, för mig, mycket märkliga kommentarer om ”ondskefull litteratur” och politiskt korrekta idéer.

Vart är vi, ärligt talat, på väg? Estetik och innehåll är självfallet det väsentliga. Inte om Hamsun, Heidegger, Handke och andra faller PK-etablissemanget på läppen eller inte. Eller Strindberg, Nietzsche och andra.

Många av mina egna favoriter inom litteraturen – i bred mening – är naturligtvis inte helt ”korrekta”. Men däremot intressanta. Ointressanta, men ”korrekta”, författare (och konstnärer, kompositörer med flera) kan man med lättat hjärta förbigå.

Etik, förresten? Ja, ni. Om detta har undertecknad faktiskt skrivit 1000-tals sidor. Nästan lika mycket om litteratur. Hur man då helt enkelt kan bli ”säker” på vad som är gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt etcetera trotsar åtminstone min förmåga att uppfatta och föreställa mig. Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt?

Ta just Katarina Frostensons senaste bok – fantastiskt bra. Ta Hassan – mindre bra, på grund av skrikande versaler och skitsnack. Ta Athena Farrokhzad – en i min värld inte särskilt betydande författare. Ta Hamsun, Heidegger och Handke – lysande författare och filosofer. Liksom naturligtvis Nietzsche och Strindberg.

Nej, vänner. Vi måste väl ända uppfatta konst och litteratur utifrån hur det – just – berör oss? Houellebecq och Schopenhauer exempelvis. Men naturligtvis också Bellman, Sjöberg, Taube, Åkerström och Vreeswijk.

Så. Beröring. Glädje. Melankoli. Dysterhet. Ja. Jo!

The post Estetik och innehåll är det väsentliga first appeared on Opulens.

ARKITEKTUR. “Mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande”, skriver Sofia Nerbrand.

Jag älskar art nouveau. Att bo i en jugendlägenhet är en dröm som jag har förverkligat. Och jag är inte ensam om att vilja ha ett hem i ett sekelskifteshus. Men beståndet av denna typ av hus är relativt litet i Sverige, och priserna drivs upp på attraktiva lägen i stadskärnorna.

Samtidigt som de drygt hundra år gamla byggnaderna är vackra, charmiga och har hög takhöjd så är de inte alltid lägenheterna optimalt planerade för livet i dag. Badrummen och köken var ofta små förr. Tänk om det hade funnits fler moderna bostäder med förmodern arkitektonisk utformning.

För alla tycker faktiskt inte bara om modernismens formspråk. Det finns förvisso riktigt fina modernistiska hus, inte minst från 30- och 40-talen, då de byggdes med hög kvalitet. Både material och design var påkostade och håller än i dag. Men många flerbostadshus från 1960-talet och framåt har inte åldrats med grace. Enkla fyrkantiga lådor, lamell efter lamell, punkthus efter punkthus. Dessa miljöer är hopplöst tråkiga.

Visst tillförde ”Den sorte diamant”, tillbyggnaden till Köpenhamns bibliotek med en ebenholtsfärgad granitfasad, en spännande accent till den danska huvudstaden 1999. Men alla dessa livlösa svartvita kuber som därefter har producerats kan knappast kallas för arkitektoniska pärlor. Och alla gillar inte heller det monokroma och avskalade.

En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud.

Själv uppskattar jag organiska former och en bred färgpalett. När det kommer till tapeter och heminredning finns det ett stort utbud att välja mellan. Men antikviteterna och det snirkliga gör sig inte lika bra i en ”ljus och fräsch” nybyggd lägenhet som i en äldre.

En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud: Varför byggs inte bostadshus i fler stilar så att även sådana som jag skulle kunna bo i något nyproducerat och praktiskt utan att ge avkall på behovet av skönhet?

Nu handlar inte detta om mig personligen, utan jag tar mina estetiska preferenser som ett exempel på att människor är olika och efterfrågar skilda saker. Men mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande.

Detta rätt modesta önskemål gör dock att jag riskerar att avfärdas som reaktionär. För vilka är det som också vill ha fler hus i icke-modernistisk stil? Sverigedemokraterna och Arkitekturupproret.

Sverigedemokraternas värderingar och politiska förslag är nationalkonservativa (och står för det allra mesta i direkt motsats till mina). Medlemmarna i Arkitekturupproret vill se färre rivningar av gamla hus och mer nybyggnation i till exempel nyrenässans, andra klassiska stilar eller jugend – som var en motreaktion till nystilarna. Detta görs faktiskt i andra länder i Europa och Nordamerika. Och det finns ett litet embryo även i Sverige: i Upplands Väsby vill den borgerliga majoriteten se nya hus i klassisk stil, precis som Socialdemokraterna har valt att göra i Göteborg. Men Arkitekturupproret har hamnat i konflikt med Sveriges arkitektkår, som i stort sett bara består av modernister. ”Pastischer!”, ropar de föraktfullt – som om inte allt de ritar i dag är trötta upprepningar av funktionalismen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Eller så avfärdas vi ”reaktionärer” som fascister. Och det är sant att diktatorer som Mussolini, Hitler och Stalin uppförde skrytbyggnader i klassicistiska stilar, vilket gett den sortens arkitektur dåligt rykte. Så mitt sällskap i denna fråga är varken skönt eller fördelaktigt i debatten.

Arkitektur och stadsplanering innehåller mycket ideologi och uppfattningar om hur människan är funtad och om hur vi bör leva. Funktionalismen har inte ett litet mått socialism i sig. Inte desto mindre måste inte det man finner vackert och estetiskt tilltalande vara så politiskt tudelande. Min liberala grundinställning är att det borde finnas mångfald, hållbarhet och valfrihet även på bostadsmarknaden.

Modernismen har sin plats, men tänk om man – också – skulle kunna köpa en splitterny lägenhet i ett hus, som är smyckat, ornamenterat och uppfört för att hålla minst ett sekel. Det vore vackert.

The post Bygg hus i alla former och med bred färgpalett first appeared on Opulens.

OFOKUSERAD BUFFÉ. Språk är arkitektur. Det är konstruktion och rum att vistas i. En text bjuder som bäst på nåden att vandra i en tyst klar korridor och låter oss ana sidodörrar och lönnrum att fantisera kring

Översikt och detaljer i kittlande balans. Så icke i det ranelidska rummet. Här är allt snickarglädje, gesims, gyllenläder och stuckatur. Här är alla rum lika viktiga och blir därmed lika oviktiga i de fiktiva luftslott han bygger. I ett intressant inrett hus sveper blicken över de sparsamt valda detaljerna och därför blir just den där kommoden eller något utvalt krimskrams så mycket mer lockande.

Stolen, bordet och byrån väl utplacerade på livets scen. Men i det ranelidska rummet skimrar allt lika intensivt och då ser vi inte de subtila förskjutningarna. Javisst, han vill vara generös och stor och fransk och få oss att bära varje liten detalj som vatttendroppen och barnet, men blir det inte mer en ofokuserad buffé än en välavvägd tallrik husmanskost där kreatören vågat lita på begränsningen?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kritik av den ranelidska estetiken first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Finns det brukstexter som senare genom åren omvärderats och numera anses ha litterärt värde? Idag är ju genrerna väldigt flytande och likaså uppfattningen om vad som kan kallas litteratur. Ta bara exemplet att dagböcker nu ges ut på förlag. /Staffan

För att ta ett överdrivet exempel, som inte likt dagböcker ens tangerar det litterära, räcker det med att studera texter från det härliga folkhemmets tid. En klassiker i floran av förnumstigt och präktiga instruktionsböcker som gavs ut på den tiden är ”Elektrisk matlagning. Utgiven av föreningen för elektricitetens rationella användning”.

I den finns ett verkligt praktexempel på präktig paternalism, där man minsann inte får vara för slösaktig. Detta trots att den moderna spisen med ström var ett led i strävandet efter modernisering, bekvämlighet, ja till och med lyx. Men nej då, det måste påpekas att det minsann inte ska slösas.

Det kan ju diskuteras om det är litterärt, men det är i alla fall en brukstext som nu ger oss en inblick i svunna tiders ideal och mentalitet.

Det är väl inte helt osannolikt heller att denna text ingår i den diskurs och det ideal som poeten Sonja Åkesson sedan utsatte för så dräpande kritik. En kritik som gick ut på att hela folkhemstanken och språkbruket som omgav det andades tristess och mördande präktighet.

The post Språklådan: Kan brukstext ha litterärt värde? first appeared on Opulens.

KONSTBOK. “Med förkrossande skicklighet och perfekt sinne för karaktäriserande detaljer som ögon och näbbar låter Garay aningar av djur tona fram i flödet av färger.” Opulens Melker Garay har släppt en bok med sina målningar från de senaste fyra åren. Vi bad Britte Montigny, konstkritiker och ej medarbetare till magasinet, recensera.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Melker Garay – Målningar och texter
Norlén & Slottner förlag

Melker Garay är först och främst författare. Berömd och belönad för sina kortkorta noveller, där varje ord är betydelseladdat/ifrågasättande/tankeväckande. Några brister i hans ordförråd står inte att finna. Ändå skriver han i förordet till sin senaste bok Målningar och texter att ord inte alltid räcker till.

Något som språket inte kan förlösa finns således kvar inom Melker Garay. Som fångna i en osynlig bur ligger de och skaver. För att befria dem så att alla de känslor, drömmar och fantasier som inte funnit vägen in i all världens ordlistor ska kunna sväva fritt måste andra metoder tillgripas. Musik är en sådan metod.

Redan för dryga hundra år sedan skrev Igor Stravinsky baletten Eldfågeln där musiken föder (ordlösa) bilder som dansarna förmedlar. Inspirerad av Arnold Schönberg och den nya Wienskolans framväxande atonala tolvtonsmusik utvecklade Vassily Kandinsky den abstrakta expressionismen för att kunna förmedla upplevelser som det varken finns ord eller bilder för. Kandinsky och Stravinsky — fler namn skulle naturligtvis kunna nämnas — har sin hemvist på en imaginär nivå, en nivå där Melker Garay uppenbart också känner sig hemmastadd.

Om Garay förutom att vara författare också är musiker/kompositör ska jag låta vara osagt även om det finns en påtaglig musikalitet i hans målningar. Att han är en färgkonstnär och kolorist av rang råder det dock ingen tvekan om. En uttolkare av oförlösta bilder — rent av ord — med hemvist i den existentiella gränszonen mellan varat och icke-varat, mellan det föreställande och det icke-förställande, mellan det gripbara och det undflyende.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Blandade med ett mindre antal korta, tidigare publicerade texter, presenterar boken ett 50-tal målningar tillkomna under åren 2014 – 2018. Samtliga är förhållandevis stora (150 x 100 cm; 100 x 150 cm) och skapade i flödande, färgmättad akryl, så pastos att det nu och då skapas reliefer. Rytmiskt eleganta som i den vita monokromen Caballo där slingor av fet färg skapar illusionen av en kråmande häst; frihetssträvande som i den mäktiga, likaså vita, monokromen Emancipation, där sfärer av färg mödosamt tycks frigöra sig ur bakgrundens slätstrukna vita yta, men också som en varsamt modellerad fond till en stolt fågels rymdfärd. I de nämnda verken och faktiskt i flertalet av de målningar boken presenterar handlar det om någon form av frigörelse. Om former som undsluppit ordens slaveri för att ta friheten i besittning.

Temat återkommer gång på gång. I texterna. Som i den om draken som inser att friheten blott är en chimär; i den om papegojan som genom gallret i sin bur genomskådat den bur som människorna skapat åt sig själva. Och, naturligtvis, i målningarna. Med hjälp av färger och rytmiska kompositioner visar Garay hur även fula och förskjutna varelser kan erhålla en bisarr skönhet som befriar dem ur ensamheten och när dem med ömhet och empati.

Avvikelsen är en vit monokrom med en pastos, nästan cirkelrund upphöjning mitt på duken. En svårdefinierbar relief vars mening Garay söker tydliggöra i en följetext där han bland annat konstaterar att ”Föreställningen om den universella estetiska normen har blivit suspekt”. Det grundläggande kravet på att konst ska ha en estetisk dimension har ersatts av en konceptuell konstuppfattning.

Det är således fullt möjligt att rubricera Avvikelsen som konst. Garay tycks dock ha en annan uppfattning eftersom detta monokroma och händelsefattiga vita verk rimmar illa med bokens övriga målningar.

Garay är estet. Estet uti fingerspetsarna. Skönheten i hans målningar låter sig snarare upplevas än beskrivas. Den genomsyrar målningarnas existentiella budskap som mynnar ut i en hyllning till livet och friheten — även om den senare visar sig vara en chimär.

Med förkrossande skicklighet och perfekt sinne för karaktäriserande detaljer som ögon och näbbar låter Garay aningar av djur tona fram i flödet av färger.

De hör alla hemma i den konstens sfär som kallas den magiska realismen. En fantasieggande hållplats på vägen till den surreella nivå där allting — också det sköna och det fula — upphör att vara varandras motsatser.

The post Estetisk hyllning till livet och friheten first appeared on Opulens.

SKULDAVSKRIVNING. Fem romska minnesmärken har nyligen invigts på Österlen. Ida Thunström uppskattar initiativet, men saknar kreativitet och originalitet i utförandet.

Det är ingen nyhet att romernas historia är full av fördomar, diskriminering, förföljelse och mord. I vad som ter sig som ännu ett försök från officiellt svenskt håll att ge gruppen upprättelse för vad vi som nation gjort mot dem har man invigt fem romska minnesmärken, eller minnesskyltar som de även kallas. Monumenten är utplacerade på olika historiskt relevanta platser på Österlen, från Sankt Olof till Bromölla. Ett sjätte kommer också snart att stå i Malmö. Minnesskyltarna , stora tjocka pelare, är täckta av skildringar av olika aspekter av romernas liv och lokalbefolkningens berättelser om nomadfolkets närvaro.

Men behöver vi verkligen fler historier, redogörelser och minnesmärken? Borde vi inte snarare försöka nå verklig insikt om andra gruppers inflytande över vår kultur? Det är inte fakta om de resande och deras plats i vår svenska kulturhistoria som saknas.

”Jag är stolt över att få vara här och genom det här minnesmärket få dela era minnen”, sade landshövding Anneli Hulthén under invigningen. En viktig mening, eftersom den sträcker sig ett steg längre. Kanske är den bästa ursäkten att uppmärksamma vad de som vi begått en orätt mot faktiskt har gjort rätt i stället för att i efterhand fokusera på det som vi själva gjort fel – att se och erkänna att deras inflytande på vår kultur fortfarande är stort och levande, så att vi kan synliggöra hur mycket det faktiskt har berikat oss, att visa respekt genom att fokusera på dem i stället för på oss själva, att säga ”tack” i stället för ”förlåt”. Lite märkligt egentligen att det brukar vara tvärtom: ursäkten är för deras skull, tacket för vår egen. Kanske är tacksamhet ett underskattat sätt att be om ursäkt?

Det som skiljer det här projektet från andra utställningar på samma tema är det inte alls oviktiga faktum att informationen nu är ordentligt materialiserad, ett stabilt symboliskt bevis på att gruppens kulturella avtryck är permanenta. Som en grottmålning eller en hällristning, något som inte bara är en flyktig berättelse. Bristen på kreativitet i utförandet ger mig dock en känsla av att det i första hand rör sig om ett politiskt ställningstagande, och det stör mig lite. Romerna är värda betydligt mer än så. Borde det inte vara något personligare än ett rent dokumentärt minnesmärke? Utöver en uppriktig ursäkt förtjänar denna minoritetsgrupp ett mer uttrycksfullt och känslomässigt insiktsfullt uppmärksammande av vad de bidragit med genom tiderna, något som visar att vi insett att de är en del av oss. Om vi nu verkligen har insett det.

Efter skådespelerskan Margaretha Krooks död uppfördes en staty till hennes ära. Utanför Dramaten i Stockholm står en klockrent porträttlik bronsskulptur i naturlig storlek. Värmeslingor är dessutom installerade i bronsskulpturen, som håller en konstant temperatur på 37 grader. Helt briljant gjort av Marie-Louise Ekman, konstnären bakom verket. Man kunde inte tänka sig ett värdigare uppmärksammande av Krooks betydelse för svensk teaterhistoria. Hennes värme har inte lämnat oss, utan är levandegjord och förevigad. Bokstavligen.

Krooks bronsskulptur handlar inte bara om skådespelerskans prestationer, utan är också en hyllning till svensk teaterhistoria och vår gemensamma kultur. Något liknande lyckas inte riktigt de kalla minnesskyltarna på Österlen åstadkomma. De ser mer ut som informationspelare på ett bibliotek, och det känns som om projektet till viss del missat poängen. När ska romerna, liksom Margareta Krook, få ett varmt och originellt minnesmärke som erkänner deras kulturella inflytande genom något mer än bara ord och bilder? Jag uppskattar att projektet genomförts, minnesskyltarna är utan tvekan ett steg i rätt riktning. De är ett symboliskt bevis på en respekt för romernas genuina identitet, något som de i allra högsta grad förtjänar. Men berättelser ur historien, är det verkligen ett tillräckligt innerligt bevis på uppskattning?

Jag kommer inte undan känslan att vår egen resa, den som kan leda till insikt om oss själva, faktiskt bara har börjat.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Romsk historia på Österlen first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIGT SÖKANDE. Vilken strategi kan konsten ha för att göra sig relevant i dag? David Zimmerman ser Qiu Zhijies “totala konst” på Lunds konsthall.

Mycket i konsten är stort nu. Jättestort. Ta stjärnfotografen Andreas Gursky, aktuell med en uppmärksammad utställning på Hayward Gallery i London, och hans svindlade panoramor av civilisationen. Eller Ai Weiwei, som i sin senaste film Human flow låter kameran visa mänskliga flöden i fågelperspektiv likt en Planet Earth-film. Men om dessa gör den globala kapitalismens monstruösa skala till sitt motiv, är de också konstnärer som hittat imponerande sätt att profitera på samma stora marknad. Liksom de giganter jag nämnde med viss skepsis i min första krönika här, Anselm Kiefer och Olafur Eliasson eller, säg, Damien Hirst, som med industriliknande verkstäder och enormt kapital kan tävla i spektakulärt prål.

Men vilken strategi kan konsten ha för att vara relevant i dag? I samhällets alla kliniska nyttokalkyler får man anta att konsten kräver visst entreprenörskap för att leva. Är det så fel? Den ”stora konsten” är konsekvenser av och samtidigt svar på en värld vars flöden av information, kapital och människor är just oöverskådliga och omöjliga att avbilda, ja nästan sublima.

På Lunds konsthall presenteras dock en lite annorlunda strategi hos ytterligare en betydande konstnär med rumsligt stora verk: Qiu Zhijie, född 1969 i Fuijan. Utställningen Resor utan ankomst tar ett retrospektivt grepp om Qius konstnärskap och en konstideologi som tar avstamp i frågan om det globala tillståndet, vars tilltagande splittring för Qiu Zhijie är en andlig sjukdom.

När jag såg Qiu första gången på Venedigbiennalen trodde jag att han främst ville säga något om Kinas historia. Han hade kopierat och förstorat en bildrulle från den sena Mingperioden proppfull med människor och kladdat dit små roliga och poetiska textrader. I Lund har Qiu med sig sjok av stora fiktiva kartor, absurda maskiner, videor, fotografier, tygdrakar, korgar med frukt, speglar, mängder av personliga ägodelar – rubbet! Det är inte tal om något lokalt eller historiskt, utan vad han själv kallar ”total konst”. I ett av verken, som går ut på hur Qiu kalligrafiskt kopierar verket ”förordet till Orkidépaviljongen” tusen gånger på ett papper, framträder något som gör Qius ”totala konst” intressant i relation till problemet med konstnärliga strategier under globaliseringen.

Konstnärens noggranna video- och fotodokumentation av hur pappret fylls till en svart massa av bläck allteftersom han skriver över sina eleganta tecken visar hur konsten för Qiu är ritual – oavsett om han gör kalligrafi, tatuerar sig eller målar kartor. Men ingen mytisk eller religiös sådan. Den italienske filosofen Mario Perniola myntade på 80-talet begreppet ”ritual utan myt” för att förfäkta ett estetiskt tänkande och handlande som placerade sig utanför både ekonomins krassa ändamålsenlighet och metafysiska vidskepelser om godhet eller sanning. För Qiu är skriftens mytiska innehåll inte viktigt, utan ritualen i att skriva det extremt många gånger, att upprepa det bekanta tills det blir nytt. Till grund för Perniolas begrepp ligger vad han kallar ”generell estetik”, där den estetiska blicken föregår rationella och moraliska principer, principer som i dag ändå är tomma på innebörd. Kanske är det också vad Qiu Zhijie menar med ”total konst”: att återupptäcka konsten i allt. Alltså något helt annat än Hirsts eller Eliassons ”stora konst”.

Ja, det är det långsamma snarare än det stora hos Qiu som känns viktigt, sökandet snarare än det spektakulära resultatet. Resor utan ankomst gör med ritualer och långa tagningar revolt mot känslan av att allting skulle vara färdigt, kartlagt, optimerat. Mot känslan att satelliternas ögon inte lämnar någonting kvar för fantasin och tron att konsten skulle kunna tillfredsställa konsumentens krav på effekt. Helt enkelt en revolt mot den stora tråkigheten.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Ritual utan myt first appeared on Opulens.