SÄRARTSFEMINISM. Inför internationella kvinnodagen den 8 mars reflekterar Jesper Nordström över särartsfeminismen och dess konsekvenser.

I min rätt socialt tungrodda stadsdel i Malmö finns Anonyma Alkoholister på plats och en av deras verksamheter är inriktad på kvinnliga missbrukare med devisen ”På livets villkor”. Det är när jag tar del av informationen som jag plötsligt reser ragg och tänker på den sorts uppgivna såsighet som mest är till förfång för kvinnor. I ett slag skall det vara lugnt och fint och inkännade och drickas te och du ska vara ”ödmjuk inför livet”. Man kommer att tänka på någon förment stark kvinna som gett ut en känslopjunkig memoar om sin kamp mot bröstcancer och nu står i en sensuellt melankolisk soluppgång i Jämtland och ”känner tacksamhet”.

Det här är mycket typiskt. Det här är en exploatering av fördomen om kvinnor som mer sköra, holistiska och känsliga. Det framstår som ett slags sexismens låga förväntningar. Karlarna förväntas väl mest bara ta sig samman och släppa flaskan medan kvinnorna ska dansa tango till delfinfrekvenser.

När pandemin härjade som värst föreslog Teal Swan att ”don’t fight what is”. Som om Stalin skulle välja att göra ett yogapass när Hitler gick in över gränsen. Den här sortens essentialism runt det påstått specifikt kvinnliga leder oss i förlängningen tillbaka till Doris Days ”Que Sera Sera” där hemmafrun huvudsakligen rekommenderas att inte bry sin lilla hjärna för mycket och helst vänta på att bli gift med nån, snygg eller rik, något som tiden får utvisa i ett stort, mjukt och resignerat fluff.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Särartsfeminismen och dess konsekvenser first appeared on Opulens.

MATFANATIKER. Italiensk mat. Vad är alltså grejen? Är det bara jag och Expressens kulturchef Victor Malm som inte fattat? Deg, tomat, ost och kött som luktar som ett halvt hockeyomklädningsrum. Därutöver denna besatthet av att all mat ska ha ett så fint specifikt namn som möjligt. Lägg därtill att minsann bara gammelmormor vid de saltpiskade stränderna på Sicilien har det rätta receptet?

Är det den smygande insikten att Italien i övriga avseenden faktiskt inte bidragit med särskilt mycket i modern tid. Nämn snabbt och spontant en italiensk rockgrupp, författare, arkitekt, naturvetenskapsman eller politisk teoretiker som kan sägas ha berikat omvärlden på ett särskilt värdefullt vis. Nej, just det. Där ser ni!

Nå, för att detta nu inte ska bli på nivån ”den sura tidningsgubbens insändare i Glesbygdens Allehanda” så är det värt att fundera över det faktum att länder som överdrivet stolt vevar sina traditioner och gång på gång på gång bullrar om hur stora och viktiga de är också utgör grogrunden för bitter revanschistisk högerreaktion. Vi ser det i Polen, Ungern och Tjeckien. Fastklamrandet vid det essentiella är ett tecken på att inte bottna. Likaså den nationella lättkränktheten. Ur den synvinkeln kan faktiskt besattheten av gammelmormors tomatsås ses ur en intressant psykologisk vinkel. Och nu har vi ju dessutom en politiker i Rom som ser ”Sagan om ringen” som vägledande sanningsförmedlare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gammelmormors tomatsås och essentialismen first appeared on Opulens.

SOCIALA KONSTRUKTIONER. “Det här är ett eko av kritik mot vad som ses som en övertro på sociala insatser till vänster, optimism om att vi kan förändra samhället utifrån vad vi vill”, skriver Nathan Hamelberg.

Jag läste nyss DN:s vikarierande ledarskribent Emma Høen Bustos raljera över en ordväxling mellan Göran Greider och Johan Ehrenberg om Magdalena Andersson som partiledare för Socialdemokraterna. På Twitter kommenterades Ehrenbergs skepsis mot att Andersson skulle kunna “vänstersvänga” från en åsikt om att ”statsskulden ska styra investeringspolitiken och reformerna”. En skepsis med anledning av att “för vänstern är statsskulden blott en social konstruktion”.

Man undrar genast: är statsskulden är ett naturfenomen då?

På något sätt var synen på vad social konstruktion är helt gisslantagen under höger-vänsterskalan på den sociala mikrobloggen Twitter. Om man är vänster tror man (enligt många opinionsbildare i mitten och till höger) att saker vi måste förhålla oss till ”blott är en social konstruktion”. Det här är ett eko av kritik mot vad som ses som en övertro på sociala insatser till vänster, optimism om att vi kan förändra samhället utifrån vad vi vill. Palmes ”politik är att vilja” om man så vill, blandat med ord om ”könet är en social konstruktion” från samtida genusteori och så vidare.

Om något inte går att föreställa sig utan människan är det sannolikt socialt konstruerat.

Men här blandas två saker ihop: å ena sidan att en hel del saker och fenomen obestridligt är socialt konstruerade och föreställningen att de är lätta att komma åt socialt, eller för den delen än mer specifikt ovanifrån – från politiken. I mer än ett århundrade skulle en stående kritik av vänstern kunna sägas ha riktats mot en övertro till att man kan förändra samhället efter sin politiska vilja. I Sverige inte minst från socialdemokratin och sedan åtminstone makarna Myrdals tal om social ingenjörskonst. Det ”socialt konstruerade” är det i stort och smått skapade genom mänsklig interaktion. Om något slår ju den nykonservativa högern verkligen vakt om det socialt konstruerade, ta diskussionen om huruvida det finns en svensk kultur till exempel – där striden egentligen handlar om essentialism – om något ses ju svensk kultur som något hotat av nya sociala konstruktioner. ”Konstruktion” betyder inte här uppfinning, påhittat eller något artificiellt; sociala konstruktioner är ju verkliga, inte imaginära.

Pengar finns inte utan människor som tror på dem och tillskriver dem värde, och ändå – eller just därför – är det något vi kämpar med och om. Om något föregår människan eller existerar oberoende av henne är det sannolikt inte någon social konstruktion; varken fotosyntes, norrsken, gravitation, kapillärkraft, himlakropparnas rörelser, islossning, årstidernas växling är sociala konstruktioner, även om de senare garanterat kan påverkas av samtidens klimatförändringar. Vi behöver skilja den här debila skepsisen mot att beskriva fenomen som socialt konstruerade från föreställningar om att fenomen eller problem antingen är lätta (eller svåra) att förändra; en del socialt konstruerade fenomen är till synes omöjliga att ändra på, andra förändras bara på mindre en generation på grund av bruket av nya medier, och frikoppla det här från den svenska fotbollsderbyliknande höger-vänsterdebatten.

Om något inte går att föreställa sig utan människan (eller intelligent liv) är det sannolikt socialt konstruerat: lagtexter, kontrakt, valutor, gränser, politiskt-geografiska indelningar, traditioner, klädkoder, bordsetikett, växelkurser, bonussystem, kulturella ideal.

Eller för att hämta exempel från en politisk saga – Robinson Crusoe. Det Robinson Crusoe inte behöver bekymra sig för – prästens predikan, (hem)landets ekonomi, släktens dom och så vidare – är sociala konstruktioner. Det vi inte skulle behöva ta någon hänsyn till för att klara oss på en öde ö är sociala konstruktioner. Men vi skulle sannolikt gagnas av sociala konstruktioner även om vi inte var bland andra; språk – praktiskt medvetande – är i sig socialt konstruerat, kunskapsteori och kunskapen om att metodiskt dra slutsatser av erfarenheter, experiment och laborationer är socialt konstruerade och skulle definitivt gagna den människa som plötsligt stod övergiven och ensam.

Och en del föreställningar som är socialt konstruerade skulle nästan omedelbart skapa hierarki på den fredag en ny människa anlände. Lite på samma sätt som fenomen som statsskuld, gränser och avgränsning mellan politik, ekonomi och kultur gör.

The post Statsskulden är inget naturfenomen first appeared on Opulens.

50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik.  Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia.  Först ut: psykoanalytikern och filosofiprofessorn Erich Fromms Hoppets revolution: till frågan om förmänskligandet av tekniken. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]                     

De flesta revolutioner har varit en rörelse uppåt. Mer makt, mer pengar, mer semester, mer erkännande. I detta sammanhang var samhällsomvälvningarna 1968 snarast unikt för det var en revolution om rätten i att falla neråt

Falla bort från ansvar. Falla bort från konsumtionshets, bort från karriär och positioner. En revolution där etablerade satte sin position på spel och riskerade sin säkra framtid. I USA — pengahetsens och karriärtänkandets mecka — fanns universitetsfolk med ursprung från den intellektuella flyktingströmmen från Europa under 30-talet som allierade sig med gräsrötterna. Bland vänsterintellektuella ur den så kallade Frankfurtskolan torde Herbert Marcuse vara den mest namnkunniga och han gick från skrivbordsvänster till aktivistvänster under en natt.

I detta rusiga, skräniga tidevarv är det rätt signifikativt att Erich Fromm kommit lite i skymundan, med sin mer lågmälda stilistik och sitt tillbakalutade, lite brummande sätt att skriva.  Men i sina teoretiska grunder och i sin samhällssyn är han minst avgjort radikal

Han befann sig i periferin av Frankfurtteoretikerna, men vilade på samma syn som de när det gällde demokrati, modernitet och naturvetenskap som ett tveeggat svärd.

En central tankegång är att vi bara bytt gudar. Vi har lämnat underkastelsen för naturkrafter och andar för en lika undergiven attityd till framsteg, karriär, modernitet. Som om naturvetenskapen var en lika obändig kraft som Jehova.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Erich Fromms mest vassa politiska skrift Hoppets revolution belyser det som senare kommit att kallats ”det teknologiska imperativet” som lätt sammanfattas genom att ”om det går att göra så ska vi göra det”. Om det är möjligt att åka till månen så ska vi åka till månen. Om det är möjligt att ännu mer slimma och rationalisera så ska vi göra det, om vi kan genmodifiera så ska vi det. Helt utan att ta en diskussion om vi bör göra så.

Sammanfattningsvis har det som från början under 1700-talet var ett upplysningsprojekt, för att slå oss fria från irrationalitetens bojor, bara blivit nya bojor. Den mest sofistikerade och snåriga passagen är dock när han belyser hur vi i västerlandet gått från det som inom vetenskapsteori kallas naturvetenskaplig essentialism till nominalism.

I det antika Grekland frågade man fortfarande vad en sten eller ett stycke trä var innerst inne, dess essens. Numera frågar vi mest vad stenen och träbiten kan användas till, dess nomen, dess lag. Härav begreppet nominalism.

Fromm gör därpå det analoga tankehoppet att vi numera bara ser till en människas del i ett produktionsmaskineri, inte till hennes egenvärde, essens.

Styrkan i denna klassiker till kulturkritik är Erich Fromms märkliga stilistik. Han kan i sitt språk påminna om en lite faderlig lugn präst som sedan plötsligt när man minst anar det, stinger till med en vass syrlighet, ja lite som K G Hammar i sina bästa stunder, och till skillnad från 68-erans ofta radikalt ateistiskt färgade samhällskritik behåller han en andlig, religiös grundton i sina argument, påvisande att moderniteten och rationaliseringsivern gått för långt.

Med sin bakgrund som judisk intellektuell emigrerad från Nazityskland hade han en extra känslig blick för rusig framgångsdyrkan, som om det nu uppstod samma tendenser i USA som i tredje riket. I sin blandning av teoretiskt radikalt och dunkelt samt underfundigt satiriskt stoff är det en klassiker inom politisk essäism som visar att ”68-rörelsen” inte bara var Woodstock, barrikader och hippies utan att kritiken kom även från etablerade röster inifrån systemet.

Utan att förringa kraften i denna djupt samhällskritiska essä så bränner det dock främst till när Fromm citerar Zbigniew Brzezinskis – en av Kennedyadministrationens skarpaste rådgivare och akademiker – uttalande om samtiden:

I det teknotroniska samhället förefaller det, som om utvecklingen går mot ansamlingen av miljontals okoordinerade medborgare som med lätthet förmås stödja och komma under inflytande av magnetiska och attraktiva personligheter vilka effektivt utnyttjar de senaste kommunikationstekniska rönen för att manipulera känslorna och förnuftet.

Det är ett citat som är närmast isande profetiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Hoppets revolution first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Liberaler har ofta problem med antirasismen. Isobel Hadley-Kamptz funderar på hur det kan komma sig.

Jag höll nyligen ett föredrag om rasism som en av liberalismens blinda fläckar och försökte reda ut både varför det är så, vad man kan göra åt det och hur en liberal antirasism skulle kunna se ut.

Jag tror att det finns flera anledningar till att liberaler ofta har problem med att identifiera och aktivt bekämpa rasism. En handlar om historien. De liberala tänkare som formulerade de ursprungliga idéerna om universella fri- och rättigheter må ha sagt att “vi håller dessa sanningar för självklara: att alla människor är skapade lika”, men det menade de ju inte. Eller de räknade helt enkelt inte in alla män i begreppet människor, och de räknade definitivt inte in kvinnor.

Den amerikanska självständighetsförklaringen, som meningen är hämtad från, minner om det djupt självmotsägande i det faktum att USA som stat grundades på glasklara liberala värderingar samtidigt som det också grundades på det mest avgrundsdjupa förtryck. Slaveriet stod inskrivet i grundlagen; de medborgerliga rättigheterna omfattade rätten att handla med slavar.

Här finns otvetydigt en inneboende konflikt inom liberalismen. Hur ska vi kunna förklara och förhålla oss till detta? Vissa låtsas inte om den, medan andra, som den amerikanska paleolibertariansmen (som i dag står nära Donald Trump) aktivt bygger vidare på dubbelheten. De är för frihet för vissa grupper.

I Sverige ligger mycket av avogheten också i att många liberaler uppfattar antirasism som vänster. Och man är ju emot vänstern. Alltså kan man inte vara antirasist. Historiskt har detta varit en vanlig liberal hållning även gentemot feminism. Liberaler har helt enkelt så svårt att förhålla sig till kollektiv att man inte ens klarar av att analysera problem som direkt uppkommer för att människor särbehandlas utifrån grupptillhörighet. Eftersom man själv ”inte ser” kön, hudfärg etc. kan man inte ens se problemen.

Jag förstår att vissa varianter av antirasism i dag skaver för liberaler. Idén om kulturell appropriering bygger till exempel på en kulturell essentialism som är lika antiliberal om den formuleras av antirasister som när den av sverigedemokrater beskrivs som en kulturell nedärvd essens. Kulturer ska blandas! Inne i människor, inne i nationer, inne i konstverk. Det fantastiska med människan är att vi hela tiden skapar nytt utifrån gammalt. Att våra många tusentals små beslut och val hela tiden skapar nya resultat, nya vägar, nya mönster.

Givetvis finns kulturella gemenskaper, men de förändras hela tiden av alla de människor som ingår i dem. Människan formas av sin historia och formar i sin tur om den till kommande släkten. För en liberal är det detta som är skönheten.

Det här är det ena benet i min liberala antirasism och antifascism. Det andra benet är insikten att demokrati är mer än majoritetsstyre. Utan individuella rättigheter, utan rättsstat, utan maktdelning, blir demokrati bara pöbelvälde och den starkes rätt. Utan yttrandefrihet finns ingen fri åsiktsbildning inför de fria valen. Utan oberoende rättsväsende, fria medier och tjänstemän fristående från politiken finns ingen som kan hejda politiker från att införa tyranni i demokratins namn.

Vi ser det hända i Central- och Östeuropa, kanske till och med i USA. Det finns partier i Sverige som önskar ta oss ditåt. Här måste liberala antirasister och antifascister alltid alltid stå i vägen.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Kulturer ska blandas first appeared on Opulens.