CORONAANALYS. “Det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen.” Carsten Palmer Schale fortsätter dyka ner i statistiken och strategierna kring den pågående pandemin men menar att det fortfarande är alltför tidigt att uttala sig tvärsäkert.

Jag har lovat att återkomma med en större redogörelse av min förståelse av den svenska coronastrategin runt nyåret. Tills dags dato har jag samlat på mig ca 100 sidor fakta. ”Runt nyår” ter sig dock alltför optimistiskt. Det är för tidigt. Och situationen är mer än komplex. Vi måste alltså, menar jag, ha tålamod för att rätt fatta situationens komplexitet över lång tid. Den här texten berör bara knappt 5 procent av vad jag vill beröra.  

Har strategin – så här långt – varit ett misslyckande eller en framgång?

Hur skall vi, efter ca 7 månader, tolka Sveriges strategi när det kommer till Coronapandemin? Har det handlat om ett misslyckande eller en framgång? Kanske lite av båda, om man ser till det synnerligen komplicerade sammanhanget å ena sidan och tidsperspektivet å den andra.  

Å ena sidan: Vi ser nu ett snabbt minskande antal fall av smittade och döda; vi har kontinuerligt haft en sjukvård som har fungerat; det har funnits lediga sängar vid varje given tidpunkt och aldrig någon trängsel på sjukhusen, vi har kunnat hålla skolorna öppna vilket (även av kritiker) ansetts oerhört viktigt, och samhället har förblivit ganska öppet. Samtidigt som det fortfarande är en stor majoritet av befolkningen (cirka 80 procent) som respekterat rekommendationen om att hålla socialt avstånd på ett sätt som innebär att spridningen av sjukdomen ändå har varit begränsad.

Å andra sidan: Misslyckandet har naturligtvis varit dödssiffran, som har varit mycket relaterad till vårdinrättningarna i allmänhet och äldreomsorgen i synnerhet.

Varför har dödligheten hittills varit så hög?

Varför har Sveriges dödlighet varit så hög? Med omkring 550 per miljon invånare ligger den strax under Storbritannien och Italien men långt över grannländerna Norge och Danmark. Troligen finns det en rad skäl: med sin större invandrarbefolkning och sina täta stadsområden är Sverige faktiskt mer likt Nederländerna och Storbritannien än vad det är likt andra skandinaviska länder. Vidare: länderna befinner sig också på olika punkter i epidemicykeln, så det är för tidigt att jämföra totalsummorna i olika avseenden.

Men vad skall då sägas om att Sverige inte införde någon obligatorisk nedstängning vid något tillfälle?

Det är långtifrån säkert att en nedstängning skulle göra skillnad. På många sätt har vi dessutom haft en mycket hård nedstängning i Sverige. Vi har minskat rörligheten i samhället ganska mycket: vi har jämfört hur mycket vi reser i skandinaviska länder, och minskningen av resandet är densamma i Sverige som i grannländerna. De frivilliga åtgärder som vi införde i Sverige har på många sätt varit lika effektiva som fullständiga låsningar i andra länder. Det snabbt minskande antal fall vi ser i Sverige just nu är ytterligare ett tecken på att man kan få ner antalet ”ärenden” ganska mycket i ett land utan att ha en fullständig nedstängning.

Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt.

Dock. Är det verkligen rimligt att hävda att nedstängningar inte gör någon skillnad?

Vi vet inte. Det kanske hade gjort någon skillnad, men vi vet alltså ännu inte. Men å andra sidan vet vi att låsningar också har stora andra effekter på folkhälsan. Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt. Vi vet att människor som är arbetslösa också skapar en hel del problem på folkhälsoområdet. Så vi måste också titta på vad som är den negativa effekten av låsningar, och det har inte gjorts så mycket hittills.

Den nationella, regionala och lokala variationen

Dessutom – och ej minst: det finns stora nationella, regionala och lokala skillnader i hela världen. Det finns sålunda stora skillnader mellan olika områden i Sverige, och mellan regioner i Sverige och våra grannländer. Exempel: delar av Sydsverige har haft mycket lägre covid-19 än Köpenhamn strax över vattnet medan Stockholm har haft det mycket värre, trots samma nedstängningspolitik i hela landet. Detta kan – men behöver inte – ha att göra med volymen av det ursprungliga införandet av sjukdomen på grund av internationella resor.

Sportlovet i Sverige är fördelat på fyra olika veckor beroende på olika geografiska områden. Tyvärr råkade Stockholm ha sin vårsemester just när det var en enorm spridning av covid-19 i Europa, så många svenskar som bor i Stockholmsområdet kom tillbaka med sjukdomen. Och det startade en epidemi på en nivå som var mycket högre än början av epidemin i södra Sverige, i Finland eller i Norge. För närvarande är det möjligen den mest sannolika teorin – att om du har en massiv introduktion, kommer det att bli en smittspridning som är mycket, mycket svår att kontrollera. Stockholm var med andra ord mer som London eller New York än Oslo eller Helsingfors när det gäller införandet av viruset.

Nolltolerans?

En nolltolerans-strategi, som alltmer vinner gehör i Storbritannien och USA, är knappast, som jag ser det, ett hållbart alternativ.

Jag tror inte att det är en sjukdom som vi kan utrota – inte med de metoder vi har just nu. Det kan vara en sjukdom som vi på lång sikt kan utrota med ett vaccin, men jag är inte ens säker på det. Om man tittar på jämförbara sjukdomar som influensa och andra respiratoriska virus är vi inte ens i närheten av att utrota dem trots att vi har ett vaccin. Personligen tror jag att detta är en sjukdom som vi måste lära oss att leva med.

Hårdare åtgärder?

Men många upplever att Folkhälsomyndighetens inställning har varit alltför laissez-faire-artad och att Sverige redan nu borde införa mer hårdföra åtgärder. En modellering häromveckan antog att så många som 3 000 ytterligare dödsfall (eller fler) kan ses i Sverige under nästa år – borde därför inte Sverige  göra mer för att stoppa detta?

Pro primo: modeller är modeller.

Pro secundo: Det är ju självklart klart att Sverige försöker hålla dödligheten på så låg nivå som möjligt, men samtidigt måste vi titta på just de ”hårdare” åtgärder man talar om. Kommer de att producera ännu fler dödsfall på andra sätt än själva sjukdomen?

På något sätt måste vi ha en diskussion om vad vi faktiskt försöker uppnå. Är det bättre för folkhälsan som helhet?  En typ av ingripande som inte verkar ha negativa effekter är uppmuntrande av användning av masker. Detta har blivit en intensivt politisk fråga i USA och på senare tid i Storbritannien. I Sverige är maskanvändningen minimal.

Varför rekommenderar inte FHM ens användning av masker?

En anledning är att evidensen för att använda masker i samhället fortfarande är svag. Även om fler och fler länder nu tillämpar dem på olika sätt. Vi har ännu inte sett några, eller åtminstone inte många eller väl underbyggda, studier, vilket är lite förvånande. Den andra anledningen är att allt säger oss att hålla sociala avstånd är ett mycket bättre sätt att kontrollera denna sjukdom än att sätta masker på människor. Vi är oroliga (och vi får åtminstone berättelser från andra länder) för att människor sätter på sig masker, och då tror att de kan gå runt i samhället utan att hålla avstånd. Enligt FHM:s mening skulle detta definitivt producera högre spridning än vi har just nu.

Spridning och mortalitet?

Betoningen på spridning av viruset med uteslutande av allt annat är missriktad, eftersom antalet fall är mindre och mindre korrelerade till antalet dödsfall.

Dödsfall är inte så nära kopplade till hur många fall du har i ett land. Det finns så många andra saker som påverkar hur många dödsfall du har. Vilken del av befolkningen drabbas? Är det de äldre? Vissa invandrare? Hur väl kan du skydda människor i inom sjukvården och omsorgen? Hur väl fortsätter ditt hälso- och sjukvårdssystem att fungera? Hur kan vi förbättra behandlingen? Alla dessa saker har förändrats mycket under de senaste månaderna. Dessa saker kommer att påverka dödligheten mycket mer, tror jag, än den faktiska spridningen av sjukdomen.

Immuniteten?

När det gäller den kontroversiella frågan om immunitet tror jag att en större andel av befolkningen i Sverige redan är immun än vad antikroppsstudier antyder. Det finns ett antal små studier redan som visar att av människor som genom PCR-prov hade diagnostiserats med covid-19, långtifrån alltid utvecklar antikroppar. Å andra sidan har vi en hel del bevis för att insjuknande i covid-19 två gånger verkar vara extremt sällsynt. Uppenbarligen finns det också en ganska stor del av befolkningen som har andra typer av immunitet och T-cell-immunitet är den som är mest sannolik.

Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se.

Det vi ser just nu är en snabb minskning av antalet fall, och då bör någon form av immunitet vara inblandat i det, eftersom inget annat har förändrats. Det innebär att immuniteten påverkar R-värdet ganska mycket i Sverige i dag. 

Innebär det att Sverige kommer att vara bättre lämpat att begränsa andra vågor och framtida lokala utbrott än länder som har haft minimala infektionsnivåer hittills?

Jag tror att det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen. Vi vet att med stor immunitet i befolkningen är det mycket lättare att kontrollera utbrotten än om du inte har immunitet i befolkningen.

Det finns nu ett antal länder i Europa som har haft en ganska låg spridning under mycket lång tid, vilket är mycket ovanligt med en sjukdom som verkar vara så smittsam, och där det finns så lite immunitet i befolkningen. Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se. Jag tror att hösten kommer att visa om det är möjligt eller inte. Just nu ökar spridningen i exempelvis Spanien och Belgien igen.

 När vet vi?

Det är bättre att ha en mer komplett diskussion kring detta om säg ett år (eller mer), det vill säga efter nästa sommar (eller den därpå följande hösten), då jag tror att vi mer rättvist kan bedöma vad som har varit bra i vissa länder och dåligt i andra länder. Tidsperspektivet och komplexiteten måste gång på gång framhållas.

The post Vi måste ha tålamod för att se den komplexa bilden first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. “Det gäller att försöka vända alla svårigheter till en möjlighet,” skriver Sofia Nerbrand som både ser nackdelar och fördelar med den mer isolerade tillvaro de flesta av oss nu lever i.

Det känns som att vi är tillbaka på 1980-talet säger en jämnårig väninna. Då fick vi som barn hålla till godo med att bygga kojor i skogen, hyra en moviebox, bläddra i skolkatalogen, prata i timmar på telefon och läsa böcker. Världen var liten och möjligheterna var inte så många.

The post Pandemin skadar även samhällskroppen first appeared on Opulens.

STATISTIK. ”Det är lätt för den som är okritisk, okunnig eller fördomsfull att missbruka eller tolka resultaten av statistisk metodik.” Carsten Palmer Schale redogör för hur svårt det är att uttala sig säkert kring den pågående coronaspridningen även om många medierubriker ger en motsatt bild.

När det gäller den samlade coronasituationen i Sverige och världen, översköljs vi praktiskt taget dagligdags av vetenskapligt rotade siffror om både det ena och det andra. Från rent deskriptiv statistik över läget i nutid till exempelvis prognoser baserade på olika typer av sannolikhetskalkyler. Ingen enskild sagesman har troligen rätt på alla punkter, och ingen har knappast heller fel på alla punkter. Det beror (bland annat) på vad som skall redovisas, vilka metoder man använder och vilka grundantagandena och grundperspektiven är. Ja, till och med ”målen”. Ändå är en del egotrippat tvärsäkra, medan andra är mer vetenskapligt nyanserade. Dessutom skall det hela filtreras genom sensationalistiska rubriksättare och rampljusfamlande krönikörer. Den försiktighet som jag uppfattar som nödvändig, så här tidigt under spridningsförloppet, och med de stora kunskapsluckor som återstår att fylla, är prekär.

Och detta gäller inom forskningen och bland våra professionella journalister. För oss amatörer är det nästan omöjligt att orientera sig bland alla redovisade data. Men även några av våra mer prominenta professorer och ledarskribenter förefaller mig gå upp i avslöjande falsett när de hamnar i offentlighetens korsdrag. Samtidigt bör båda dessa grupper, och vi själva, vara i alla fall rudimentärt medvetna om de mer enkla felkällorna – eller ”fallgroparna” – när det gäller exempelvis statistiken.

Skillnaden mellan statistisk teori och sannolikhetsteori skall jag bara belysa med ett enkelt exempel. Om man ur ett tillverkat parti, bestående av kända antal korrekta och defekta enheter, slumpmässigt tar ut ett stickprov av enheter kan man efter lämpligt modellval med sannolikhetsteorins hjälp beräkna sannolikheten att man skall finna 0, 1, 2, …, defekta enheter i stickprovet. Om partiets sammansättning istället är okänd, kan man på grundval av det observerade antalet defekta enheter i stickprovet genom utnyttjande av statistisk teori dra slutsatser om antalet defekta enheter i partiet.

I det första fallet är uppenbarligen modellen helt specificerad (ty man känner ju partiets sammansättning), medan den i det senare fallet innehåller en okänd storhet (nämligen antalet defekta i partiet). Analoga problem förekommer på många andra områden – exempelvis rörande intervjuer med experter eller – och särskilt – amatörer om orsaker till, effekter av, frekvenser inom den aktuella coronapandemin. Hoppar jag nu över en något speciell kommentar inses åtminstone, att de teoretiska slumpmodellerna kan ha mycket skiftande tillämpning. I värsta fall finns dessutom mer eller mindre dolda ”agendor”.

Den möjlige läsaren av detta varnas hurusom uttryckligen för att sammanblanda modellen med verkligheten. I annat fall är det lätt att begreppsförvirring uppstår. I vilket fall som helst bör det vara klokt att umgås varsamt med uttalanden sådana som ”det är statistiskt bevisat att…”. Det är det ofta sällan. I min egenskap av forskare (i sociologi och filosofi) har jag dessutom ofta stött på uttryck som ”all vetenskap säger…”. Jag har aldrig stött på en sådan verklighet. Det vanliga är snarast att all vetenskap inte alls är enig.

Procenttal ser snygga och oskyldiga ut i tryckta tabeller, men man vet inte alltid vad som döljer sig bakom dem.

Ofta hävdas förresten att ”man kan bevisa vad som helst med statistik”. Tyvärr ligger det åtskilligt i detta. Det är lätt för den som är okritisk, okunnig eller fördomsfull att missbruka – eller tolka resultaten av – statistisk metodik. Å andra sidan kan det vara svårt även för den som är kritisk, kunnig och försiktig att rätt bruka dessa metoder och resultat. På grund av detta skall jag här ge exempel på ett tiotal fallgropar, som läsaren måhända kan tycka är löjligt enkla att avslöja. För det aktuella syftet skull – att introducera själva den vanliga närvaron av sådana fallgropar – beaktas endast totalundersökningar, men det som sägs kan också tillämpas på stickprovsundersökningar.

Populationen är inte den avsedda

En läkare önskade efterundersöka alla som genomgått magsårsoperation vid ett stort sjukhus under en viss tidsperiod. Genom brev, telefonsamtal och besök kom han i kontakt med 70 procent av dessa. Den undersökta populationen var sålunda ej den avsedda, och resultaten kunde troligen inte generaliseras till den större populationen. Varför inte?

Populationen är olämpligt definierad

Av 100 nybörjare i ett universitetsämne tenterade endast 20 inom 3 år. Nybörjare inkluderade alla som besökt introduktionsmötet (varav många sedan genast valde annat ämne). Förslag till bättre definition?

Problemställning vald med hänsyn till resultatet

Denna statistiska dödssynd är vanlig inom inte minst politik och reklam. Efter ett val stod exempelvis alla partier som segrare; ett hade fler röster än alla andra tillsammans, ett annat hade aldrig haft så många röster tidigare, ett tredje hade ökat procentuellt mest av alla sedan föregående val. Viktig sensmoral: Definiera problemet innan data insamlas!

Olämpligt mått på undersökt egenskap

I en församling uppgavs skilsmässofrekvensen ett år till 46 procent, ty 100 äktenskap hade ingåtts under året och 46 hade upplösts genom skilsmässa. Med denna metod skulle frekvensen kunna bli större än 100 procent! Hur borde man ha gjort?

Felaktigheter vid datainsamling

Av 100 fäder och mödrar i en fastighet förklarade 27 att de läst en känd kvällstidning för innevarande dag. En av de tillfrågade svarade vid påringningen på dörren kl 8 på morgonen sanningsenligt att han inte läst dagens nummer av tidningen. (Intervjuaren hade troligen inte hunnit med det önskvärda antalet kvällen innan och fann det praktiskt med en komplettering morgonen därpå.) Sensmoral: Procenttal ser snygga och oskyldiga ut i tryckta tabeller, men man vet inte alltid vad som döljer sig bakom dem.

Avvikande data

Insamlade data får aldrig strykas, om man inte har mycket starka skäl för att tro att de är felaktiga. Exempel: 33 560, 34 930, 20 000, 41 300, 316 000, 38 200, 39 300, 30 100
Får det avvikande värdet 316 000 strykas? Ingalunda, ty siffrorna anger årslönen för personalen vid ett litet företag, och det diskutabla värdet är direktörens lön.

Illusorisk noggrannhet

En ornitolog räknade flyttfåglar vid en fågelstation. En dag kom på förmiddagen en svärm på grovt räknat 100 stycken. På eftermiddagen kom en svärm på ett 50-tal. I kvällningen passerade tre fåglar. I summakolumnen för dagen noterades 153 fåglar. Vi skall fortsätta med några fallgropar som avser jämförelse av flera populationer.

Olika definitioner

Statistiska data från olika länder är ofta vanskliga att jämföra på grund av bristen på enhetliga definitioner. Ja, till och med från olika delar av samma land. Av liknande skäl måste även jämförelser mellan år inom samma land ske med försiktighet. Exempel: Från 1938 till 1939 ökade antalet motorcyklar i Sverige från 43 551 till 110 262. Förklaringen är till största delen att lättviktarna räknades som motorcyklar från och med 1939.

Störande faktorer

Ett textilföretag påstod att rationaliseringsarbetet gett goda resultat: antalet tillverkade meter per år hade ökat från 2,0 miljoner till 2,5 miljoner. I själva verket var situationen oförändrad från effektivitetssynpunkt. Av de 2,0 miljoner meterna hade man bytt ut 0,5 miljoner mot en vara som gick dubbelt så fort att tillverka.

Eller:

En forskare fann, att frekvensen av en viss sjukdom hos modern var minst om förlossningen skedde i hemmet, större om den skede på en vanlig kirurgavdelning och störst om den skedde på en specialavdelning. Bevisar detta, att det är säkrast att föda barn hemma?
Sensmoral: Tag reda på de störande faktorerna innan siffror jämförs!

Falska samband

Ett klassiskt exempel: En pedagog observerade att i en population av skolbarn i olika åldrar visade de som hade de största fötterna att de läste innantill bäst. Orsakar alltså stora fötter god innanläsningsförmåga? Svar: nej, däremot har de äldre barnen i genomsnitt större fötter och bättre läsförmåga än de yngre.

Anmärkning: Det är lätt att le åt detta sista exempel, men svårt att korrekt fastställa orsakssamband.

Vidare: i enkla sammanhang är det ofta (men inte alltid!) lätt att genomskåda bisarrt felaktiga slutsatser, särskilt när vi tänker igenom vad vi egentligen talar om, och inte bara reflexmässigt svarar ja eller nej på en fråga om huruvida någon kausalitet föreligger eller inte – och på vilket sätt. Ja, den bakomliggande variabeln (åldern), som exempelvis förklarar såväl fotstorlek som läsförmåga bland barn är ju så att säga självfallen, när vi väl fått syn på den. Dock krävs inte särskilt mycket mer komplexa sammanhang för att det ska bli mycket svårare att genomskåda och fastställa graden och typen av orsaksförhållanden. Den nuvarande coronapandemin är självklart oerhört komplicerad, och därför också oerhört svår att bedöma i termer av orsak och verkan, frekvenser och åtgärder, kortsiktigt och långsiktigt etcetera.

Alldeles uppenbart är det därför också så, att alla de exempel vi ovan givit på ”fallgropar” föreligger i den nuvarande pandemiska situationen.

Populationen är inte den avsedda. Nej, bortfall i en undersökning, exempelvis, borde mer än ofta rikta uppmärksamheten mot bortfallet snarare än det som inte fallit bort. Bortfallet är ofta kraftigt avvikande från genomsnittet av en rad skäl. Exempelvis att prevalensen av (subjektivt) upplevda covid-19-symptom kan variera starkt mellan olika grupper.

Populationen är olämpligt definierad. Ja, gruppen utlandsresenärer i februari kan ju till exempelvis kraftigt variera med hänsyn till både destinationsort och resvecka, och därmed också med hänsyn till exponeringen av den aktuella corona-smittan.

Problemställning vald med hänsyn till resultatet. Detta är sannerligen en metodisk dödssynd. Är problemet dödsfall på grund av direkt utsatthet för covid-19 – eller indirekt utsatthet (ångest, våld, arbetslöshet, missbruk)? Eller något helt annat?

Olämpligt mått på undersökt egenskap. Är en kortsiktigt hög covid-19-mortalitet en tillräckligt skarp indikator på ett starkt problematiskt corona-utfall – eller krävs exempelvis istället långsiktig samhällsskada i vidare mening?

Felaktigheter vid datainsamling. Är webbenkäter valida och reliabla nog i relation till frågan? Hemmatester? Förekommer självselektering som åstadkommer kraftig bias i något väsentligt avseende?

Avvikande data. Kan gatuadresserna i ett och samma stadsdelsområde producera egenartad covid-19-förekomst? Gatan där det lokala äldreboendet ligger?

Illusorisk noggrannhet. Hur mycket utnyttjar medierna – eller bortser medierna från – fördröjningseffekterna som orsakas av rapportsystem och helger?

Olika definitioner. Många länder – exempelvis Italien och Nederländerna – rapporterar bara dödsfall på sjukhus. I exempelvis Sverige och Belgien rapporteras också dödsfall på äldreboenden. Detta gör att mortaliteten knappast är rimligt jämförbar.

Störande faktorer. Byte av rapporteringssystem obstruerar jämförelser över tid – om inte systemen noggrant redovisas och analyseras innan slutsatser dras. Vilket leder över till en nödvändig betoning av frågan om hur mycket trassliga samband egentligen skall tolkas – och särskilt så över tid.

Komplicerade statistiska analyser och sannolikhetskalkyler

Ovan har jag bara antytt något om den matematiska statistiken. Experter på området, som dessutom behandlar mer komplexa relationer, använder sig naturligtvis av mer till mycket mer avancerad metodik och vidhängande terminologi, som sällan begrips av en genomsnittlig medborgare. Ett aktuellt exempel rörde ”felfaktorn” vid den första skattningen av flockimmunitet. Termer som signifikansnivåer, urvalskriterier, regressionsanalyser och så vidare förenklar inte för amatören. Bakomliggande variabler, och interaktioner mellan dessa pekar dock just på behovet av enkel och/eller multipel regression.

Samhällsvetenskap och humaniora

De hittills – och naturligt nog – mest framträdande forskarna i debatten har varit sådana som epidemiologer, smittskyddsläkare och virologer. Detta kommer på sikt inte att vara lika påfallande. Men redan mellan och inom dessa för den oinvigde näraliggande fält kan inte bara ”konflikter” uppstå, utan också flera sanningar – samtidigt. Ett av problemen med att grunda sina ståndpunkter i aldrig så relevanta och vetenskapligt legitima data handlar exempelvis om bearbetningen av rå- eller källdata.

Under denna process behöver två forskare som utgår från samma material inte alls vara eller bli ense: man är nämligen ofta ”partisk”. Detta har mindre ofta att göra med egentliga meningsskiljaktigheter, utan mer med ämnesspecialiteter som leder till olika perspektiv och ”blinda fläckar”. Ta bara detta: ”Att minska köttproduktionen är nästan alltid bättre än alternativa metoder när det gäller att minska koldioxidavtrycket. Därför bör växtbaserade dieter alltid förespråkas.” Mycket seriös forskning stöder också denna hypotes på en allmän nivå. Dock finns lika seriös forskning som inte stöder detta påstående förbehållslöst, eller som knappast stöder det alls. Denna forskning tar bland annat hänsyn till regionala variationer och proteinkvalitet.

Båda typerna, och fler, av forskare bortser dessutom ofta från variabler som vattenbrist, jorderosion, monokulturodling och samverkan mellan djuruppfödning och andra jordbruksförhållanden.

Därmed har vi plötsligt börjat tala i mer djurrättsfilosofiska termer – för övrigt oavsett hur vi ser på miljöförstöringen ur ett moraliskt perspektiv. Och har vi väl börjat går det knappt att sluta.

Om alla de nämnda faktorerna studeras, då? Kanske förblir resultaten, avseende köttproduktionens miljöpåverkan, desamma – eller inte. Men först då ”alla” (rimliga) faktorer, rörande den precisa frågan, beaktats kan data utgöra en solid grund för ett argument. Och nu har vi bara talat om ”relativt näraliggande faktorer och förhållanden”. Termerna är så att säga släkt inom diskursen ”köttproduktion och koldioxid”. Men det finns ju många andra aspekter som går att väga in. Ett rör djurens liv.

Därmed har vi plötsligt börjat tala i mer djurrättsfilosofiska termer – för övrigt oavsett hur vi ser på miljöförstöringen ur ett moraliskt perspektiv. Och har vi väl börjat går det knappt att sluta. Samhällsvetenskapliga (etnologiska, ekonomiska, sociologiska etcetera) perspektiv anmäler sig tämligen omgående. Men snart även mer humanistiska (narrativa, holistiska, historiska) och konstnärliga (gestaltningar, upplevelser, mening).

”Facit”

Många experter tycks i alla fall relativt eniga om att hela pandemin, med dess ursprung, förlopp, åtgärder och utfall, inte tillräckligt väl kommer att kunna besvaras förrän vi – om några år eller så – har ett ”facit”. Men även ett sådant facit kommer med stor sannolikhet att bli föremål för mer eller mindre debatt.

Facit avseende vilka specifika frågeställningar? Facit i vilket perspektiv? För vem? För vad? Nåja, någon sorts rimlig konsensus, även rörande helheten, kommer nog att bli möjlig att uppnå, även om debatten trots detta säkert kommer att fortsätta. Här och nu har vi ännu inte tillräckligt med kunskap om vare sig de enskilda detaljerna eller (och naturligtvis än mindre) någon form av samverkan mellan dessa.

Försiktighetsprincipen bör med andra ord tillämpas hela tiden – främst nu. Men alltså även senare; låt vara att förståelsen kommer att öka successivt. Att lyssna, läsa och lära – och ödmjukt diskutera – torde därför vara av nöden. Nästan all tvärsäkerhet måste ifrågasättas. Alltför vetenskapliga analyser kommer, å andra sidan, att vara och förbli svåra att presentera för den i många avseenden mindre insatta allmänheten.

Men med detta sagt: låt oss släppa fram all den kritiska diskussion, och alla de förment naiva frågor, som envar intresserad kan prestera. Allt annat är av ondo för såväl den upplysande fördjupningen och breddningen av synsätten som för det politiska klimatet. För övrigt ser jag ett löpande och lugnt utbyte av mer eller mindre välunderbyggda ”åsikter” som ett folkbildningsprojekt till gagn för både samhällets transparens, och därmed dess demokratiska – och tillitsskapande – fundament.

The post Tvärsäkerhet om pandemin måste ifrågasättas first appeared on Opulens.

CORONATRISTESS. Vi står mitt uppe i striden om att vara disciplinerat tråkiga och solidariskt stillsamma, om att hålla oss hemma, stryka i kalendern och iaktta social distans. Vem hade trott att det skulle bli så här, frågar Erik Cardelús.

Det finns ett vida spritt skämt som lyder: “Vid händelse av dåligt väder, hålles revolutionen inomhus.” Tanken flyter upp någonstans mellan de sjätte och sjunde karantänsveckan, veckor då evenemang efter evenemang ställts och det glesnar i min och andras almanackor. Saker ställs in, skjuts på framtiden och sugs i in det ovissa framtidstöcknet.

The post När tråkigast vinner first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. “Trots alla globala och lokala brister med hanteringen av coronaviruset är det ändå tack vare den globalisering som pågått sedan 90-talet som mänskligheten undviker en ännu större katastrof.” Vladan Lausevic har läst Johan Norbergs Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör?

Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör? av Johan Norberg
Volante förlag

För drygt en månad sen stannade jag precis intill portentrén. Några minuter tidigare hade jag tittat på Rapport med mina föräldrar och drabbades på vägen hemåt av en äcklig och illamående känsla som gick rakt från magen upp i halsen. En känsla att något dåligt var på gång, att man är isolerad och att det råder panik. För ett ögonblick befann jag mig inte längre på gatan utan i källaren i mitt barndomshem i bosniska Teslić, i väntan på att artilleribeskjutningen skulle upphöra.

Våra minnen och erfarenheter kan aktiveras när vi ställs inför en kris.  Men allt var inte bättre förr. ”På Facebook är man aldrig ensam” säger sociologen Zygmunt Bauman. Livet kan upplevas som vackert även i kristider, om vi har viljan och möjligheter till det. Den reflektionen fick när jag låg i sängen vid den inspelade kaminbrasan på tv-skärmen och läste Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör? av Johan Norberg.

Norberg senaste bok som är på blott drygt 20 sidor känns till en viss del som en förnuftig instruktionsmanual. I boken får man även ta del av författarens egna erfarenheter av att drabbas av ogenomtänkta och ineffektiva åtgärder i USA där regeringen, liksom fallet är i Europa och på andra håll i världen, ägnar sig åt säkerhetsteater och beslut utan vetenskaplig förankring. Pandemier är inget nytt i historien men det nya är hur människor väljer att agera i en värld som är mer sammanbunden och digitaliserad än någonsin tidigare.

Pandemier och svåra kriser, menar Norberg, aktiverar den ”inre nationalisten” i oss. Vi blir mer auktoritära och hysteriska samt söker efter ”starka ledare” och drakoniska åtgärder. Men kristider är också innovations- och kreativitetstider där människan har förmågan att skapa bättre lösningar och rena underverk. Exempelvis menar Norberg att vid sidan av all retorik om undergång, konspirationsteorier och auktoritära tendenser är det också så att coronapandemin hanteras mer effektivt och snabbare än någon annan pandemi tidigare genom historien.

Trots alla globala och lokala brister med hanteringen av coronaviruset är det ändå tack vare den globalisering som pågått sedan 90-talet som mänskligheten undviker en ännu större katastrof. Bland annat eftersom individer och institutioner, som forskare och hälsomyndigheter, är bättre sammankopplade och kan samverka genom sina nätverk.

Utöver digitala samband har det också visat sig viktigt med fysiska samband mellan människor. Den ökade rörligheten efter kalla kriget har gjort det lättare för människor att utveckla bättre resistensförmåga och immunitetsförsvar genom exponering för olika bakterier, mikrober och organismer.

En annan viktig poäng som författaren understryker är faktumet att det är ”försörjningsförmågan” som är en avgörande faktor för att hantera pandemin. Visst kan mer göras för lokal självförsörjning eller tillverkning men ingen stat kan eller bör, inte minst på grund av miljöskäl, på egen hand tillverka all relevant utrustning som handsprit, respiratorer eller mediciner. Istället visar Norberg varför individernas och företagens roll är viktig i takt med att marknadens aktörer måste hitta nya lösningar och tänka om i sina verksamheter.

Globaliseringen är alltså inte död även om det finns många i världen som önskar sig det. Men det farliga med sådana förhoppningar och nationalistiska resonemang är att om fortsatt global utveckling och världens integration ”dör” så ökar också risker att fler människor dör. Som Norberg skriver:

Den pågående pandemin blir därför ett viktigt globalt test av vår beredskap, som kommer att lära oss vad som fungerar och vad som inte gör det. Den kommer hjälpa oss att vara bättre förberedda nästa gång, och kommer kanske rädda många liv när Döden åter knackar på.

En pandemi som corona gör att hela världen delar ett gemensamt problem, vilket också ger oss valet att vara solidariska och medvetna i ordens mest universella mening. Och precis som det är viktigt med återuppbyggnad och progression i samband med att ett land eller en stad drabbas av en viss katastrof är det lika viktigt att återbygga världen. I den utvecklingen kommer öppenhet att vara vår styrka.

The post Öppenhet är vår styrka first appeared on Opulens.

KONSENSUS. “En sann demokrat är ju inte någon som i alla väder är lojal gentemot staten. Den kritiska blicken är ännu viktigare i tider då medborgarnas liv och hälsa står på spel”. Lisa Bjurwald menar att det är djupt osunt att lämna debatten åt expertisen.

Pressfriheten minskar världen över i pandemins spår, visar Reportrar utan gränsers årliga index som släpptes i tisdags. Att länder som Kina, Iran och Irak skulle försöka kontrollera rapporteringen om coronaviruset var tyvärr väntat. Men låt oss vända blickarna inåt för en stund.

Är det inte märkligt att svenska journalister som tidigare varit måna om yrkesetiken, som att inte hylla vissa politiker och inte kalla artiklar man ogillar för “fake news”, blivit som förändrade av coronakrisen? Några exempel: Journalister bjuder in Facebookvänner att gilla sidan “Vi stöttar Anders Tegnell”. Andra noterar ogillande att tidigare Sverigepositiva tidningar nu har mage att vara kritiska mot vår pandemistrategi. För att inte tala om de totalt dissade forskare som gick ut och kritiserade Sveriges officiella linje på DN Debatt. “Nu är inte rätt tid att kritisera Folkhälsomyndigheten”, som en journalist varnade. En annan manade till nationell enighet. Det är som om coronakrisen väckt en slumrande patriotism till liv och vi fumlar som amatörer med att hantera de nya och förvirrande känslorna för Moder Svea.

Men – och det är udda att behöva påpeka det – en sann demokrat är ju inte någon som i alla väder är lojal gentemot staten. Den kritiska blicken är ännu viktigare i tider då medborgarnas liv och hälsa står på spel. Kanske är just det en ledtråd till uppmaningarna om okritiskt omhuldande av coronastrategin: vi har varit så förskonade från död och lidande, att vi blivit överväldigade av pandemin och rättar in oss i ledet i ren skräck.

När en utländsk professor – svenska journalister är orimligt imponerade av akademiska titlar, de behöver inte ens vara relevanta för just virus och pandemier – säger något positivt om Sverige blir det genast rubriker. Se, vi får beröm av våra europeiska storasyskon! När en annan professor tycker motsatsen håller vi tyst. Eller fnyser i sociala medier: Vad kan hen rimligtvis veta om hur saker fungerar här? Blott Sverige speciellt svenska virus har.

Det är inte så att det inte finns saker att resonera kritiskt kring på hemmafronten. I nuläget har vi ungefär lika många döda per dag som Norge har totalt. Finland har ännu färre. Visst spelar en mängd faktorer in, och det är möjligt att det inte alls går att jämföra rakt av på det viset, men det är något djupt osunt med ropen om att “lämna debatten åt expertisen”. Så beter vi oss inte i andra samhällsfrågor. Det är inte enbart journalister disputerade vid Försvarshögskolan som tillåts granska försvarsmakten, till exempel.

Själva faktumet att Sverige i sin strategi går emot övriga Europa får en ju att misstänka samma uppblåsta självbild som går som en röd tråd genom vår historia och som bland andra Magnus Västerbro dokumenterat i Pestens år, om en annan pandemi som förlamade Europa för 300 år sedan. Förutom att coronaviruset lyckligtvis är långt mindre farligt än digerdöden har en annan förbättring skett sedan dess: demokratin och med den yttrandefriheten har slagits fast i lag. Låt oss värna den och låta även kritiska röster komma till tals.

The post Blott Sverige speciellt svenska virus har first appeared on Opulens.

KARANTÄN. Allt är inte dåligt med att tvingas arbeta hemifrån.

The post Ella Jax om att arbeta hemifrån first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. På något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen, skriver Daniel S Ogalde.

I spåren av Corona, en av de mest lamslående pandemierna som drabbat vår globaliserade värld, har livet tagit en drastisk vändning för de flesta av oss. Förlorade jobb, förlorade inkomster och förlorade liv. Enligt vissa experter har vi det värsta framför oss om vi ska tro att det som sker i Italien och Spanien är våra föregångare. Det är en orolig tid där många av oss har en chans att sträcka ut en hand och än fler tvingas be om den. Och samhällsomdanande skeenden som just Corona kan även vara en tid för reflektion inte minst kring våra egna privilegier.

För bara ett år sedan, mitt i brinnande tiggeridebatt, läste jag en insändare i Dagens Nyheter. En som i stora ordalag beklagade sig över ”gängen av tiggare” som invaderat Sverige och även förordade ett förbud mot denna förekomst likt det man infört i Staffanstorp, Vellinge och nu många andra kommuner. I tider av ”Jimmie-moments” kändes det då inte nämnvärt förvånande att läsa utlägg som denna även i etablerad media. Några månader senare skulle så Jimmie Åkesson åka ner till Turkiet för att råda flyktingar som korsat hav och land för att nå säkerhet, att inte komma till Sverige. Här var det fullt. Allt som någon självutnämnd förespråkare för det svenska folket och dess värderingar.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv.

Redan då började jag skriva på ett svar men det ville sig liksom aldrig bli klart. För frågan är komplex. Under min tid på Sveriges största människorättsorganisation fick jag se detta på nära håll. Där fick jag träffa så kallade tiggare och även poliser med uppgift att avhysa dem från deras temporära läger. Mänskliga tragedier sprungna ur ett politiskt misslyckande men även en kulturkrock som gick att beskåda utanför första bästa Coop-butik eller under tunnelbanans morgonrusning.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv. Hur vissa ger och vissa inte ger, hur andra upprörs medan andra kostar på sig ett medlidsamt leende. Hur svårt det tycks vara att göra det som borde vara lika lätt i praktiken som i teorin – att säga nej. För har man någon gång åkt i Stockholms tunnelbanor är chansen stor att man sett en, två ja kanske till och med tre ”tiggare” som med myntskramlande pappmuggar går genom vagnarna och ber om allmosor. Allmosor som med lika stor sannolikhet finansierar ett missbruk, ett övergrepp eller en ren lögn. Elakartade sanningar som svartmålat en hel grupp i synnerhet i ett curlat land där den svenska ängsligheten steriliserat allt från vår mellanmjölk till mellanmänskliga interaktioner. Inte minst vår förmåga att säga nej istället för att bita ihop och spy ut frustrationen i insändare eller valurnan. Och så befann vi oss på en hal nedförsbacke mot överförmyndarskap.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I allt detta kaos som corona ställt till med ska den lilla spillra av liv som ligger orörd kvar av karantän, virus och oro fortsätta. De av oss som har privilegiet att hålla fast vid våra rutiner och våra jobb är de lyckligt lottade. Många andra har fått söka stöd hos familj, vänner, myndigheter och grannar. Och på något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen. Dagen då vi alla blev tiggare.

The post Dagen då vi alla blev tiggare first appeared on Opulens.

KRIS. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver om en tidningsbransch i kris och om magasinets avvägning mellan att kunna nå ut brett och överleva ekonomiskt.

”Vi vill göra ett brett samhällstillvänt kulturmagasin med såväl opinionstexter som reflekterande artiklar om alla konstarter.” Så skrev jag efter Opulens första vecka för drygt tre år sedan. Det är den tidning vi försökt göra och kommer att fortsätta försöka göra. Men tiderna är svåra för medierna och inte minst kulturjournalistiken.

I förra veckan införde landets största kultursida, Aftonbladets, betalvägg. ”I skuggan av lidande och död håller en grundbult i demokratins infrastruktur på att slås ut. Tidningskrisen var ett faktum redan innan pandemin.” skriver kulturchef Karin Pettersson som anledning. Orsaken är den vikande annonsmarknaden. Enligt Tidningsutgivarna kan 50 procent av annonserna försvinna i år.

Karin Pettersson menar att ett stort ansvar nu ligger hos medieägarna att värna journalistiken, men riktar också sin uppmaning till riksdag och regering. Hon har förstås rätt. För vad är alternativet när annonsintäkterna uteblir?

När vi startade Opulens hade vi sett hur så kallade alternativmedier, högerextrema propagandasajter, vuxit på den seriösa journalistikens bekostnad. Hur fake news och känslostormar i de sociala medierna i allt högre grad ersatt fakta och eftertanke. Men vi såg också att många hade tröttnat på debattklimatet och kulturjournalistikens krympande betydelse i opinionsbildningen.

Så vi startade Opulens. Först utan någon betalvägg alls för att nå ut så brett som möjligt. Men våra resurser är förstås betydligt knappare än tidningsjätten Aftonbladets och vi kände oss efter något år också tvingade att införa en betalvägg. Dock använder vi den i så liten utsträckning som möjligt, i dagsläget låser vi endast 15 procent av texterna, och prenumerationspriset för vår premiumtjänst är låg. I första hand ser vi nämligen prenumerationerna som en möjlighet för er som gillar det vi gör, även om ni liksom vi heller inte har några feta plånböcker, att stödja oss.

Opulens erhåller tidskriftsstöd från Kulturrådet. Det räcker bara till en bråkdel av det vi behöver för att kunna driva magasinet. Jag hoppas därför att fler av er läsare anser att 19 kronor i månaden är en rimlig kostnad för vår dagliga kultursida.

The post Även Opulens journalistik kostar first appeared on Opulens.

ISOLERING. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste, skriver Amra Bajric.

Angivarivern har aldrig varit större än vad den är nu, i alla fall inte sen sista krigstiden i Europa. Människor bara längtar efter att få hytta med näven åt någon som vågat sig ut med en snorig näsa. Köp en latte i solen och rädda ekonomin eller ta ditt barn till närmsta naturreservat för att undkomma galningen där hemma. Jag utgår från att alla har sina goda skäl att röra sig i det offentliga och så länge regeringen inte stänger ned hela landet är det dummaste vi kan göra att fortsätta posta bilder på sociala medier där vi förfasas över att folk rör sig ute.

Just nu uppmanas kvinnor på sociala medier att använda kodord för att kommunicera att männen de lever med utsätter dem för våld och fara. Det är ett fint initiativ men eftersom även våldsamma män har sociala medier blir det verkningslöst då kodorden sprids offentligt. Initiativet kom till efter att rapporter om att mäns våld mot kvinnor ökar med skrämmande siffror i coronatider. Att sitta i karantän för att rädda andra kan leda till livsfara och till och med död om den du sitter inlåst med enbart ser det som en chans att plåga dig ytterligare. Kanske är det därför jag inte är en av de som blir rasande över fulla uteserveringar och användandet av kollektivtrafik om man inte måste.

Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet.

Alla som tagit sig ur en destruktiv relation kan relatera till känslan av att äntligen få ta ett djupt andetag och känna att det fyller upp hela lungorna. Andningen stakar sig inte, fastnar inte någonstans i bröstkorgen där ångesten sitter och om den lyckas ta sig vidare så möts den inte av den smärtsamma klumpen i magen.

Den där klumpen som blivit mer av en vana än undantag, känslan av att något vilt river i ens bröstkorg varje morgon gör något med minnet. Man minns inte längre hur det var att leva utan den tills man plötsligt står där, fri och kan andas. Det betyder inte att allt är bra, löst eller att känslorna för den man lämnat avtagit men det går att andas. Att sakna en förövare är oftast att sakna vanan av att ha någon som konstant kräver ens uppmärksamhet. Som jag förklarade för min psykolog – det är som att sluta röka, man har blivit av med något som skadar en men man vet inte vad man ska göra av händerna längre. Jag har aldrig rökt men allegorin känns passande.

Precis som att kvinnor reagerar olika under och efter en destruktiv relation reagerar människor idag olika på krisen samhället går igenom. Smittspridning får en del av befolkningen att tappa fattningen helt, den ultimata insikten att vi alla är lika hjälplösa och att det inte finns självklara svar på frågor som rör alla. Vissa, helt symptomfria mår så psykiskt dåligt av tanken att smittas att de behöver medicinering, andra är inne på tredje veckan av feber och andningssvårigheter men förstår ändå att det kommer bli bra till slut. Jag minns att jag för länge sedan läste en självbiografisk novell skriven av en hypokondriker vars läkare sagt att hon lider mer av sitt psykiska tillstånd än vad många fysiskt sjuka gör.

Och här står vi som samhälle. I en enda röra, för vissa är karantän räddningen från smittan, för andra ett helvete för att man inte kommer undan förövaren. Ekonomer varnar för världsomfattande lågkonjunktur och andra hoppas fortfarande på att utlandssemestern blir av trots allt. Ett samhälle i kris helt enkelt.

The post Den enas räddning kan vara den andras helvete first appeared on Opulens.

CORONAVÅNDOR. Varje kväll klockan åtta applåderar och tutar folk till stöd för landets vårdpersonal.

The post Ella Jax om vad vårdpersonalen behöver first appeared on Opulens.

DRÖMMAR. Att staten samlar och kontrollerar biometriska data var skrämmande redan före coronapandemin. Lägger man därtill ekonomisk depression, fler och alltmer auktoritära stater, nationalism samt sofistikerad övervakningsteknik riskerar människan att skapa en häxbrygd som kan bli minst lika obehaglig som själva farsoten, skriver Sofia Nerbrand.

Nästan inga flygplan seglar i lufthavet längre. Det vardagliga ljudet från jetmotorer som varvar ner inför landning på Kastrup är borta. Jag går in på Flightradar24 och hittar ett ensamt plan ovanför mig. En Boeing 777-300 på väg från London till Tokyo. Jag går ut på balkongen och ser lamporna blinka en mil upp på natthimlen. Mina ögon tårfylls.

The post Vi måste återskapa en rörlig och globaliserad värld first appeared on Opulens.