ROMAN. Thomas Almqvist har läst Miriam Toews roman ”En vapenvila som inte är fred” med stor behållning och hyllar hennes vitala berättarkonst.

En vapenvila som inte är fred av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews föddes 1964 i Steinbach i Kanada, men bor i dag i Toronto, Hon växte upp i en mennonitfamilj. Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sina rötter i reformationen på 1500-talet.

Toews är i dag en av Kanadas mest framstående och mest populära författare. Hon debuterade 1996 och har nu fyra böcker översatta till svenska, ”Kvinnor som pratar”, ”Ensamma strider”, ”Mina futtiga, små sorger” och den nu aktuella ”En vapenvila som inte är fred”.

En sorgebok om skrivande

Det är en sorgebok om skrivande, där hon försöker besvara frågan varför hon skriver. För varje nytt försök avtäcker hon nya lager av sorg, skuld och tomhet, som har att göra med systerns självmord. Hon minns att det en gång var systern som bad henne att börja skriva och att hon sedan dess befinner sig i en ständig korrespondens med henne, även om hon inte finns längre.

Hon är inbjuden till en konferens i Mexico City och har fått i uppgift att skriva en text under rubriken, varför hon skriver. Hon misslyckas gång på gång men blandar minnen från barndomen och uppväxttiden med händelser i nuet, där ofta hennes storasyster spelar en stor roll, storasystern som begick självmord. Texten är lite rörig, men på samma gång både rolig och därför riktigt underhållande.

Miriam Toews har en försonande humor

Är självmordet ett alternativ till skrivandet? Systern tystnade och begick sedan självmord. Toews har skrivit om syskonkärlek förut, i romanen ”Mina futtiga, små sorger”.. Det vemodsfyllda och svarta i hennes romaner balanseras gärna av en försonande humor. Den humor hon använder sig av är absurd och drar gärna åt det groteska. Miriam Toews är en mycket skicklig författare och skriver hela tiden med en livsbejakande berättarglädje. Det finns, kort sagt, alltid en ohämmad vitalitet i hennes berättarkonst.

The post Miriam Toews övertygar med vital berättarkonst first appeared on Opulens.

PROSA. ”Med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt,” skriver Lis Lovén som läst romanen ”Kött”.  

Kött av David Szalay
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag

David Szalay, född 1974 i Kanada, är uppvuxen i London och bosatt i Wien. Det är ett faktum att David Szalay är en författare som skriver i en enkel stil och det passar bra till det han har att berätta. I hans Bookerprisbelönta roman ”Kött” behövs nämligen inga litterära utfyllnader. Sådana skulle bara ha stört historien. Nu manas läsaren själv att vara medskapare till texten. Jag förmodar att det är därför som boken blivit så väl mottagen. Till exempel tycker Zadie Smith att boken är ”enastående”.

En ung kille på 15 år råkar ut för en äldre kvinnas förförelsekonster. Eller är det egentligen fråga om förförelse – något bara händer killen i berättelsen. Det är som om han inte kan säga till sig själv att det inte är okej. Men det bara är ett exempel på hur något bara händer huvudpersonen i den här boken. Han är så att säga inte riktigt kapabel att definiera varför det hela känns så overkligt.

Ju mer deras historia utvecklas desto mer växer det fram vad han tänker sig är kärlek. Men då är kvinnan inte längre med på noterna. Och här uppstår en ödespunkt för pojken. Han hamnar på anstalt och har således halkat in på brottets bana. Och lika overkligt som det sexuella var, lika overkligt är nu det kriminella livet.

István , huvudpersonen, tar så småningom värvning och hamnar i Kuwait. Han börjar ta amfetamin och kommer hem till Ungern igen. Han får ett jobb. Därefter börjar han gå hos en psykolog. Livet liksom bara händer honom i hans alienation. Denna alienation är så mästerligt skildrad. Och mötet med psykologen är så drabbande. Istváns  trauma framstår så klart, så nära.

Han hamnar i London, är dörrvakt på en stripteaseklubb, får jobb som chaufför eller livvakt hos en rik familj. Än en gång blir han älskare åt en äldre, gift dam. Denna dam kommer att bli betydelsefull för honom. Men allt som händer i Istváns liv sker i en anda av passiv acceptans. Läsaren lämnas att själv hitta en förklaringsmodell åt István och hans liv. Därför känns hans alienation så påtaglig. Boken är en angelägen eftersom den fokuserar på en tidsanda. Man skulle kunna tolka István utifrån ett klassperspektiv, men även utifrån det faktum att han är invandrare.

Nu vill jag inte avslöja mer om händelseutvecklingen. Men som sagt, med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt.

The post David Szalay skriver mästerligt om alienation first appeared on Opulens.

SPORTROMAN. ”Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket,” skriver Thomas Almqvist, som också konstaterar att ”Huvudslag” är en mycket annorlunda och inspirerad sportroman.

Huvudslag av Rita Bullwinkel
Översättning: Anna Hörnell
Rámus

Rita Bullwinkel föddes 1988 i San Francisco, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2018 med en novellsamling. ”Huvudslag” är hennes första roman och med den introduceras hon på svenska.

Den handlar om åtta tonårstjejer och sju boxningsmatcher, från kvartsfinaler till final i turneringen Daughters of America’s Cup. Det är en boxningsturnering på ett dammigt gym, Bob’s Boxing Palace i Reno.

Riktigt bra sportroman

”Huvudslag” är en riktigt bra sportroman men framför allt en skildring av åtta unga kvinnors mentalitet, psykologi och drivkraft. Vi får en skarpsynt bild av USA, klass, familjerelationer, uppväxt, rivalitet och begär.

Match för match, slag för slag får vi veta vad som driver tonårsboxarna, var de kommer ifrån och vilka tankar som snurrar i deras huvuden, som de desperat försöker skydda mot slag.

Romanen nominerades till Bookerpriset och till Dublin Literary Award och gick till finalen om Pulitzerpriset.

Sporten går ut på att de ska slå varandra för att vinna poäng. Tjejerna är mänskliga måltavlor. Bullwinkel växlar perspektiv mellan matcherna och vi får följa tjejernas tankar i en form av inre monologer. Det börjar med en kvartsfinalomgång och de som förlorar åker ut. Varje rond är två minuter lång och varje match åtta ronder. Poängdomaren bedömer slagen och hur och var de träffar på kroppen.

Daughters of America’s Cup är den största, viktigaste och tuffaste damturneringen för juniorer i USA. På samma gång som vi får vara med om boxningsmatcherna får vi också en inblick i de unga kvinnornas innersta tankar.

Tjejerna är brutala som boxare. De är hänsynslösa och välriktade. Bullwinkel tecknar skoningslöst insatserna, förloppet och alla offer som boxningen kräver. Här finns hela tiden en tankens klarhet, som även avspeglar sig i språket.

Bullwinkel skriver med precision

De unga boxningstjejerna sitter fast i sina egna öden, oförmögna att kunna ändra på sin situation. Här finns ett ödesmättat allvar, det känns som om ett dunkelt hot hänger över dem.  Tillsammans bildar minnesbilderna en rik väv av hågkomster från ett ibland svårtolkat förflutet. Dramatiska, känsloladdade och ibland dråpliga situationer avlöser varandra i snabb takt. Nuets ögonblick färgas av det förflutna, allt är närvarande och sker i presens. Noggrannhet och exakthet i återgivningen av detaljer är utmärkande drag för Bullwinkels sätt att skriva.

Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket. Hon skriver tänkvärt och inspirerat och är en väldigt god stilist. Det finns också en grundton av sorg och vemod i romanen. ”Huvudslag” är en annorlunda sportroman och jag har nog aldrig tidigare läst något liknande.

The post Bullwinkels bok om boxningstjejer är briljant first appeared on Opulens.

Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia

LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.

1. Heaney vid Ales stenar

En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.

Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande. 

Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.

Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.

Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.

Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.

Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?

Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?

2.  Ale-dikterna

En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.

Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.

Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.

Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:

                  – No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in   Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…

Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.

Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot

din hälsning.

                                                          (övers. Lars Håkan Svensson)

Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

*

I maj, i solens glitter

har stenskeppet ankrat i stiltjen.

Lärkor

sjunger vid mastens topp.

(övers. Michael Economou)

3. Åter vid Ales stenar

Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.

En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.

Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?

Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.

Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.

Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.

Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.

4. Heaney och historiens mylla

I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.

Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska. 

Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.

Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.

För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:

Between my finger and my thumb

The squat pen rests.

I´ll dig with it.

                                                              (ur ”Death of a naturalist”, 1966)

*

Mellan fingret och tummen

vilar den trubbiga pennan.

Jag ska gräva med den.

(övers. Tommy Olofsson)

5. Vid Heaneys grav

Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.

Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.

Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.

Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?

Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.

Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:  

                     Walk on air

                     Against

                  Your better

                  Judgement

Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):

”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”

6. Mastodontverk om Heaney

Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.

Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.

Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.

Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.

Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.

Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.

7. Omfalos

Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.

Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…

8. Vergilius på Irland

När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.

Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.

Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).

9. En lycklig poet

Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.

Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.

Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.

Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

10. ”Beowulf”

När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:

Sedan gick han ombord

att uppröra djupet, övergav Danalandet.

Vid masten fästes havsduken,

seglet med lina. Skeppet knakade;

ej hindrade vinden seglarens färd

hän över vågorna. Havsvandraren for

bort över böljorna, den fast timrade stäven

flöt med skummig hals över havsströmmarna,

till de kunde se götarnes klippor,

de kända uddarna. Driven av vinden,

trängde kölen upp, så att han stod på land.

(övers. Rudolf Wickberg)

1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:

                                                       Then the keel plunged

And shook in the sea; and they sailed from Denmark.

Right away the mast was rigged with its sea-shawl;

Sail ropes were tightened, timbers drummed

And stiff winds kept the wave-crosser

Skimming ahead; as she heaved forward,

Her foamy neck was fleet and buoyant,

A lapped prow loping over currents,

Until finally the Geats caught sight of coastline

And familiar cliffs. The keel reared up,

Wind lifted it home, it hit on the land.

Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”

I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.

Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.

11. Det förflutnas krafter

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.

Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.

Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.

Här så Januariguden:

Sedan fann jag stenmannen med två ansikten

På ett gravfält,

En guds blick, en muns slida, hjärnan

Ett vattnigt sår.

I årets våta gap,

Bestruken med färsk gyttja från sjön

Vacklade jag nära hans krafters makt  —-

Januariguden.   

Som bröt genom vattnet, mödomshinnan

Med sitt vida hjorthorn  —-

Vars spetsiga taggar

Ledde hans trogna andeväsen.

Den moderliga jorden, stenarna

Översköljda av varje våg,

De köttiga resterna, benens

Alv i varje grav.

                                                            (övers. Michael Economou)

12. Seamus Heaney – Hundra dikter

”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.

”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.

Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –

när jag lyssnade på Bach

tyckte jag mig se dig om många år

(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring

utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med

dina nakna fötter på golvet.

För länge sedan kände jag en kraft

komma upp genom vårt cementgolv.

Den kraften når din fotsula och häl

och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium

skulle krävas för att beskriva dig:

energi, balans och utbrott

som leker för sin egen skull.

Men tills vidare smyger vi tyst

och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.

Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.

Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?

Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:

/…/

Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,

tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar

och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom

för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,

låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.

Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.

Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/

Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd

tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne

och några mumlade medan andra grät,

kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget

och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.

Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera

och med Narcissus stora ögon glo i en källa

är under all vuxen värdighet. Numera

rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.

Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.

The post Seamus Heaney – en odyssé i tiden first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.

How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)

Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.

Är boken en hämnd på modern?

Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är  inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.

Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.

Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.

Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.

Jong-Fast är verklighetsförankrad

Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.

Jong-Fast äger sin berättelse

Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.

Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.

The post Molly Jong-Fast skriver starkt och insiktsfullt first appeared on Opulens.

KREATIVITET. ”Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige.” Det skriver Jesper Nordström som läst ”Kreativitet – En kort och munter guide” av John Cleese.

Kreativitet – En kort och munter guide av John Cleese
Översättare: Elisabeth Helms
NoPolar Publishing

John Cleese kräver ingen presentation. Ytterst få komiker, ja, kulturpersonligheter över huvud taget, är så kända som han. Det kan vara värt att påtala att hans bakgrund är tämligen lik Hasse och Tages. Cleese är akademiker och utbildad vid ett ärevördigt universitet som han beskriver som fullständigt mördande tråkigt i sin bok ”Kreativitet – En kort och munter guide”. Därför var det också för honom närmast nödvändigt att bryta sig loss från den miljön på kvällar och helger. Hasse Alfredson hade sitt spex, Cleese gjorde ett slags krogshower.

Indirekt blir det ju en känga åt universitetsvärlden som i sammanhanget får representera det konservativa, fyrkantiga och stelbenta. Jag vet inte om jag ger Cleese helt rätt när han framställer det så. En högre utbildning har väl ändå ett slags myt om sig att innefatta bohemiskt leverne och visst finns det ett slags romantiskt skimmer kring universitetsvärlden i det avseendet. Men det utesluter förstås inte att det också finns träiga och tråkiga inslag och det är dessa Cleese tar fasta på.

Den tristess i universitetsvärlden som Cleese talar om säger nog ändå mest om honom själv. Han ger oss en rätt robust och korthuggen text med ett språk som faktiskt ligger i linje med hur han pratar. Jag har svårt för att exakt sätta fingret på det men jag hör lite av hans karaktär ”Basil Fawlty” i bakgrunden när jag läser.

Bristande kreativitet i läraryrket

Så ger han oss, som utlovat i bokens titel, tips när det gäller kreativitet och väljer ganska uppenbara källor att hämta exempel från så som Einstein och andra stora andar.

Vad som slår mig är att han visar på sätt att befrämja kreativitet som går stick i stäv med hur tillståndet är i yrken som borde befrämja just detta. Ta läraryrket, detta kall som numera inte erbjuder särskilt mycket i form av det svängrum eller den betrodda professionalitet som annars borde vara självklarheter i ett uttalat akademikeryrke.

Sköldpaddshjärna vs harhjärna

I sin bok tar Cleese upp begreppet sköldpaddshjärna, och det är ju gefundenes fressen för oss svenskar som kan dra en direkt parallell till Skalman i Bamse.

Det är just det där långsamt, mumlande sega, där folk inte blir ”micromanaged” in i varenda liten detalj, som kan visa sig vara verkligt kreativt. Detta i kontrast till att varje sekund skall vara tjo-och-tjimmigt präglad av flåshurtig klämkäckhet. Ofta ses någon färgstark clown som sinnebilden för det kreativa men det utesluter ju just det som jag skulle vilja beteckna som mer introvert klurigt.

Rent faktiskt påvisar Cleese hur det öppna kontorslandskapet är totalt mördande för den sanna kreativiteten. Ja, den verkliga kreativitet som kräver eftertanke och ställtid. Här ser jag helt enkelt en förklaring till varför läraryrket är det som dalat mest i status i Sverige under flera decennier. Pedagogyrket är i någon bemärkelse en konst och har nu närmast satts i något slags rävsax, i form av oändliga krav på dokumentation och protokoll som snart gör läraryrket lika mekaniskt som att sitta i kassan på Ica eller köra truck. Inget ont om dessa yrken, de har också sina hjältar men tjänar här som exempel på att jämföra det teoretiska kunnandet med det praktiska. Här kan det vara en idé att hänvisa till Jonna Bornemark och tankar om det “omätbaras renässans”!

Cleese nämner sedan också begreppet harhjärna och jag utgår från att ni förstår hur denna förhåller sig i ett motsatsförhållande till skölpaddshjärnan. I analogi med detta kan man nästan se vad skillnaden mellan parterna i så kallade radarpar kan betyda för skaparkraften. En hjärna som både innefattar Helan och Halvan eller Sancho Panza och Don Quijote är vad som är fundamentet för det kreativa.

Cleese definierar kreativitet på djupare vis

Genom läsningen ser jag hur Cleeses förhållandevis väl vetenskapligt underbyggda argument om vad som är kreativt går stick i stäv med det som oftast framställs som kreativt. I Cleeses värld handlar det alltså inte om att vara en ”färgsprakande lattjande clown” utan något mycket djupare som nutidens yrkesliv tyvärr inte lämnar något utrymme för.

Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige, inte minst med tanke på den passus som avhandlar vilka miljöer som befrämjar kreativitet.

Det är nog inte John Cleeses avsikt att vara uttalat politisk men det kan nämnas att han i samband med lanseringen av boken gjorde ett rätt satiriskt och närmast aggressivt framträdande om vad kreativitet inte är och när jag ser det klippet på Youtube tänker jag bara: kommunal verksamhet, Sverige 2025.Och nej det är inte bara en fråga om pengar, utan det kan lika gärna sägas handla om mentalitet och strukturella frågor.

The post John Cleese visar vad som är äkta kreativitet first appeared on Opulens.

 LYRIK. ”Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!” Det skriver Lis Lovén som med stor behållning läst översättningsurvalet ”Min själ är inte vek”.

Min själ är inte vek. Dikter i urval. av Emily Brontë
Översättning: Isabella Nilsson.
Förord: Josefin de Gregorio
Ellerströms

Den brittiska författaren Emily Brontë (1818–1848) är sannolikt mest känd för sin roman ”Svindlande höjder” (Wuthering Heights) men var också en framstående poet, vilket kanske är mindre känt bland svenska läsare. Nu föreligger emellertid ett urval av hennes dikter i svensk översättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Vårt utbildningssystem lär oss inte att utveckla vår kreativitet men att arbeta sig genom en riktigt bra dikt ger ofta utmärkta ingångar till det undermedvetnas kreativa domäner. Och Emily Brontë är just en sådan poet. Hon äger djup, är tankeväckande och mångsidigt begåvad. Emily Brontës dikter i urvalet ”Min själ är inte vek” inspirerar kort sagt till kreativ introspektion.

Emily Brontës dikter är dessutom ett tidlöst bevis på att ett ensligt liv på en dyster hed kan väcka något och förmå en individ att vända sig inåt för att sedan skapa mästerverk. Och det slår det mig att många potentiellt kreativa unga människor i dagens samhälle kanske blir överstimulerade av medievärlden och därför sällan hittar till det inre meditativa lugn som är grunden för ett konstnärskap med djupdimensioner.    

Översättaren Isabella Nilsson kan sitt hantverk, det märks. Det är fråga om det slags översättning där det brittisk-engelska skapar ett förbund med en svensk diktart. Det är så här dikttolkningar ska kännas och se ut! Nilssons översättargärning gör Emily Brontës rim rättvisa och det hela fungerar verkligen fint i svensk språkdräkt.

Jag ska citera en dikt som lånat sina ord till boktiteln:

Min själ är inte vek!

Ingen vacklare i timlighetens sfär

Himlen helgar lejonhjärtats lek

och tron tar vid när benen inte bär

Herre, du som verkar i mitt bröst –

Allsmakt, som betvingar rädslans nej –

Livets ande talar med din röst,

själv en gud, gudomliggjord av dig

Fåfänga är massans nya bud,

ett opium för flyktighetens folk

Motto utan måtta, bara ljud,

som vågors skum, som visset gräs, som smolk

Sånt ruckar inte ståndaktigas tro,

förankrad i din klippas fasta grund

Din odödliga frid ger själen ro,

ett stadigt grepp i stormens bittra stund

Din ande blåser liv i evig tid

med omslutande kärlek utan slut

Den genomsyrar allt, oändligt vid –

den skapar, löser upp och löser ut

Om jord och sol och måne inte var,

om världens varje hjärta slutat slå

och endast du, vår Skapare, fanns kvar –

Så vore allting till i dig ändå

Dödens tomma ökenlika sus

kan inte grodda minsta lilla frö

Ty du är livet själv och livets ljus

och vad du är kan aldrig nånsin dö

Det är min övertygelse att all god verskonst skapar associationer, mellan högt och lågt, just för att stor poesi värd namnet äger dessa enorma dimensioner. Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!

The post Emily Brontë – poesi som är guld värd first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Emily Berrys ”Outtömd tid” och konstaterar att det är en svårgreppad diktsamling. Men också att vissa rader får det att lysa om poeten.

Outtömd tid av Emily Berry
Översättning: Jenny Tunedal
Rámus

Emily Berry föddes 1981 i London där hon också lever och verkar. Hon debuterade som poet 2013 och introducerades på svenska i översättning av Jenny Tunedal.

”Outtömd tid” är hennes tredje diktsamling och andra i svensk språkdräkt. Även denna gång är dikterna översatta av Jenny Tunedal.

Tiden, den gör något med oss. Samtiden som motiv kan vara svår att greppa, flytande. Det är svårt att få fäste i en fragmentiserad omvärld. Så tänker jag när jag läser Emily Berrys tredje diktsamling.

Eftersom jag i början på boken letar efter hennes födelseort, London, försöker jag knyta an tid med rum och plats. Det är nämligen svårt att komma in i texten. Min läsning av Berry måste med nödvändighet förbli ostrukturerad eftersom den tvingas in i sådana banor.

Hennes språk tycks liksom lossna i fogarna och det har med hennes postmoderna stilgrepp att göra. Språket pekar mot andra läsningar, svåra att greppa. Men ibland glimmar det till av tankestoff. Stoff som får poeten att lysa.

Boken ”Outtömd tid” måste stöpas om i läsaren, som medskapare, för att få den kraft dikten behöver.

I en passage vill jag läsa in analogin mellan staden som plats och det inre jaget:

Hål

Mitt i ett ständigt pågående program av rivning

och rekonstruktion noterade vi en sommar att vår

stad, via sin infrastruktur, hade börjat kopiera

begränsningarna hos medvetandet. Vägarbeten

täppte till nästan alla stora genomfartsleder.

Bussar fick regelbundet stanna innan de nått

sin ändhållplats eller bjöd sina passagerare,

halvvägs genom resan, det tröttande och

olycksbådande automatiserade budskapet:

”Denna buss har en tillfällig körväg.” (- – -)

Denna analogi tycks visa på Berrys sätt att förhålla sig till postmoderniteten. Hennes psykiska sår förenas med diktens inre krav. Kanske ett prestationskrav… ”Begränsningarna hos medvetandet” – det står nu så.

Och platsens ande då? Det var ju i en mångmiljonstad, London, hon föddes och där hon bor. Det är rimligt att läsa hennes diktbok som en tidsspegel. Men också som en spegling av den plats som i början av diktverket är så svår att få grepp om.

Samtidigt andas hennes dikter en ensamhet som är svår att komma förbi. Som om hon inte riktigt vågar hoppas på att läsaren ska kunna ta sig in i hennes poetiska sfär. Det kan ses som ett utslag av tidsandan. När traditionerna släppt taget så uppstår en oro som manifesterar sig i diktens form. Dikt som är ett litet steg på vägen mot något större.

The post Emily Berry diktar fram en tidsspegel first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns den nyligen avlidne Bunny Ragnerstam som en oerhört vänlig människa, kunnig arbetarförfattare och skicklig översättare, inte minst när det gällde Dos Passos USA-trilogi.

Hösten 1964 fick jag ett stipendium till ett av de förnämsta universiteten i nordvästra Amerika, i den så kallade Ivy League. Jag hade läst en hel del amerikansk litteratur redan tidigare men jag fick också bra lärare. En av dem, Noel Perrin, var vid den tiden svärson till en av paret Charles Lindberghs döttrar och ganska sent innan jag kom dit fanns också den store poeten Robert Frost i kollegiet men han undervisade inte längre. I kursen ingick nog också böcker av John Dos Passos. Där var jag bekant med hans fina roman om storstaden New York, ”Manhattan Transfer”, som är ett Sverige-ställe på södra Manhattan. Omslaget till mitt exemplar visar trängseln under denna dagliga resa till och från jobbet (Twin Towers fanns ännu inte).

Så småningom kom jag att även läsa Dos Passos huvudverk, den så kallade USA-trilogin. De två första delarna hade kommit i svensk översättning av Artur Lundkvist. ”1919” är titeln på den första (hans översättning var skral i likhet med hur han på alltför kort tid översatte Karen Blixens Afrika-bok). Och så småningom utkom också uppföljningen som hette ”Den 42:a breddgraden”, översatt av Sonia Vougt.

Det dröjde länge innan den tredje delen kom på svenska och då var det Bunny Ragnerstam som i ett svep tog sig an alla tre delarna på ett mycket skickligt sätt. Ragnerstams arbetarskildringar kan ibland påminna om en annan amerikansk gigant, Upton Sinclair. Detta är värt att minnas nu när Bunny Ragnerstam inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de två gånger vi hade anledning att ha kontakt.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bunny Ragnerstam och Dos Passos first appeared on Opulens.

ROMAN. ”För den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.” Lis Lovén har läst Rachel Cusks aktuella roman ”Parad”.

Parad av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag

Livet i Västvärlden framstår just nu som på många sätt ovisst och obestämbart. Och där finns för mig ingången till Rachel Cusks aktuella bok– ”Parad” i översättning av Niclas Hval. Det är en text som präglas av en minst sagt egenartad stil.

Cusk har bott både i Kanada och Storbritannien och har satt viktiga avtryck hos både recensenter och läsare. Hon går sannerligen inte spårlöst förbi. Och för min del så vill jag skriva in henne i en postmodern, postkolonial kontext. Det postkoloniala avtrycket berör ju, troligtvis i många vitt skilda läger. Frågan är om man genom litteraturen kan hitta en ingång eller utväg ur det postkoloniala tillståndet… Frågan står öppen!

Cusks påtagligt osammanhängande och ändå djupt övertygande text reser sig som en katedral över den ackumulerade kunskapen om livet i Väst i postkolonialismens tidevarv.

Cusk och den kritiska blicken

Den är konstnärligt målmedveten, den fogar bild på bild till en klagosång över maktordningen mellan män och kvinnor. Denna brittiska anda som bestämmer hur objektet ständigt är utsatt för en kritisk blick. Rachel Cusk lägger sig själv, som författare, till med den kritiska, nedgörande blicken. Och hämningslöst radar hon upp scen på scen där litteraturens klassiska mönster har ersatts av något radikalt annorlunda.

Texten ekar av den tomhetskänsla som måste dränkas i ord, ord, ord. Ord som en motståndshandling, motstånd mot allt det som naglar fast könet vid gud-vet-vad! Och ja, en motståndshandling mot modern som auktoritet, den makt som sammanblandas med strukturer som ursprungligen formats av brittisk kolonialism.

Det är så jag vill läsa ut författarens upplevelse av en given maktstruktur. Jag tror att man som läsare måste ha upplevt Storbritannien in på huden för att fullt ut förstå Cusks senaste roman.

Sedan är det detta med hur språket på olika sätt blir till en labyrint där vi söker målet för läsandet. Här märker man att Cusk har en avsevärd bildbegåvning. Det betyder att hon till slut överanvänder bilderna och att läsaren rumsterar omkring i en textmodell som tycks ha skapats i syfte att överlista en manlig överordning.

Det framstår återigen som mycket brittiskt och postkolonialt. Jag kan som läsare inte heller få bukt med författarens geni. Jag tror att det är just så här män kan känna det när de ställs inför en anmärkningsvärd kvinnlig begåvning.

Cusk visar upp tidsandan

Samtidigt kan jag förstå Cusks genomslagskraft. Hon ligger helt rätt i tiden. Cusk visar upp tidsandan, men inte i form av en klassiskt stor berättelse i gediget utförande. Nej, inget känns rätt i hennes berättelser om man utgår från klassiska och traditionella måttstockar. Kanske lär man sig av hennes bok att längta bort, att längta hem till något annat.

Kvar efter den första genomläsningen blir en matt känsla av att ha blivit bedövad av alla intryck. För det är nu så att Cusk liksom projicerar sin begåvning på läsaren. Jag har fastnat i hennes ord och vill för egen del skriva mig ut ur detta som jag kallar ett postmodernt tillstånd.

Det känns som om endast en klassiskt skolad poet kan hjälpa mig att återerövra världen igen. Eller en klassisk modernist. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad eller vem som ska hjälpa mig hitta tillbaka igen.

Omläsning av Cusks ”Parad”

Sedan vid en andra läsning börjar jag om på nytt. Kanske är det själva de strukturer som Cusk använder sig av en produkt av hennes konstnärliga blick. Blicken som gör allt till konst, allt blir till objekt, även ett intagande leende.

Ja, kanske liknar Cusks blick den man finner hos en manlig konstnär. Hos henne blir det så genomtänkt och metodiskt att det kan skrämma. Här har vi en kvinna som törs på allvar objektifiera allt hon ser. Att hon inte skäms! Så jo, hon är skicklig, hon serverar konst som språk och språk som konst.

Jag antar att den maktordning Cusk själv genomlevt och tampats med förmått henne att erövra maktens redskap för att sedan kunna skriva en kylig roman som denna. Därför är den strukturerad som en polyfoni och gestaltar ett kollektiv.

Jag får ett intryck av att Cusk har använt sig själv för att skriva fram en struktur som speglar ett postmodernt tillstånd. Hon är sitt eget material, sin egen blick. Så vill jag se det. Det faktum att en genial kvinna använder maktens redskap som berättarteknisk utgångspunkt skänker en läsupplevelse man kan ha svårt att bli färdig med. Så för den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.

The post Rachel Cusk speglar samtiden i språklig labyrint first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Hösten 1999 lanserade New York Review of Books sin serie pocketböcker NYRB som sedan dess hunnit upp i sexhundra titlar. Det rör sig om amerikanska och engelska romaner och novellsamlingar, men ännu större mängder av översatt litteratur, nästan allt lika angeläget. I den allra första given fanns ett par lika slitstarka som läsvärda böcker: walesaren Richard Hughes debutroman ”A High Wind in Jamaica” som redan när den gavs ut 1929 (han var jämnårig med förra seklet) sålde så bra att han kunde köpa sig ett hus i det inre av Tanger och en racerbil, en mörkgrön Bentley.

Och den märklige schweizaren Robert Walsers ”Jacob von Gunten”. Han tillbragte de senare åren av sitt liv i frivillig isolering på olika asyler och hade – som man trodde – upphört att skriva något. Först långt efter hans död upptäckte man hans anteckningsböcker som han fyllt med mikrogram, en så minimal skrift att forskare bara kunde dechiffrera den genom att använda optiska instrument från textilindustrin. De har sedan dess publicerats, mycket också på svenska.

Om Richard Hughes och hans ”Storm över Jamaica” kan läsas i inledningskapitlet i ”From Putsch to Purge. A Study of the German Episodes in Richard Hughes’s The Human Predicament and their Sources”, liksom mina rader på Dixikon om Robert Walser och hans Jacob von Gunten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Amerikansk pocketsatsning fyller 25 år first appeared on Opulens.

FANZINE. Vi kan idag bjuda på en intervju med författaren Olivia Laing, ursprungligen publicerad i Ola Åstrands aktuella fanzine ”Social Hjälp”. Olivia Laing har bland annat skrivit ”Den ensamma staden” (recenserad i Opulens 2017). 

På 70-talet och en bit in på 80-talet medverkade Ola Åstrand, som också var verksam som musiker, i flera olika fanzines runt om i Sverige och även i Danmark. Det var en livaktig och kreativ subkultur i DIY-anda som fortgick långt in på 90-talet, inte bara i Sverige utan i hela världen.

I samband med en utställning på Galleri Ping-Pong i Malmö, tidigare i år så sammanställde Åstrand ett fjärde nummer i en svit egenhändiga fanzines. Detta fjärde nummer skulle egentligen ha utkommit för 45 år sedan. I slutet av 70-talet och början av 80-talet gjorde nämligen Ola ett eget fanzine. Det var ett fanzine som bytte namn efter varje nummer. Han gav således ut ”Sex och Död”, ”Sex & Liv” och ”Socialt Liv”.

Det fjärde numret skulle heta ”Social Hjälp” men färdigställdes aldrig när det begav sig. Först nu, alltså med 45 års försening, så har han utkommit med detta fjärde nummer. Det är emellertid ett helt nytt material som föreligger i ”Social Hjälp”.

Förutom de egna texterna och illustrationerna har Ola Åstrand intervjuat författarna Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius. I övrigt medverkar följande personer med originaltexter som du inte lär hitta någon annanstans: Jörgen Hammenskog, Per-Eric Söder, Isak Sundström, Tova Mozard, Maya Eizin Öijer, Bruno K. Öijer, Håkan Sandell, Kennet Klemets och Leon Jaskoviak Åstrand. Därtill innehåller fanzinet en fyra sidor lång serie av Kristina Abelli Elander.

I fanzinet finns för övrigt flera nycklar till den utställning som visades på Ping-Pong och till Åstrands konstnärskap i stort.

Vi har nu glädjen att i Opulens kunna delge våra läsare en av texterna i ”Social Hjälp”, nämligen Ola Åstrands dialogartade intervju med Olivia Laing.  

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Intervju med Olivia Laing:

författare till bland annat ”Den ensamma staden”, ”Märkligt väder” och ”Inpå bara kroppen”.

Jag älskar verkligen ”Den ensamma staden”. I den boken skriver du om flera konstnärer som jag tycker mycket om som Henry Darger, Edward Hopper, Valerie Solanas och David Wojnarowicz. Just Wojnarowicz har betytt extra mycket för mig. Jag tycker att konstkritiker ofta uttrycker sig pretentiöst och exkluderande, men ditt sätt att skriva känns inbjudande, nästan naket ibland och du involverar dig själv och dina egna tillkortakommanden och det gör att jag känner tillit som läsare. Att du dessutom återkommer till den ”alternativa” kultur som du själv kommer från skapar förtroende och jag gillar hur du på ett begripligt språk beskriver komplexa saker.

För några år sedan gjorde jag en utställning om mitt eget förhållande till manlighet som jag kallade ”Male Hysteria” och i texten till den utställningen citerade jag dig:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Det du skriver där ramar in nästan allt som jag gillar med konst och kultur. Har du medvetet valt att inte använda ett ”akademiskt” språk?

‒ Jag använder visserligen det ibland, men jag vill i alla mina böcker prata om så kallade svåra saker, teori, psykoanalys och så vidare, på ett enkelt språk. Människor är smarta, de förstår dessa saker, och det är mitt jobb som författare att förmedla dem på ett begripligt språk. Och att även förmedla den känslomässiga resonansen i abstrakta idéer. Jag är gift med en akademiker, och jag är inte på något sätt emot den akademiska världen, men jag tror att den i värsta fall använder ett teoretiskt språk för att dölja bristen på innehåll. Det är inte bra.

Hur skulle du säga att din ”alternativa” bakgrund har påverkat dig som författare och människa?

‒ Helt och hållet – både att växa upp i en gayfamilj och tidigt varit engagerad i feministisk och senare ekologisk aktivism. Det är grunden för allt mitt tänkande, politiskt och som konstnär. Jag hade turen att växa upp i en queer familj. Jag tycker att det var så befriande att slippa de patriarkala strukturerna och normativa attityderna till kön. Jag är trans och det var ett väldigt hälsosamt sätt att växa upp som transbarn.

Är inte konstvärlden raka motsatsen till en alternativ livsstil?

‒ Jag antar att det beror på vilken konstvärld du befinner dig i. Den konstvärld jag tillbringar mest tid i är queer, politisk och radikal i sin agenda, så det känns som en direkt självklarhet för mig.

Jag undrar hur ditt förhållande till etablissemanget är. Wojnarowicz återkom ofta till vad han kallade den prefabricerade världen, att inte kunna påverka händelser som man vet hade kunnat se annorlunda ut – är det något du kan känna igen dig i?

‒ Jag är utanför etablissemanget och det kommer jag alltid att vara. Jag tror att det var därför jag drogs till konstvärlden snarare än det litterära etablissemanget, som alltid känts mycket mer konventionellt, borgerligt och klassbaserat. Jag passade inte in där och det gör jag fortfarande inte. Jag är besatt av Wojnarowicz idé om den prefabricerade världen ‒ jag tror att många människor är nöjda med det ‒ med att kommunicera på prefabricerade sätt eller reproducera prefabricerade idéer. Önskan att göra bekanta saker som är lätta att reproducera, säkra, inte skrämmande, är kapitalism egentligen. Jag vill ha något vildare och mer utmanande. Jag vill ha originalitet.

Jag är stadsbarn men flyttade ut på landet för ett tiotal år sedan och nu står jag knappt ut i städer längre. När jag besöker dem idag avslöjar de sig snabbt som de marknadsplatser de är, där allting kostar pengar. Ute på landet ser jag årstiderna, jag har plats att tänka och röra mig på och min sambo och jag odlar grönsaker och har höns. Jag skulle aldrig ha råd att bo i en stad idag, med tanke på hur lite jag tjänar och hur mycket det kostar att leva i en stad. Hur är ditt eget förhållande till stad och land? Jag har läst att du har trädgård, du skrev en artikel om det under pandemin.

‒ Jag bor mellan stad och landsbygd och det passar mig. Jag älskar att vara på landet, hålla på i trädgården och komma undan det hårda stadslivet, men jag jobbar ofta i stan och jag behöver fester och gallerier och middagar för att stimuleras. Staden är där idéer genereras för mig, men jag behöver återvända till isoleringen och naturen för att kunna skriva och tänka ostört.

Din bok ”Inpå bara kroppen” om Wilhelm Reich är kanske ännu mer subversiv än ”Den ensamma staden” och samtidigt mer holistisk. Jag gick själv i Reich-baserad terapi under något år hos Bruno Adler i Göteborg, som är nittiosju år i dag och fortfarande verksam som terapeut i Göteborg. Reich framstår som djärvare och mer kompromisslös än sin läromästare Freud. Åter tänker jag på Wojnarowiczs tankar om den ”prefabricerade världen” även om världen är extremt dyster idag så har medvetenheten om vilka vi är och vem vi känner oss som skapat större frihet. Om vi inte kan göra något åt hur världen ser ut så kanske vi i alla fall kan våga vara de vill vi vara. Var din ambition med den boken att skriva något hoppfullt i dessa mörka tider?

‒ Ja, och framför allt ville jag ge en historisk bakgrund till en tid då många av de rättigheter som erövrats på 1900-talet tagits ifrån oss. Jag ville visa att kampen för frihet är väldigt lång, att den alltid böljar fram och tillbaka, och att människor inte ska tappa hoppet eller känna förtvivlan bara för att vi befinner oss i en tid där bakåtsträvarna vunnit terräng. Vi kan alla bidra till kampen för utökade kroppsliga friheter.

I filmen ”Children of Men” av Alfonso Cuaron som utspelar sig i en värld som förlorat allt hopp eftersom människan inte längre kan reproducera sig, så finns ett avsnitt där huvudpersonen besöker en rik vän som förskansat sig i sin borg med verk ur konsthistorien: Michelangelos ”David”, Picassos ”Guernica” och till och med en uppblåsbar gris från Pink Floyds ”Animals”. Idag blir världen mer och mer polariserad och de rika kan köpa upp konsthistorien – vad gör det med konsten och konstnärerna?

‒ Jag tror att världen skulle vara mycket mer hoppfull om människan inte kunde fortplanta sig! Jag tror också att konst som tillhör de rika inte är något nytt – Medicéerna betalade trots allt för renässansens konst, och de flesta av de stora konsthistoriska verken började i privata händer eller tillhörde kyrkan. Idén med offentlig konst och museer är relativt ny. Jag är glad att jag är författare och inte målare, eftersom det är en mer demokratisk konstform, men jag tror inte att konstnären nödvändigtvis står i skuld till den som köper verket, även om jag är säker på att vissa gör det. Tänk inte på marknaden, gör inte konst åt de rika. I min socialistiska utopi skulle konst inte samlas av de mycket rika. Jag tror att konst alltid har skapats vid sidan av maktens verklighet men det har inte hindrat enskilda konstnärer från att vara konventionella och konservativa eller å andra sidan radikala och revolutionerande.

Med tanke på hur allting ser ut just nu, vad är konstens roll idag?

‒ Vad du än vill att den ska vara. Jag är inte intresserad av att förutspå konstens framtid, jag är intresserad av att se vart den tar vägen och särskilt de alternativa och gränsöverskridande framtider som den pekar mot.

Jag upptäcker att jag samläser flera böcker nu som alla har kopplingar till New York under 70-talet: en bok om stadens litterära underground-scen mellan 1974-1992, en bok om Paul Thek, Wojnarowiczs ”Close to the Knives”, Richard Hells memoarer och en bok om No Wave-scenen. Du landar också där emellanåt i dina böcker; varför är den staden under det årtiondet så fascinerande?

‒ Jag tror att det är den eviga fascinationen för saker som skapats mitt i ruinerna. New York på 1970-talet var ogentrifierat och nedgånget, och trots sina faror gav den en grupp konstnärer stor frihet att göra saker. Perioden varade inte länge eftersom den oundvikligen följdes av gentrifiering och upprustning, men jag tycker verkligen det är underbart med grupper och gemenskaper som inte har vinst som sin främsta motor. De övergivna pirerna återanvändes som en plats för sex och konstskapande, det är i grunden en återgång till Eden.

The post Ur fanzinet ”Social Hjälp”: Intervju med Olivia Laing first appeared on Opulens.