NY MUSIK. Kangas klanger vågar sig till Beirut via datorn och kassettbandspelaren. Från en studio döpt efter en stämgaffel klingar spännande musik, ständigt i förvandling och förskjutning.

En kassett med sköna, sköra, skeva klanger

Tre ess i leken. Charbel Haber, Nicolas Jaar och Sary Moussa gör gemensam sak på albumet ”Crashing waves dance to the rhythm set by the broadcast journalist revealing the tragedies of the day” (Ruptured, CASS/DL). Ett väldigt speciellt samarbete inspelat live den 2 augusti 2024 i Ruptured-bossen Fadi Tabbals studio Tunefork i Beirut, och endast släppt som kassett i den fysiska världen. Men det går även att lyssna på här.

Charbel Haber är från just Beirut. En libanesisk musiker, kompositör och bildkonstnär som arbetat inom många discipliner, från teaterns värld till videokonst, och som här: musik som fångar.

Kollegan Nicolas Jaar är den i trion som är mest känd på våra breddgrader. En amerikansk-chilensk musikskapare som föddes i och verkar med New York som sin bas. Han har tidigare samarbetat med sådana som FKA Twigs, Laraaji, Oren Ambarchi och Angel Bat Dawid. Om ni sett fransmannen Jacques Audiards thriller”Dheepan”  – 2015 års Guldpalmvinnare — så har ni hört Jaars musik färga upplevelserna på den vita duken.

Musiken här byggs upp av Habers elgitarr och Jaars basklarinett, som sedan färdas genom Sary Moussas processerade ljudsignaler. Den sistnämnda är en framträdande person på Beiruts experimentella och elektroniska musikscen. Ja, och numera även på den franska dito.

Här manipulerar Moussa audio från de andra två musikerna, live i stunden. Moussa bygger nya, vidunderliga klangvärldar och tänjbara texturer med utgångspunkt i det i stunden pågående kreativa arbetet. Ett slags elektroakustiskt ljudbad som rör sig från meditativt ambient-klingande passager till mer osäkra vatten, som för att visa hur livet kan vara med alla dessa oroshärdar i vår kaotiska tid.

Med fingertoppskänsla skapas sköna, sköra och skeva stämningslägen som imponerar stort.

Moussas fjärde studioalbum övertygar

Sary Moussa är aktuell med en ny skiva på egen hand också, som är minst lika hörvärd den. ”Wind, Again” (Other People, LP/DL) är Moussas fjärde studioalbum och det andra på Nicolas Jaars skivetikett. En etikett som tidigare utgivit inspelningar med Lydia Lunch, Pierre Bastien och musikkollektivet Terepa, vars medlemsliggare inkluderade numera hyllade soloartisterna Laurel Halo, Julia Holter och Lucrecia Dalt. Albumet är också tillgängligt på Bandcamp.

Moussa gör allt från drone-förtätad musik till electronica som funkar på dansgolvet. ”Wind, Again” är dock ett album med musik av det mer impressionistiska slaget. Stundtals mer ”svårlyssnat” än trioalbumet ovan, men givande att tränga allt djupare in för varje lyssning. Upplevelserna skiftar, och jag blir berikad på olika sätt varje gång.

Vi får sex musikstycken där västerländska och västasiatiska instrument möts. De inbjudna musikerna i Tunefork-studion i Beirut trakterar Hammondorgel, piano, gitarr, trummor klarinett, en långhalsad och lutliknande buzuk — och så Moussa själv på en lika långhalsad och lutlutande saz. Allt är inspelat med hjälp av skiftande inspelningstekniker, och det för Moussa så typiska ljudprocessandet. En bearbetning som ger låtarna en säregen Moussakalisk karaktär.

Moussa har själv kallat resultatet av det han skapar för ”skuggor”, och det är en rätt passande beskrivning av denna musik; ständigt i förvandling och förskjutning. Utan att sjunga ett endaste ord beskrivs tillstånd där effekterna av konflikter och förflyttning kan anas. Det tar ett tag innan du ser, eller snarare hör, det du tror att du hör.

Ibland görs den mest spännande och sökande musiken i just skuggorna. Hoppas min ficklampa lyser upp tillräckligt mycket för att ni ska ge de här två udda existenserna till album chansen.

The post Kangas klanger: Skön musik från Beirut first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Nyligen avslutades musikfestivalen Rosendal Garden Party i Stockholm. Här följer Rikard Rehnberghs rapport.

Rosendal Garden Party är inne på sitt fjärde år nu och det är ett välkommet inslag i den annars så fattiga festivalsommaren i Stockholm.

Årets upplaga hade tre tämligen separata temadagar. Den första (fredagen) gick i den elektroniska, och internationella, musikens tecken. Lördagen präglades av trubadur- eller singer/song-writer-stilen och inhemsk musik. Och den tredje dagen handlade det om soul och r’n’b. Då var det också internationella och nationella namn om vartannat.

Underhållare av rang

Irländska Róisín Murphy var sångare i duon Moloko som hade en stor hit med låten ”Sing it back” 1999. Ett house-örhänge som få. Första halvan av spelningen i den soliga och lummiga rosendalen är elektronisk och syntbetonad. Ganska intetsägande, faktiskt. Men den andra halvan, när musikerna i bandet lämnar syntharna och i stället greppar gitarrer och bas, är något helt annat. Nu blir det som musik på riktigt. Den påminner om både Nile Rodgers Chic och sångerskan Goldfrapp och övrig brithouse.

Nile Rodgers var för övrigt på plats i Rosendal och berättade om sin stiftelse We Are Family som stöttar, ekonomiskt och socialt, unga projektledare.

Murphy själv är en underhållare av rang. Ett fullblodsproffs som förutom att sjunga lyckas engagera publiken, leka med kameran på scenen samt genomföra konstanta kostymbyten (som hade kunnat ställa till det, som för Grace Jones under fjolårets upplaga) utan att ens en sekund tappa koncentrationen och komma bort sig under konserten. Proffsigt var ordet.

Fick publiken att dansa till tung techno

Den franska elektronikaartisten under det tyskklingande namnet Gesaffelstein är omgiven av svarta klaviaturer, klädd i svart latexkostym och har till och med en lite otäck, heltäckande svart mask för hela ansiktet och hjässan. Det här är allvarlig emo. Trots sin ensamhet på scenen lyckas han, Mike Lévy, likt Jean-Michel Jarre i sina bästa stunder, få publiken att dansa och leva med i de stundtals tunga technotonerna.

Syntlegendarer gästade musikfestivalen

Om någon trodde att Gesaffelstein och Róisín Murphy skulle vara något slags uppvärmning för tyska syntlegendarerna i Kraftwerk så trodde de fel. Kraftwerks konsert, vars audiovisuella koncept tycks vara en kopia av konserten på Skeppsholmen under Arts and Music år 2016, blir något av en antiklimax. Nej, då var det bra mycket roligare att gå på pressvisningen av utställningen ”Dansmaskiner” på Moderna museet 2014 och få träffa Ralf Hütter, en av kvartettens grundare och mycket konstkunnig, i egen hög person.

Lördagen blev en skriv- och vilodag för undertecknad (Anna Ternheim och Lars Winnerbäck i all ära men det är inte alls min ”kopp te”).

Soul och sol på musikfestivalens tredje dag

Söndagen bjöd så på ännu mera sol med laber bris och Jalen Ngonda sade sig vara förvånad att det var så till vida varmt i Sverige och Stockholm; han som trodde det skulle vara kallt och kyligt här; hans småprat med publiken mellan bitarna känns intimt och gemytligt. Och hans konsert ökade temperaturen ytterligare med att ”leverera” 60-talssoul (à la Drifters, Platters och Temptations, Sam Cooke, Jackie Wilson och Marvin Gaye) direkt från Maryland (Baltimore?) och för 2020-talet.

Med sina fina falsettstämma får han i gång dem som varit förutseende nog att komma tidigt till festivalen denna sista dag. Men det blir ändå en reservation för de många kärleksballaderna i mitten av konserten. De går alla i samma tempo och tonart, samma sångstil och textinnehåll, och det blir alltför enahanda. På slutet tar han dock igen det med ett par upptempobitar som får publiken att lämna giget på sprittande ben.

Tjock image! som det heter i ”orten” och som svenska duon BIJI ger prov på när publiken eldas på med traditionell kurdisk ring- eller raddans och en raj-rajblandning av kurdiska, klubbengelska, riks- och rinkebysvenska uttryck. Och över hela det stora sällskapet på scenen vajar den kurdiska flaggan högt.

Det får bli ett språkligt da capo: underhållare av rang.

Sean Paul hade ett par radiohittar (som ”Gimme the Light” och ”Baby Girl”) i början av 00-talet och ses som en om inte av femte så fjärde graden av låtmakare i hemlandet Jamaica. Och med två halvnakna dansare på scenen känns hans konsert inte bara manschauvinistiskt unken utan också förlegad och för länge, länge sedan passé.

Han kostade säkert en hel del att få till festivalen och det är inte för inte att det uppstår en undring beträffande varför den inte bjöd in en riktigt jamaicansk sångare i stället, i stil med fjolårets reggaeakt YG Marley, Stephen Marleys och Lauren Hills son, eller en conscious ragga-artist som Capleton, Sizzla eller Anthony B?

Chaka Khan en höjdpunkt

Sist ut är väl festivalens affischnamn nummer ett och huvudakt Chaka Khan, som gjort sig själv odödlig med megahittar som ”I Feel For You” (i och för sig Princes låt) och ”I’m Every Woman” (numera en feministisk kampsång) i slutet av 70-, början av 80-talet.

Det är nog många med mig som bävar en smula för 80-talsikonens fysiska och sångliga status. Farhågor som ögonblickligen kommer på skam då hon äntrar scenen i en tajt, svart läderkreation och tar en hög ton, uppbackad av en förträfflig sextett och tre doasångerskor.

Äntligen låter ljudet som det ska: högt, klart, tungt, solitt. Det här är en järnlady, en rockmormor i stil med Tina Turner, som ser och verkar 20 år yngre än sin ålder (aldrig fråga en dam om hennes ålder!). Och en eloge ska Khan ha för att hon ibland går av scenen och låter bandet jamma loss i jazzrocksoulpopimpro, pust… Chaka Khan avslutar Rosendal Garden Party med en bang/er!

The post Rosendal Garden Party – en tredelad musikfestival first appeared on Opulens.

KLUBBMUSIK. Mamdouh Elmchad, även känd som Mamdouh313, är en mångsidig multimediakonstnär, DJ och klubbarrangör från Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med artisten som är turnéaktuell i höst.

Det har gått en tid efter Way Out West och jag och Mamdouh har stämt träff för att prata om hans mission som DJ och klubbarrangör. Han håller fanan högt för klubbmusik där rytmer och ljud från Swana-regionens (Sydväst-Asien och Nordafrika) musikvärld är dominerande. Hans gränsöverskridande musikgärning och personliga stil lyser klart på DJ-himlen.

Hur reagerade publiken på ditt DJ-set på Dungen, Way Out West?

‒ Det var fantastiskt hur de reagerade, andra människor, som har annat ursprung kom fram och sa att de hade väntat på att få dansa till den här musiken. Vanliga nattklubbar har visat intresse för att boka mig för DJ-set, vilket jag är väldigt väldigt glad för. Jag kände att jag hade kontroll över publiken, jag hade dem i min hand! Även när jag såg filmerna sedan, eftersom man inte ser allt från DJ-båset, så fanns den känslan där. Du förstår, när man spelar på en festival vill man inte vara för experimentell. Publiken har inte främst kommit för att lyssna på just mitt set utan de har valt att komma för att se headline-artister och då måste man gå varsamt fram.

Hur arbetade du inför spelningen?

‒ Om det är en plats jag inte känner till försöker jag hitta bilder på hur det ser ut till att börja med, nu är ju Dungen inte en sådan plats, det är ju en scen jag varit på jättemycket och känner till väl! Sedan går jag vidare till att lyssna på alla de andra som ska komma och spela på festivalen, så att jag kan veta vad som kommer att omge mig

Oj vilken fantastisk research du gör inför dina framträdanden!

‒ Ja det är jätteviktigt för mig också för att jag har ganska mycket scenskräck och jag var orolig innan jag skulle gå upp och börja spela och hade lite panikattacker. Sedan börjar jag att bygga min playlist med barndomens sånger från Libanon och att accentuera min queerness med vogueing till exempel och musik från Mellanöstern, jag försöker att alltid anstränga mig att hitta nya underground-artister som kan vara blandas med kända hits som man sjunga med till! I slutet av året kommer äntligen min EP som är det första jag släpper med egen musik, jag har ett skivbolag som jag diskuterar med som kanske ska släppa den.

Var kan vi lyssna på dig i Göteborg framöver?

‒ Jag älskar att spela på FOLK och Oceanen där jag kan vara fri i mitt uttryck och inte begränsa mig så mycket, men såklart slår mitt hjärta för undergroundscenen och raves som ordnas helt fristående, det är en annan känsla i de spelningarna när det inte finns vakter och polis som påverkar. Friheten är något speciellt! Jag har också min egen klubb som heter Not Your Habibi, där jag spelar samma sorts musik men det är ett helt queert sammanhang, en fristad där man kan vara den man vill. Det är något som inte riktigt finns i Göteborg, även om jag älskar den här staden som har gett mig stöd och inspiration till att bli en artist och utvecklas. Fortfarande finns inte riktigt en säker plats för dem som är som mig, queer och med annat ursprung. En av de andra DJs och klubbarrangörer som jag gillar och som har en stark inre kompass i de frågorna är Kim Öhman aka Gimme Signal.

Det är beundransvärt att du orkar kämpa på trots att du känner att det inte finns så mycket utrymme för den kulturscen som du själv företräder. När det gäller min erfarenhet av queera personer med utomeuropeiskt ursprung har jag ett exempel på en trans som bodde i Hammarkullen, när jag jobbade där, och som blev nedslagen cirka 6 gånger under det året.

‒ I Göteborg skulle jag aldrig drömma att gå ut i drag och till exempel åka spårvagn. Det skulle jag aldrig göra. Det är uteslutet och jag har gett dig solskenshistorien, vägen har även kantats av många sammanbrott. Som i somras när jag kände att jag var nära att gå in i väggen, men jag klarade det ändå. Jag har fått stöd från Nordisk Kulturkontakt för att göra ett event i Göteborg, “Not Your Habibi x Gimme Signal”. Men jag tänker att ironiskt nog så är intresset för mig som artist större på andra ställen än i Göteborg, min hemstad.

Vad är din högsta dröm?

‒ Det är såklart på ett plan att organisera en POC-festival med elektronisk musik själv! Att vara en del i att skapa säkra platser för queera uttryck. Jag lämnade Libanon för 7 år sedan och jag längtar inte tillbaka. Alla mina vänner har lämnat landet, landet är väldigt påverkat av  lågkonjunkturen och sedan kom explosionen i hamnen i Beirut 2020 som utplånade, rent fysiskt, de platser som jag vuxit upp på. Så dit ska jag inte tillbaka. Jag föddes som artist i Göteborg och jag känner ett behov av att ge något tillbaka!

The post Mamdouh313 håller fanan högt för klubbmusik first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Kangas klanger tar tag i tilltalande tolvtummare från kvalitativa kvantmusiker.

Två färska, tunga tolvtummare har landat, bägge från brittiska elektroniska storheter. Herrar som ägnar dagarna åt programmering och att tweaka de moderna musikaliska DNA-koderna i jakt på nya spännande spiraler.

Först ett av electronicans mest mytomspunna namn, som är tillbaka med en ny EP. Det är fem år sedan Aphex Twin släppte ny musik som var särskilt lätt att få tag i, rent fysiskt.

Aphex Twin framträdde i juni på Rosendal Garden Party i Stockholm och här kommer så strax över 14 halv minuter färsk musik från den Irlandsfödde, Englandsbaserade ljudkonstnären Richard David James.

”Blackbox Life Recorder 21f” / ”in a room7 F760” (Warp, EP/CD/DL) är rätt typisk Aphex, mittemellan ambient och en uppdaterad jungle.

Technotvillingen bryter knappast någon revolutionerande ny mark här och nu i 2023, men Cornwalls mest corny levererar ändå en solid skapelse.

Drömskt och melodiskt låter herr James ambienta stämningar möta programmerade trummor i intrikat samspel.

Omslagsdesignen har han heller inte snålat med, med dess ”anamorphic diorama sleeve” som kan vikas ut i sex paneler, med Aphex distinkta logotyp i centrum.

Nya, delade EP:n från Burial och Kode9 är också en vinnare. ”Infirmary” / ”Unknown Summer” (fabric Originals, EP/DL).

Det är de två kultakternas första riktiga släpp hos fabric efter deras långvariga samarbeten med etiketten Hyperdub.

Som för att fira det (tillfälliga?) nya hemmet är tolvtummarens omslag en estetiskt engagerande 3D-omdaning av fabrics ikoniska logga. Eftersom Kode9 (Steve Goodman) de facto driver Hyperdub vet jag inte hur länge han stannar hos vännerna på fabric. 

Burial har tidigare samarbetat med såna som Four Tet och Radiohead-överhuvudet Thom Yorke, och det är alltid spännande att följa Londonbons gravskändande mix av dubstep, 2-step garage, ambient och jungle.

Den här gången bjuder William Emmanuel Bevan – som han egentligen heter – på en atmosfärisk sak med en röst som talar över knaster och filtrerade fältinspelningar. ”Unknown Summer” känns lite som ett uppdaterat, tre decennier gammalt The Orb. Små fluffiga moln svävar förbi när jag lyssnar på denna släkting till Burials dussinet år gamla låt NYC.

Kode9:s låt ”Infirmary” snirklar sig fram mellan envetet pianospel, 2step garage och jungle-beats. Den Londonbaserade skotten fortsätter övertyga.

En ball bonus är att engelskans ”fabric” på finska kan översättas till ”kangas”. Kangas klanger in absurdum.

The post Kangas klanger: Elektroniska tungviktare levererar first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Den här veckan har Timo Kangas lyssnat på skivor med John Cale, Ryuichi Sakamoto, Belle and Sebastian, Coil, SoiSong och Billy Nomates. John Cales nya album är hans starkaste på evigheter, konstaterar Kangas.

Förra gången stiftade vi bekantskap med Iggy Pops nya album ”Every Loser”. Iggy fyller 76 år i april, men har gjort sin argaste skiva på väldigt länge. ”1969” heter en av Iggys tidigaste låtar och samma år sparkade hans musikkarriär i gång på allvar när The Stooges släppte sitt klassiska debutalbum, producerat av Velvet Underground-mannen John Cale.

Den grånande gentlemannen Cale fyller 81 i mars, men vägrar även han att bli stillastående i sin musik. ”Mercy” (Domino, LP/CD/DL) är walesarens första album med nytt originalmaterial på över ett decennium. John Cale lever sitt kreativa liv i nuet – även om här finns en tillbakablick till New Yorks nattliv med Bowie på 1970-talet, och en annan låt är tillägnad Nico. På ”Mercy” har han helt konsekvent valt att samarbeta med yngre förmågor som han beundrar.

“Kangas klanger”-hyllade singer-songwritern Weyes Blood närmar sig nästan Nico i sina vokala bidrag till elektrifierat framsvävande minisymfonin ”Story Of Blood”. Laurel Halo är en annan dam som gästar och hon sätter sin prägel på titelspåret.

Ytterligare en artist som jag nyligen skrev om i ”Kangas klanger” dyker upp. Avant-elektroniska favoriten Actress agerar motspelare till John Cales alltid lika igenkännbara musikaliska silhuett i ”Marilyn Monroe’s Legs (Beauty Elsewhere)”. Andra som förgyller tillställningarna är legendariske afrobeat-trummisen Tony Allen (inspelad innan hans bortgång 2020), Dev Hynes (alias Blood Orange), Sylvan Esso, Fat White Family samt Animal Collective-medlemmarna Avey Tare och Panda Bear. Minst känd är colombiansk-kanadesiska artisten Tei Shi, eller Valerie Teicher Barbosa som hon egentligen heter.

”Mercy” är det starkaste album vi fått från John Cale på evigheter. Stämningarna kan minna om de David Bowie skapade mot slutet av sin karriär. Låt oss hoppas att samma öde inte möter John Cale alltför snart, för han är högst relevant på ”Mercy”. 

Apropå Iggy Pop så rekommenderas hans radioprogram på BBC Radio 6 Music. Iggy spelar ofta musik av Billy Nomates, som är Tor Maries valda artistnamn. En brittisk singer-songwriter, beväpnad med trummaskinsbeats, gitarrer och syntar, och som bland annat samarbetat med Sleaford Mods.

Nu kommer hennes andra fullängdare ”Cacti”  (Invada, LP/CD/DL) på Invada Records, Bristol-etiketten där Portishead-mannen Geoff Barrows (numera mest aktiv i konstellationen BEAK>) är en av de drivande. Det är en kraftfull och obeveklig musik, full av överlevnadsinstinkt och attityd, men fullständigt enkel att ta till sig.

Uttrycket är personligare den här gången, urladdningen inte lika nukleär. Musiken är mindre postpunkig, här finns inslag av 80-talets syntpop. Den är mer strukturerad och aningen mer återhållen än senast, men med starka låtar och en övertygande, ärlig grundkänsla. Billy Nomates är mer än värd din bekantskap.

Vänligare ljuder Belle and Sebastians nya album. ”Late Developers” (Matador (LP/CD/DL) kommer som en överraskning, tätt inpå fortfarande relativt färska ”A Bit of Previous”. Textrader som “I wish I could be content / With the football scores / I wish I could be content with my daily chores / With my daily worship of the sublime” paketeras genomgående i mer uppåt musik än på fjolårsalstret.

Låten ”Give A Little Time” är typiskt jublande Belle-indiepop med handklapp och 60-talsvibbar. ”When We Were Very Young” följer efter med mollskuggor och verser som nästan får mig att tro att det är Bowie/Iggy-låten ”China Girl” som rullat i gång. ”So In The Moment” ekar av mods-psykedeliskt 60-tal, medan ”I Don’t Know What You See In Me” är ett formexperiment åt mainstreamhållet till. Den överraskar med sitt arenapopsound och la-di-da-inslag; nästan modern Mello. ”Do You Follow” närmar sig 80-talets skoltryckare, som ett Saint Etienne på hemligt uppdrag i Alphaville. Blandat bandat, alltså, men som alltid så genomsympatiskt. Sedan må det vara hänt att jag gärna hoppar några spår, som det tralliga titelspåret.

I förra Kangas klanger skrev jag om en hyllningsskiva till japanska legendaren Ryuichi Sakamoto, en gång i tiden i Yellow Magic Orchestra och inspiratör för otaliga artister inom syntpop, hiphop, techno och electronica. Sedan decennier är Sakamoto en prominent soloartist och kompositör för film, och därtill samarbetspartner med alla från David Bowie till Roddy Frame. Han hyllades av en rad artister över ett helt album med tolkningar inför den 70-årsdag som inträffade 17 januari.

Ryuichi Sakamoto har drabbats av obotlig cancer, men det har inte hindrat honom från att slutföra albumet ”12” (Milan/Sony), som till råga på allt råkar släppas i samma veva som gamla YMO-bandkamraten Yukihiro Takahashi gått bort.

”12” är ingen dussinskiva, det är en vidunderligt vacker sak. Ett slags ordlös dagbok för att bearbeta sjukdomstillståndets olika faser. ”12” rymmer minimalistisk instrumentalmusik att drapera rummet i, med stämningar som genljuder i sinnet. Elektroniska klanger och ensliga pianotoner masserar mig varsamt till ett trankilt tillstånd. Jag kan inte tänka mig en mer passande skiva att varva ned till i dagens kaotiska värld, ej heller i den här evighetsmörka årstiden. ”12” får 12 poäng av 12 möjliga.  

Två andra inflytelserika musikmakare som verkat inom den elektroniska musiken – och som redan lämnat oss – är John Balance (död 2004) och Peter “Sleazy” Christopherson (2010) som utgjorde kärnan i brittiska Coil. Den experimentella duon startade Coil efter att ha lämnat det ockult präglade Psychic TV. Christopherson hade tidigare även varit medlem i legendariska industrimusik-pionjärerna Throbbing Gristle, samt ingick i designfirman Hipgnosis, som gjorde klassiska skivomslag åt bjässar som Pink Floyd, Led Zeppelin, Wings och 10cc.

Nu finns två återutgåvor tillgängliga av ovanliga Coil-album, båda ursprungligen släppta år 2000. På ”Constant Shallowness Leads To Evil” (Dais, LP/CD/DL) har kärnduon sällskap av Thighpaulsandra (bekant från Julian Copes band och Spiritualized), samt Simon Norris alias Ossian Brown.

Skivan kräver en hel del av sin lyssnare, men har mycket att ge till den som är van vid mer utmanande musik. Förutom den någorlunda normala (nåja) “I Am the Green Child”, med groteskt förvrängd John Balance-röst, är det som att stoppa huvudet inuti en monstruös maskin. Inledande “Higher Beings Command” är det spår som mest liknar moderskeppet Throbbing Gristle. Annat skakar om likt högpotenta högspänningsledningar på högvarv, och det hela övergår till slut i ”None More Black”-noise-kaskader i den långa och yrselframkallande ”Tunnel Of Goats”. Överkörd bara ler jag fånigt när musiken är över. 

“May Cause Drowsiness – Do Not Play While Driving Or Operating Machinery” läser jag på skivomslaget, och det är bara att instämma.

Just maskinerna får klara sig utan Peter Christophersons vridande och petande på systeralbumet ”Queens of the Circulating Library” (Dais, LP/CD/DL). Istället får John Balance och Thighpaulsandra här sällskap av pensionerade operasångerskan Dorothy Lewis, Thighpaulsandras mor som reciterar texterna. Så släpptes inspelningarna också ursprungligen på Mother’s Day.

Musiken är gjord på analoga syntar och ter sig efter ett tag mysigare än den på ”Constant…” Som en enda, 49 minuter lång drone-färd med subtila skiftningar. Klaus Schulze kan kanske vara en referens. En mjukare upplaga av Coil, perfekt att lyssna på medan jag långsamt rör de båda skivornas lentikulärt tryckta omslagsbilder fram och tillbaka. De skapar en tredimensionell effekt som matchar musiken. Snygga pjäser! 

Om Peter “Sleazy” Christopherson lyser med sin frånvaro på ”Queens of the Circulating Library” hittar vi honom igen på en nyutgåva med duon SoiSong. Den catchy titeln lyder ”qXn948s” (Dais, LP/DL), och det skvallrar väl om att musiken knappast är hitlisteinriktad.

Efter John Balances bortgång 2004 flyttade Peter Christopherson till Thailand. Ett av projekten var denna kortlivade duo ihop med ryske experimentalisten och multiinstrumentalisten Ivan Pavlov (COH), som faktiskt är bosatt i Sverige. Halvtannat decennium efter originalreleasen låter musiken lika obunden i tid nu som då. Glitchiga ljud, ekokammar-stämningar, gamelan-strålning och ett spöklikt piano samsas (och gruffar) i något som känns närmast bortomvärldsligt.

Nu finns denna tidiga SoiSong-musik tillgänglig på vinyl för första gången. Vi slipper med andra ord bryta sönder skivomslag av avancerad origami för att komma åt musiken, som var fallet med SoiSongs ursprungliga CD-utgåva. SoiSong hade nämligen sådana hyss för sig. De släppte även musik som bara gick att lyssna på i en Walkman där luckan svetsats ihop – och med begränsad batteritid kan ni ju räkna ut vad som väntade…

En konstnärlig markering tillika symbolisk handling som törhända alluderar på konsten som handelsvara, alternativt på allas vår utmätta tid. Eller på hur flyktigt skapande, konst och design ändå kan te sig. Det skulle nästan kunnat vara en passande inramning för Ryuichi Sakamotos nya – och presumtivt sista – album.

Och därmed stänger “Kangas klanger” luckan för den här gången.

The post Kangas klanger: Guldkorn i skivfloden first appeared on Opulens.

ELEKTRONISK MUSIK.  Måste man ha svart polotröja och en examen i musikteori för att ta till sig Karlheinz Stockhausens elektroniska musik? Jesper Nordström besvarar frågan här.

Jag erkänner att jag nog skrivit minst en artikel för mycket här i Opulens om tyskt 50-tal.

Ofta utifrån vinkeln att det var en lite överslätande förljugen tid när det skapades åtskillig banal och överromantiskt idealiserad musik. Men vem kan döma om detta? Såklart ville man komma tillbaka till något slags normalitet och klamra sig fast vid ett hopp om en framtid.

Fast bland det mest tunga och finkulturellt pretentiösa som tänkas kan finns det likväl tyska exempel även från denna tid. Den high brow-musiken kan faktiskt också kopplas till kriget. När det gäller dagens exempel på detta talar vi om Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge från 1956, här på vit tiotumsvinyl.

Kopplingen till kriget bestod i att segermakterna ville decentralisera etermedia i Tyskland så att en stor propagandacentral inte kunde växa fram igen för att piska upp revanschstämningar och detta ledde till små ofta experimentella radiostationer som hade utrustningen för denna nya ur-elektroniska musik. Ja, elektronisk och elektronisk, det rörde sig lika ofta om processade akustiska ljud och med radiostationernas rullband, filter och den tidens högteknologi blev det ett mecka för de som var intresserade av ljudexperiment. Så byggdes en helt ny avantgardistisk skola upp, Darmstadtskolan och det är väl så långt man kan komma när det gäller att sträcka på musikbegreppet.

Fast måste man ha svart polotröja och en examen i musikteori för att ta till sig det? Ja och nej. Utan att ens leta upp en källa vågar jag lova att det skrivits fler akademiska texter om detta än Janne Lucas eller Pernilla Wahlgrens 80-tals hits.

Samtidigt är det musik som man inte behöver koncentrera sig för att lyssna på. Om man bara låter musiken komma till en på samma vis som man ligger kvar i sängen en sommarsöndag och gonar sig till fågelsång och nån som rasslar förbi nere på gatan på en cykel så ger det en ganska avslappnad tripp.

Runt millennieskiftet när det var lättare och inte så snävt och reglerat av Skolverket vad en vikarie som jag skulle göra på lektionerna i en mellanstadieskola så öste jag en mängd roliga lektioner ur det här stycket.

De ”coola killarna” som tyckte allt var kasst, trist, tråkigt satt och ömsom skrattade och diggade till det. På bildlektionen fick vi till en rejäl mängd abstrakta bilder när vi alla var trötta på att bara harva om perspektiv och anatomi och skuggningar. Några knattar undrade hur instrumenten såg ut och jag minns ännu kommentaren ”wow det ser ut som nån rysk farlig superdator”.

Det är gott så utifrån ett musikstycke som nästan blivit en driftkucku när det gäller häcklandet av ”svår modernism”.

När verket uppfördes på Polar Music Awards satt kungen och log lite fånigt och anletsdragen liksom veckades på ett svårtydbart sätt. Jag tror det var helt rätt reaktion.

Det här kan till och med vara ganska vild och livfull musik i sommarnatten när ni tagit några rackabajsare och fernissan trillar av, med den fördelen att kulturfernissan är stabilt ohotad. Så testa att lyssna till Stockhausen och Gesang der Jünglinge på midsommarafton!

The post Veckans vax: Karlheinz Stockhausen first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström gör en intressant jämförelse mellan jazz och elektronisk musik. Duon Perrey & Kingsley tycks utgöra en fusion av begreppen.

Jazzen gjorde en vandring från rännsten till finrum. Från New Orleans danspalats och bordeller till luftkonditionerade akustiskt korrekta konsertsalar. I stort sett togs detta steg när Dizzy Gillespie och Charlie Parker gjorde jazzen till “sitta-ner-och-lyssna-musik” i stället för något att dansa till.

Den elektroniska musiken gjorde närmast exakt en motsatt resa.Det började med tyska allvarsmän à la Karlheinz Stockhausen som i Darmstadt satt och var sammanbitna teoretiska humorbefriade och klippte i rullband och bygde egna ringmodulatorer, och så utvecklades det hela i en lång kedja till rave, eller rejv, som blivit en försvenskning av ordet. Fast i duon Perrey & Kingsley möts dessa motgående rörelser lite. Två herrar som verkade omedvetna om hur deras framtoning som laboratoriemän i vit rock krockade med trams-å-flams-musiken. Det resulterade i det stilbildande albumet från 1966: “The In Sound from Way Out! (Vanguard)”. Om någon tycker att titel och omslagsdesignen verkar bekant så kan det bero på att Beastie Boys snodde både skivtiteln och omslagskonceptet till sin samlingsplatta med instrumentala spår när denna sammanställdes 1996.

Perrey & Kingsley skapade det slags musik som på skivsamlarspråk kallas “novelty”, närmast ploj eller “nyhetens behag” och det är verkligen inte något jag mäktar lyssna på i alltför stora doser. Den står som en musikhistorisk kuriositet mellan Jean-Michel Jarre och Tangerine Dream.

Det finns en chans att om du är 70-talist eller av ännu äldre årsmodell redan omedvetet hört duons musik. Magnus, Brasse och Eva använde den till små ljudeffekter i det populära barnprogrammet “Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Bakom järnridån passade den till de otaliga dockfilmer och animationer som nådde oss via SVT som hade som policy att importera barnprogram från öst och inte från USA. Av de två var det Jean-Jaques Perrey som mest trivdes i rampljuset och visste att förvalta sitt pund. När sådan här easylistening fick ett uppsving igen på 90-talet turnerade han ensam med musiken som nyhipp gubbe och stod för soundtracket till cocktailpartyn igen. Lyssna på duons “Swan’s splashdown” här!

The post Veckans vax: Perrey & Kingsley first appeared on Opulens.

BERLIN. Att Berlin är ljudkonstens huvudstad märktes i månadsskiftet augusti-september. Inte nog med att konsert- och utställningssäsongen sedvanligt inleds, därtill radas coronaårets inställda evenemang upp. Andreas Engström har lågsniffat över Berlins ljudkonstscen där flera festivaler i gränslandet konstmusik och ljudkonst överlappar varandra tematiskt.

Ljudkonst, den unika amalgeringen av klang och rum, musik och bildkonst, har en speciell tysk historia. Om detta blir man påmind när den legendariska festivalen Sonambiente gör comeback. Om 1996 års upplaga var ljudkonstens första stora offentliga exponering innebar den följande 2006 en tidsmarkör, en avskanning av aktuella tendenser. På båda utställningarna visades ett antal verk som med tiden blivit ikoniska samtidigt som Berlins alternativscen synliggjordes.

När Sonambiente lite överraskande återuppstår 15 år senare håller man fast vid konceptet om utforskandet av alternativa platser och övergivna byggnader. Och vad kan vara mer spektakulärt och ligga rätt i tiden – och vara mer ”Berlin” – än den nyligen nedlagda flygplatsen Tegel!

Flygplatsen är något av arketypen för en ”icke-plats”, ett nätverk av konforma ingenmansland mellan nationsgränser där människors vägar korsas för ett ögonblick. Som kommunikativ yta är flygplatsen således utan jämförelse. En (nedlagd) flygplats ställer också genom sin blotta (icke)existens en rad centrala frågor om grunden för vår tillvaro. Hur ska vi tackla miljöhoten? En framtid utan flyg?

I jämförelse med föregående upplagor är nya Sonambiente anspråkslös. Det har naturligtvis med budget att göra. Samtidigt har man valt att lägga alla äggen i en korg och satsat på internationella stjärnor.

Problemet är relationen förutsättningar, koncept och resultat. Alltså konstnärerna.

Och så förfogar man alltså över en flygplats. Med tanke på att konstnärerna fått något så unikt att utforska har de chockerande lite att säga om flygplatsen som kulturellt fenomen. Blixa Bargeld läser upp högtalarutrop om fiktiva personer och destinationer. Emeka Ogboh fyller sin del av hallen med rytmer samt olika personers inläsningar om minnen från flygplatsen. Det smålustiga blandas med det nostalgiska. Allvarligare är då den inte minst i Sverige av osjälvständiga kuratorer, institutioner och kritiker sanslöst överskattade Susan Philipsz. Hon tog ett privatflyg och snirklade runt flygplatsen medan hon nynnade på Brian Enos Music for Airports, för att sen – med bakgrundsljuden bevarade, nota bene, det är ju en field recording – spela upp skiten i annonseringssystemet. Flygplatsen som klangligt fenomen är för övrigt ett tema som lämnades därhän – trots kanske hundratalet högtalare att spela med var det i princip i mono.

Att Sonambiente blivit en småskalig festival bland andra där man satt på sig en för stor kostym är i sig inget problem. Problemet är relationen förutsättningar, koncept och resultat. Alltså konstnärerna.

Vill man få en känsla för ljudkonstens samtid ska man i stället söka upp de mindre scenerna. Sedan två decennier är Labor sonor den viktigaste konstnärsdrivna föreningen för echtzeitmussik, ett möte mellan komponerad musik och improvisation. De senaste åren har man med konceptuellt sammansatta festivaler undersökt relationen mellan musik och koreografi och tolkning av befintliga verk. Årets tema var Translating Spaces, vilket innebar ett närmande till ljudkonsten. Här pekade verken i en mer ”klassisk” riktning som sätter perceptionen i fokus. Kvaliteten var förvisso varierad, men till skillnad mot på Sonambiente var anslaget anspråksfullt och ”det platsspecifika” inskränktes inte sig till uppspelning av ”fältinspelningar” i högtalare. Sabine Ercklentz installation var på intet sätt banbrytande, likafullt en finkalibrerad utforskning av två rumsliga miljöer i Ballhaus Ost. Småskalig och smarsmakad med känsla för detaljer och valörer. Till Labor Sonors program rekryteras ständigt yngre personligheter från Berlinscenen. På så sätt representerar de till skillnad mot Sonambiente det som Berlin länge varit, en ständigt föränderlig tummelplats där den intressanta konsten skapas i mötet mellan alternativscen och institution.

Mot bakgrunden av hur Labor Sonor framhärdar på sitt område samtidigt som slappa biennalkonstnärer flygs in till Tegel på bekostnad av alla konstnärer som lever och verkar i Berlin och har ambitioner med sin konst står det klart att inte heller ljudkonsten går fri från gentrifiering.

The post Gentrifierad ljudkonst first appeared on Opulens.

CENTRAL RIKTNING. Audiovisuell konst är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten, skriver Andreas Engström. Han tycker att det blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival, som han nyligen besökte med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De schweizisk-franska städerna Genève och Lausanne förknippas främst med diplomati, internationella hjälporganisationer och vintersport. Mindre med undergroundkultur. Städerna har heller inte någon alternativ patina i stil med Berlin eller Leipzig, utan får sägas representera centraleuropeisk välmående borgerlighet där de ligger idylliskt på varsin sida av Genèvesjön.

Men visst finns det en underground. Genève har flera intressanta föreningar för alternativmusik och Lausanne måste vara den minsta stad (150 000 invånare) jag varit i som faktiskt har ett tunnelbanenät.

Men det jag främst syftar på är festivalen Lausanne Underground Film & Music Festival. Redan vid starten 2002 ville man kombinera rörlig bild med musik. Inledningsvis tänkte man pragmatiskt utifrån helhetsupplägget. Erfarenheterna från andra filmfestivaler var att det var litet av en antiklimax när man efter att ha tillbringat eftermiddagen och kvällen i biomörkret helt enkelt bara gick hem. Upplägget blev därför ett filmprogram med åtföljande konserter. Så såg det ut också under årets upplaga den 17-22 oktober.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det finns också en estetisk sida. Ganska snart insåg man att de musiker som bokades för musikprogrammet också arbetade med film, rörlig bild eller ljus. Motsvarande gällde för filmarna. Kombinationen film och musik är således inte bara ett upplägg för en intressant och skiftande festivalupplevelse. Det säger något om hur konstnärer arbetar idag. Besöker man festivaler för ny konstmusik så är det numera snudd på omöjligt att hamna på en konsert som inte är audiovisuell eller medialiserad i någon form.

Årets festival hade en fin balans mellan äldre undergroundklassiker och premiärvisningar — spelfilmer, dokumentärer, korta experimentfilmer samt animationer. Vad gäller de två första kategorierna så hamnade ljudet under soundtrack eller i filmens handling inbegripen musik (diegetisk musik). Det senare var ett bärande element i den filippinske filmaren KHAVNs musikalfilm EDSA XXX, som var en humoristisk-kritisk kommentar till landets turbulenta samtidshistoria där den ena totalitära regimen avlöser den andra. Vad beträffar experimentfilmer och animationer rörde det sig ofta om ljud i form av avancerad sound design eller musikvideor.

Då musikerna själva uppträdde var musikprogrammet än mer förankrat i nuet. Vid sidan av Martin Rev från gamla syntpionjärerna Suicide var en annan New York-musiker Phill Niblock den mest namnkunnige. Niblock kombinerar ofta sin droneminimalism med visuella gestaltningar av monotont kroppsarbete. Schweizaren Andy Guhl i sin tur lät öronbedövande  med sub-bas och brötig elektronik som beledsagades av abstrakt ljussättning som omslöt konsertsalen.

Av yngre musiker märktes inte minst österrikiskan Billy Roisz som hade två filmprogram samt en konsert. Musiker är inte en helt korrekt benämning för Roisz. Inte heller filmare. ”Filmerna” är ofta ett slags abstrakta montage som skapas genom analoga och digitala bearbetningar av ljuden. Det rör sig om en audiovisuell konst, kort sagt. Och att detta är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Audiovisuell prägel på festival i Lausanne first appeared on Opulens.

EXPERIMENTELLT. Koreografin bestämde klangen, människan efterliknade maskinen och akustiska instrument blev till ställföreträdande elektroniska. Andreas Engström berättar om sina intryck från en konsert med den tyska gruppen Maulwerker.

Bryter man ner den samtida experimentella musiken i sina beståndsdelar framträder ett antal parförhållanden. Det handlar om klang och rörelse, människa och maskin och även akustiska instrument och elektronik. Dessa synes kanske vara just motsatspar – en tonsättare förutsätts väl arbeta med bestämda klanger, där det visuella eller teatrala och hur människan rör sig i rummet skulle vara ytterligare gestaltningsuttryck.

Men att separera är att förenkla, för oftast smälter dessa par samman. Ett tydligt exempel på sådana diffusa övergångar gavs på en konsert i Berlin nyligen med vokalensemblen Maulwerker.

Maulwerker är sedan ett tjugotal år specialiserad på framförande av vokalverk i förhållande till rummet, det performativa och ett utvidgat musikbegrepp. Under den konsert som gick under det passande namnet Vokale Räume, “vokala rum”, presenterades några helt nyskrivna verk som på olika sätt illustrerade de ovan nämnda begreppsparen.

Steffi Weismann: folie av maulwerker på Vimeo.

Olika nyanser av brus strömmar genom rummet. Det strömmar ut från de tre kropparna, från munnarna men också ur handhållna högtalare vilkas resonans ändras när de vinklas ut mot rummet, pressas mot kropparna, riktas in i gapen. I “Sabine Erckletz Fremd_körper” blir högtalarna just proteser till kropparna, precis som den artificiella klangen, samtidigt som det rör sig om främmande element precis som titeln antyder. Ut genom de fast i rummet utplacerade högtalarna strömmar bearbetade textfragment om sammansmältningen av människans fysiska kropp med den digitala verkligheten, dess maskiner. Också människans idévärld befinner sig delvis utanför kroppen, på en skärm, på en hårddisk eller i ett ”moln”. Konkreta referenser till populärkulturella uttryck framträder mot slutet när de tre musikerna i ett slags glitschprosodi talar som hackande cd-skivor och med lika minimala som exakta spasmer rör sig som Kraftwerk-robotar.

Därpå följer Jule Flierls stycke “d!ssoc!ation_study_2”, också det för tre röster. Här är melodierna egentligen väldigt enkla eller tydliga. Men också här läggs ett filter över klangen. Flierl är i grunden koreograf . Även om musikerna denna gång sitter ner på rad på sina stolar, är det koreografin av ansiktsrörelserna som bestämmer klangen. Musikerna sjunger genom sammanbitna tänder, med läpparna eller tungan i vissa positioner eller riktade käkpartier. Flierl överför den rumsliga koreografin på ansiktet för att på så sätt komponera med ljudens transformationer.

Analogin till den elektroniska musiken var kanske tydligast i Christian Kestens “Untitled #20”. Kesten, som själv är medlem i Maulwerker, uppträdde nu inte själv. Det gjorde i stället en till tjugotalet personer utvidgad ensemble som inledningsvis radade upp sig på linje. Först hördes långa entoniga utandningar av tyst ”väsande”, som för varje ton fick en ny nyans genom förändring av munnens formation. Vartefter ”koreograferades” de inbördes munnarna i olika rörelser så att flera frekvensspektrum spelades mot varandra. Den klangliga utbredningen underströks ytterligare när musikerna i olika formationer rörde sig runt på scen. För att dra analogin med elektronisk musik ännu längre, var detta som en mänsklig kroppsvariant av ett flerkanaligt högtalarsystem.

Konserten visade i några utsökta verk hur de inledningsvis nämnda begreppsparen smälter samman. Men kanske också hur rörelsen i just dessa fall huvudsakligen gick i en riktning: koreografin bestämde klangen, människan efterliknade maskinen och akustiska instrument blev till ställföreträdande elektroniska. Eller annorlunda uttryckt: den mänskliga intelligensen gjorde den artificiella överflödig.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Den mänskliga intelligensen gör den artificiella överflödig first appeared on Opulens.

UTVIDNING. ”En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger”, skriver Andreas Engström.

Säger man kammarmusik tänker man kanske inte i första hand på sofistikerad elektronik. Men idag är det ofta precis vad det är frågan om, också om instrumenten i övrigt är klarinett, cello och piano. Och för att citera fritt ur minnet vad den tyska tonsättaren Martin Schüttler sa om sitt stycke low poly rose: ”Knappast något verk för ensemble jag skrivit under de senaste tjugo åren har inte inbegripit elektronik. Elektroniken skapar oordning och en form av smutsighet. För det rena är också det förutsägbara.”

Schüttlers verk spelades under föregående helg på en av Berlins största festivaler för samtida konstmusik, Ultraschall, som ges i regi av de två radiostationerna Deutschlandfunk Kultur och Kulturradio vom RBB. Det mesta här är kammarmusik – och ofta är den elektronisk i någon form: livelektronik, färdiginspelat, utvidgningar av kropp och instrument, avancerade programvaror och egenhändigt utvecklad lo-tech-apparatur. De elektroniska klangerna finns där. Ofta diskreta, men nödvändiga eftersom det rör sig om konstnärliga val.

När GrauSchumacher Piano Duo spelade Brigitta Muntendorfs två verk Key of presence och Key of absence uppstod en spänning mellan den kulturhistoria som pianoklangen härbärgerar och de elektroniska utvidgningarna av det akustiska rummet. Med fingrar på tangenter och med sina egna kroppar triggades elektronik som gav den i sig avancerade pianosatsen en kalejdoskopisk nyans och visade den i en skev spegel. Sinnena förlorade sin skärpa. Eller rättare sagt, det skapades utrymme för reflektion då det handlade om motsatsen till extrovert och expressiv tillämpning av genomdigitaliserade uttrycksmedel.

Den avancerade elektronikens diskreta komplexitet var tema också i Kölngruppen Handwerks konsert. Flera av styckena rörde ett bestämt elektroniskt fenomen, undersökt genom datormusens rörelser eller mikrofonernas kontakt med strömförande monitorer. Höjdpunkten var Cathy Van Ecks sagolika Wings där tre personer bar runt stora skärmar i en koreografi och så spelade upp en komposition genom att öppna och sluta rummet runt några påslagna förstärkare.

Musikjournalistiken är besatt av superlativ och det ”unika”. Inte minst när det gäller elektronisk musik. Då blir det väldigt futuristiskt och nyskapande. Allt, alla tänkbara ljud kan göras från en dator! Så har det låtit inom rockjournalistiken. Nu är det ju så att all den sofistikerade högteknologi som finns i popvärlden också tillämpas inom konstmusiken. Men det man gör när man talar om Beyoncés sound som ”avantgardistiskt” är att man förväxlar skicklighet med radikalism, blandar ihop graden av teknologiska möjligheter med det personliga – konstnärliga – valet av hur man tillämpar ett medium och en teknologi. En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger.

Litet av det är väl vad Martin Schüttlers stycke handlade om. När de formidabla musikerna i Hamburgbaserade Trio Catch (klarinett, cello, piano – och elektronik) släntrade in på scen och förstrött, litet frånvarande började meka litet med instrumenten fanns mycket riktigt elektroniken med. Det var dock återhållet och vilken ”roll” den spelade är oklart. En sak blev dock klar, åter handlade det om en tillämpning av en teknologi för att reta våra sinnen. Eller som Schüttler uttryckte det: ”Allt som sker under en normal konsert finns här, men litet otydligt och annan ordningsföljd och inte riktigt som det brukar vara.”

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Den elektroniska musikens diskreta komplexitet first appeared on Opulens.