SATIR. Regeringens förslag om att 13-åringar ska kunna sättas i fängelse har mötts av starkt motstånd. Men justitieminister Gunnar Strömmer anser likväl att det är nödvändigt med sänkt straffbarhetsålder.

Om detta handlar Sofia Thoresdotters dagsvers.

Strömmer drömmer

Gunnar Strömmer

hoppas och drömmer

och snart blir drömmen verklighet.

Barn som haffas

fängslas och straffas

till skydd för laglig allmänhet.

Kriminalvård

hamnar i onåd

när dom inte håller med.

Ingen fara

dom har fått svara

sen struntar väl Gunnar i det.

Gunnar Strömmer

hoppas och drömmer,

är så trött på demokrati

Tycker nog att

det är förlegat,

men snart är den tiden förbi.

The post Dagsvers: ”Strömmer drömmer” first appeared on Opulens.

CLARK. Jesper Nordström reflekterar i korthet över fenomenet Clark Olofsson. En man som möjligtvis var Sveriges sista bov, innan gangsternätverk tog över.

Så gick då vår sista klassiska bov från folkhemmet ur tiden. Ja, just bov, för det är det ord som passar bäst på Clark Olofsson, i stället för att sätta den kliniska etiketten ”kriminell”. Clark Olofsson var inte speciellt smidig och kall alla gånger och inte heller psykopatisk som exempelvis Foxtrot-nätverkets aktörer. Kort sagt inte någon iskallt kalkylerande och på det viset skrämmande person. Med det sagt var hans persona nog mer av det duperande slaget, som en sol och vårare, snarare än genuint trevlig. Jämte Christer Pettersson är Clark Olofsson en av vårt lands mest romantiserade brottslingar och jag aktar mig för att spä på den bilden.

Vad som driver en brottsling är komplicerat men jag tror att vi, i Clark Olofssons fall, kan avskriva ett slags ideologibaserat hat mot samhället. Nej, här var det snarare en kicksökande strulpelle som till viss del fick samma nimbus som brottarstjärnan Frank Andersson. Måhända är det en drastisk jämförelse men jag har ofta funderat på hur brottslighet ändå kräver så mycket i form av kreativitet och ork. Minst lika mycket som krävs av en idrottare. Om den energin och de drivkrafterna bara hade kunnat kanaliseras till något konstruktivt så vore mycket vunnet.

Kan vi föreställa oss cancerforskaren Clark Olofsson? Tanken svindlar! Men journalist utbildade han sig faktiskt till medan han avtjänade straff i slutet av 70-talet. Tyvärr blev det inte så värst mycket journalistik från hans sida. Hur mycket värdefullt skulle han inte ha kunnat skapa, i stället för brottsoffers lidande, om all kraft inom honom hade riktats rätt?

The post Noterat: Clark Olofsson – den sista klassiska boven first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

BROTTSLIGHET. ”De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Som journalist besökte jag på 80-talet tingsrätter för att följa rättegångar med unga brottslingar. 40 år senare har jag besökt ett par igen. Och mötts av en annan verklighet, i alla fall när det gäller gängrelaterad brottslighet. Den värld jag sett tyder på att något grundläggande i samhället gått sönder under de fyra decennier som gått.

Nästan alla rättegångar är offentliga. Det är en grundsten i demokratin. Motsatsen tillämpas bara i de mörkaste diktaturer. Utbudet av rättegångar kopplade till ung kriminalitet är stort i huvudstadens domstolar. Bara att välja och vraka från listorna ”Veckans förhandlingar”. Att följa sådana rättegångar är en nyttig lektion i samhällskunskap.

Könskrig i rättsväsendet?

Målen visar två saker. Det första är att många unga tycks leva i en tv-spels-värld. Den andra att rättsväsendet tycks förvandlas till något som tillspetsat kan kallas könskrig.

Låt oss börja med det senare. I dag är två av tre åklagare kvinnor och andelen ökar. På advokatsidan är tre av fyra män. Varför? En elak tolkning är att advokater kan tjäna mer pengar än åklagare och att det är häftigare att försvara brottslingar än att vara trist tjänsteman som företräder staten.

Skillnaden mellan grupperna har varit påtaglig i rättegångarna jag besökt. De kvinnliga åklagarna kan beskrivas som svala, effektiva, professionella och seriösa. Både i klädsel och framtoning. Medvetna om att de utövar ett ämbete och är försvarare av rättssamhället.

De unga advokater jag har sett står för något annat. Den yttre framtoningen kan ofta beskrivas som lätt busig. Moderiktiga kostymer som ska vara lite rebelliska. Trånga kavajer som gör att skörten står ut som en ankstjärt, byxor som är lite för korta, ofta med bruna skor till mörka byxor. Håret lagom långt och lagom ovårdat. Skäggstubben lagom lång, vilket betyder att längden måste vårdas noga dagligen.

I den munderingen smälter de perfekt in på krogarna runt Stureplan. Deras snack med åtalade och deras anhöriga och vänner i pauserna är ofta lite grabbigt, allt tycks vara en skojig match.

I en del mål jag sett är flera unga åtalade samtidigt. Det innebär att åklagaren, ibland ensam, ibland med målsägarbiträde som sällan säger något, möts av något som liknar en mur av advokater, åtalade samt deras vänner och anhöriga som fyller salen och ofta flinar och suckar.

I rätten förnekas allt

Jag vet att en åtalad inte behöver tala sanning, till skillnad från ett vittne. En åtalad har rätt att försvara sig på det sätt hen kan. Ändå är historierna de unga ibland presenterar så parodiska och löjeväckande som om de hittas på i ett pojkrum fyllt av testosteron och fotsvett.  Och där advokaterna kanske sedan hyfsat till dem något.

Problemet för många av de åtalade är dock att de ofta ändå är ärliga. I chattar och på sociala plattformar. Där planeras och beskrivs ofta vad som ska göras, före, under och efter dådet. Samt vilken ersättning som väntar. När polis och åklagare tömmer telefoner och master ramlar de in i något som för dem måste vara godisbutiker.

Men i rätten förnekas allt. Ofta har någon, som ingen känner, lånat pojkens telefon. Eller så har den misstänkte aldrig ägt telefonen. Det finns ett antal bortförklaringar.

Uttryck som ”spreja en lokal”, ”ta ut någon”, ”få trettio lax för något” samt alla slangord för knark, är sagt på skoj, interna skämt. Ingen påstår sig ha erfarenhet av vapen, ingen har tidigare sett ett i verkligheten. Att de på övervakningsfilmer ses hantera dem korrekt både med avtryckare och mantelrörelse, beror att på att de ”sett det på teve”.

Efter en sådan saga meddelade en sjuttonåring att han inte avsåg att svara på någon som helst fråga från åklagaren. Vilket han inte gjorde, så förhöret avbröts efter en tid. Efter detta påtalade advokaten att hans klient var nervös och trött och nog behövde en paus. Och domaren underströk att den tonårige pojken verkligen inte behövde svara på några frågor.

Brottslighet ses som okej

En polis som intervjuades i SVT förklarade att dessa unga lever i en fantasivärld, som ett tv-spel. Där man får göra allt utan att det får konsekvenser. Att man kan starta om spelet hur många gånger som helst. Att begå brott och håna rättsväsendet är okej. Ingen har lärt dem motsatsen. När spelet till sist visar Game Over och släcks ned, kan de bryta ihop och gråta i fosterställning. Eftersom den verkliga verkligheten har knackat på.

Samhället måste fråga sig hur så många unga kan ha fått växa upp i tron att de är med i ett tv-spel. Varför har de vuxna inte rivit ner den bilden, visat på vad som krävs för att samhället ska fungera? Om rättigheter och skyldigheter. Om den grundläggande moral som vårt samhällssystem bygger på.

Brottsligheten och lagboken i otakt

Jag tror att brottsligheten och vår lagbok går i otakt speciellt då det gäller unga. Våra paragrafer är skrivna i en tid då inbrott i sommarstugor, misshandel vid dansbanan, cykelstölder och olovlig körning dominerade de ungas brottslighet. I dag har den bytt skepnad.

De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.

Jag vill understryka att jag helt ställer upp på principen oskyldig till motsatsen bevisats. Och jag dömer inte ut advokatkåren.

Jag pekar bara på en stämning och inställning som tycks sprida sig i domstolar och att jag finner den problematisk.

Mina erfarenheter är hämtade från rättegångar under januari till mars i år i tre domstolar i Stockholm: Rådhuset, Nacka Tingsrätt och Södertörns Tingsrätt.

Heder åt kämpande kvinnliga åklagare. Bu för flinande Stureplans-advokater.

The post När det blir Game Over för unga brottslingar first appeared on Opulens.

REPLIK. “Brottslingarna vet precis var svagheterna finns och utnyttjar dem också hänsynslöst.” Pär Axelsson menar att Myra Åhbeck Öhrmans krönika i torsdag inte tog hänsyn till bristerna i dagens rättsskipning.

Normalt delar jag de åsikter Myra Åhbeck Öhrman driver på Opulens. Hon har en vass penna och är lätt att  hålla med. Fast inte alltid. Senaste inlägget om brottslighet och moderaternas inställning till den är till en början enkelt att instämma i. Speciellt gillade jag bilden av den rättspolitiska talesmannen Johan Forsell som en Hannibal Lecter-typ som var inlåst i bur, utom då han släpptes ut för att  mumsa gängkriminella. Men han tycks aldrig uppröras över ekonomisk brottslighet. Vem vill komma på kant med sina kärnväljare?

Men. Det finns ett stort problem. Låt mig försöka formulera det.

Inga lagar och ingen rättskipning finns i ett vakuum. Allt är, eller bör i alla fall vara, en spegel av samhället. Annars förlorar lagstiftare och domare förtroende från allmänheten. Med andra ord – lagen måste anpassa sig till brottsligheten.

Vi har till stora delar en lagbok och rättstillämpning som bygger på ”den gamla goda tiden”. Den då cykelstölder, fylleslagsmål på dansbanan på lördagskvällar samt något dåligt planerat bankrån, där rånaren greps rejält berusad efter tre dagar, stod för lejonparten av brotten. Idag möter allmänhet, polis, åklagare och kriminalvård en helt annan verklighet.  Smarta brottslingar, inte sällan med internationella kopplingar som lärt sig Svea Rikes Lag. De vet precis var svagheterna finns. Utnyttjar dem också hänsynslöst. Dessutom tycks de alltid få full uppbackning av advokater med feta arvoden och rymliga samveten.

En kriminalitet som vet att en 17-åring som utför ett kontraktsmord i princip går straffri, medan en 22-åring skulle fått livstid för samma brott. Att knark bäst levereras till slutkund av 12-åringar. En brottslighet som vet precis hur man ska grundlura våra trygghetssystem för att tömma dem maximalt på skattepengar. Som vet att om man svarar ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhör får man nästan matchboll i en kommande rättegång. För att inte tala om hot mot vittnen. Listan kan göras lång.

I det fallet måste lagen följa med kriminaliteten och skaffa nya verktyg. För att använda en vapen-metafor: annars möter samhället ett hot från en AK 47:a med en korkpistol.

Att beslagta egendom kan verka vidrigt. Men tänk till. Om 20-åringar som aldrig deklarerat en krona i inkomst innehar BMW:s  i miljonklassen, som skryter med Rolex-klockor i guld för en kvarts miljon på handleden och bor halva året i lyxlägenheter på spanska solkusten – då hånskrattar de åt våra lagar. Vanliga skattebetalare blir vansinniga. För den som parkerat en meter för nära en gatukorsning jagas av lagen till sin död.

Märk väl, jag säger inte att alla förslag som nu ligger och verkar anammas av yrvakna politiker är bra, eller ens smakliga. Men kanske bör vi inte ägna oss bara åt att att fördöma dem och därmed hävda att inga förändringar behövs. Utan hitta alternativ.

För om den organiserade brottsligheten får fortsätta att räcka fingret åt vår lagstiftning, då hotar ett samhälle där rättsapparaten förlorar legitimitet. I förlängningen väntar Vilda Västern-rättskipning, medborgargarden och det kan skapas underbara jaktmarker för mörka, populistiska och antidemokratiska politiska krafter.

Demokratin och den fernissa som definierar ett gott samhälle, är aldrig given. Den måste vinnas varje dag.

The post Kriminaliteten har blivit smartare first appeared on Opulens.

SATIR. “Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?” Iodine Jupiter skriver om några individer som befinner sig i olika positioner i samma lönsamma verksamhet.

Grabben Quasim, ur fotfolket i nätverkets armé

Jag heter Quasim, är 16 år, och tillhör gatugänget i ett utsatt område. Fotfolket kallas vi i nätverket. Du ser mig i slitna gympaskor, träningsbyxor, och jacka med uppdragen huva. Jag drivs av möjligheten att tjäna lätta cash, göra karriär, få respekt av brödraskapet. En dag ska jag bli som mina förebilder. Jag ska ha en fetgrym muskelbil, fetdyr Rollex och glida mot toppen.

Svennarna klagar på oss, jämt. Organiserad brottslighet, gnäller dom. Alla runt mig gör inbrott, becknar, dealar. Raklödder, choklad, oxfilé, det är bara att gå in och ta, liksom. Grips jag får jag ändå ingen straff. Jag är för ung, jag får fetrabatt på straff. Jag skrattar på mig. Polisen är pajas. Socialtjänsten är pajas .

Att göra butiksrån är löjligt lätt. Ibland tar vi med en egen vakt från ”familjen.” Ahmed väntar utanför, håller span efter farbror blå. Butiksfolket vågar inte göra nåt när vi kliver in. Då skiter dom på sig.

Affären i mitt område är en skafferi. Jag plockar vad jag behöver. Personalen är tysta som vita lamm, du vet. De vet konsekvenserna om de piper. Om de inte håller käft. Svennarna säger vi har en tystnadskultur här. Det stämmer. Jag har en egen Makarov pistol 9 mm. Mina äldre vänner har stora vapen, Kalasjnikov, sprängmedel. Det är tjockt grymt. Folk håller käft.

Jag gör brott efter brott, men samhället kan inte stoppa mig. Snatteri var det i början. Cykelstölder blev bilstölder blev bostadsinbrott, båtmotorer, fickstölder, åldringar. Jalla! Jalla! The show must go on! Jag är redan fucking geni.

Priset på två avokados och en banan kostar en timlön för de jobb vi kan få. Fuck it! Finns det nån anledning att inte bli kriminell?

En kort tid satt jag på LVU-anstalt. Fett med bra tips du får där. Institutionerna är en idéslott om nya brott när du kommer ut. Man pratar inte om annat än nästa rån, nästa uppgörelser. Beckna droger utanför skolan är lätta cash, du vet. Mina föräldrar tror jag går till plugget. Dom jobbar med städ och får bidrag, pengarna räcker inte. Och de vet inte om vad jag gör på kvällar.

Jag har inga betyg, och jag säger inte det här för att skryta, men jag är fett bäst på orten. Säkert baxat hundra grejer jag inte åkt fast för. Folk ser men säger inget, Golare tar dom större killarna hand om. Polisen lovar vittnesskydd och ny identitet till den som tjallar. Ingen litar på dom. Bröderna gör en markering, trashar bilen, hemmet eller ansiktet. Om nån säljer droger på min planhalva kommer dom äldre killarna skjuta honom i båda benen. Så gjorde jag också i början. Det var ovanligt då, har blivit mycket värre nu. Det finns inte ingen tröskel längre. Alla har Kalasjnikov och fucking handgranater,

Erfarna kriminella med tunga meriter är förebilder. Vi snackar om häftiga grejer dom gjort när vi sitter på ungdomsanstalten. Dom sitter inne med långa straff på olika fängelser. Vad folk inte fattar är att våld ger gemenskap, identitet, tillhörighet och manlighet. Det är en livsstil.

Jag är inte delaktig i fucking svennesamhälle. Svenskarna kallar oss radikaliserade, parallellsamhälle, utsatta områden, skuggvärld. Vi garvar åt det. Låter som en sjukt bra film. Och det är som det ska. Orten är vårt territorium. Polisen är alltid lite efter. Dom är clowner. Dom har ingen insyn i vår business. Bröderna styr med egna lagar. Livet utanför har inget med oss att göra. Vårt nätverk, våra metoder gäller.

Man kan komma från en dålig bakgrund men ändå lyckas med brott. En dag kommer jag klättra uppåt i hierarkin, bli ledare och ta över. Jag är kriminell och vill inte vara nåt annat. Det är min enda möjlighet, det är mitt liv.

Mitt i karriären

Jag är 33 år och mellanchef i nätverket. Jag har avancerat och lämnat utmarkerna söder om stan. Jag har inlett en ny fas i min karriär. Mitt liv har förändrats, Jag bor i lägenhet i Vasastan nu. Det stora våldskapitalet jag förvaltar har gett mig respekt och välbetalda jobb. Fixa småstjärnor till fotfolket, till armén är min uppgift. Jag rekryterar yngre folk till hundjobben, lockar med brudar och vapen. Logistiken kring narkotika-leveranser från knutpunkterna arrangerar jag, utpressningar, sprängningar och beskydd. Flickorna från öststaterna tar jag också hand om och placerar ut i lägenheter.

Förra veckan hände nåt riktigt tråkigt. Men jag vete fan om jag känner nåt. Han var en kompis. Jag var tvungen skjuta honom i huvudet. Han var en konkurrent. Det handlar om att visa sig kapabel. Handlingskraft premieras, ger status, respekt. Jag hade inget val.

Du anar inte hur svenska tjejer suger för machomän med snabba bilar. Festglada efter lite kokain och klubb är de hur användbara som helst. Ibland är vi tre män på en tjej. Brudarna klagar inte.

Idioten jag blåste huvet av hade sålt kristalliserad metamfetamin för femtonhundra till vår kundkrets. Vi tar två lax och får det av alla. Ingen ifrågasätter vårt pris. Och så kliver idioten in. En markering var absolut nödvändig, Statuera exempel. Rivalerna får ta lärdom av sina misstag. Man går inte in på andras mark. Jagar i andras revir. Det är förbannat keff.

Det ryktas att polisen är mig på spåren. Men jag har inget att förlora. Åker jag in så är jag trygg. Bakom galler blir jag inte lika lätt mördad. Gratis mat, gym och flera bröder finns i fängelset. De täcker upp bakom min rygg. Fienden vill knulla mig tills jag skriker och ruttnar. Konkurrenter är ofta gamla vänner som blivit dödsfiender i bråk om pengar. De har också sitt folk där, fast på andra avdelningar. Vi hålls åtskilda. En dag kommer nån dö därinne, men det är inte jag. Garanterat.

I actionfilmen om mitt liv spelas huvudrollen av en hacker. Han är som en spegel av mig. Jag är skicklig på datorer och att kidnappa data. Lösensumma för informationen till ditt konto, eller ditt hus ska brinna. Andra uppgifter än i tonåren. Inte lika skitigt som förr. Renare, säkrare. Kunden betalar om han vill ha kvar sina tänder i käften och inte bli krympling. Hammaren är ett bra verktyg att ha med ut. Räcker oftast med att förklara vad den kan uträtta för att kunden ska se fördelen men en ekonomisk transaktion. Såna här affärer hinner jag fixa under villkorlig frigivning. Jag tänker inte bete mig som ett lamm för att komma ut tidigare. De ska veta vem som styr.

Den framgångsrike affärsmannen

Mitt namn är Rodriguez. Du kan kalla mig kungen. Jag är på toppen på pyramiden. Jag residerar på en bra adress i en stor villa i Bromma. Polisen ser inte åt mitt håll. Jag är gift, har en vacker fru, familj och intelligenta barn satta i en bra skola, Kör Mercedes SUV. Fasaden är klanderfri. Jag utstrålar framgång och ledarskap. Mina skräddarsydda Guccikostymer beställer jag från boutiquer i stan. Men jag har en olat med för många, och för stora, guldringar på fingrarna. De har följt mig i karriären. Jag måste sluta med dem.

Strategi, visioner och riskanalys i den högsta hierarkin sker på kontoret i en av våra restauranger, på min yacht i det blågröna Medelhavet, på flotta hotell med palmer där ingen av fotfolket eller lägre mellanchefer skulle drömma om att residera. De människorna räknas inte längre.

Mina närmaste förbindelser är cheferna under mig, bankfolk och investerare. Vi har traditionella kontorsmöten. Affärsuppgörelser med storkunder sker på exklusiva restauranger, klubbar och nöjesetablissemang.

Vardagen handlar om att säkerställa att markpersonalen sköter sina åtaganden, att mellancheferna rekryterar bönderna i schackspelet, att allt rullar enligt plan. Hur går affärerna, hur mycket är omsättningen från narkotikahandeln, prostitutionen, spelklubbarna? Pengar ska tvättas, flyttas, investeras i lönsamma branscher. Det är mitt jobb.

Relevant information från mellanledet redovisas till mig som siffror. Höga chefer från Marocko och Colombia vill ha revisionen från mig i tabeller och statistik. Lyser siffrorna röda tas allt ifrån mig och nån kapabel tar över titeln som the Boss.

Ingen kan kalla mig kriminell, jag är en vanlig enkel affärsman – som lyckats.

The post Jag vill bli kriminell first appeared on Opulens.

DUCKANDE POLITIKER. Det är något som står i vägen för mig när jag drömmer om V som ett stort parti med kanske över 40 procent. Det är när representanter för V duckar för frågor om trygghet och kommer med politikersvar à la Carl Bildt. Människor i Malmö lider verkligen av de kriminella nätverken, skriver malmöbon Anders Malmros.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag tror på jämlikhet och jämställdhet, jag är för en utbyggnad av välfärden, jag vill inte att privata företag gör vinst på sjuka, gamla eller skolbarn, jag är emot inskränkningar i konflikträtten. Så kom nu med era vilda gissningar på hur jag definierar mig politiskt!

Ja, jag är vänster och har varit medlem och emellanåt ganska aktiv i vänsterpartiet. Min vision är att vänsterpartiet ska gå framåt politiskt för att vi ska få inflytande och påverka politiken. Jag skulle gladeligen se vänsterpartiet som ett framtida statsbärande parti likt socialdemokraterna varit under efterkrigstiden.

Jag ser dock en och annan fråga som vi hanterar på ett mindre bra sätt. Jag tänker framförallt på trygghet. Visst trygghet kan associeras med trygga jobb, trygghet från att slippa bli misshandlad av sin partner och trygg välfärd.

Våra väljare som vi säger oss värna om, och särskilt arbetarklassen, är de som mest drabbas av otrygghet. Nu menar jag otrygghet som stavas skjutningar, våldtäkter och narkotikaförsäljning på öppen gata. Det är i bostadsområden med lägre inkomstnivåer och lägre utbildning där det förekommer mest skjutningar (bostadsområden i storstäderna).

Vänsterns paradgren är förebyggande åtgärder. Visst, generella välfärdssatsningar på framförallt skolan kommer säkerligen minska ojämlikheten och därmed minska kriminaliteten. Problemet är att det kommer inte ske några generella välfärdssatsningar av den skalan som har effekt förrän V blir ett statsbärande parti. Ett annat problem är situationen nu. Det dödliga våldet sker oftare på öppen gata. Räddningstjänst och polis måste ha extra resurser för att kunna utföra sitt arbete i vissa utsatta bostadsområden. Det senaste nyheten jag tog del av är att skjutningar tar resurser från våldtäktsutredningar. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och tänka att det drabbar inte mig, jag är ju inte kriminell. Det är att se ner på sina medmänniskor och irrationellt, du kan visst hamna emellan. Något måste göras.

Vad vill då min partiförening i Malmö göra åt detta? Jag var på ett ganska trevligt inför-valet-möte i augusti 2018 i min partiförening. På mötet tog jag upp frågan om problem med trygghet, om den fanns med i valprogrammet. Den som ledde mötet sa då något som jag uppfattade är det stora problemet i Malmö är alla bilar som kör runt. Jag sa att de människor jag umgås med associerar bristande trygghet till skjutningar och våldtäkter. De övriga mötesdeltagarna sa inte så mycket. Någon påtalade att ett program om trygghet var på gång. Det programmet skulle varit ute för 10 år sedan om du frågar mig.

Jag vet sedan tidigare att det finns kamrater som säger att vårt parti ska inte “fronta” sådana frågor som vi inte brukar. Jag har också kamrater som klagar på att polishelikoptrarna är i luften hela tiden. Men om det förhindrar skjutningar och andra brott är det inte fel enligt mig. Man kan bara inte avfärda något utan att utvärdera det.

Det är något som står i vägen för mig när jag drömmer om V som ett stort parti med kanske över 40 procent. Det är när representanter för V duckar för frågor om trygghet och kommer med politikersvar à la Carl Bildt. Människor i Malmö lider verkligen av de kriminella nätverken. Föräldrar vars barn dött av narkotikamissbruk eller de som förlorat sitt unga liv i uppgörelser mellan kriminella.

Det är mer än dubbelt så många unga män som dör av skjutvapen i Sverige proportionellt jämfört med länder som Tyskland, Frankrike och Danmark. Vad är det som vi kan lära från dessa länder? Strängare straff ger sällan mindre risk för återfall, men när brottsmisstänkta inte blir granskade och utsatta för förundersökning för att polisen inte har resurser är något ruttet i vårt samhälle.

Är det lika många som frias för brott i andra länder trots att det finns teknisk bevisning? Polisen säger sig till stor del “veta” vilka det är som ligger bakom skjutningar men bevisen i domstol duger inte. De yrkeskriminella har till stor del lärt sig hur de ska undvika att “åka dit”. Samtidigt finns det erfarna förskollärare som kan se redan i förskoleålder att de här barnet löper stor risk för att hamna i kriminalitet längre fram under sin uppväxt. Det finns alltså en stor potential för tidiga insatser och det läge vi är nu där skjutningar tar resurser från rättssamhället som gör att annan brottsbekämpning tvingas nedprioriteras.

Samröre med organisationer som bevisligen under längre tidsperiod ägnat sig åt kriminell verksamhet som trafficking, vapenhandel, narkotikaförsäljning, hot och våld mot folkvalda behöver inte vara en mänsklig rättighet. Sverige är sent ute med att kriminalisera deltagande i terrororganisationer som IS. Men vi har organisationer som hotar vårt samhälle och tillåts fortsätta med det. Jag tänker på gängen i storstäderna, NMR och HA med flera. De som skjuter på varandra på våra gator måste förhindras från att fortsätta göra det. Lås in dem, sätt på dem fotboja, samhällstjänst i Norrlands inland eller något annat som får skotten som dödar att upphöra.

Jag kommer fortsätta kalla mig vänster och fortsätta tycka så här. Jag tror inte att jag är ensam.

The post Vänstern måste våga prata om trygghet first appeared on Opulens.

REALITY-TV. Till skillnad från skräck- och actionfilmer bjuder reality-tv-serier på ickefiktiv underhållning där våld och brottslighet är ett centralt motiv.  Nathan Hamelberg granskar vad det egentligen är för bild av verkligheten som förmedlas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi har haft dem ett tag nu, tv-programmen där tittarna kan heja på de som upprätthåller ordningen. Tv-tittande erbjuder en sådan cocktail av känslor, indignation, kittling, oro, ilska, förnöjsamhet, tillfredsställelse över konflikternas lösning.  Till och med ett barn kan förstå att skräck- och actionfilmers skildringar av hot och återskapande av ordning  är rena fiktioner. Med realityprogram på våldstemat förhåller det sig annorlunda. Sverige har inga massmedialt stort uppslagna krigsinsatser av det slag där ”embedded journalists” — inbäddade journalister —  skickas in för att leverera färska nyheter. Ändå har vi inbäddade journalister i Sverige.

Jag tänker närmast på Efterlyst, efter förlagan Cops från USA, och nu Tunnelbanan, det senaste tillskottet på TV5.  Efterlyst kan samla såväl de medelssvenssons som hoppas dra sitt strå till ordningens stack och de brottslingar som genom att gäcka polisen utmanar sagda ordning framför tv-rutan.  Tunnelbanan har en annan programidé som vädjar till mindre nobla känslor. Filmteamet följer ordningsvakter som avhyser människor i tunnelbanan. Den elaka klyschan som sägs om ordningsvakter och väktare är att yrkena lockar folk som misslyckats med att komma in på polishögskolan. Själv känner jag åtskilliga ordningsvakter och väktare som motsäger det påståendet, men när man ser Tunnelbanan undrar man hur någon kan tänka sig att det är en smickrande bild av ordningsvakter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Istället som för att i Efterlyst engagera allmänheten i jakten på värdetransportrånare och våldsbrottslingar så är den brottslighet som ska stävjas i Tunnelbanan helt enkelt brottet att vistas olovligen i tunnelbanan. Heja! De flesta av oss har sett berusade eller narkotikapåverkade personer i kollektivtrafiken, färre har på nära håll bevittnat övervåld från väktare. Ändå duggar vittnesmål och anmälningar om misshandel och tjänstefel, från ungdomar, från fotbollssupportrar, från asylsökande och från resenärer. Mot bakgrund av detta är ett program som Tunnelbanan ett succékoncept. Premissen är ju följa ordningsvakter när de gör sitt jobb, aldrig att visa om de missköter det. Kittlingen av att se dem ta itu med kaos. Det är både underhållning och ideologi. Offentligfinansierade vaktbolag i den av landstinget finansierade kollektivtrafiken ges gratis PR av reklamfinansierad tv. Vilka är villkoren de verkar under? Vad står i avtalet mellan produktionsbolag, vaktbolag och SL? Att filma människor utan deras medgivande, hur ser etiken ut?

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post När lag och ordning blir underhållning first appeared on Opulens.