UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har varit på Thielska galleriet och med stor behållning tagit del av Elsa Beskows bildvärld.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow
Thielska galleriet, Djurgården, Stockholm
14 februari–24 maj 2026

”Förtrollad vardag” är titeln på Thielska galleriets vårutställning. Det är en utställning som visar några av Elsa Beskows skisser och färdiga verk. Dessa har lånats in från såväl museer som privatsamlingar.

Vare sig man tycker att Elsa Beskow (1874–1953) är förlegad eller ej, så kom hon att spela en central roll i skapandet av den svenska barnkulturen under 1900-talet.

Än i dag är hennes sagor, som ”Tomtebobarnen”, ”Sagan om den lilla, lilla gumman” eller berättelsen om ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” uppskattade av barn världen över. Flera av hennes sagor är översatta till andra språk. Visorna, tonsatta av Alice Tegnér, har varit ett inslag i många svenskars barndom.

Hela den nedre våningen av Thielska ägnas åt Beskow. Hon måste räknas som en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare. Trots det har hon ibland ifrågasatts och kritiserats.

Redan i början av 1900-talet rasade en debatt om ”Tomtebobarnen”. Först handlade det om den ”kraftiga” färgskalan i boken och sedan tyckte vissa att trollet ansågs för skrämmande för barnen. På den tiden ansågs det viktigt med pedagogik och utbildning även för de allra minsta.

Utsvävningar in i fantasins värld uppskattades inte av alla. Men det är väl snarast sådan kritik vi i dag kan tycka är förlegad och inte teckningarna eller sagorna.

Böckerna ger oss en inblick i levnadsförhållandena i en svunnen tid. Framför allt genom historierna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, som utspelar sig på 1840-talet, varav den första boken utkom 1918.

Elsa Beskow var medveten om hur de mindre bemedlade hade det. Sverige var fortfarande mestadels ett fattigt bondesamhälle. Barnen fick hjälpa till hemma på gården och långt ifrån alla gick i skolan mer än i sex år. Beskow var mån om att hennes böcker skulle säljas till lägsta möjliga pris, så att så många barn som möjligt kunde få tillgång till dem.

Elsa Beskow medverkade också bland annat i tidningen Jultomten. Där uppmanades barnen att berätta om sina upplevelser. Detta skriver en liten flicka, 1905:

”…I Jul ska vi koka lutfisk och gröt i fall pappa får hafva arbetet kvar. Jag tänkte nu be Farbror Jultomten om en liten sak till julen för i år får jag ingen julklapp. Det skulle vara rysligt roligt att få en julklapp. Förra julen som var hade vi inte någon gröt och fisk ej heller någon julgran men vi hade en stake som vi satte ljus i och då hade vi ganska roligt…”

Tidningens redaktion skickade ofta tidningar och böcker gratis till barn som levde under knappa förhållanden. Elsa Beskows berättelse ”Lisas framtidsplaner” publicerades 1907. Här drömmer flickan Lisa om att ta hand om föräldralösa barn. En senare variation på samma tema, tecknar Elsa 1930, till läseboken ”Vill du läsa?”

Elsa använder sig av sina egna eller andras barn som modeller för sina teckningar. Deras liv och lekar inspirerar henne. Men hon inspireras även av internationella författare och illustratörer.

Romantiken, med författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau, ändrade synen på barn. I sin bok ”Émile”, 1762, lade han grunden för idén om den fria utvecklingen för barn – pojkar främst – med känsla för fantasi och nyfikenhet. Folkvisor, sagor och rim drev författare liksom engagerade lärare att skriva nya sagor för att stimulera barns utveckling. Elsa inspirerades av såväl H C Andersen, Ellen Key, Nanna Bendixson, Jenny Nyström och Ottilia Adelborg för att nämna några.

Folkskolestadgan från 1842, ökade behovet av läsmaterial för barn och Elsa Beskow var med om att tillgodose detta behov. Läskunnigheten var då ganska väl utbredd. Tryckkonsten och den industriella utvecklingen bidrog till att sätta fart på bokutgivningen.

Förutom att bidra till barnens läskunskap kunde författarna genom sagorna hjälpa barnen att bearbeta psykologiska trauman.

Förutom att ta del av de, i mitt tycke, underbara teckningarna, är det väl värt att investera i boken om Elsa Beskows liv: ”Förtrollad vardag, Elsa Beskow, från verklighet till fantasi” av Gitten Skiöld (Gidlunds förlag).

The post Thielska visar Elsa Beskows underbara bilder first appeared on Opulens.

OBJEKTIFIERING. Den nu 90-åriga filmstjärnan Brigitte Bardot har nyligen väckt uppseende genom att försvara metoo-anklagade män som Gérard Depardieu. Lis Lovén minns hur hon som barn gjorde Bardot till sitt objekt.

Törs man säga att jag ägde henne? Som barn? Ja, jag var blott ett oskuldsfullt barn på 60-talet. Ingen pratade om genus men kvinnligt kön fanns överallt. Nej naturligtvis var jag inte sexuellt attraherad av någon som barn. Men vi tjejer som var födda på 50-talet fick genom veckotidningarna lov att äga något kvinnligt. Min mamma bytte tidningar en gång i halvåret med en väninna. Mamma köpte Damernas Värld och Femina, lite mer kulturella tidningar med kvinnlig målgrupp. Väninnan prenumererade på Allers, Hemmets Veckotidning och sådant som mamma nog tyckte att hon egentligen stod över.

I ett nummer av Allers hittade jag Brigitte Bardot som klippdocka. Det var då, kanske undermedvetet, som jag kunde äga henne. Jag klädde av henne och klädde på henne. Och min kusin minns än idag de kläder jag själv ritade åt Brigitte. Fick jag men för livet? Av att äga ett kvinnokön som blev mitt objekt? Min lillsyrra fick hålla sig till sin Barbiedocka. Fick hon men? Jag törs inte fråga henne något så personligt.

Men var, om den nu finns, börjar kvinnomakten? Kanske när man som liten flicka hittar kulturella uttryck där man utan att reflektera över det blir ett subjekt. Det inre subjektet står dock alltid i ett beroendeförhållande till sina objekt. Som en objektifierad Brigitte Bardot. I min generation kunde det börja med ett nummer av Allers eller någon film med Marilyn Monroe. Ett objekt att äga. För vem har sagt att kvinnor inte kan objektifiera, rent av göra objekt av andra kvinnor?

LIS LOVÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Klippdockan Brigitte Bardot first appeared on Opulens.

BARNKULTUR. Anne Edelstam skriver om en se- och tänkvärd utställning med fokus på barnboksillustratörer – ”Från Mumin till Chop Chop”.

Från Mumin till Chop Chop – Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum, Linda Bondestam
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 augusti 2025

Skandinavien är, inom kultursfären och internationellt, känt för sina musiker men även för sina fint illustrerade barnböcker. I våra protestantiskt präglade länder, med allt vad det innebär av förnuft och moralpredikningar, har vi trots allt behållit vårt barnasinne tycks det. Detta kan vara en av förklaringarna till att det i Norden finns en strävan efter att nå de minsta i våra samhällen med viktiga budskap inbäddade i kreativa barnböcker.

Våra bästa barnboksillustratörers alster ger prov på såväl skicklighet som humanism.

Denna lustfyllda och färgstarka utställning är ett exempel på det. Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde hyllas barnboksillustratörerna Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Urvalet av konstnärer spänner över decennier: från 1940-talet med Mumintrollen, till i dag med roboten Chop Chop. Över tre hundra verk presenteras i form av skisser, färdiga illustrationer samt skulpturer i papper och några tidiga Muminfigurer.

Bilderna talar sitt eget språk utöver texterna de illustrerar. För barn är denna utställning naturligtvis magisk men den är även intressant för en vuxen. Besökaren kan spekulera i hur samhället har förändrats, vad som var viktigt under en viss period och inte under en annan. Det går också att konstatera hur många mänskliga problem har en tendens att regelbundet återkomma.

I det första rummet på utställningen introduceras illustratörerna. I de följande får besökaren gå in mer i detalj på var och en av konstnärerna, vad de vill visa, vad de har upplevt, hur de ser på naturen och på sina känslor. Gemensamt tar de upp väsentliga teman såsom rätten att få vara sig själv, allas lika värde, flykt, utanförskap, miljöproblem och sist men inte minst den tekniska utvecklingen. Ensamma barn som kommer som flyktingar skildras i bilder som tilltalar stora som små.

Ilon Wiklands omslagsbild till ”Den långa, långa resan” till exempel, illustrerar detta tema väl. Den lilla flickan står helt ensam med sin resväska och hund på en tom tågstation, allt tilltalande målat i klara vattenfärger trots motivets ödslighet.

Pija Lindenbaums teckningar med flickan som drar, i barnboken ”Doris drar”, med sitt alltför långa och orediga hår, visar utan ord, på en liten rebell.

Linda Bondestams robotfigur, Chop Chop pekar på ett samhälle i händerna på automater. Vår framtid? Hon tar även upp havets förorening med en ensam axolotl som simmar runt bland en massa skräp i ”Mitt Bottenliv”.

Dessa är blott några få exempel på ett brett antal illustrationer tagna ur diverse barnböcker besökaren kan undersöka och jämföra sinsemellan. Det är verkligen tänkvärt att studera utvecklingen från 1940-talet fram till nutid.  

Utställningen ingår i Mumins 80-årsfirande vilket lyfts fram både i Skandinavien och internationellt.

Har man skaparlust kan man även ta till pennan och rita i salen längst bort i utställningen eller ägna sig åt högläsning från några av barnböckerna som finns på plats. Utöver det erbjuds på Waldemarsudde föredrag, visningar och konferenser om vikten av läsning och bildrelaterade ämnen.

Vare sig man har barn att ta med eller inte, är denna utställning för de vuxna en påminnelse om den egna barndomen samt om bildens betydelse. Ibland behövs inga ord, illustrationen säger allt. Det är dessa konstnärers alster bevis på.

The post Barnboksillustratörer i fokus på Waldemarsudde first appeared on Opulens.

BARNBOK. ”Som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Se fursten”.

Se fursten
av
Barbro Lindgren – text
Per Gustavsson – bild
Karneval Förlag

”Se fursten” är en bok för något äldre barn, en kapitelbok, som följer Nino från födelsen ända fram till det att han fyller nio år.

Det första kapitlet i Barbro Lindgrens text utgavs i bokform 2016 under titeln ”Den lilla fursten” med illustrationer av Eva Eriksson.

Den första tiden ligger fursten och sprattlar lite planlöst i sin säng, säger halvbegripliga ord och är allmänt till liten nytta. Men den perioden av furstens liv tar snabbt slut, snart reser han sig, springer och skuttar ut i världen. Han är en egensinnig utforskare och en härskare av rang. Just precis en härskare. Som utmanar alla, inte minst de vuxna, som är nära honom.

Nu tänker jag osökt på min lärare och professor i statsvetenskap. Han talade med energi och inlevelse om en annan furste. En furste från 1500-talet, skapad av diplomaten Niccolò Machiavelli – det var i sanning en handbok i maktutövning. Den lille furstens livsresa är emellertid inte lik någon annans, han fattar oväntade beslut, han utför handlingar, som är mer än överraskande. När han ska fylla nio år bestämmer han sig för att bli filmstjärna oh det förfaller helt sannolikt för den allsmäktige Nino.

Per Gustavssons bilder är tyvärr lite väl klena och utan auktoritet. Men som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg.

The post Suveränt berättad barnbok av Barbro Lindgren first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik konstaterar att film är bäst på bio. Det gäller även animerade filmer. Här följer några tips om vad som finns att se just nu.

Animerad film för alla åldrar

Animerad film på bio kan nå en mer varierad publik i olika åldrar än vad man kanske skulle förvänta sig, allt från förskolebarn till pensionärer, när man ser sig om på biografen som visar ”Flow ‒ katten som slutade vara rädd för vatten”, i regi av Gints Zilbalodis, Litauen. En film som skapats med stöd från Belgien och Frankrike. Det är en suveränt tecknad film om en ensam katt, som försöker ta sig fram genom ett landskap av skog, klippor vid havet, olika träd vid en sjö, där katten ser en båt utan bemanning.

Denna båt blir kattens farkost genom tillvaron, tillsammans med några andra djur, en lemur, en kapybara och en fågel, med yrke att vara sekreterare, samt en golden retriever. Samtliga tar plats i segelbåten och ger sig iväg på en resa genom ett trasigt landskap.

Filmen kan beskrivas som en dynamisk roadmovie genom tid och rum, där naturen ser ut att ha drabbats av en miljökatastrof. Det är starka känslor som gestaltas, speciellt genom kattens mimik och intensiva ögon som även stirrar på oss i publiken. Ja, man blir drabbad av filmens konstnärliga och emotionella kraft, ett närmast unikt filmiskt allkonstverk.

”Flow ‒ katten som slutade vara rädd för vatten” har vunnit flera priser, senast helt nyligen det stora internationella Golden Globe-priset för bästa animerade film och den står nu på short-list till Oscar. Kort sagt är det en film du inte bör missa!

”Super Charlie” ‒ en svensk filmhjälte

”Super Charlie”, är en svensk animerad film i regi och manus av Jon Holmberg. Filmen bygger på en bok av Camilla Läckberg. Det är en film som nyss haft biopremiär och handlar om en av de minsta filmhjältarna jag någonsin sett på bio.

Nästan nyfödd börjar babypojken delta i det sociala livet, hemma hos mamma, författaren, och pappa, polisen. Och när Charlie ser orättvisa saker pågå så vill han också ingripa. Den lille har nämligen magiska superhjälte-krafter, även om det är oklart varifrån de kommer.

Publiken skrattar nästan oavbrutet åt den lille tuffe Charlie, hans sätt att argumentera och ingripa. Något liknande har man inte sett tidigare. Sammanfattningsvis är detta en livfull story som pendlar mellan lek och allvar och passar för alla åldrar.

Suverän animerad film

”Vem är vem?” i regi av Stina Wirsén och Linda Hambäck med Stellan Skarsgård som röst är en annan suverän svensk animerad film, också den med fokus på våra yngsta barn och deras konfrontation med större barn och vuxna. Det är en film fylld av visuell kraft och energi i sitt sätt att berätta om relationer mellan små och stora människor. Allt är ömsint, emotionellt tankeväckande och präglat av kärlek och humor.

Inte minst är filmens gestaltning av de allra minsta barnens känslor och kroppsspråk genialt, konstnärligt och känslomässigt. Här har vi att göra med en existentiell film som är extra rolig och bjuder på stark igenkänning.

En klassisk fransk film

En helt annan slags animerad film är ”Trion från Belleville”, en fransk film. Här har vi att göra med en klassiker som visats på Folkets Bio under december, om tre kvinnliga dansare som vill ta plats på scenen i Paris under en tid då kvinnor ännu inte hade rösträtt i Frankrike (eller övriga Europa). Det är en sofistikerad tecknad film vars like man inte sett, förr eller senare, snyggt gjord med vass undertext. Den finns att streama men det var utmärkt bra att få se den på bio. Filmen gestaltar tidsandan med elegans, humor och minimalistiskt extra-allt, som stannar kvar hos publiken, efteråt.

Vad vill Disney säga med sin film?

”Trion från Belleville” har fått kort visningstid på bio till skillnad från Disneys nya lejonfilm, ”Mufasa, Lejonkungen”, i regi av Barry Jenkins. Den visas oavbrutet på svenska biografer sedan premiären i december. Filmen handlar om en ung lejonkille som undrar vad han skall göra med sitt liv. Han har en sträng lejonpappa som hela tiden framför strikt patriarkala budskap om manlighet. Därtill finns det en underordnad lejonmamma som alltid ser lika orolig ut inför sonens framfart och framtid i djungeln.

Det ska sägas att det är en mycket skickligt animerad film där lejon och alla andra djur ser helt realistiska ut. Däremot saknas en fungerande story som skulle kunna föra filmen framåt för alla deppiga lejon. ”Mufasa, Lejonkungen” är välgjord och påkostad. En dyr film som denna får förvisso en stor publik, men vad vill Disneys lejonfilm egentligen berätta? Filmen verkar mest vara imponerad av sig själv, som en spegel av Hollywood i stället för att kommunicera med publiken i Sverige. Vem tjänar på det?

Film som görs i diktaturer

En annan aspekt av animerad film är hur filmer som gjorts i diktaturer, kan ha ett dolt budskap under sin glada yta. Budskap som folk utan sinne för humor/diktaturens övervakare, inte uppfattar. Denna typ av animerad film visas bland annat på dokumentärfilmfestivalen i Leipzig, vid sidan av huvudtävlingen och är ofta mycket intressant.

The post Varför inte se en animerad film på bio? first appeared on Opulens.

BARNBÖCKER. Bo Bjelvehammar njuter av Lars Lerins nya barnbok Kattjakten och menar att detta är en bok som även vuxna kan ha stor behållning av.

Kattjakten av Lars Lerin
Bonnier Carlsen
Det är vinter i Värmland, snön faller över Hammarön och de två bröderna Gabriel och Rafael. I det gula huset bor också två pappor, Junior och Lars. Lars målar tavlor och Junior gör allt som behöver göras i ett hem. Pojkarna har varsin katt Mimi och Silling. Mimi är ju ett vanligt kattnamn, Silling är högst ovanligt. Det är Lars som har bestämt namnet, efter en polis i Munkfors, som alltid var snäll mot honom under hans uppväxt där.

Det är nära julafton, men alla vaknar till en annorlunda morgon; det är så tyst och ingen syns till, ingen katt låter, inget tassande över golven. Men så dyker Mimi upp i köksfönstret, men Silling är borta, försvunnen.

Nu börjar ett lockande, ett ropande, ett letande på möjliga och omöjliga ställen, men det är svårt i denna snöiga tystnad, inga spår är bevarade.

Alla blir kattletare och alla deltar i ett samtal kring försvinnandet, det blir ett brett pratande om stort och smått, allt från snöflingor till vilda djur i Afrika. Men ingen katt är att finna, inte ens i den gåtfulla och mörka jordkällaren, inte heller i grantoppar.

Letandet växer, de frågar grannar både i Dalängen och på Brantfall; ingen katt har synts till.

Så bryts dödläget, ett ynkligt ljud hörs från garagetaket, där sitter Silling, utan att kunna ta sig ner! Efter att så ha samlats till en gemensam måltid, faller snön, friden och ron över det gula huset.

Det är god läsning för alla från 3 till 94 år. Den gemensamma uppgiften gör att alla kommer nära varandra i det stora samtalet. Lägg därtill den stora njutning som består i att betrakta Lars Lerins utsökta akvareller, med motiv från vinterstela björkstammar till stumma hölador i vintervila.

The post God läsning och utsökta akvareller first appeared on Opulens.

BARNTEATER. Jenny Wickberg har varit på teaterpremiär med en skolklass i publiken och skriver om vikten av kunna dela en scenkonstupplevelse med andra i ett fysiskt rum. I vanlig ordning får vi också några fina boktips.

The post Barn och Unga: Låtsasläsk och en trasig barndom first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. Språket är en förutsättning för att ta in kunskap och för kommunikationen oss människor emellan. Vi lever i en global värld nu, där det behövs inte bara ett utan flera språk för att ta sig fram, skriver Jenny Wickberg, som också ger oss boktips.

Dillon Helbig, en åttaårig pojke i Idaho, USA, har lyckats med det många vuxna drömmer om – han har skrivit en bok som har uppmärksammats.

The post Barn och Unga: Lägg krut på språket i förskolan first appeared on Opulens.

RAPPORT. Barn i bokslukaråldern – 9–12 år – lyssnar mest på ljudböcker, klart mer än vuxna. Det framgår av en ny rapport från Svenska Förläggareföreningen.

Det betyder att barns ljudbokslyssnande följer samma mönster som för bokläsning generellt, konstaterar litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet som har skrivit rapporten “Barnlitterära strömningar. Om ljudböcker för barn”, på uppdrag av Förläggareföreningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Bokslukande barn stora ljudbokskonsumenter first appeared on Opulens.

DIGITAL BARNKULTUR. Appar för barn innehåller ofta dolda kostnader, tveksamma annonser eller saknar integritetsskydd. Johannes Fridd är en av skaparna bakom den nya målarappen Color Tap som vill ändra på det.

Hej Johannes!

Du är tillsammans med Daniel Grönlund och Daniel Feldt skapare av den nya appen Color Tap, en målarapp för barn. Kan du berätta mer?

– Ja absolut, i kärnan var målet med Color Tap att ta fram ett kul spel för yngre barn. Vi ville skapa någonting som vi själva kan känna oss stolta över att sätta i våra barns händer.

– Alla delade vi en frustration kring mycket av det innehåll vi hittade på Appstore eller på motsvarande plattformar med applikationer riktade mot unga barn. Många är fyllda till bristningsgränsen med reklam, olika former av betalväggar eller i värsta fall dolda kostnader. Men även med tveksamt innehåll eller att det samlas in orimliga mängder data och information från användare, du kanske behöver skapa ett konto, prenumerera eller så krävs en internetuppkoppling. Listan kan göras ganska lång. En applikation har nödvändigtvis inte alla de här delarna men en kombo av dem hittar man i de flesta. Och då tänkte vi, vad händer om vi bygger motsatsen?

Och vad går Color Tap ut på?

– Det är ett spel där du färglägger efter nummer, det har ju de flesta av oss gjort i ung ålder i någon variant. Det vill säga, du har ett fält och en siffra, sedan väljer du motsvarande färg och fyller i fältet. Color Tap är framför allt baserat på vad man kallar pixelgrafik, med lite kantiga och lågt upplösta bilder som du ofta kan hitta i spel och i en del videor idag. Och innehållet i sig är alltifrån djur, fordon och hus till platser och byggnader. Vi har försökt hitta en bredd så att det finns någonting för alla.

Vad var tanken med att använda just pixelgrafik och lågupplösta bilder?

– Det är ett gemensamt intresse vi har som skapare. Det finns många personer som är väldigt duktiga på att ta fram den här typen av alster och konstverk, så det är också ett sätt att synliggöra det och ge dem en plattform att synas på.

Hur har ni jobbat när ni har tagit fram appen?

– Det är ju bara vi tre så vi är ett litet och intimt team, alla har kunnat bidra med tankar och idéer kring hur vi ska utforma Color Tap och vad vi tycker ska ingå i appen, även om vi själva har haft våra specialitéer. Daniel Feldt har framför allt jobbat med det visuella uttrycket, hur allting ser ut och upplevs. Daniel Grönlund har byggt och sett till att det fungerar, att det faktiskt finns någonting att kika runt på. Det är han som har stått för den huvudsakliga delen av utvecklingen. Och jag har fått grotta ner mig ganska djupt i ljud och musik och har designat de bitarna.

– Någonting som har genomsyrat hela arbetsprocessen är att vi har satt appen i händerna på våra egna barn, vänner och vänners barn, för att se vad de går igång på. Det är en utmaning att bygga någonting för en ung publik, det sätter stor press på att innehållet ska vara intuitivt och förståeligt. Så det har varit väldigt interaktivt, vi har testat mycket och pratat med personer som har delat det här intresset eller som har barn i just den här målgruppen, och har fått ta del av vad de faktiskt tycker.

Och vad har ni fått för respons hittills?

– Den har varit bra. Det har varit superkul, det känns som att vi har fått ett kvitto på det hårda jobb som vi lagt ner. Även om det bara är ett sms som når fram till oss genom en gemensam bekant eller om någon som vi inte ens känner skriver en recension där de ödmjukt tackar oss för att deras barn helt försvunnit in i och engagerat sig i Color Tap. Jag tycker att det reflekteras i att vi har ett fint betyg för både iPad och iPhone, i nuläget finns bara Color Tap i ios-plattformen. Så överväldigande bra!

Är det här den första appen som ni skapar tillsammans?

– Ja det är den första appen vi gör tillsammans, så man kan säga att det här är startskottet för oss.

Hur har den kreativa processen sett ut, med val av motiv och så vidare?

– Vi hade ett ledord när vi utvecklade Color Tap och det är “delight”. Det är såklart öppet för tolkning men vi vill att det ska vara charmigt, mysigt och gå efter konceptet less is more. Vi vill ha det enkelt och se till att sätta kärnan, som i slutändan är att kunna sitta ner för att färglägga motiv, om än genom mobilen. De alster vi har valt vill vi ska kännas roliga och tacksamma att färglägga.

– Jag som har suttit med ljudet har varit noggrann med att det ska kännas tillfredsställande när du trycker på en pixel för att färglägga. Du har den här feedbacken i form av ljudet, när du väljer en ny färg så splashar det i kombination med att en lugn melodi spelas i bakgrunden. Vi vill att det skulle kännas som en liten oas i din hand.

– Och apropå hur appen har mottagits. Vi har ju framför allt designat Color Tap för yngre barn, någonstans mellan 4-8 år, men när vi har testat och utvecklat appen har det blivit tydligt att även föräldrar till barnen har kunnat använda den för att varva ner.

Hur har ni hittat motiven som ni använder i appen?

– Från olika håll, en del har Daniel Feldt gjort själv medan resten är licensierat från konstnärer. Jag tror vi har runt ett tiotal konstnärer som finns representerade genom Color Tap idag och för bara några veckor sedan gjorde vi en uppdatering och la in lite nytt. Jag tror att vi är uppe i runt 600 alster i appen just nu, så det är en rätt så gedigen samling.

Du som själv är förälder, hur trygg känner du dig när ditt barn klickar runt bland appar eller surfar på nätet?

– Det är väldigt blandat. Jag kommer på mig själv att förlita mig på de större, upplevt trygga varumärkena, men det är så många olika aspekter som spelar in. Det mest lukrativa sättet att släppa en app på idag är att ha en gratisversion där du slår in en betalvägg eller olika små transaktioner i appen. Det är det mönster som generellt genererar bra intäkter. Det är klart att det har hänt att min dotter har klickat sig igenom lite väl enkelt och råkat göra både den ena eller andra betalningen som vi sedan har försökt ångra.

– Men sedan är det också det här med innehållet. Det är ju subjektivt vad man tycker är lämpligt, men sätter man en app i handen på sin treåriga dotter så ska inte fokus vara action och vapen, eller vad det kan tänkas vara, utan något som är representativt för ett ungt barn. För mig är också den personliga integriteten en jätteviktig del, hur mycket information som samlas in. Både jag, Daniel och Daniel har ju alla bakgrund inom teknikbranschen, även om vi kommer från lite olika håll, och idag ser vi ju att det är en norm att samla in mycket information kring sina användare, ibland mer än vad man faktiskt använder som utvecklare. När ett barn sitter och spelar på en telefon eller surfplatta, så är det i slutändan en intim stund för barnet då det är i sina egna tankar och har en chans att reflektera själv, och vi vill på något sätt behålla den så. Man får ju bli lagom foliehattig här men det är anledningen till att vi inte samlar in någon data. Då har vi ju också fått förlita oss mer på att prata med varandra i person för att se vad folk tycker eftersom vi inte har kunnat fiska in det från tredje part.

Ni har som ambition att barnsäkra app-marknaden för de yngsta, hur ska en barnanpassad app se ut enligt dig? Finns det några särskilda kriterier som ska vara uppfyllda?

– Vi har ju pratat om några av de här sakerna, som innehållet, att det som användare ska vara svårt att göra fel och det här med att samla in data och information. Men utöver det så handlar det också om att göra det tillgängligt. Jag menar, vår yngsta publik kan ju inte läsa, så vi behöver fundera över hur vi kan göra det intuitivt och enkelt för någon även när man tar bort medlet att kommunicera med text. Då får man jobba mer visuellt med bilder och gester för att på något sätt kunna förklara hur man interagerar med appen.

– Vi har översatt Color Tap till ett gäng olika språk, svenska, franska, kinesiska, koreanska, italienska, spanska, engelska och så vidare, för att skapa en igenkänningsfaktor språkmässigt också. Men i slutändan sätter det ännu större press, barn är ju otroligt ärliga och koncentrationsspannet är ju möjligtvis inte så långt. Då är det viktigt att man kan använda appen intuitivt, men det finns nödvändigtvis ingen formel för det här, det är bara att testa, testa, testa, testa.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vilken är din bakgrund och vad gör du när du inte utvecklar appar?

– Du hittar mig oftast i teknikbolag, nära utvecklingsteam och nära tekniken. Jag jobbar mycket med vad och varför, varför vi gör det här, vad det är vi ska göra och hur vi tar oss dit. Så jag hjälper till att strategiskt hitta rätt väg framåt i produkter. Jag har varit inne och snuddat vid digitala produkter för barn innan men oftast är det för vuxna.

Hur korsades din väg med Daniel och Daniel?

– Daniel Feldt är vårt gemensamma ankare, vi två har jobbat tillsammans vid ett tillfälle och han och Daniel Grönlund har jobbat ihop vid ett annat. Sedan var det Daniel Feldt som nådde ut till oss, vi började prata om den här gemensamma frustrationen och idén om att göra en charmig och mysig “rita efter nummer”-app. Vi kände att vi alla resonerade med varandra fint där. Jag har ju fått lära känna Daniel Grönlund genom det här vilket är jättekul, medan Feldt är vår knutpunkt.

Hur ser det ut framåt, har du planer på att utveckla fler appar?

– Det skulle vi absolut tycka vore jätteroligt! Men nu har vi precis släppt Color Tap så steg nummer ett är att fortsätta lyssna och känna in vad det är som uppskattas för att kunna bygga vidare framöver, innan vi hoppar på nästa. Det handlar mindre om att få det att flyga ekonomiskt och mer om att på något sätt kunna validera ett intresse för att vi är rätt ute, i slutändan är det vår drivkraft framåt. Så det finns lite idéer, men vi sitter ner i båten en stund.

Vad har du för förhoppningar om Color Tap nu när appen har släppts ut på marknaden?

– För oss är målet nått lite grann i och med att vi har fått det här kvittot på att barn som sitter och interagerar med appen visar uppskattning, de har roligt och vi som utvecklare känner oss trygga med att det är en bra produkt. Särskilt när föräldrarna också på något sätt kan ge samma känsla och återkoppling, och det har redan gjort det värt för oss. Framöver vill vi få ut ordet så att fler får möjlighet att uppleva Color Tap. Det är klart att den inte behöver vara för alla, och det är inte det vi ska hoppas på heller, men det är kul om en så stor publik som möjligt kan få ta del av det vi har byggt.

The post Helgporträttet: “Det finns idéer men vi sitter ner i båten nu” first appeared on Opulens.

BARNBOK. Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet, skriver Bo Bjelvehammar.

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter
Av Lars Lerin
Bonnier Carlsen

Lars Lerin tydde sig i tonåren till äldre jordnära människor, i trakterna kring Sunnemo i Värmland. Nu ägnar han Elsa Karlsson och hennes 28 katter en hel bilderbok, en bok av ord, akvareller och ett antal fotografier. Det är en bilderbok för alla åldrar, utom de allra minsta, det vill säga barn under tre år.

Elsa bor för det mesta ensam i ett litet boställe i Skräddartorp hitom Märrsprängarbacken och strax intill Månskullen. Det är svårt att finna fram dit, att trampa över myrmark och mossar, besegra risiga hyggen och undvika bråtar och bottenlösa hål. Nu går man ensam där, förr i tiden fanns det gott om folk och kor, som strövade fritt. De som nu skapar egna gångstigar är älgarna. Djurs bestämda sätt att alltid välja vägar.

Så närmar man sig bebyggelse…

”Framför dig reser sig en väldig kulle, en jordkällare,
knappt synlig. En murken dörr ligger framstupa i mossan.
Kring dörrhandtaget har en linnea slingrat sitt liv.”

Nu bjuder Elsa in Lars i sitt kök, ingrott av matos, kaffekok, vedrök och sot. Till detta kommer katternas dofter av piss och lort, av slask, fiskrens och sur ull.

Varje kattdjur har sitt eget namn, allt från Gråmor och Gullpiga till Tuggeliten. Elsas dagar är upptagna med arbete för att förse katterna med mat, att ta sig till varubussen eller till sin bror för att prata bort en stund av dagen. Det går att känna Elsa Karlssons bestämdhet och energi i bilderna. Hon står stadigt i sin stickade mössa och sin grova kappa i alla väder. Inte ens en ämbetsman från kommunen kan rubba henne. Han hänger sina ord på egna torklinor, ord som sanitär olägenhet, sjukdomar, ohyra och inavel.

Lars Lerin har alltid egna motivval i sina bilder, allt blir vackert i hans vattenfärger, både hyreslängor i Munkfors, spretiga kalhyggen och färgflagnande brädväggar i ett spel mellan ljus och skuggor. Till detta kommer en teknisk briljans.

Det är uppenbart att Lerin besöker Elsa vid ett flertal tillfällen. Några tillfälliga nedslag är det inte fråga om. Nej, det är möten gång på gång. Han visar henne ömhet och respekt och det utvecklas en vänskap. För Lars Lerin är Elsa Karlssons liv ett liv, som alla andra. Han nämner inte ordet egen och udda om hennes liv.

Elsa har vant sig vid ett annat liv genom åren. Nu härskar tystnaden, inga kördon och slädar, inga yxslag och dragsågars filande. Inga gångstigar och körvägar. Detta kan Elsa finna sig i, det finns bara ett hot, papperet i byrålådan, ett kontrakt på en servicelägenhet i pensionärshemmet, nere vid bygden.

Det är det enda som skaver rejält, det vore nämligen något helt nytt för Elsa och katterna. Endast en katt är tillåtet. Bara den tanken är olidlig för Elsa Karlsson. Hon känner inte heller någon längtan till ett konsultskött akvarium i dagrummet eller ugnsbakad falukorv med en obestämbar sås till form, färg och innehåll. Jag hoppas att Elsa Karlsson aldrig ska behöva signera kontraktet på lägenheten.

Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet. Han skriver därtill en mättad lyrisk prosa, med dialektala stråk.

The post Barnbok för alla åldrar first appeared on Opulens.