LYRIK. Vi har i dag glädjen att återigen presentera några exempel på Andreas Björstens poetiska porträtteringskonst.

Andreas Björsten (f 1959) började som estradpoet när inga andra vägar tycktes stå öppna. Publiceringsmöjligheter uppstod först när Thomas C Ericsson med vänner började ge ut tidskriften Den Blinde Argus och Lukas Moodysson gav ut stenciltidskriften Spao Spassiba. Bägge med början 1985.

Poeter fick ofta, för att få ut sin poesi, starta eget förlag på den tiden. Vilket Andreas också gjorde, outsiderförlaget nämligen, där första egna boken kom ut 1988. Andra böcker av hans hand (men på andra förlag) kom 1991 och 2008. Så småningom blev det en volym sammanställd av hans lösryckta, tunna utgåvor med dikter och alla uppläsningar han deltagit i. Det var volymen Som det började och fortsatte, Samlade dikter 1981-2019 utgiven av Bokförlaget Megafon (2020), Thomas C Ericsson och Ola Lindvall.

Så småningom tog Fri Press över utgivningen av Björstens dikter, där redaktören Bo Ranman hitills givit ut två diktsamlingar av Andreas, Dikter som porträtt (2022) och Några kommer nära andra förblir borta.

Numera utgör Parkinsons sjukdom en bekymmersam faktor i Andreas Björstens liv. Vänner som Jonas Ellerström och Peter Lindforss är av en central betydelse för honom. Jonas Ellerström är sedan början av 1980-talet en stark röst när det gäller dikt präglad av muntlighet och ett personligt tonfall. Peter Lindforss (död 26 juli 2015) skrev dikter innerliga, hårda och djupt kända. Poesi som det återstår för större delen av det svenska folket att upptäcka.

Om dessa två nämnda poeter har Andreas skrivit roll- eller porträttdikter, liksom om så många andra.

Tryckfrihetens begränsningar

Oskrivet är bäst
viskar bladen

regnet strilar ner
i alla oövertäckta brunnar

Den senmoderna svenska modellen
äter upp sig själv
backar ut från alla
ekonomiska åtaganden
gentemot ”folket”

*

Osvuret är bäst
säger demonen

Otryggt är bäst
säger överklassen

Det är tryckfriheten
Införd och återinförd

Oskrivet är bäst
med tanke på situationen

Det spelar fortfarande i rummet

Iggy Pop
vet att sanningsenlighet
är ett långtifrån säkert sätt att skydda sig
från olycka
Han har sett det mesta
växa ur ett hål i marken

Fågelskådare i Södermanland

de hade samlat in dunfjädrar
små blad och kvistar
för en återkomst i himmelriket
och jag förbluffades
av ljudnivån på bron
där vi stod och vände oss
långsamt om i 360 grader.
från varje hörn i det öppna rummet
strömmade emot oss ett fågelrop och en sång

tillägnas Jonas Ellerström

En vandringsskvader

Peter Lindforss blev mot slutet av sitt liv en platsens poet – och jag har nämnt några av de platser som betydde mycket för honom. En parkbänk på Kungsholmen.
En musikbörs där Micke Goulos dokumenterade hans lekfulla charader.
En sovplats, inte oväsentligt.
Efter hans död markerade Lill-Babs platsen med blommor där han tillbringade nätterna strax utanför Filadelfiakykan.
Jag ser grönskande stjärnor reva himlavalvet, några stycken i taget.

Peter Lindforss var hemlöshetens poet, han vandrade fram sin plats. Han strosade nere vid Karlbergskanalen, drog kniv och befriade en duva från den fiskelina den snärjt in sig i.

Nu har jag tappat bort mig bland alla översättningar, dikter och sånger han har skrivit eller figurerat i. Hans sex eller åtta diktsamlingar, beroende på om man räknar postuma saker, ligger spridda i lägenheterna hos hans fåtaliga läsare, de som i sömnen vänder sig om. Hans Leonard-anknytning är utan vank. Jag försöker förgäves beskriva hans liv. Dikten om den insnärjda duvan uttrycker all sorg och all glädje i världen. Kunde vi slicka såren nere på Mellqvists en sommarmorgon – men Mellqvists är för dyrt – skulle mycket vara vunnet, döden skulle dra sig tillbaka ut ur våra liv. Den blå rock han alltid bar med sig hade regnat bort på ett tidigt stadium, blivit oförstörbar i minnet. Den slitne vännen tog in allt så länge samvetet stod öppet.

Vallmo

Det är sommaren 1972
och Peter är där
i New York
försedd med önskedrömmar

Han ger sin bekant Lou Reed
en vallmoblomma
Försedd med undertext
Skriv den här sången nu

The post Nyskrivna dikter av Andreas Björsten first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Thomas Almqvist konstaterar att ”Några kommer nära andra förblir borta”, av Andreas Björsten, är en riktigt bra diktsamling,. ”Björsten är en mycket uppriktig poet, som man kommer väldigt nära,” skriver han bland annat.

Några kommer nära andra förblir borta
av Andreas Björsten
Fri Press

Andreas Björsten har under en lång tid varit en av våra främsta estradpoeter, sedan han genomfört hundratals uppläsningar från scenen i samband med olika festivaler. Han debuterade som poet redan 1981, då han medverkade i olika tidskrifter och fanzines. Han var också en av redaktörerna för den nu nedlagda ”Den Blinde Argus”, en tidskrift som lever vidare som kollektivblogg. 2020 kom hans samlade dikter, ”Som det började och fortsatte – samlade dikter 1981-2019” på bokförlaget Megafon.

Under pandemin fick han diagnosen Parkinsons sjukdom, vilket ändå inte fått honom att sluta skriva. Hösten 2022 kom ”Dikter som porträtt” på Fri Press, som är en serie porträttbilder på författare, som betytt mycket för honom. Den nu aktuella boken, ”Några kommer nära andra förblir borta” kan ses som en direkt fortsättning på den boken.

Informativt förord

I ett välmatat och mycket informativt förord skriver Jonas Ellerström att Björsten aldrig sålt ut sina frihetliga och poetiska ideal, även om de ibland har förskjutits från sina ibland överdrivet romantiska utgångspunkter. Dikten är inte längre ett nervgift som intas utan mera av en lågmäld livsnödvändighet. Björsten fortsätter ändå att hävda att poesi är en korsning av liv och dikt. Dikten är för honom ett direkt tilltal, vilket är hans nu gällande tanke om den muntliga poesin. Ellerström kallar Björsten en utopisk poet och jämför med William Blake, surrealisterna och beatpoeterna från San Francisco. Om sedan det utopiska målet är uppnåeligt eller inte är inte avgörande.

Hyllar andra poeter

En av de poeter som Björsten hyllar är John Peter Gister (1950-2014), som var en nära vän till honom och som han turnerade tillsammans med på 80-talet och början av 90-talet. ”/…/ märkligt hur ens döda vänner/överlever en själv.” En annan poet som verkligen hyllas är Håkan Sandell, som var medlem i Malmöligan, tillsammans med Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Clemens Altgård.

”/…/jag följde inte i dina fotspår
men jag fortsatte att läsa dig
vilket gav samma resultat
ett drag på tombolan
på redaktionerna
och istidsvänsterns outsiderväg
jag tappade kontakten
tills du till sist hörde av dig och räddade mig.”

Trots en svår sjukdom är det inte svårmodet som dominerar den här diktsamlingen heller utan en djupt känd tacksamhet, när han ser tillbaka på de vänner och kollegor som inspirerat honom genomåren. Några av dem, förutom de redan nämnda, är Tomas Tranströmer, Peter Lindforss, Roger Skjöld, Eleonora Luthander, Li Li och Jasim Mohamed.

Undergroundpoesi

Magnus William-Olsson kallade Björsten en gång för ”nestorn i svensk undergroundpoesi”, som för Jonas Ellerström är lika mycket ett sociologiskt som ett stilistiskt begrepp.

Björsten deltog i nio Poetry Slam-SM. Jag imponeras av hans direkta tilltal, som ger en närvaro i dikterna, som fascinerar mig. Han förenar den exakta iakttagelsen med en viss subjektivitet och använder sig av ett språk som är naket men livfullt och mycket konkret och han skriver med en koncentration som jag gillar. ”Några kommer nära andra förblir borta” är en riktigt bra diktsamling, som träffar mig rakt i veka livet. Björsten är en mycket uppriktig poet, som man kommer väldigt nära:

”/…/inte desto mindre
är poesi en folklig konstart.”

The post Björstens nya diktsamling övertygar starkt first appeared on Opulens.

LYRIK. Andreas Björsten är poet och före detta ordförande i Romantiska förbundet. Han har givit ut sju diktsamlingar, senast ”Dikter som porträtt” (Fri Press, 2022).  Vi har idag glädjen att presentera några exempel på Björstens poetiska porträtteringskonst.

harald forss

bär du huvudbonad inomhus?
är det någonting du vill dölja
eller tvärtom lyfta fram?

harald hade aldrig hatt på sig
inomhus
säger änkan förtretat

jag vet inte
jag minns honom mest
i bredbrättad hatt

harald trodde naturligtvis inte
på astrologi
utropar änkan retligt

nej, det gjorde han säkert inte
men lik förbannat
heter en av hans diktsamlingar
”I vågens tecken”

dessa ständiga stridigheter
i litteratörernas liv

som om harald forss
skulle skrivas med små eller stora
begynnelsebokstäver

harald föredrog alltid
gemener
tills han på sin ålders höst
började tala i versaler
med TORDÖNSSTÄMMA!

han gjorde en romantisk återkomst
i ett gnistregn av bilder

harald forss (1911-1996), svensk poet och författare, gav ut arton diktsamlingar och några memoarliknande prosaböcker. Versalerna i hans namns begynnelsebokstäver återuppstod lagom tills han gjorde Romantisk återkomst (1971). Mest känd är han dock som nyansernas älskare.

Bo Setterlind

100 år av Bo Setterlind
tiden går som ingenting

han såg ljuset och färgerna
som barn när han nästan drunknade

var det något annat än det jordiska ljuset
såg han något gudomligt därnere?

minnesstenen vid Mälaren
väntar på årets första trevande fjäril

den säsongsmässigt återkommande
vi väntar nu bara på Bo Setterlind

Bo Setterlind (1923-1991), folkkär poet och författare. Gav ut ett 60-tal böcker, mest diktsamlingar. Tillsammans med harald forss en av grundarna av Romantiska förbundet (1957). Romantiska förbundet uppmärksammar 100-årsminnet av Setterlinds födelse genom att ge ut en årsbok av Aurora med temat Bo Setterlind.

Peter Lindforss och sovsäcken

den gamla sovsäcken som tillhört LC
Peter hade den alltid med sig
när han sökte sovplats
alldeles för kall
i hans dåvarande situation
som uteliggare
måttligt ren
höll han den högt
som ett minne av en vän
i ursprungligt – dvs. skitigt skick – bar den honom
genom nätterna på ett moln av omtänksamhet
men iskall var den som ren

Peter Lindforss, (1953-2015) var en svensk poet, författare och översättare. Han var vän med Leonard Cohen och reste ofta i den grekiska övärlden. Tidigare i år utkom “De långa resorna är över” en volym med Peter Lindforss efterlämnade dikter 1988-2015. Läs mer om den boken här.

The post Porträttdikter av Andreas Björsten first appeared on Opulens.

POESI. Erik Bovin konstaterar att Peter Lindforss dikter, som nu utkommit postumt,  är “sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom.”

De långa resorna är över av Peter Lindforss
Efterlämnade dikter 1988-2015
Redaktörer: Andreas Björsten och Jonas Ellerström
Fri Press

Böcker som ges ut postumt är alltid knepiga att recensera. Böckernas litterära kvalitet hör sällan till det primära. Beslutet att publicera dem är ofta något av en kärlekshandling från förlagens sida, eller en del av sorgearbetet kring en nära kollega och kär författare som gått bort. Så var fallet med Kristina Lugns postuma samling Inte alls dåligt som utkom på Bonniers ifjol.

Kristina Lugn presenterades nästan alltid först och främst som poet trots att hon skrev betydligt fler pjäser än diktsamlingar. Därför var det något av en litterär händelse att det till slut publicerades nya dikter av denne poetiska särling som sedan början av 00-talet inte publicerat någon diktbok. Men den lästes, och kommer troligtvis i fortsättningen läsas, av en trogen läsekrets, av samma skäl som förlaget valde att publicera dem; av kärlek och sorg. För när ett verkligt unikum som Lugn går bort sörjer man, annars är man ingen riktig litteraturälskare.

Samlingen spretade dock i kvalitet och en del dikter var i så ofärdigt skick att man gott hade kunnat bespara läsarna dem.

Det kan fastslås med en gång: denna volym med Peter Lindforss efterlämnade dikter håller sällsamt hög kvalitet och kan dessutom fungera som en utmärkt ingång till ett undanskymt författarskap. Något som inte kan sägas om de flesta postuma böcker. Eloge till poeterna, vännerna och förläggarna Andreas Björsten och Jonas Ellerström som sammanställt volymen samt bidrar med för- och efterord. Här återfinns dikter ursprungligen publicerade 1988 i tidskriften Den Blinde Argus men även ett fullkomligt briljant men tidigare outgivet diktmanus, från 2000, samt ett gäng dikter tillkomna under fattiga, minst sagt prekära förhållanden. Lindforss tillbringade nämligen sista perioden av sitt liv som hemlös.

För den breda allmänheten är Lindforss nog ett okänt namn. Trots att han förutom att skriva poesi även var en flitigt anlitad översättare, skrev låttexten till Mikael Rickfors hitlåt ”Vingar”, var vän med musikgiganter som Leonard Cohen och skrev manus till tv-serier som Varuhuset (1987-1988).

Som poet debuterade han 1976 och kan räknas till den skara poeter verksamma under 70- och 80-talet som avvek från den uttalat politiska linjen som präglade dåtidens samtidslitteratur. Denna skara med Bruno K Öijer i spetsen skrev dikter rotade i romantiken och modernismen men uppvisade även tydliga influenser från popmusik.

Och visst, vid läsningen av denna volym förstärks förvisso bilden av Lindforss som en vild romantiker, ett dekadent-pessimistiskt drag går dock också att skönja.

Jag har svårt att helt omfamna den pessimism vissa av dikterna uttrycker. Mellan sidorna framkallas i övrigt bilden av Lindforss som en poet och sanningssägare man gärna lyssnar på. En provokatör förvisso som in i det sista höll liv i sin rebelliska ådra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det finns onekligen ”livslögner att dö för”, för att citera Joakim Berg (Kent). Samtidigt ter sig världen mer förljugen nu än någonsin förr. Det är inte längre den som vet mest eller är skickligast inom sitt område som når framgångar utan, tvärtom, påfallande ofta den som är skickligast på att låtsas (och att dölja sin okunskap). Därför är det befriande att ta del av Lindforss poesi som så sällan skorrar falskt.

I det existentiella landskap Lindforss poesi tecknar är uppriktigheten den enda framkomliga vägen. Fula, obehagliga sanningar om livet blottas utan att läsaren tyngs ned. En känsla av nåd infinner sig rentav – varför? Den som uttalat orden: ”Jag är alkoholist” på ett AA-möte vet vad jag menar; minns första gången… hur tyngden lyftes från axlarna. Lögnen fjättrar och sanningen förlöser, i många fall även den obehagliga sanningen, således.

Lindforss var och förblev en outsider, såväl i livet som i litteraturen. Men inte på det schablonmässiga viset som skalden som betraktar samhället lite från sidan, men allra helst blickar upp mot himlen. Nej, Lindforss poesi är rotad i vardagen bland vanliga människor. Så här lyder en av hans sista dikter:

Jag älskar den vanliga människan
hon som tar det naturligt
som vet att livet är obegripligt
men ändå gör vad hon ska
som ser en annan människa
och känner igen sig själv

Lindforss skrev även på engelska. Han skickade gärna dessa dikter till ingen mindre än Leonard Cohen. En uppenbar förebild men också personlig vän sedan deras vägar korsades på den grekiska ön Hydra i början av 80-talet. I Ellerströms efterord får vi veta att en utgåva med dessa dikter är på gång. En bok som skulle sticka ut i bokfloden då Lindforss sista engelska dikter har, som Ellerström formulerar det ”den märkliga tillkomstsituationen att vara skrivna av en svensk uteliggare i kontinuerlig dialog med en av världens största musikartister”.

Lindforss hade förtjänat ett värdigare öde än att sluta som hemlös. Sommaren 2015 hittades han död på en gata i Birkastan i Stockholm.

Som poet var han underskattad. Hans dikter är sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom. Endast den som verkligen har levt kan skriva så.

The post En underskattad outsiderpoet, väl värd att upptäcka first appeared on Opulens.

POET. Andreas Björsten, född 1959, är poet och har givit ut sju diktsamlingar, däribland “Som det började och fortsatte – samlade dikter 1981 – 2019” (2020. Bokförlaget Megafon). Han räknas för övrigt till landets främsta estradpoeter. Enligt Björsten själv kan den här diktsviten bli början till en ny sammanfattning. Detta är den tredje och sista delen. Tidigare delar finns här.

TVÅ VÄRLDSDELAR INOM KORT
dikter av Andreas Björsten, XII-XVI

XII.

Lou Reeds första soloalbum
går på repeat
i det tomma rummet
I can’t stand it…

XIII.

New York sommaren -72
påminde antagligen inte
så mycket om
Stockholm 2015

Vi försöker lura oss
själva på livet
Men det slår tillbaka
vi försökte skapa ett
nytt liv
av ingenting

XIV.

Guldbrevet
vad är det för
ointressant kommersiell produkt
jag kan inte ens hålla
ögonen öppna

XV.

Det som öppnar sig på
skivomslaget
är andra världar
lika denna
är det en sparv eller en
kolibri
Lite längre bort skymtar man
att världen håller på att
gå under
Men det är inte exakt
här

XVI.

Vi försöker klä av oss
ångesten
som om den vore
en uppsättning
scenkläder
Krigsångest
är ingen ny ångest
hinner vi med flera
ha ha, jag satsar på en
uppdaterad logik
människan är alltid
hemma i skiten
det är bara rösten
som befinner sig i
paradiset

epilog:

står en öppen natur
börjar allt på nytt

The post Lyrik: “Två världsdelar inom kort” – del 3 first appeared on Opulens.

POET. Andreas Björsten, född 1959, är poet och har givit ut sju diktsamlingar, däribland “Som det började och fortsatte – samlade dikter 1981 – 2019” (2020. Bokförlaget Megafon). Han räknas för övrigt till landets främsta estradpoeter. Enligt Björsten själv kan den här diktsviten bli början till en ny sammanfattning. Vi publicerar sviten i tre delar. Detta är del 2.

TVÅ VÄRLDSDELAR INOM KORT
dikter av Andreas Björsten, VI-XI

VI.

Vi rör vid en
gummiparagraf
Den kan drabba oss
hårt
om vi gör’t

VII.

Och inte bara ångesten
är mänsklig
en lämplig mängd offer
samlas i gryningen

VIII.

Grymheten i att röka en cigg
på mordplatsen
Jag har aldrig förstått den
förrän nu

IX.

Guldfisken som rockartisten döpte
simmar fram och åter
grymheten i detta
det mänskliga
vad den heter?
det glömde vi genast
men privatdeckaren ska öppna
ett kontor

X.

Kortdikterna
går upp i varandra
som om det inte vore
jag som skrivit dem
som om det vore jag
som skrivit dem

XI.

Allt syre i rummet
kan väl inte förbrukas
på ett ögonblick?

The post Lyrik: “Två världsdelar inom kort” – del 2 first appeared on Opulens.

POET. Andreas Björsten, född 1959, är poet och har givit ut sju diktsamlingar, däribland “Som det började och fortsatte – samlade dikter 1981 – 2019” (2020. Bokförlaget Megafon). Han räknas för övrigt till landets främsta estradpoeter. Enligt Björsten själv kan den här diktsviten bli början till en ny sammanfattning. Vi publicerar sviten i tre delar. Detta är del 1.

TVÅ VÄRLDSDELAR INOM KORT
dikter av Andreas Björsten

PROLOG: stolpe in i världen

Han hade postat sina vykort
från 70-talet
successivt hade de kommit fram
rapporterades det
trots att vänner och bekanta
hade flyttat
Nu väntade han bara på gryningen
Solen skulle gå upp
och han skulle
överraska gatorna

prolog 2:

Med rakblad och biblar
börjar allt på nytt

I.

Guldfisk i fönstret
simmar fram och åter
hittar inte vägen ut
så grym är naturen?

II.

I poeternas tid
kommer ångesten oss vid

III.

Som om jag hade fyra par handskar
försöker jag anteckna något
om myggor i Berlin

IV.

Som om jag hade
ansvar för tingen
försöker jag ringa in dem
Skolgång!

V.

Inte bara ångesten
kommer krypande
är det nu vi ska be om
eld upphör?

The post Lyrik: “Två världsdelar inom kort” first appeared on Opulens.

LYRIK. Leon Jaskoviak Åstrands debutdiktsamling Natten har öppnat mina ögon liknar inget annat som publicerats av en ung poet under de senaste decennierna, skriver Erik Bovin och konstaterar: “Detta är utan tvivel en stark debut.”

Natten har öppnat mina ögon
av Leon Jaskoviak Åstrand
Trombone
Den inhemska samtidslitteraturen har länge beskyllts för att vara likriktad. En utveckling som inte minst skrivskolorna fått klä skott för. I synnerhet Biskops Arnös författarskola. Denna skrivarskola har nu åter hamnat i skottgluggen tack vare Johan Heltnes nyutkomna bok Sympati för djävulen (Fri tanke, 2022) som bland annat avhandlar Heltnes egna upplevelser som före detta elev på skolan.

Sedan boken gavs ut har Heltnes bild av skolan i sin tur hunnit avfärdas som onyanserad. I takt med skrivskolornas framväxt har det dock gått skönja en viss förutsägbarhet inom svensk samtidslitteratur. Det torde inte ha undgått någon av dess läsare. Och – tänker jag för mig själv – något måste det bero på.

Den svenska samtidspoesin vetter alltmer mot antipoesi. Denna utveckling yttrar sig bland annat genom en inrotad skepsis mot metaforer. De metaforer som används är ofta av det avklarnade eller blygsamma slaget. Jag beskyller inte skrivskolorna för detta. Det är snarare ett arv från Paul Celan som sedan förts vidare via konkretismen och språkmaterialismen. Celan menade att metaforen förde läsaren bort från dikten. Den metafortunga poesin tycktes även bidra till klichébilden av poesi.

När 20-åriga Leon Jaskoviak Åstrand nu debuterar är det med en otidsenlig bok. I positiv bemärkelse, skall tilläggas. Natten har öppnat mina ögon liknar inget annat som publicerats av en ung poet under de senaste decennierna. Den anknyter däremot till 80-talspoesin på ett sätt som för tankarna till Bruno K Öijers och Andreas Björstens tidiga poesi. Förlaget nämner även The Smiths som självklar förebild vars poetiska låttexter refererade till skalder som John Keats och W. B. Yeats. Det är en poesi rik på metaforer, vilket gläder mig då jag saknat en ung poesi med stort P. Kanhända ligger det Jaskoviak Åstrand i fatet. För det här är så långt ifrån antipoesi man kan komma, och inte heller sällar den sig till den sorts poesi som tycks vara skriven utifrån en akademisk teori. Det är således modigt av förlaget Trombone att ge ut honom, och det skall de ha all eloge för.

Det är mot dödens fond som livet utspelar sig. Det påminns man om i denna diktsamling som osar av natt- och mörkermystik samt en lagom dos dödsångest. Men framför allt för Natten har öppnat mina ögon tankarna till de formbara åren. I diktsamlingens två avdelningar (”Svit” och långdikten ”En parallellhandling”) fångar Jaskoviak Åstrand den osäkerhet och det existentiella svårmod som präglar åren innan man hittat sig själv. Diktjagets tillvaro befinner sig i skärningspunkten mellan illusion och verklighet, mellan ungdom och vuxenliv, i förälskelsens rus och i självföraktets kalla vrå. Denna gränstillvaro skildras kongenialt med ett famlande språk:

det doftar fläder
det doftar också kaprifol
fast jag vet förresten inte om
det är kaprifol
eller om det är något annat
om det är någon buske
eller någon blomma
det doftar iallafall sommar
det doftar natt
säger jag
och tycker att det låter
så outgrundligt
vackert

jag ligger i lä
änsålänge
med halva ansiktet
utan namn

Under detta skede i livet kan kärleken upplevas som särskilt intensiv och, utan tvekan, bitterljuvare än någonsin. Kanhända för att den får ta plats som aldrig förr, eller senare. Sedan tar vuxenlivet vid där kärleken ska disciplineras för att kunna inlemmas i en pliktfylld och inrutad tillvaro av familjeliv och arbete.

Vissa dikter ger uttryck för en strävan efter att bevara sin inre kärna i ett komplext och krävande skede av livet. Diktjaget vill inte ens blotta sig fullt ut i kärleksrelationen. Hos Jaskoviak Åstrand tycks integritet vara nära förbunden med intimitet: ”jag känner att jag måste hålla någonting hemligt / för dig / för att allt ska få plats.” Kanhända upprätthålls det heliga i kärlekspakten när man inte vet allt om varandra? Hur attraktiv är egentligen den som går att läsa som en öppen bok? Det tål att tänkas på i tider när vi uppmuntras till att fläka ut våra liv på sociala medier.

Man skulle kunna kritisera denna poet för att sälla sig till en väl manligt kodad poetisk tradition. Jaskoviak Åstrands poesi har dock ett mjukare tilltal än sina manliga föregångare. Förresten är Gertrude Stein – den kvinnliga modernistiska pionjären – en lika given anförvant. I början av en dikt alluderar han till henne: ”varje droppe är en droppe är en droppe.” Likt Stein använder han sig av en begränsad uppsättning enkla ord och begagnar sig av förskjutningar genom att låta rader turneras, han skriver dessutom med en känsla för hur orden låter och ser ut intill varandra. På så vis målar han – konkret – med ord.

Det är ovanligt att en så pass ung poet äger en sådan stilistisk skärpa. Jaskoviak Åstrand har dessutom en stark känsla för rytm och klang. Visst – en del slitna bilder återfinns, en och annan dikt hade kunnat strykas, något som dock vägs upp av bokens förtjänster. Detta är utan tvivel en stark debut.

The post Stark och självständig debutdiktsamling first appeared on Opulens.