HISTORIA. Det är i dag, den 22 januari, 40 år sedan ett av DDR-regimens mest kulturellt tondöva illdåd utfördes.

Nämligen sprängningen av Försoningskyrkan i Berlin. Sedan byggandet av Die Mauer 1961 hade Försoningskyrkan, likt Brandenburg Tor, befunnit sig i det ingenmansland som muren bildade, och helt utan känsla för okränkbarhet användes den som utsiktstorn för gränsvakter. Som symbol för spänningar i Östberlin var Försoningskyrkan svårslagen. Regimen i den kommunistiska diktaturen hade inget till övers för kristendom eller religion.

Att det var just 1985 som sprängningen ägde rum är pedagogiskt fruktbart. I Sovjet hade Gorbatjov inlett reformarbetet som i förlängningen skulle välta hela det kommunistiska blocket. Enligt hans memoarer var det aldrig menat att gå så långt som det faktiskt gjorde. I DDR däremot vägrade man inse fakta. Landet hade nästan blivit som den fanatiska lärjungen som drar mästarens tankar ännu längre och vägrar inse fakta. Här vek man minsann inte en tum. Ska man se på skillnader mellan DDR och Sovjet så är det signifikativt att man i Moskva arrangerade en mässa för bilentusister som nästan i hemlighet skruvat ihop egna bilprototyper. En film från evenemanget finns nu på Youtube som en video till Olga Voskainenens syntpopsrökare.

I Östtyskland lanserades minsann inga nya bilar. Erich Honecker framstod mer och mer som en oresonlig fanatiker medan Gorbatjov var den gamle luttrade räven som började inse fakta. Ja, kanske man kan säga att tryckvågen från sprängningen av kyrkan fick muren att spricka fyra år senare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var sprängningen av kyrkan början på DDR:s fall? first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen,” skriver Carolina Thelin, som läst ”Sår som aldrig läks: Rinkebysviten 2” med stor behållning.

Sår som aldrig läks: Rinkebysviten 2.
av Elise Karlsson
Natur & Kultur

Nu är det redan dags för del två i Elise Karlssons Rinkebysvit. För drygt ett år sedan kom del ett ut, Det finns liv här. Där får vi följa de första som flyttade in i det helt nybyggda miljonprogrammet på 70-talet. Nu har det blivit 80-tal och de vi lärde känna tidigare är så klart äldre men inte nödvändigtvis klokare.

Som jag skrev i recensionen av Det finns liv här skiljer sig sviten från Karlssons förra romaner Linjen, Klass, Gränsen och Smuts. De står för en avskalad och precis prosa medan Rinkebysviten står för det motsatta ‒ den folkliga och lättillgängliga arbetarromanen. Och det gissar jag är fullt medvetet gjort. Karlsson har själv sagt att hon inspirerats av Per Anders Fogelströms stadserie och att hennes Rinkebysvit tar vid där hans böcker slutar. Men i stället för att skildra Södermalm från slutet av 1860-talet och hundra år framåt, skildrar hon det nya arbetarklassområdet Rinkeby.

På 80-talet var jag alltför ung och aningslös för att reflektera över var de ljuva drömmarna om en rimligare värld blev av. Kalla kriget lurade bakom hörnet men jag växte upp i ett välfärdssverige och tog det som gagnade mig för givet. Annat var det för de chilenare och kurder som flytt tyranni och förtryck. För Valentina, som kom till Sverige på 70-talet efter militärkuppen i Chile och bosatte sig i Rinkeby, har såren aldrig läkts. Under 80-talet flyttar nya flyktingar in, bland annat en familj från Kurdistan. Yeliz, flickan som flyttade hem till Turkiet i förra boken, har kommit tillbaka med man och barn. Nu involveras familjerna med varandra, trots djupt rotad fiendskap. Vad gör man med hatet när barnen blir kompisar och när en oväntad kärlek vänder upp och ner på invanda mönster?

Barnen, som var små i del ett, växer upp och börjar fundera på vilka de är. De ifrågasätter, gör uppror och upptäcker världen utanför Rinkeby. Nya barn föds och livet fortsätter för Ann-Sofi, Joseph, Valentina, Kai, Rosanna och alla de andra. Men den framtidstro som präglade många av människorna i Det finns liv här är nu förbytt till ovisshet och uppgivenhet. Ja, det går ett vemodigt stråk genom Sår som aldrig läks, även om det kanske ljusnar på slutet.

Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen som gör avstamp mellan åren under hela decenniet. Med tanke på de många karaktärerna har hon varit skicklig på att fånga enskilda egenskaper ‒ med vissa undantag. Som skildringen av Valentinas psykiska ohälsa. Att hon på något diffust sätt försöker leva utanför tiden känns inte riktigt trovärdigt och engagerar därför inte helt. Det finns ett generellt problem med stora persongallerier ‒ det är närmast omöjligt att komma någon riktigt nära när alla ska vara lika viktiga. 

Man kan fundera på hur Rinkebybornas liv kommer att te sig i Karlssons nästa del, som uppenbarligen ska utspela sig på 1990-talet. Så mycket roligare blir det nog inte med tanke på nyliberalismens härjningar och nynazister på gatorna. Men det finns ju ljusglimtar; som Kalla krigets slut och ett internet där alla är fria att tänka och tycka som de vill. Och hur kommer Karlsson att skildra flyktingvågen från det forna Jugoslavien?

Sår som aldrig läks inleds med ett citat av Olof Palme som säger något om hur vi måste förhålla oss till varandra: ”Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.”

Nu 2024, när världen kommer till oss genom ett enkelt klick och när svenskar är människor med bakgrund från hela världen, är misstron till vår nästa större än någonsin. Hur ska vi hitta tillbaka till varandra?

The post Elise Karlsson är en driven berättare first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på sin barndom i 80-talets Sverige och skriver om hur en grå vardag kunde lysas upp av något sådant som en låt med Dire Straits. 

Det var den sista tisdagen i februari i nådens år 1986. Olof Palme hade ännu inte planerat något biobesök och några vitsar om Tjernobyl såg man ännu inte röken av. Det var väl lugnet före stormen skulle jag tro. Och där låg jag, i ovissheten av vad framtiden bar i sitt sköte, i mina föräldrars säng och tyckte synd om mig själv som sjukling i min ensamhet. Det här var långt innan ”vab-ruari” var ett begrepp. För mig handlade det om feber-uari där jag låg i min tristess och längtade. Jag längtade efter sportlovet som skulle ta vid. Längtade efter att åka skidor. Längtade efter att flyga. För på den tiden fick man längta efter en sån sak. Och jag kan sakna det. Själva längtandet alltså.

Men mitt i all denna nu-frånvända tankeverksamhet där jag helt fokuserade kring vad som komma skulle så var det en sak som skrämde livet ur mig. Hur jag, blott 11 år gammal, skulle hantera abstinensen från en viss liveversion av Dire Straits mästerverk ”Sultans of Swing”? Tankebanorna var fullständigt upptrampade i min hjärnbark efter att ha brottats med problematiken hur jag skulle lösa detta dilemma som var att betrakta som en heroinists jakt på dagens ranson. Skulle jag klara mig i nio dagar utan dessa tio minuter av ren eufori som mynnade ut i extas i samband med låtens klimax. Det mesta tydde på att jag inte skulle kunna hantera detta på ett rationellt sätt.

Jag hade kommit i kontakt med låten ifråga via min bror som i sin tur hade spelat av hödjpunterna från skivan ”Alchemy” på ett vitt, omärkt kassettband.

När han för första gången demonstrerade detta skickliga musikaliska trolleritrick framfört på en röd Fender Stratocaster var det kärlek vid första öronkastet. Jag var trollbunden. Kunde inte tro mina öron där tonerna letade sig ut ur hans Hitachi-bergsprängare medan trummisen smattrade fram 16-delar på sin arsenal av tomtoms som en gränsvakt vid Checkpoint Charlie hanterar en Kalasjnikov. För så kändes det. Att detta magiska lilla plastpaketerade fonogram hade förts in i vårt avlånga land i norr utan att Stasi hade någon som helst vetskap om det.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk

Hade de känt till vilket tillstånd den västerländska musiken försatte mig i hade jag förmodligen blivit intagen på någon institution mot min vilja. För på den här tiden fick man inte må så bra.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk och vi ynglingar vallfärdade för att få vår dos av tecknad film i samband med vinjetten till Anslagstavlan. Vi var svältfödda på underhållning och fick nöja oss med Jarl Borsséns gester på lördagskvällen och två minuter Tom & Jerry i samband med Lilla Sportspegeln på måndagen som otaktiskt nog var dubbat av sportjournalisten Jan Svanlund. Kanske med motiveringen ”det får inte bli för amerikaniserat”.

För det här var inte barnens tid. Inte som idag där de animerade storsatsningarna avlöser varandra i strid ström och har tagit över biografernas utbud så till den grad att vi vuxna får gå på smalbiograferna på tidig eftermiddag för att se ett mörkt drama signerat Michael Haneke i jakt på melankolisk egentid.

Men det höll på att vända. Vi hade ju ändå en sportspegel riktad till barn. Och på Go´morron Sverige hade Fredrik Belfrages redaktion sett till att ett inslag med rubriken ”Morgonrock” kunde fånga barnens intresse mellan utrikeskorrespondenten Ulf Nilssons telefonsända kommentarer till aktualiteter och det inslag då vi fick en liten inblick i vad som kunde dölja sig i ett nyckelhål.

Så visst höll det på att vända.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv

I en tv-tablå från den 23 december 1980 hade TV2 (som bytte namn till SVT2, 1996) den goda smaken att sända en dokumentär om tvångsneurosen hos en pyroman. ”Vem är pyroman?” visades på bästa sändningstid mitt under uppesittarkvällen. Kanske att vi ändå höll på att lämna lite av detta bakom oss nu när de vita polisbilarna fick gula slingriga ornament i stället för den svartvita färgskalan vi vant oss vid.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv och inom kort skulle Ericsson lansera sin Hotline. Det var en tid av polarisering mellan det nydanande och det gammalmodiga. Framåtanda och bakåtsträvande på samma gång. Vi var fast i en gråzon med stort G där ubåtar fortsatte att kränka våra vatten samtidigt som vi kunde ta del av amerikanska actionkomedier genom att lägga några Gustaf II Adolf-prydda hundralappar i deposition för att hyra en moviebox. Men gråskalan hade satt sin prägel.

Jag var till exempel övertygad om att Mark Knopfler i sista versen av ”Sultans of Swing” sjöng ”And then the man he steps right up to the microfilm”. För mig var en mikrofilm ett vanligare begrepp än en mikrofon vilket är precis vad Knopfler sjunger om. Det säger en hel del om den här tiden. Och märkligt nog var det just den här tiden jag omhuldade. Och det bästa sättet för mig att föreviga detta nu var genom virtuost dynamiskt gitarrspelande som läkte mina samtida grubblerier om hur det skulle bli att lämna mellanstadiet.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax.

Och bara två dagar senare skulle min bror ge sig i väg på sin första resa på egen hand. Och han skulle kasta mig åt vargarna genom att ta det åtråvärda kassettbandet med sig. Han skulle smita över gränsen vid Checkpoint Charlie och lämna mig i klorna på Stasi.

Nu var goda råd dyra. Jag ringde mina musikaliska livlinor på den fasta telefonen i hopp om att bibehålla det endorfinrus musiken hade frigjort. Jag gick bet. Det närmsta jag kom var min syster som sa att låten ifråga fanns med på Dire Straits skiva ”Communiqué” och att den fanns att tillgå hos mina kusiner som bara bodde ett stenkast från oss.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax. Låten var ju inte alls representerad. Inte ens som studioversion. Djupt besviken fick jag nöja mig med att trycka in ”play” och ”record”-knapparna för att föreviga låten ”Ladywriter” som jag hade hört tidigare och tyckt om. Denna låt fick fungera som någon slags metadonbehandling. Ett substitut att stilla abstinensen med till det att min bror kom tillbaka från sin resa. Vilket han gjorde den första söndagen i mars då han väckte mig vid 23-tiden och jag kastade mig över hans väska för att stilla mitt begär efter gitarrbaserad arenarock.

Efter att bara några timmar tidigare ha landat på Arlanda var jag nu tillbaka i himmelriket. Alla sinnen intakta och en lugn känsla av att vara tillfreds i väntan på att klimaxen skulle ta vid. Vilket den såklart gjorde. Med en ordentlig utdelning av endorfiner.

Trots tortyren och den eviga väntan så vill jag egentligen inte ha det på något annat sätt. När vi nu erbjuds alla former av underhållning genom en palett av strömningstjänster, appar och konton i sociala medier så kan jag sakna den här tiden.

Jag kan sakna det grå som vid enstaka tillfällen får ett stänk av pastell som gör att mina sinnen kan frigöras och jag i extas kan dansa i neon. Medan våra Tiktok-dränerade hjärnhalvor mättar oss på intryck i så pass utsträckning att vi inte längre vet vad vi verkligen behöver känner jag att det saknas abstinens. Så mycket att det gör ont. Lämna oss törstiga! Försätt oss i svält! Låtom oss tråna! För det är något väldigt romantiskt med att längta. Och jag kan sakna det.

The post Gussy: “Jag kan sakna att längta” first appeared on Opulens.

SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.

Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.

Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.

Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.

Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.

Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.

Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.

För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.

Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.

Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.

Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.

Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….

Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :

Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.

Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.

Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.

The post Veckans vax: Tysk hårdrock från 80-talet first appeared on Opulens.

POLITISK MUSIK. Eftersom valrörelsen nu går in i slutspurten passar Jesper Nordström på att plocka fram en vinylskiva med titeln “Demokrati”. Han frågar sig också vad som egentligen kan kallas politisk musik.

Vad är egentligen politisk musik? Det mest pinsamt negativa inom genren är ju när någon snusmumrik hjälpligt lär sig tre ackord och sen pratsjunger sig igenom en text som handlar om en hårt arbetande bondkvinna i Peru som minsann också kan byta traktordäck.

I Sverige hade vi på 70-talet en knivskarp skillnad som baserade sig på endast bokstaven ”g”.

Progg eller prog. Linsgrytedoftande hjärtlig amatörism mot ekvilibristiska freeformsakrobatkonster.

Det vete gudarna om det inte är det senare som är mest politiska egentligen.

“Om du förstör musikens harmonier så förstör du också samhällets strukturer” som den svartklädde allvarsmannen Blixa Bargeld uttryckte saken.

Så svingar vi oss då bort från mahjongklänningar och ekologisk havregrynsgröt och landar i sushi och café au lait. Vi har hamnat i 80-talet och hittar två sjutumsskivor från valrörelsen 1985.

Ett slags ideologiskt ödesår då rött verkligen stod mot blått. 1984 var världen nästan lika nära ett kärnvapenkrig som 1961, året för Grisbuktsinvasionen och det misslyckade amerikanska försöket att invadera Kuba. 1985 kom den svårtolkade jokern Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Kanske kan man säga att den sista ideologiska tungvikskampen i Sverige ägde rum samma år. Det parti som idag heter Vänsterpartiet bar då fortfarande namnet ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Sedan kom Tjernobylkatastrofen, 1986, och därefter Berlinmurens fall, 1989, och den allmänna känslan var att nu hade den västeuropeiska liberalismen vunnit på ren walkover.

Så då kan de här skivorna ses som historiska artefakter från en svunnen era. Men så politiska är de här skivorna inte. Det är en ploj-skivserie där alla dåtidens partier finns representerade, men musiken avspeglar inte respektive partis ideologi. Det är samma musik på alla de fem utgåvorna av skivan Demokrati med duon Anis & Oakland. Endast omslagen skiljer sig åt, ett för varje riksdagsparti.

Det rör sig om ett slags syntbaserad samplings-soppa där vi hör röstfragment från den tidens partiledare som Per Ahlmark, Gösta Bohman och Olof Palme. Stora fluffiga ord. Bakom pseudonymen Anis fanns Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Och bakom namnet Oakland fanns Johan Ekelund från Ratata.

Det faktum att en av männen bakom detta tramsprojekt var ljudtekniker åt Lustans Lakejer understryker att vi här har att göra med ett ironiskt distanserat 80-tal.

Lyssna här på Demokrati med Anis & Oakland! Det rör sig om A-sidan på 7-tummaren som släpptes 1985 av skivbolaget Mekano Records.

Låter det kul? Själv vet jag egentligen inte om jag tycker det. Om det nu ska spelas politisk musik så föredrar jag nog ändå en maläten hippie som fortsätter plinka fram visor om det latinamerikanska folkets kamp mot imperialismen.

The post Veckans vax: “Demokrati” first appeared on Opulens.

VINYL. Den här veckan tar Jesper Nordström och dammar av en hitlåt från 1980-talet.

“My heart is beating to the rhythm of love / I need you, baby / Like cold hands need a glove / Slice me nice, slice me nice …”

Dessa textrader på närmast nobelpristagarnivå är hämtade från en låt med Fancy, eurodiscokungen och gayikonen som gjorde sig ett namn på 80-talet. Genombrottet kom med låten ”Slice me nice”, 1984 och jag minns hur Kaj Kindvall i radioprogrammet Tracks lite torrt och diplomatiskt sa att “det här lär väl inte vinna några priser för texten.”

Fast det var ju hela grejen med Manfred Alois Segieth, som Fancy egentligen heter. Att vara så plastig och kalkonartad att det blir ett slags camp-kvalitet.

Sedan föll ju som bekant Sovjetunionen samman och alla dessa främst tyska eurodisconamn som Fancy, Sandra och Alphaville fick en andra andning och chans för en rysk publik svältfödd på allt från västvärlden, och då gärna glittrigt och plastigt.

Mindre känt är nog att Fancy redan på 1960-talet var aktiv inom mer traditionell beatpop och schlager men det där är nog mest för komplettisterna.

Vad han gör för musik nu bryr jag mig allvarligt inte om så noga. För mig är och förblir han det arketypiska 80-tals fenomenet med en enstaka hit som fastnat i minnet och som jag lyssnar till med ett skevt ironiskt och lite reserverat leende.

Men så mycket vet jag om Fancy av idag att han numera också driver ett härbärge för hemlösa katter i Slovakien, och det gör ju inte hans redan roande persona sämre.

The post Veckans vax: Eurodiscokungen Fancy first appeared on Opulens.

GIGANT. Sommaren 80 är en samling krönikor av Marguerite Duras. Att de är så läsbara som de är idag beror på att hon inte skrev konventionella krönikor om dagsfärska händelser, menar Anna Remmets. “Istället fick vi ytterligare en Durasroman, vilket är glädjande för alla oss som inte kan få för mycket av denna säregna gigant.”

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sommaren 80 av Marguerite Duras
Översättning Kennet Klemets
Ellerströms förlag

Boktiteln Sommaren 80 kommer sig av att Marguerite Duras — som har gått till historien som inte bara en av sitt hemland Frankrikes, utan en av världens främsta författare — 1980 blev tillfrågad om hon kunde tänka sig att skriva en serie krönikor åt tidningen Libération. Duras skriver själv i sitt förord att hon tvekade. Och det är förmodligen inte bara hon själv som hade svårt att se sig som tidningskrönikör. Hennes lyriska stil, där konventionell handling sällan kommer i första (eller andra eller tredje) rummet ligger nästan så långt ifrån den tillgängliga stilen hos den traditionella krönikan som det går att komma. Och föga överraskande är det inte heller några traditionella krönikor som Marguerite Duras levererade sommaren 1980, och som nu ges ut av Ellerströms.

Men även om de flesta inte tänker på tidningskrönikor när de tänker på Duras, så tänker åtminstone jag på sommaren. Och havet. Merparten av hennes romaner utspelar sig i sommarlandskap, antingen vid europeiska kuster eller i barndomens koloniserade Indokina. Men hos Duras är sommaren aldrig idyllisk. Tvärtom är den dallrande hettan och även havet, oavsett om det glittrar spegelblankt i solen eller krusar sig grått av stormar, något hotfullt. Något som speglar romanpersonernas ensamhet och utsatthet. Därför är det logiskt att själva sommaren, och havet, är huvudpersoner även i krönikorna.

Krönikorna utgår alla från en scen på en strand, dit en grupp kollobarn kommit med sina ledare. Duras beskriver poetiskt och förtätat havets olika ansikten allteftersom sommaren fortskrider och sol och regn byter av varandra.

Bland barnen finns en liten introvert pojke och en märklig och fantasifull ledare i övre tonåren som, likt flera av Duras karaktärer, upplever en lika förbjuden som förgörande attraktion till varandra. Dessa känns igen från romanen Yann Andréa Steiner, och faktum är att samlingen av krönikor i mångt och mycket är en renodlad roman om dessa två aparta existenser. Ensamma och aparta människor som rör sig kring havet är som sagt ett återkommande drag i Duras författarskap. Återkommer gör också smärtan, en vildsint, brutal, smärta som inte alltid har någon tydlig orsak eller följer någon strängt realistisk skildring av romanpersonernas psykologi utan som, liksom kärleken hos Duras, framstår som ett eget väsen.

Världen utanför då? Den finns där i periferin av berättelsen om pojken, den unga kolloledaren, och havet i form av den framväxande diktaturen i Iran, svälten i Uganda, och strejken i Gdansk. Jag kan inte låta bli att tänka att samtidspolitiken och katastroferna i världen är motvilligt instoppade för att den roman Duras egentligen ville skriva skulle kunna passera som en samling krönikor. Men å andra sidan är krig och politiskt våld inga främmande inslag i hennes böcker.

I ungdomsskildringar som Älskaren och En fördämning mot stilla havet utgör den koloniala brutaliteten i franska Indokina fond för och spegelbild av våldet inom familjen. Och i Hiroshima min älskade och Smärtan står andra världskrigets grymheter i centrum. Dock filtreras dylika fasor nästan alltid genom romanpersonernas plågade känsloliv på ett sätt som får dem att framstå som ett plågat subjekts febriga fantasier i lika hög grad som allt annat i berättelserna.

När Duras skriver ”Mot Gdansk tryckte jag mina läppar och så kysste jag er” skulle det kunna läsas som en sammanfattning av hennes sätt att närma sig omvärlden i Sommaren 80. En sådan blick på världen skulle kunna tolkas som extremt jagcentrerad, en läsning som rimmar väl med Duras biografi som europé uppväxt i en fransk koloni, och senare skildrare av den koloniserade periferin från det europeiska perspektivet i centrum. Men det är också möjligt att läsa den nyss citerade meningen som ett uttryck för en känsla av absolut närhet, en önskan att om att införliva den andre i det egna jaget genom kyssen.

Jag vet inte om redaktören för Libération blev nöjd med resultatet av de sommarkrönikor han beställt (å andra sidan visste han antagligen vad han hade att vänta sig av en författare som Duras). Men jag vet att krönikorna i Sommaren 80 är så läsbara som de är idag just för att Duras inte skrev konventionella krönikor om dagsfärska händelser av det slag vars bäst-före-datum ofta är kort. Istället fick vi ytterligare en Durasroman, vilket är glädjande för alla oss som inte kan få för mycket av denna säregna gigant.

The post Tidningskrönikorna som blev en roman first appeared on Opulens.