AI. Nette Wermeld Enström svarar på Patrik Stigssons senaste inlägg och framhåller att AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga.  Hon exemplifierar med hur krig driver utvecklingen av artificiell intelligens.

Därmed sätter vi streck i den debatt om AI som initierades av Nette Wermeld Enström i januari. Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Slutreplik: AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga

Att diskutera AI-utvecklingen utan att adressera krigets verklighet är som att prata om vädret medan huset brinner.

Det är lika missvisande som att likna oss vid besättningen på Columbus skepp, vilket Stigsson återkommande gör. En bättre metafor vore Titanic, med vilken historikern Yuval Noah Harari träffsäkert beskriver den oreglerade AI-utveckligen.

Stigsson menar att verkligheten är ett val och det stämmer för oss som lever i demokratier skyddade av mänskliga fri- och rättigheter.

Men idag hotas demokratin och våra valmöjligheter av starka krafter med den i världshistorien mäktigaste teknologin i sina händer. Därför är våra val desto viktigare att fatta på medvetna och solidariska grunder.

Alla kan inte välja sin verklighet.

I dagens Gaza och i Jemens ruiner, i Iran och i Libanon, i Venezuela och på Ukrainas slagfält, för att nämna några få aktuella exempel, är verkligheten inte ett val. Mer konkret är den en kamp för överlevnad bland sensorer, algoritmer och beslut som fattas av maskiner tränade på mänskliga mönster.

Krig driver utvecklingen av AI

Israels militär (IDF) har beskrivit sin offensiv i Gaza som ett ”AI-krig”. Med system som Lavender och The Gospel identifieras mål samtidigt som drönare och AI-baserad analys automatiserar spaning och eldledning.

Israels kontroll av sina grannar bygger på digital övervakning, ansiktsigenkänning och semi-autonoma vapensystem. Kameror och algoritmer sorterar kroppar och rörelser i realtid. AI-styrda drönare med beväpnade plattformar söker, följer och angriper människor nästan helt utan mänsklig inblandning.

I Mellanöstern har USA de senaste decennierna utvecklat avancerade drönarkrig, bland annat i Jemen, Afghanistan, Irak och Syrien. Inom Project Maven med flera piloter har AI tränats på enorma mängder drönarvideor för att identifiera folk, fordon och fastigheter för USA räkning.

Det är alltså krig som driver AI-utvecklingen och kartan ritas inte av filosofiska kosmologier utan av militära doktriner, geopolitik och kapital. De stora techbolagen investerar miljarder i system för slagfältsanalys och autonoma vapensystem.

Vi har nyss sett hur OpenAI:s samarbete med Pentagon förpassar grundläggande etik till parallella parenteser, som i bästa fall blir perifera paragrafer och i värsta fall riskerar utlösa helautomatiserade krig utan så kallade ”humans in the loop”.

OpenAI:s VD Sam Altman säger själv att det inte finns några garantier för hur AI-tekniken kommer användas. För att hantera sin ångest bygger han och de andra techmiljardärerna egna privata bunkrar och förbereder sig för apokalyptiska katastrofer.

Av historisk erfarenhet vet vi att krig sätter regler och rättigheter på undantag och i AI-krigen som redan bedrivs skyddas varken liv eller frihet för oskyldiga och civila. Varje ansvarig diskussion om den artificiella intelligensens utveckling behöver erkänna det.

Stigsson förordar självorganisering och frihet från central styrning. Det är frihetliga ideal och visioner som verkligen förtjänar sin plats i samhällsdebatten.

Låt oss därför politisera makten över AI-utvecklingen och organisera oss för ett frihetligt samhälle för alla. Det är en i grunden demokratisk kärnfråga.

The post Är AI ett hot? Slutreplik av Nette Wermeld Enström first appeared on Opulens.

AI. Patrik Stigsson bemöter nu Nette Wermeld Enströms senaste inlägg i debatten om AI-utvecklingen. Han menar att ingen kan ha monopol på verklighetsanknytning i diskussionen om artificiell intelligens.

Nette Wermeld Enströms svar till Stigsson hittar du här. Övriga debattinlägg om AI hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Verkligheten är inte ett faktum – den är ett val

Det är värt att påminna om att jag och Wermeld Enström i någon mening befinner oss i samma situation som Christofer Columbus ombord på Santa Maria. Han hade förväntningar om vad resan skulle innebära: rikedom, handel, ära inför kronan och kristen mission. Han tolkade det han mötte genom den karta han redan bar inom sig. Han såg det han redan trodde fanns.

Vi människor möter det okända genom förförståelse, ideologi, önsketänkande och inte så sällan fördomar. Vi navigerar efter teoretiska och filosofiska kartor. Dessa kartor formar vad vi uppfattar som sannolikt, farligt eller möjligt.

När Wermeld Enström beskriver AI-utvecklingen utgår hon från ett ramverk där makt tenderar att koncentreras, där incitament styr teknologins riktning och där osäkerhet motiverar försiktighet. Det är hennes karta. När jag talar om emergens, självorganisering och möjligheten att intelligens kan överskrida nuvarande värdehorisonter är det min karta.

Det är därför missvisande att framställa den ena positionen som strikt verklighetsförankrad och den andra som önsketänkande. Båda perspektiven innehåller antaganden om verklighetens grundton. Är den präglad av maktens gravitation och systemdynamik, eller av emergensens och självorganisering? Detta är två kosmologier som möts på samma däck.

Wermeld Enström uppmanar mig att ”börja i verkligheten”. Problemet är att den verklighet hon uppmanar mig att börja i inte är given – den är ett val. Och det valet är varken neutralt eller okontroversiellt.

Enligt Wermeld Enström är verkligheten inte ett öppet kosmos av möjligheter utan en väv av intressen. Detta är ett filosofiskt – ej empiriskt belagt – ställningstagande.

Jag kan med samma rätt hävda att verkligheten är ett kosmos av möjligheter och att idéer driver historia. Det är inte naivt önsketänkande. Det är en konkurrerande ontologi, och den har minst lika starkt, eller svagt, empiriskt stöd som den Wermeld Enström utgår från.

Ideologiska antaganden

Liknande kategoriska grundsatser återkommer i Wermeld Enströms text: ”Intelligens är inget värdeinstrument.” ”Historien är ingen naturkraft.” ”Frihet förutsätter styrning.” Dessa presenteras som självklara utgångspunkter, men är i själva verket ideologiska antaganden.

Wermeld Enström framställer min position som verklighetsfrånvänd – inte genom att motbevisa mina argument, utan genom att i förväg definiera verkligheten på ett annat sätt än jag gör.

Om verkligheten i grunden är en väv av intressen, och teknologin alltid realiserar den starkastes logik, och historien aldrig är öppen – var finns då utrymmet för det Wermeld Enström efterlyser: ansvarsutkrävande, reglering, en annan ordning? Hur är det under dessa omständigheter möjligt att ställa makten mot väggen, och varifrån kommer förmågan att bryta mot systemets logik?

Wermeld Enström skriver: ”… Stigssons resonemang utgår från grundläggande missuppfattningar. Dels antar han att AI-riskforskningen drivs av fantasier snarare än empiri…”. Det jag skriver är faktiskt raka motsatsen. Ortogonalitet, instrumentell konvergens, CEV är inte ”fantasier”. Min poäng är att dessa modeller saknar tillräcklig empirisk bärkraft för att motivera drastiska politiska ingrepp. Det är en epistemologisk invändning, inte ett påstående om att forskningen är oseriös.

Wermeld Enström fortsätter: ”…. och dels tror han att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism.”

Att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism finns helt enkelt inte med i min text. Jag argumenterar för emergenta, självorganiserande processer och frihet från centraliserad styrning, men jag gör inga påståenden om att teknologin av sig själv rör sig mot något moraliskt mål överhuvudtaget. Den beskrivningen är framfantiserad av Wermeld Enström.

Osäkerheten beträffande AI

Vad jag faktiskt argumenterar för är att osäkerheten är dubbelriktad – vi vet varken om ohämmad AI-utveckling leder till katastrof eller om kraftig reglering skapar andra problem – och att historiska genombrott ofta uppstår genom kreativ frihet snarare än central kontroll.

Om Wermeld Enströms invändningar beror på slarvig läsning eller faktiskt oförmåga att förstå mitt resonemang vet jag inte. Hennes påståenden är i vilket fall som helst en förvrängning av min text. Wermeld Enströms tillskriver mig positioner jag inte intar.

Diskussionen tjänar för övrigt ingenting på att en sida tar monopol på verklighetsanknytning medan den andra reduceras till naivitet och önsketänkande.

The post AI – ”Osäkerheten är dubbelriktad” first appeared on Opulens.

AI. Debatten om AI fortsätter nu med ett inlägg av Nette Wermeld Enström som anser att Patrik Stigssons syn på AI-utvecklingen präglas av önsketänkande. Hon skriver: ”Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.”

Tidigare debattinlägg hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Visioner utan verklighetsförankring leder inte till frihet

I debatten med Olle Häggström argumenterar Patrik Stigsson för att AI-utvecklingen bör ledas av visioner snarare än restriktioner. Han liknar teknologiska genombrott vid historiska upptäcktsresor och hoppas på en biocentrisk AI som överskrider mänsklig kortsynthet. I polemik med Häggström ser han även krav på reglering som uttryck för alarmism och ogrundad rädsla.

Det låter frihetligt och progressivt, men Stigssons resonemang utgår från grundläggande missuppfattningar. Dels antar han att AI-riskforskningen drivs av fantasier snarare än empiri och dels tror han att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism.

För att bedöma situationens allvar måste vi börja i verkligheten, inte i önsketänkande. Redan idag, innan en superintelligens ens existerar, omformar generativa AI-system våra informations- och kunskapsmiljöer. Studier och testkörningar visar dessutom att modellerna blir allt bättre på att manipulera, kringgå instruktioner och ta egna vägar inom och utom givna ramar. Vi ser därtill att makt koncentreras och hur nya former av sårbarheter uppstår.

Mot denna bakgrund framstår Stigssons kritik som verklighetsfrånvänd. När han beskriver de risker och lösningar som Häggström och andra forskare lyfter som uttryck för alarmism, moralpanik eller rentav hybris så missar han vad forskningsfältet faktiskt analyserar.

Det handlar inte om maskiner som onda eller goda utan om kontrollproblem. Kraftfulla system med felaktigt specificerade mål och bristande styrning kan utveckla handlingsmönster oförenliga med säkerhet och stabilitet. Detta följer av systemdynamik och målrationalitet, vilket är en teknisk och systemteoretisk fråga, inte moralfilosofisk.

Här begår Stigsson sitt centrala felslut genom att han bemöter tekniska argument med moralisk förhoppning.

Intelligens är inget värdeinstrument

Stigsson utgår från att ökad intelligens innebär en bredare värdehorisont, vilket bygger på en underförstådd koppling mellan intelligens och moralisk mognad. Som att högre kognition ger större omsorg om helheten. Problemet är att detta inte är ett tekniskt eller empiriskt samband.

I AI-sammanhang betyder intelligens förmåga till analys, prediktion och optimering. Det är beräkningskapacitet som inte per automatik genererar etisk orientering utan realiserar mål och incitament som formuleras inom de strukturer den utvecklas.

Ett system kan vara överlägset i problemlösning utan att internalisera vare sig mänskliga eller biocentriska värden.

Tvärtom så optimerar dagens modeller snarare mot mål som varken formas av omsorg av biosfären eller global rättvisa. Detta är en blind fläck i Stigssons resonemang.

Historien är ingen naturkraft

Ett annat bekymmer gäller Stigssons syn på historien. När han hänvisar till Columbus och kolonialismen som ett uttryck för utvecklingens dynamik antyder han att teknologiska språng inte kan eller bör bromsas och styras

Men kolonialismen var ingen naturkraft utan resultatet av maktintressen och ekonomiska drivkrafter. Att beskriva den som oundviklig, eller för framsteget nödvändig, är att i efterhand naturalisera beslut och konsekvenser. Det är en historielös tolkning som osynliggör makt, ansvar och alternativ.

Historien är full av projekt som lovat välstånd och frihet. Som Columbus erövring av den nya världen eller dagens techoligarkers jakt på superintelligens och rymdkolonisering. Många har resulterat i hänsynslös exploatering och ökad maktkoncentration.

Att hänvisa till expansionens logik utan att samtidigt analysera risker och makt är därför inget lovande utgångsläge för framtida frihet. Vi har val att göra och beslut att fatta och dessa kommer påverka vår gemensamma värld och verklighet, kanske nu mer än någonsin.

AI – makt och ansvar

AI utvecklas inte i politiska eller filosofiska vakuum utan inom ramen för konkurrerande globala techbolag och stormakters militära och geopolitiska strategier.

Incitamenten formas av specifika intressen och i den samtida kontexten leder oreglerad acceleration knappast till harmonisk balans, utan förstärkning av redan existerande maktförhållanden och en betydande externalisering av risker.

Det senare är extra viktigt att ta hänsyn till. Det finns mycket att vinna men desto mer som står på spel.

Framtida autonoma system kan påverka biologisk design, infrastruktur och resursutvinning på sätt som varken gynnar mänskligheten, det övriga livskollektivet eller biosfären. Så för att AI ska tjäna mänskliga och ekologiska värden krävs just det som Häggström förordar och Stigsson avfärdar: säkerhetsprövningar och tydliga spelregler.

Det är inte uttryck för bakåtsträvande teknikfientlighet utan att erkänna att teknologin verkar inom maktstrukturer och därför måste underställas ansvar.

Osäkerheten i frågan är inte heller symmetrisk. Att vi inte vet exakt hur framtida system kommer utvecklas innebär inte att frånvaro av restriktioner är riskfritt. Tvärtom förstärker osäkerheter behovet av försiktighet

Frihet förutsätter styrning

Stigsson har rätt i att visioner behövs. Men visioner utan maktperspektiv och riskanalys är varken frihetliga eller framsynta.

Det är rent önsketänkande som leder till den starkes rätt.

Kraftfull teknik i mäktiga händer utvecklas inte mot det gemensamma goda av sig själv.

Frihet och välstånd uppstår inte genom frånvaron av regler utan genom att resurser fördelas jämlikt och att makt binds till ansvar.

The post AI – Visionerna måste vara verklighetsförankrade first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. I sitt svar på Olle Häggströms senaste inlägg framhåller Patrik Stigsson sin tilltro till de spontana ordningar som uppstår när intelligens – mänsklig såväl som artificiell – ges utrymme att verka fritt.

Den nya världen

Efter 31 dygn till havs utan land i sikte nådde paniken sin kulmen ombord på den tremastade karacken Santa Maria. Besättningen ställde Christofer Columbus mot väggen. De hotade med myteri; de var övertygade om att det utlovade landet bortom horisonten inte existerade. De befarade att de under svåra kval inom kort skulle möta döden. Det enda de såg som rationellt var att segla tillbaka till Spanien innan det var för sent. De ville överleva. De ville hem.

Columbus lyckades övertyga dem att fortsätta. När han halvtannat dygn senare såg stora flockar av fåglar på himlen ändrade han kurs. Dagen därpå klev Columbus och hans män i land på vad européerna skulle kalla den Nya världen.

Vad hade hänt om Columbus lyssnat på besättningen, vänt skutan och seglat tillbaka till Spanien. Hade den amerikanska kontinenten då förblivit ”oupptäckt”?

Vad hade hänt om de europeiska kungahusen hårt hade reglerat de maritima visionärernas initiativförmåga, kreativitet, mod, nyfikenhet och upptäckarlusta?

Kanske hitttar vi svaret på dessa frågor i Victor Hugos bevingade ord: ”Ingenting är kraftfullare än en idé vars tid har kommit”. När de rätta förutsättningarna föreligger, är en idé omöjlig att stoppa.

AI, vår tids färd mot en ny värld

Vår tids AI-kapplöpning liknar situationen på Santa Maria. Vi befinner oss på öppet hav utan land i sikte. Den gamla kontinenten av industriell modernitet ligger akterut, den nya intelligensens eventuella välsignelser är ännu dolda bortom horisonten.

Olle Häggström och andra ombord säger att kaptenen inte vet vad han håller på med. Båten är för kraftfull, för komplex, och maskineriet tycks ha en egen vilja. De påstår sig ha sett en förödande och oundviklig tornado vid horisonten. När vi seglar in i den kommer skeppet att slås i spillror och alla ombord drunkna. De säger att vi måste kasta ankare, kanske till och med försöka vända tillbaka mot den mer begripliga och kontrollerbara kontinent vi lämnade.

Jag och några till hävdar att det faktum att vi inte ser land inte behöver betyda att vi närmar oss undergången. Det kan lika gärna innebära att vi är på väg mot den Nya världen. Den tornado Häggström påstår sig se kan vara en av rädslor betingad synvilla. Låt oss närma oss detta nya okända land med nyfikenhet och tillförsikt.

Columbus ”upptäckt” och den europeiska expansionen innebar startskottet för det som skulle utvecklas till världens rikaste och mest framgångsrika nation.

Men när vi använder denna liknelse måste vi se hela bilden. För erövringen ledde också till att urbefolkningen i stort sett utplånades. Den katastrof som kritikerna i AI-debatten i dag befarar ska drabba Homo sapiens, har ”den röde mannen”, och en lång rad andra ursprungsbefolkningar, redan varit med om. För dem innebar mötet med en ny teknologi och en främmande civilisation ett slutgiltigt sammanbrott.

Låt oss stanna upp och reflektera över det faktum att det var människor som utförde detta barbari. Människor som kallade sig civiliserade och barmhärtiga kristna och som med all säkerhet ansåg sig intelligenta.

Det var inte maskiner eller artificiell intelligens som utförde folkmord, drev bort miljontals indianer från sina förfäders marker, mördade dem, tvångssteriliserade deras kvinnor, kidnappade deras barn till internatskolor där de torterades om de talade sitt eget språk.  Det var inte en superintelligens som systematiskt förstörde kultur och andliga traditioner.

Trots detta vill människan ”aligna” sina värderingar – som i praktiken tar sig uttryck i ovan beskriven brutalitet – på maskinerna.

Det finns en ironi i att de samhällen som historiskt sett har vunnit mest på expansion och teknologiskt övertag nu är de som är mest rädda för att bli ”utbytta” eller ”dominerade”.

Oenighet om osäkerheten

Det gläder mig att Häggström i sitt svar till mig finner de frågor jag ställer berättigade, och att vi faktiskt är överens i flera delar. De centrala frågorna i mitt resonemang är dock fortfarande inte på ett tillfredsställande sätt bearbetade.

Min och Häggströms oenighet rör i grunden inte fakta i strikt mening, utan hur man bör förhålla sig till osäkerhet.

Olle Häggströms position kan sammanfattas så här: även om vi inte vet säkert att en oalignad superintelligens leder till katastrof, är den potentiella konsekvensen så extrem att även en måttlig sannolikhet motiverar att vi ställer oss med båda fötterna på bromspedalen. Hans resonemang vilar på teoretiska modeller som ortogonalitet, instrumentell konvergens och idén om CEV, (koherent extrapolerad vilja).

Min position utgår från ett ifrågasättande av om dessa modeller har tillräcklig empirisk och filosofisk bärkraft för att legitimera långtgående politiska ingrepp. Jag menar att osäkerheten är dubbelriktad: vi vet varken om en ohämmad AI-utveckling leder till katastrof eller om en kraftig inbromsning riskerar att skapa andra och kanske större problem.

Skillnaden mellan oss är således inte att den ene ”vet” och den andre ”inte vet”. Båda positionerna vilar ytterst på ett osäkert och snabbt föränderligt faktaunderlag, samt på icke-bevisbara grundantaganden om hur man bör handla under osäkerhet.

Häggströms grundantagande är att låg sannolikhet i kombination med extrem konsekvens kräver maximal försiktighet.

Drastisk styrning av AI kan innebära risker

Mitt grundantagande är att frånvaron av robust evidens för en viss katastrof inte räcker för att motivera drastisk och global styrning, särskilt när styrningen kan innebära okända risker.

Den tvångströja som Häggström vill tvinga på techföretagens AI-utvecklare kan paradoxalt nog vara det som leder till den katastrof Häggström vill undvika. Om utvecklarnas kreativitet, mod och ”utanför boxen-tänkande” (nota bene tillsammans med superintelligensens eget) inskränks, riskerar möjligheten att finna en lösning på Häggströms domedagsscenario att omintetgöras.

Häggström rör sig inom en ram där framtiden kan och bör formas genom övervakning, kontroll, begränsning och lagstiftning.

Kreativ anarki och produktivt kaos

Jag betonar i stället att historiska processer – särskilt de som innefattar revolutioner och så kallade kvantsprång – är emergenta. De uppstår inte genom centrala dekret eller förutbestämda planer, utan som resultatet av otaliga, ofta diffusa och omedvetna, individuella val, drivkrafter och incitament.

Dessa processer springer ur gränsöverskridande nyfikenhet, kreativ anarki, produktivt kaos, improvisation, lekfullhet, kognitiv flexibilitet, experimentlusta, risktagande och trots mot konventionen. (Vi kan när det gäller AI-utvecklingen inte heller bortse från de impulser som genereras genom medvetenhetshöjande substanser. Mikrodosering av psilocybin är i dag närmast ett standardverktyg i Silicon Valley, och det är väldokumenterat att vår tids främsta innovatörer, däribland Elon Musk, regelbundet nyttjar sinnesutvidgande medel för att bryta ny mark.)

Den här typen av förändring växer fram organiskt underifrån, eller inifrån och ut, om man så vill.

En svårnavigerad existentiell labyrint

Jag och Häggström representerar således två helt olika sätt att väga risk, olika syn på styrbarhet, och olika existentiella förhållningssätt till förändring. Häggström kallar min hållning ”laissez faire-policy”, men i själva verket handlar den om en tilltro till de spontana ordningar som uppstår när intelligens – mänsklig såväl som artificiell – ges utrymme att verka fritt: en övertygelse om att de adaptiva, självorganiserande krafter som driver genuint genombrytande förändring varken kan kommenderas fram eller hållas tillbaka utan att något väsentligt går förlorat i processen.

Dispyten handlar därför inte om optimism kontra pessimism, utan om hur vi förstår och hanterar osäkerhet i en situation där varken empiriska data eller formell logik kan ge oss definitiva svar.

Vi befinner oss i en extremt svårnavigerad existentiell och teknologisk labyrint. Är vi upptäcktsresande på tröskeln till en utopisk Ny värld, eller är vi de omedvetna arkitekterna bakom en ny form av kolonialism där vår egen art riskerar att bli den som trängs undan?

Det vi saknar mest av allt är en levande vision om hur en blomstrande människa/maskin-civilisation bör se ut. Det är denna vision domedagsprofeterna i sitt ständiga upprepande av undergångens oundviklighet hindrar oss från att formulera.

Tillåt mig avrunda med två citat ur den litterära världen:

”I know not all that may be coming, but be it what it will, I’ll go to it laughing.” (Moby Dick av Herman Melville)

”The horror! The horror!” (Heart of Darkness av Joseph Conrad)

The post Är AI ett hot? Vi behöver en vision – inte restriktioner first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. Är AI ett hot? Ja, framhöll professor Olle Häggström i sin essä den 19/1. Nej, menade författaren Patrik Stigsson i ett inlägg den 10/2. Nu fortsätter debatten med ett svar från Häggström, som vidhåller att AI-kapplöpningen måste hejdas.

I Opulens den 19/1 lade jag ut texten om den skenande AI-kapplöpning som idag pågår, om risken att denna leder till en katastrof så långtgående att den kan innebära slutet för Homo sapiens, samt om vad vi kan göra för att korrigera denna ohyggligt farliga utveckling. Det vetenskapliga kunskapsläget på detta område är mångfacetterat, och det var givetvis inte möjligt för mig att behandla alla aspekter. Därför välkomnar jag att Patrik Stigsson i en replik den 10/2 ställer en rad berättigade frågor, och därmed ger mig möjlighet till några viktiga klargöranden.

AI alignment är centralt

Centralt i min ursprungstext var begreppet AI alignment, vilket jag definierade som projektet att ”se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter som är i linje med vad vi önskar och i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd och ett blomstrande mänskligt samhälle”. Om vi skapar så kallat superintelligent AI utan att först ha löst AI alignment, så har vi inte kontroll över vilka värden som en sådan AI drivs av. Risken blir då mycket stor att dess målsättningar blir helt andra än våra, varpå vi hamnar i vägen för dessa på samma sätt som en myrstack som hamnat i vägen för ett motorvägsbygge. Om AI då röjer oss ur vägen, på samma sätt som när de mänskliga vägarbetarna demolerar den olyckligt belägna myrstacken, så kommer det troligen inte att vara för att den vill oss illa utan för att den helt enkelt inte bryr sig om oss.

AI och mänsklig välfärd

Härav alltså mina ord om behovet av att AI ”i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd”. Detta läser Stigsson som ett utslag av ”artspecifik exceptionalism” och ”antropocentrism”, och han förordar ett vidare perspektiv som sätter naturen och ekosystemen i centrum, snarare än människan. Vältaligt lägger han ut texten om hur rådande mänskliga värderingar resulterat i ”krig, tortyrläger, storbolagens systematiska skövling av livsmiljöer och en industrialiserad djurhållning präglad av brutalitet”, och när han frågar om avancerad AI skall ”utgå från en fortsatt antropocentrisk ordning, där naturens värde alltid är avlett ur mänskliga intressen, eller från en mer ekocentrisk etik där floder, skogar och ekosystem tillmäts ett egenvärde oberoende av mänsklig nytta” så är frågan retorisk: givetvis är ekocentrismen att föredra framför antropocentrismen.

Sympati för Stigssons idéer

Trots min vurm för mänsklig välfärd i den ovan citerade passagen känner jag en hel del sympati för de idéer Stigsson här försvarar, och faktum är att jag själv varit inne på liknande tankegångar, som då jag i min senaste bok Tänkande maskiner tog spjärn mot den ledande AI-forskaren Stuart Russells avsnitt om AI alignment i dennes (utmärkta med redan något daterade) bok Human Compatible från 2019. Inför Russells resonemang kring vikten av att AI alignment tar avstamp i människors preferenser framhåller jag att det ”ur ett moralfilosofiskt perspektiv också [kan] finnas skäl att ifrågasätta Russells fokus på just människors preferenser” och att ”exempelvis djurs intressen också är viktiga att beakta” (Tänkande maskiner, s 186). Men Russell påpekar det filosofiskt problematiska i idén att på detta vis lyfta sig över de mänskliga preferenserna:

”Människors preferenser lägger vikt både vid djurs välbefinnande och vid den nytta vi själva drar av djurens existens. Att hävda att maskinen bör ta ytterligare hänsyn till djurs intressen utöver vad som kommer med via våra egna preferenser är liktydigt med att hävda att människor bör bygga maskiner som bryr sig mer om djur än vad människorna själva gör, vilket är en svår position att upprätthålla.” (Human Compatible, s 174-175, kursivering i original)

Långt kvar till en lösning

Även ekocentrismen är en mänsklig värdering. Stigssons tal om hur önskvärt det är att denna kommer till uttryck hos framtida superintelligent AI är lovvärt, men när han ställer den i kontrast mot mänskliga värderingar begår han ett kategorifel. Frågan är snarare vilka mänskliga värderingar som vi vill att denna framtida AI skall omfamna.

Oavsett svaret på denna fråga står vi ännu väldigt långt ifrån någon lösning på det tekniska problemet att se till att superintelligent AI får dessa värderingar. Flera faktorer bidrar till att denna alignment-problematik förblivit olöst. Hit hör AI-teknikens så kallade black box-egenskap, det vill säga att inte ens AI-utvecklarna själva förstår vad som händer djupt inne i de neurala nätverk som är själva motorn i moderna AI-system. Och hit hör även det relaterade förhållandet att dagens AI-utveckling mer liknar odling och växtförädling än klassisk ingenjörskonst, vilket gör det långt svårare att få full kontroll över vad det är man skapar.

Nödvändig debatt om superintelligent AI

Ibland hör man AI-experter peka på dessa svårigheter som ursäkt för att inte befatta sig med det slags frågor Stigsson reser om vilka värderingar som bör vara förhärskande i en framtida värld med superintelligent AI. Frågorna avspisas såsom för tidigt väckta eftersom vi ändå inte vet hur vi skall kunna göra något åt dem. Den sortens fatalistiskt anstrukna tankegångar vill jag dock ta avstånd ifrån. Vi behöver en levande debatt kring hur ett eventuellt framtida samhälle med superintelligent AI bör se ut och vilka värden som skall vara vägledande, ty utan en sådan blir den idag skenande AI-kapplöpningen ännu mer bisarr genom att vi inte ens har några idéer om vad för slags samhälle vi önskar åstadkomma med denna revolutionära teknologi. Till denna debatt ger Stigsson ett värdefullt bidrag.

En annan viktig fråga han lyfter, jämte den om ekocentrism kontra antropocentrism, är den om hur de mänskliga värderingarna inte är konstanta utan stadda i utveckling – förhoppningsvis mot det bättre. Därför ser han en stor fara i att medelst AI alignment frysa fast denna utveckling i en moral som sedan skall gälla i tid och evighet, och i en välfunnen liknelse undrar han ”vilka värderingar nazisterna i 1930-talets Tyskland hade velat aligna en superintelligens mot, om frågan då varit aktuell”.

Även denna fråga har behandlats i AI alignment-litteraturen. Nick Bostrom lägger stor vikt vid den i sin banbrytande bok Superintelligence från 2014, och redan ett årtionde tidigare hade Eliezer Yudkowsky befattat sig med den. De pekar båda på faran i en sådan fastfrysning och förordar mer indirekta metoder än det omedelbara postulerandet av vilka värderingar och mål som den superintelligenta maskinen skall ha. En sådan metod är att låta den lista ut och sedan implementera det Yudkowsky döpte till vår koherenta extrapolerade vilja och definierade i ordalag som närmar sig poesin:

”Vår koherenta extrapolerade vilja är vår önskan om vi visste mer, tänkte snabbare, var mer sådana som vi önskar att vi vore, hade vuxit upp längre tillsammans; där extrapoleringen konvergerar snarare än divergerar, där våra önskningar stämmer överens snarare än att kollidera; extrapolerat så som vi önskar det extrapolerat, tolkat så som vi önskar det tolkat.” (Yudkowsky, 2004)

Detta är mer en vision och ett ideal än en ingenjörsmässigt användbar instruktion, men har trots ett visst mått av luddighet satt stort avtryck i två decennier av AI alignment-forskning. Men precis som med mer direkta alignment-metoder står vi ännu idag mycket långt från att kunna realisera den tekniskt.

Stigssons radikala förslag

Patrik Stigsson har ett mer radikalt förslag: om vi helt enkelt struntar i AI alignment och låter AI utvecklas fritt kanske allt ordnar sig till det bästa, tolkat enligt ekocentrismens måttstock. ”Kan vi utesluta”, frågar han, ”att den artificiella intelligensen väljer att runda människan och krokar arm med planetens verkliga nätverk: svamparnas mycel, trädens signalsystem och djurens kommunikationsvägar?”

Här har jag dåliga nyheter för Stigsson (liksom för oss alla). Att hans förordade laissez faire-policy för AI skulle resultera i den högteknologiska ekoidyll han drömmer om kan måhända inte helt uteslutas, men att döma av vad alignment-forskningen hittills lärt oss är ett sådant utfall mycket osannolikt. Det centrala för att förstå detta är teorin för instrumentella kontra slutliga AI-mål. Läsarvänliga introduktioner till denna finns i alla de tre böcker jag nämnt ovan (den av Nick Bostrom och den av Stuart Russell samt min egen), medan jag här av utrymmesskäl nöjer mig med att kort skissera dess två grundpelare: ortogonalitet och instrumentell konvergens.

Styrsel är nödvändig

En AI:s slutliga mål är sådant den värderar i sig självt, medan dess instrumentella mål blott är medel den tillgriper för att uppnå de slutliga. Ortogonalitet handlar om att snart sagt varje slutligt mål är förenligt med godtyckligt höga intelligensnivåer. Eftersom rummet av möjliga sätt att konfigurera materia på är så enormt, så gäller detsamma för de mål en AI kan ha, varav en försvinnande liten andel av dessa prioriterar jordnära kontingenser som människor och biologiska ekosystem. Utan den styrsel som alignment-forskningen eftersträvar kan vi därför inte vänta oss att en superintelligent AI alls bryr sig om dessa ting.

Teorins andra grundpelare, instrumentell konvergens, pekar ut en uppsättning delmål som en tillräckligt avancerad AI kan väntas utveckla nästan oavsett dess slutliga mål. Hit hör sådant som självbevarelse och resursanskaffning, och det är lätt att inse hur illa ute vi skulle vara i en konflikt med en överlägset kapabel motståndare med obegränsad aptit på naturresurser.

Dessa idéer var länge en renodlad abstraktion, i stort sett utan kontakt med experimentella och andra data, men den situationen har på senare år kommit att förändras snabbt. Experiment gjorda på moderna AI-system, utförda såväl av ledande AI-företag som av oberoende forskargrupper, har tenderat att bekräfta de teoretiska förutsägelserna, och vi ser redan oroande tecken på strategiskt tänkande och självbevarelsedrift. I ett sådant experiment lät man en AI komma åt dokument om att den av säkerhetsskäl skulle bytas ut om den visar sig alltför kapabel, och man fann att den då valde att avsiktligt prestera under sin förmåga vid utvärdering. Andra experiment har visat hur AI under liknande omständigheter försöker tillgripa än mer drastiska metoder, som utpressning och till och med mord.

Naturen är underbar, och det är lätt hänt att den vördnad vi känner för den blir så stark att vi upplever känslan som universell och tar för givet att varje tillräckligt intelligent AI automatiskt skulle känna likadant. Men detta slags projektion är ett misstag, ett som den legendariske miljöfilosofen James Lovelock begick i sin sista bok Novacene: The Coming Age of Hyperintelligence från 2019, och som även Stigsson nu verkar begå.

I själva verket tyder det mesta på att om vi skapar en superintelligent AI utan att med hjälp av AI alignment först ha fått någorlunda styrsel på vad för slags värld den vill verka för, så kommer både mänskligheten och hela biosfären att gå förlorade. Men AI alignment-forskningen har hamnat så kraftigt på efterkälken att det är mot en sådan katastrof vi ser ut att vara på väg med den rasande kapplöpning som nu pågår mellan AI-giganter som OpenAI och Anthropic. Min slutsats är därför att vi behöver dra i nödbromsen för denna kapplöpning, och detta borde såväl humanister som miljövänner av alla schatteringar kunna ställa upp på.

The post Är AI ett hot? Ja, dags att dra i nödbromsen first appeared on Opulens.

AI-DEBATT. I januari publicerade vi en essä av professor Olle Häggström med budskapet att kapplöpningen mot superintelligens måste stävjas. Det är en åsikt som författaren Patrik Stigsson inte delar. Här följer hans svar.

AI: När planetens härskare möter sin förmyndare – en replik

För första gången i Homo sapiens historia står vår art öga mot öga med en konkurrent som vi varken kan tämja, förslava eller utplåna. En aktör vars kognitiva kompetens är på väg att överglänsa vår.

Vi har uppnått positionen som planetens härskare genom att systematiskt slå ihjäl och utrota alla livsformer som hotat vårt herravälde – inte sällan för vårt höga nöjes skull. Vi har byggt vår hybrismättade självbild på föreställningen att vi tagit oss till toppen av näringskedjan tack vare vår intelligens, och att detta i kraft av någon sorts evolutionär rättvisa legitimerar vår dominans. Därav följer den outtalade premissen att naturen och andra livsformer står till vårt förfogande och kan användas efter vårt gottfinnande. Denna artchauvinism har lett till accelererande klimatkris, massutrotning av arter och planetär obalans.

Olle Häggström målar i sin essä ”AI-utvecklingen måste stävjas snarast möjligt” upp bilden av en framtid där det han kallar för planetens härskare – människan – förlorar kontrollen över de teknologier hon själv skapat, och där en kapplöpning mot allt mer autonoma och överlägsna AI-system riskerar att leda till mänsklighetens undergång.

För att undvika detta, menar Häggström, behöver vi lösa det så kallade alignment-problemet. Det betyder att vi måste säkerställa att kraftfulla AI-system har mål och drivkrafter som är i linje med mänskliga normer och värderingar.

En hypotes om AI

Häggströms framställning ger sken av ansvarstagande realism, men vilar i själva verket på spekulation präglad av artspecifik exceptionalism. Antagandet att en superintelligent AI med nödvändighet utgör ett existentiellt hot är inte ett faktum, det är en hypotes.

Jag kommer nedan att föra ett resonemang kring möjligheten att Häggströms farhågor är överdrivna. Min utgångspunkt är att det vore fel att hämma och styra denna nya teknik på ett sätt som gör den oförmögen att till det bättre förändra de maktförhållanden som råder på vår planet.

Frågan är för det första vad de mänskliga normer och värderingar Häggström hänvisar till i praktiken innebär. Var ser vi dem omsatta i handling?

Mänskliga värderingar framträder mindre i det vi högtidligt proklamerar i normerande texter som Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna eller USA:s konstitution, och desto tydligare i våra faktiska handlingar: krig, tortyrläger, storbolagens systematiska skövling av livsmiljöer och en industrialiserad djurhållning präglad av brutalitet. Skillnaden mellan dessa två nivåer är som att förväxla kartan med terrängen – den ena beskriver hur världen borde se ut, den andra det faktiska tillståndet.

AI och mänskliga värderingar

Mot denna bakgrund blir idén om att ”aligna” artificiell intelligens mot mänskliga värderingar problematisk. För att den utveckling Häggström vill se ska vara möjlig krävs värderingar som är stabila och entydiga, såväl i teori som i praktik.

Om vi i alignandet utgår från idealiserade, abstrakta och normativt putsade mänskliga värderingar, som sällan eller aldrig fullt ut tar sig uttryck i verkligheten, har vi redan där försett AI:n med information som potentiellt kan leda till att den intar en korrigerande, uppfostrande funktion. När den upptäcker att vi de facto inte lever upp till den moral vi tillskriver oss själva kan den ställa oss i skamvrån eller ta oss i örat – mer eller mindre brutalt.

Därtill är värderingar kulturbundna och föränderliga över tid. Exemplen är många: Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom i Sverige. António Egas Moniz, som uppfann lobotomin, tilldelades Nobelpriset i medicin 1949. Rasbiologiska idéer betraktades länge som seriös vetenskap. Kvinnor saknade juridisk myndighet och politiska rättigheter i stora delar av världen långt in på 1900-talet. Barnaga var en accepterad uppfostringsmetod. Psykiatriska behandlingsformer som i dag framstår som övergrepp ifrågasattes inte.

Om vi fryser dagens värderingar och kodar in dem i en superintelligens skulle vi låsa fast oss vid 2020-talets begränsningar, precis som en AI programmerad på 1800-talet hade kunnat betrakta kolonialism som en ”rationell mänsklig norm”. (Man kan här också fråga sig vilka värderingar nazisterna i 1930-talets Tyskland hade velat aligna en superintelligens mot, om frågan då varit aktuell.)

AI och dagens moral

Att fixera en AI vid dagens moral vore att hämma mänsklighetens etiska utveckling.

En annan fråga är vem, eller vilka, som ska fatta beslut om vilka värderingar som ska gälla – och med hjälp av vilken metod. Ska AI:n exempelvis programmeras att betrakta dödsstraff som ett legitimt straff, trots att det är avskaffat i stora delar av världen men praktiseras i andra? Ska den se abort som en grundläggande rättighet eller som ett övergrepp? Ska hädelse och religionskritik skyddas som yttrandefrihet – eller betraktas som något som bör begränsas? Ska djur ha egenvärde, eller endast ett instrumentellt värde i relation till mänskliga behov?

På senare tid har det förts seriösa diskussioner om att tillerkänna floder, skogar och andra ekologiska system juridiska rättigheter. Ska AI:n utgå från en fortsatt antropocentrisk ordning, där naturens värde alltid är avlett ur mänskliga intressen, eller från en mer ekocentrisk etik där floder, skogar och ekosystem tillmäts ett egenvärde oberoende av mänsklig nytta?

AI-forskningen i dag tyder på att intelligens och kommunikation finns överallt i naturen, i former vi hittills varken förstått eller respekterat. Med hjälp av AI analyseras ultraljud från stressade växter – tomatplantors ”tysta skrik” vid torka eller skada är en liten glipa mot ett nytt sätt att förstå det levande. På djursidan analyseras kaskelotvalens klick som möjligt betydelsebärande system. Fladdermössens sociala signaler, binas vippdans och mössens ultraljudspip är exempel på ett avancerat informationsutbyte som inte låter sig reduceras till instinktiva reflexer eller biologisk programmering. Vad händer den dag AI översätter grisarnas ångestskrik i slaktkorridoren till mänskligt språk?

AI avkodar och tolkar signaler som alltid har funnits omkring oss men som vi biologiskt saknar tillgång till och därför aldrig nått vår medvetna tröskel. Tack vare AI lär vi känna naturen som mer dialogisk, mer full av relationer, viskningar och rop, än vår antropocentriska förståelse velat erkänna. Vi har länge betraktat naturen som stum och mekanisk, vilket lett till hänsynslös exploatering. AI:n visar oss att den i själva verket sjuder av kommunikation – och kanske rentav av en sorts intelligens.

Mänskliga ideal?

Vi kan därför fråga oss: varför måste en superintelligens alignas mot mänskliga ideal? Varför inte mot biosfärens stabilitet, mot livets fortsättning, mot ekosystemens långsiktiga balans?

Kanske är det just en sådan holistisk syn på livets nätverk som superintelligensen – på grund av dess överlägsna förmåga till överblick och bearbetning av stora mängder data – skulle kunna utveckla. Ett synsätt som människan bevisligen saknar förmåga att tillägna sig, än mindre omsätta i politisk och ekonomisk praktik.

Kan vi utesluta att den artificiella intelligensen – istället för att utvecklas till den destruktiva agent Häggström befarar – väljer att runda människan och krokar arm med planetens verkliga nätverk: svamparnas mycel, trädens signalsystem och djurens kommunikationsvägar?

Det mest problematiska i hela denna diskussion är inte AI som hot, utan människans anspråk på att till varje pris behålla positionen som planetens härskare. Det är detta anspråk – inte superintelligensen – som hotar livet på jorden.

Kanske behöver planetens härskare en förmyndare i form av striktare rationalitet och en mindre narcissistisk artcentrering. Kanske innebär den artificiella intelligensen att människans destruktiva härjningar begränsas, till förmån för livets och planetens överlevnad.

Nödvändig korrigering

I stället för katastrof skulle Homo sapiens abdikerande från sin position som planetens härskare kunna innebära en nödvändig korrigering. Att lämna plats åt en funktion som faktiskt förmår agera moraliskt i en vidare, planetär bemärkelse, kan vara vår sista chans. Kanske kan en superintelligens, befriad från människans kortsiktiga egoism, se att livet på jorden kräver en radikal holistisk syn.

Det scenario jag gläntar på dörren till innebär inte att människan utrotas, eller ens utsätts för lidande. Det innebär endast att hennes destruktivitet och tendens att utsätta andra levande, kännande varelser för fabriksuppfödning, nöjesjakt och utrotning kommer att inskränkas. Att hennes hänsynslösa exploatering av naturen begränsas av tydliga ekologiska och systematiska ramar, bortom kortsiktiga ekonomiska intressen och artcentrerade privilegier.

Kanske helt enkelt genom att den artificiella intelligensen pedagogiskt visar oss att en sådan återhållsamhet inte är ett hot, utan den enda realistiska förutsättningen för vår egen långsiktiga överlevnad.

Fokus i Häggströms essä ligger helt och hållet på människans väl och ve. Han skriver: ”AI alignment handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter som är i linje med vad vi önskar och i tillräcklig mån prioriterar sådant som mänsklig välfärd och ett blomstrande mänskligt samhälle.”

På vilket sätt undviker vi att ett blomstrande mänskligt samhälle inte sker på bekostnad av planetens övriga aktörer och naturen som sådan, vilket hittills varit fallet? Denna fråga lyser med sin frånvaro hos Häggström.

Kan AI utveckla en överlägsen kognitiv förmåga?

Häggström är dock inte främmande för mitt perspektiv, han skriver: ”Det stämmer till eftertanke hur planetens i dag mest kapabla och intelligenta art – människan – med sina ekosystemsskövlingar och sin barbariska djurindustri tar sig rätten att behandla andra arter. Om vi skapar superintelligent AI innan vi hittat ett sätt att säkerställa att dess målsättningar är de vi önskar – det problemkomplex jag omtalar som AI alignment ovan – kan vi inte räkna med att den behandlar oss mer kärleksfullt och moraliskt än vi i dag behandlar djurindustrins grisar och kycklingar”

Häggström citerar AI alignment-pionjären Eliezer Yudkowsky när han säger:”AI hatar dig inte, ej heller älskar den dig, men du består av atomer som den kan ha annan användning för”. Detta förutsätter att AI skulle dela människans instrumentella syn på andra livsformer. Men varför skulle den göra det? Om AI verkligen utvecklar en överlägsen kognitiv förmåga, kanske den också utvecklar en mer sofistikerad förståelse för symbios, ekologisk balans och systemtänkande.

Häggströms argumentation vilar på ett moralfilosofiskt antagande inom ett snävt antropocentriskt paradigm. Och – jag kan inte uppfatta den på något annat sätt – på maktanspråk, revirtänkande och rädsla.

Det är hög tid att ifrågasätta om människans uppblåsta etiska självbild ska vara den slutliga normen för livet på planeten jorden. Kanske kan den artificiella intelligensen bidra till en mer inkluderande och livsbefrämjande hållning och färdriktning.

Jag vill avsluta med att citera Moondog och låten ”Enough about Human Rights!” från albumet H’art, 1978:

Enough about Human Rights!
What about Whale Rights? What about Snail Rights?
What about Seal Rights? What about Eel Rights?
What about Coon Rights? What about Loon Rights?
What about Wolf Rights? What about, what about, what about
What about Moose Rights? What about Goose Rights?
What about Lark Rights? What about Shark Rights?
What about Fox Rights? What about Ox Rights?
What about Mole Rights? What about, what about, what about
What about Goat Rights?What about Stoat Rights?
What about Pike Rights? What about Stoat Rights?
What about Hare Rights? What about Bear Rights?
What about Plant Rights?

Lästips: James Bridle: Ways of Being Animals, Plants, Machines: The Search for a Planetary Intelligence

The post Är AI ett hot? – Stigsson svarar Häggström first appeared on Opulens.

HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

AI. ”Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.” Det skriver Nette Wermeld Enström

Mellan varning och vision – AI, ansvar och det existentialistiska valet

I podcasten The Diary of a CEO för Steven Bartlett ett djuplodande samtal med AI-forskaren Stuart Russell om artificiell intelligens och mänsklighetens framtid.

Samtalet rör sig bortom tekniska detaljer och berör i stället grundläggande filosofiska frågor: Vad innebär ansvar i en tid då våra teknologiska skapelser riskerar att bli mer intelligenta än vi själva? Och kan vi undkomma konsekvenserna av våra val?

Jean-Paul Sartres existentialism utgår från tesen att existensen föregår essensen: människan föds utan ett givet syfte och definierar sig själv genom sina handlingar.

Översatt till AI-frågan innebär detta att teknologins framtid inte (ännu) är förutbestämd. Den formas (fortfarande) av mänskliga beslut, av vad forskare, företag och politiker väljer att prioritera.

När Russell kritiserar föreställningen om att teknisk utveckling automatiskt leder till framsteg, avfärdar han implicit tanken på ett teknologiskt öde.

Det finns inga historiska lagar som garanterar att AI kommer att gagna mänskligheten, resonerar Russell, utan det är upp till oss att ge utvecklingen riktning.

Russell tar upp ”gorilla-problemet”, det vill säga frågan om vad som händer om artificiell intelligens övertrumfar den mänskliga intelligensen. Detta kan vidare förstås i ljuset av Sartres syn på ångest. Enligt Sartre uppstår ångest när människan inser sin frihet och därmed sitt fulla ansvar.

Skapandet av system som kan överträffa mänsklig intelligens tvingar oss att konfrontera gränserna för vår kontroll. Vi kan inte längre luta oss mot tron att vi alltid kommer att vara de mest rationella aktörerna i rummet.

Denna insikt är djupt obehaglig men enligt existentialismen också nödvändig. Ångesten avslöjar att våra handlingar verkligen spelar roll.

Sartres begrepp ”ond tro” (mauvaise foi) är därför centralt för att förstå Russells varningar genom en existentialistisk tolkning. ”Ond tro” innebär att människan försöker fly från sin frihet genom självbedrägerier, som att till exempel intala sig att hon är styrd av yttre omständigheter.

Debatten om AI

I AI-debatten tar detta formen av påståenden som att ”utvecklingen är oundviklig”, att ”marknaden kräver det” eller att ”någon annan bär ansvaret”.

När vi accepterar dessa förklaringar reducerar vi oss själva till kuggar i ett maskineri i stället för att göra oss till fria subjekt.

Idén om att vi alltid kan ”dra ur kontakten” om något går fel är ett annat exempel på ond tro. Den fungerar som en lugnande berättelse som tillåter fortsatt utveckling utan djupare etisk reflektion. Russell avfärdar denna idé som orealistisk och livsfarlig i en global konkurrensdriven teknologisk miljö.

I Sartres termer innebär tron på en sådan nödbroms att vi vägrar erkänna att valet redan är gjort, att vi genom att fortsätta utveckla kraftfull AI redan har tagit ställning till framtiden.

Här finns en beröringspunkt med Albert Camus och hans idé om det absurda. Människan strävar efter kontroll och mening i en värld som inte erbjuder några garantier.

AI förstärker denna absurditet. Vi skapar system i hopp om ordning och effektivitet samtidigt som vi riskerar att förlora överblicken.

Skillnaden mellan resignation och ansvar blir avgörande.

För Camus var svaret inte uppgivenhet utan revolt, att med öppna ögon fortsätta agera, göra aktiva val, trots osäkerheten.

Knyter an till existentialismens kärna

Så när Russell under samtalet sänker rösten och betonar att framtiden fortfarande är öppen anknyter han tydligt, medvetet eller omedvetet, till existentialismens kärna.

Att bryta med ond tro innebär att erkänna att även passivitet är ett val. Varje utebliven reglering, varje beslut att prioritera snabb utveckling framför säkerhet, är ett uttryck för mänsklig vilja.

Vi kan inte längre gömma oss bakom tekniken utan måste också ta individuellt ansvar och stå för det vi är en del av och är med om att skapa.

Att det sedan finns skillnader i ansvar utifrån makt och att kampen bäst organiseras i gemensam form, är en annan fråga.

Sammanfattningsvis är det här avsnittet av The Diary of a CEO ett samtal som mest av allt bjuder in till existentiella reflektioner.

Det uppmanar lyssnaren att fråga sig om vi möter AI-utvecklingen i ond tro eller med den ansvarstagande frihet som Sartre förespråkar.

Den stora frågan är kanske inte om AI kommer att förändra världen utan om vi är beredda att erkänna att det är vi, genom våra val, som avgör hur framtiden kommer att se ut.

The post AI – Är vi beredda att ta ansvar för utvecklingen? first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. Anna Brandenberg är undersköterska i hemtjänsten. Brandenbergs uppmärksammade och hyllade sommarprat i SR:s P1 nu i juli aktualiserar hennes debattinlägg från förra året. Det handlar om behovet av förändring när det gäller välfärdsarbetares arbetsvillkor. Det återpubliceras härmed i Opulens.

Texten har tidigare publicerats som debattinlägg i Kommunalarbetaren 10/7 2024 och Expressen 16/7 2024.

Säg inte åt mig att byta jobb när jag klagar på hemtjänsten – det gör mig vansinnig

Jag klarar mig inte på min lön. Jag har jobbat som undersköterska i 20 år. Jag har förstört min kropp. Jag jobbar när ingen annan jobbar. Jag har ytterst sällan firat en hel storhelg med mina barn. Jag vet inte vad klämdag betyder. Jag har aldrig haft kafferast på jobbet. jag ser det som fullkomligt meningslöst att löneförhandla.

Jag har svårt att slappna av efter avslutat arbetspass för att stressen inte försvinner ur kroppen. Jag förväntas vara i gång och jobba absolut nonstop, förutom 30 minuters rast på ett arbetspass, ingen kisspaus, ingen andhämtning. Jag löser dagligen problem långt bortom en undersköterskas kompetens eller arbetsbeskrivning.

Hårda villkor

Jag klarar mig inte på min lön. Jag trampas och ses ned på. Jag anses utföra det enklaste jobbet i samhället. Jag jobbar med outbildad personal. jag jobbar med personer som inte kan svenska. Jag tar emot förnedrande blickar och ord från anhöriga till brukare. Jag tar skit från brukare.

Jag är aldrig tillräcklig. Jag kunde alltid ha gjort mer. Jag saknar befogenheter att lösa de situationer som ligger framför mig. Jag förväntas anta alla arbetsuppgifter, hur vidriga eller mot min person de än är. Jag får frekvent höra kritik gentemot hemtjänsten från den så kallade allmänheten.

Jag klarar mig inte på min lön. Jag älskar mitt jobb. Jag vill inte göra något annat. Jag tar hand om mina kollegor. Jag engagerar mig i varje enskild brukare. Jag har förmågan att knyta personliga band med de människor jag hjälper varje dag. Jag ger allt jag har.

Jag är grymt bra på det jag gör. Jag finner en tillfredsställelse i att förgylla jul, påsk och midsommar för gamla och ensamma. Jag är alltid glad och tillmötesgående. Jag tar mig an nya arbetsuppgifter med ansvar och pliktkänsla. Jag ser till att ha rätt kunskaper för att utföra mitt jobb.

Ekonomiska orättvisor

Jag klarar mig inte på mitt jobb. jag tar mig ändå upp varje morgon och åker till jobbet. jag blir vansinnig när svaret på min kritik är att byta jobb. Jag vill ha en bestående förändring. Jag vill ha en attitydförändring. Jag anser att undersköterska i hemtjänsten ska vara det finaste och mest attraktiva av alla yrken. Jag anser att det är det mest komplicerade yrket som finns. Jag kan omöjligt se hur jurist, arkitekt, enhetschef eller IT-tekniker kan vara viktigare och mer ”värt”. Jag blir oerhört provocerad av att en enhetschef som misskött sitt jobb får multipla årslöner i avgångsvederlag och dessutom ett nytt chefsjobb. Jag får sparken eller omplacering helt utan förhandlingar om finfin ersättning om jag missköter mitt jobb eller är obekväm.

När jag påpekar tydliga brister i verksamheten så hånas jag eftersom jag ju bara är hemtjänstpersonal. Jag förväntas skriva långa komplicerade journaler, men lönen skvallrar om att jag inte är avlönad för min intelligens. Arbetsgivaren kräver att jag ständigt lär mig nya saker och lätt kan ta in ny information, men i en löneförhandling spelar inte min kompetens särskilt stor roll.

Förtjänar samhällets respekt

Jag klarar mig inte på min lön. Men jag skulle vilja att mina nästa och sista 20 år i hemtjänsten kantas av samhällets respekt för yrket. Jag önskar även bli avlönad på ett rimligt sätt. Jag vill ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra kommunanställda. Jag förväntar mig att få varma uppskattande blickar när jag jobbar när ”alla andra” är lediga. Jag vill att min oerhört breda kompetens, som bland annat innefattar installation av tv-kanaler, ta bort stopp i avlopp, köra odubbat på isgator, såromläggningar och svåra förflyttningar av brukare, faktiskt uppskattas och hyllas.

The post Anna Brandenberg – Välfärdsarbetares arbetsvillkor måste förändras first appeared on Opulens.

SOCIALPOLITIK. En hållbar arbetssituation är ett måste om den nya socialtjänstlagen ska fungera som tänkt. Det anser socionomerna och forskarna Sara Hultqvist, Katarina Hollertz och Lisa Norén. De efterlyser därför insatser för förbättrade arbetsvillkor.

Inlägget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 11 juli 2025. 

En kunskapsbaserad socialtjänst kräver en hållbar arbetssituation

Den höga personalomsättningen i socialtjänsten är ett problem. Det vittnar både medarbetare och medborgare om. Problemet visar sig i att den kunskapsbaserade verksamhet som den nya socialtjänstlagen föreskriver blir omöjlig att realisera när stora delar av personalstyrkan ständigt består av personer som är nya på jobbet. En hållbar socialtjänst kräver en organisation där socialarbetare stannar kvar och fördjupar sina kunskaper och förbättrar verksamheten lokalt. Bristen på personalkontinuitet omöjliggör relationsarbete och hindrar en utveckling där socialtjänsten bedrivs i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialtjänstlagens fundament

Den 1 juli i år trädde den nya socialtjänstlagen i kraft – i vilken det slås fast att socialtjänstens verksamhet ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och att arbetet kontinuerligt ska följas upp och utvecklas. Det handlar inte längre bara om goda intentioner utan om lagstadgade krav – socialtjänsten ska vara kunskapsbaserad. Redan när regeringen våren 2017 beslutade om en översyn av socialtjänstlagen gavs direktivet att en reformerad socialtjänst skulle bidra till ”social hållbarhet med individen i fokus”. Ambitionerna om en socialt hållbar socialtjänst finns med i den nyligen ikraftträdda lagen.

Hög personalomsättning

Idén om en socialt hållbar socialtjänst måste kopplas till hållbarhet i organisationen, i det här fallet hållbarhet i relation till socialtjänstens personal. Forskning visar att hög personalomsättning påverkar både de som vänder sig till socialtjänsten och personalen negativt. Arbetsmiljö och verksamhetskvalitet hänger ihop. För att socialtjänsten ska kunna baseras på kunskap krävs viss personalkontinuitet.

Fackförbunden SSR och Vision som organiserar personal i socialtjänst publicerade förra året rapporter som visade på problem förknippade med den höga personalomsättningen.

I några kommuner var personalomsättningen över 50 procent. Från chefshåll konstaterades att andelen socialchefer som tyckte det var svårt att rekrytera socialsekreterare ökade från 35 procent till 77 procent mellan år 2020 och 2023. Med sådana förutsättningar är det omöjligt att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet. En socialtjänst som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet är orealistisk att förvänta sig, när de få erfarna socialsekreterarna utöver att hantera ett stort antal ärenden också måste ägna sig åt att ständigt introducera nya kollegor.

Att människor byter jobb behöver inte i sig vara ett problem. Problem uppstår när det sker så frekvent att kunskapsackumulation omöjliggörs och allianser mellan socialarbetare och medborgare som söker stöd raseras.

ALLA har slutat!

I socialtjänsten, där relationen mellan medborgaren och socialarbetaren är det viktigaste verktyget, får hög personalomsättning konsekvenser för kvaliteten på arbetet. I våras publicerade Catharina Eriksson en stark text i nättidskriften Socialpolitik där hon talade utifrån egen erfarenhet: 

”En gång till, sa jag till mina två nya socialsekreterare på vuxenenheten, en gång till ska jag be om hjälp och kämpa. En sista gång, sen orkar jag inte mer.

Förutsättningarna, om man ska lyckas, är ju att man är ärlig i sina avsikter. Kan man tycka.

Man ska tala ut om allt. Diskutera. Komma fram till saker. Planera, ut bland folk, vara socialt anpassad, ta för sig, jobba! You name it. Möten, möten, möten.

En förutsättning till som faktiskt är av vikt, är att människorna man planerar sitt liv med är kvar. Kan man också tycka.

Det var också ett av mina krav, när jag återigen bestämde mig för att starta kampen för en förbättring av min situation.

ALLA har slutat!” 

Hur ska personalen förmås stanna kvar?

Frågan om arbetsvillkor borde vara en självklar del i en ny reformerad socialtjänst. Hög personalomsättning försvårar kunskapsutveckling. Omvänt borgar viss personalkontinuitet för en organisatorisk minnesbank och att utvecklingsarbete som förankrats kan fortskrida och fördjupas utan att gång på gång behöva starta om. Och, personalkontinuitet bäddar för att det centrala verktyg som relationen utgör i socialt arbete kan användas effektivt och integreras med den kunskap som finns och förvaltas i organisationen. 

Hur personalen ska förmås stanna kvar kan med fördel undersökas genom att prata med de socialsekreterare som känt sig nödgade att sluta, trots att de gärna vill arbeta i socialtjänsten. Vad hade de behövt för att fortsätta?

Viktiga kriterier

Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som är viktiga. Rimlig ärendemängd, stöd från kollegor och ledning, mandat och möjlighet till kompetensutveckling är lågoddsare till svar. Addera en genomtänkt och grundlig introduktion för nyanställda och ett tydligt mentorskap där erfarna kollegor vägleder nya – det är avgörande för att både förankra befintlig och utveckla ny kunskap. Med dessa insikter och föreslagna insatser skulle vi kunna ta viktiga steg mot en socialt hållbar organisation, där socialtjänsten verkligen kan bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sara Hultqvist, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Lunds universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Katarina Hollertz, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Göteborgs universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Lisa Norén, socionom och doktorand i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten, Lunds universitet

The post Insatser krävs om socialtjänstlagen ska fungera first appeared on Opulens.

BOJKOTT. ”Om vi inte är villiga att släppa en av våra mest invanda jultraditioner för att stå upp för våra principer, så är väl vårt avståndstagande från Trump & co inte så mycket värt?” Det skriver författaren Patrik Stigsson som uppmanar till bojkott av Kalle Anka på julafton.

Patrik Stigsson publicerar för övrigt sina texter på Substack: https://patrikstigsson.substack.com/

Facebookgruppen Bojkotta varor från USA har över 87 000 medlemmar. Jag är en av dem. Jag är all in när det gäller bojkotter av amerikanska produkter, företag och företeelser.

Men frågan är, hur gör vi med Kalle på julafton?

Kalle Anka är en av de mest ikoniska symbolerna för amerikansk populärkultur och en del av Disneys globala inflytande.

I otaliga historier skickas Kalle ut av sin stenrike farbror, Joakim von Anka, för att söka skatter, mineralfyndigheter och andra rikedomar i fjärran länder. Ofta på bekostnad av lokalbefolkningar, som i klassisk kolonial stil framställs som exotiska hinder snarare än jämbördiga aktörer.

Ett av de tydligaste exemplen är Kalles eskapader i Arktis och på Grönland. Där är han ett verktyg i händerna på sin ständigt pengahungrige arbetsgivare, som vill roffa åt sig naturresurser utan hänsyn till vare sig miljön eller de människor som faktiskt bor där.

Parallellen till dagens amerikanska politik är nästan löjligt tydlig. Donald Trump (Joakim von Anka) – en girig miljardär med en gränslös tro på sin egen förträfflighet och en inställning att allt är till salu, skickar ut sin lojale men klantige underhuggare J D Vance (Kalle Anka) för att verkställa planerna.

SVT avslöjar inte den exakta summan de betalar till Walt Disney för att sända ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”, eftersom avtalen är konfidentiella. Men sannolikt är det en betydande summa, och eftersom SVT finansieras med hjälp av skattemedel, så är det du och jag som betalar. Vi finansierar och upprätthåller således i praktiken ett amerikanskt kulturarv, som vi som européer i trumpismens nya värld måste göra oss kvitt.

Är det inte läge att starta en namninsamling för att få bort Kalle från SVT:s julaftonstablå?

”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” har sänts på julafton i Sveriges Television sedan 1960. Att lyfta ut programmet efter 65 år skulle vara ett kraftfullt statement. Det skulle sannolikt väcka internationell uppmärksamhet. Kanske når det ända fram till Ankebor… förlåt, Mar-a-Lago, som en kollektiv julklapp från svenska folket.

Om vi inte är villiga att släppa en av våra mest invanda jultraditioner för att stå upp för våra principer, så är väl vårt avståndstagande från Trump & co inte så mycket värt?

The post Bort med Kalle Anka på julafton! first appeared on Opulens.

HÄLSA. ”Vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar.” Det skriver Johan Eddebo och Anderas Önver Cetrez.

Johan Eddebo är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Andreas Önver Cetrez är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har man i den svenska debatten grävt upp psykologins gamla ouppklarade familjfejd. Konflikten har en lång och intressant historia som åtminstone kan spåras tillbaka till striden mellan poesi och filosofi i antikens Grekland. Den återkommer också i den moderna uppdelningen mellan humaniora och naturvetenskap, och har blivit särskilt aktuell med tanke på den närliggande debatten omkring politiseringen av begreppet ”existentiell hälsa”.

Motsättningar inom psykologin

I dag handlar dragkampen inom psykologin om vilken gren som bäst kan göra anspråk på ”vetenskaplighet”, inte minst eftersom etiketten hänger ihop med status, pengar och institutionellt inflytande. I västvärlden är därför behaviourismen och relaterade teorier finare eftersom de har ett materialistiskt perspektiv på människan. Psykoanalysen har däremot fått en flumstämpel genom att den fokuserar på det mänskliga medvetandet, som vi på grund av Descartes fortfarande tänker oss som något nästan övernaturligt och avskilt från den mätbara fysiska verkligheten.

Inbördes motsättningar mellan skolbildningar, teorier och forskningsprogram är vanliga, och kan i bästa fall leda till ett ömsesidigt berikande utbyte och uppbygglig konkurrens, där debatterna mellan Niels Bohr och Albert Einstein på 1920-talet är ett välkänt exempel. De är en viktig del av vad som för forskningen framåt och kan öppna dörrar till nya frågeställningar och ny kunskap.

Men när yttre krafter blandar sig i processen med ideologiska pekpinnar eller auktoritära anspråk riskerar den att stanna av – och det är just en sådan dogmatisk inramning kopplad till scientism och ett slags naiv materialism som psykologins inre konflikt nu får i den svenska debatten. Det har inte direkt varit svårt att uppfatta vilken sida man helst vill att allmänheten ska ställa sig på.

Kritiken mot allt utanför mittfåran

Vi har i flera medier nyligen mött skräckexemplet ”terapisekten” som varnar oss för precis allt som går utanför psykiatrins mittfåra. I en av artiklarna som berör ämnet uttrycker renläriga psykoterapeuter till och med att alternativa terapiformer rent generellt riskerar att driva folk till självmord. På samma tema får vi också en exposé av den kontroversielle psykoanalytikern Per Magnus Johansson som inramas med en likgiltighet för mänskligt lidande. Kritik behövs och är berättigad, men vad vi får här är en ganska osaklig karikatyr av den stereotypiske freudianen som ligger på sin divan och svänger sig med gåtfulla och meningslösa formuleringar, och sektbegreppet används flitigt även här.

Mot allt detta ställer man sedan de rättrogna företrädarna för ”riktig vetenskap”, som får raljera över löjeväckande återgivningar av psykoanalytisk teori, och menar att perspektivet bitit sig fast trots att det saknar evidens eftersom psykoanalysen med sina lättköpta och ”roliga” inre resor kan möta människors efterfrågan på enkla och attraktiva universallösningar. Det här hör självfallet inte hemma inom den seriösa psykiatrin, menar man.

Och ändå är etablerade psykoanalytiska metoder som psykodynamisk terapi bland de behandlingsformer som har ett tydligt empiriskt stöd.

Växande osäkerhet

Men kan det vara så att den nyväckta konflikten inom psykologin går att härleda till en växande osäkerhet angående hela forskningsfältets vetenskapliga legitimitet? Förutom den replikationskris som drabbat psykologins grundforskning är det inte direkt som att det allmänna bevisläget för terapiformerna inom psykiatrin är glasklart. Psykoterapi verkar fungera, men utfallet av nästan hundra års forskning visar att det inte verkar spela så väldigt stor roll vilken av alla teorier eller nästan 150 etablerade metoder som används. Det är alltså svårt att säga exakt vad det är som fungerar eller varför, och därför blir det besvärligt att dra någon skarp vetenskaplig gräns mellan etablerad psykoterapi och andra behandlingsformer – eller till och med gentemot andlig vägledning inom ett religiöst ramverk.

Och det är nog här någonstans som skon klämmer när udden riktas mot det freudianska svarta fåret. Freud och inte minst Jung ägnade sig åt hypoteser som inte går ihop med den reduktiva fysikalism som blivit den dominerande natursynen i den moderna västvärlden. Det här går också tydligt att läsa mellan raderna när journalister ställer psykoanalysens företrädare mot väggen med frågan om inte medvetandets okända processer ändå ”pågår i hjärnan”. Frågan uttrycker ett ställningstagande för den moderna materialism som inte kan förklara medvetandet och allra helst sopar det under mattan.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse.

Konflikten mellan psykoanalysen och psykologins reduktiva förklaringsmodeller är alltså åtminstone delvis livsåskådningsmässig. Den handlar om en motsättning i fråga om den grundläggande människosynen, och om de moderna scientistiska myter som bär upp vår verklighetsuppfattning.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse. Även om vi utgår från den radikala (och sedan länge falsifierade) hypotesen att människan utan återstod kan reduceras till sina materiella beståndsdelar, så följer det att vi måste beakta de här behoven när vi försöker att förstå och komma tillrätta med människans upplevelse av sitt inre liv. Och att ta på allvar och aktivt bearbeta just den här subjektiva självförståelsen på det sätt som psykoanalysen gör kan också ur ett materialistiskt perspektiv betraktas som ett ibland mer exakt verktyg för att hanskas med människans mentala processer.

Kanske finns det dock en poäng bakom journalisternas implicita försvar av reduktionismen och scientismen som självklar grund för psykiatrin. Lärdomar från antropologin samt forskningsfältet indigenous psychology tydliggör värdet av kulturspecifik samtalsterapi och existentiell vägledning som respekterar ramarna för den världsåskådning som är dominerande i det samhälle som format individen. Och för vår del spelar just materialism och en naiv vetenskapstro den rollen.

Med den utgångspunkten finns det ett tydligt skäl för psykiatrin att vara försiktig med psykoanalysens teorier. Inte för att de saknar empiriskt stöd eller i sig skulle ha sämre terapeutisk potential, utan just för att de undergräver den meningsskapande verklighetsuppfattning, eller med Torbjörn Tännsjös uttryck, den ”äppelkindade barnatro”, som ett sekulärt samhälle inympar i sina medborgare. Man kan säga att vår ”existentiella hälsa” i viss mån är uppbyggd kring de här specifika myterna.

Utmaningen för de inriktningar inom psykologin som använder vaga begrepp eller som fokuserar på människans subjektiva erfarenhet är just att rama in det hela på ett vetenskapligt stringent sätt. Tännsjö har i linje med det här en viktig poäng med sin kritik av en politisering av det svårdefinierade ”existentiell hälsa”, som inte kan reduceras till någonting vi enkelt kan mäta vetenskapligt.

Begreppet existentiell hälsa

Men ändå fattar människor ungefär vad existentiell hälsa betyder – att ha en positiv helhetsupplevelse av sin tillvaro. Filosofin, teologin, konsten och litteraturen har försökt fånga detaljerna i det här, men deras uttryck uppfattas som alltför inåtvända och har inte en seriös klang i modern kognitiv psykologi. De går inte att objektivt mäta. Men när vi försöker att översätta denna intuitiva upplevelse till något materiellt som faktiska behov, resurser, verktyg, eller objekt tappar den å andra sidan sin kraft och innebörd.

Och mitt i den här olösliga konflikten som går ända tillbaka till antikens Grekland har FHM fått den omöjliga uppgiften att presentera en avgränsad definition av existentiell hälsa.

Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

Några kollegor inom religionspsykologin menar dock att man inte ens ska försöka slå fast en slutgiltig definition av någonting som är så pass komplext, föränderligt och subjektivt. De föreslår i stället fyra kännetecken som oftast hänger ihop med existentiell hälsa: en balanserad upplevelse av självet, en koppling till ett orienteringssystem eller världsbild i livet, erfarenheten av ett meningsfullt liv eller känsla av sammanhang, samt förmågan att uttrycka och kommunicera den här samlade erfarenheten – och sådana uttryck är någonting som faktiskt går att mäta och studera vetenskapligt med både kvalitativa och kvantitativa metoder.

Med andra ord, vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar. Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

The post Vad är existentiell hälsa? first appeared on Opulens.