SPONSRAD TV. “Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon?” undrar Christian Wåhlander.

Jag har ett sånt där bra tv-abonnemang som gör att man kan bläddra i kanaler i en meny, och sen gå tillbaka flera dagar i tiden och spela upp ett sedan tidigare sänt program.

Den största fördelen med detta är att man kan snabbspola fram och tillbaka i programmet, ungefär som med en gammal videobandspelare. Vilket innebär att man kan sätta hastigheten på 64 gånger den normala när reklamen börjar, och sen efter bara cirka sju sekunder sätta till vanlig hastighet igen – eftersom reklamen då tagit slut!

Underbart! Reklam är att jämföra med djurplågeri och tortyr, så tack att jag kan slippa eländet!

Dock är det svårt att exakt pricka in när programmet åter startar efter ett svettigt reklampass, ofta hamnar jag tjugo sekunder för sent. Då får man spola tillbaka, bara åtta gånger hastigheten denna gång, så att man får mer kontroll.

Stopp!

Och fortfarande är det svårt att hamna helt rätt. Det får bli lite sömmar och skarvar, vilket innebär att jag istället för att hamna i en ocean av stinkande reklam istället hamnar i “Programmet presenteras av…”, det vill säga så kallat “sponsorskap”.

En synnerligen irriterande idé.

Så när man inte har stålar eller lust att satsa på tv-reklam så kan man alltså sponsra diverse tv-program istället. En synnerligen irriterande idé.

Jag kommer ihåg när det hela började för en herrans massa år sen. Då var det en extremt torr och tråkig röst som till exempel läste upp: “Denna programpunkt presenteras av Volvo AB”. Och så en gäspframkallande skylt där Volvos logga var knappt synlig nånstans i mitten. Och därefter började det mer eller mindre sevärda programmet.

Tiden gick, och sponsringen uppträdde även efter programmen, inte bara före. Tiden fortsatte att gå, och det var inte längre bara ett företag som sponsrade ett visst program, utan såväl två som tre. Så småningom började man lägga in lite mer friska och hurtiga, ibland nästan lätt skämtsamma och skönt ironiska röster. Det var inte längre roboten Robert som läste från en skylt, utan unga hungriga härliga skådisar och liknande, som såg sin chans till några anonyma röstsekunder i rampljuset.

Och där är vi nu: fjorton olika sponsorer före och efter nästan varje program. Skrämmande ofta är sponsorn en ost, men det kan även vara en hamburgare, en fjordlax, en elektrisk bil eller en smoothieblandare. Det viktiga tycks vara att det inte på något sätt relaterar till själva programmet som sponsras, och att det är allmänt irriterande och onödigt.

I dessa alltmer växande sponsorblock landar min snabbspolning, och frustrationen växer likt en prärievind i vilda västern. Var det verkligen detta Gud hoppades på när hen skapade människan? Att vissa människor skulle terrorisera andra med intellektuellt förolämpande reklam och never ending sponsorblock före och efter de i allmänhet urusla tv-program jag tittar på när jag är för trött för att göra något vettigt? Och att andra människor i sin desperation skulle skriva eldfängda artiklar om detta fenomen?

Va? Jag frågar igen: Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon? Vilket i själva verket är just vad som tycks ske – allt sedan industrialismen gjorde sitt fruktansvärda intåg med uppstyckning av djur, natur och människoliv.

Jag lyssnar med ovilja på att ännu en ost presenterar ännu ett program, och låter mig sen förflyttas till Ullared, där Ola-Conny och Morgan tar mig med på nya spännande äventyr bland kundvagnar och lagertruckar.

The post Programmet presenteras av en ost first appeared on Opulens.

TANKENS KRAFT. “Aldrig har jag varit i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens i Säffle tillsammans med berättelsens aktörer.” Christian Wåhlander funderar kring de så kallade inre resor som skönlitteraturen orsakar.

Redan som ganska ung upptäckte jag att romanerna jag läste inte alls utspelade sig i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens Säffle. Istället på Platensgatan i Motala, eller på Gröngatan nära domkyrkan i Linköping till exempel.

The post Tankespeglar: Var utspelar sig boken? first appeared on Opulens.

NOVELL. Hon tittade på honom. Förtroende. Det är viktigt med förtroende, tänkte hon. Han lutade sig mot henne.

Det kommer att ordna sig. Som jag ser det så är ni ju i princip helt oskyldig.

I princip? sa hon. I princip? Vad menar du med det?

Ja, ja… oskyldig då. Helt och hållet oskyldig, om ni tycker att det känns bättre?

Som jag sa: ni är ju oskyldig, så allt kommer säkert att ordna sig. Det är jag helt övertygad om. Lita på mig, bara.

Är du verkligen på min sida? undrade hon.

The post Tankespeglar: En rättegång first appeared on Opulens.

INGET TING. Jag har länge tänkt att skriva om ingenting. Och nu är det äntligen dags.

Många tror att ingenting är ointressant, men det stämmer inte alls enligt min erfarenhet. Ingenting är i själva verket intressant.

En fråga man kan ställa sig är huruvida ingenting är någonting i sig själv, eller om det bara är frånvaron av någonting. Och om det är så att ingenting i själva verket är någonting, blir en naturlig följdfundering: vad är i så fall ingenting för någonting?

Om vi börjar med att analysera själva ordet “ingenting” så finns redan där vissa ledtrådar: ingen ting. Eller på lite mer modern och enkel svenska: inte ett ting.

Engelsmännen säger ju no thing, vilket är precis samma sak. Med det som utgångspunkt kan vi tänka oss att själva ordet ingenting har sitt ursprung i att beskriva någonting (något som är ett ting) som inte är ett ting.

Här visar sig nu en motsättning i det hittills förda resonemanget: vi försöker alltså förstå vad något som inte är ett ting är för ett ting!

Det är ju inget ting för tusen bövlar!

Vi kan alltså inte fråga oss vad ingenting är för någonting, utan bör istället formulera problemet enligt följande:

“Vad är ingenting för ingenting?”

Det låter å andra sidan lite ovant och märkligt med en sådan mening, som dessutom präglas av höggradig redundans (ingenting upprepas två gånger på liten yta). Kanske det räcker med ett enkelt:

“Vad är ingenting?”

Förmodligen, så låt oss nu begrava våra gula betar i ingenting, vilket vi enklast gör via ett poem:

Ingenting

Ingenting är det jag tänker på ibland
Ingenting är du
Ingenting är jag

Jag föddes en dag i oktober
men det gjorde ingenting

Jag dog en dag i september
men det gjorde ingenting

När jag levde
gjorde jag ingenting
Ingenting
som någon kom ihåg

Och när jag dog
kom bara kantorn på begravningen
och hon sa ingenting

Hon spelte en trudelutt på sin orgel
tittade spefullt mot prästen
som tömde kalken
men sen hände ingenting

The post Tankespeglar: Om ingenting first appeared on Opulens.

KÖPGLÄDJE. “Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan”, skriver Christian Wåhlander.

Moderaterna vill ju få oss att konsumera så mycket som möjligt. För att hålla hjulen igång så att säga. Vackert så, naturligtvis, enorma flöden av material, från gruvor och oljefält, via fabriker för anrikning och utvinning, sen till fabriker för tillverkning av komponenter, sen till fabriker för tillverkning av produkter, däremellan alltid lastbilar, flyg, tåg, sen till grossist, därefter till varuhus och tobaksaffärer… och sen är det bara att gå ut och shoppa, och en massa finfina jobb har skapats på vägen, och planeten blir mer och mer urgröpt på köpet!

Nämnde jag sopbergen, förstörda sjöar och hav, utrotade djur, slaktfabriker för våra söta grisar och kor, gråtande skövlade skogar och dessutom ett klimat på steroider? Alltså sånt som hänger ihop med vår härliga konsumtionsekonomi?

Nej, det kanske jag inte gjorde, men det beror bara på att jag – i ett försök att efterhärma en äkta moderat – alltid försöker att vara positiv, och se ljuset i tunneln, och förstås anse att glaset är åtminstone halvfullt, till och med när det är fullständigt tomt!

Så kan det bli alltså bli bättre? Nej! Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan.

Ojdå, slut på skruv och plugg – dags att handla upp mig, så att jag kan sätta fast skåpen i köket.

Clas Ohlson ligger i köpcentret Triangeln i centrala Malmö, sju hundra meter från Möllan där jag bor. De har skruv och plugg, och mycket annat därtill, såsom elgitarrer och dammsugarpåsar.

Jag går ner för trapporna från vår lägenhet, öppnar porten och hamnar på Ystadsgatan. Blåsigt som vanligt, det är ju Malmö som sagt. Solen målar husen i starka färger, och folk promenerar omkring. Jag sluter mig till den allmänna mängden av människor, och ungefär där börjar bekymren.

Två snubbar går en meter bakom mig och pratar väldigt högt om tevespel och tentor – och de skrattar så att det skär i luften. Jag stannar och tittar in i ett skyltfönster tills de gått förbi. Aha, dom säljer vattenpipor där inne. Synd att jag inte röker.

På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator.

Jag fortsätter min promenad. Fasadrenovering pågår, och trottoaren är extra smal. En barnvagn står parkerad utanför en köttaffär och gör allt ännu krångligare. Ett äldre par vaggar fram bredvid varandra ett par meter framför mig, tre ungdomar diskuterar högskolestudier bakom mig. Fler skratt som skakar mitt inre. Jag har ännu inte lämnat Möllan.

På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator, och strax är jag framme vid Triangeln. Elsparkcyklar, vanliga cyklar, motorcyklar och bilar med trimmad rallymotor fast maxfarten är 40 km/h åker kors och tvärs och med nöd och näppe lyckas jag undvika bli påkörd när jag går över gatan och in i köpcentret.

Härinne ligger två fik mitt emot varandra. Det ena upplyst på samma sätt som en tandläkarmottagning, med mängder av spotlights och lysrör. Det andra mörkt och murrigt, och med en och annan brun skinnfåtölj. Därefter följer en kaffehandel, en djuraffär, en nagelförlängningssalong, ett par mobiloperatörsbutiker, en köksutrustningsaffär, och så vidare.

Mitt norra öga skådar en Hemtex-butik, där det finns massor av kuddar och dyra filtar i lamslaget skotskrutigt, och en Lagerhausbutik, fylld av glas och trälådor och allehanda kantiga och färglösa praktiska ting.

Och överallt mängder av människor som pratar, skrattar, skriker, står still, springer runt, är i vägen. Allihopa i centrum av kosmos, ensamma på sina resor genom livet, och alla tillsammans just här och nu med mig, som bara vill ta mig till Clas Ohlson oskadd.

Jag tar rulltrappan ned och tar en korg när jag kommer till butiksplanet.

Det finns bara en typ av butikskorg, och den är av storleken maximal. Enorm helt enkelt. Jättebra när man ska handla elefanter och så vidare, det kan jag mycket väl tro. Men något klumpig för den som vill göra inköp av bläckpennor och armbandsklockor.

Jag är inte så ofta på Clas Ohlson, så jag vet naturligtvis inte var det finns skruv och plugg. Jag letar efter nån att fråga, men ser ingen. Irrar runt en stund och fortsätter att leta efter personal, och ser så småningom en så kallad servicedisk. Där står en ur personalen och diskuterar med en kund. Tre andra kunder väntar på sin tur.

Det verkar gå undan ändå, det tycks som om kunden som diskuterar med personalen har fått sina frågetecken uträtade. Men vänta… nej, nu lutar sig bägge mot personalens dataskärm på ett olycksbådande sätt. Går att beställa… men i så fall vilken färg, och hur många, och vilken storlek, och vilket modellutförande i så fall?

Nja, mycket att ta ställning till så här i slutskedet uppenbarligen. De tre andra kunderna verkar inte bry sig alls, detta är bara normalt och trevligt, och de bläddrar runt bland intressanta facebookinlägg på sina mobiler. En av dem börjar plötsligt prata högt, nån ringde visst upp.

Javisst, nä, verkligen? Fy alltså, men vad gjorde du då? Oj, det var ju en tydlig markering, men vad sa han då? Va, vilken skit, så jävla oförskämt, håller verkligen med dig, det gör jag.

Jag tittar mig runt – finns nån annan personal ledig kanske, eller kan man möjligen se skruvavdelningen härifrån?

Hade det åtminstone funnits kölappar hade jag vågat släppa min plats i den stillastående kön, men det finns det inte, och nu har jag en ny stackare bakom mig. Hon ser väldigt deprimerad ut, säkert förstår hon att hon är förlorad i moderaternas glada köptempel för lång tid framåt, bara för att hon inte vet var glödlamporna och skarvsladdarna finns.

Tjugo minuter senare är det nästan min tur, och jag känner hur något som påminner om livsglädje börjar spira i mitt bortdomnade hjärta. Men vad nu? Personalen lämnar helt sonika sin post! Jag och de andra kunderna i kön är helt utlämnade åt våra egna öden, och ingen förklaring till detta plötsliga personalfrånfälle står att få heller.

Det går en liten stund, och jag tar mig om halsen. Har jag något som sitter åt på något sätt? Ett strypkoppel kanske? Nej, jag kan inte känna något, men ändå är jag på väg att kvävas. Obehagligt. Är det alltid så här på Clas fucking Ohlson?

En ny ur personalen dyker upp, det ser ut som om han ska börja gymnasiet snart. Säkert väldigt kunnig i byggfrågor tänker jag glatt. Han visar mig till skruven och pluggen, det var ungefär fem meter bort, precis runt hörnet från där jag stått och väntat på att få hjälp. Är det något annat jag kan hjälpa till med? frågar han.

Jag tänker så det knakar. Det vore kanske klokt att passa på att utnyttja detta läge. Det enda som dyker upp i huvudet är dock bilder på butikspersonal i giljotiner, så efter tio sekunder säger jag tyvärr inte, och ynglingen släntrar tillbaka till servicedisken.

En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika.

Jag lägger ett litet paket skruv och ett litet paket plugg i den jättelika shoppingkorgen. Sen drar jag den efter mig mot kassorna. Förmodligen har någon klåfingrig kund testat Karlssons klister på ett par av hjulen, för den skrapar och låter och drar väldigt snett.

Det är lönehelg, två kassor har öppet och till bägge är det lång kö. Nu gäller det att välja den snabbaste. Jag synar med expertöga kunderna och deras korgar. En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika. De hör aldrig vad personalen säger, har alltid tusen orelaterade frågor, varav vissa om färdtjänst, och ska naturligtvis betala med femöringar från 1973 som inte längre är valida i vårt monetära system.

Den andra kön har å andra sidan ett gäng korgar som svämmar över av varor av blandad sort, vilket inte heller känns särskilt betryggande.

Pest eller kolera, pest eller kolera, och innan jag hinner ta ett steg mot den ena kön blir jag passerad av två stojande barnfamiljer med mängder av leksaker och annat i sina korgar, och dom tar varsin kö.

Inte min dag detta tänker jag och gör uppgivet ett val till slut.

Jag kan efter en stund besviket konstatera att denna åldring är ett mönster av effektivitet när det kommer till att handla på Clas Ohlson, men att min kö däremot är dysfunktionell de Luxe. Ideligen är det varor som inte går att scanna in, och flera gånger byts kassören ut av oklara anledningar, och ibland kan dom inte logga in i kassasystemet – och så vidare.

Till slut blir det ändå min tur, och nästan gråtande lägger jag mina två ynka askar på det breda kassabandet.

”Ojdå, nu brakade kassasystemet helt”, säger kassören. ”Har du Swish?”

”Nej, men jag har cash”, säger jag och försöker pressa fram ett leende.

”Detta är en kontantfri kassa tyvärr, då får du ta den andra kassan.”

Jag vänder mig om och ser en enorm ringlande kö till kassan jag tidigare valde bort på grund av mina fördomar mot åttioåringar, och jag säger att tack så mycket, men jag kommer nog tillbaka en annan dag.

Med en van rörelse skyfflar kassören ned mina ickeinköp i en funktionell och rymlig plastlåda, och ber mig ha en riktigt fin helg.

Jag åker upp för rulltrappan till ljudet av ett larm som nu tjuter för fulla muggar eftersom en stackare som var på Kappahl förra veckan fick med sig nån konstig magnet, i den beiga byxan, som påverkar Clas Ohlsons detektorbågar.

En ström av människor på väg åt olika håll fångar upp mig och det känns som om jag är en kula i ett flipperspel och jag tänker att det möjligen är en mardröm jag fastnat i och jag tänker att moderaternas glada värld nog inte riktigt passar alla om sanningen ska fram, trots att det verkar så kul, allting, i reklamen.

The post Tankespeglar: Som en kula i ett flipperspel first appeared on Opulens.

HÖSTTANKAR. “Någon har fyllt min kropp med ångest, och jag letar efter min magiska trollstav. Var är den? Jag behöver den.”

Jag vaknar som vanligt halv fem om morgonen. Mitt vänsteröga ömmar, det går inte att öppna. Jag kupar handen framför det en stund, det gör inte ont längre och jag tittar mot fönstret. Mörkt. Hösten är här.

Någon har fyllt min kropp med ångest, och jag letar efter min magiska trollstav. Var är den? Jag behöver den.

Det är den som gör allting bra igen. Allting måste få vara bra, jag orkar inte annars. Låt allt vara bra.

Ångesten bor i mitt bröst, där även själen bor. Själen är orolig, vilsen, den har aldrig känt sig hemma på denna planet. Den var kanske inte välkommen från början? Ja, jag minns att min mor vid något tillfälle sa att hon övervägde abort. Sådant kan ju påverka, det kan hända.

Ångesten bor i min mage, där också anden bor. Anden är inte lika lättskrämd som själen, men den påverkas av disharmonin, såklart gör den det. Anden är evig och större än allt, och den läker det mesta om man bara låter den.

Jag letar efter min trollstav, var är den?

Mitt medvetande bor i mitt huvud, och dess uppgift är att lugna själen och säga att allt är bra. Allt är bara bra. Men medvetandet är själv oroligt, tankarna irrar hit och dit.

Var är min magiska trollstav, den som gör allt bra igen?

En timme har passerat, klockan är halv sex, jag tittar i taket. Det är mörkt fortfarande, det är höst. Något glimmar till framför mig, och jag vet nog vad det är – min trollstav är återfunnen!

Jag fattar tag i den och cirklar långsamt med den i luften. Trollstav, åh min trollstav – är allt bra eller är allt dåligt? Svara på min fråga.

Allt är bra, säger jag och låter magin omsluta mig, allt är bra. Ingenting är dåligt, allt är bra, bara bra.

Jag släpper trollstaven och låter den falla mot golvet. Hjärtat börjar slå långsammare, kroppen slappnar av, andetagen djupnar.

Så småningom ringer klockan, och en dag tar så sin början.

The post Tankespeglar: Trollstaven first appeared on Opulens.

MÄNNISKAN. “Men det finns en människa bakom alla dessa attribut och händelser och handlingar, en människa som narrspeglarna aldrig lyckas avbilda”, skriver Christian Wåhlander.

Jag lyckas med något – plötsligt är jag bra. Nu misslyckades jag visst – då blev jag tydligen dålig också.

Jag fick ett toppjobb – oj vad jag är avundsvärd och fantastisk. Jag fick sparken – fy vilken loser jag är.

Jag vann på lotto – vilken vinnare, jag är otrolig helt enkelt. Jag lyckades göra av med miljonerna på bara ett år genom att köpa prylar – jag är så fruktansvärt korkad och värdelös.

Jag hjälper någon över gatan – får medalj av scouterna. Jag snor en kexchoklad som ligger så lockande framför kassan – polisen kommer och blänger argt på mig för att jag är så usel.

Jag är jättesmal – oj så tjusig jag är. Jag blev tjock – usch vilken frånstötande person jag är.

Jag föddes med ett ansikte som skulle fått Bildsköne Bengtsson att bli avundsjuk – jag är värd att lyssna på i alla lägen och får stående inbjudan till alla Sommarprat som nånsin kommer att finnas. Jag föddes med ett ansikte som skulle fått Ringaren från Notre Dame att framstå som Adonis – jag är dömd till ett liv i misär och ensamhet.

Men det finns en människa bakom alla dessa attribut och händelser och handlingar, en människa som narrspeglarna aldrig lyckas avbilda. Och den människan är jag, och den människan är du.

The post Tankespeglar: Narrspeglarna first appeared on Opulens.

PROSA. Christian Wåhlander lär vid det här laget vara ett välkänt namn för flertalet av Opulens läsare. Nu har vi nöjet att presentera en novell han har skrivit i det lite längre formatet. 

Christian Wåhlander är dataprogrammerare till yrket men också en högst skrivande människa. Han skriver om liv, politik och kultur i olika tidningar, bland annat här i Opulens. En av hans pjäser –  Dödsbädden – har spelats på Värmlandsteatern och den 15 oktober sätts den upp igen av Sollefteå amatörteater, vilket du kan läsa om här och även här.

Opulens har nu glädjen att presentera Wåhlanders novell Barnhemmet. Den handlar om två små barn vars mor är en fågel med vingar av renaste glas. Och om en föreståndarinna vars hjärta tycks vara av sten. Hon och personalen gör sitt bästa för att ge alla barn en kärleksfull, men samtidigt rättvis, fostran. Det är inte så lätt alla gånger, med tanke på hur krävande barn kan vara. Krävande och kvävande. Det är en en lång och mörk och väldigt sorglig novell som, trots sitt tema, är kryddad med komik i sann Wåhlanderanda!

CAROLINA THELIN

Barnhemmet

Barnen trivdes inte på barnhemmet. Fönstren var små, och rummen var kalla och hårda, och det var nämligen så att det här barnhemmet var byggt av renaste sten, för det var nämligen på det sättet att borgmästaren i den lilla staden där barnhemmet låg hade låtit uppföra ett barnhem i sten, och barnen trivdes inte där. Ännu värre var naturligtvis att inte personalen trivdes där, för det må ju så vara att barnen kanske inte trivdes så bra i barnhemmet som var byggt av hårdaste sten, men än värre var det naturligtvis att inte personalen trivdes.

Föreståndarinnan trivdes inte alls med sitt jobb överhuvudtaget, hon var helt enkelt dödstrött på både barn och personal, för det var ju faktiskt så att hon hade haft barn omkring sig hela livet, när hon var liten fick hon ta hand om sina odrägliga och bortskämda småsyskon, och när hon blev ungdom blev hon på tjocken, som det hette på den tiden, och så fick hon ta hand om sina egna barn, och de blev några stycken, och samtidigt som hon hade hand om barnen så utbildade hon sig till ett yrke, och hon tyckte under den tiden av sitt liv att det kanske var lämpligt att utbilda sig till att ta hand om barn, så hon utbildade sig till barnpersonal, ett mycket ansvarsfullt och fint yrke, som dock hade den lilla nackdelen, skulle hon komma att upptäcka, att man förutom personalmöten och konferenser och temadagar och studiebesök och lönesamtal med sin föreståndarinna också var tvungen att ta hand om barn hela dagarna, massor av barn som behövde snytas och bytas blöja på och tröstas och lekas med och gullas med och aktiveras och pedagogiseras och metodiseras och psykologiseras med, och när hon blev äldre och kunde få bli föreståndarinna upptäckte hon att personalen också betedde sig som barn, och ungefär i samma veva blev hon mormor och farmor, och naturligtvis ställde hon upp som barnvakt, så gärna, sanningen var ju den att hon älskade barn, man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att barnen var hela hennes liv, dessa gulliga och vackra små skira varelser som så lätt kunde gå sönder om man av misstag råkade tappa dem lite för hårt ibland när sinnet rann över vilket det naturligtvis aldrig gjorde, utom kanske att det hände ibland när ingen såg så noga på att hon råkade tappa ett litet barn ibland, och vem kunde klandra henne för det?

Naturligtvis ingen, eftersom de små barnen var för små för att veta vad klander var, och eftersom ingen annan än de små barnen och hon visste om det, det var deras lilla hemlighet, och innan deras medvetande blev för vaket fick man sluta att tappa dem, för annars skulle de kanske kunna komma ihåg vad som hänt, och skvallra för någon, så naturligtvis kunde man inte hålla på och tappa dem, eller ibland slå dem, visst, det hade hänt ibland det också, men sånt gick inte för sig när de blev för stora, för då fanns ju risken att de skulle förstå vad som hänt, och kanske skulle de då skvallra för någon, kanske skulle de då skvallerbytta bingbång, slickar alla skålar, går från hus till hus och vrålar, dricker sprit och skålar, lägger nät och trålar, bygger hus och målar och vrålar och man fick vara försiktig, mycket försiktig om man skulle tappa de små barnen, mycket försiktig fick man naturligtvis vara, det var ju en självklarhet, en hederssak, självklart kunde man inte tappa dem när de vuxit sig för stora.

Så nog var det illa att barnen inte trivdes på barnhemmet som var byggt av sten, men än värre var det naturligtvis att personalen inte trivdes, och det gjorde de verkligen inte, barnen var naturligtvis gulliga på sitt sätt, dock kanske något krävande ibland, krävande och kvävande, men det stora problemet var nog ändå deras föreståndarinna. Deras föreståndarinna hade ju som alla andra i personalledande ställning gått ett antal kurser i personalledning, och varit på konferenser som handlat om hur man handskas med motvillig personal, och på en av alla dessa konferenser och utbildningar som hon om sanningen ska sägas mest sov sig igenom träffade hon en fantastisk man, och det var mycket olyckligt, eftersom hon ju var gift, och då var det kanske inte så lämpligt att träffa en fantastisk man, en underbar och öm och diskret man, en renlig och diskret och ömsint man, en man som förstod sig på kvinnor, verkligen, en underbar man, han var kock, ja det var han som lagade maten på konferensanläggningen hon en gång var på för några år sedan, och hon hade för länge sedan glömt bort vad konferensen handlade om, men det hade något med vikten av att ge feedback, massor av feedback att göra, kom ihåg att alltid ge feedback, feedback, glöm aldrig det, ge feedback, feedback, och det betyder återmatning på svenska, men eftersom det är ett ord som låter som en gammal skrivmaskin så används istället det vackrare ordet feedback, men det betyder just återmatning, och på den konferensen, hon hade glömt bort vad den handlade om, men det var någonting om feedback, och deltagarna hade bjudits på en underbar anrättning, och hon gick fram till kocken och berömde den fantastiska maten, den smakade helt enkelt så underbart, så underbart, och han hade tittat på henne med en så förtjusande blick att hon smälte ihop i en liten pöl på golvet, en pöl som alla trampade i en liten pöl, och tillsammans rann de in i hennes hotellrum på natten, och det var naturligtvis en förfärlig hemlighet för henne att bära, att hon hade blivit förförd av denne hemska kock, denne hänsynslöse utnyttjande skrupulöse kock, denne kock med sitt charmerande leende, självklart ville han bara ha henne i säng, det var ju självklart, och naturligtvis kunde hon vara attraktiv för det motsatta könet när hon så ville, det var ju tydligt, se bara vad som hade hänt, han kunde inte slita sina lurviga tassar från henne, den liderlige slusken, utan nödvändigt skulle han släpa henne i smutsen på det mest förnedrande sätt, och självklart hade hon aldrig berättat detta för sin man, det var ju alldeles självklart att hon hade besparat honom den upplevelsen av att den kvinna han satte så stor tillit till och själv bedrog så fort han kom åt, han var trött på henne, rejält trött, nej, trött var fel ord, det här var mycket värre än så, det var som något slags mörker, något svart, ja, snarast hat kände han mot denna kvinna som han naturligtvis bedrog så fort han kom åt, det var ju självklart, naturligtvis bedrog han henne, han var ju borgmästaren i den lilla staden, en man med pondus som de små kvinnorna beundrade, de tyckte att han var en mycket ståtlig man, kanske inte när han väl fått av sig kalsongerna, då fick de annat att tänka på, han var ganska hårdhänt, det hade han alltid varit, han tog för sig, och det gjorde honom inget om kvinnorna fick lida en smula, tvärtom, det livade bara upp, men man fick naturligtvis inte ta i för hårt, det fick ju självklart finnas gränser för hur hårt man kunde gå fram, och hans fru klagade och ville inte ha med honom att göra längre, den dumma slynan, så naturligtvis sökte han upp andra kvinnor så fort han fick tillfälle, och han var en riktig charmör, det var han verkligen, en underbar man om han fick säga det själv, en som kunde ta kvinnor, en gentleman, ömsint och diskret, mycket renlig och ärlig, och mycket hårdhänt också för den delen, men det var inget som han skyltade med, så att säga, utan det var mer bara att det var så det var.

Naturligtvis kunde hon inte berätta för sin man om sitt felsteg, och nu hade det ju gått så många år, men tankarna återkom ibland till denne fantastiske kock med sitt strålande leende och charmerande och vinnande sätt, och ibland kom hon nästan på sig med att vilja försöka hitta honom någonstans i landet, bara ge sig av från allting, fly iväg, och träffa denne underbare ömme man, som gick omkring någonstans och kanske drömde om henne han också, kanske han gick omkring någonstans och delade hennes dröm om att åter få träffas, kanske hade de detta gemensamt, drömmen om att åter få träffa varann, och tillsammans fly iväg på ett moln som så sakta landade framför deras fötter, ett moln som de kunde försiktigt och ömt ställa sig på, ett moln som sakta och omärkligt skulle lyfta dem bort från vardagens alla plågor, ett moln som skulle föra dem till ett annat rike, ett annat rike, ja kanske skulle molnet kunna föra dem till den andra sidan, till paradiset, till friheten, kanske skulle det ulliga molnet sakta och omärkligt kunna föra dem över till den andra sidan, kanske skulle de tillsammans kunna låta sig föras över till den andra sidan, den andra sidan, bort från livet och in i det vackra dödsriket, det paradisiska och lockande dödens ljusa och svarta helvete, kanske skulle de tillsammans störta in i helvetet för allt det onda och syndiga de gjort, och hon tänkte på denne vidrige sälle ibland, och hon önskade att hon aldrig hade träffat honom.

Så nog hade deras föreståndarinna varit på utbildningar i personalledning, och ändlösa konferenser om än det ena, än det andra, men hennes totala oförmåga till att kunna ge dem feedback plågade dem mycket. De hade inga stora krav, men feedback skulle de gärna vilja få. Alla behöver få feedback från sina chefer och föreståndarinnor, det är mycket viktigt med både positiv och negativ feedback, det spelar egentligen ingen roll om det är en negativ eller en positiv feedback, det absolut viktiga är feedbacken i sig själv, själva feedbacken i sig själv är viktig, och de fick inte denna feedback, och de upplevde tydligt att de mådde dåligt utan denna feedback, deras ryggar liksom kröktes, och deras klänningar blev grå, och deras ansikten fick rynkor, och deras fingrar kröktes likt klor, och deras ögon började glimma på ett underligt och lite obehagligt sätt, och de började prata konstiga ord, och de väste och drog sig nära varann, och de tisslade och tasslade, och de hade börjat fundera på alla blåmärken som de minsta barnen hade, och ibland hade även de större barnen blåmärken, och det var konstigt hur mycket barnen slog sig i deras barnhem av sten, och deras klänningar blev grå, och det började växa spindelväv i deras mungipor, och de trivdes inte så bra på sin arbetsplats, det saknades helt enkelt feedback.

***

Barnhemmet var byggt av sten, renaste sten, och vid barnhemmets ingång satt det en mässingsskylt med ett namn. Namnet tillhörde stadens godmodige och generöse borgmästare. Inuti barnhemmet fanns ett antal personal, och inuti barnhemmet fanns en föreståndarinna. Men inuti barnhemmet fanns också barn. En del barn var små, och en del var ännu mindre, och en del var lite större. Bland barnen fanns två syskon, en flicka och en pojke. Deras mamma satt i fängelset, och deras pappa fanns inte längre. Deras pappa hade farit upp till himmelen, och han fanns inte längre. Deras mamma hade sett till att pappan inte längre fanns till, hon hade satt en hammare i pappans huvud, och då hade pappan farit upp till himmelen. Ibland när de sov så kunde de se sin pappa fara upp till himmelen. Han hade ett leende som var fastklistrat under näsan, och han satt i en liten segelbåt, och i den åkte han upp till himmelen. Segelbåten var av plast, och alldeles vit, och pappan var blek, och han hade inga kläder på sig, så han var alldeles naken, och pappan var blek, och han hade ett leende fastklistrat i sitt ansikte. Ibland var pappan tvungen att hissa segel, och då vände han lite på sig, och då kunde de se att han hade ett hål bak i huvudet, och ur hålet kröp det fram mörkt, trögflytande blod, och det kröp fram sakta och omärkligt, och man kunde inte se att det kröp fram, men det gjorde det. Det var deras mamma som gjort det där hålet i hans huvud, hon hade varit arg på honom, och så hade hon slagit en hammare i huvudet på honom, och då hade det gått hål i huvudet. Pappan hade blivit ledsen över att få ett hål i huvudet, och så satte han sig i en segelbåt, och for iväg upp till en farbror som hette gud, och den farbrorn skulle ta hand om honom, farbrorn som hette gud skulle tvätta pappans hår, som var brunt av gammalt blod, och gud skulle tejpa ihop hålet och krama pappan så att han blev glad igen, och sedan skulle gud med sin blodiga högerhand ta upp en hammare och slå den i pappans huvud så att det blev ett nytt hål.

När de sov kom ibland en fågel till dem, en fågel som sjöng så vackert, och de tyckte att de kände igen sången, och de tyckte att de kände igen rösten, men de kunde inte riktigt komma ihåg var de hört den där sången, och de kunde inte riktigt komma ihåg var de hört den där rösten. Fågeln hade vita vingar, och egentligen var den gjord av glas, och alldeles genomskinlig, och när den sjöng så hörde de att rösten var klar som kristall, och de hörde att rösten var kall som is, och när de fick höra sången som de kände igen så väl, så frös de, deras kroppar skalv, och de frös, där de låg och sov.

De hade varit vakna en stund, och de satt inte med de andra barnen, utan de satt i ett annat rum, de satt för sig själva. De tittade på varann, men de såg inte varann. De såg ingenting, men de tittade på varann. De såg ingenting alls, men om någon hade gått förbi och tittat på dem just då, så hade denna någon sagt att de tittade på varann, och det gjorde de, men de såg ingenting fast de tittade i varandras ögon, för det var alldeles tomt i deras ögon, och i deras ögon fanns ingenting att se. En solstråle hade letat sig in i det hårda rummet, som var gjort av sten. Golvet var av sten, väggarna var gjorda av sten, och taket var gjort av sten. Det fanns ett fönster i rummet, och det var gjort av glas, men framför fönstret fanns ett galler, och det var gjort av metall. Gallret var alldeles för hårt för att de skulle kunna komma igenom det, hur de än hade försökt hade de inte lyckats, och ibland hade personalen dragit lite på munnen, när de hade sett hur de små barnen hade försökt att komma ut genom gallren, men det var ju helt omöjligt, gallren satt så tätt att de inte fick igenom sina huvuden, endast händerna och armarna fick de igenom, och på så sätt kunde de känna på glaset. På andra sidan glaset så fanns det en annan värld, en värld som inte var gjord av sten, men den världen var inte gjord för barnen, och barnen var inte gjorda för den världen, utan de här barnen var gjorda för det barnhem som var gjort för dem, och det barnhemmet var gjort av sten.

För att rationalisera hade man beslutat att alla barn fick ha sin födelsedag på en och samma dag. Därigenom så undvek man att i tid och otid behöva köpa ballonger och billiga presenter av plast. Det var ett beslut som hade varit lätt att fatta, och både personalen på barnhemmet som var byggt av vackraste sten och föreståndarinnan var överens om att det var det bästa för barnen. Att de en dag om året allesamman fick fira födelsedag. Samtidigt. Föreståndarinnan var den som hade bestämt vilken dag som var den mest lämpliga. Några tyckte att en sommardag kunde vara passande att fylla år på, men föreståndarinnan ansåg att julafton var ett bättre alternativ. Denna kristna högtid, sa hon, är som gjord för ett litet barn att fylla år på. Tänk bara på Jesus. Han fyllde ju år precis på julaftonen, eller kanske på juldagen, men hur som helst, tänk vilken glädje för ett barn att få fylla år på samma dag som Jesus fyllde år? Denna Jesus, denna fantastiske pojke, eller kanske man, eller gudom, eller profet, eller vad han nu kunde vara, ja, död var väl framför allt vad han var, men ändå så levande, hans ande levde ju naturligtvis, ja det var ju självklart, fast kanske inte hans kropp precis, men samtidigt så var han ju Guds egna lille son, fast han levde ju inte längre, han var ju stendöd, fast hans själ levde ju förstås fortfarande, ja, den var ju evig, fast den hade ju inte alltid funnits, eftersom han föddes den där julaftonen för så länge sedan, men icke desto mindre skulle han för evig framtid finnas, eller åtminstone fram till den yttersta dagen, då han skulle skilja agnarna från vetet, på den yttersta dagen skulle syndarna äntligt straffas, då skulle de döda åter uppstå för att få sin dom, på den yttersta dagen skulle Jesus se till att död skulle med död belönas, och Gud skulle stå bakom honom. Eller om de nu var precis samma sak, bara att Jesus hade en fysisk gestalt, vilket han i och för sig inte hade, eftersom han dog för så otroligt länge sedan. Nåja, avslutade föreståndarinnan, vad jag vill ha sagt är ju helt enkelt att det allra allra bästa för våra underbara små barnhemsbarn är att få dela födelsedag med det lilla döda och ruttna Jesusbarnet, självklart är ju detta det bästa för våra underbara små barnhemsbarn av sten, våra små stenbarn, som inget hellre vill än att stenas till döds i vårt fina barnhem, stenas av tegelstenar där någon sakta och omärkligt ristat in det magiska ordet feedback. Feedback är naturligtvis inristat, ordet feedback har någon förstås sakta och omärkligt låtit rista in i de tegelstenar som så sakta och omärkligt faller genom luften mot barnens bräckliga kroppar, så hårt träffas de av de stenar som vi så kraftfullt kastar mot dem, så hårt träffar våra stenar byggda av renaste feedback, att barnen går sönder och blir alldeles trasiga, ja, jag tycker nästan synd om dem, och vore det inte för det att död med död ska belönas, så skulle jag nästan tycka synd om de vidriga små liven.

Allt detta sade nu inte föreståndarinnan till sin personal, och på ett sätt var det kanske tur, för de var nog inte riktigt mogna för den sortens insiktsfullhet, de hade ännu icke nått de nivåer av högtstående medvetande som föreståndarinnan kommit upp till, men var det något att förvåna sig över? Självklart var det inte det, när allt kom omkring så var det ju faktiskt hon som var föreståndarinna, och de som var personal.

Barnen på barnhemmet av renaste och finaste sten lekte och stojade. Fast väldigt tyst och stilla, eftersom personalen allihop var innerligt trötta på barn, och särskilt var den stackars föreståndarinnan trött på barn, och även fast barnhemmet var byggt av sten, så var väggarna till hennes kontor så oändligt tunna, att minsta barnpip hördes in till henne, och när hon hörde barnens röster så blev hon irriterad och upprörd, och då var hon ingen enkel person att tas med, så personalen tystade ned barnen ordentligt, så att en god och lugn stämning skulle råda. Ibland tittade barnen på varann, och när de tittade in i varandras ögon upptäckte de att det fattades något i ögonen, och när de tittade in i varandras ögon så såg de sina egna tårar och sin egen ledsenhet. Så ofta lät barnen bli att titta på varann, ofta satt de bara någonstans på golvet och stirrade på ingenting, och ibland så föll en liten tår ned längs en liten kind, och då stack ibland en liten tunga fram ur en liten mun och slickade upp den. Sakta och omärkligt kunde tåren leta sig ned från ögat längs kinden, och när tåren kom i närheten av munnen så slickade tungan i sig tåren, och ögonen stängdes, och allt kändes mörkt.

***

Två av barnen på barnhemmet var syskon, och deras mamma hade gjort något speciellt, hon hade slagit en hammare i skallen på deras pappa, och så hårt hade hon slagit att han farit ända upp till himmelen. Föreståndarinnan tyckte att det var lämpligt att ge dessa barn en särskilt osentimental behandling, eftersom hon kände sig orolig för att de skulle börja tycka synd om sig själva. Om ett barn tyckte synd om sig självt så var barnet odrägligt och bortskämt, det gällde att hålla barnet i strama tyglar, så att det fick den nödvändiga insikten om att sten är det vackraste som finns. Pojken var underlig, han ville gå och tvätta sig hela tiden, något som han självklart inte fick. Tvål var dyrt, och dessutom var det ju helt onödigt att gå och tvätta sig hela tiden. Hans lillasyster var inte så mycket trevligare att ha att göra med, eftersom hon gick runt och sjöng hela tiden. Ja, inte högt, naturligtvis, inte högt, men man kunde ändå höra något som lät som sång som trängde fram ur hennes mun om man lyssnade noga, eller egentligen hördes det ingenting alls, men man såg på hennes mun och hennes ögon att hon faktiskt sjöng, och det höll hon på med hela tiden, så hon var minsann inte så god att tas med hon heller, den lilla satungen.

Barnhemmets matsalsmöbler var tillverkade i ett ljust träslag och mörka vaxdukar täckte borden. Golvet var av sten, väggarna av sten och taket var av sten. Lite ljus letade sig in i de små gallerförsedda fönstergluggarna, lysrörsbelysningen gav det mesta ljuset. En personal stod och slog på en liten gong gong i hallen utanför matsalen och upprepade ordet mellanmål mellanmål mellanmål med neutral röst. Barnen samlades i en liten kö framför henne och när alla barnen var där slutade hon med mässandet. Hon sträckte på halsen för att se om resten av personalen var på väg men hon såg dem inte. Förbaskade fikakärringar allihop. Hon brukade själv sitta i det längsta innan mellanmålet, sörpla i kaffemuggen, tugga lite på en smulig kaka, nicka lite då och då, kanske le ibland, säga men jaså, nej, det trodde man väl aldrig, ställa ned koppen och tankspritt röra i den, höra gong gongen som förkunnade mellanmål, titta ut genom fönstergluggen, lyfta koppen igen, sörpla sörpla. Fikarummet var viktigt för personalen på barnhemmet, det var här man kunde koppla av och nästan vara sig själv, man slapp kraven från barnen, och oftast slapp man föreståndarinnan, för hon var nästan aldrig i fikarummet. Hon höll sig mest på sitt kontor och planerade verksamheten och la upp budget. Det var hennes uppgifter och hon skötte dem väl. Hon hade också till uppgift att vara en teamleader och ge feedback, men hon ansåg att man fick prioritera sitt arbete efter bästa förmåga, och just nu gick hon igenom alla barnhemmets inventarienummer. Varje liten möbel, varje liten köksmaskin, varje nästan allting hade ett unikt inventarienummer. Dessa var hon med jämna mellanrum tvungen att gå igenom för att se att de stämde. Ibland kunde det hända att någonting nytt köptes in, kanske en pall. Då skulle denna pall ha ett nytt inventarienummer. Ett unikt. Någon gång kunde något kasseras på grund av att det var väldigt slitet. Då skulle även inventarienumret destrueras enligt en särskild process. Alla dessa omständigheter ledde till att det kunde bli en väldig röra bland inventarienumren om man inte riktigt noga såg upp. Och det ville föreståndarinnan till varje pris undvika, ty ordning och reda var den grund på vilket samhället och barnhemmet vilade.

I fikarummet kunde personalen koppla av och nästan vara som de var. Ibland kom nån liten knatte och krafsade på dörren till fikarummet, men det störde dem inte så mycket. Någon gång hade ett barn kastat en kloss på dörren när de satt där och kopplade av, och då hade de alla blivit mycket upprörda och tagit barnet i örat och gått iväg med det till föreståndarinnan som också hon blev mycket upprörd eftersom hon inte ville bli störd och bad dem klara av situationen på egen hand. Hon var mitt inne i en inventarienummertabell. Personalen hade då blivit mycket besvikna på sin föreståndarinna, meningen var väl att hon skulle hjälpa till i just såna här extrema situationer, varför fanns hon aldrig där för dem. Det hela hade slutat med att personalen band fast barnet på en stol i leksalen inför de andra barnen och uppmanade dem att hjälpa personalen straffa det elaka barnet. De fick en halvtimma på sig, en av personalen tog tid. Det gick lite trevande i början, men efter att en personal hotade dem med stryk började det ta fart. Personalen klappade händerna i snabb takt och ropade heja heja heja för varje spottloska som utdelades, varje spark, varje leksak som träffade det liggande gråtande elaka lilla barnet, ja det gick så bra att de fick bryta lite innan halvtimman var slut, eftersom barnet börjat blöda ymnigt ur munnen. Det berodde på att en fantasifull liten flicka drog ut två tänder på det med en tång från förrådets verktygslåda, och en del tandkött följde med på köpet.

Det elaka barnet gurglade blod och hostade och skrek och grät och bar sig åt så det var skamligt att se det, och de lossade det från stolen och lyfte upp det och ruskade det och skrek åt det att sluta åbäka sig. Sedan släpade de in barnet i duschrummet och klädde av det alla kläderna och gjorde rent det överallt med hjälp av en hård borste som gjorde att huden blev alldeles rödstrimmig. Blodet ur munnen fortsatte att strömma och de visste faktiskt inte riktigt vad de skulle göra. En personal kom på att man kunde öppna en blöja och plocka ut lite av det sugande materialet i den och peta in i munnen där det blödde mest. Det hjälpte faktiskt, de andra personalen skulle komma att se henne med andra ögon för hennes uppfinningsrikedoms skull i flera dagar.

De torkade barnet, klädde på det och skickade in det i leksalen igen med orden spring och lek med dina kamrater nu, vi glömmer det här för den här gången, men gör inte om det, kom ihåg det, när vi fikar vill vi vara ifred. Senare kom det fram att det var ett annat barn som kastat klossen, men det spelade ingen roll tyckte personalen. Huvudsaken var ju att de hade fått dela ut ett litet straff.

Hon tittade efter sina kollegor, men de satt väl i fikarummet och sörplade. Uppgivet nickade hon åt barnen att gå in. De satte sig på sina platser. Det äldsta barnet gick till en bänk där mellanmålet stod framme. Knäckebröd och vatten. Nyttigt och gott. Smör och margarin gav farliga halter av blodfett, ost likaså. Vatten var den finaste drycken på jorden, så ursprunglig och livgivande. Det äldsta barnet dukade fram korgarna med brödet och vattenkarafferna och glasen och assietterna. När allt var framdukat och barnet satt sig skrek personalen åt dem att vara tysta. De var redan tysta, men hon gjorde detta i förebyggande syfte. Och nu är det dags för bordsbön, knäpp händerna. Gode Gud som i himmelen är, välsigna denna rika och goda och välsmakande måltid som vårt fina barnhem av hårdaste sten erbjuder oss alla. Låt oss njuta till fullo av den arom knäckebrödet avger i våra munnar, och låt våra själar sköljas rena av vattnet vi läppjar. Välsigna vår underbara personal på barnhemmet, och vår kunniga och rättvisa föreståndarinna. Välsigna också de stackars barn som inte kan få äta sig mätta varje dag, och låt dem komma till Ditt rike så fort som möjligt så att de slipper lida. Straffa också de barn som varit elaka mot vår personal idag, ge dem magplågor och sjukdomar som straff för att de varit så dumma. Amen.

Att hålla i mellanmålet var en plikt som inte alltid var lustfylld, men att få leda bordsbönen var något som gjorde varje personal rörd, och en tår sökte sig stilla ned för personalens kind. Så vackert livet ändå kunde vara. Så underbart. Ett barn sträckte sig mot ett knäckebröd. Ajajaj! sa personalen. Vad har jag sagt? Har jag inte sagt att ni ska vänta på att jag säger varsågod och ät innan ni lägger era snuskiga små labbar på maten? Nu hade den övriga personalen äntligen fikat färdigt, och en efter en kom de in i matsalen och satte sig på sina platser. De märkte hur den personal som ledde mellanmålet njöt av att få tillrättavisa de otäcka och krävande små liven, och de såg att detta var gott. Samtidigt ville de att något hemskt skulle hända henne eftersom alla i personalen innerst inne hatade varandra. Därför satt de där och hoppades i sitt inre att hon skulle förlora kontrollen och förnedras inför den övriga personalen och barnen. Förlåt sa barnet och drog tillbaka handen. Förlåt snälla fröken personal heter det, sa den arga personalen som ledde mellanmålet denna dag. Ja, sa barnet. Säg det då för Guds skull sa personalen då. Vadå sa barnet. Då blev det för mycket för personalen, och det måste man förstå att ett sådant barn som bara vill bråka och förstöra måste få ett rejält straff. Personalen gick fram till en hurts och tog fram en metallsked ur översta lådan. Sedan gick hon fram till barnet som redan höjt händerna till skydd över huvudet. Ta ner händerna. Barnet gjorde icke så. Ta ner händerna sa jag. Såja, så ska det se ut! Hon slog så hårt hon kunde med skeden rakt uppe på barnets hjässa. Och våga inte gråta sa hon till det lilla barnet. Du är ingen bebis längre även om man kunde tro det som du beter dig. Fy skäms på dig sa hon och avslutade med en rejäl örfil så att barnet ramlade ned på golvet. Hon vände tillbaka till sin plats. Varsågod och ät sa hon och tittade nöjt på sina kollegor som gillande nickade tillbaka. Så ska en slipsten dras tänkte de alla. Det gjorde hon bra, det måste man säga tänkte de. Själv kände hon sig lycklig och knaprade glatt på det hårda knäckebrödet.

The post Novell: Barnhemmet first appeared on Opulens.

NOSTALGI. “Någon har bytt ut alla människorna också, jag känner inte igen en enda.” Christian Wåhlander vandrar på gatorna i sin hemstad och förundras.

Jag strosar runt på Motala torg. Kullersten och här stod Bengt Bedrup med sin mikrofon och startade ett cykellopp, Vättern Runt. Kring torget låg tre stora varuhus: EPA, Tempo och Domus. Alla med flera våningar och med massor av kläder och leksaker och precis allt man kan behöva.

Ja, detta var på sjuttiotalet förstås. Nu finns inget av dessa varuhus kvar någonstans i landet. Tempo urvattnades till Åhlens, Domus blev Coop Forum, och EPA med sin berömda kvalitet försvann helt.

I köpcentrumet Bråstorp i utkanten av Motala samlas nu ICA Maxi, ÖoB, Rusta, Elgiganten och så vidare. Och Bråstorp är inte särskilt vackert i sig, till skillnad från Motala Torg, utan hela stället är skapat för stora varuhus.

Jag tar en promenad längs Strandvägen mot Charlottenborg. Hoppsan, nu korsas Motala Ström och Göta Kanal plötsligt av en väldig bro som jag aldrig sett tidigare.

Någon har bytt ut alla människorna också, jag känner inte igen en enda.

Datorer hörde man bara talas om och de var då av en lägenhets storlek ungefär.

Hur såg världen ut på sjuttiotalet egentligen? Bilarna var splitternya även då, det kommer jag ihåg. Jag tänkte också att det är nog svårt att utveckla modellerna så att de ser ännu mer moderna ut, men såhär i efterhand måste jag erkänna att det uppenbarligen gick.

Det fanns ju inga mobiltelefoner, det är ju självklart. Datorer hörde man bara talas om och de var då av en lägenhets storlek ungefär. Sociala medier fanns inte, men här och var satt nån nazistisk lapp uppe med ett hakkors på. Fast då tänkte man bara att oj, här har vi en enskild galning som hamnat snett här i livet, och så var det inte mer med det.

Sossarna styrde fram till 1976 då en sur gubbe vid namn Gösta Bohman tog över makten med sitt Moderaterna (tidigare Högerpartiet), tillsammans med den piprökande Thorbjörn Fälldin för Centerpartiet (tidigare Bondeförbundet) och Per Ahlmark för Folkpartiet (sedermera Liberalerna). Sedan dess har högern och sossarna växlat hej vilt om att ha makten i vårt kära Sverige, så alla som säger att sossarna har styrt och ställt i landet efter eget huvud i hela vår moderna historia har fel.

Om man jämför till exempel en hundraårsperiod på vikingatiden med den senaste hundraårsperioden i vår värld så slår det mig att barndomens landskap förr var möjligt att besöka även som gammal. Nu är allt förändrat, då var ingenting förändrat. Kanske nån hade kommit på ett innovativt sätt att hyvla årorna på. Träden hade växt en del förstås, och nya träd hade tillkommit dessutom.

Hundratals djurarter hade inte hunnit utrotas, plastavfall hade inte bildat en ö av Frankrikes storlek i Atlanten, bilmodeller hade inte utvecklats från en skraltig träskrinda med ångmotor till BMW Monster-SUV med rätt att accelerera från noll till hundra på fyra vrålande sekunder mellan trafikljusen. Modet byttes inte ut varje år, silikoninsprutningar och botoxfyllningar och plastikkirurgi seglade inte upp från inget till samhällsnorm på ett par decennier – och så vidare.

Jag går på den nya bron som löper över Motala Ström och Göta Kanal, och jag tycker att det känns som om jag vandrar i en dröm. Det går inte ihop, jag svävar i luften över vattnet, och min blick söker sig till solnedgången och strålarna från den stora stjärnan värmer mig inte längre.

The post Någon har rivit barndomens landskap first appeared on Opulens.

TV-KVÄLL. Christian Wåhlander skriver om statistik, verkliga förhållanden och andra fejknyheter.

Utmattad efter en lång arbetsdag sätter vi oss i vår violetta soffa och slår på teven. Min fru vill ibland titta på nyheterna för att “hänga med i vad som händer”, men där sätter jag en tydlig gräns och går iväg och diskar en stund istället. Lite musik från en dedikerad Spotify-högtalare från Philips slår ut det odrägliga babblet från nyhetsredaktionen, och när det sista glaset är skinande rent och avtorkat återvänder jag till soffan lagom till vädret som presenteras av en flottig liten streber i kritstrecksrandig kostym.

The post Tankespeglar: Och mördaren är förstås en kvinna first appeared on Opulens.

ETT SANDKORN. Jag föddes en vacker höstdag i oktober, regnet föll och det var storm. Min mor tittade på mig och tänkte att nu blir det problem.

Naturligtvis hade hon rätt. Jag blev annorlunda, och min första mening – som jag formulerade vid fyra månaders ålder – var: Mor, finns det rymdmänniskor?

The post Tankespeglar: Jag har sett rymdmänniskor first appeared on Opulens.

NOVELL. “Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här. “

Allt började en kväll för några månader sen. Jag var ute och promenerade och lät solens strålar färga mig varm och nästan vacker.

Träd, ja, och en och annan buske kantade vägen. Små blå, mörkröda och purpurfärgade blommor vajade stillsamt i den ljumma vinden, och jag hörde svaga ljud från ett litet djur. En fågel misstänkte jag.

Så ynkligt det lät!

Jag var ute och promenerade men det där lilla pipet fick mig att stanna.

Så jag vände om och gick in i snåren. Långa missfärgade grässtrån klibbade fast på byxbenen, och ljudet blev starkare.

Strax var jag framme vid lätets källa, och mycket riktigt var det en fågel. En oansenlig gråspräcklig sak, med alldeles svarta och blanka ögon. Den såg inte frisk ut, jag tog upp den i handen.

När en vild fågel är alldeles foglig och liksom tam, då vet man att den är mycket sjuk.

Jag förde den nära mitt ansikte, och jag pratade med den en stund. Inte så många ord, och orden blandade jag med tystnad.

Den pep då och då, men allt svagare. Den blundade, och efter en stund slutade den andas helt och hållet. Den dog i min hand.

Ja, så gick det till, och jag la försiktigt ned den på marken där jag hittat den. Jag tänkte att den skulle åter till sin moderjord, att cirkeln skulle slutas, att den kanske en dag skulle få vara en del av annat levande och spirande.

Jag täckte den med några fjolårslöv, liksom bäddade ned den, som om den skulle sova nu, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

Jag stod där och tittade upp mot trädkronorna, solen var på väg mot mörkret, den lilla fågeln var död. Jag blinkade några gånger och strök bort en tår från kinden med min sträva handflata.

Ja, det var så det började, och jag visste inte att något börjat utan fortsatte min promenad.

Ofta är det så, man vet inte att något just börjat, livet är så otydligt, saker sker hela tiden parallellt, det går inte att hålla reda på alla trådar, och hur ska man veta vad av allt som är viktigt?

Och hur ska man veta om något började, eller om något just fick ett slut?

Jag bryggde lite kaffe när jag kom hem till huset, sen satte jag mig på verandan och lyssnade på det svaga surret av flygande insekter.

Tänk att hela världen är så fylld av liv. Det finns liv precis överallt. Jag höll upp handen framför mig, handen som nyss hållit en döende fågel.

En död fågel.

Det finns liv överallt, och jag sörplade i mig kaffet.

När jag reste mig för att gå in i huset tyckte jag mig höra ett underligt ljud. Med underligt menar jag oförklarligt, för det lät som en människoröst, och det fanns inga andra människor där än jag.

Det lät som om rösten viskade mitt namn, ja, det var så det lät.

Jag gick in i huset, ställde koppen på diskbänken och fortsatte in i sovrummet. Tog av mig kläderna och bäddade ned mig så att jag skulle kunna sova gott, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

När jag vaknade på morgonen, hårt invirad i lakanet, gjorde jag en förskräcklig upptäckt. Jag insåg med en stigande känsla av fasa att jag inte visste vem jag var!

Mitt tidigaste minne kom från gårdagskvällens promenad, då jag hörde den lilla fågeln.

Mitt namn hade viskats till mig av en röst, det kom jag också ihåg. Ett namn och en kväll, det var jag.

Ett namn och en kväll.

Jag steg upp och försökte ta reda på mer om mig själv. Plånboken borde ju innehålla identifikationshandlingar med mera, men nån plånbok fanns inte. Jag slet ut lådor för att hitta anteckningsböcker, men tydligen skrev jag aldrig ned nånting. Bokhyllor skvallrar om personligheten sägs det, men den enda bokhyllan jag hittade var tom, sånär som på en gammal bibel.

Jag bläddrade i den i jakt på nedklottrade ord i marginalen, men utan framgång.

Ett papper föll ur den under bläddrandet, men det var bara en notis från en gammal dagstidning, en notis om en serie bestialiska mord. Förmodligen hade jag köpt bibeln i ett antikvariat – inklusive notis, väl dold bland alla sidorna.

Jag dukade fram en enkel frukost, och åt utan egentlig aptit. Tankarna flög runt i köket som små gråspräckliga fåglar, och mitt hjärta jämrade sig i bröstet.

Sen befann jag mig ute på tomten, jag satt på knäna framför en rosenbuske och rensade ogräs. Ogräset slängde jag i en flätad korg, som redan var halvfull. Jag tittade åt sidorna och insåg att jag måste ha hållit på en bra stund, för jorden var bearbetad och mörk längs en lång sträcka som följde baksidan av huset.

Jag fortsatte rensa ogräs en stund, och sen tömde jag avfallet i komposten, som jag blandade och luftade med hjälp av en grep. Det minns jag.

Vindrutorna var nedvevade, och jag for fram i en hiskelig fart på vägen. Det dånade av den infarande luften, och det slog mig att jag körde utan körkort. Om inte körkortet låg nånstans i bilen, vilket jag betvivlade. Vem förvarar sitt körkort i bilen? Jag undrade vart jag var på väg, och varför jag hade så bråttom.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik.

Därefter satt jag på verandan och åt kvällsmat, lyssnade till det stilla surret av insekter, och såg luften forma mitt namn med sina spruckna läppar.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik. Jag satte mig upp i sängen och gnuggade ögonen.

Poliser störtade upp för trapporna, de intog min fästning.

De slet tag i mig och satte på handbojor. En av dem slog mig hårt med batongen över revbenen, jag tumlade bakåt. Anklagelser spyddes över mig, men jag kunde inte riktigt tolka alla betydelser. Jag försökte berätta för dem att jag var oskyldig till alla lagbrott som existerade.

Ska jag bo hos er nu, frågade jag, men jag fick inget svar. Jag blev nedtryckt i ett baksäte, och så for vi iväg.

Några dagar därefter fick jag höra att de hade hittat resterna av en man i bakluckan på min bil, och sju människoskelett vid utgrävningar av min tomt. Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här.

Det är en sluten avdelning, jag känner mig inte fri, jag träffar en psykiater en gång i månaden, skötarna hånar mig, jag tvingas upp klockan sex på morgonen, äter en oaptitlig frukost, sitter i ett kalt rum och väntar på ingenting, serveras lunch som smakar storkök, går tillbaka till rummet, väntar på mitt liv, tvingar i mig en gråaktig middag, och skeppas sen i säng.

Sprutor, ja, tabletter, ja, och så tittar jag ibland i min hand, och då ser jag en fågel ligga där och skälva, liksom alldeles tam, med svarta blänkande ögon.

The post Tankespeglar: Fågelmannen first appeared on Opulens.