TRÖST. ”Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande,” skriver Cecilia Persson i en text om vårt behov av tröst. 

När min älskade moster dog när jag var tjugo år tröstade Anna Rydstedts diktsamling ”Genom nålsögat” mig genom en lång och plågsam sorg.

”Mörker ännu över byn.
Gråt ej, lilla vilja
du skall bli stark och stor.”

Anna blev en vän som jag kunde vända mig till. Hon följde med mig på en lång och öde väg i saknad som lämnade ett stort tomrum. Kanske är det just därför som hon blev en av mina älskade poeter. Dikterna blev på riktigt och när jag läste Jan Olov Ulléns biografi om henne ”Kära, kära verklighet” några år senare förstod jag även att hon led av svår ångest som jag förmodligen kände i hennes dikter förblindad av min ångest och smärta. Dikterna blev själens ledstjärna bortom nuet och ännu i dag är efter att ha läst mängder av diktsamlingar är ”Genom nålsögat” den som kallar på mig.

Jag kan ha fel, men jag har en känsla av att läsa och skriva som tröst och terapi har blivit lite undanskuffat. Det är inte riktigt ”fint” att läsa dikter, någon rad i en tidning, höra något klokt på tv, en prästs predikan som gör vardagen lättare.

Identifikationen med orden som bär oss genom mörker och ljus. Igenkännandet. Jag ser dig och vi möts i jag och du. Att berätta för en vän vad det stod i tidningen som blev angeläget att dela och prata om. Ett gränslöst behov av att bli sedd.

Språket kan bekräfta i en värld där människor känner sig obekräftade. Poesins betydelse framgår tydligt när det gäller begravningsannonser och hur omsorgsfullt dikterna väljs för att berätta något viktigt om den avlidnas personlighet och liv. Det är mycket vackert att orden kan få den betydelsen för oss. Som minne. Som tröst. Som terapi.

Det syns också tydligt på sociala medier hur flitigt orden används för att förmedla något väsentligt om vad man känner och var man befinner sig.

Rumi kan vara en andlig vägledare. Karin Boyes ”visst gör det ont” och Nils Ferlins ”barfotabarn i världen”, kan spegla hur man själv känner sig. Något som är vanligt är att dela citat med starka bakgrunder som ger budskapet en förstärkning i viljan att nå ut och dela samtalet om livets olika skepnader tillsammans med andra.

Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst” gavs ut postumt av Olof Lagercrantz 1955. Den ursprungliga novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” som publicerades 1952, tycker jag har en starkare betoning just i ”omättlig”. Dagerman tog sitt liv 4 november 1954 och det vittnar om hans eget omättliga behov av tröst.

Vi behöver alla tröstas ibland, men för en del av oss är sökandet efter tröst livsnödvändigt. Det skaver plågsamt i själen. Vi förstår inte alltid varför det uppstår en känsla av att vara ensam och utsatt i existensen. Orden synliggör det och kan skapa en delad gemenskap över det som gör ont. Vi känner oss mindre ensamma. Vi kan klara saker tillsammans. En roman kan peppa att kämpa mot orättvisor. En psalm kan förstärka tron. En dikt kan göra oss lyckliga. En schlager får oss dansa och sjunga. Det spelar mindre roll var orden kommer ifrån ‒ huvudsaken är att de når oss.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser.

Jag höll för några år sedan en skrivkurs i terapeutiskt skrivande och gemensamt för alla deltagarna var ett skriande behov av att berätta om vad de upplevt som vållat djupa sår och som behövde språkets hjälp för att bearbetas. Livsberättelserna som talar om att jag och mitt liv finns. Ämnena kunde vara våldtäkt, depression, en död mamma, bli övergiven i kärlek, gå in i väggen på jobbet, ett knarkande barn, vännen som svek…

Skrivande som terapi således och frågan är om inte den aspekten finns närvarande i allt skrivande? Det är mer eller mindre tydligt i böcker och karaktärerna kan vara självbiografiska eller fiktiva men energin framstår ofta som personlig. Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv” där Olof är Eyvind själv, är ett exempel.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser. Nästan som ett slags ”jagets pornografi”. Men, egentligen är väl det naturligt att det blir så i den hårda individualismens tid, där kanske ingen riktigt trivs och mår bra?

En bok som rönt stor framgång och uppmärksamhet är Andreas Lundbergs ”Storm i den pelare som bär” som är en mycket drabbande berättelse om svår depression och vistelse på en psykiatrisk avdelning.

Det lite märkliga är att böcker om tröst och terapi får olika status och jag tror inte bara det beror på den skrivandes begåvning. Kanske är det så att böcker om psykisk ohälsa är mer gångbara än skildringar av till exempel diabetes? Sjukdomar sorteras in i skilda ”lidandekategorier” och psykisk ohälsa har ett mytologiskt skimmer kring sig, men diabetes inte. Behovet av att bearbeta och lära sig att leva med sjukdom är emellertid det samma.

Jag kanske har fel, men är Ann Jäderlunds dikter är ett mer förnämt sätt att bearbeta? Freud och psykoanalysen och ” begäret” ger måhända dikterna en ram av ett mer förädlande lidande? Är det de kloka böckerna som ska upplysa läsarna om sådant de själva inte förstår? Gå på en skrivkurs med likartade behov av svar är liksom inte samma sak som prisbelönta rader? Det omättliga behovet av tröst är allmänmänskligt och inte exklusivt.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död.

Jag känner när jag sitter här och skriver att mitt ärende nog inte är bedöma något skrivande men likväl illustrera något som möjligen hindrar oss från att mötas likvärdigt i livets villervalla. Att vara människa i den komplicerade och dubbelbottnade verkligheten delar vi alla, men rösten som talar kan vara skör och stark.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död. Det kanske låter högtravande och möjligen är det en efterhandskonstruktion, men frågan är om inte Anna Rydstedt i min ungdoms sorg också delvis fick mig att förstå att jag själv är en skrivande varelse.

Det terapeutiska skrivandet har varit grundläggande. Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande. Det kan aldrig sorteras i värdefullt och värdelöst. Någon kan finna sig själv i Dolly Parton och en annan i Platon. Vårt behov av tröst och mening är omättligt. Det är jag helt säker på.

Tag och skriv! Så lyder Gunnar Ekelöfs uppmaning. Tag och skriv!

The post Vårt omättliga behov av tröst first appeared on Opulens.

SATIR. Cecilia Persson har skrivit en satirisk text i ett stream of consciousness-flöde om den rådande censuren på sociala medier och hur vi numera även i övrig offentlighet förväntas censurera våra egna tankar.

Dom tankar
som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Vladimir Majakovskij

Det är omöjligt att skriva om tillåtet och otillåtet i diskurserna som täcker in all censur och förbjudna ord – det vore en omöjlighet ge en heltäckande rapport från censurens normalisering i den goda och rätta smakens namn. Jag får en rebellisk lust att citera John Lennon ”Woman is the N-ordet of the world” eller någon av rapparen 2Pacs texter eller Astrid Lindgrens ord om en viss sjörövarkung. Jag hejdar mig inför att göra en satirisk ordlista över konstverk och böcker som fått röda varningslappar.

Emellertid kan jag nämna att jag har blivit censurerad av Facebook. Vid elva tillfällen har jag lagt ut egna och andras dikter, konstverk och foton som bedömts som hatpropaganda och sexuell aktivitet (!). Det gör mig så förbannad att jag får lust att skriva N- ordet, Z- ordet, ”hbtq är skit”, Marquis de Sade är en poetisk hjälte, Nabokovs Lolita gör en kåt, skända svenska flaggan och dåna ut en naken Lena Nyman från Nyfiken gul och Marilyn Monroe som pinuppa.

Varenda gång du skriver en text pockar självcensuren på och du är då snuskigt medveten om var gränserna går och vilka ord som kommer att vålla ett ramaskri.

Så givetvis borde fria författare och konstnärer ge fasiken i det och bjuda motstånd, men vi fogar oss och håller käften. Det är inte högt i tak i kulturskymningen och att slå huvudet i väggen är numera vardagsmat.

Du blir lätt en elefant i glashuset om du så bara snubblar på en viss stavelse eller driver ironiskt med vänskapskorruptionen på kultursidorna och parnassen.

Ve och fasa om du inte niger och bockar! Så självfallet borde jag rabbla namnen på de oantastliga, men se, det låter jag faktiskt bli att göra.

Men detta kan jag säga: Fuck regeringen och kungahuset och bränn ner Rosenbad och Trump kan ta sig i arslet och den samtida så kallade arbetarlitteraturen är medelklassblaj!

Censuren finns överallt. Så egentligen borde jag anta rollen som en rasande August Strindberg och vaja med svarta fanor och skrika bränn bibeln och koranen och göra rondellhundar dygnet runt, men jag låter faktiskt bli att göra det.   

Så egentligen borde jag skriva att jag gillar SD och att grovporr och droger verkligen är toppen, men jag låter bli. Satiren är otillåten och ironi missuppfattas.

Litteraturkritiken ska vara snäll och lydig och hålla sig inom ramen. Så egentligen borde jag väl kastas i fängelse eller utvisas ur landet eftersom jag ens dristar mig till att skriva som jag gör.

Det handlar om moralism och konformism. Gift dig och gilla inte gruppsex! Karl Marx fattade ju ingenting. Jesus är bög och Buddha hög på brass. Så egentligen borde jag läsa Kulla-Gulla och lära mig psalmboken utantill.

Jag är en oduglig varelse som borde veta hut. Jag är en N-ordet-kvinna i världen och jag trivs med att vara vit mans slav. Så egentligen borde jag inte ha rätten till ett eget liv och göra offentlig avbön från alla mina dikter. Det finns inte längre några böcker värda att läsa. Rembrandt var en oduglig målarkludd och Picasso var taskig mot kvinnor. Så egentligen borde varje konstmuseum stänga.

Egentligen borde jag lobotomeras eftersom jag tänker egna tankar och har ett eget språk. Outtömlig är censurens möjligheter att sänka demokratin och Musk är ett geni! Han äger ju Twitter och Facebook gör helt rätt som markerar om du hatar mänskligheten och har metaforer om ryska futurister som gick och hängde sig. Så egentligen borde Alfons Åberg skjuta sig i huvudet!

Så egentligen är det en skam att du ens blev född med mål i munnen! Skäms och vet hut dumma mamma och pappa som skapade mig! Ve och fasa för franska revolutionen och jämlikhet. Det är mums mums med Marie Antoinettes bakelser till det svältande folket.

Jag borde ha skrivit en lång lista över allt som förbjudet och tabu, men jag lät bli.

The post Cecilia Persson: ”Om censurens normalisering” first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar,” skriver Cecilia Persson som läst Mårten Blomkvists aktuella bok om Roy Andersson.

Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson
av Mårten Blomkvist
Albert Bonniers förlag

Det finns någonting ytterligt vemodigt och sorgligt med att en efter en av de karismatiska personligheterna i den svenska kulturella offentligheten, som vi kände den, försvinner. Senast var det skådespelaren Ingvar Hirdwall och i samma andetag som jag tänker på honom minns jag Lars Molins dramaserie ”Tre kärlekar”.

Måhända är det bakvänt att inleda en recension om den lika karismatiske legendaren och regissören Roy Andersson som ännu lever. Men ändå inte med tanke på hur sångerna från ett krackelerat folkhem sjungs fram i hans melankoliska filmer. Dessa filmer som är lika genomtänkt utmejslade som när folkhemmet byggdes av noggranna byråkrater.

Det ska sägas med en gång att Mårten Blomkvists aktuella bok ”Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson” är underskön läsning med fantastiska foton. Därtill med en välskriven textmassa som gestaltar Roy Anderssons liv och värv mycket respektfullt och lyhört. Roy Andersson lever som sagt men dessvärre har hans Studio 24 gått i graven.

Det framgår hur smärtsam separationen från studion var, som ett långlivat äktenskap som slutade med ett tungt och trasigt slut.

Livsverket är i symbios med dess skapare. Två oskiljaktiga delar av ett unikt stycke reklam- och filmhistoria. I boken rullas scenerna fram som en drömsk socialrealistisk film om ett smått ofattbart begåvat och egensinnigt produktivt liv.

I och med att Studio 24 stängt verksamheten har således Roy Anderssons mytomspunna arbetsplats i flera decennier försvunnit. En plats där fantastiska filmer som ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” växte fram likt folkhemmets inre och yttre exteriörer.

I studion byggdes varenda scen av ett sammansvetsat arbetslag som på en byggarbetsplats. Kollektivet och individerna är två sidor av samma mynt och Roy Andersson framstår som en krävande men rättvis arbetsledare. Resultatet ska vara fulländat och vägen dit är lång och mödosam. Arbetslaget måste samarbeta och göra som chefen säger men likväl ha sina individuella kunskaper.

Fotona i boken jämte den kronologiska formen ger en heltäckande och gedigen bild av både filmmakaren och människan Roy Andersson och i centrum finns berättelsen om Anderssons mångfasetterade liv.  

Jag har just inga större invändningar gentemot Mårten Blomkvist skimrande levnadsteckning som är lika intressant och väl genomförd som Anderssons egna arbeten. Den här boken kommer att bli en välförtjänt klassiker som ingen som skriver om Roy Andersson kan undgå att referera till.

Vad som tydligt framträder är det smått ofattbara sätt på vilket hans filmer skapades. Andersson gjorde hundratals reklamfilmer och till detta ska då hans prisvinnande och hyllade filmer läggas. Hans stora publika genombrott som filmregissör kom i senare delen av livet och han blev en folkkär person. Vad som är väldigt fint är det biografiska upplägget och kapitlens titlar är som vardagspoesi i likhet med filmerna. Vardagens myller och ting har Andersson en registrerande nyfikenhet på och fångar dess komplexitet med exakthet.  

Både boken och Roy Andersson är förunderligt inspirerande och givande med och textens dialogiska stilgrepp fungerar verkligen. Intervjuerna kompletterar och kommenterar den gedigna empirin.   

Potatisförsäljarens son växte upp under enkla förhållanden i en arbetarklassfamilj och med en livfull och lekande barndom som även innehåller mörker. Barndomen är som vi vet aldrig ett paradis även om den inte är påtagligt dysfunktionell. Fotona från Anderssons privata fotoalbum visar en liten gosse med klar blick i det framväxande Folkhemmet samtidigt som han säger i boken att det han såg kanske inte togs in i dess fulla vidd, men grodde inombords som sedan slog ut i full blomstring.

Roy Andersson föddes 31 mars 1943 på Uddevalla lasarett och i en tid då socialdemokratin var en självklar del av Sveriges identitet. Andersson växte så att säga upp när landet byggdes.

Under den framgångsrika reklamperioden blev Roy Andersson starkt beroende av alkohol och hans supande eskalerade men påverkade aldrig hans arbete nämnvärt. 2021 flyttade han till Lund och det var först då som uppgörelsen med alkoholen verkligen gjordes.

Anderssons filmer har ett politiskt budskap med skildringar av människor som tampas med sin tro på sig själva och tilliten till andra.   

Folk som har sånger kan aldrig dö, sägs det och i Roy Anderssons fall är det filmer som aldrig kommer dö. Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar. Det är bara att hoppas att den finner lika många överväldigade och lyckliga läsare som undertecknad. Så om jag ändå likt en filmkritiker ska drista mig till att ge Blomkvists bok och Roy Anderssons filmer ett betyg, blir det en klar femma. 

The post Mästerlig bok om Roy Andersson first appeared on Opulens.

LYRIK. Cecilia Persson har läst Johan Jönsons aktuella diktbok “Nollamorfa” och anser att den är något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit.

Nollamorfa av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag står upp timme ut och timme in med kramp i benen och sträckläser “Nollamorfa” i A3- format och kan under läsningens gång inte komma förbi att Johan Jönson med en ironisk gest driver lite med mig som läsare via de superbegåvade och superintelligenta boksidorna. Jag upplever också att det är en i allra högsta grad politisk bok om den hårt arbetande vaktmästaren som slet under sitt liv i kapitalismens kugghjul och fråntogs rösten och kroppen in till sista andetaget.

Minne, hågkomst och glömska kan ju angripas och tolkas på många sätt: fenomenologiskt, biologiskt, existentiellt, politiskt, psykoanalytiskt och postmodernt. Nollamorfa rör sig genom samtliga terränger och är en drabbande läsning som är rejält krävande för hjärncellerna och benmusklerna där jag står koncentrat och stryker under meningar, ringar in ord, gör pilar mellan olika stycken och på så vis gör texten till min. Det känns som att jag är fri att göra vad jag vill med den. Vad som kommer till mig är det hjärtskärande som finns i Nollamorfa under all teoretisk smartness och Jönsons osedvanligt skrivskickliga penna. I en intervju i Babel säger Jönson:

”– Det är det här man har förslösat flera liv av sitt år på. Och det gestaltas nu av att det bara är torra löv som kommer blåsa bort. Helt meningslösa löv.”

Jag inbillar mig att jag förstår känslan inför en färdigställd bok men resultatet är sannerligen inte meningslöst utan tvärtom något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit. Det är så genomtänkt och genomarbetat i det stora formatet att det närmast känns lite fel att möta boken med ett konventionellt litteraturkritiskt språkbruk.

Johan Jönson penetrerar språkets begränsningar att beskriva verkligheten på ett sätt som är sällsynt, men man behöver ju inte veta varför fåglar sjunger så länge man hör att de sjunger. Att leva och vara människa är minnespolitik och ideologiproduktion. Hur och vad vi minns och vad som stöts bort, förträngs och förnekas både i det individuella och historiska minnet. Och i Jönsons ”Nollamorfa” är det den inre monologens kronotop med rumsliga och temporala tecken som bildar en fragmentarisk helhet som talar. Den döende Parkinsondrabbade och demente vaktmästaren snackar med det omedvetnas samtliga arketyper och det blir till ett requiem som omfattar oss alla. Som i denna pärla av gnistrande poesi:

Gravljuset fladdrar till

I sin lilla Hölderlinkupa

Likt ett spädbarns flämtning

I en obegriplig dröm

Det är självfallet omöjligt att veta om det är en älskad närstående man som skildras och spelar heller ingen roll, dock är den känslomässiga intensiteten så stark att det föranleder mig att tro att ”helt meningslösa löv” också handlar om den konkreta döden som satte punkt inte bara för en bok utan för det mest privata sörjandet genom en lång och uppslitande sjukdomsprocess. Parkinsons  är en nedbrytande sjukdom som i dess svåraste former är ytterst funktionsnedsättande och plågsam. Det gör ont att vara nära och bemästra hjälplösheten inför darrningar och skakningar. Döden och livet står i växelverkan och poesin framstår som dess meningsskapare. Jag antar att alla som skriver måste inbilla sig det. Och kanske är det en överväldigande tomhet som drabbar Johan Jönson på kyrkogården när livserfarenheterna ligger i begravda i dödens mull med levande minnen som fortsätter att besöka eller hemsöka den som lever.

Så vad finns att orda om det politiska innan vi avrundar?

”Du / och jag     Vi / är den minsta / kommunistiska enheten”

Jag tycker det är mycket värdiga slutord att ge både arbetarklassen och Johan Jönsons enastående skildring av dess tappre vaktmästare.

The post Ett requiem som omfattar oss alla first appeared on Opulens.

LYRIK: “Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ‘Reservatet’ förstärker det intrycket,” skriver Cecila Persson om den nu aktuella boken av Jörgen Lind.

Reservatet av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag

Någonting fruktansvärt har hänt, men vad exakt som har hänt förblir outsagt i Jörgen Linds nya och alldeles underbart bra diktsamling “Reservatet”.  Vad är det som har hänt? Är det cancer? Är det missbruk? Är det otrohet? Är det skilsmässa? Är det psykisk ohälsa? Är det månne allt detta på en och samma gång? ”Det har hänt något här” och underförstått finns även en sympatisk etik i form av omsorg och hänsyn till den anonyma gestalt eller flera som ingår i katastrofen.

Linds skickliga sätt att kretsa kring ett stort sår ger en särskild uppmärksamhet på hans sätt att komponera elementen och faserna i en plågsam sorg och separation. Språket genomsyras av värme och kärlek och en vädjan både att nå fram och hitta sig själv i kaoset. Han växlar form och studsar genomgående på verbet ”hänt” i skiftande böjningar och pronomen: han/hon/den/det. Det gör att poesin upplevs som både en livsprocess och dödsprocess. Att skiljas är som att dö en smula och förlusten (erna) biter sig fast likt blodiglar på Linds kropp. Det går inte att fly och komma undan ”Det har hänt något här”. En kvinna med blå turban dyker upp och troligen är hon densamma som läggs utanför en dörr redlös.

Det som hänt har slagit sönder den förgängliga tillvaron och detta går att tolka som en allmänmänsklig och existentiell problematik. Alla människor genomlider någon gång fruktansvärda händelser men kanske inte med samma sorts nakna hud som Jörgen Lind.

Hans sätt att använda interpunktionen … ger dikten nästan ett hetsigt flöde som om jaget inte uthärdar det som pågår och fort mycket fort vill befinna sig på andra sidan muren. En mindre musikalisk och rytmsäker poet hade kunnat förefalla lite konstruerad i flöden som denna:

”…här sitter jag …och håller mig…om knäna…vill bara…sträcka ut…mina armar…fortsätt…att förgöra mig…jag kan inte försonas…med någon…det finns inget…sådant nederlag…men vad heter det…om det inte finns någon…”

Hos mig landar det behagligt just för att Jörgen Lind är en så musikalisk poet som därtill är trogen tematiken. Frånvaron av jag–du-mötet i Martin Bubers anda ersätts med ett kargt ”det”. Icke -mötet och den brustna kommunikationen. Vad som är uppenbart är att begreppet ”hänt” medför bearbetning av stor kärlek och intimitet. Någon eller några har varit och är (?) djupt älskade men det är något som detta ”hänt” slagit till marken.

Det finns en sinnlighet och intimitet som inte skriker begär och sexualitet utan mer lågmält stönar fram lust och tvångsmässiga behov av kroppens och själens tillfredställelse, men genomgående är den heta längtan otillfredsställd och famlande i ett vakuum. Vad som är särskilt sympatiskt är att poesin inte är bitter utan snarare försonande, trots en självdestruktiv ton i det undersköna språket:

“Det var en gång. Och det var ingen gång.

Några rasande scener, som kretsgångar i mig. Tala till mig. Låt mig få känna dig.”

Jag har med mycket stor behållning läst Jörgens Lind alltsedan debuten på Anamma förlag 1997 med diktsamlingen ”Ararat” och tycker egentligen inte att ”hänt” och ”hon” är någon nyhet i hans starka diktning. Skillnaden mellan hans tidigare poesi och ”Reservatet” är självsäkerheten och att våga kasta sig ut i det stormande känslohavet utan försäkran om att inte drunkna. Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ”Reservatet” förstärker det intrycket. Någon hände även i mig. Vi är varandras delaktighet.

The post Starkt lysande poesi av Jörgen Lind first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. Cecilia Persson har efter ett femårigt uppehåll från litteraturkritiken nu återvänt. Hon har kritiska synpunkter på sakernas tillstånd.

Jag har vilat från litteraturkritiken sedan 2018 och bara publicerat några enstaka recensioner. Jag har även befunnit mig mycket utomlands under de senaste åren, i länder som Bosnien, Turkiet, Spanien, Rumänien och Marocko.

Jag bodde ett drygt halvår i Tanger, där det fanns en känd författarkoloni under 1950–1970 talet med författare som: Paul Bowles, Tennessee Williams, Patricia Highsmith, Jack Kerouac, Truman Capote, Gore Vidal, Jean Genet och William S Burroughs. Det ska tilläggas att kanske Marockos mest lysande författare och poet Muhammed Chuckri som skrivit den självbiografiska Det nakna brödet också befann sig bland de stora författarna som bodde och skrev i området Medina med sitt pulserande torg och sina gränder.

Det var helt enkelt oerhört välgörande att befinna sig på långt avstånd i den sortens kreativa miljö och betrakta det svenska kulturlivet på distans och därmed också diskussionerna kring vad litteraturkritik ska vara och inte vara.

Den senaste tiden har jag medvetet iscensatt hyperboliska inlägg på Facebook som en subversiv undersökning av hyllade författare och statusfyllda förlag för att försöka att se de styrande strukturer, diskurser, hegemonier och hierarkier som tycks dominera på kultursidor och sociala medier. Bjuda motstånd och vara immun, så jag inte korrumperas och mister min egen urskiljande blick.

Det råder inget tvivel om att Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, befinner sig i en nästan oantastlig position, i den politiska och icke–vita genren. Detta på ont och gott. Det handlar om det flytande begreppet postkolonialism som även innefattar förordandet av censur av vad som anses vara rasistiska och sexistiska ord. Det går att jämföra med me too-kampanjen som också gick ut med hårda krav på rättning i leden. Fenomen som dessa orsakar ständiga debatter och nu senast gällde det Roald Dahl.

En framträdande röst mot censur och som ofta debatterar litteraturkritikens stora brister är Torbjörn Elensky. Det förefaller alltså som två polariserade synsätt kommit att prägla debatterna. Jag ska inte fördjupa mig i detta, men dåtidens författarkoloni i Marocko, som jag nämnde, utgör en stor kontrast till hur det ser ut i det lilla kulturlandet Sverige av idag.

Ett annat samtals- och debattämne är det eventuella behovet av en litteraturkanon. Där tycks opinionen kluven, med hälften för och hälften emot i offentligheten.

I stället för att vara dystopisk vill jag verka för en utopisk litteraturkritik. Vad borde litteraturkritiken i skenet av brister som redan är nämnda kunna bli och vara? De som, enligt min åsikt, tar störst ansvar för en bred litteraturbevakning är i mitt tycke Örnen och kråkan, bloggen Bernur, BTJ och Magasin Opulens medan de större tidningarna tar ett betydligt mindre ansvar och ytterst sällan recenserar böcker från de små och mellanstora förlagen.

Litteraturkritiken borde präglas av bildade kritikers öppna läsningar med både ris och ros och en förmåga att våga gå i klinch med verken så att litterära och estetiska dimensioner lyfts fram. Snälleriet och ängsligheten över att bli illa omtyckt av företrädare för författarskrået är förödande och underförstått krävs det stark integritet i recensionsarbetet. 

Kritikerns roll bör ju inte vara läsningar som varken gagnar en enskild författares utveckling eller främjar en vital och dynamisk litteraturkritik, och inte heller bör kritikern lobba för Augustpriset och Nobelpriset på en kommersiell bokmarknad med stora vinstintressen.

Bonnierkoncernen har självfallet större ekonomiska resurser för marknadsföring och äger flera tidningar och därmed indirekt ett större recensionsutrymme för förlagets böcker. Att recensera privata vänner och kollegor på samma förlag är givetvis helt förkastligt, men sker alltför ofta, tyvärr. Det är också så att poesi i regel recenseras av kritiker som själva är poeter. En annan brist är att driva ideologiska undertexter i tolkningen av litteraturen. Identitetspolitiska markörer i berömmet.

Ingen författare glömmer en kritisk recension och kan hysa agg mot kritikern i evighet. Sociala medier och boklistor med betyg har också trängt undan den seriösa litteraturkritiken, något som inte varit positivt för litteraturen. Det blir mer konsumentupplysning än komplexa litterära bedömningar. Och om det hela ska handla om en femma eller etta, så kan vi lika gärna skrota recensioner helt och hållet.

Det optimala vore kanske dubbla läsningar och att bibliotekarier såväl som självständiga läsare bedömde böcker oberoende av varandra? Det skulle kunna generera mer olikartade tolkningar och innebära en annan kritisk kvalitet. Att läsa med själen är en önskedröm, liksom att kunna idissla textens djup och genklang. Lyssna på ordens inneboende mening och själv förändras. Växa med böcker som vore det fråga om näringsrik mat.  Kanske är det skillnad på ”den fromma kritikern” och ”den stränga kritikern”? Den fromma vill göra välvilliga läsningar och den stränga betona vad som kunde ha gestaltats mer övertygande?

Litteratur kan nämligen inte på ett schematiskt vis sorteras under förenklade och förklenande kategorier som ”bra” eller ”dålig” litteratur.

Slutligen kanske man kan fråga sig varför någon vill bli författare. Detta som är världens ensammaste yrke överhuvudtaget. Charles Bukowski beskriver detta väldigt väl i dikten ”So you want to be a writer”:

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.”

The post Utopiska synpunkter på litteraturkritiken first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten, skriver Cecilia Persson i en personlig betraktelse från ett fattigt hörn i en värld lamslagen av coronapanik.

Det är morgon i spökstaden Tanger och igår hotades jag av Marockansk militär för att jag satt ensam på en parkbänk och drack färskpressad apelsinjuice. Allt det där som aldrig händer har hänt. Corona, ett virus som hittills dödat kanske en femtedels promille av jordens miljarder har satt världens länder i fängelse i sina egna länder.

I land efter land kommer rapporter om något som liknar statskupper. Ett virus legitimerar militär att spärra in 47 miljoner medborgare i Spanien, 38,5 miljoner i Marocko. Liknande scenarion finns i Slovenien, Israel, Kuwait, Norge, Portugal, Saudiarabien och Danmark. Ett virus har låst in mänskligheten i ett fängelse.

Hon var 88 år, den ungerska Förintelseöverlevaren och idag israelen Arien Even när hon dog den 21 mars 2020. Hon hade varit på ett bröllop i Frankrike och i den judiska kulturen krossas glas när brudparet kysser varandra som symbolen för kommande prövningar. Detta nygifta pars första prövning var Ariens död som föranledde Israel att stänga gränser, skolor, universitet, museer, i något som brukar kallas en av de farligaste regionerna i universum.

Om Messias återvänder och bultar på porten en dag vet ingen, men det finns stora skäl att hoppas och tro på det en dyster morgon i spökstaden Tanger där jag som svensk medborgare sitter inlåst i ett litet hotellrum. I Kasbah dör gatubarn, narkomaner, horor, hemlösa och psykiskt sjuka. De vandrar som vålnader, jagade av polis och militär. Det ofattbara, när verkligheten överträffar dikten. Vi ser inga hjältar komma och rädda oss med mat och vatten denna morgon heller, i författarnas och konstens stad. Vi hör bara regnet falla och vi vet att utegångsförbud råder och att affärerna är igenbommade. Här säger vi att det inte är corona som dödar oss utan svält och andra sjukdomar.

Det kommer desperata nödrop från Teneriffa, turister sitter inspärrade utan mat och dryck och från Barcelona där du får 1 500 i böter om du smyger ut efter vatten till dina barn. Allt det där vi aldrig tror ska hända har hänt. Som i ett datorspel eller som ett svart drama av Samuel Beckett, Bertolt Brecht, August Strindberg eller William Shakespeare. Men detta är ingen teater, det är verkligheten som skriker. Nöden. Lidandet. Utsattheten.

Ett virus försatte oss i karantän. De snuskigt rika västerlänningarnas dödsångest för snuva kan sättas i jämförelse med tredje världens fattigdom. Jag ställer mig frågan varje sekund om detta är science fiction eller socialrealism, och inser varje sekund att det är socialrealism i ett Marocko vars ekonomi är helt beroende av turism. Och nu förlorar både staten och den enskilda människan sin inkomst. Allt det där som aldrig händer har hänt.

Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter?

Marockos kung Muhammad VI lär ha skänkt biljoner för att bistå sitt folk, men dessa pengar har ingen sett röken av i det korrumperade landet, som efter kolonialismen blev självständigt 1956. Den franska kolonin i Nordafrika fick sin frihet. Men nu är vi som befinner oss i landet, inspärrade som slavar av ett virus som i skrivande stund orsakat 2 dödsfall i Marocko och i Tanger, ser vi ingen ens med snuva men däremot med depressionens ledsna grå ansikten och stress och hunger i magarna.

Jag tänker på jordbävningen i Agadir 1960 som poeterna Maria Wine och Artur Lundkvist bevittnade och som gav dem livslång skräck för naturkrafterna som dödar tusentals. Allt det där som aldrig händer är det som händer. Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter? Världsekonomierna krossade likt de judiska bröllopens symboler för kommande prövningar. Jag darrar och fryser när blotta misstanken infinner sig att det är apokalypsen som är här med ett tredje världskrig i antågande.

Jag är en svensk medborgare inspärrad på andra sidan jordklotet med oroliga barn hemma i Lund, vänner som varje timma undrar hur jag mår. Informationen kommer flera gånger per dag från svenska ambassaden som varken ger oss pengar eller hjälp med boenden. Vi är hänvisade till oss själva och hotellen stänger och privatpersoner hyr inte ut några rum. Ingen vet ens riktigt hur många svenskar som befinner sig i karantän, cirka tusen sägs det men ingen vet säkert.

Det gick blixtsnabbt när Marocko beslöt att under en månads tid låsa in oss och ingen vet om detta fortsätter efter den 14 april. Vad ska ske? På taken vädjar folket efter Allahs nåd och uttrycker den sociala protesten gentemot en regering som försatt oss i en skräck.

Allt det som vanligen plågar människor fortgår, även när corona skapar masspsykos och vanvett hos beslutande regeringar. Malaria dödar 1 barn i minuten och 216 miljoner är smittade. Läkare utan gränser säger att flyktingar som redan lever i grotesk misär i Grekland, Syrien, Libanon, eller i Turkietl är i högriskzonen för att drabbas av virussmittan. Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Det framstår som banalt att betona att jag rasat i vikt, springer runt i panik för att skänka vänner pengar, köpa febernedsättande medicin till fattiga och bara försöka vara en hygglig medmänniska. Pengarna sinar och snart är jag luspank. Taxi har tredubblat kostnaden och polisen ser till att det bara är en passagerare som sätter sig i baksätet på de skruttiga bilarna.

Vi kan inte ens fly med taxi om Tanger skulle drabbas av pandemin. Sjukdomen som för närvarande är helt frånvarande i spökstaden. Allt det där som aldrig händer har hänt. Jag ställer mig frågan vad som skulle ske om ytterligare en jordbävning skulle drabba Marocko. Ja, vad skulle ske om allt det där vanliga som orsakar lidande drabbar oss med full kraft? Det skrämmer att när som helst kan nånting annat ske, något som kan orsaka massiva dödsfall i ett land som inte ens har syrgas på sjukhusen och där läkarbristen är alarmerande.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Vi borde tala mer om konsekvenser och dominoeffekter av det kompletta vansinnet att låsa in jordens befolkningar när vi står inför något som kanske inte är farligare än snuva för flertalet. Risken för att dö av vätskebrist är ett mer realistiskt scenario här.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Hur länge ska jag sitta inspärrad här? Månader, år, dagar, eller veckor? Det kan ingen svara på och på flygplatserna ekar tystnaden. Det finns ingen personal. Flyg och båtar är inställda. Militären förbjuder oss att gå ut och sitta på parkbänkar. När klockan slår 18 är du en brottsling om du inte hinner låsa in dig i tid. Det är politiskt vanvett. Ebola. Vem minns ebola? Vem minns aids? Vem minns galna kosjukan? Vem minns pesten? Historien är inte med oss längre. Det kortsiktiga, inte långsiktiga dominerar. Nuets känslostormar härjar utan förnuft.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. I Syrien pågår något som liknar folkmord på kurder.  Kriget i Syrien har orsakat miljoner människors flykt och sönderbombade städer. Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti och högerextremismen på frammarsch i hela Fort Europa. Alla jordens konflikter och annat lidande som hamnar i radioskugga när tabloiderna sprider dödsångest. Jag tänker möjligen konspiratoriskt att det är ett hajpat virus, att det finns maktintressenter som tjänar på paniken?

Mitt kaffe är slut. Jag har huvudvärk. Jag vet inte när jag återigen får ett näringsrikt mål mat och min huvudsakliga föda är nu frukt och vatten eftersom att det saknas kök där jag bor och affärerna har slagit igen. Jag bor som ensam kvinna på ett sunkigt hotell, efter att ha blivit brutalt och hänsynslöst utkastad av en förmögen familj som isolerade sig omgående efter direktiven i Marockos television, press och radio.

Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vad händer om skörbjugg och D-vitaminbrist orsakar urholkade skelett? Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Det är ofattbart i ett muslimskt land och likaså är det svårt att förstå att alla religiösa sammankomster är helt förbjudna.

Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”

Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten. Vad kommer ske om några timmar? Vilket blir det nya beslutet av världens regeringar? Det vet ingen och allting går med blixtens hastighet. Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”, och det är bara första skräckveckan av fyra. Det återstår tre hela veckor innan detta vanvett omprövas.

Vad hinner ske innan dess. Ingen vet och tänk om, ja tänk om corona verkligen drabbar med full kraft. Vem hjälper oss?  Vem hjälper mig om jag blir sjuk i ett land där inte ens syrgas finns och apoteken är stängda? Vem kommer att rädda mitt liv? Jag vet inte. Det vet ingen, men att detta vanvett redan orsakat ett lidande, vet vi. Allt det där som aldrig händer har hänt. Det regnar. Är det gud som gråter? Regnet är det enda som hörs. Jag är ensam på ett sunkigt hotell i Tanger. Jag kan inte bistå mina egna skärrade barn om de insjuknar. Jag är hjälplös. Jag är ensam. Jag är rädd. Jag gråter, innan beslutet kommer att jag måste genomlida ännu en dag i coronas fängelse i Nordafrikas Tanger. Jag skulle vara lycklig under mina tre månader här, men nu är jag olyckligare än någonsin förr. Jag är helt ensam i Tanger och när jag kan flyga hem är oklart. Jag kanske blir fånge här i månader.

Allt det där som aldrig händer har hänt. “Gud visa nåd” skriker folket från taken. Regeringar återfå vett och sans! Vem hjälper oss om terrordåden kommer, vanlig influensa eller om corona verkligen visar sig vara den fara för våra liv som orsakat masspsykos? Vem hjälper mig? Vem hjälper hotellägaren? Vem hjälper gatubarnen? Vem hjälper de hemlösa? Vem hjälper de rika? Vem hjälper oss? Jag har rasat i vikt. Det finns inget kök för att laga mat där jag bor och restauranger och caféer är stängda. Jag har hotats av militär när jag sitter ensam, på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vem hjälper mig om något händer?

Allt det där som aldrig händer har hänt.

The post Rapport från coronafängelset Tanger first appeared on Opulens.

POESI. Detta är poesi värd att läsas om och om igen. Rusa ut och köp och både berika er själva samt stötta en fantastisk litteraturinsats, skriver Cecilia Persson om Nirstedt/Litteraturs återugivning av Kärleksdikt av Ingeborg Björklund.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kärleksdikt av Ingeborg Björklund
Nirstedt/Litteratur

När jag är död
bränn mig!
Elden skall förstå mig.

När en återutgiven diktsamling av poeten, journalisten, akademikern och socialisten Ingeborg Björklund (1897–1974) börjar med sådana rader väcker det lyckokänslor hos en poesiälskare och socialistisk feminist. Livet är konstigt. Min mormor hette Ingeborg Björklund. Jag är bosatt i Lund som Ingeborg Björklund och hennes politiska övertygelse som hon stred för både i pamfletter, debatter, poesin och prosan, är i sanning inspirerande kurage och begåvning. Nirstedts/Litteratur ska ha en daglig eloge för denna aktningsvärda och hedervärda satsning på nyutgåvor av glömda och gömda författarskap. Det är månne en av de viktigaste litteraturinsatserna i en tid när klassikerna, de unika poeterna, stora författarskapen hamnar i bibliotekens källare om de inte råkar ut för det katastrofala att de gallras bort helt och hållet. Den svenska litteraturskatten och politiska historien är mångfacetterad och lärorik men i den skeva förmedlingen av kunskap och litteratur, tenderar tyvärr fokus bli ytterst ensidigt och begränsat. Så: Tack! Nirstedt/Litteratur för denna imponerande gärning! Det är, precis som John Swedenmark skriver i det informationsrika och välskrivna förordet, kärleken och erotiken som står centrum för diktsamlingen Kärleksdikt, som utkom 1932 på Bonniers förlag.

The post Poesi värd att läsas om och om igen first appeared on Opulens.

ADRIENNE RICH. Översättarna Athena Farrokzhad och John Swedenmark skall ha en stor eloge som gjort denna legendariska amerikanska poet och aktivist så stor och hedervärd rättvisa, skriver Cecilia Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Atlas över en invecklad värld, dikter 1988 – 1991
Av Adrienne Rich
Översättning: Athena Farrokhzad och John Swedenmark
Ellerströms förlag

Jag har en lite besynnerlig relation till den oerhört glädjande utgivningen av den amerikanska poeten, akademikern och politiska feministiska och lesbiska aktivisten Adrienne Rich av Elleströms förlag i imponerande översättning av Athena Farrokhzad och John Swedenmark.

Adrienne Rich har påverkat mig både som poet, lärare i genusvetenskap, ”aktivismen” och forskare. Jag hade ett inbokat författarporträtt åt en större tidning om Rich och bokstavligen dök på mejlen och beställde recensionsexemplar från förlaget när utgivningsinfo om Atlas över en invecklad värld lagts ut på förlagets hemsida. Men det kom aldrig någon bok. Det dröjde och det dröjde och författarporträttet blev aldrig av och jag ville helt enkelt inte skriva något om Rich utan att ta med ett så centralt verk av Rich i svensk översättning.

Nåväl. Det bör därför reflekteras lite kring dröjsmålet. Översättarna är genuint språkbegåvade och poesikunniga personer.  Den välvilliga och rättvisa tolkningen av översättarnas försening är nog att de tillsammans fått vända och vrida på orden, gå i klinch med språkets toner och klanger, alla undertexter, narrativen, syntaxer, metrik och det politiska och teoretiska uppdraget i hennes diktning. Resultatet är sannerligen lyckat!

Läs, engageras och njut:

En potatis exploderar i ugnen. Poesi och hungersnöd:
poeterna som aldrig svalt, vars namn vi kan
de utsvultna namnlösa som färdades över haven med att lass av poesi

Poetens och aktivistens tunga villkor ingår i allra högsta grad i Adrienne Richs väl genomtänka och mångfasetterade poetik, politik, estetik och etik.

Drömmen är att Atlas över en invecklad värld,  skulle kunna inspirera till en fördjupad diskussion om politik och poesi, teori och praktik och homofobi och rasifiering och psykoanalys och poesins värden i den invecklade världen. Rösten i bruset. Men risken är uppenbar att Rich genom receptionen i Sverige urvattnas och att hennes nydanande poesi, progressiva intersektionella radikalitet och respektingivande civilkurage och akademiska briljans förvandlas till något slags liberal feelgood i den svenska ankdammen. Det tycks och tolkas och det är djupt problematiskt för den som är akademiskt skolad och vet att ett påstående om Rich kräver minst 25 förklarande noter och 14 textrefrenser i den vetenskapliga genrens krav på källkritik och intellektuella anständighetsnormer.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En av Adrienne Richs bevingade formuleringar är:“Responsibility to yourself means refusing to let others do your thinking, talking, and naming for you; it means learning to respect and use your own brains and instincts; hence, grappling with hard work.” Och jag saknar något av den sidan hos Rich, i Athena Farrokzhads annars fylliga efterord, som också skönjer att helt okomplicerat är det inte att tala med någon annans röst och verk.

Farrokzhad och Swedenmark skall ha en stor eloge som gjort denna legendariska amerikanska poet och aktivist så stor och hedervärd rättvisa!  I Atlas över en invecklad värld är ”Slutanmärkning” den avslutande dikten:

det blir inte enkelt, det dröjer inte
det sker inom kort, det fyller dina tankar
det fyller ditt hjärta, det fyller dina lungor
det går fort, det blir inte enkelt
//

Jag för min del håller helt och hållet med Rich om att ”konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den som gisslan”. Hon tackade med de orden nej till ett prestigefyllt pris av Clinton-administrationen 1997. Sådant kurage ger verkligen råg i ryggen. Det gäller att inte gå några som helst ärenden åt “rätt” personer i USA såväl som i Sverige.

The post Legendarisk poet i svensk språkdräkt first appeared on Opulens.

LYRIK. Två unika poeter presenteras av Cecilia Persson som känner sig inspirerad. Det rör sig om  svenska Ann Jäderlund som i år kommit ut med en diktsamling i nyutgåva och danska Signe Gjessing.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Som en gång varit äng
Ann Jäderlund
Nirstedt/litteratur förlag

Ut i det o-lösa
Signe Gjessing
Modernista

Nu ska jag göra nånting jag aldrig gjort förut som kritiker. Jag ska nämligen börja med en egen dikt som ville skrivas till följd av läsning av två unika poeter: svenska Ann Jäderlund och danska Signe Gjessing. Det är konklusionen av hur dessa diktsamlingar landade och grodde i mig. Vad de sade i mig — i underströmmarnas språkliga algblommande oceaner och grönskans trädgårdar och skorstenarnas sot och röksignaler.

Vi såg det komma innan det kom
– spegelsystrar hör när O, Omega –

väser och åter blir Oket!
Vi såg kniven glänsa, vi vet
när liemannen står runt hörnet med ett varggrin

/ Och ängen var blodbad
plommonen krossade
vallmon svart och Vi
såg det komma väderstreckens speglar, gungade runt
och vi såg det komma, O,
Omega, tunga ok.
Vi såg det komma.
Vi såg det komma.
Vi kände när det kom.

Recensionen är därmed mer en reflexiv respons på två av Nordens starkaste kvinnliga poeter. Och, egentligen är det givetvis det mest positiva som går att säga om två poeter att poesin väckte skrivlusten i mig i den ”andra rollen” som poet.

Jäderlund och Gjessing är förelöparna både till varandra och efterföljande poeters stafettpinne i ordens oändliga kretslopp. Jäderlund och Gjessing är båda: Unika. Karismatiska. Begåvade. Innovativa. Hos dem finns: Motståndet. Egensinnet. Djuplodandet. Det insiktsfulla. Och sorgsna själars intelligenta modiga och tärande penetrering, i det strukturella våldets språktyranni. Språket som frihet och fängelse. Dubbelheten. Motsägelsen. Och mellan dessa poler pågår livet. Och, så vokalen O, som är poesins egen filologiska, epistemologiska, hermeneutiska, metriska, semantiska, ontologiska skräckinjagande och kärleksfulla alfabetsmusa, som både är ”o–löslig” och ”måste lösas”, för poesins flödande libido och att O, rent av är ödets, Guds vokal? O, är poesins utmaning och möjlighet.

Gjessings titel summerar strängt taget O:s traditioner och förnyelse genom litteraturhistorien. Sen i sin tur fångar Jäderlund i en fullmatad sentens O:s tveeggade essens och att utropstecknet ingår som grammatisk markör för vokalens poetiska särställning. Det är otroligt att poesin kan åstadkomma dylikt: fånga upp det centrala för poesin, mystiken och brytningen/ utvecklingen av modernismen till ”post” – inkluderandet av teoretiska problematiseringar av modernismen och att tänka språket som helhet.

O källa! Utan dig finns ingen längtan

Jäderlunds Som en gång varit äng och Gjessings Ut i det o-lösa, är nästan att likna vid en språklig gemensam kropps siamesiska tvillingar men den ena brunhårig och den andra blond. Ljusa och mörka. Skuggorna. Samspelet dem emellan. Jäderlund har översatt en av Danmarks mest strålande och egenartade poeter och ytterligt märkligt, eller helt logiskt så känns det som Gjessing är det estetiska tilläggets poetik, till Anna Jäderlunds uppmärksammade debut Som en gång varit äng 1988, som nu ett av Sveriges mer intressanta poesiförlag: N/L:s förlag synnerligen lovvärt ger ut i nyutgåva. Det är i ett efterhandsperspektiv smått obegripligt att Jäderlunds debut skapade en debatt om hennes poesi som just ”obegriplig” poesi, när den tvärtom begripliggör de komplexa och mest laddade frågor om sexualitet, relationer, jaget, varat, detet, intimitet och språkets ihåligheter och tomrum som fylls med innehåll som hon redan när hon skriver dem, är en brist för vad hon anar, när det omedvetna slungar upp insikter som hon behöver säga, bearbeta och förmedla. Hon känner vad som vill sägas med den lyhördhet och självreflexion som krävs för en sådan poetisk ansats.

Det är en stor bedrift att ha den fingertoppskänslan för det verkligt krävande arbetet i språket och själen. Sen att Jäderlund även är en lysande översättare gör ju knappast hennes ställning som poet mindre välförtjänt, tvärtom! Det som uppstår mellan Jäderlund och Gjessing är något så ovanligt som en didaktisk och dialektisk bild av vad översättning av översättning är. Allt språk är översättning. Framlänges och bakläges. Polyfont. Det dialogiska ordet. Jäderlund och Gjessing är som ett skolexempel på Bachtins, Bachelards och Barthes språkteorier, och väldigt mycket Freuds, Lacans och Kristevas antaganden om det gåtfulla inres vattenur. Röstspelet mellan två exceptionellt intuitiva poeter: det omedvetnas poesi, fruktköttets sexuella metaforer, själens arketyper som föder orden från urkällor och det skrivande subjektets uppror mot ödet som en fixerad formel för strukturellt könskodat våld mot begäret och självet.

Den sortens våld som sipprar in i alla delar av tillvaron. Och när poesi är som allra bäst avtäcks lögnerna och varats och intets grimaser. Den objektifierande transcendentala blickens metafysiska traditioner, står som en mur mellan självet och den andre. Dubbelheten. Motsägelserna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går att drista sig till att säga att författarna gjorde Freud medveten och att han gav litteraturen en vidare tolkningsram. I synnerhet Jäderlund är den som skapar förståelse kring svårigheten för kvinnor att vara begäret i ett patriarkat. Och Gjessing bygger på detta med vetenskapens naiva tilltro till förnuftet som primat för sanningens sesam öppna dig. Hon skapar en skapelseberättelse och river ner den i samma rörelse. En form som är smått genialisk, i att fånga vårt behov av svar som alltför ofta spär det redan bortträngda, förnekelserna och förtrycket som bor i allt ”så är det bara”. Vetenskapen som ytterligt problematisk i sig som diskursen som påstår sig veta vad om både universums uppkomst, döden, sanningen och livet, vad människan tillåts vara.

Fulländning uppstår genom att läsa ihop Och som en gång varit äng och Ut i det o-lösa, något som självfallet inte hade låtit sig göras om det inte vore så lyckosamt att Signe Gjessing fick sin mest lämpade översättare i Ann Jäderlund. Översätta är också att skriva någons dikt, fast på annat vis. I mötet mellan dessa två diktsamlingar är det optimalt när två av nordens ledande poeters vägar korsas.

Samspelet dem emellan återigen: Översätta och översättas. Tolkas och omtolkas. Öppna fragment. Kaos och ordning. Det är pågående processer alltsammans och poesin kommer åt de dimensionerna. Dikternas mångfaldiga språk gör läsaren omskakad och också lite klokare (förhoppningsvis). Det är som en brokad, av utsökta polyfonier, ja, likt graciösa ballerinor med sträng disciplin så trippar de in och ut i varandras underbara dikter.

Signe Gjessing:
Direkt tillfrågad fosterskada
knuffar till
en plisserad stjärnkatalog proppfull med sekunder under kejsarsnitt
vi kör om.
dessa cornflakes
håller en hel dag.

De. Av alla.
Dunkandet, som världen är i,
Dånar.

Och Jäderlund svarar:
De små röstbladen
Rör sig i hans vätska

Vitt är inte min vätska
Pistillerna drar sig samman

Aldrig mer ska det blomma
Det har aldrig blommat
Perforera honom.

Det finns liksom bara en sak att göra och det är att säga stort tack för en inspirerande upplevelse som en kritiker och poet sällan får uppleva. Ni är så jädrans bra, Ann och Signe!

O, poesi!

The post Möte med unika poeter first appeared on Opulens.

DIKT.  “Här sammanstrålar metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa.” Alda Merlinis diktsamling  Franciskus —den skapades sång lovordas av Cecilia Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Franciskus − den skapades sång av Alda Merini
Översättning: John Swedenmark.
Bokförlaget Lejd

Jag har läst hundratals diktsamlingar och det har faktiskt bara hänt en gång tidigare att en diktsamling blivit en total upplevelse, nästan att likna vid en mystisk erfarenhet. Poesin öppnar andra dimensioner och världen blir som förtrollad i mötet med en bestrålad dikt. Det var Nelly Sachs Glödande gåtor, i tolkning av Gunnar Ekelöf (1966), då jag senast erfor samma knockout, och det förtäljer kvalitén på Alda Merinis diktsamling som översatts och tolkats av en av Sveriges yppersta  översättare John Swedenmark, och det är heller ingen slump att Swedenmark är en av våra större Ekelöfkännare. 

Cirkelrörelsen, i Franciskus − den skapades sång, blir även magisk eftersom John Swedenmark relaterar just till Ekelöf i sitt synnerligen välskrivna och substantiella efterord. Det ska i sammanhanget framhållas att Swedenmark även är verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, och med poesi som sitt specialfält. Hans bok Kritikmaskinen har hyllats och han anses vara en egensinnig och exceptionellt mångfacetterad och kunnig kritiker. Med den här översättningen placerar sig Swedenmark i paritet med Anders Bodegård som översatt nobelpristagaren Wislawa Szymborska. Det kan aldrig nog betonas översättarnas betydelse för att poesi förmedlas på ett formidabelt vis genom språkbegåvningar som Bodegård och Swedenmark. Översättarna borde egentligen få halva recensionsutrymmet, men förhoppningsvis framgår med dessa berömmande rader uppskattningen av John Swedenmarks uppvisning med denna översättning.

Alda Merini, (1931–2009) tillhör en av Italiens mer namnkunniga poeter med en egenartad biografi som ramar in hennes mycket imponerande kalejdoskopiska, hypersensitiva och intelligenta poesi. Ja, här bildar diktens djup en kronotop med innehåll och form som är sällsynt. Tid och rum och den poetiska rösten är ett; det är en glödande gåta. Så, vad är det som gör att detta är poesi där det drabbande når in i lifsens rot? Det är det egenartade, personligt sårbara och innerliga, sårade sammanförandet av Sankt Franciskus av Assisi, (1181–1182), grundaren av Francisaknerorden, som vördas som ett helgon i katolska kyrkan, och dennes bekännelsetexter och böner — i Merinis kompromisslösa och självförbrännande poesi. Det är ett språk som är fastspikat på korset och orden blöder av Merinis kamp med sig själv och att brottas med sin tro och Gud. Alda Merini tillbringade långa perioder på mentalsjukhus och det är lätt hänt att psykiska problem blir mytomspunna, men en sådan mytbildning skulle ge de helande processernas identifikation, i hennes poesi, ett felaktigt fokus.

Hon är en människa som har lidit svårt och det gör henne också trovärdig att iscensätta en roll som grimaserande narr i förhållande till teologisk och helig text av Franciskus och hans oantastliga roll i den katolska traditionen. Hon går i polyfoni med hans upphöjda texter på ett sätt som är näst intill obegripligt omtumlande, i diktens skrik efter nåd och inre försoning med Gud. Det är en underström av utebliven frälsning i den personliga upplevelsen av att vara just frälst. Det flödar också ett ljus i dikten och likt hos Franciskus hörs lyckan av att mött Kristus som ett barns oförfalskade skratt, det är som att stundtals höra himmelska toner lovsjungas. Men, det är lidandet som talar högst och varje enskild dikt blir en kontemplation över smärtan och vilsenheten, att ensamt ökenvandra under tindrande stjärnor, törstande och sökande efter svar och mening.

”Mig gav du tystnadens lycka,
mig gav du sandaler
att gå bort till Golgata med.
Jag är en översvämmad obol.
Under min egen döds vatten sjunger jag.”

Som framgår sammanstrålar här metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa . Det finns inget att anmärka på i Franciskus —den skapades sång, och det är blott att be en poesiälskande bön att denna högklassiga diktning möter både troende och ”hedningar”. Slutligen skall bokförlaget Lejd få en stor eloge för denna diktsamling som är en introduktion till en av Italiens mer särpräglade och respekterade poeter med dikt som genljuder inom en på ett sätt som både gör ont och helar.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det gudomliga ordets poesi first appeared on Opulens.

BOLSONARO. “Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas” skriver Cecilia Persson.  Genom Jair Bolsonaros ledarskap håller dystopin redan på att bli verklighet i Brasilien, varnar hon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Svt Aktuellt i förrgår: Davos, Jair Bolsonaro, regnskogen, mineraltillgångar, skövling av regnskogen, en yta lika stor som Frankrike, Kina har börjat blinka åt Australien, vänder USA ryggen. Vad ligger i denna information? Går det att betrakta Bolsonaro som vår tids Hitler, Stalin och Mussolini, med ett annat ansikte och med en annan målgrupp för massmord och diktatur? Den ryske litteraturvetaren Michael Bachtin använder begreppen: synkrisis och anakrisis, vilka härrör från Sokrates, och med dessa avses att i det dialogiska språkets konfrontation med verkligheten, så pågår rent lurendrejeri; det omedvetna språket. Vilka begrepp och ord florerar i debatter, i flöden på sociala medier, i nyhetsrapportering, som är falsk retorik vi internaliserat som sanningar? Vilken ideolog, politik, maktintressen, människosyner och så vidare reproduceras dygnet runt?

Det är en mycket skrämmande tankefigur att låt oss säga − sextio procent av språket är omedvetet språk och frågan infinner sig: Vilka granskar språket i dag, dess grundvalar, som i förlängningen är samhället, den globala världen och dess komplexa sociala relationer? Vilka ska åta sig den helt nödvändiga demokratiska uppgiften att göra omedvetet språk medvetet? ”Våra ord är till häften någon annans”, som en av Michael Bachtins mer kända sentenser lyder. Det kan synas självklart och enkelt men innehåller ett credo om ansvaret inför språket och vad språket innehåller. Det finns inget oskyldigt språk, kan det med imperativ konkluderas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hur många vet vad Brasiliens ursprungsbefolkning heter? Den socialantropologiska kunskapen om deras kultur, levnadsvanor, religion och hur de behandlas i Brasilien? Det är en fasansfull tanke att om Jair Bolsonaro skrider till verket med skövlingen av regnskogen innebär det i praktiken ett modernt folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning som är 900 000 människor. Tanken är som en mardröm, och dystopin är redan en realitet med vägbyggen, multinationella storföretag som McDonald’s, jordbruk, kolväteutvinning. Amazonas är jordens lunga och hur många har det medvetna klimatspråket? Att skövla regnskogen är ett angrepp på vårt gemensamma syre.

Josephs Conrads roman Mörkrets hjärta, är mer aktuell än någonsin, och det är realistiskt att befara ett folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning. En stam per år har redan utrotats under det senaste århundradet och hur kan detta få pågå utan vår gemensamma protest? Ligger det för långt borta? Det vi är omedvetna om finns inte? Vi ser inte syret och förstår inte heller när det hotas? Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas. Det är givetvis fullständigt oacceptabelt både ur humanitära och globala miljöperspektiv.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det omedvetna språket — ett demokratiskt och humanitärt hot? first appeared on Opulens.