ESSÄISTIK. Inger Christensen är i vårt land sannolikt mest känd för sin poesi men hon var även en framstående essäist. Här ger Carsten Palmer Schale en introduktion till hennes essäistik.

Inger Christensen (1935–2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis ”Alfabet”, ”Det” och ”Fjärilsdalen” samt – i litterära kretsar – ofta nämnd som en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil.

År 2000 utkom hennes essässamling ”Hemmelighedstilstanden”.

Den utkom elva år senare på svenska med titeln ”Hemlighetstillståndet”, i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag. Det rör sig om en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Inger Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Även om Inger Christensen inte i denna bok nämner det, leder ett sådant sätt att famna verkligheten till både antika rötter (exempelvis Kratylos-Hermogenes-konflikten i Platons dialog Kratylos) och till mycket modern forskning inom exempelvis kaosteori, termodynamik och kvantfysik – såväl som resonemang befryndade med både den yngre som den äldre Wittgenstein (det vill säga i böckerna ”Tractatus” respektive ”Filosofiska undersökningar”).

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:

”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte Gud. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:

”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Även om Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt, kan jag som läsare inte undgå att koppla hennes tankar till den store svenske humanisten Hans Ruin den äldres banbrytande verk ”Poesiens mystik” (1925). Här finns också den tanke, som är Inger Christensens – att det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel.

I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Inger Christensens bok är dessutom en bok om poetik. Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket, frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens kind:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, samt ett begrundande av vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och Gud.

The post Litterära klassiker: Om Inger Christensen och Hemlighetstillståndet first appeared on Opulens.

BOK. ”Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!” Det skriver Carsten Palmer Schale som läst ”Människan är ett mirakel” av Ulf Danielsson och Björn Ranelid.

Människan är ett mirakel
av Ulf Danielsson och Björn Ranelid
Fri Tanke

En av Sveriges mest framstående fysiker, Ulf Danielsson, har skrivit en bok tillsammans med den välkände författaren Björn Ranelid. Deras bok handlar om de stora frågorna i livet. Titeln är ”Människan är ett mirakel”.

I just det här speciella fallet är jag faktiskt först nödgad att påpeka att jag har rätt många betyg i såväl matematik, fysik och kemi samt i litteratur och filosofi. Texten är med andra ord verkligen något för mig ganska ”bekant” – och i synnerhet relevant. Addera sedan studier av mirakel, magi, mystik etcetera, ja, bara så att ni vet vem den här recensenten är.

Och vad är då resultatet av Danielssons och Ranelids gemensamma skrivarmödor? En häpnadsväckande text, språkligt kalibrerad och den bottnar därtill i förundran. Danielsson poängterar gåtan som ursprung för tänkandet och Ranelid Gud. Men båda förundras över höstens himmel.

Världens ogripbara sammanhang

De växelvis presenterade 118 kapitlen minner mig om det periodiska systemet. Här uppenbarar fysikern tankar sprungna ur den konkreta naturen, medan författaren inspireras av magin och mirakel. Likafullt talar man djupast sett om samma sak. Eller om livets och världens ogripbara sammanhang.

Jag såg den hoppande musen, hävdar Danielsson. Miraklen handlar om vad vi inte vet, påpekar författaren Ranelid. Sträckan mellan hjärnan och hjärtat är den kortaste som finns. Havet förundras när det fryser till is. Människans månspår kommer att bli mytiska. Åldriga ord är gengångare. Ängarna blir inte mindre märkvärdiga för att jag vet vad blommornas heter.

Ni märker!

Inspirerande bok

Ordet smyger in i pojken. Sanningen måste väljas och ha evidens. Men vi vet ju föga. Livet på jorden äter solljus. Jag suddade snabbt ut ekvationen. Ingenting är beständigt. Ur x följer y. Vem skriver detta, ja, det blir kanske alltmer suddigt. Kanske det.

Allvarligt talat så är detta en av de mest inspirerande böcker jag läst. Men den bör kanske mediteras och kontempleras över snarare än läsas ”rakt av”.

Som i kemin och fysiken, som i filosofin och litteraturen, hänger allt faktiskt, oavsett perspektiv, ihop. Allt detta bör tas på största möjliga allvar! Också bör, som det står på sidan 431, ”alla människors möten vara” så här som mötet mellan Danielsson och Ranelid.

Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!

The post En bok att uppslukas av – om livets stora frågor first appeared on Opulens.

IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

POESI. Carsten Palmer Schale gör en återblick på den danska poesins utveckling under senare decennier och en djupdykning i antologin ”Nervsystem” som utkom för tio år sedan. Han försöker också besvara frågan om vad som gör den danska poesiscenen så vital i jämförelse med den svenska.

Samtida dansk poesi  i urval

1987

1987 – för 38 år sedan – utkom Ragnar Strömberg, på förlaget Legenda, med antologin ”Beväpnad med vingar”, där svenska läsare fick möta unga, danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Upproret bestod då i en reaktion mot den prosaiska och torra politiska dikt som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än här i Sverige.

2002

”Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter”, som av Ellerströms gavs ut 2002, var en brett upplagd presentation av den unga, ja faktiskt den yngsta danska poesin 15 år senare. Boken växte fram ur en nyfikenhet på vad som hände i ung dansk poesi just då. För urval, översättning och förord svarade Marie Pettersson och Annika Rydén. Boken finns förresten fortfarande i lager hos förlaget.

Samtliga tolv deltagare hade också debuterat efter 1995, flera av dem så sent som på 2000-talet. Här fann översättarna något man saknade i den unga svenska poesin. En direkthet, ett mod, yvigare gester och större anspråk. Anspråk på att säga något om världen utanför språket, mod att vara storvulen, mod att vara barnslig.

2015

Ellerströms förlag har beskrivit ”Nervsystem – ung dansk poesi” (2015) som en uppföljare. I denna antologi sammanställd av Jonas Rasmussen medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.

Nya generationer unga danska poeter har under de senaste decennierna gett ut diktsamlingar som hamnat på danska bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på de inhemska kultursidorna. 

”Nervsystem” är en mycket variationsrik samling texter som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och vital samhällskritik.

Många unga danska poeter har ett tydligt politiskt och socialt engagemang i dag, något som alltså åtminstone delvis skiljer dem från en ungefär två decennier äldre generation diktare. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 var under lång tid emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.

Att stycka upp 40-50 år i 10-15-årsperioder tycker jag dock vittnar om en konstruerad vurm för indelning och kategorisering. Jonas Rasmussen tycks mig också, både explicit och implicit, motsäga sig själv på denna punkt i sitt i övrigt intressanta förord. Sålunda har i Danmark Poul Borum varit en modern Brandes i mer än ett halvt sekel – med inflytande även efter sin död. Det finns en färdiglagd stengång, påpekar Rasmussen själv, direkt från Borums skrivarverkstad till det stora förlaget Gyldendal. Vidare bör det vara mer än självklart, även för den som inte för tillfället tycks vilja erkänna det, att poeter som Inger Christensen och Pia Tafdrup, varit inflytelserika under nästan lika lång tid. Brottet är med andra ord inte så abrupt som många skribenter tycks hävda. För övrigt är ju även existensen politisk.

Dansk poesi i kontrast till den svenska

Vad som däremot är intressant, är att se är hur det trots allt över tid tycks ha skett en viss förändring beträffande ton, stil och tema. Ännu viktigare är det att ställa den yngre danska poesin i kontrast mot den unga (och medelålders) svenska poesin. Viktigast är dock att få ett välbehövligt svar på vad som skett på området. Vad utmärker sig? Och särskilt så visavi ”oss”? Låt oss gå till (den numera på förlaget slutsålda) antologin och se efter!

“Nervsystem”

De förföriska, fjärilslätta och humoristiska metaforerna i dubbelpoeterna Petersens & Bretton-Meyers texter bör inte förleda oss att tro, att här inte finns utrymme för allvar. Likafullt är det den syrerika och stilistiskt viga samtalstonen som får mitt sinne att fyllas av glädje. Det är lite Alexander Weiss över det hela. Hur definierar man egentligen vissa ord och begrepp – djupast sett? Iakttagelser och frågor virvlar runt det till synes banala. Märkliga kollisioner mellan verklighetens sidor!

Artistnamnet ”Sternberg” hänvisar till poeten Jesper Sternberg Nielsen. Sternbergs poesi framstår som språktekniska övningar parade med samhällskritiska giftpilar. Cyborgen, det patriarkala våldet och en sorts förundran över det absurda i tillvaron lyser i eldskrift. Orden flödar i rännilar, konstruerar mekaniska världar och murar sten på sten i vårt moderna panoptikonfängelse. Ett depressivt stråk flyter likt Styx under den konceptuella bebyggelsen. Sternberg är språkvirtuos och semiotiskt prövande. Han är ironisk. Omkastningar av begrepp formulerar viktiga frågor.

Rasmus Halling Nielsen skriver en mångbottnad lyrik, vari friktioner mellan disparata element alstrar energi som alstrar mening. Nielsen är en poet som framstår som både lekfull och pretentiös, svårgenomtränglig och öppen, ojämn och högintressant. Särskilt det säregna bildspråket kräver sin läsare. Nielsen är såväl sensuell som surrealistisk och en aning magisk. Han är också metapoet.

Texten brinner.

Relationen mellan utanförskap och innanförskap, identitet och kultur, yttre och inre rörelser och ”danskheten” utgör golvet i den etiskt laddade dikt som den adopterade dansk-koreanskan Maja Lee Langvad skriver. Formellt bygger hon i detta urval upp sin observationsplats med hjälp av en serie djupt oroande frågeformulär. Texten brinner.

Ingenstans i modern nordisk poesi har jag stött på ett så smidigt filosofiskt sätt att ringa in och sätta fingret på den nordiska rasismen och främlingsfientligheten. I Maja Lee Langvads långa konceptdikt ”Hun er vred – Et vidnesbyrd om transnational adoption” hamras vreden in som ett maniskt mantra. På det följer en lång personlig redogörelse av erfarenheten av att vara adopterad, liksom en systematisk avklädning av den adoptionsindustri som bara i Sydkorea inbringar femton miljoner dollar varje år. Identitet, moral, svärta, och en sorts smärtsam humor står i centrum. Och ”Danskheten”. Och – öppet och mer dolt – Pia Kjærsgaard!

Vem är jag, vem är du, vilka är vi?

Den som är förtjust i poetiska sentenser eller aforistisk dikt bör läsa Anders Abildgaard. Utsagorna formerar sig likt existentiella remsor uppklistrade i det offentliga rummet – och det privata. Paradoxer, motsägelser, humor och rebusar mejslas ut och ställer läsaren framför de ömsom konvexa och ömsom konkava speglarna. Vem är jag, vem är du, vilka är vi? Marginalanteckningar och iakttagelser av konkreta detaljer suggererar närmast omärkligt fram en värld som är besynnerligt undflyende och fenomenologiskt minerad.

Tvivlets komplexa anatomi

Palle Sigsgaard väcker oro med sina milt ironiska och stilistiskt experimentella förmedlingar av vardagsvärlden. Vi ser oss och livet genom varandras glasögon och språkliga filter. Det nödvändiga är alltid bara ett komma i en ofullbordad mening om ontologin. I en lång dikt om en kvinna som hyser tvivel erinras vi inte bara om den danska scenpoesin, utan också och fastmer om det programmatiskt dubbeltydiga å ena sidan och det eventuellt möjliga å den andra. Det är ingen tillfällighet att Herakleitos och Parmenides får formulera den filosofiska utgångspunkten – den vi kanske måste återvända till för att på nytt kunna sterilisera våra kirurgiska begrepp. Ifrågasättandet av det nödvändiga. Det nödvändigt onödiga och det onödigt nödvändiga? Tvivlets komplexa – och ironiska – anatomi. Ordens brist på förankring i en giltig grammatik – som livets brist på fäste i stabila strukturer. Panta rei – men också hotet från motsatsen?

Illusion och science fiction

Det finns ett både metapoetiskt och ultrakonkret anslag i Theis Ørntofts relationistiskt djuplodande och socialantropologiska undersökningar. Språk, juridik, tidslighet och existens bollas fram och tillbaka över nätet som om Sharapovas tredje matchboll utgör tillvarons själva poäng. Den återhållsamma, anspända, digert tystlåtna. Det möte – den punkt – som kommer att avgöra alla beslut i det kommande livet. Livet kan förstås både som illusion och science fiction. Bilder växer och krymper och försvinner. Tsunamin är ett existentiellt tillstånd.

Analyser av det danska samhället

Samlingen. Den ekologiska helheten. Konvergensen och systemet. Se där ytterst viktiga kodord för Amelie Smiths poesi. Smith är ett språkgeni – och en filosof besläktad med ekosofiska storheter som Jane Bennet och Arne Naess. Hennes tekniskt-naturvetenskapliga utbildning ingår här även förening med hennes skrivarutbildning. Jag skall inte göra någon hemlighet av att detta är min personliga favorit i den här antologin.

Texten kretsar kring dualismen eller möjligen dialektiken mellan samling och upplösning – och också – i en numera (på gott och ont) etablerad poetisk tradition – begreppen ordning och entropi. Inte minst är Smiths bidrag dock laddat med moraliska implikationer. ”En död kropp är i spridning”. Både rent konkret och i en mer överförd bemärkelse utgör dikterna kemiska analyser av det danska samhällslivet. Celldelningens hastighet är naturlig och onaturlig och en förutsättning för barnets utveckling, samhällets uppluckring och den cancerogena populismens nej. Upprepningarna och systemtänkandet kan på en och samma gång framkalla trygghet och klaustrofobi.

Våldet smyger sig på

Etik är det i många avseenden också frågan om hos Julie Sten-Knudsen. I relationerna mellan män och kvinnor, danskar och invandrare, religion och sekularitet. Dikterna flammar upp som trädkronor eller antar ytans och sotflagans svartvita flagg. Förtrycket och den existentiella ångesten har invaderat språket som sådant. Sten-Knudsens dikt är grafiskt stark på ett betydelsebärande sätt: vi lever i eller på ett kors? Våldet smyger sig på. Livet naglas fast med sylvassa ordstift.

Relationsvåldet, närvarande hos flera av poeterna, är kanske särskilt framträdande hos Mia Degner. Men det handlar här inte alls bara om en tvåsamhets implosion, utan än mer om – som jag uppfattar det – mänsklighetens. ”Koncentrationsläger är det första ordet”. Det som får dikterna att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut.

Asta Olivia Nordenhof lyfter fram våldet i allmänhet och våldet mot kvinnor i synnerhet. Det meningslösa som ambition. Äcklet och grymheten. Tomaten som hotar att brista – en symbol för både liv och död, möjlighet och hot. Knull, råhet, hot. Det rika pisset. ”Danskhet och all annan skit” versus handgreppets sensulla närhet och värdighet. Taktila minnen från förortsrum. Överdoser. Klassklyftor. Det finns kärlek! Nordenhof svävar språkligt runt i sin kakelbeklädda värld som en ilsken bålgeting.

Erotik och språkexperiment

Louise Juhl Dalsgaard är taleskvinna för bland annat emellanheten; ett socialt tillstånd som kan växla innebörd och tyngd som ebb och flod. Men även för den prekära balansgången mellan rätt och plikt. Likafullt, och också ställd axel vid axel med de andra, framstår hon för mig som samlingsvolymens främsta företrädare för det erotiska. En långsam dansk form av flamenco eller tango. I detta: existensens eld.

Språkexperiment kan vi beakta hos Olga Ravn. Samtidigt finns här håligheter i tillvaron som smärtar och sticker. Om än temperamentsfull och intensiv så det räcker, förefaller mig verkshöjden och textens modus operandi mindre tilltalande.

Säregen naturlyrik

Morten Chemnitz skriver en säregen form av naturlyrik, som däremot omedelbart tilltalar mig. Den handlar lika mycket om livet som natur som om naturens ekologi. Vi inbjuds att iaktta en iscensättning av vårvintriga korsvägar, och den kultur som samtidigt är natur. Vi är det vita. Vi är också och snart det gröna och vinden som vänder tillbaka från innergårdens vajande växtstänglar. Men Chemnitz dubbelexponerar också dagen i dagen och livet i livet och lövet och oss. Och varandras är vi i allt. Just denna form av naturlyrik är helt ny för mig, men inbjuder till vidareläsning. Det är som vore vi, som för övrigt hos Sternberg, inblandade i en kulturens och naturens ömsesidiga befruktning.

Yahya Hassans poesi

Antologin ”Nervsystem” inleddes med metaforiska krumbukter och humoristiska allusioner. Den avslutas med ett rasande utdrag från den numera berömde, och i förtid döde, Yahya Hassans egennamnsbetecknade debutsamling. Det är klart att Hassans dikt är stark, och starkt oroande, men ur rent poetisk synpunkt finner jag den relativt alldaglig. Däremot kan man knappast överskatta Hassans signalvärde i den litterära tiotalismkontexten i Danmark. Detta faktum sluter för övrigt den cirkel som Jonas Rasmussen påbörjade i sitt förord.

Politisk poesi

Danmark har även fortsättningsvis upplevt en spännande utveckling på poesiscenen. Poeterna har åtminstone blivit mer politiska – och politiska poeter, märk väl, inte plakatmålare, Därmed har de också fått tillträde till det offentliga rummet på ett helt annat vis än vad som tidigare varit fallet.

Det jag upplever vara kännetecknande för lyriken i ”Nervsystem” är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga – eller tvärtom. Postmodernismen, i renodlad bemärkelse, har varit haft betydelse, men kan inte upprätthållas längre. Det utesluter inte att man kan använda ironi, humor och sarkasm i sina verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.

Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Solidariteten har varit dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Allt detta får det etiska att framträda tydligare – och mycket tydligare än i Sverige, även om viss politik smugit sig in även här. Att skriva politisk poesi kan emellertid vara riskfyllt. Om gestaltningskraften försvagas utöver en viss gräns töms politiken på poetisk vigör och poesin kan falla in i ett svart hål.

Varför har poesin kunnat blomstra?

En viktig grund till att den unga litteraturen kunnat blomstra i Danmark är för övrigt den starka och levande litterära uppläsningstraditionen. En annan är förlagspolitiken. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar.

Redan 1987 slog Ragnar Strömberg fast att hans urval ”har det gemensamt att de är sinsemellan mycket olika.” Skillnaden nu är väl att poeterna är ännu mer olika.  Och att de danska poeterna utmärker sig mot sina svenska kolleger främst genom att vara mer konkreta än abstrakta. Metaforerna som används är djärva, hisnande, uppkäftiga. Den chockerande direktheten fanns redan på 80-talet, bland annat i Strunges rapporter från psykoser. Här skrivs det uttryckligen och explicit om det privata, om sex, svett, blod, toalettbesök, sjukdomar, gränslösa erfarenheter – kort sagt: om liv. I sammanhanget kan också nämnas en ung och arg poet som Amina Elmi som slog igenom 2023 med ”Barbar [Tavshedens objekt]”.

2000-talets digitala genombrott

Under det tidiga 2000-talet föddes onlineplattformar som förändrade hur dikter publicerades och delades. Digtsamleren blev en samlingsplats där både etablerade och nya röster kunde nå en publik direkt på nätet. Initiativet, drivet av David A Jensen och Michael Juhl Svendsen, har sedan starten främjat och utvecklat dansk poesi genom att presentera tio fasta skribenter samt en rad gästpoeter som kontinuerligt publicerar nytt material.

Nyckelpoeter och stora genombrott

Pia Tafdrup och ”Sansekvintetten” (2012–2022)

Pia Tafdrup, en av sin generations mest inflytelserika poeter, avslutade 2022 sitt storverk ”De fem sanser” med samlingen ”Beröringen av hud”. Varje band i kvintetten undersöker en mänsklig känsel – från ”Smagen af stål” till ”Lyden af skyer” – och demonstrerar hur kroppen blir diktens centrala lins mot omvärlden. Jag har tidigare skrivit utförligt om den här i Opulens.

Yahya Hassan: självbiografisk upproriskhet

När Yahya Hassan debuterade 2013, skakade hans råa, självbiografiska stil den danska litteraturen. Hans dikter om uppväxt, utanförskap och identitet blev en omedelbar snackis och förde in stark sociopolitisk kritik i lyriken. Den ofiltrerade tonen har inspirerat en hel generation att se poesin som ett forum för uppriktigt politiskt engagemang. Yahya Hassan dog för övrigt 2020.

Haidar Ansari och institutionsblicken (2022)

Med ”Institutionaliseret” (2022) tecknar Haidar Ansari en berättelse om att växa upp i det danska institutionslandskapet. Hans dikter skildrar knivskarpt hur fängelsemiljöer, sociala strukturer och gängkoder sammanvävs med en ungdoms sökande efter identitet. Ansaris debut har hyllats för sin ärlighet och samhällskritik. I år (2025) kom så en uppföljning i form av boken ”Normaliseret” som är en långdikt om kontrasterna mellan miljön han växt upp i och de finkulturella rum han nu fått tillgång till.

The post Den ständigt vitala danska poesin first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2025.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För fyra år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För tre år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förrförra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.
Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2025. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilken författare är mest aktuell för Nobelpriset i år – 2025?

Jag tror primärt att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé (i år heller). Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien. Eller möjligtvis en man från Latinamerika eller USA, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella. Vid närmare eftertanke också några européer – om än inte någon från Norden (Knausgård kan vi inte räkna med på grund av att hans landsman Fosse fick priset 2023. Westö är ännu inte riktigt mogen, tror jag, och Tafdrup verkar tyvärr omöjlig, ungefär som Oates).

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio som jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag som tror får det 4) Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) Den jag hoppas får det.

De tio som jag tror kan komma i fråga

(märk väl utan inbördes rangordning).

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Haruki Murakami från Japan

Chimamanda Ngozi Adichie (dock kanske för ung) från Nigeria

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Kanada

Ann Carson från Kanada

John DeLillo från USA

De fem jag tror ligger bäst till

(likaledes utan inbördes rangordning)

Yoko Ogawa från Japan

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

John DeLillo från USA

Den jag tror får Nobelpriset 2025

César Aira från Argentina

Vilka tre jag personligen för tillfället håller högt

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

Den kandidat jag hoppas på

César Aira från Argentina

Läs min tidigare publicerade presentation av César Aira här.

De två senaste böckerna av Aira på svenska är ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Båda är översatta av Djordre Zarkovic och utgivna på Bokförlaget Tranan så sent som förra året (2024). De liknar i sin instinktiva ton och tematik många av hans tidigare. Hans berättelser består av en ström av händelser och tvära kast mellan pojkboksäventyr, skräckfilm, såpoperor och science fiction.

Några funderingar kring Nobelpriset

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier för Nobelpriset 

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del potentiella pristagare hunnit avlida, medan andra börjar bli påfallande gamla. Så till exempel dog ju Ngũgĩ wa Thiong’o helt nyligen. Återkommande kandidater som Ko Un; och Cees Noteboom kan sägas ligga nära åldersstrecket. Margaret Atwood likaså.

Fördelningskriteriet

Där får kvinnorna företrädet. Gärna, som sagt, en asiatiska eller kanadensiska.

Det politiska kriteriet

Det förnekas alltid av Akademien i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej. Läget torde inte ha förändrats.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller även i år! Jo, möjligtvis kan en poet som Anne Carson komma på fråga.

Något specialkriterium?

Ja. Detta är en återkommande fundering. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. Men betänk att Grass, Lessing och Pinter blev Nobelpristagare. Så jag vill inte helt utesluta att Oates trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Med reservation för César Aira. Icke-Europé. Prosaförfattare med reservation för Anne Carson. Detta talar för Can Xue eller Ann Carson. Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Det ska inte uteslutas att det kan bli redan i år.

Nytt kriterium för Nobelpris i litteratur 2025?

En barnboksförfattare, eller en sciencefictionförfattare?

Otippade outsiders?

Jadå. Det finns en rad namn. Exempelvis Rafael Cadenas (Spanien), Cristina Peri Rossi (Uruguay), Francisco Brines (Spanien), Shehan Karunatilaka (författare med rötter från Sri Lanka, verksam inom den brittiska litteratursfären, Damon Galgut (Sydafrika) och George Saunders (USA).

Här vill jag särskilt flagga för Shehan Karunatilaka (som dock i detta sammanhang måste räknas som ung).

Övriga kommentarer

Hur väl känner jag då till dessa? De flesta ganska väl. Jag har också skrivit om en del av dem – och fler texter är att vänta. Bookerpristagaren Shehan Karunatilaka verkar extra intressant.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2025? first appeared on Opulens.

POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!

The post Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren first appeared on Opulens.

POLITIK. Carsten Palmer Schale kommenterar det politiska läget i världen och Sverige. ”Det här kan inte få fortsätta,” lyder hans slutsats.

”Pater sancte, sic transit gloria mundi ” (Helige fader, så förgår världens härlighet). Father Truth – förlåt: fader Trump – borde kanske tränga ner till början av 1400-talet, när denna fras etablerades. I dag är dock innebörden inte exakt den samma, men snarlik: berömmelse förgås, eller varar inte för evigt.

Åtminstone får vi hoppas det. När jag lyssnar på Trump och Netanyahu blir jag rädd. Och förbannad. ”Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans” (Ps 133:1, 1917). Världen är vår – inte er. Ni måste lyssna och handla humanistiskt. Ni får inte fortsätta med er lögnaktiga ondska.

Så Sverige. Hur är det här i dag? Mindre bra än det oftast varit. Vi sjunker som en sten. Vår regering vågar inte höja rösten. Vi är inte alls vad vi var. Från vänster till höger visas det prov på en närmast historisk feghet. Det här kan inte få fortsätta.

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Det här kan inte få fortsätta” first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Henrik Ibsen. En ständigt aktuell dramatiker som fortfarande spelas på scener runt om i världen. Den första delen hittas här.

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för att därefter bli en av förgrundsgestalterna inom den frambrytande modernistiska litteraturen i allmänhet och inom dess dramatik i synnerhet. Versdramerna ”Brand” och ”Peer Gynt” är enastående exempel på detta. I andra del av essän om Ibsen, kommer vi in i slutet av ”Peer Gynt”.

Flykten

Peer flyr verkligheten. Han som vill vara sig själv nog är hela sitt liv blott på flykt från sig själv och människorna. ”Flugt for alvor, sky for anger”. I den verkliga världen är han en hållningslös odåga utan fasthet och uthållighet i något. Från födelsen är han stämplad med ett stigma, ty släkten hade visserligen en gång varit ansedd och förmögen, men genom faderns och farfaderns skrytsamma slöseri hade det hastigt – jämför Ibsens far! – gått utför. Men från barndomen har han lärt sig att ljuga till rätta en helt annan verklighet för sig. Hans liv blir heller aldrig någonting annat än ”lögn och förbannad dikt”.

Peer är alltså densamme. Han engagerar sig inte i något egentligt. Handlar inte. Saknar vett och omdöme. Han rövade bort bruden från bröllopsgården, men sköt henne ifrån sig i nästa ögonblick. Han väckte Solveigs känslor, men tog inte fasta på dem. Han bedrog också sig själv. Det sistnämnda gestaltas på ett intressant sätt, i andra akten, när han feberrusig brottas med Böjgen – ett i norsk folkloristik förankrat maktväsen, som förleder oss och hindrar oss att ta tag i situationen, förverkliga våra djupare föresatser, verka och vara här och nu – utan att uppskjuta eller snedda förbi.

I det vakna och nakna, feberfria och verkliga livet är det just åt Böjgen Peer Gynt hemfaller. Det självtillräckliga, kalkylerande, egoistiska. Men också det självförstörande intill utslocknandets avgrund.

Han är en amoralisk dåre.

”Peer Gynt är Brands negativ”. Brand kämpar mot övermäktiga odds, eftersom han ”må” det. Som kung Håkon, doktor Stockman och Solness. Peer saknar verklig livskraft, ambition, styrsel, väg. Principer. Han är en amoralisk dåre.

Och ändå och samtidigt (alltid detta samtidigt!): finns det ändå hos Peer Gynt ett glittrande korn, som pyr i hans i övrigt socialt döda själ. Detta korn är minnet av Solveig – och Solveig är också dramats motvikt. Driven som hon är av sitt kallelsemotiv; av kärlek, av plikt, av tålamod och styrka. En motvikt som i fjärde akten står sida vid sida med den förslagna och förföriska Anitra – den ena i en stue i storskogen – den andra i öknen. Ännu senare – på dårhuset i Kairo – flammar också minnet av Solveig plötsligt upp.

Solveig – den milda och kärleksfulla motsvarigheten till Brand. En vacker klang – och en källa till skuldkänslor i det djupaste djupet av Peers själsliga schakt.

Riva ner och rasera

Det är en gammal och hård man som i ovädret förliser med sitt skepp utanför Norges kust. Han har lovat besättningen en riklig belöning om de för skeppet säkert i hamn, men vill genast göra männen illa när han hör att de – i motsats till honom själv – har familjer som väntar på dem. Han vill riva ner och rasera! Som Nikolaus, som Hedda Gabler som förstör Ejlert Lövborgs manus, eftersom det är någon annan än hon själv som varit inspirationskällan.

Peer är den ende som överlever skeppsbrottet. Medan han irrar omkring i skogarna i sin hembygd börjar ruelsen sätta in, insikten om den egna uselheten. Hela livet rullas upp. Han är mannen som tappat bort sig i illusioner, och som själv är en illusion. Han är som löken han skalar och som ingen kärna har.

Men Peer möts med glädje och kärlek av Solveig, som hälsar den hemvändande egoisten med orden:

Livet har du gjort mig til en dejlig sang.
Velsignet være du, att du kom engang!

Brand blir alltså dömd, medan Peer slipper undan. Den som offrat sig förlorar – den som skroderat sig fram överlever. Många kritiker har reagerat mot detta starkt omoraliska, och kanske även dramatiskt omöjliga, slut. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) var en sådan vändning inte ovanlig för tiden. Vi behöver bara peka på Faust.

Peer Gynt skulle, hursomhelst, teckna en norsk typ. Det blev inte så. Det blev en evig mänsklig typ utanför alla gränser – och tider.

Ibsens ”Vildanden” som relä och koncentrat (1884)

Ibsen var en diktare och människa med starka känslor för både det yttre och det inre och för banden dem emellan. Detta speglas i hans dramer som speglar honom själv. Med sitt ena öga – periskopets och teleskopets – skapar han utblick och överblick. Med sitt andra öga – det med röntgensyn och lod – skapar han inblick och insikt. Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen själv.

Även om alla dramer återspeglar Ibsen, åtminstone i någon mån, är det några som snarast vänder den avklädande blicken mot gemene man. Här kan exempelvis nämnas ”Et dukkehjem”, ”Gengangere” och ”En folkefiende”. Omvänt pekar inte minst de berörda dramerna om Brand och Peer Gynt mer speciellt på Ibsen själv.

”En folkefiende” har för övrigt något mycket aktuellt över sig. På sätt och vis är den släkt med H C Andersens ”Kejsarens nya kläder”. Sanningssägaren Dr Stockman (som avslöjat det giftiga vattnet på kuranstalten) står mot politikernas och massmedias – och slutligen medborgarnas – behov av livslögner; kanske också vita lögner? Och syndabockar. Jag tycker mig här känna igen dagens Aftonbladet och Expressen.

Som konsekvens förvandlas Dr Stockmans sanningslidelse till folkförakt.

Är inte världen en konstruktion?

Men här tycks mig Ibsen stanna upp för en stund. Och han ställer frågor till sig själv: kan människorna egentligen vara på något annat sätt än de är? Varför har de blivit som de har blivit? Med vilken rätt föraktar jag dem? Är inte världen en konstruktion? Frågorna besvaras aldrig riktigt, men blir belysta i dramat.

”Vildanden” – detta ”livslögnens drama par excellence” – kanske är det drama som förenar flest av de drag som återfinns i Ibsens övriga produktion.

”Vildanden” utspelas i två rum på en och samma gång – det ljusa vardagsrummet eller ateljén, och det mer drömlika vindsloftet. Dramat innehåller offer och skyldiga, livslögnare och sanningssägare, ljus och mörker, uppbyggelse och destruktion. Kort sagt huvudelementen i Ibsens dramer totalt sett. Ändå gestaltas här livet och dess gång i ett annat slags ljus, ett försonande och förlåtande ljus, än vad som annars är det vanliga. Dessutom mår de flesta människorna förhållandevis bra, trivs med varandra och framstår på det hela taget som relativt lyckliga.

Den degraderade gamle löjtnanten och skogsförvaltaren Ekdal Sr, är ett offer för grosshandlaren Werle. Ekdal Jr ljuger om sin revolutionerande ”uppfinning”. Merparten av de andra lever åtminstone i en sorts vit lögn. Gina Ekdal, den unge Hjalmars fru, är stark och varm, men också hon ett offer för grosshandlaren Werle (och senare sin man). Grosshandlarsonen Werle Jr – Gregers Werle – är sanningssägaren som samtidigt (alltid detta samtidigt!) utlöser katastrofen. (Han är allmänt kritisk till livslögner, men avslöjar att den 14-åriga Hedvigs biologiske far inte är Ekdal Jr, utan grosshandlaren Werle). Livslögnens teoretiska anatomi står annars doktor Relling för, också han ett offer.

Ibsens människoförakt dämpas

Ljuset i dramat är tvivelsutan den snart blinda tonårsflickan Hedvig. Den direkta fokalpunkten är annars hennes, och de andras, skyddsling, Vildanden, som är en skadeskjuten vildfågel med dunkelt förflutet. Som alltså Hedvig själv.

Ibsens eget människoförakt dämpas, som antytts, besynnerligt starkt i ”Vildanden”, trots den personliga frustration han nyss fått erfara efter det (nationellt) njugga mottagandet av sina tre senaste (samhällskritiska) dramer.

Genom Hedvigs gestalt blir stycket sublimt.

Sanningssägaren Dr Stockman (från ”En folkefiende”) har i Vildandsdramat blivit den högst osympatiske sanningssägaren och olyckan Gregers Werle. Ty: Människorna är för svaga för att man av dem skall kunna avkräva allmängiltiga krav av högre ordning. Innerst inne har inte människan kunnat bli annorlunda än hon faktiskt är. Det är inte deras fel – eller Ibsens fel! – att de är som de är, utan allt beror på omständigheterna. Detta symboliseras allra starkast av Vildanden (som även i övrigt omges av en mängd symbolik).

Genom Hedvigs gestalt blir stycket sublimt. Hon är den livsvarma låga som ensam lyser med ett stilla, oförfalskat sken. Kring henne står en aura, innanför vilken människorna träder in för att åter träda ut.

Den auran har räddat Ibsen från ett totalt människoförakt. Den räddar kanske även oss.

Men för Hedvigs liv blev det satt punkt. Liksom för så många av dramatikens huvudgestalter. Fröet som Gregers hade sått i hennes hjärna hade grott. Hon ville offra vildanden som bevis för sin kärlek till Hjalmar. Men till den grad identifierade hon sig med den skadskjutna vildfågeln, att det var sitt eget liv hon tog.

”Vildanden” har kommit att få en stor roll i modern litteratur. Från den går trådar åt många håll, till Tjechov, till Gide, till amerikaner som O´Neill och Miller. Till trätobrodern Strindberg. Till Norén. Till dåtid, nutid, samtid och framtid.

Ibsens slutuppgörelser med sig själv

”Solness” (1892)

Prosadramat ”Bygmester Solness” är inte bara ett verk för den mogna åldern, det är ett verk för den ålder när mognaden börjar övergå i förruttnelse. När Ibsen skrev det, var han själv på väg att ruttna. Han är inte längre lika upptagen med att gissla lögnerna i samhällsmoralen; nu står han själv i fokus för sin inre skalpell. I ”Solness” försöker Ibsen, tycks det, tränga in i den själsliga bakgrunden till de motiv som dominerat i hans diktning, samtidigt (alltid detta samtidigt!) som den ”situation” han befinner sig i, åldrandets, kom att föra in nya element i dramatiken.

Ibsens liv och verk

Sommaren 1891 hade den nu med ära överlastade Ibsen varit på resa i 27 år; han reste alltså ut ödesåret 1864 (när det utbröt ett krig mellan Danmark och Tyskland). Men äran hade kostat på, inte minst i familjelivet (för lite umgänge med hustrun Susannah, otrohet, för lite liv på det hela taget). Även Ibsen hade – insåg han själv – (åtminstone tidvis) varit en fullblodsegoist. Hans liv var hans verk – eller hans verk var hans liv? som salig Rolf Ekman skrev i en aforism. Svaret: hans verk.

Som i ungdomsdikten ”Bergmanden”. Som – kan man se det – i ”Brand”. Slutligen krackelerar Ibsen.

Ibsen upprättade med andra ord på slutet en sorts andlig domstol. Det var nu – sedan ”Rosmersholm” – endast inre – och egna inre – problem som angick honom. Han ville visserligen, att sonen Sigurd skulle få slå rot i Norge och han ville visserligen, hävdade senare Susannah, dö i fosterjorden. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) hade Ibsen, som så många av oss, på allvar börjat stirra döden i vitögat. Och ändå hade han ju faktiskt 15 år kvar i livet (av vilka han dock var svårt sjuk under ungefär hälften).

Sedan har vi detta med havet. Ibsen längtade till havet, och kopplade, som i vissa psykologiska läror, samman döden med havet. Han såg havet som sitt hemland – till Georg Brandes skrev han om den norska marken som sitt födelseland.

Ibsen och de unga kvinnorna

Två makter driver utvecklingen i ”Solness”: döden och kärleken. Den sviktande skaparkraften hos Solness och Ibsen – kärleken till ungdomen hos Solness och Ibsen. Ibsen hade, under senare år, haft två starka förhållanden med unga kvinnor. Den 18-åriga Emilie Bardach, från Wien, sommaren 1889 (Ibsen var då 61), och den unga norska pianisten Hildur Andersen (som, i motsats till Emilie Bardach, var bekant med konstnärliga strävanden). Ibsen-kännaren Francis Bull utpekade Bardach som modell för Hedda Gabler och Andersen till Hilde-gestalten i ”Bygmester Solness”. Ändå har nog Hilde mer av Bardach i sig än Andersen.

I sitt inre paralyseras han av ångest och fruktan.

Solness. Ja, byggmästare till professionen – vanlig byggmästare. Men minst lika mycket en person som bygger tankar. Självlärd. Hänsynslös. Med drag av Nietzsches herremoral. Men detta är ändå bara Solness yttre fasad (och Ibsens – statyns). I sitt inre paralyseras han av ångest och fruktan. Därtill hyser han stark kärlek till den unga Kaja, förlovad med Solness begåvade ritare Ragnar Brovik. Efterhand får Solness som han vill: han får både behålla Brovik och krama sin Kaja. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) är han rädd för ungdomen.

”Engang kommer ungdommen her og banker på døren-.”

Och hon kommer, men inte i Kajas gestalt, utan i friluftsmänniskan Hildes – kanske en av de första riktigt moderna kvinnorna i världslitteraturen. ”Syster” till Nora, men tio år yngre. Pådrivande, hätsk, ibland hetare än het. Introducerad i Ibsens ”Fruen fra Havet”, som doktor Wangels 13-åriga dotter. Nu en ung, självständig, ambitiös kvinna som vill – nej, kräver – att Solness skall bli den han en gång var, då han fäste kransen runt kyrkspiran i Lysanger.

Hilde vill återse den yngre, starkare, modigare Solness i den nu äldre och ångestdrivne Solness. Nästintill upptagen som dotter i huset av fru Solness, eggande som en Salome (fast utan onda och av andra inspirerade avsikter), hetsar hon.

”Ryk ud med mitt kongerige, bygmester! (banker med fingeren) Kongeriget på bordet!”

Makterna och det förflutnas avgrunder hånler den allt mer skärrade Solness i ansiktet. Hilde är förälskad i Solness (svunna) storhet och Solness i Hildes ungdom. Men på en punkt flyter den unga och den gamle ihop till ett: det omöjliga. Rebellen i ”Catalina” och Brand i ”Brand” bryter ånyo fram – i Solness, och i Ibsen. ”Jeg må!”

Solness störtar

Det nybyggda huset – Solness och frun Alines – står klart. Taklagsöl skall drickas. Huset har en hög tornspira. ”Jeg må!” Mycket folk. Till allas fasa börjar Solness klättra uppför spiran. Han når ända upp, fäster kransen, svingar med hatten. Hilde viftar! Då grips Solness av svindel och störtar ner. Ett förfärans skri från dem som ser på. Ett ögonblicks tystnad och man hör Hildes stämma:

”Men helt till toppen kom han. Min, – min bygmester!”

Rubek

I ”Når vi döde vågner”(1899) tar Ibsen, i den åldrande bildhuggaren Rubeks gestalt, sist och slutligen parti för livet. Dramat är inte något av Ibsens större. Men det utgör punkten.

Rik på år, kunskap och förakt möter Rubek sin gamla modell, Irene, som en gång inspirerat honom till sina främsta verk. Därefter förflöt en eon av icke-liv för dem båda två. Nu, plötsligt, vill i stället båda fånga livet. Och de stiger upp på fjället för att fira sin bröllopsfest mitt i dagsljuset och den tindrande växtligheten där – en väg uppåt, där de blir borta i snöskredets virvlar. För sent! För sent!

En strömkrets sluts

Vad man än vill säga om slutet i denna epilog, och det har många velat göra, så är det emellertid ett slut helt i linje med Ibsens hela författarskap. Man kan rentav säga, att en strömkrets här sluts: mellan Brand och Rubek. Och Ibsen var Brand, Solness – och Rubek. Men han var – också – Peer Gynt.

Ibsens rannsakande frågor

Den problematik som Ibsen diskuterar i sina dramer, följer alltså Ibsens eget liv nära. Den är på många sätt resultatet av de rannsakande frågor han själv ställde sig. Himlastormaren och tvivlaren, den som bygger upp och den som river ned, kan bära namn som Brand, eller byggmester Solness, som Thea eller Hedda Gabler, de som offras kan heta Solveig eller Hedvig, lustlögnaren eller livslögnaren kan kallas Peer Gynt eller Hjalmar Ekdal. Gemensamt för dem alla är att de har funnits i Henrik Ibsens eget liv och personlighet.

Därför är Ibsen också ständigt aktuell

Det finns ett antal personer, som hade särskild betydelse för Henrik Ibsen, utöver fru och barn och övriga tidigare apostroferade. I synnerhet Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson, August Strindberg och Knut Hamsun (de båda sistnämnda i huvudsak i negativ mening) och andra. I Ett brev till Brandes från Ibsen i april 1872 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Den självprövning som Ibsen gav sig i kast med ger hans dramatik dess hållfasthet. De livsproblem han tar upp är allmänmänskliga och individuellt upplevda. Därför är Ibsen också ständigt aktuell och spelas ännu i dag runt om på jorden.

The post Att bestiga ett fjäll – Ibsen (Del 2) first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Henrik Ibsen. En ständigt aktuell dramatiker som fortfarande spelas på scener runt om i världen.

Henrik Ibsen (1828-1906) är en av det moderna dramats fäder och absoluta mästare. Hela hans täta produktion är tidlös och kan förstås som en närmast universell analys av mellanmänskliga relationer.

Det är som med de klassiska antika dramerna, som med Shakespeare, som med Strindberg, som med all dramatik av världsklass. Men att tala om Ibsens dramer (och dikter) är samtidigt att tala om Ibsen själv. Om hans personliga liv.

Hos Henrik Ibsen framträder i synnerhet alla de motsägelser som utgör människans predikament. I hans 50-åriga arbete – från dramat ”Catilina” 1850 till ”Når vi døde vågner” 1899 – finner vi det mesta av människans sålunda tveeggade karaktär. Mellan och inom huvudpersonerna.

”Catilina” (skriven under pseudonymen Brynolf Bjarne) fick för övrigt inte scenpremiär förrän mycket sent, den 3 december 1881 på Nya Teatern i Stockholm. (Den första norska iscensättningen kom till stånd den 24 augusti 1935 på Det Nye Teater i Oslo) Dramat utspelar sig under 100-talet före vår tideräkning och handlar om just titelfiguren ”Catilina”, en man som kämpade för folkets mark och rättvisa. Han sågs av de styrande på romartiden som förrädare, men av Ibsen som en rebell.

Ibsens mognad 

Det var i skarven mellan romantiken och den nya tiden som Ibsen gradvis mognade till diktare. Det visar sig då att Ibsen, åtminstone inledningsvis, lärt sig intrigteknik av Eugène Scribe (fransk författare och dramatiker 1791-1861) och att han kanske ännu tio år efter debuten är fången i den stiltradition som föreskriver att replikerna skall formas på en något uppstyltad och arkaisk prosa. Men snart nog övergick Ibsen från en sorts senromantisk/ klassicistisk stil till den stil han själv blev den främste dramatiske företrädaren för: realismens, naturalismens, psykologismens; kort sagt: modernismens.

Framför allt visar sig detta i dramat ”Kongsemnerne” (1863). ”Kongsemnerne” är åter ett historiskt drama som i det här fallet utspelar sig under tiden 1223–1240 och rör bland annat förhållandet mellan Håkon Håkonsson, Skule Bårdsson och biskop Nikolaus Arnesson. Pjäsen hade urpremiär på Christiania Theater den 17 januari 1864.

Georg Brandes idéer om litteratur som i första hand problematiserande och debattfrämjande, ledde Ibsen till att åren 1877-1882 skriva en mer direkt aktuell typ av dramatik. 1877 kom ”Samfundets støtter”. Det är riktigt att därmed tala om ett internationellt genombrott för Ibsen. Stycket spelades i Berlin samtidigt på flera olika scener.

Därefter kom äktenskapsdramat ”Et dukkehjem” (1879). Detta är en av Ibsens mest kända och spelade pjäser. Den väckte enorm uppmärksamhet genom att den tog upp det tabubelagda ämnet om kvinnlig frigörelse. Huvudpersonen är Nora som lever en idyllisk tillvaro med sin man Torvald. Under pjäsens lopp slås emellertid allt i spillror och Nora bestämmer sig för att lämna sin make – de sista orden mellan dem är berömda: Torvald frågar om hon någonsin kommer tillbaka.

”- Da må det vidunderligste skje”, svarar hon, varpå Torvald replikerar: ”- Nevn meg dette vidunderligste!” Nora: ”- Da måtte både du og jeg forvandle oss således at /…/ samliv mellom oss to kunne bli et ekteskap.”

Bistert mottagande hemmavid – ett drastiskt genombrott på kontinenten.

Kontroverserna runt det tredje samtidsdramat ”Gengangere” (1881) var inte mindre. Den behandlade vidare äktenskapsproblemet, här förbundet med ”ärftlighets- och degenerationsproblemet”. I Norge fanns det ingen teaterdirektör som ville sätta upp pjäsen. Den hade i stället premiär under en resande svensk teaterdirektör, August Lindberg.

Nästa pjäs, ”En Folkefiende” (1882), fullbordade en kvartett av samtidsdramatik. Bistert mottagande hemmavid – ett drastiskt genombrott på kontinenten.

Det verkliga genombrottet (åtminstone nationellt och sett i backspegeln) skedde emellertid i och med det (ännu i dag) fantastiska versdramat ”Brand” (1866) som dels är starkt påverkat av hans egen uppfattning om det dansk-tyska kriget 1864, dels av Kierkegaards filosofi (främst dennes ”Enten-Eller”).

Ibsens yttre motpoler och inre motsägelser  

Henrik Ibsen bygger upp och river ner, sår hopp och skördar draksådd. Han är en sträng domare och åskådare av yttre förhållanden, samtidigt som han är en människa som tvingats till hård självrannsakan och inre strid.

Han är entusiast och tvivlare – och livslögnare. Den ständiga närvaron av dessa slitningar skänker Ibsen sin form: hans eldfängda och kaotiska inre och hans yttre förstelning.

I princip kan dessa personliga egenskaper tillskrivas även dramatiken. Den senare håller ihop i kraft av legeringen av poler och motpoler, teser och antiteser, storhet och litenhet. Dramatikens gestaltning av proto- och arketypiska relationer och drivkrafter ger också upphov till dess allmängiltighet. Ibsen kan tolkas i snart sagt varje tidsepok, varje samhällsformation och varje (sårig) mellanmänsklig situation. Ordet ”situation” är för övrigt en nyckel till Ibsens syn på sitt eget och andras liv. Gynt, Brand, Solness, Gabler, Ekdal och så vidare är alla sig själva och samtidigt är de alla Ibsen.

Redan i Catalina finner vi dubbelheten i de två kvinnogestalterna, Aurelia och Furia, den himmelskt ljusa och den demoniskt mörka. Snart finner vi – i rakt nedstigande led – ättlingar i exempelvis Dagny och Hjördis i ”Haermaenden paa Helgeland”, i Solveig och Den grönklädda i ”Peer Gynt”, i Thea Elvsted och Hedda Gabler i ”Hedda Gabler”.

Uppbyggelse/kallelsemotivet – det vill säga det dådkraftiga (och förment goda, men till sina konsekvenser ofta destruktiva) – återfinner vi måhända mer avskalat hos Svanhilde och Falk i ”Kaerlighedens komedie”, hos Kung Håkon i ”Kongsemnerne”, hos Brand i ”Brand”, hos doktor Stockman i en ”Folkefiende”, byggmester Solness i dramat med samma namn, bankdirektören Borkman (i pjäsen ”John Gabriel Borkman”) eller hos bildhuggaren Rubek i Ibsens dramatiska epilog ”Når vi döde vågner”. Och hos alla kvinnor som “maa” (måste): Thea, Hilde, Kaja, Agnes.

Ibsens motpoler

Motpolerna – att rasera, riva ner, förstöra och så vidare, förkroppsligas också i en rad personer. I en biskop Nikolaus i ”Kongsemnerne”, Gregers Werle i ”Vildanden” och förstås Hedda Gabler.

”Hedda Gabler” är ett utpräglat psykologiskt drama, en inträngande studie i en aristokratisk och djupt hämmad kvinnas förställda, maktlösa och undergångsdömda försök att finna lycka, skönhet och mening i livet. Karaktären Hedda är en av de stora dramatiska rollerna inom teatern, den ”kvinnliga Hamlet”, och en del porträtt har varit mycket kontroversiella. Beroende på tolkningen kan Hedda porträtteras som en idealistisk hjältinna som slåss mot samhället, ett offer för omständigheterna, en föregångare till feminismen eller en manipulativ och ond figur. Pjäsen har namn efter huvudpersonens flicknamn; Heddas namn som gift är Hedda Tesman.

Åter andra grundmotiv hos Ibsen är tvivlet, offret, omöjlighetskravet.

Angående titeln skrev Ibsen: ”Min intention med att ge den detta namn var att påvisa att Hedda är en personlighet som skall tas snarare som sin pappas dotter än som sin mans fru.”

Åter andra grundmotiv hos Ibsen är tvivlet, offret, omöjlighetskravet. Motiv som framstår som tvehövdade – födda i författaren; gestaltade i hans dramatik och dikter.

Allra viktigast bland motiven är att de allra flesta (inte alla) av de stora gestalterna innehåller både ont och gott. De kan så att säga vrängas ut och in, eller ha goda syften, som när dessa övergår i handling mer än ofta får katastrofala konsekvenser (ett huvudnamn anmäler sig här allra särskilt: Brand!). Ibsen leder tankarna till ”Dr Jekyll och Mr Hyde” eller ”I väntan på Godot”. Eller Dostojevskijs pliktetik. Varför det? Därför att han befinner sig där. Han rymmer dem alla.

Ibsens uppväxt och väg framåt

Henrik Ibsen föddes i Skien vid Telemarkskusten, men växte i huvudsak upp i den lilla Sörlandsstaden Grimstad. I Grimstad fick han vid åtta års ålder uppleva sin fars ekonomiska bankrutt och tilltagande spritmissbruk. Som tonåring fick han försörja sig själv som apotekarlärling på orten. Som själv deklasserad borgarson kom han här snart på kant med norsk borgerlighet i allmänhet under mitten av det förrförra seklet. Det var också i denna anda som han vid 22 års ålder nedtecknade det, inledningsvis nämnda, feberaktiga förstlingsverket ”Catalina”. Verket var en direkt reaktion på den unge författarens liv till både form och tematik – senromantiskt, profetiskt, ambivalent. Här finns mörkt och ljust, hårt och milt, månsken och beckmörker.

Äktenskapsdramat ”Et dukkehjem” (1879) väckte enorm uppmärksamhet genom att den tog upp det tabubelagda ämnet om kvinnlig frigörelse.

Vid Catalinas tillkomst var Ibsen ännu autentisk i sin helhet. Det inre och yttre höll så att säga ihop. Temperamentet var påtagligt och berörbart. Redan vid 40 hade han däremot klätt på sig en yttre mask som nödtorftigt dolde hans våldsamma inre.

Hela denna sammansatta Ibsen-gestalt, med sitt komplexa liv, sammanfattades för övrigt av Ibsen själv 1878 i hans kanske mest kända dikt:

Et vers

At leve er – krig med trolde
i hjertets og hjernens hvaelv.
At digte, – det er at holde
dommedag över sig selv.

I Grimstad inträffade dessutom en händelse, som starkt påverkade Ibsen, men som kom till allmän kännedom först långt efter hans död: vid 18 års ålder blev han som ”bodknodd” (för att använda Birger Sjöbergs uttryck) far till en son (senare ytterligare två; varav en inom äktenskapet, Sigurd). Modern var tjänstepigan Else Borkedalen. Hon var tio år äldre än honom, alltså 28 år. Saken inte bara hemlighölls, för övrigt, den ledde till att Ibsen fick betala underhållsbidrag i 14 år. Barn- och ungdomen i sin helhet ristade sålunda in starka spår i den grubblande Ibsens natur.

År 1851 flyttade Ibsen till Bergen för att arbeta som dramatiker vid Bergens norske theater, en teater som idag heter Den Nationale Scene. Teatern hade året innan grundats av Ole Bull, en tonsättare och violinist med världsrykte. Efter ett år fick Ibsen ett stipendium och avreste till Köpenhamn och Dresden. Det var i Tyskland som Ibsen första gången stiftade bekantskap med den tidens nyaste teateridéer; Hermann Hettners skrift ”Das Moderne Drama” framhålls gärna som viktig i Ibsens utveckling. När han därefter återvände till Bergen inledde han en produktiv period där hans nyskrivna dramer hade premiär varje år den 2 januari: 1853 ”Sancthansnatten”, 1854 ”Kjæmpehøien” (i ny bearbetning), 1855 ”Fru Inger til Østeraadt”, 1856 ”Gildet paa Solhoug” samt 1857 ”Olaf Liljekrans”.Vid den tiden hade Ibsen fortfarande inte riktigt funnit sin stil – men den var på väg.

Teser och antiteser (och synteser) 

”Brand” (1866)

Det var i början av sin långa utlandsvistelse (1864-1891) som Ibsen skrev det monumentala versdramat ”Brand”. I Grimstad fick, som sagt, Ibsen vid åtta års ålder uppleva sin fars ekonomiska bankrutt och tilltagande spritmissbruk.    

Vi ser sockenprästen ”Brand” ta sig fram genom dimmorna över fjällvidderna; svag is och gölar. Snöskred hotar. ”Frem må jeg… Jeg må, jeg går en stormands bud”. Detta ”må” eller ”maa” återfinner vi redan på första raden i Catalina och detta ”må” kommer sedan att upprepas många gånger i Ibsens dramatik. Stormanden är Gud, som kräver allt eller intet.

Brand är dådkraftig eller kallelsestyrd intill vansinnets gräns. Han är stark, men samtidigt mörk, och baksidan av honom, konsekvenserna av hans handlingar, kommer att visa sig. Men också vid sidan av Brand stöter vi tidigt på ljusgestalter: det dansande paret Ejnar och Agnes. De utgör vackra – och levande – kontraster till den stränge prästen. Samtidigt (alltid detta samtidigt!): kärleksparets liv är ett liv i lek, som leder mot katastrofen.

Agnes imponeras av kraften hos Brand, och hennes öde kommer snart att sammanflätas med hans. Agnes hjälper honom att segla en båt tvärs genom en storm. Målet är att hjälpa en olycklig medmänniska på andra sidan sjön. Brand är obeveklig. Agnes är genuint god. Brand har, eller anser sig ha, en skuld att sona (moderns episodiska kärlek till fel man), och ett Sisyfosarbete att utföra.

Brands järnvilja och omänskliga krav bryter ner allt. Allt ont skall bli gott.

Den vilda Gerd är dotter till moderns ”förkastliga kärlek” och ”tattarkvinna”. Hon är vettlös, livlig, fri; en sotfläck i Brands brinnande själ. Gerd påverkar genomgående dramats utveckling och riktning.

Agnes är i viktiga avseenden Brands motsats, men på sitt vis också kallelsestyrd. Hon utgör ett ljust och milt inslag i hans värld av is, eld och fanatism. Hon är öm och gudfruktig på ett varmt sätt. Hon ser – i motsats till Brand – Gud som fader, inte som herre (och tyrann). (Ibsen var i Italien för övrigt förälskad i förebilden till Agnes: Thea Bruun.)

Brands järnvilja och omänskliga krav bryter ner allt. Allt ont skall bli gott. Men kravet river också det eftersträvansvärda – och gör det ont. Han offrar sin och Agnes lille pojke Alf, förnekar sin mor på dennas dödsbädd, driver Agnes i döden och dör slutligen också själv. Allt detta sker på den religiösa rättrådighetens förmenta altare.

Dramat ”Brand” slutar i en mycket omdiskuterad scen, där Gerd skulle skjuta fjällets svarta, onda hök. Skottet utlöser ett snöskred som begraver både Gerd och Brand. Höken förvandlas till en vit duva! Vad händer?

“Gud är deus caritatis!” står det i texten. Gud är i fågelns dubbelskepnad djävulen, har några menat. Gud är dom och nåd, har åter andra menat; något som också framhålls här. Den stränge, obarmhärtigt hårde Gud som Brand gjort till sin, kan hursomhelst knappast (i sin helhet) ens ha tillfredsställt författaren själv. Därpå tyder exempelvis att Ibsen låter Brand förvandlas från heroisk till tragisk gestalt. Brands fanatism leder till dom; hans strävan till nåd.

Komplexiteten i ”Brand”, som i flertalet av Ibsens mogna verk, kan sålunda inte nog poängteras. Dramat har också spelats i otaliga versioner i Norge (naturligtvis), Frankrike, Tyskland, Tsarryssland, Sverige och så vidare – och nästan alltid med olikartade betoningar av dramats viktigaste teman. Redan året efter ”Brand” förlöstes dessutom dramats antites: ”Peer Gynt”. Detta i mångt och mycket spegelvända – men i somt ändå trots allt besläktade – versdrama framstår som en orm som ömsat skinn. Det skrevs därutöver i en rasande fart och tycks närmats per automatik ha följt på Brand.

Peer Gynt (1867)

Peer Gynt är på (nästan) alla sätt Brands motsats: en svag, hycklande, hyperegoistisk, dagdrömmande, karaktärslös och skrävlande lustlögnare. Ändå är ”Peer Gynt” ett drama som, i likhet med ”Brand”, bottnar i Ibsens egna själsliv. En sorts “röntgenbild” av det hos Ibsen som inte minst denne själv var mer än bekant med. Mannen med storvulna fantasier, kollegial missunnsamhet (inte minst mot Bjørnstjerne Bjørnson), tidvisa utbrott av storhetsvansinne, hyckleriet (kritiken mot sina landsmän, som inte ingrep i den dansk-tyska konflikten 1864, vilket han ju inte heller själv gjorde), lögnerna (den undangömde sonen) och så vidare.

Mor Åse spikar omedelbart fast dramats tendens med sitt: “Peer, du lyver” – alltså raka motsatsen till Brands “Frem må jeg… jeg må!”. I ”Peer Gynt” får vi sedan fortsättningsvis oss till livs en hård uppgörelse med djupt mänskliga angelägenheter. Tonen är dock, kanske något märkligt, (ofta) yster, lekfull, nyckfull, komisk. Men delvis kan nog stilen uppfattas som ett skydd mot ett existentiellt mörker. Dessutom var måhända Ibsen helt enkelt trött efter kraftprovet med Brand.

Han skryter, ljuger och hittar på – men fångar publikum.

Det finns inte minst en psykologisk dimension i Gynt, som handlar om att människan i grunden förblir sig själv livet igenom, något som särskilt tydligt skulle framgå när vi åldras och våra karaktärsdrag så att säga förstoras, har lyfts fram. Nu kan ju själva denna premiss ifrågasättas (och jag gör det) – men för Peer är det så. Det 30-åriga klivet mellan tredje och fjärde akten belyser situationen särskilt tydligt.

Galningen Peer befinner sig vid ett middagsbord på Marockos västkust. Han skryter, ljuger och hittar på – men fångar publikum. Ty han är också en salongskameleont: elegant, konversant, illusionslös, manipulativ. Förefaller helt enkelt värd att lyssna på. Men han är densamme som alltid. Det vi ser är bara en äldre version av den charmige ynglingen, med sina komiska och fantasieggande infall, som ju lockade till skratt. Som yngling var han emellertid lika tom som han är nu. Men hans egoism var mindre påtaglig då, svårare att mejsla ut. Fasaden håller på att spricka.

Peer Gynt som modern egoist

Det finns sund individualism, ett värnande om personligheten, och det finns osund individualism, egoismen. På motsvarande sätt finns det sund och osund kollektivism. Om detta har det skrivits en hel del. Man kan komma att tänka på Lewis Mumford, David Riesman, Erich Fromm och – ej minst – Christopher Lasch. Man kan också gå så långt tillbaka som Ferdinand Tönnies – ungefär samtida med Ibsen – och långt längre tillbaka, exempelvis till Aristoteles och dennes zoon politikón. I litteraturen, åtminstone sedan det franska 1800-talet, finner vi egoisten in prydno. En av de mest prominenta företrädarna för egoismen i litteraturen torde dock vara just Peer Gynt.

Egoisten kan möjligen vinna hela världen, men en sak vinner han aldrig, nämligen lyckan.

Ibsen lade det gyllene snittet mellan de båda formerna av individualism, när han diskriminerade mellan att vara sig själv och att vara sig själv nog. Det sistnämnda, heter det i Peer Gynt, är trollens, det förstnämnda människornas valspråk. Egoisten vill alltså vara sig själv nog.

Människorna är för honom blott tänkbara exploateringsobjekt utan något självständigt värde. Han handlar alltså stick i stäv mot Kants kategoriska imperativ. Han blir fattig, eftersom han är besatt av den snålhet, som bedrar visheten. ”Så usigeligt fattig kan en sjael da gå tillbage till det tågede grå” – sådant blir Peer Gynts, egoistens och trollets, dystra bokslut vid hans livs afton. Egoisten kan möjligen vinna hela världen, men en sak vinner han aldrig, nämligen lyckan.

Knappstöparen säger uttryckligen till Peer Gynt:

”At vaere sig selv er; sig selv att döde.
Dog, på dig er sagtens den forklaring spildt.”

The post Att bestiga ett fjäll – Ibsen (Del 1) first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Vi bad vår medarbetare Carsten Palmer Schale om en kommentar angående årets Nobelpristagare i litteratur, Han Kang från Sydkorea.

Varje år brukar vår medarbetare Carsten Palmer Schale skriva om vem som kan tänkas få Nobelpriset i litteratur. Påfallande ofta så har Carsten prickat in namnet på pristagaren. Men i år blev det inte så.

Han Kang fanns visserligen på spelbolagens långa oddslistor, men långt ner bland högoddsarna. Många tycks ha blivit överraskade av Svenska Akademiens val av en i sammanhanget ung pristagare. Därtill är hon en författare med relativt begränsad produktion.

När jag söker i Opulens arkiv så hittar jag dessutom Anna Remmets anmärkningsvärt negativa recension från 2019 av Han Kangs roman ”Den vita boken”: ”Vackert men banalt.”

Jag bad Carsten Palmer Schale om en kommentar till årets Nobelpris i litteratur. Här nedan följer den.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Han Kang imponerar inte

Årets Nobelpristagare i litteratur, Han Kang från Sydkorea, imponerar inte på mig.

I synnerhet inte i jämförelse med en mängd betydligt större och djupare författarskap.

Man behöver för övrigt bara gå till hennes landsman Ko Un, en suverän poet, som borde fått priset för flera decennier sedan.

Lägg därtill Can Xue från Kina och Yoko Ogawa från Japan. Eller kanadensiskorna Atwood och Carson, amerikanskorna Oates och Robinson etcetera.

Eller den fantastiske Aira från Argentina. Men, det skall sägas, var står Han Kang om 20-30 år? Det återstår att se!

The post Kritisk kommentar till Nobelpriset i litteratur 2024 first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”

Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag

Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).

Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.

Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.

Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.

Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.

Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.

När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen. 

Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.

I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.

Erodering av välfärdsstaten

En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:

Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.

Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).

Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.

De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.

Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.

Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.

Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.

Varslen inom sjukvården duggar tätt.

Stödet till de mest socialt utsatta minskar.

Administrationen sväller.

Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.

När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.

Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.

Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.

Nyliberalismen – en religion

Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?

Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.

Det finanspolitiska ramverket

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.

Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. 

Vad är ett skuldankare? 

Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.

Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.

Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.

Skattesänkningar i stället för reformer

Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.

Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.

Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.

De mest utsatta drabbas

Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.

Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.

Besparingspolitik har blivit axiom

Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).

Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.

Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.

Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.

Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas. 

Dolda nedskärningar

Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.

I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.

Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.

Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.

Välfärdsarbetarna drabbas

Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.

Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.

Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.

Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.

Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.

Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.

Välfärsstaten avvecklas på falska grunder

Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.

I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.

Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.

Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.

De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.

Högern gynnas

Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.

Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet. 

Den finanspolitiska ramverket – en fälla

Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.

En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.

Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.

Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)

Vi borde satsa mer på välfärden

Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.

Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!

Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.

Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.

Knivskarpa argument

Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.

”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.

The post Knivskarp och gedigen bok om välfärdsstatens avveckling first appeared on Opulens.