NOBELPRISET. Förra året listade Opulens Carsten Palmer Schale tre favoriter bland möjliga Nobelpristagare i litteratur. En av dem var Anne Carson. I år fick hon äntligen priset och här följer Carstens kommentar och presentation av pristagaren.

Mångsysslaren Anne Carson fick äntligen sitt Nobelpris

Nobelpriset i litteratur 2026 har tilldelats den kanadensiska poeten och essäisten med mera Anne Carson, meddelade Svenska Akademien igår.

Akademien hänvisade till författarens ”djärva och uppfinningsrika verk som, i lekfull dialog med den klassiska traditionen, har skapat nya former för samtida litteratur”.

Anne Carson, född 1950 i Toronto, är känd för sitt arbete som växlar fritt mellan poesi, prosa, essäer och översättningar, och hämtar starkt inspiration från den antika grekiska världens litteratur och mytologi.

Det ska sägas att Anne Carson är en författare helt i min smak. Genreöverskridande, såväl humoristisk som dyster och därtill en expert på antiken.

Här följer smakprov på hennes formuleringskonst i form av ett utdrag ur ”Makens skönhet” (Albert Bonniers förlag, 2012) som är en fiktiv essä i 29 tangos och en poetisk berättelse om ett äktenskap. ”Tango I”:

”De flesta människor skulle ha gett upp om honom.

Jag gjorde det inte.

Jag fäste mig vid hans skönhet.

Det fungerar så. Det är välkänt.

Det sköna är ett ljus som inte bryr sig om vad det belyser.

(…)

Vi var gifta i sex månader. Stor mystik.

Ingen visste var man skulle göra av benen

och än i dag är jag inte säker på att vi fick till det.

Han verkade lycklig.

Du är som Venedig sa han vackert.

Tidigt nästa dag

skrev jag en kort betraktelse (”Om defloration”)

som han stal och lät publicera i en liten kvartalstidskrift.

Överlag var detta en karakteristisk interaktion mellan oss.

Eller ska jag säga idealisk.

Ingen av oss hade någonsin sett Venedig.”

(Översättning: Mara Lee)

Anne Carson skapar i eklektisk anda

Carsons första bok, ”Eros the Bittersweet”, publicerades 1986 och kombinerade litteraturkritik med en utforskning av begär och den antika grekiska traditionen.

Hennes mest kända verk är romanen ”Autobiography of Red”, publicerad 1998. Verket återskapar handlingen i den fragmentariska dikten Geryoneis av den antika grekiska poeten Stesichorus, Den omtolkar myten om Geryon, det rödvingade monstret som dödades av Herakles, som berättelsen om en modern tonårspojke som navigerar mellan hjärtesorg och begär.

År 2001 blev hon den första kvinnan att vinna T S Eliot-priset för sin samling ”The Beauty of the Husband” (se citatet ovan).

Hon har också tilldelats Guggenheim- och MacArthur-stipendier.

Carsons böcker har sålunda varierat mycket i form. I ”Decreation”, ett typiskt eklektiskt verk, sammanförs exempelvis poesi, essäer och en opera. Verket ”Nox”, publicerad 2010, är särskilt karakteristiskt för Carsons avantgardistiska syn på litteratur – boken har formen av en dragspelsvikt låda som innehåller en reproduktion av ett anteckningsblock. Hennes senare verk inkluderar ”Red Doc>” och ”Float”.

Förra året tippade jag henne som topp tre av möjliga Nobelpristagare tillsammans med bland andra Aira. Fortsätter akademien med ”varannan” kommer det nästa år förhoppningsvis att bli César Aira från Argentina (som jag också skrivit om här i Opulens). 

The post Anne Carson – en värdig Nobelpristagare first appeared on Opulens.

SAKPROSA. Carsten Palmer Schale har läst ”Optinoja” av Annie Croona. Han anser att boken, som handlar om kvinnlig utseendefixering, är både djupt berörande och balanserad.

Optinoja– Hur utseendet tog över kvinnors liv och priset vi betalar
av Annie Croona
Verbal förlag

Många flickors och kvinnors medvetanden upptas all mer av föreställningar om hur man skall se ut. De lider av optinoja. Annie Croona medger i en intervju i Journalisten att det är vanskligt med ett så oetablerat ord. Men hon anser att det är ett ord som klingar bra och att det är ett begrepp som kan rama in situationen.

Annie Croona arbetar för övrigt som reporter på Dagens ETC. I boken definierar hon begreppet optinoja som att sträva efter perfektion, att försöka optimera varje detalj i utseendet. ”En besatthet av att hela tiden bli vackrare, eller kanske snarare att fortsätta åtgärda det man anser behöver åtgärdas.”

Croonas bok ”Optinoja” är väldigt berörande och djupt tragisk. Ändå är den både nyanserad och balanserad, och flyhänt skriven. För mig som man, utan någon dotter, framstår den som obehaglig, informerande, besk och mer detaljerad än jag hade kunnat föreställa mig. Att kvinnor mellan, säg, 20 0ch 60, länge varit objekt för den manliga blicken är en sak. Men att nu unga flickor sysslar med hudvårdsrutiner redan i sjuårsåldern, och dessutom tycks hs blivit objekt också för andra unga flickor och tjejer – och sig själva – är något annat.

Författaren själv stod inte ut i sin kropp när hon var tonåring, utan lärde sig att man kan förändra den genom stenhård träning och sjuklig bantning. Situationen blev till sist livshotande – tills hon under tvång från sina föräldrar kom under vård.

I filmen ”The Substance” fastnade huvudkaraktären, Elisabeth, framför spegeln. Och kom aldrig därifrån, trots att en dejt satt och väntade. Just detta drabbade även Croona. Vad hon själv led av – alltså att kombinera elitträning med svält – är ingen klinisk diagnos, men kallas ortorexi.

Annie Croona skriver om slutet på gymnasietiden: ”Studenten är en fruktansvärd tid för någon med kropps- och utseendeångest. Mycket fest, lite träning. Mycket stök, lite ordning. Och så crescendot: kortärmade klänningar, smattrande kamerablixtar. Studentfirande och bal. Smink och hår. Det var så mycket utseende”.

Dock var Annie Croona som gymnasist stressad inte bara av kroppsidealet (detta var alltså ungefär 2010-2011, då jag själv – i min egenskap av socialpsykolog – skrev en skrift om ”Tjejernas stress” på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund), utan även av betygen, att vara bästa kompis, att se framtiden an och så vidare. Och så fanns stress kring detta: att kunna eller inte kunna resa, festa, förälska sig, vara spontan. Att detta var relaterat till den egna kroppen och utseendet uttryckte även mina respondenter. Dock med mindre besatthet vad gällde just utseendet.

Annie Croona har gjort berömvärd research

Annie Croona har för övrigt gjort ett beundransvärt researcharbete, som också är belagt i noter och referenser.

Ställ gärna författarens längre intervju av Åsa Linderborg (som här framstår som märklig) mot en längre intervju av David Lagerkranz (som själv har en ätstörd dotter). Mycket klarnar och framstår som både invecklat och tragiskt.

Samtidigt: kvinnor, som själva manipulerar sina kroppar, förfasas om deras döttrar gör det.

Annie Croonas enkät om utseendekonsumtion bör, hävdar jag, läsas särskilt noga. Den är begränsad till antalet (500 kvinnor), men resultaten rimmar nästan helt med de siffror som tagits fram i verkligt stora studier. Särskilt intressant är att läsa kvinnornas fritext-svar.

Några av pusselbitarna

En kvinna bör kanske, antar många, enligt konventionen ”peaka” utseendemässigt ungefär i åldern 15-25. Men i dag är dessa unga kvinnor olyckligare än kvinnor i åldrarna 60-70 år. 98 procent(!) av kvinnorna mellan 16-21 upplever i dag negativ stress och självkritik kopplad till rådande skönhetsideal.

Hur har då detta gått till? Personligen och på och mellan bokens rader kan man eventuellt tala om en slags utveckling från 50-talets ungdomskultur och pinup-ideal över en vågrörelse fram till det nya millenniet och den verkliga katastrofen i och med de sociala mediernas etablering? Hur som helst blev smartphones var kvinnas egendom ungefär samtidigt (ja, det tog några år) som dysmorfofobi, BDD, (upplevelsen av fulhet) debuterade i mätbar form.

Snabbt uppstod då även den till främst unga kvinnor riktade och utseenderelaterade reklamen. Och på några få år femfaldigades utbudet av exempelvis kläder och smink – bronzer, highlighter, retinol, balayage, shapewear, fillers, extensions och så vidare. Optinoja som en evig strävan – den tar aldrig slut – efter perfektion – på detaljnivå – föddes.

Skönhetshetsen blev ett projekt och det naturliga intresset förvandlades till besatthet. Indirekta budskap från både nätet och vännerna formulerades sålunda inte bara uppifrån utan även i sidled

Bilder filtrerades på nätet. Förskjutningar uppstod från detta att betrakta till att besitta, från att vara till att ha och äga.

Konsumismen transformerade på ett paradoxalt vis ultraindividualismen till konformism. I sin strävan efter unik skönhet blev med andra ord alla alltmer lika. Men idealens – eller hyperidealens – förändringstakt dominerade. ”Det är ute att ha kinder nu.”

Men skönhet är viktigt, konstaterar författaren, bland annat sett till att det kan leda till vissa – kortsiktiga – fördelar. Man bemöts bättre, har lättare att få jobb, tillskrivs positiva egenskaper, blir attraktiv för potentiella partners. Ändå – den individuella framgången sker på bekostnad av den kollektiva moralen. Valmöjligheterna är högst begränsade och kortlivade, Och vad är ”lycka” i djupare mening – och på sikt och i det större perspektivet?

Och – återigen – skönhetsidealens föränderlighet leder till en ständig jakt efter mer. En stor andel av de som gjort skönhetsingrepp återkommer också för fler. Konsumismen som ideologi kräver att nya behov alltid är på väg. Skapade behov. Det hela tar aldrig slut. I den kapitalstyrda utseendebranschen är kreativiteten således enorm när det gäller att skapa behov hos konsumenter. Men vi klandrar inte denna – utan oss själva. Det som kräver ständig följsamhet och ständig bekräftelse är inte makt, utan beroende. Och beroende människor kräver alltid mer, precis som alkoholister och narkomaner.

Kvinnors bild av vad män vill ha formas, trots allt, till stor del av annat än mäns faktiska handlingar och uttryckta begär. Den formas i ett nät av bilder och upprepningar där samma (föränderliga) kroppstyper gång på gång framställs som attraktiva. Bilderna reproduceras med andra ord hela tiden och idealen internaliseras successivt.

Kvinnor söker sig för övrigt betydligt oftare än män till plattformar med visuellt fokus. Dessutom betonar kvinnorna mycket mer än männen kommunikationer, relationer och identiteter.

Vinnarna och systemet

I några av de avslutande avsnitten om vinnarna (ekonomiskt och könsrelaterat) och systemet (hur allt hänger ihop) är ansatsen från författaren något mer analytisk än dessförinnan. Men här finns också mycket lättillgängligt att ta till sig. Bland annat två topp tre-listor i den grupp som främst sysslar med skönhetsvårdande produkter (listorna baseras på årsomsättning). Globalt hittar vi då L’Oréal, The Estée Lauder Companies och Unilever som tillsammans omsätter 800 miljarder kr/år (det motsvarar hälften av Sveriges statsbudget 2026). I Sverige hittar vi Kicks, Lyko och Caia som omsätter 9 miljarder per år. Och detta är alltså bara sex av många, många fler bolag i branschen. I övervägande grad är det män som besitter toppositionerna.

Många produkter har förresten ingen verkan, eller har testats utan att resultaten presenterats. Dålig metodologi råder. Hemlighetsfullhet råder. Det är skapade behov och ekonomiska intressen och påverkan som styr Nivea, Mantle, The Ordinary, Paula’s choice, Medik8 etcetera. Allas löften är mer eller mindre falska.

Annie Croona sätter likhetstecken mellan den förmenta ”kreativiteten” i kroppsbranschen och ”hyperkapitalismen”. Kosmetikaindustrin enbart i Europa  har för övrigt cirka 30 000 anställda forskare, eller tio gånger så många som forskarna på KI i Stockholm.

På klädsidan, då? Författaren avstår från lyxproducenterna. Men hon uppehåller sig mycket vid H&M, som även globalt är en gigantisk aktör – med släkten Stefan person i spetsen. H&M omsätter globalt mer än 245 miljarder kronor per år.

Slutligen: mediejättarna med annonsörer och företags-frontade influencers. De som äger Meta, Tiktok, Youtube och Snapchat förväntas under 2026 genom sina annonsörer tjäna mer än 5 biljoner svenska kronor. Allt detta rör dock inte mode- och skönhetsprodukter, men dessa är stora, och dominerar på en plattform som Tiktok.

Influencers – från Kylie Jenner till Bianca Ingrosso – tjänar tillsammans hundratals miljarder per år. Identitetsbygget är förstås centralt här. Det handlar om att bygga en relation med följarna och att omvandla denna relation till intäkter. Nordiska kvinnor i åldrarna 18-29 år svarade att det de drömde mest om i livet var att få ett fast jobb, bli influencer, skaffa barn – i nämnd ordning.

Kändisar går allt oftare ut med att de gjort skönhetsingrepp – men denna öppenhet mynnar i själva verket ut i en idé om det ”normala”. Detsamma gäller talet om Ozempic, hudvårdsprodukter, kläder – ja hela livsstilar saluförs på sätt som kan betraktas som lömska.

Politikerna har länge varit försiktiga med allt detta, men har under de allra senaste åren vaknat till lite grann. Framför allt beroende på inte minst unga kvinnors ökande psykiska ohälsa. Men lösningsförslagen är modesta – det handlar mestadels om åldersgränser – och motparten är främst det patriarkala och kapitalistiska systemet som helhet (varav det sistnämnda tycks vara något enbart gott och nödvändigt enligt politikerna i vår nuvarande värld). Viktigare än åldersgränsdragningar vore för övrigt, anser Annie Croona, att reglera möjligheterna att använda algoritmer på ett destruktivt sätt och möjligheterna att evighets-scrolla.

Optinojan är vidare, menar Croona, ett samhällsproblem (som alltså måste bekämpas) och inte bara ett individuellt bekymmer, Vad som dessutom skiljer situationen i dag från den som rådde – säg runt senaste sekelskiftet – är magnituden och skalnivån. Och kroppsbearbetningen framstår, som sagt, som ett projekt som aldrig blir färdigt. Det tar aldrig slut! Och politikerna vill ha röster – och företagen vill ha pengar. Och det är inte minst unga kvinnor som lider och betalar för detta.

Kvinnor i åldrarna 16-39 år lägger i genomsnitt 1 262 kr/år enbart på hudvårdsprodukter, Globalt ökade de kirurgiska och icke-kirurgiska ingreppen med 40 procent åren 2020-2024. Konsumtionen av kläder har exploderat – men till ungefär samma pris som för tio år sedan: orsaken är slav-sömmerskorna i bland annat Asien, som arbetar snabbt och närmast gratis. Mängden textilier – som förorsakar miljöskador – har därför alltså likafullt exploderat den också.

Ett naturligt åldrande betraktas numera alltmer som ett aktivt val, något att jämställa med valet av botox och fillers. Det fria valet är en fråga som sysselsatt filosofin i tusentals år. Valet av kroppsinterventioner är definitivt inte ett ”fritt val”. Det perfekt omstöpta driver valet. Och Optinojan sprids – upprepar jag – inte bara uppifrån och ner – utan även sidledes. Vi ingår i detta manipulerade val. Vi är medskyldiga till att upprätthålla normen. En norm som ytterst har sitt ursprung i kapitalismens vinstbegär.

Under läsningens gång har jag lät mig mycket. Termer, fenomen, magnituder. Namn. Några har nästan fått mig att gråta. Några att nästan skratta.

Många unga och yngre medelålders kvinnor har shopping som intresse, konsumtionen som livsstil, det fejkade utseendet som identitet.

Många unga och yngre medelålders kvinnor går inte längre på stan med kompisar utan sitter ensamma hemma med mobilen och köper shapewearplagg på avbetalning.

Många unga kvinnor trallar på Tiktoktramsan: ”My 5 to 9 before my 9 to 5!” Ramsan beskriver en livsstil och trend där man använder timmarna på morgonen före jobbet till egentid.

Många unga kvinnor förväxlar orden ”kan” och ”bör” (eller rentav måste).

Zoomeffekten – att under videomöten ständigt stirra på sig själv och förtvivla (ett fenomen som såg dagens ljus under pandemin). Detta ökade antalet skönhetsingrepp markant som i sin tur på nytt förstärkte zoomeffekten osv.

Instagram face – det perfekta ansiktet i sin helhet. Men vem är det vi egentligen tittar på när allt naturligt skalats bort?

Denna bok är en av de mer väsentliga som givits ut i år. Ja, den är helt enkelt nödvändig läsning för föräldrar till döttrar i åldrarna 10-25. Men också för alla oss andra vuxna. Den utgör ett kirurgiskt ingrepp i ett av vår samtids största och mest ohyggliga samhällsproblem.

The post Stark bok av Annie Croona om utseendefixering first appeared on Opulens.

MINNESORD. Nyligen meddelades det att den framstående ungerske författaren Péter Nádas avlidit. Carsten Palmer Schale tecknar ett porträtt av en saknad litterär gigant.

Péter Nádas var ständig Nobelpriskandidat

Förra veckan meddelades det att Péter Nádas gått ur tiden. Den internationellt kände författaren blev 83 år gammal. Den ständige Nobelpriskandidaten kan beskrivas som en ungersk blandning av Musil, Proust, Burgess, Aira. Absurd. Surrealistisk. Voluminös. Grävare i historien och förmåga att lyfta fram enskilda individer. Fantastisk.

Med sitt magnum opus, romansviten ”Parallella historier” (omfattande cirka 1 600 sidor), höll han på i 18 år. Den handlar om en tysk och en ungersk familj vars berättelser går omlott och tränger in i varandra. Förefaller det åtminstone. Trots olika platser (Berlin och Budapest) och tidssegment.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin ”Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog honom elva år.

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

I dag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker av politiska skäl för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

Péter Nádas föddes i Budapest, Ungern 1942, och arbetade som journalist och dramatiker innan han blev författare.

Péter Nádas gav ut ett stort antal romaner och böcker, varav flera översatts till svenska, däribland ”Egen död” (2009), den tvådelade självbiografin ”Illuminerade detaljer” (2022) och ”Skräckhistorier” (2025).

Hans största verk är emellertid tveklöst ”Minnesanteckningarnas bok” (på svenska 1994) och ”Parallella historier ” (2012-13). I dem genomlyses den europeiska kulturens sammanbrott som det yttrar sig i människors faktiska tillvaro, utan ideologiska tillrättalägganden.

I likhet med andra stora författare med surrealistiska drag hade han dessutom – som en Kafka, en Borges, en Aira – en myckenhet humor,

Med Péter Nádas försvann en kontinental författargigant. Ett minne inte bara i sina böcker, utan även i sig själv. Dessutom tillhörde han måhända en ”generation” av författare som nu rent faktiskt är på utdöende, Vila i frid Péter!

För den som vill ha en fördjupning när det gäller Péter Nádas kan jag bland annat rekommendera en essä av undertecknad från våren 2023, då jag alltså uppmärksammade honom som en av det årets potentiella Nobelpristagare,

The post Péter Nádas, en litterär gigant, är död first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

HISTORIA. Carsten Palmer Schale har läst professor Per Månsons nya bok ”Den ryska autokratins uppgång och fall” och konstaterar att det är ett verkligt mästerverk och nödvändig läsning för den som vill förstå sig på Ryssland.

Den ryska autokratins uppgång och fall.
Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917
av Per Månson
Irene Publishing

Professor Per Månsons nya bok ”Den ryska autokratins uppgång och fall” (2026) är en exklusiv pärla för den som vill förstå Rysslands historia vilket är nödvändigt för att förstå Ryssland. Ett synnerligen viktigt bidrag till ett en mer nyanserad bild av den ofta missförstådda – eller möjligen underförstådda – synen på Ryssland över huvud taget, med andra ord. Ett verk som fyller ett tidigare vakuum.

Här får vi följa historien från Kievskaja Rus till tsardömets fall. Här får vi följa samspelet mellan den statliga autokratin och folkets massa. I ett (på svensk botten) tämligen unikt inifrånperspektiv. Hur har, alltså, ryssarna sett på sig själva? Ja, det har vi väl vi i Sverige vetat ganska litet om?

För den som är intresserad av utvecklingens konkreta detaljer (inklusive människorna, händelserna, kriserna och reformerna) från Kievrus etablering runt 800-talets slut (med eventuellt vikingen Rurik i spetsen), mogulväldets förtryck och paradoxala betydelse för Moskvarikets tillväxt (Moskva nämns första gången 1147), böndernas relativa friheter under seklerna fram till 1500- och 1600-talet, de stora tsarerna Peter I och Katarina II, de stora krigen (Napoleon, Krim, Japan och första världskriget) och så vidare rekommenderas varmt en närläsning av dels Månsons löptext, dels hans matiga notapparat. Här är inte platsen att referera – och kommentera – alla de 30 huvudkapitlen),

Viktigt att omedelbart påpeka, är att verket (för det är verkligen ett verk i ordets rätta bemärkelse) inte – trots att somliga tycks vilja ha det så, handlar om Putin.

”Den ryska autokratins uppgång och fall” är hursomhelst en bastant sak med ett myller av berättelser invävda i ett större nätverk av historier. Trots detta, visar det sig, är boken – under givna omständigheter – skriven med stilistisk elegans. Vilket särskilt visar sig vid redogörelserna av längre händelseförlopp. Detta är dock inte så konstigt, Månson har nämligen under åren – vid sidan av sina mer renodlat akademiska arbeten – givit ut både skönlitterära och pedagogiskt förträffliga verk. Löptexten kan för övrigt läsas för sig och vid behov kompletteras av den 109 sidor långa notförteckningen. För den mer oinsatte bör kanske också påpekas, att Månsons verk naturligtvis är fläckfritt akademiskt både till sin historiesociologiska metod som när det kommer till den mycket noggranna källkritiken.

Per Månsons bok erbjuder en vid och tät läsning av Rysslands politiska och sociala utveckling från Kievriket till tsardömets kollaps 1917. Denna recension omformar Månsons centrala teser till en syntetisk analys: autokratins anatomi, folkets paradoxala lojaliteter, geografin som politisk struktur, modernitetens prövningar, kyrka‑stat‑relationen — symphonia, interna ortodoxa spänningar och relationen till katolicismen och institutionell kontinuitet.

Att skriva Rysslands historia är att hålla i en tråd som sträcker sig över århundraden, klimat och myter. Per Månson erbjuder en sådan tråd: en berättelse om envälde och dess relation till folket, om hur institutioner föds, anpassas och ibland imploderar. Denna essä koncentrerar sig på de analytiska noder som gör Månsons framställning bärande: autokratins inre mekanik, folkets komplexa attityder, modernitetens paradox och institutionernas tröghet. Ett särskilt fokus läggs på kyrkans roll — inte som dekor utan som aktiv legitimeringsmekanism — och på hur denna roll samspelade med statens praktiska behov och ideologiska ambitioner.

Autokratins anatomi: maktens väv. Autokratin framträder i Månsons framställning som ett flerdimensionellt system: en personifierad kärna — tsaren — och ett nätverk av institutioner: byråkrati, säkerhetsapparat och ideologiska legitimeringsmekanismer. Den formella makten måste förstås tillsammans med de informella mekanismer som gjorde makten möjlig: patronage, ämbetsväsendets lojalitet, kontroll över information och symboliska ritualer som förankrade monarkens auktoritet i vardagen.

Byråkratin fungerade som lim. Under Peter I och Katarina II professionaliserades administrationen; rangsystem och belöningsmekanismer band eliten till staten. Genom tabeller över rang och materiella incitament skapades en lojalitet som var både praktisk och psykologisk: ämbetsmannen såg sin framtid i statens tjänst. Detta var en styrka i tider av expansion och mobilisering, men också en svaghet. När krig, ekonomisk press eller misslyckade reformer urholkade statens resurser förvandlades lojaliteten till sprickor i systemet.

Säkerhetsapparaten var ett annat centralt element. Från tsarens hemliga polis till senare säkerhetsorgan var övervakning och repression centrala verktyg. Dessa organ fungerade inte bara som instrument för att slå ner opposition; de var också informationskanaler som gav makten förmåga att agera preventivt. I Månsons analys blir säkerhetsapparaten en nyckel till att förstå varför opposition ofta krossades innan den kunde konsolidera sig.

Ideologisk legitimitet kompletterade de materiella instrumenten. Legitimitet byggdes genom symboler, ceremonier och berättelser om ordning. När staten kunde erbjuda skydd och rättvisa stärktes den ideologiska basen; när den misslyckades försvagades den. Autokratins uthållighet förklaras alltså inte bara av dess institutionella styrka utan av dess förmåga att kombinera materiella incitament med symbolisk legitimitet. När dessa två pelare försvagades — genom krig, ekonomisk kollaps eller misslyckade reformer — blev systemet sårbart.

Folket och den naiva monarkismen. Ett av Månsons mest fruktbara bidrag är hans betoning av folkets roll — inte som homogen massa utan som en komplex, ofta paradoxal aktör. Bönderna uppvisade, enligt Månson, en form av naiv monarkism: en utbredd tro på monarkens godhet eller rättvisa, kombinerad med misstro mot lokala makthavare. Denna attityd förklarar varför autokratin kunde överleva trots utbredd materiell misär. Monarken framstod ofta som en symbol för ordning och rättvisa i en värld där lokala herrar och byråkrater missbrukade makt.

Böndernas reaktioner varierade med region, tid och kontext. Ibland var de lojala, ibland upproriska, ibland messianska. Månson visar hur lokala resningar, religiösa rörelser och sociala protester kunde antända större kriser när de sammanföll med statlig svaghet eller internationell press. Den folkliga lojaliteten var alltså inte ett enkelt uttryck för passivitet utan en dynamisk relation som kunde skifta snabbt.

Adelns förvandling. Bojarernas kollektiva makt försvagades gradvis när staten centraliserades; i deras ställe växte en tjänsteadel fram, knuten till statlig gunst genom tabeller över rang och belöningar. Detta band eliten närmare centralmakten men skapade också en byråkrati som i tider av kris kunde bli en börda. Den nya tjänsteadeln var lojal mot systemet men också beroende av dess resurser — en relation som kunde bli instabil när resurserna sinade.

Denna sociala omstrukturering förklarar varför vissa reformer mötte motstånd från gamla maktcentra medan nya grupper sökte sin legitimitet i statlig tjänst. Månson visar hur denna förskjutning i maktens sociala bas var avgörande för autokratins dynamik under tidig modern tid.

Geografi och imperiell logik. Geografin är i Månsons framställning inte en bakgrund utan en aktiv förklaring. Rysslands enorma yta, extrema klimat och brist på användbara hamnar formade både inrikespolitik och utrikesstrategi. Ett vidsträckt territorium kräver central kontroll för att mobilisera resurser och försvara gränser; svårigheter i kommunikation och infrastruktur gör lokal autonomi farlig ur centralmaktens perspektiv.

Expansionens logik var både säkerhetsdriven och resursorienterad. Från en utbredning mot Sibirien till konflikter om Svarta havet och Östersjön: expansion var ett svar på behovet av strategiska hamnar, försvarslinjer och ekonomiska resurser. Men expansion skapade också mångfald och etniska komplexiteter som staten försökte hantera genom administrativ centralisering och russifieringspolitik — åtgärder som ofta mötte motstånd och skapade nya spänningar.

Krig fungerade som katalysatorer. Krimkriget exponerade statens svagheter och bidrog till reformtryck; det rysk‑japanska kriget och första världskriget urholkade statens resurser och legitimitet. Månson visar hur yttre konflikter ofta förstärkte inre autokratiska tendenser: kris legitimerade extraordinära åtgärder och gav säkerhetsapparaten större spelrum. I detta perspektiv blir utrikespolitik och inrikespolitik två sidor av samma mynt.

Krigens praktiska effekter — logistiska brister, ekonomisk press, mobiliseringens sociala kostnader — bidrog till att urholka de materiella grunderna för lojalitet och därigenom öppnade fönster för politisk omprövning.

Kriser, reformer och modernitetens paradox. 1800‑talet framträder i Månsons berättelse som en period av både modernisering och fördjupad konflikt. Reformernas logik — att modernisera för att överleva — kolliderade ofta med sociala realiteter.

Emancipationens dubbelhet. Alexander II:s frigivning av bönderna 1861 (fram till 1649 fanns i Ryssland i motsats till i Väst ingen livegenskap) var ett nödvändigt steg mot modernisering, men den var ofullständig. Jordfördelningen, ekonomiska villkor och byråkratins oförmåga att genomföra effektiva lösningar skapade nya spänningar. Frigörelsen löste inte de grundläggande sociala problemen; den omformade dem. Bönderna blev formellt fria men ofta ekonomiskt bundna genom skulder och brist på produktiv mark.

Urbanisering och politisk mobilisering. Industrialisering skapade nya sociala grupper — arbetarklass, intellektuella, radikala — som ifrågasatte autokratins legitimitet. 1905 års revolution och 1917 års omvälvning blir i detta perspektiv kulmen på en lång process där statens krav översteg dess förmåga att leverera legitimitet och välfärd. Modernitetens paradox visar sig tydligt: försök att modernisera staten och ekonomin kunde samtidigt undergräva traditionella legitimitetskällor. Byråkratin växte, men dess ökade komplexitet gjorde den mindre flexibel; säkerhetsåtgärder skapade rädsla och misstro; reformer utan socialt stöd ledde till polarisering.

Institutionell kontinuitet och historisk resonans. En av Månsons mest fruktbara insikter är att institutioner har tröghet. Verktyg som byråkrati, säkerhetsapparat och kontroll över information överlevde formella regimskiften och återfanns i nya skepnader. Revolutionen 1917 var radikal, men den utplånade inte alla tidigare praktiker; många institutionella logiker återfanns i sovjetisk och senare post‑sovjetisk politik.

Den centraliserade kontrollens tekniker — register, övervakning, belöningssystem — återfinns i olika former. Detta betyder inte att kontinuiteten är total; förändring skedde och nya ideologier och strukturer uppstod. Men för att förstå nutida ryska tendenser krävs en blick som ser både brott och kontinuitet.

Förutom institutioner lever också politiska kulturer vidare: föreställningar om ordning, lojalitet till en stark ledare och en viss misstänksamhet mot pluralism. Dessa mönster hjälper till att förklara varför vissa politiska lösningar återkommer i olika historiska skeden. Månson varnar för att se 1917 som ett absolut brott; snarare bör vi förstå revolutionen som en radikal omformning där vissa praktiker och logiker överlevde i nya skepnader.

Kyrkans roll i den ryska autokratins väv är central. Symphonia fångar en idealtyp: kyrka och stat som två sfärer i harmoniskt samspel, där var och en har sin uppgift men gemensamt garanterar ordning. I rysk praxis tolkades denna idé flexibelt; den kunde användas för att hävda kyrkans autonomi men lika ofta för att legitimera statlig kontroll. Patriarken och monarken framträdde som komplementära auktoriteter i ceremoni och symbolik: patriarken kunde hävda monarkens moraliska status; monarken kunde skydda kyrkans materiella intressen. I praktiken var symphonia därför mindre en teoretisk balans än en förhandlingsordning: den fungerade när båda parter fann materiella och symboliska vinster i samarbetet, och brast när intressen kolliderade.

Ortodoxin i Ryssland var aldrig monolitisk. Det fanns spänningar mellan äldre, ritualtrogna former och modernare, politiskt engagerade strömningar. Dessa interna skillnader påverkade hur kyrkan ställde sig till reformer, mobilisering i krigstid och sociala rörelser. Vissa kyrkliga ledare betonade kontinuitet och konservatism; andra sökte anpassning och samverkan med statens moderniseringsprogram.

När staten behövde moralisk legitimitet i krig eller kris, kunde patriarkatet erbjuda den; när staten försökte kontrollera utbildning, ämbetsutnämningar eller kyrkliga tillgångar, uppstod motsättningar som kunde bli öppna konflikter.

Relationerna mellan Moskva‑patriarkatet och andra ortodoxa centra — främst Konstantinopel — gav kyrkan en transnationell dimension som staten utnyttjade i utrikespolitiken. Konkurrensen om jurisdiktionen, särskilt i Ukraina och på Balkan, blev en arena där religiös auktoritet och geopolitisk ambition överlappade. Den ryska staten använde ofta kyrkans nätverk för att projicera inflytande; patriarkatet kunde i sin tur stärka sin ställning genom att stödja statens intressen.

Förhållandet till katolicismen fungerade i rysk politisk kultur som en identitetsmarkör gentemot väst. Staten kunde framställa sig som försvarare av ortodox kultur mot katolsk (och i vidare mening västerländsk) påverkan, vilket legitimerade centralisering och ibland repressiva åtgärder mot katolska eller unifierade minoriteter. (Detta förhållande uppstår redan på 400-talet)

Kyrkans samspel med staten hade konkreta effekter på autokratins stabilitet. När patriarkatet aktivt legitimerade monarken stärktes den symboliska basen för lydnad; när kyrkan däremot kritiserade statliga övergrepp eller när dess lokala företrädare stod i konflikt med byråkratin, försvagades den ideologiska pelaren. I krig och kris fungerade kyrkan ofta som mobiliseringsapparat — ceremonier, predikningar och rituella uttryck skapade kollektivt sammanhang — men samma mekanismer kunde också vändas mot staten om kyrkliga ledare förlorade förtroende bland folket.

Per Månsons framställning ger en övertygande förklaring till autokratins seglivade natur och dess slutliga kollaps: en kombination av institutionell styrka och social legitimitet, formad av geografi och prövad av modernitetens krav. Revolutionen 1917 framstår inte som ett isolerat utbrott utan som kulmen på en lång process där statens förmåga att anpassa sig ständigt prövades.

Två lärdomar för samtiden framstår särskilt tydligt. För det första: historisk kontinuitet innebär inte determinism; institutioner kan förändras, men tidigare val formar framtida möjligheter. För det andra: att förstå dagens Ryssland kräver en historisk blick som ser både strukturer och idéer, både geografi och kultur. Månsons bok är ett värdefullt bidrag i denna riktning — en bok som inte bara berättar vad som hände, utan också hjälper oss att förstå varför det hände.

Den ryska autokratins historia framstår sålunda som en väv av materiella nödvändigheter och symboliska berättelser. Frågan som driver denna text är tredelad: Hur uppstod autokratin i Ryssland? Vilka mekanismer höll den samman? Vilka processer ledde till dess upplösning1917? För att svara på detta kombineras en kronologisk genomgång med tematiska analyser: institutionell utveckling, elitdynamik, ekonomiska omvandlingar, massmobilisering och kulturens roll. Metoden är syntetisk: narrativ historia möter politisk‑sociologisk analys.

Efter detta mästerverk av Per Månson förväntar vi oss nu tre böcker till: en om ”Den ryska revolutionen”, en andra med den möjliga titeln ”Från och med Lenin till och med Jeltsin” och en tredje: ”Putin och samtiden”. Ett förslag från min sida är att nästa upplaga av boken kompletteras med några bilagor: en fullständig kronologi över regenter från Rurik till Nikolaj II, en översikt av de viktigaste händelserna samt en riklig presentation av ett urval av Rysslands viktigaste personer vid sidan om storfurstar och tsarer.

The post Per Månson skriver mästerligt om rysk historia first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Inger Christensen är i vårt land sannolikt mest känd för sin poesi men hon var även en framstående essäist. Här ger Carsten Palmer Schale en introduktion till hennes essäistik.

Inger Christensen (1935–2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis ”Alfabet”, ”Det” och ”Fjärilsdalen” samt – i litterära kretsar – ofta nämnd som en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil.

År 2000 utkom hennes essässamling ”Hemmelighedstilstanden”.

Den utkom elva år senare på svenska med titeln ”Hemlighetstillståndet”, i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag. Det rör sig om en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Inger Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Även om Inger Christensen inte i denna bok nämner det, leder ett sådant sätt att famna verkligheten till både antika rötter (exempelvis Kratylos-Hermogenes-konflikten i Platons dialog Kratylos) och till mycket modern forskning inom exempelvis kaosteori, termodynamik och kvantfysik – såväl som resonemang befryndade med både den yngre som den äldre Wittgenstein (det vill säga i böckerna ”Tractatus” respektive ”Filosofiska undersökningar”).

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:

”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte Gud. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:

”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Även om Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt, kan jag som läsare inte undgå att koppla hennes tankar till den store svenske humanisten Hans Ruin den äldres banbrytande verk ”Poesiens mystik” (1925). Här finns också den tanke, som är Inger Christensens – att det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel.

I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Inger Christensens bok är dessutom en bok om poetik. Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket, frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens kind:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, samt ett begrundande av vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och Gud.

The post Litterära klassiker: Om Inger Christensen och Hemlighetstillståndet first appeared on Opulens.

BOK. ”Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!” Det skriver Carsten Palmer Schale som läst ”Människan är ett mirakel” av Ulf Danielsson och Björn Ranelid.

Människan är ett mirakel
av Ulf Danielsson och Björn Ranelid
Fri Tanke

En av Sveriges mest framstående fysiker, Ulf Danielsson, har skrivit en bok tillsammans med den välkände författaren Björn Ranelid. Deras bok handlar om de stora frågorna i livet. Titeln är ”Människan är ett mirakel”.

I just det här speciella fallet är jag faktiskt först nödgad att påpeka att jag har rätt många betyg i såväl matematik, fysik och kemi samt i litteratur och filosofi. Texten är med andra ord verkligen något för mig ganska ”bekant” – och i synnerhet relevant. Addera sedan studier av mirakel, magi, mystik etcetera, ja, bara så att ni vet vem den här recensenten är.

Och vad är då resultatet av Danielssons och Ranelids gemensamma skrivarmödor? En häpnadsväckande text, språkligt kalibrerad och den bottnar därtill i förundran. Danielsson poängterar gåtan som ursprung för tänkandet och Ranelid Gud. Men båda förundras över höstens himmel.

Världens ogripbara sammanhang

De växelvis presenterade 118 kapitlen minner mig om det periodiska systemet. Här uppenbarar fysikern tankar sprungna ur den konkreta naturen, medan författaren inspireras av magin och mirakel. Likafullt talar man djupast sett om samma sak. Eller om livets och världens ogripbara sammanhang.

Jag såg den hoppande musen, hävdar Danielsson. Miraklen handlar om vad vi inte vet, påpekar författaren Ranelid. Sträckan mellan hjärnan och hjärtat är den kortaste som finns. Havet förundras när det fryser till is. Människans månspår kommer att bli mytiska. Åldriga ord är gengångare. Ängarna blir inte mindre märkvärdiga för att jag vet vad blommornas heter.

Ni märker!

Inspirerande bok

Ordet smyger in i pojken. Sanningen måste väljas och ha evidens. Men vi vet ju föga. Livet på jorden äter solljus. Jag suddade snabbt ut ekvationen. Ingenting är beständigt. Ur x följer y. Vem skriver detta, ja, det blir kanske alltmer suddigt. Kanske det.

Allvarligt talat så är detta en av de mest inspirerande böcker jag läst. Men den bör kanske mediteras och kontempleras över snarare än läsas ”rakt av”.

Som i kemin och fysiken, som i filosofin och litteraturen, hänger allt faktiskt, oavsett perspektiv, ihop. Allt detta bör tas på största möjliga allvar! Också bör, som det står på sidan 431, ”alla människors möten vara” så här som mötet mellan Danielsson och Ranelid.

Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!

The post En bok att uppslukas av – om livets stora frågor first appeared on Opulens.

IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

POESI. Carsten Palmer Schale gör en återblick på den danska poesins utveckling under senare decennier och en djupdykning i antologin ”Nervsystem” som utkom för tio år sedan. Han försöker också besvara frågan om vad som gör den danska poesiscenen så vital i jämförelse med den svenska.

Samtida dansk poesi  i urval

1987

1987 – för 38 år sedan – utkom Ragnar Strömberg, på förlaget Legenda, med antologin ”Beväpnad med vingar”, där svenska läsare fick möta unga, danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Upproret bestod då i en reaktion mot den prosaiska och torra politiska dikt som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än här i Sverige.

2002

”Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter”, som av Ellerströms gavs ut 2002, var en brett upplagd presentation av den unga, ja faktiskt den yngsta danska poesin 15 år senare. Boken växte fram ur en nyfikenhet på vad som hände i ung dansk poesi just då. För urval, översättning och förord svarade Marie Pettersson och Annika Rydén. Boken finns förresten fortfarande i lager hos förlaget.

Samtliga tolv deltagare hade också debuterat efter 1995, flera av dem så sent som på 2000-talet. Här fann översättarna något man saknade i den unga svenska poesin. En direkthet, ett mod, yvigare gester och större anspråk. Anspråk på att säga något om världen utanför språket, mod att vara storvulen, mod att vara barnslig.

2015

Ellerströms förlag har beskrivit ”Nervsystem – ung dansk poesi” (2015) som en uppföljare. I denna antologi sammanställd av Jonas Rasmussen medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.

Nya generationer unga danska poeter har under de senaste decennierna gett ut diktsamlingar som hamnat på danska bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på de inhemska kultursidorna. 

”Nervsystem” är en mycket variationsrik samling texter som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och vital samhällskritik.

Många unga danska poeter har ett tydligt politiskt och socialt engagemang i dag, något som alltså åtminstone delvis skiljer dem från en ungefär två decennier äldre generation diktare. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 var under lång tid emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.

Att stycka upp 40-50 år i 10-15-årsperioder tycker jag dock vittnar om en konstruerad vurm för indelning och kategorisering. Jonas Rasmussen tycks mig också, både explicit och implicit, motsäga sig själv på denna punkt i sitt i övrigt intressanta förord. Sålunda har i Danmark Poul Borum varit en modern Brandes i mer än ett halvt sekel – med inflytande även efter sin död. Det finns en färdiglagd stengång, påpekar Rasmussen själv, direkt från Borums skrivarverkstad till det stora förlaget Gyldendal. Vidare bör det vara mer än självklart, även för den som inte för tillfället tycks vilja erkänna det, att poeter som Inger Christensen och Pia Tafdrup, varit inflytelserika under nästan lika lång tid. Brottet är med andra ord inte så abrupt som många skribenter tycks hävda. För övrigt är ju även existensen politisk.

Dansk poesi i kontrast till den svenska

Vad som däremot är intressant, är att se är hur det trots allt över tid tycks ha skett en viss förändring beträffande ton, stil och tema. Ännu viktigare är det att ställa den yngre danska poesin i kontrast mot den unga (och medelålders) svenska poesin. Viktigast är dock att få ett välbehövligt svar på vad som skett på området. Vad utmärker sig? Och särskilt så visavi ”oss”? Låt oss gå till (den numera på förlaget slutsålda) antologin och se efter!

“Nervsystem”

De förföriska, fjärilslätta och humoristiska metaforerna i dubbelpoeterna Petersens & Bretton-Meyers texter bör inte förleda oss att tro, att här inte finns utrymme för allvar. Likafullt är det den syrerika och stilistiskt viga samtalstonen som får mitt sinne att fyllas av glädje. Det är lite Alexander Weiss över det hela. Hur definierar man egentligen vissa ord och begrepp – djupast sett? Iakttagelser och frågor virvlar runt det till synes banala. Märkliga kollisioner mellan verklighetens sidor!

Artistnamnet ”Sternberg” hänvisar till poeten Jesper Sternberg Nielsen. Sternbergs poesi framstår som språktekniska övningar parade med samhällskritiska giftpilar. Cyborgen, det patriarkala våldet och en sorts förundran över det absurda i tillvaron lyser i eldskrift. Orden flödar i rännilar, konstruerar mekaniska världar och murar sten på sten i vårt moderna panoptikonfängelse. Ett depressivt stråk flyter likt Styx under den konceptuella bebyggelsen. Sternberg är språkvirtuos och semiotiskt prövande. Han är ironisk. Omkastningar av begrepp formulerar viktiga frågor.

Rasmus Halling Nielsen skriver en mångbottnad lyrik, vari friktioner mellan disparata element alstrar energi som alstrar mening. Nielsen är en poet som framstår som både lekfull och pretentiös, svårgenomtränglig och öppen, ojämn och högintressant. Särskilt det säregna bildspråket kräver sin läsare. Nielsen är såväl sensuell som surrealistisk och en aning magisk. Han är också metapoet.

Texten brinner.

Relationen mellan utanförskap och innanförskap, identitet och kultur, yttre och inre rörelser och ”danskheten” utgör golvet i den etiskt laddade dikt som den adopterade dansk-koreanskan Maja Lee Langvad skriver. Formellt bygger hon i detta urval upp sin observationsplats med hjälp av en serie djupt oroande frågeformulär. Texten brinner.

Ingenstans i modern nordisk poesi har jag stött på ett så smidigt filosofiskt sätt att ringa in och sätta fingret på den nordiska rasismen och främlingsfientligheten. I Maja Lee Langvads långa konceptdikt ”Hun er vred – Et vidnesbyrd om transnational adoption” hamras vreden in som ett maniskt mantra. På det följer en lång personlig redogörelse av erfarenheten av att vara adopterad, liksom en systematisk avklädning av den adoptionsindustri som bara i Sydkorea inbringar femton miljoner dollar varje år. Identitet, moral, svärta, och en sorts smärtsam humor står i centrum. Och ”Danskheten”. Och – öppet och mer dolt – Pia Kjærsgaard!

Vem är jag, vem är du, vilka är vi?

Den som är förtjust i poetiska sentenser eller aforistisk dikt bör läsa Anders Abildgaard. Utsagorna formerar sig likt existentiella remsor uppklistrade i det offentliga rummet – och det privata. Paradoxer, motsägelser, humor och rebusar mejslas ut och ställer läsaren framför de ömsom konvexa och ömsom konkava speglarna. Vem är jag, vem är du, vilka är vi? Marginalanteckningar och iakttagelser av konkreta detaljer suggererar närmast omärkligt fram en värld som är besynnerligt undflyende och fenomenologiskt minerad.

Tvivlets komplexa anatomi

Palle Sigsgaard väcker oro med sina milt ironiska och stilistiskt experimentella förmedlingar av vardagsvärlden. Vi ser oss och livet genom varandras glasögon och språkliga filter. Det nödvändiga är alltid bara ett komma i en ofullbordad mening om ontologin. I en lång dikt om en kvinna som hyser tvivel erinras vi inte bara om den danska scenpoesin, utan också och fastmer om det programmatiskt dubbeltydiga å ena sidan och det eventuellt möjliga å den andra. Det är ingen tillfällighet att Herakleitos och Parmenides får formulera den filosofiska utgångspunkten – den vi kanske måste återvända till för att på nytt kunna sterilisera våra kirurgiska begrepp. Ifrågasättandet av det nödvändiga. Det nödvändigt onödiga och det onödigt nödvändiga? Tvivlets komplexa – och ironiska – anatomi. Ordens brist på förankring i en giltig grammatik – som livets brist på fäste i stabila strukturer. Panta rei – men också hotet från motsatsen?

Illusion och science fiction

Det finns ett både metapoetiskt och ultrakonkret anslag i Theis Ørntofts relationistiskt djuplodande och socialantropologiska undersökningar. Språk, juridik, tidslighet och existens bollas fram och tillbaka över nätet som om Sharapovas tredje matchboll utgör tillvarons själva poäng. Den återhållsamma, anspända, digert tystlåtna. Det möte – den punkt – som kommer att avgöra alla beslut i det kommande livet. Livet kan förstås både som illusion och science fiction. Bilder växer och krymper och försvinner. Tsunamin är ett existentiellt tillstånd.

Analyser av det danska samhället

Samlingen. Den ekologiska helheten. Konvergensen och systemet. Se där ytterst viktiga kodord för Amelie Smiths poesi. Smith är ett språkgeni – och en filosof besläktad med ekosofiska storheter som Jane Bennet och Arne Naess. Hennes tekniskt-naturvetenskapliga utbildning ingår här även förening med hennes skrivarutbildning. Jag skall inte göra någon hemlighet av att detta är min personliga favorit i den här antologin.

Texten kretsar kring dualismen eller möjligen dialektiken mellan samling och upplösning – och också – i en numera (på gott och ont) etablerad poetisk tradition – begreppen ordning och entropi. Inte minst är Smiths bidrag dock laddat med moraliska implikationer. ”En död kropp är i spridning”. Både rent konkret och i en mer överförd bemärkelse utgör dikterna kemiska analyser av det danska samhällslivet. Celldelningens hastighet är naturlig och onaturlig och en förutsättning för barnets utveckling, samhällets uppluckring och den cancerogena populismens nej. Upprepningarna och systemtänkandet kan på en och samma gång framkalla trygghet och klaustrofobi.

Våldet smyger sig på

Etik är det i många avseenden också frågan om hos Julie Sten-Knudsen. I relationerna mellan män och kvinnor, danskar och invandrare, religion och sekularitet. Dikterna flammar upp som trädkronor eller antar ytans och sotflagans svartvita flagg. Förtrycket och den existentiella ångesten har invaderat språket som sådant. Sten-Knudsens dikt är grafiskt stark på ett betydelsebärande sätt: vi lever i eller på ett kors? Våldet smyger sig på. Livet naglas fast med sylvassa ordstift.

Relationsvåldet, närvarande hos flera av poeterna, är kanske särskilt framträdande hos Mia Degner. Men det handlar här inte alls bara om en tvåsamhets implosion, utan än mer om – som jag uppfattar det – mänsklighetens. ”Koncentrationsläger är det första ordet”. Det som får dikterna att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut.

Asta Olivia Nordenhof lyfter fram våldet i allmänhet och våldet mot kvinnor i synnerhet. Det meningslösa som ambition. Äcklet och grymheten. Tomaten som hotar att brista – en symbol för både liv och död, möjlighet och hot. Knull, råhet, hot. Det rika pisset. ”Danskhet och all annan skit” versus handgreppets sensulla närhet och värdighet. Taktila minnen från förortsrum. Överdoser. Klassklyftor. Det finns kärlek! Nordenhof svävar språkligt runt i sin kakelbeklädda värld som en ilsken bålgeting.

Erotik och språkexperiment

Louise Juhl Dalsgaard är taleskvinna för bland annat emellanheten; ett socialt tillstånd som kan växla innebörd och tyngd som ebb och flod. Men även för den prekära balansgången mellan rätt och plikt. Likafullt, och också ställd axel vid axel med de andra, framstår hon för mig som samlingsvolymens främsta företrädare för det erotiska. En långsam dansk form av flamenco eller tango. I detta: existensens eld.

Språkexperiment kan vi beakta hos Olga Ravn. Samtidigt finns här håligheter i tillvaron som smärtar och sticker. Om än temperamentsfull och intensiv så det räcker, förefaller mig verkshöjden och textens modus operandi mindre tilltalande.

Säregen naturlyrik

Morten Chemnitz skriver en säregen form av naturlyrik, som däremot omedelbart tilltalar mig. Den handlar lika mycket om livet som natur som om naturens ekologi. Vi inbjuds att iaktta en iscensättning av vårvintriga korsvägar, och den kultur som samtidigt är natur. Vi är det vita. Vi är också och snart det gröna och vinden som vänder tillbaka från innergårdens vajande växtstänglar. Men Chemnitz dubbelexponerar också dagen i dagen och livet i livet och lövet och oss. Och varandras är vi i allt. Just denna form av naturlyrik är helt ny för mig, men inbjuder till vidareläsning. Det är som vore vi, som för övrigt hos Sternberg, inblandade i en kulturens och naturens ömsesidiga befruktning.

Yahya Hassans poesi

Antologin ”Nervsystem” inleddes med metaforiska krumbukter och humoristiska allusioner. Den avslutas med ett rasande utdrag från den numera berömde, och i förtid döde, Yahya Hassans egennamnsbetecknade debutsamling. Det är klart att Hassans dikt är stark, och starkt oroande, men ur rent poetisk synpunkt finner jag den relativt alldaglig. Däremot kan man knappast överskatta Hassans signalvärde i den litterära tiotalismkontexten i Danmark. Detta faktum sluter för övrigt den cirkel som Jonas Rasmussen påbörjade i sitt förord.

Politisk poesi

Danmark har även fortsättningsvis upplevt en spännande utveckling på poesiscenen. Poeterna har åtminstone blivit mer politiska – och politiska poeter, märk väl, inte plakatmålare, Därmed har de också fått tillträde till det offentliga rummet på ett helt annat vis än vad som tidigare varit fallet.

Det jag upplever vara kännetecknande för lyriken i ”Nervsystem” är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga – eller tvärtom. Postmodernismen, i renodlad bemärkelse, har varit haft betydelse, men kan inte upprätthållas längre. Det utesluter inte att man kan använda ironi, humor och sarkasm i sina verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.

Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Solidariteten har varit dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Allt detta får det etiska att framträda tydligare – och mycket tydligare än i Sverige, även om viss politik smugit sig in även här. Att skriva politisk poesi kan emellertid vara riskfyllt. Om gestaltningskraften försvagas utöver en viss gräns töms politiken på poetisk vigör och poesin kan falla in i ett svart hål.

Varför har poesin kunnat blomstra?

En viktig grund till att den unga litteraturen kunnat blomstra i Danmark är för övrigt den starka och levande litterära uppläsningstraditionen. En annan är förlagspolitiken. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar.

Redan 1987 slog Ragnar Strömberg fast att hans urval ”har det gemensamt att de är sinsemellan mycket olika.” Skillnaden nu är väl att poeterna är ännu mer olika.  Och att de danska poeterna utmärker sig mot sina svenska kolleger främst genom att vara mer konkreta än abstrakta. Metaforerna som används är djärva, hisnande, uppkäftiga. Den chockerande direktheten fanns redan på 80-talet, bland annat i Strunges rapporter från psykoser. Här skrivs det uttryckligen och explicit om det privata, om sex, svett, blod, toalettbesök, sjukdomar, gränslösa erfarenheter – kort sagt: om liv. I sammanhanget kan också nämnas en ung och arg poet som Amina Elmi som slog igenom 2023 med ”Barbar [Tavshedens objekt]”.

2000-talets digitala genombrott

Under det tidiga 2000-talet föddes onlineplattformar som förändrade hur dikter publicerades och delades. Digtsamleren blev en samlingsplats där både etablerade och nya röster kunde nå en publik direkt på nätet. Initiativet, drivet av David A Jensen och Michael Juhl Svendsen, har sedan starten främjat och utvecklat dansk poesi genom att presentera tio fasta skribenter samt en rad gästpoeter som kontinuerligt publicerar nytt material.

Nyckelpoeter och stora genombrott

Pia Tafdrup och ”Sansekvintetten” (2012–2022)

Pia Tafdrup, en av sin generations mest inflytelserika poeter, avslutade 2022 sitt storverk ”De fem sanser” med samlingen ”Beröringen av hud”. Varje band i kvintetten undersöker en mänsklig känsel – från ”Smagen af stål” till ”Lyden af skyer” – och demonstrerar hur kroppen blir diktens centrala lins mot omvärlden. Jag har tidigare skrivit utförligt om den här i Opulens.

Yahya Hassan: självbiografisk upproriskhet

När Yahya Hassan debuterade 2013, skakade hans råa, självbiografiska stil den danska litteraturen. Hans dikter om uppväxt, utanförskap och identitet blev en omedelbar snackis och förde in stark sociopolitisk kritik i lyriken. Den ofiltrerade tonen har inspirerat en hel generation att se poesin som ett forum för uppriktigt politiskt engagemang. Yahya Hassan dog för övrigt 2020.

Haidar Ansari och institutionsblicken (2022)

Med ”Institutionaliseret” (2022) tecknar Haidar Ansari en berättelse om att växa upp i det danska institutionslandskapet. Hans dikter skildrar knivskarpt hur fängelsemiljöer, sociala strukturer och gängkoder sammanvävs med en ungdoms sökande efter identitet. Ansaris debut har hyllats för sin ärlighet och samhällskritik. I år (2025) kom så en uppföljning i form av boken ”Normaliseret” som är en långdikt om kontrasterna mellan miljön han växt upp i och de finkulturella rum han nu fått tillgång till.

The post Den ständigt vitala danska poesin first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2025.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För fyra år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För tre år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förrförra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.
Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2025. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilken författare är mest aktuell för Nobelpriset i år – 2025?

Jag tror primärt att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé (i år heller). Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien. Eller möjligtvis en man från Latinamerika eller USA, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella. Vid närmare eftertanke också några européer – om än inte någon från Norden (Knausgård kan vi inte räkna med på grund av att hans landsman Fosse fick priset 2023. Westö är ännu inte riktigt mogen, tror jag, och Tafdrup verkar tyvärr omöjlig, ungefär som Oates).

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio som jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag som tror får det 4) Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) Den jag hoppas får det.

De tio som jag tror kan komma i fråga

(märk väl utan inbördes rangordning).

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Haruki Murakami från Japan

Chimamanda Ngozi Adichie (dock kanske för ung) från Nigeria

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Kanada

Ann Carson från Kanada

John DeLillo från USA

De fem jag tror ligger bäst till

(likaledes utan inbördes rangordning)

Yoko Ogawa från Japan

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

John DeLillo från USA

Den jag tror får Nobelpriset 2025

César Aira från Argentina

Vilka tre jag personligen för tillfället håller högt

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

Den kandidat jag hoppas på

César Aira från Argentina

Läs min tidigare publicerade presentation av César Aira här.

De två senaste böckerna av Aira på svenska är ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Båda är översatta av Djordre Zarkovic och utgivna på Bokförlaget Tranan så sent som förra året (2024). De liknar i sin instinktiva ton och tematik många av hans tidigare. Hans berättelser består av en ström av händelser och tvära kast mellan pojkboksäventyr, skräckfilm, såpoperor och science fiction.

Några funderingar kring Nobelpriset

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier för Nobelpriset 

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del potentiella pristagare hunnit avlida, medan andra börjar bli påfallande gamla. Så till exempel dog ju Ngũgĩ wa Thiong’o helt nyligen. Återkommande kandidater som Ko Un; och Cees Noteboom kan sägas ligga nära åldersstrecket. Margaret Atwood likaså.

Fördelningskriteriet

Där får kvinnorna företrädet. Gärna, som sagt, en asiatiska eller kanadensiska.

Det politiska kriteriet

Det förnekas alltid av Akademien i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej. Läget torde inte ha förändrats.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller även i år! Jo, möjligtvis kan en poet som Anne Carson komma på fråga.

Något specialkriterium?

Ja. Detta är en återkommande fundering. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. Men betänk att Grass, Lessing och Pinter blev Nobelpristagare. Så jag vill inte helt utesluta att Oates trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Med reservation för César Aira. Icke-Europé. Prosaförfattare med reservation för Anne Carson. Detta talar för Can Xue eller Ann Carson. Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Det ska inte uteslutas att det kan bli redan i år.

Nytt kriterium för Nobelpris i litteratur 2025?

En barnboksförfattare, eller en sciencefictionförfattare?

Otippade outsiders?

Jadå. Det finns en rad namn. Exempelvis Rafael Cadenas (Spanien), Cristina Peri Rossi (Uruguay), Francisco Brines (Spanien), Shehan Karunatilaka (författare med rötter från Sri Lanka, verksam inom den brittiska litteratursfären, Damon Galgut (Sydafrika) och George Saunders (USA).

Här vill jag särskilt flagga för Shehan Karunatilaka (som dock i detta sammanhang måste räknas som ung).

Övriga kommentarer

Hur väl känner jag då till dessa? De flesta ganska väl. Jag har också skrivit om en del av dem – och fler texter är att vänta. Bookerpristagaren Shehan Karunatilaka verkar extra intressant.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2025? first appeared on Opulens.

POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!

The post Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren first appeared on Opulens.