FILM. Stig Björkmans intervjubok ”Woody om Allen: med egna ord”, från 1993, är fortfarande läsvärd, men mycket har hänt sedan dess. Då hade Woody Allen hunnit regissera tjugofyra filmer. I år när han fyllt 89 har han hunnit med drygt dubbelt så många. Hans senaste ”Coup de Grace”, på svenska ”Slumpen avgör” är ett triangeldrama i Paris med tre franska skådespelare: Melvil Poupaud som miljonären med skumt förflutet (förstår vi efter hand) vars imponerande modelljärnväg säger en del om hans långt drivna kontrollbehov, vidare den charmerande Lou de Laâge som hans hustru, och så Niels Schneider som hennes gymnasiekamrat från förr, nu författare.

Det utvecklas till ett triangeldrama som slutar i bråd död. Filmtiteln borde kanske hellre försvenskats som Nådastöten. Det är skickligt och underhållande, fast kanske mindre minnesvärt än Allens ”Midnight in Paris” från 2011. Och den svenska undertexten borde veta att man inte tar kol på någon.

Redan några minuter in i filmen nämns som hastigast – en passant – John O’Haras ”Appointment in Samarra”, nog den bästa av alla amerikanska trettiotalsromaner, med boktiteln lånad från W Somerset Maugham. Var och en som läst den vet vad som väntar: tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.” Ingen undgår sitt öde.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Woody Allens 50:e film first appeared on Opulens.

VINYL. Äntligen torsdag – dax för ärtor och punsch samt Veckans vax! Och Wagner… Jesper Nordström lyssnar på den tyske tonsättarens musik och blir en smula fundersam.

Förutom att det känns så härligt pretentiöst att säga att man lyssnar på Wagner via sovjetisk-japansk vinyl fick den här skivan mig att fatta hur en entusiast när det gäller engelska sportbilar kan upprätthålla en livslögn. Här stod jag och tvättade med destillerat vatten och sprit och dyra vätskor för få ner knastret och längtade i hemlighet efter en CD. På samma sätt som Morgan-ägaren längtar till en steril och fungerande Nissan.

Nå, så kör vi då skivan, med Mravinskij som dirigent, relativt fri från sprak och möts av ett potpurri av de mest kända passagerna ur Wagners oeuvre och jag tackar för att valkyriornas ritt kommer sist för det utgör, i mitt tycke, något av det sämsta hos Wagner. Det är mäktigt och överdrivet och svulstigt.

Nej, hellre då de lyriska men ändå mörka partierna av Tannhäuser.

Det är tydligt att jag inte kan förhålla mig intellektualiserande analytiskt till den här musiken. Detta att skriva om Wagner är som att recensera ett julbord på ett skånskt gästis. Det är som titeln på Edward Bloms bok från 2013 Allting gott och alldeles för mycket.

Men en sak står jag ändå för och det är att det här gör sig bäst i små portioner. Att få en rejäl snabb kick av en mäktig melodi istället för att sitta typ sexton timmar genom en opera så mäktig och tysk att det bara blir parodi på sig själv. Vi vet ju också hur det var med Wagner i politiskt avseende (minst sagt kontroversiell) så fem-sju minuter här och där räcker i min bok. Som Woody Allen sa ”I just can’t listen to any more Wagner, you know…I’m starting to get the urge to conquer Poland.”

I allvarets namn är lyssnandet av denna skiva en för mig pliktmässig form av allmänbildning. Som musikfantast förväntas man att ha hört Wagner, punkt slut. Så passa på att göra det här!

Men om det gäller behov av rysningar i nacken, hårdare hjärtslag, fuktiga ögon och andra sådana starka känslor traditionellt kopplade till den här sortens smäktande 1800-talsmusik så väljer jag alltid Anton Bruckner i stället.

The post Veckans vax: Wagner-dax first appeared on Opulens.

SCENKONST. Metateater är lite som en trollkarl som visar och avslöjar för publiken hur han gör sina fantastiska trick, skriver Mathias Jansson med utgångspunkt i en aktuell operettuppsättning på Malmö Opera.

Operetten gör comeback på Malmö Operas scen. Uppsättningen av Offenbachs Orfeus i underjorden kan bäst beskrivas som en finkulturens buskis. Här hittar man förväxlingar, intriger, sexuella anspelningar, grova skämt, ordvitsar, samtidssatir och can-can-dans, men också en hel del metateater.

The post Orfeus i underjorden – en resa i metateater first appeared on Opulens.

FAMILJERELATION. “Är man inte passionerat intresserad av personerna i fråga och rispade sextonmillimetersfilmer blir de evighetslånga tagningarna med prat om husets alla katter och borttappade läppstift snabbt småtrist”, skriver Karolina Bergström om Göran Hugo Olssons dokumentärfilm Den sommaren som har premiär imorgon fredag.

Den sommaren
Regi: Göran Hugo Olsson
Manus: Göran Hugo Olsson
Medverkande: Peter Beard, Edith Ewing Bouvier Beale, Edith Bouvier Beale m.fl

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är ingen slump att Albert och David Maysles dokumentärfilm Grey Gardens (1975) kommit att bli något av en klassiker inom genren. Ljusår innan dokusåpagenren ens var påtänkt slog den igenom stort med sin skärskådande kamera riktad mot det excentriska mor- och dotterparet Edith ”Big Edie” Ewing Bouvier Beale och Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, som efter ett liv i den amerikanska toppsocieteten landat i en fattig och ständigt smågnabbande tillvaro i ett förfallet hus i semesterorten East Hampton. Little Edies närapå maniska relation med kameran, hennes utfall i dansnummer och den dysfunktionella familjens diverse turer med hälsovårdsmyndigheterna fick filmens fans att redan på sjuttiotalet vallfärda till huset för att få en skymt av huset och dess egensinniga ägarinnor.

Med andra ord är det inte konstigt att en film med tidigare okänt material med mor och dotter Bouvier Beale redan rönt internationell uppmärksamhet. Med hjälp av nyupptäckta filmrullar har den Guldbaggebelönade arkivmästaren Göran Hugo Olsson (The black power mixtape 1967-1975, Om våld) här lyckats lägga ytterligare en pusselbit i mysteriet Grey Gardens. Filmmaterialet kommer i sin tur från fotografen Peter Beard, på den tiden pojkvän till Big Edies brorsdotter jämte Little Edies kusin Lee Radziwill. Radziwill var också syster till Jackie Onassis, och reste tillsammans med Beard till Hamptons sommaren 1972 för att göra en dokumentär om sina barndomsminnen från orten.

För den som redan sett bröderna Maysles film finns här goda chanser att fördjupa sig i familjen och deras liv i det en gång burgna huset, som vid tiden för filmandet förfallit till den grad att hälsovårdsmyndigheterna vid ett tillfälle sprutat ner allt med vatten och där tvättbjörnar leker tittut bland sargade takpannor. Men för den som inte är bekant med Little Edie och hennes mamma sedan tidigare kan Den sommaren nog lätt bli lite tradig med sitt rätt fyrkantiga upplägg, och är man inte passionerat intresserad av personerna i fråga och rispade sextonmillimetersfilmer blir de evighetslånga tagningarna med prat om husets alla katter och borttappade läppstift snabbt småtrist. Även om man toppat med några flyktiga filmsnuttar signerade experimentfilmaren Jonas Mekas där vi ser namn som Andy Warhol, Truman Capote och Mick och Bianca Jagger skymta förbi under sin sommarvistelse i närbelägna Montauk, och även om den samtida hotspoten Studio 54 också får figurera helt kort.

Men visst kittlar bilderna av Jackie O:s fashionabla syster och hennes rörande försök att söka hjälpa sina släktingar och huset på fötter, förstås med baktanken att också filma dem. Och förmodligen skrapar filmen bara på ytan av den såriga mor-dotterrelationen, där invektiv som ”ohyra” känns mer som vardagsmat än något exceptionellt. Att Little Edie, utbildad vid Harvard, har försakat både friare och jobbmöjligheter för att under en stor del av sitt vuxna liv ta hand om modern låter hon inte kameran vara ovetande om, samtidigt som den uppoffringen blir till en essentiell del av hennes personlighet.

Tankarna går stundvis till både den danska dokumentären The good life (2010), där en dansk mor och dotter lever fattigmansliv på den portugisiska solkusten efter att ha levt upp familjeförmögenheten, och till dokumentären Ryska själar (1993), där ett motvilligt sammanboende äldre syskonpar nöter på varandra på den ryska landsbygden. För den med det minsta intresse för societetsrelaterad sjuttiotalsnostalgi finns här hur som helst en hel del att hämta.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post En pusselbit i mysteriet first appeared on Opulens.

FILMHAVERIER. Varför är vi så fascinerade av filmiska misslyckanden? Karolina Bergström om nya och gamla haverier. 

I bioaktuella The disaster artist har skådespelaren och regissören James Franco grottat ner sig i ett av den moderna filmhistoriens mest kända haverier, The room, filmen som blev så dålig att den kommit att få en helt egen kultstatus. Baserad på boken med samma namn berättar The disaster artist den sanna historien om Tommy Wiseau, en Los Angeles-baserad skådespelare med odefinierbar accent och mystiskt förflutet, och hans vänskap med bokens författare Greg Sestero. Förkastade av det etablerade Hollywood knäcker de tillsammans den geniala idén att göra sin egen film för pengar som Wiseau magiskt trollar fram ur fickan. Det var knappast förvånande att slipade pr-agenter och collegeungdomar med smak för filmisk kitsch snabbt fick vittring på det kalkonartade resultatet, vilket gett regissören Wiseau stora inkomster från specialvisningar ända sedan dess.

Varför är vi då så fascinerade av berättelser om filmproduktionsrelaterade misslyckanden? Snaskig sensationslystnad är förstås ett av svaren. Men ett annat förmodligen det faktum att filmskapande är en av de största utmaningar man kan ge sig in på, vilket alla som liksom undertecknad tillbringat tid på en inspelning kan vittna om. Att inte fullt ut lyckas tyder på en fullkomligt begriplig och faktiskt lite småsympatisk mänsklighet.

Någon inkomstbringande kultfilm blev det tyvärr aldrig för Deer hunter-regissören Michael Cimino, vars kaosomgivna produktion Heaven´s gate (1980) kostade honom den egna karriären och närapå försatte filmbolaget United Artists i konkurs. Till föga tröst för Cimino har filmen, som floppade stort vid premiären och som av filmkritikern Roger Ebert beskrevs som ”en av de fulaste filmer” han någonsin sett, i dag kommit att ses i alltmer försonande ljus. Kanske var tiden helt enkelt inte mogen för hans pedantiskt genomarbetade westerndrama, där sex veckor lades enbart på att träna de medverkande skådespelarna Kris Kristofferson och Jeff Bridges i rullskridskoåkning inför en enda scen.

Filmmediets skapandeprocess är på sätt och vis lika fascinerande som det faktum att vi människor under nio månaders tid kan baka ett nytt liv i våra kroppar ur några få stjärnstoftsliknande celler. För hur märkligt är det egentligen inte att alla dessa röster, gester och omgivningar kan smälta samman till något så fantastiskt som en film? Och hur förståeligt är det inte att man faktiskt inte alltid lyckas med detta trollerinummer på grund av egna tillkortakommanden eller yttre makter?

Inget kunde för övrigt göra denna skribent gladare än nyheten om att Terry Gilliams episkt försenade The man who killed Don Quixote nu faktiskt verkar bli av, arton år efter det första havererade inspelningsförsöket. I den plågsamt underhållande dokumentärfilmen Lost in La Mancha, som av Woody Allen beskrivits som ”varje filmregissörs värsta mardröm”, skildras en filminspelning kantad av sjukdomar, regnstormar och lågt flygande Natoplan där finansiärerna slutligen drar sig ur och lämnar filmen åt dess bittra öde. Desto roligare är det att den nu äntligen färdiginspelade filmen, förhoppningsvis lika surrealistisk som Gilliams tidigare produktioner, av allt att döma kommer att se dagens ljus under detta år.

För oss vanliga dödliga, som förmodligen aldrig kommer att skapa liknande filmiska storverk utan bara konsumera dem, kan det till sist vara rätt roande att sjunka ner framför ett skolexempel i filmhaveri som indiekomedin Living in oblivion med dess inspelningsbaserade svartsjukedramer, odugliga medarbetare och kapsejsade rökmaskiner. Ljus, kamera, action!

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Filmskapandets olidliga lätthet first appeared on Opulens.