FJÄRRKONTROLL. “Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer att utredas i otaliga avhandlingar,”  skriver Lars Thulin, som är starkt kritisk mot regeringens undfallenhet.

”Problemet är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Detta ordspråk har tillskrivits den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King. Det gällde under hans tid i 60-talets USA och var brännande aktuellt och självklart då. Men kunde varit skrivet med tanke på vår nuvarande regering. I valet röstade åtta av tio svenskar INTE på Sverigedemokraterna. Men detta parti, samt de som sitter i regeringen, tycks tro det omvända, alltså att 80 procent av väljarna står bakom SD.

KD, L och M har alla grundläggande principer och en människosyn som i sina grundvalar totalt skiljer sig från SD:s. Ändå har de snabbt till stor del gett upp dem. DN:s Amanda Sokolnickis krönika nyligen visar detta på ett utmärkt sätt. Att se partiernas undfallenhet och brist på ryggrad är vämjeligt. Tvingas att uppleva de goda krafternas tystnad.

Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer utredas i otaliga avhandlingar. Klart är att SD själva är överraskade av sina framgångar. Det framgår tydligt i den utmärkta dokumentären på SVT: Maktspelet SVT

Framgången har berusat och förblindat SD. Nu dånar partiet fram med en arrogans enligt devisen: går det så går det. Partiets problem är dock att man dels ska vara ett seriöst parti som tar ansvar, dels en utmanare som hatar etablissemanget och därför tar sig rätt att säga och göra vad som helst. En svår ekvation.

Ett exempel är Jimmie Åkessons utspel i Aftonbladet om att Sverige ska utvärdera medlemskapet i EU. I förlängningen av resonemanget ligger givetvis att det kan avslutas. Fast undersökningar visar att bara tio procent av svenskarna idag är emot ett medlemskap i unionen. Även om alla dessa röstar på SD så betyder siffran att lika många SD:are är för EU.

Utspelet är ren och skär populism för att trösta de SD-anhängare som är förbannade för att inte Sverige, som enda nation, helt kan stoppa den överenskommelse om migration som en majoritet av EU är för. Dessa väljare trodde lika blint på Jimmies förmåga där, som de trodde att han över en natt skulle sänka bränslepriset med tio kronor litern. Nu måste han hitta en väg ur det nya löftesbrottet. Då drar han till med att Sverige bör överväga att lämna EU. 

För att komma ur en intern svekdebatt ifrågasätter han EU. Samtidigt som Brexit visade sig bli en katastrof för Storbritannien. Alla de ledande i SD förstår att kravet att lämna EU skulle falla platt. Och om det drevs för hårt även skada SD. Men partiet är så självsäkert, arrogant och berusat av sin framgång att man använder vilka metoder som helst. Det är allt annat än seriöst och moget. Men statsministern och näringsministern vågar inte säga ett knyst. Den här gången heller. Trots att Ulf Kristersson hävdar att han är den vuxne i rummet. Snarare är han den stumme i rummet.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten.

Åkessons utspel visar att försöken att få det nyssnazistiska partiet att framstå som moget, seriöst och regeringsdugligt är tunn fernissa. Med debattartikeln tvättades den bort på ett ögonblick. I grunden har inget förändrats i SD sedan födseln 1988. Det fortsätter att vara ett populistiskt, högerextremt och främlingsfientligt enfrågeparti.

Självbilden som underdog och utstötta av etablissemanget märks då partiet uppträder som de jobbiga typerna gjorde på lågstadiets skolgård: får inte jag bestämma allt i matchen är jag inte med! Då tar jag med mig bollen hem! För när partiet inte får precis allt de vill hotar de med regeringskris. I både små och stora frågor. Och KD, L och M gör som de alltid gör mot SD: opponerar sig inte. Böjer på nacken och vågar inte öppna munnen. Man säger inte emot sin husse.

Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten. Visa skuggan av det civilkurage som Martin Luther King efterlyste. Syna SD:s bluff och uppmana partiet att göra verklighet av hotet och utlösa krisen. Sanningen är att en sådan skulle göra partiet till förlorare. För det finns bara två utfall.

Det ena är att borgarna gör upp med S. Då minskas SD:s inflytande ner till deras verkliga andel av rösterna, en femtedel, och ger dem en plats på läktaren långt från spelplanen.

Det andra är att SD gör upp med S. Men i SD:s rötter ligger att in i döden hata allt som kan kallas vänster. Affärsidén är att krossa ”sosseriet” till varje pris. Kärnväljarna skulle avsky en uppgörelse med S.

Så skrävlet om att skapa regeringskris är samma typ av tomma hot som från mobbarna på skolgården. De uttalas enbart för att skyla egna svagheter.

Men att Ebba, Johan och Ulf skulle våga utmana SD är lika otroligt som att solen skulle gå upp i väster en morgon. För när husse Jimmie rycker i kopplet då vågar ingen i regeringen annat än att gå i takt. Ingen vågar ens morra. Så ser den parlamentariska verkligheten ut i konungariket 2023. Hur tre i grunden seriösa, stolta och sansade partier tillåtit sig själva att hamna i den situationen är obegripligt. Men den verkar bli deras undergång. Två av tre är under riksdagsspärren.

The post Regeringen borde lära av Martin Luther King first appeared on Opulens.

GLOSOR. “Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden”, skriver Katrine Hamori.

Det finns en idé om att om man byter ord på något, så kan man därigenom ändra på det man vill. Det är en illusion. Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden. Ett exempel på hur det fungerar är ordet handikapp. Det lanserades som det nya, gångbara i stället för de gamla lyte och vanförhet. Nu gäller inte längre handikapp, utan nu ska det vara funktionsnedsättning… eller nej, vänta… funktionsvariation är väl det senaste. Det visar att bara ett namnbyte inte kan vara lösningen på en önskad attitydförändring. Tror man det, måste man förr eller senare byta igen.

När städare blev lokalvårdare skämtades det i början ganska friskt om det – alltifrån golvvårdare till renlighetskonsulter, men nu är lokalvårdare definitivt en accepterad benämning på yrket av den enkla anledningen att ordet städare försvann ur arbetsförmedlingens och arbetsgivarnas platsannonser och framför allt för att yrkesgruppen själv ville vara just lokalvårdare – en som vårdar något gör ju något som är positivt för alla parter.

Romer, ursprungsbefolkningar, inuiter, samer och många andra folkslag har valt att radera de gamla koloniala och rasistiska beteckningarna. Självklart har dessa grupper tolkningsföreträde. Så när en rödbrusigt flabbande karlslok på kondiset i Sjöbo beställer en kopp kaffe och en negerboll, får jag lust att tvångskommendera honom till lektioner i historia. Alternativt ge honom samma behandling som Malcolm McDowell fick i filmen Clockwork Orange – fastspänd i en stol med ögonlocken uppspärrade med hakar så han inte kunde blunda, utsattes han för smärtsamma elchocker varje gång en våldsam bild visades. Jag tänker mig att för Sjöbomannen skulle man till exempel visa bilder från lynchningar och slavauktioner.

Konstigt nog finns det fortfarande en beteckning, som trots att den visar på en märklig åtskillnad, är gångbar och som sägs utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag tänker på en jude av kvinnligt kön – judinna. Ingen gör längre en poäng av att påpeka en könstillhörighet i till exempel yrkesbeteckningar som skådespelare eller författare. Och inte heller varken talar eller skriver någon någonsin om muslimskor eller kristinnor.

För inte så hemskt många år sedan kunde man läsa orden Mosaiska Församlingen vid Stockholms synagoga. Ordet jude hade då fortfarande ett eko av skällsord, så det undveks och omskrevs till mosaisk trosbekännare. Tack och lov reclaimade man alltså jude. Men att man därmed också ska kunna acceptera en så patriarkal och föråldrad benämning som judinna tycker jag är märkligt.

The post Ord betyder något first appeared on Opulens.

PARLAMENTARISM I KRIS. Frånvaron av framtidsvisioner och tydliga ideologiska alternativ gör politiken till en tråksport där den suraste vinner. Partierna kan inte bara presentera sina lösningar på dagens samhällsproblem utan måste också peka på sin önskade väg framåt, menar Lars Anders Johansson.

2022 är inte ett valår som andra. Vi hann knappt komma ut ur pandemin och de påföljande restriktionerna förrän kriget kastade sin mörka skugga över samhällsdebatten. Rysslands invasion av Ukraina tog många på sängen, även många av de säkerhetspolitiska experter som varnat för Rysslands imperialistiska ambitioner i ett decennium. Svensk säkerhetspolitik lades om sedan Socialdemokraterna gjort en kovändning i frågan om ett Nato-medlemskap.

The post Valår utan visioner first appeared on Opulens.

MÅTTSTOCKAR. Högern anser att det i allra högsta grad behövs en värdegrund för att förklara för invandrare vad som gäller. Däremot är “värdegrund” under andra omständigheter visst ett PK-ord som syftar på något de anser påprackas gemene man, menar Nathan Hamelberg.

För den som tillbringat mer tid än en fikarast på Twitter, det sociala medium där det tjattras mest från opinionsbildare, är det uppenbart att begreppet värdegrund har en nästan magisk kvalitet för många. Inte bara på Twitter så klart, det stormas kring ordet i traditionella medier och i den offentliga debatten också. Men Twitter är ofta en indikator på vilka buzzwords som seglar upp, eller snarare vilka ord det börjar gå trend i att skapa friktion mot.

The post När ord blir väderkvarnar first appeared on Opulens.

EFTERTANKE. “Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand…” Crister Enander om svårigheterna att organisera motstånd i en galen tid.

TT meddelar: Norska fångar i isolering. Karantän, menar jag. Vad TT tänker, tja, det vet jag inte längre. Ändå dyker obehagliga associationer upp i mitt minne. Inlåsta fångar i grannlandet Norge, en gång – nyligen, vill jag hävda – var det socialister och judar, kommunister och författare, liberaler och konstnärer som slängdes undan, så att säga transporterades bort från familjer och vänner, ingen visste vart det togs.

Eller när de försvann. I tystnaden och mörkret dör och försvinner folk. Bödlarna och väktarna, uniformsbärarna, talade tyska och – tyvärr – även norska. Quisling, ni minns säkert ordet. Samarbetsmän. Uniformer. Stövlar. Bruna tungor.

I Chile agerar nu, i skrivande stund, en ny junta. Även där försvinner människor, samma sorts intellektuella, människor mot makten, sedan ett år, närmare bestämt sedan oktober förra året. 2019. Tyst, spårlöst.

Ingen vet vad som sker, gissningar och ständig oro, skräck och svärta. ”Norska fångar i karantän. 44 intagna har satts i karantän sedan en fånge testat positivt för covid-19 på fängelset i Kongsvinger i Norge.” Dessutom ska fem anställda också isoleras. Den norska kriminalvården har vidtagit ett antal åtgärder för att minska risken för att coronaviruset ska sprida sig ytterligare i fängelset. Smittspårning genomförs också. Det är inte första gången som covid-19 upptäcks i ett norskt fängelse. ”I september testades en anställd vid Oslo fengsel positivt, varpå 18 fångar och sex anställda sattes i karantän. Och i augusti insjuknade en anställd vid Ila fengsel och då sattes tre anställda och elva intagna i karantän.” (TT)

Jag manar till vaksamhet.

Följ nyheterna. Det måste vi. Ingen går längre att lita på. Inte nu. I Bulgarien föser polis och militär samman människor i läger, ordet koncentrationsläger nämns i Amnestys senaste rapport. Stängsel, taggtråd, nakna människor, isande vindar. Skott i natten. Människor jagas med drönare. Antalet mördade känner jag inte till. Nyheter har svårt att komma fram till oss i Den Nya Skuggan och vid sidan av den Tjattrande Babianens vrål inifrån Vita Huset där han tycks rusa mellan galenskapens vanföreställningar, en vajande säng och ett Twitterkonto.

Jag manar till vaksamhet. Alla manar till skärpt vaksamhet. Ensamma är vi inte.

Motmakt mot de som styr och äger, den reella maktens anonyma ansikte, är idag svårt att samla. Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand på en terrass i de burgna villornas områden. Just nu, när den behövs i högre grad än någonsin jag har upplevt i mitt korta liv.

Var finns den då: Motståndet, motmakten? Hur nå besinning i denna tid? Hur finna lugn och koncentration när de starka och totalt hänsynslösa svarta krafterna på högerkanten och de bruna leden samsas med Kapital och jakten på människor pågår och pågår? De sluter leden, sade man förr.

Var finns svar? Var är rösterna som sammanfattar, drar de nödvändiga och hårda slutsatserna? Tänker klart i en grumlig tid. Noam Chomsky är gammal. Ändå når hans skrifter och analyser ut i en modern värld som verkar renons på tankar och insikter. Hinner någon ens läsa i digitala rymdens surr och tokerier? Vet människor om att han, Chomsky finns, och att arbetet fortgår – även i galna USA?

Vi vandrar i ruiner, här i landet består ruinerna måhända av förlorade ideal, bortträngda värderingar. Så, rent faktiskt, här i vår del av världen borde orden kunna erövras, mitt ibland mobiler, paddor och laptoppar. Nu är det hög tid att bruka allvar.

En dikt dyker upp. Nyskriven av Helga Krook, i samlingen Flod Blad Klänningar (Korpen): ”Fasaden är slät och grå, de bor i resterna av ett äldre hus innanför, han skriver om musiken i ordet före ordet hon översätter mellan tre alfabet, jag får en bok för varje namn, porträtten av honom och henne ovanför bokhyllorna, barnbarnen gliporna i bokraderna”.

Vid vilken punkt vrider historien på sig? När finns de efterlängtade gliporna då historien står och väger och förändring faktiskt är möjlig att genomföra? Fånga ögonblicket i flykten. Läs nyheter som är viktiga, som betyder något bortom valet i USA, i vilket vi inte kan delta då vi saknar rösträtt. I USA är frågeställningarna andra, men vi är här. I ruinerna av Folkhemmet med en egen brun sörja av kristdemokrater, galna moderater och tysta och korkade sverigedemokrater som dock äger en skicklig demagog som tickar runt och runt.

Som sagt. Hur nå besinning? Och hur nå klarhet. Minns ni Clarté, Klarhet? Det gör inte jag. Trots att Karin Boyes dikt med Karin Boyes uppmaning “Bryt upp, bryt upp”, från “I rörelse”, kampsång från tjugo- och trettiotalet, sjunger i min skalle.

The post Hög tid att bruka allvar first appeared on Opulens.

UNDERSKATTAT. Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan länge har det talats om GAL-TAN-skalan. Att den traditionella höger-vänster-skalan håller på att ge vika för en konfliktlinje dragen mellan det libertära/libertarianska och det reaktionära. Mellan grönt, alternativt och liberalt versus traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Men hur väl stämmer det med läget i landet? Ganska väl, åtminstone om man konstaterar att vi efter flera månaders turbulent ovisshet fått en mittenregering där grönt, liberalt och ljusrött gått ihop. En koalition som spärrat ut de konservativa krafterna och den högernationalism som sannolikt hade kommit med på köpet.

Samtidigt syns en annan paradoxal tendens — att just de partier som tydligast förkroppsligar denna politiska riktning går sämst just nu. För på sistone har Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och Jan Björklund meddelat sin avgång. Alla företräder de partier som tappat stort under den senaste tiden. Feministiskt initiativ gjorde ett katastrofval och nådde inte ens upp till en procent av väljarna. Miljöpartiet och Liberalerna hamnar långt under fyraprocentsspärren i de senaste opinionsmätningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fast på ett sätt är det logiskt att de tre partiledarna avgår. För i ett krisande parti sitter alltid partiledare löst. Men är det verkligen så enkelt?

Betraktar man istället vårt land och dess förmenta egenart, framträder fler paradoxer. För det sägs ju att Sverige är speciellt inriktat på värderingar som jämställdhet, individualism, miljövänlighet och modernitet. Just sådana värderingar som profilerar Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Liberalerna.

Här finns en del att ösa ur, exempelvis Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs omtalade bok om Är svensken människa?, publicerad för ett drygt decennium sedan. Här påstås att essensen i att vara svensk är strävan efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande. Jaget är långt viktigare än familjen, klasstillhörigheten eller religionen. Liknande tankegångar förekom också i Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land.

Vid sidan om detta finns antropologen Hofstedes välkända kulturdimensionsteori där olika länders befolkning placeras inom ett antal skalor. Enligt dessa skalor utmärker sig Sveriges befolkning för sina individualistiska, sekulära och moderna värderingar. Hög tillit, låg grad av maktdistans, en vilja till förnyelse och jämställdhet.

Så vad betyder det här? Kanske att dessa värderingar är så pass cementerade att dess profilpartier har tappat sin Unique Selling Point? Eller befinner vi oss på en återresa, i ett bakslag och i en baksmälla? En resa där tes, antites och syntes är hållplatser, om vi nu prompt ska blanda in Hegel.

Ett annat sätt att fånga rörelserna i tiden finns i den brittiska journalisten David Goodharts omtalade uppdelning mellan anywheres och somewheres. Anywheres, eller varsomhelstare på svenska, är personer som bejakar globaliseringen och trivs i olika miljöer och bland olika kulturella företeelser. Ofta är de högutbildade, urbana och beresta också. Kanske kan vi också kalla dem öppenhetare eller världskramare. Eller södermalmare och overklighetens folk, för att låna röst från belackarna.

Somewheres — nånstansare — är i gengäld personer som känner sig starkt bundna till en plats och dess typiska värderingar och beteenden. Här tecknas ofta bilden av arga arbetarmän som släntrar fram på en bruksort eller i ett rostbälte, trots att jobb, kvinnor och övriga möjligheter sedan länge flytt sin kos, ofta i riktning mot de större universitetsstäderna. Kvar är bitterheten, men också känslan av hemhörighet och samhörighet.

Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig. När skillnaden mellan vinnare och förlorare ristas allt hårdare.

Annars sägs ofta att politiken blivit mer medialiserad och personbunden. Politiker måste kunna tränga ut ur rutan och tala direkt till sina väljare. Fixa retoriken, inte bara vara inlästa på partilinjen och siffrorna. Kunna leverera ett snabbt och snärtigt budskap som fastnar på journalisternas block och i väljarnas medvetande.

Utifrån detta kan det tyckas konstigt att just Schyman, Fridolin och Björklund lämnar sina poster nu, tre politiker som länge varit erkänt skickliga på att framträda i media.

Så GAL-TAN-skalan i all ära, men mest av allt verkar läget i landet vara präglat av förvirring och förbittring. Ett Landet Lagom som blivit en Paradoxernas Plats.

The post Landet Lagom har blivit Paradoxernas Plats first appeared on Opulens.

KULTUREN. I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Situationen med ett land utan regering (nåja, en expeditionsministär är väl vad man kallar regeringen Löfven till dess att den ersätts) har fått larmet om vilka som är svenskar och vilka som inte är det att bedarra en stund. Men när en ny regering väl finns är det ingen högoddsare att antingen regeringen eller oppositionen gör utspel om ”vi och dom” — antingen för att motivera begränsningar för regeringens ambitioner vad gäller välfärdens omfattning, eller för att attackera regeringens politik och utdöma den som ohållbar. Frågan är om inte Sverige kan sägas vara ett av de länder i Europa där idéer om medborgarskap är minst utvecklade , och om så är fallet — stärker inte ett sådant faktum det eviga dravlet om svenska värderingar.

Var är det tänkt att människor ska lära sig dessa värderingar? Eller snarare: är inte ”värderingar” ett klent substitut för medborgarskap? Mytiska svenska värderingar är omöjliga att bocka av, men rättigheter, friheter och skyldigheter som medborgarskapet innebär är möjliga att besluta politiskt. Medborgarskap är långt mer pedagogiskt än värderingar — det här är vad vi anser att alla medborgare har rätt till och allt vi förväntar och kräver av de som är medborgare i landet. Ingen gummiartad dressyr där vem som helst som anses svensk på volley får föreläsa om vad de som inte anses som svenska ska omfamna för värderingar. Annorlunda uttryckt: säg vad som förväntas av alla, inte av några.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vilket leder till välfärd — generell välfärd, det som alla förväntas ha rätt till — är materialisering av gemensamma värderingar. Vilket kostar desto mer än att prata värderingar. Put your money where your mouth is, som de säger i USA.

I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt. ”Det” som gör en stor sak av kultur som skillnad är samtidens nationalistiska bakgrundsbrus som sveper in alla samtal. Ta ”ensamkommande” och ”nyanlända” till exempel: den ”kultur” de anses vara marinerade i är någon muslimsk, arabisk eller utrikiskt nationell essens, oavsett om de inte levt med sina föräldrar på flera år eller om de levt i flera olika länder innan Sverige. Ett annat sätt är att se det som att de sannolikt är marinerade i flyktingförvarens kultur, exilens kultur, kulturen av att slaviskt följa eller skita i Champions league, mobilspelens kultur, kulturen att bry sig om eller ignorera “Mello”, kompiskretsens kultur, skolgårdens kultur och förhoppningsvis föreningslivets och fritidens kultur. Om vi ser det så blir kultur det vi delar, inte det som delar upp oss.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Låt kulturen inkludera first appeared on Opulens.

VÄRDESTRID. Vilka värderingar är egentligen svenska och hur påverkas de av att människor med andra grundvärderingar flyttar hit?  Isobel Hadley-Kamptz tror att normer och värderingar är dynamiska.

Jag tror att det började med att en högerextremist (man) sade till en antirasist (kvinna) på Twitter att hon inte borde vara så lättklädd. Folk skulle respektera Myra Åhbeck Öhrman, som antirasisten heter, mer med mer kläder hävdade han. Eftersom hon råkar vara rolig, galen och allmänt fantastisk svarade hon med att lova Twitter att lägga ut bilder av sina bröst en hel vecka och tagga den ansvarsfullt nakenfientlige högerextremisten om hon fick ett visst antal följare. Det fick hon förstås. Bröst mot fascism föddes, ett av de finaste uttrycken för svenska värderingar jag någonsin sett.

För det finns något mycket säreget med de senaste årens konservativa och nationalistiska våg, och det är att konservatism på det hela taget hela är något väldigt osvenskt. I alla internationella värderingsundersökningar skiljer Sverige ut sig som extremt. Extremt individualistiskt, extremt sekulärt, extremt livsstilsliberalt. Begreppet ”den svenska synden” är inte en myt, utan ett konkret uttryck för 50- och 60-talens krock mellan svensk relativt obrydd syn på både nakenhet och sexuella relationer och framför allt den konservativt amerikanska pryda synen.

I dag har HBO förvisso kommit långt förbi Harriet Anderssons nakna bröst i Sommaren med Monika, men det beror fortfarande på samma grundläggande skillnad. Den amerikanska nakenheten är så laddad att en icke reklamfinansierad kabelkanal som HBO stoppar in omotiverad kvinnlig avkläddhet i var tredje scen i varenda tv-serie bara för att man kan. KOLLA TUTTAR!!!! Låt oss för ögonblicket inte ens gå in på vad amerikanska tonårsflickor tycker om svenska tamponger som kräver att man så att säga rör vid sig själv.

Även i Sverige har nakenhet blivit mindre avslappnat och mer sexualiserat, och det är inte mycket att orda om, även om man kan vara emot det, vi påverkas också av den globala kulturen. Här hamnar också aktuella frågor i flera olika skärningspunkter samtidigt, diskussionen om könsåtskilda badtider jämte diskussionen om huruvida kvinnor måste ha bikiniöverdel på sig på badhuset eller inte. Ska man få leva efter helt olika normer i ett och samma samhälle?

Frågan är inte enbart retorisk. Även för en mångkulturförespråkare som jag själv, som oftast bara tycker att folk ska få göra och leva som de vill, finns det här äkta dilemman. Påverkas de svenska normerna av att människor med helt andra grundvärderingar flyttar hit? Själv gillar jag de svenska normerna och vill att svenska kvinnor ska få vara precis så jämställda, fria och nakna som de själva önskar utan att vare sig högerextrema eller islamister ska ha åsikter om det.

Vissa personer tror inte att de liberala värderingarna tål invandring från framför allt Mellanöstern. Man kan kalla det här Pim Fortyun-liberalism efter den holländske homosexuelle invandringsmotståndaren som motiverade sina åsikter med just sin omsorg om det fria progressiva härliga Holland. Fortyun var nästan tjugo år före resten av Europa med den här uppfattningen, som i dag frodas också i den svenska debatten. För att skydda det man ser som ett liberalt samhälle vill man driva en antiliberal politik där människor ska tvingas in i liberala värderingar eller stoppas vid gränsen.

Jag tror att värderingar och normer är dynamiska och att människor som flyttar till liberala samhällen i allmänhet också blir mer liberala av sig själva. Jag tror också att liberala samhällen kan rymma en pluralism av åsikter, värderingar och livsstilar och att det inte behöver vara något större problem så länge folk följer lagen och efter bästa förmåga försöker försörja sig själva. Jag tror också att vi som samhälle påverkas mer av vårt deltagande i den globala kulturen än av ett ändå relativt fåtal invandrare som väljer bort att anpassa sig efter svenska värderingar. Ändå måste jag säga att jag i någon mening förstår Pim Fortyun-liberalismen, om man nu tror att det fria samhället hotas av invandring. Vad jag däremot har väldigt svårt att förstå är den starka alliansen mellan dessa liberaler och den nyvaknade konservatismen, som ju egentligen bara enas i denna enda fråga att vara emot invandring. De konservativa är i allmänhet emot nakenhet, jämställdhet och frigjordhet och vill tvärtom gärna se ett Sverige som blev mer globalt sett ”normalt” i värderingsfrågor. Bort med den svenska synden och de töntiga svenska hemmapapporna (samt eventuellt också de svenska tampongerna).

De högerextrema är förstås som ordet antyder mer extrema. En av de mer bisarra undergrenarna i den högerextrema nätideologin just nu är det ideologiska onanimotståndet. Män måste sluta onanera för att bevara sin styrka som riktiga ariska män (eller åtminstone ”NORTHERN BROTHERS”)!

Håhåjaja. Här sitter vi. Med bröst mot fascism. Just det är ändå vackert.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Bröst mot fascism first appeared on Opulens.

FRAMTIDSRÄDSLA. Valåret 2018 är symbolmättat i Sverige. Hundra år sedan demokratins genombrott 1918. Femtio år sedan idéernas utmaning mot idyllen 1968.

På 60-talet myntade Tage Erlander uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Han syftade förstås på välfärdsstaten som hade säkrat ett unikt maktinnehav för Socialdemokraterna men också höjt ribban för vad det offentliga måste leverera.

Statsministerns formulering fångade inte bara ett politiskt dilemma utan också något allmänmänskligt. Det är inte den absoluta nivån på trygghet och välstånd som avgör hur glada vi är, utan färdriktningen och jämförelsen med andra. Förnöjsamhet är relativt. I hela västvärlden finns en utbredd känsla av att efterkrigstiden var lyckligare än nutiden. Det var visserligen inte tal om flygresor till Thailand, datorer och smartphones, men allt var enklare. Mindre stress. Mer gemenskap. Sociala skillnader som krympte.

I det perspektivet var folkhemmet varmt medan globaliseringen är kall. En förklaring till nostalgin är antagligen att en tongivande generation hade som roligast sommaren 1967. Den största skillnaden mellan nu och då är ju att folk var utbytbara i industrisamhället, medan det friare och rikare kunskapssamhället sätter större press på individen. Ingen väg tillbaka, ens om det vore önskvärt, utom via kriser.

Sociologer har noterat att världskrig och depression svetsade ihop samhället, jämnade ut klyftorna. Nu har vi haft en lång period av fred och tillväxt. Mycket riktigt upplever många att något ”gått sönder”. Framtiden skrämmer, blotta misstanken att nästa generation kan få det sämre. Blicken vänds hellre bakåt, till exempel mot de ”svenska värderingar” som lär bli ett tema i valrörelsen.

Mönstret känns igen från Brexit, eller det amerikanska valet av Donald Trump. Än värre varianter av navelskådande kan noteras i Polen och Ungern. Det sveper en konservativ, nationalistisk våg över världen. Kosmopolitism är på väg att bli suspekt igen, som på 1930-talet. Ett övertydligt exempel var när den brittiska premiärministern Theresa May förkunnade:

“If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere”.

Tro inte att det finns någon global gemenskap eller några universella sanningar. Tro inte på band eller skyldigheter bortom de nationella. Då är du i bästa fall naiv, i värsta fall en förrädare.

Markeringen mot den opålitliga kosmopoliten har sina idéhistoriska rötter i 1800-talets tyska antisemitism. Den rotlösa juden som sinnebilden för ett inre hot, oönskad undermänniska och konspirerande övermänniska på samma gång. Antisemitismen har dessvärre fått nytt bränsle, samtidigt som många européer idag uppfattar muslimer som de främmande, farliga elementen.

Vilka svenska värderingar kan vi knyta an till för att balansera denna utveckling?

Paradoxalt nog är det kanske läge att damma av just idén om folkhemmet. I riksdagens andrakammarsal förkunnade Tage Erlanders företrädare Per Albin Hansson 1928: ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.” Hans metafor var en smart fusion av konservatismens älsklingsord ”hem” och radikalismens stridsrop ”folk”. Genom sin lågmälda trivsel tog den udden av tidens fascistiska och kommunistiska visioner. Jämlikhet, med måtta.

Begreppet folkhem lånades från konservativt håll. I början av 1900-talet ville en socialt inriktad höger konkurrera ut socialismen genom att göra välfärd och trygghet till statliga åtaganden. Per Albins inmutning knöt också an till folkskolan och folkrörelserna. Skolans standardverk under hans uppväxt var ”Lärobok i fäderneslandets historia” från 1877, som präglades av Geijers perspektiv på svensk bondefrihet. Upprorsledaren Engelbrekt hyllades som symbol för motståndet mot främmande herrar, aristokrati och feodalism.

Folkhemmet var en briljant politisk konstruktion för sin tid. Tyvärr funkar den inte lika bra nittio år senare. Allt fler inser spänningen mellan ett etniskt definierat välfärdskontrakt och en öppen dörr för flyktinginvandring – för att bara nämna en av 2000-talets komplikationer.

Likväl är det i institutionerna vi måste söka lösningar när öppenhet, upplysning och framtidstro är under press. Nerifrån och upp. Inifrån och ut. Den kommunala demokratin, de lokala gemenskaperna, men också den europeiska och globala. Statens kärna av åtaganden först: säkerhet, rättsskipning, skola. Därefter social trygghet, välfärdskonsumtion, vidare cirklar av solidaritet.

I Sverige har vi länge slarvat med kärnan, tagit tillit och institutioner för givna. Inte minst borgerligheten har ett tvivelaktigt facit, kanske därför att så mycket av institutionsbygget förknippats med motståndarna. När en moderat riksdagsman twittrar att svenska domstolar bemannas av ”syltryggar” har något definitivt gått sönder.

Valåret 2018 lär vi få se hård polarisering. Samtidigt anar man en växande folklig insikt om vad som står på spel. Hög tid att slå vakt om socialt kapital och att värna en institutionell patriotism. Mycket av detta följer nationsgränserna, men långt ifrån allt. Det finns ingen motsättning mellan att ta ansvar för grannen och att vara världsmedborgare, tvärtom.

The post Svenska värderingar 2.0 first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. “Den etiska sidan pekar på om det aktuella fenomenet kan betraktas som omoraliskt eller inte”, skriver Carsten Palmer Schale.

Våra beskrivningar och värderingar är på intet sätt neutrala eller självklara. Än mindre är det vi kallar problem ”naturliga” återspeglingar av fakta. Det mer eller mindre allmänna – eller gruppspecifika – medvetandet om ett problem, till exempel alkoholmissbruket, är tvärtom ett resultat av kunskapliga och moraliska urval, prioriteringar, kombinationer och struktureringar.

Problem uppmärksammas av någon som uppmärksammar. Makten över formuleringen av ett problem – och dess bakomliggande beskrivnings- och värderingssystem – bemäktigas. Problemformuleringen eller problemformuleringarna konkurrerar, internaliseras, legitimeras, institutionaliseras och lokaliseras. Intressen söker frågor som söker svar som understödjer en eller annan önskvärd ordning. Och i dessa ordningar tenderar vissa kunskaper att uppträda tillsammans med viss moral och etik. Kunskap och moral hänger med andra ord, påstår jag frankt, på ett intrikat sätt ihop.

Sociologiprofessorn Joseph Gusfield menar att allmänna problem uppvisar en struktur som innefattar såväl en kognitiv – eller kunskaplig, kanske tanketypisk – som etisk (moralisk) dimension (Gusfield, J.R.: The Culture of Public Problems. Drinking-Driving and Symbolic Order, Chicago, 1981; jfr även Lindgren, S-Å: Den hotfulla njutningen, Stockholm 1993, s 51f). Den kunskapliga sidan består därvid av våra uppfattningar om ett visst fenomens fakticitet, exempelvis teorier och erfarenhetsbaserade föreställningar om alkoholmissbruk. Den etiska sidan pekar på om det aktuella fenomenet kan betraktas som omoraliskt eller inte.

Här är det emellertid viktigt att lägga märka till, att de moraliska omdömena tar spjärn mot ett visst moraliskt perspektiv som definierar vad som är önskvärt – och därmed vad som bör eller inte bör vara. Detta moraliska perspektiv är emellertid alltid någons perspektiv på händelser och handlingar i relation till en eller annan värdeskala. Gusfield understryker vidare att fenomen även i en viss mening värderas kognitivt. Sålunda utvecklas föreställningar om olika fenomens föränderlighet.

Alkoholmissbruket är därvid, åtminstone principiellt, ett av de fenomen som framstår som möjligt att påverka och därmed förändra – medan till exempel åldrandet representerar motsatsen. Och det är just den värderade möjligheten att förändra ett förhållande eller fenomen som är avgörande för om detta skall betraktas som ett socialt problem. Utan både en i kunskap förankrad tro på ett förhållandes föränderlighet och ett moraliskt omdöme om samma förhållandes förkastlighet blir detta, menar Gusfield, aldrig en offentligt uppmärksammad fråga och därmed inte heller föremål för samhällets problematiseringsprocess.

Filosofiprofessorn Peter Winch (1926-1997) nådde tidigt i livet berömmelse med The Idea of a Social Science and its Relation to Philosophy (1958), en bok som blev vida känd också utanför de filosofiska fackkretsarna. Boken föll i god jordmån därför att den av många upplevdes som ett befriande angrepp på den förhärskande vetenskapsideologi, som vill göra den naturvetenskapliga metoden till modell för alla vetenskaper.

Den förhärskande vetenskapsideologin har sålunda, menade Winch, mer än ofta inneburit att naturvetenskaperna använts som ett slags filter genom vilket verksamheten i de andra disciplinerna betraktats, det vill säga man har utgått från att man genom att studera naturvetenskaperna (särskilt fysiken) kan få den klaraste föreställningen om det som är gemensamt för alla former av vetenskaplig verksamhet.

Ibland har det inneburit att naturvetenskaperna framställts som ett slags ideal som de andra disciplinerna bör sträva att efterlikna. Winch visade att det är vilseledande att göra natur-vetenskaperna antingen till ett filter eller till ett ideal då man diskuterar vetenskaperna om människan, eftersom studiet av mänskliga angelägenheter inte har samma logiska karaktär som studiet av naturfenomenen. Mänskliga uttrycksformer skiljer sig nämligen från astronomiska, kemiska eller biologiska företeelser genom att de inte låter sig beskrivas utan att man tar hänsyn till de begrepp subjekten själva använder för att artikulera det de gör.

Detta betyder för all del inte att beskrivningen måste inskränka sig till att vara ett eko av de handlandes självbeskrivning. Snarare kunde man säga att en undersökning inom samhällsvetenskaperna eller humaniora växer fram genom ett slags dialog mellan forskaren och hennes subjekt, i vilket forskaren strävar att utveckla ett medvetet, artikulerat perspektiv på de undersökta personernas självförståelse.

Winch berättade en gång att han kort efter att ha avslutat Samhällsvetenskapens idé hade fått en fördjupad syn på den moraliska dimensionen i de frågor han behandlade där, och han beklagade att detta nya synsätt inte hunnit sätta sin prägel på boken. I själva verket kunde det sägas att han i sina senare arbeten fördjupade de ansatser han hade formulerat i sitt ungdomsverk. Men medan han där ville fästa uppmärksamheten vid en distinktion vi är benägna att förbise: distinktionen mellan att beskriva naturfenomen och att beskriva mänskliga uttrycksformer, så kunde man säga att han i sina moralfilosofiska arbeten tvärtom var inriktad på att upplösa en distinktion vi är benägna att göra (eller rättare sagt: som vi är benägna att uppfatta i alltför absoluta termer): distinktionen mellan vad som är fallet – gällande mänskliga angelägenheter – och våra sätt att förhålla oss till det som är fallet, eller enkelt uttryckt: distinktionen mellan fakta och värden – eller distinktionen mellan kunskap och moral.

Winch sade att det han kallade sin fördjupade syn på moralens betydelse inom filosofin för första gången kom till uttryck i Nature and Convention (1959). I denna essä ifrågasätter han den vanliga föreställningen att naturlagar är oberoende av den kultur i vilken de formuleras, medan uppfattningar om rätt och orätt är konventionsbestämda. Gentemot detta hävdar han att vi exempelvis inte kan föreställa oss ett samhälle i vilket sannfärdighet inte skulle värdesättas. Idén om en tudelning i fakta och värden kan ha två former. Vanligen är den förbunden med tanken att värdeomdömen är subjektiva (till exempel grundade i känslor). Men det finns också en motsatt riktning, den så kallade moraliska realismen, enligt vilken moraliska förhållningssätt inte är uttryck för subjektiva ställningstaganden, utan bygger på ett särskilt slag av kunskap om gott och ont, om rätt och orätt, en kunskap som baseras på moralisk intuition och som inte är åtkomlig för empirisk prövning. G. E. Moore stod för en klassisk formulering av detta synsätt. Men den moraliska realismen är Winch lika främmande som dess motpol.

Denna tematik blir föremål för en mer djupgående diskussion i essän Who is My Neighbour? (1986). Winch tar här upp Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. En laglärd frågar Jesus ”Vem är min nästa?”, i stället för att ge honom ett direkt svar berättar Jesus en liknelse: En man, ett brottsoffer, ligger vid vägkanten. Tre personer passerar honom i tur och ordning. Både en präst och en levit (en person med en anspråkslösare ställning i den religiösa hierarkin) skyndar vidare, medan en resande som råkar vara från Samarien och som därmed står utanför judarnas religiösa gemenskap, stannar upp och tar sig an mannen. Hur ska vi förstå skillnaden mellan deras reaktioner?

Enligt en konventionell uppfattning var den objektiva situation alla tre ställdes inför en och densamma, och den kunde ha beskrivits i samma termer: ”Denna man lider nöd och är i behov av hjälp.” Olikheten i deras reaktioner måste följaktligen ha berott på en olikhet i deras moral. Medan samariern av allt att döma gav hög prioritet åt principen ”Man bör sträva att hjälpa en människa i nöd”, så ansåg kanske prästen och leviten att principen inte gällde dem, eller att den råkade i konflikt med någon annan förpliktelse.

Vad Winch vill ifrågasätta är möjligheten att på detta sätt skilja mellan hur vi (kunskapligt) uppfattar en situation och hur vi (moraliskt) bedömer den. Man kunde snarare säga att en människas karaktär bland annat kommer till uttryck i vad hon ser i situationen. I själva verket uttrycker ju orden nöd och behov redan som sådana ett förhållningssätt: att någon befinner sig i nöd eller är i behov av hjälp är i och för sig ett skäl att ingripa. Detta betyder inte att den som beskriver en situation i dessa termer ofrånkomligen själv måste vara beredd att ingripa: omständigheterna kan till exempel göra ett ingripande omöjligt eller olämpligt, eller modet kan svika honom. Vad det betyder är däremot att när vi konstaterar att en person är i nöd har detta konsekvenser för vad som är en möjlig beskrivning av de omkringståendes reaktioner: om vi inte ser några hinder för att hjälpa, så kommer vi att uppfatta underlåtenheten att göra det som uttryck för kallsinne, feghet, lättja, handfallenhet eller liknande. Uttrycket ”i nöd” (fakta) är så att säga moraliskt laddat i den meningen att konstaterandet att någon är i nöd lägger ett nät av begrepp över situationen.

Att prästen och leviten inte såg det som samariern såg behöver inte betyda att de inte förstod att han hade smärtor: att föreställa sig någon som inte är i stånd att förstå detta skulle vara att föreställa sig någon som befinner sig långt utanför en mänsklig gemenskap (jfr. dock Ofstad), så långt utanför att man knappast ens kunde kalla honom likgiltig. Att de inte såg detsamma behöver inte heller betyda att de inte uppfattade att mannen befann sig i ett nödläge. Mannens situation var inte dold eller gåtfull för dem. Vad det är fråga om är snarare att de inte betraktade situationen ur detta perspektiv. De sade sig inte ”Mannen där är i behov av hjälp”, utan kanske snarare ”Här är det farligt att stanna” eller ”Jag måste skynda vidare så jag inte blir försenad”.

Winch skriver: ”Ett sätt att uttrycka skillnaden är att säga att bara samariern ser den misshandlade mannens nöd. Om de två andra kan vi kanske säga att de ser att han behöver hjälp, men att de inte ser hans nöd. I liknelsens språk: samariern ser en ‘nästa’, alltså en medmänniska, i den andre.”

Här är man lockad att tillgripa en metafor, och säga att den misshandlade mannen så att säga blir genomskinlig för prästen och leviten, inte i den meningen att de ”genomskådar” honom, utan i den meningen att ingenting i honom lyckas fånga upp deras blick, lyckas få dem att stanna upp inför det de ser eller ta det på allvar – på ett liknande sätt som många av de människor vi dagligen ser omkring oss inte gör det.

Vad Winch är ute efter är däremot att beskriva vad samariern gjorde genom att ange hur den situation han reagerade på tedde sig ur hans perspektiv (eller rättare: hur den kan ha tett sig ur hans perspektiv, eftersom liknelsen lämnar många detaljer öppna): ”Här är en människa i nöd; jag måste ingripa”. (Vetskapen ”att” leder alltså till handlingsimpulsen ”bör”). Att inse att detta är ett möjligt perspektiv är att inse att vi inte behöver förutsätta någon särskild komponent, till exempel en omvälvande lära som samariern medvetet tillämpar, och utan vilken handlingen skulle ha varit obegriplig. Även om samariern tillämpar en sådan lära, skulle detta inte göra samarierns handlingssätt beundransvärt, om inte läran i sig själv var beundransvärd. Vi måste med andra ord oberoende av läran kunna se något beundransvärt i själva det handlingssätt läran föreskriver. Läran kan alltså inte ha varit oundgänglig i sammanhanget; dess roll kan kanske jämföras med en hjälpkonstruktion i matematiken.

I kontrast till detta framhåller Winch att i den mån våra motiv är rena så kommer vi inte att se den situation vi står inför som ett val mellan moraliskt acceptabla och förkastliga alternativ, utan vissa handlingssätt framstår för oss som nödvändiga, andra som uteslutna eller omöjliga. Man kunde säga: vår karaktär visar sig inte i vad vi väljer, utan i vad vi ser eller inte ser som ett möjligt val. Winch menar också att samariern är sitt perspektiv (eller sin hållning). Detta utesluter inte att vi på praktiska grunder kan väga mellan olika möjliga handlingar. Det utesluter inte heller konflikter där en och samma handling framstår både som nödvändig och omöjlig, vad som ibland kallats moraliska tragedier.

The post Kunskap och moral first appeared on Opulens.