MORGONMÄNNISKA. I den här veckans krönika förklarar Lars Thulin fördelarna med att vara morgonmänniska. Det handlar om vilka magiska möjligheter morgnar kan erbjuda.

Är du kvälls- eller morgonmänniska?

Är du kvälls- eller morgonmänniska? Den frågan ställs ofta i de mest skilda sammanhang. Jag är morgonmänniska. Trots att jag i mitt yrkesliv haft flera jobb som inneburit mycket sena kvällar. Men jag har sällan svårt att gå upp tidigt på morgnarna, däremot ofta svårt att sova länge. Medan mina nära och kära under dygnets tidiga timmar tycks beredda att byta en månadslön mot ännu en tid med huvudet nedborrat i kudden. Så varför gillar jag morgnar?

För det första, det är underbart att få vakna till en ny dag. För djup sömn är ett stadium mellan livet och döden. Att sömnen än en gång bryts så att vi får tillbaka fullt medvetande och ytterligare en dag, är en ynnest som inte är självklar.

Det andra är att dagen som föds är en ny sida i livet. Med nya möjligheter då gårdagen förpassas till historien. Uttrycket “låt oss sova på saken” är sällan fel. En tidig morgon är det mesta möjligt, framför oss ligger en rad beslut vi kan och måste ta. Beslut som kommer att forma dagen, ibland även resten av vår tillvaro. Men vi har ännu inte tagit dem. Fortfarande kan vi välja.

Vid sidan av det kan morgnar bjuda på magisk skönhet. Låt mig ta tre exempel.

Morgnar i skidorter

Morgnar i skidorter. Tiden när man står först i kön när liften öppnar. Då backarna erbjuder manchester-åkning. Det betyder att nedfarterna är orörda efter att pistmaskinerna kammat dem till perfekt jämnhet och lämnat ett mönster som påminner om spåren i ett manchestertyg.  Inga isfläckar som gör att färden kommer gå för fort och okontrollerat, inga snövallar som gör att färden kan gå för långsamt, stoppas upp och därmed blir osäker. Att som första åkare får uppleva detta, det är… magi.

Morgnar i storstäder

Morgnarna i exotiska storstäder. I sådana ger jag mig ibland ut tidigt. Tiden då staden sträcker på sig efter natten och tar sats för en ny stressig dag full av trängsel och utmaningar. Men innan dess sprids förförande dofter från bageriernas ventilationer, ägarna till kaféer spolar trottoarerna utanför sina serveringar, sopbilar slamrar genom gatorna och städar bort gårdagen.

Nyligen var jag i Palermo på Sicilien och upplevde detta tydligt. Männen på kaféerna kanske var samma som under gårdagens sena timmar. Men tonen dem emellan var annorlunda. De högljudda, ofta konfrontativa diskussionerna var borta. Samtalen nu lågmälda, eftertänksamma. Flera sekunders tystnad var helt okej. På bänkar satt byggjobbare och väntade på någon skulle plocka upp dem för jobb på avlägsna platser. Luften – normalt tung av avgaser – fylldes med bröd- och kaffedoft, blandat med den från fiskbilen där smältvattnet från dess is förde med sig doft av Medelhavet.

Morgnar med bad

Morgnar med bad. Kroppen väcks på ett speciellt sätt när den möter vatten. Endorfinkicken efteråt både lugnar och skänker liv. Framför allt höjer den längtan efter nybryggt kaffe, en annan av morgonens stora välsignelser.

Ett intresse för resor och möjlighet att göra dem, har gjort att jag fått sådana bad i de flesta av världshaven. Flera på magnifika stränder på turisternas topp-tio-listor. Men det bästa upplevde jag för knappt femtio år sedan i min hemstad Stockholm.

Ett morgondopp i Riddarfjärden

Jag cyklade hemåt efter ett arbetspass på ett diskotek. Det var i juli och klockan hade just passerat tre. Färden gick över Västerbron. I öster kämpade sig solen upp över Gamla stan, i väster tycktes Reimersholme och Essingeöarna vänta på att väckas av den. Göteborgare och Malmöbor får ursäkta, men huvudstadens alla vackra hus, grönytor, stora vattenspeglar och magnifika broar en sommarmorgon är något alldeles extra.

Jag beslöt att inte åka hem utan svängde ner mot klippbadet på Långholmen. Inte en människa syntes på ön. Enda övriga levande var måsar som skränande lyfte från strandkanten, kanske förbannade för att jag störde deras morgon.

Riddarfjärden verkade inte bestå av vatten utan av ett tunt lager silver med Stadshuset i fonden. Att få bryta den ytan med simtag var trolskt. Mälarens mjuka vatten omslöt min nakenhet och jag erfor en känsla av både ensamhet och gemenskap. Å ena sidan kände jag mig allena i världen, eftersom tydligen alla andra sov. Å andra sidan en samhörighet, för jag låg mitt i en stad med den miljon invånare som formar denna helhet. Jag var mitt i det som både förbinder och delar Stockholm.

Blev ett med staden

Att säga att jag blev ett med staden är ingen lögn. Till sist bet ändå vattnets kyla, sommaren var inte en av seklets varmaste. Jag gick upp, torkade mig med min t-shirt och knäppte jackan över min fuktiga överkropp. Cykeln tog mig hem via öns slumrande koloniområden, övergivna fängelse, tomma utomhusteater och småbåtshamnar.

När jag klev ur hissen i mitt hus vid Hornstull mötte jag tidningsbudet och tog den färska tidningen ur hennes hand. Vi muttrade god morgon och jag gick in till mig. Normalt kastar jag mig över nyheter, men lät nu bli. Magin skulle inte störas av världens brus och larm, förmedlat via trycksvärta. Jag satte fönstret på glänt för att höra fåglarna som sedan länge hälsat dagen.

Därefter kröp jag ner mellan lakanen. Kroppen luktade lite insjö. Och somnade tryggt som ett barn. Ni kvällsmänniskor, se till att få uppleva en liknande morgon åtminstone någon gång i livet.

The post Morgnar med magiska möjligheter first appeared on Opulens.

VAXMUSEUM. Londons berömda vaxmuseum Madame Tussauds har fått sin första utpost i arabvärlden. Lagom till världsutställningen Expo 2020 slår portarna upp i Dubai.

Filialen, som är belägen på en konstgjord ö, visar 60 vaxdockor av “internationella stjärnor” som fotbollsspelaren Lionel Messi, artisten Rihanna, skådespelaren Tom Cruise, Kinas högste ledare Xi Jinping och före detta presidentparet Donald och Melania Trump.

Flera av vaxmodellerna föreställer också regionala kändisar som libanesiska popstjärnorna Nancy Ajram och Maya Diab, samt tyngdlyftningsstjärnan Amna Al Haddad.

– Vi har valt de talanger som är relevanta och populära i regionen, säger Sanaz Kollsrud, chef för Madame Tussauds Dubai.

Med sina begränsade oljereserver fokuserar emiratet Dubai allt mer på utvecklingen av turismen och underhållningssektorn. Expo 2020 öppnade den 1 oktober efter ett års försening och under de de sex månader som världsutställningen varar hoppas Dubai kunna locka miljontals besökare och stärka sin pandemidrabbade ekonomi.

Madame Tussauds har även filialer i bland annat Amsterdam, Berlin, Wien, Hongkong, New York, Las Vegas, Tokyo, Sydney och Hollywood.

TT NYHETSBYRÅN

The post Madame Tussauds öppnar i Dubai first appeared on Opulens.

KO SPECIAL. Iodine Jupiter rapporterar om en allvarlig incident som drabbat några intet ont anande turister.

Turisterna i bussen vänder sina blickar mot fältet. Något mycket otrevligt utspelar sig därute. Känslorna rusar, prydheten blossar, de tittar bort. De yppar inte ett ord till varandra om vad de ser. De är kränkta, provocerade. Finns det inte nån lag mot sånt här? Nåt slags filter?

En tjur har samlag med en ko på fältet. Porr i öppen dag. Fy fan! Ska vi tvingas se detta på vår semester? Den godmodiga stämningen i bussen förbyts genast till en dålig. Naturens råa kåthet har förstört dagen för hela turistgruppen. Resten av resan kommer de att blicka rakt fram för att slippa obehagliga överraskningar från sidan.

The post Turistgrupp såg ko first appeared on Opulens.

TEMPORALITET. “För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet”, skriver Andreas Engström.

Vad innebär resandet för konsten idag? Första tanken är att det inte betyder någonting. Musik och film kan konsumeras streamad. Teater och opera upplever vi numera under livesändningar i biografer. Vi reser väldigt mycket mer idag, men när allt kan upplevas varhelst man är uppkopplad så påverkas väl inte konsten, eller?

Samtidigt vill vi uppleva kultur på plats. För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet: även om allt kan konsumeras här och nu, reser vi för att uppleva konst. Frågan är vad detta gör för platsen och platsens konst, det vill säga konsten överlag?

Ett intressant exempel är den dubbelfestival på Madeira som äger rum i december. En dryg vecka delas upp i halva delar musik och konst – Madeiradig – och halva film – Madeira microfilm festival. Den exakta platsen är Ponta do Sol, en liten ort med blott 4000 invånare. Hur kan detta vara en plats för alternativ elektronisk konst och film?

Svaret heter konstturism. Uppdrag att arrangera festivalerna har Digital in Berlin, promotor av huvudsakligen digital konst. Festivalerna lanseras som vore det solresor, med tillägget att ”paradisön” varje år transformeras till en ”hotbed of digital art and culture”. Inför festivalen lyfter reguljärflyg från Berlin med decembertrötta Berlinbor som reser för att höra och se sådant som kan upplevas i Berlin. Men omgivning och sammanhang är annorlunda och tillsammans med turistbyrån erbjuds också spa, rundresor och naturvandringar.

Artistuppbådet är internationellt. Det rör sig mest om audiovisuell konst med konstnärer som har ena eller båda benen i elektronisk konstmusik eller alternativkultur. Bland det bästa ifjol var New York-musikerna Mariana Rosenfeld och Ben Vidas konsert med turntables och elektronik. Filmfestivalen var i en underbar gammal art deco-biograf och hade delvis musiktema. Här gavs en av de första visningarna av dokumentären om Tony Conrad, Completely in the Present samt flera filmer på temat fantasi och övernaturlighet.

Varje tillställning hade mellan 80 och 100 besökare. Hade detta varit i Madeiras huvudstad Funchal (med 100 000 invånare) hade det varit okej siffror. Och för ett svenskt perspektiv: Hur många skulle dyka upp på motsvarande festival i Linköping? Samtidigt är det anslående att säkert 75 procent av publiken när festivalen är över sätter sig på direktflyget tillbaka till Berlin.

Hur påverkar denna konstturism lokalsamhället och i förlängningen konsten? Något som slår en på Madeira är de toppmoderna tunnelsystem som sedan ett par årtionden förbinder orterna på den annars extremt oländiga Atlantön. I Ponta do Sol finns också ett lika ståtligt som överdimensionerat museum för modern konst. EU-pengar. Men dessa är knappast kastade i sjön. Museet har en progressiv konstpolitik och var medarrangör under festivalen samt visade en parallell utställning.

EU:s regionalpolitik har inneburit byggandet av en kulturell infrastruktur på Madeira. Digital in Berlins festivaler innebär i sin tur ett inte oväsentligt inflöde av turism och utbud av konst. Denna kommersiella alternativkulturturism är ett litet bidrag till demokratiseringen och tillgängliggörandet av kultur. Man kan invända och hävda att det är bara konsten som temporärt flyttas och att en välmående medelklass följer efter. Lokalbefolkningen varken skapar eller konsumerar konsten annat än marginellt. Den med litet mer tillförsikt eller naiv tro på Mötet som något förlösande säger att framtiden får utvisa vad festivaler som de på Madeira betyder för det lokala kulturlivet och konsten.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Resande i den postdigitala tiden first appeared on Opulens.

RESEBREV. Björn Gustavsson reser till Aruba och upptäcker Holland. 

I början av april reser jag till den lilla ön Aruba, belägen i Karibiska havet, strax norr om Venezuelas kust. Där möts jag av vykortsvackra sandstränder med kritvit sand och palmer som vajar i rad mot det turkosblå havet.

Och vilket klimat! Cirka 30 grader i luften och 25 i havet – året runt. Inte undra på att turistbroschyrerna utmålar ön som ”paradiset på jorden”. Numera arrangeras charterresor till Aruba: 11 timmars direktflyg från Stockholm. Själv reste jag via Amsterdam med holländska KLM. Varför just med KLM? Jo, Aruba och några kringliggande öar tillhör nämligen fortfarande Nederländerna – låt vara att dessa före detta kolonier numera fått ett stort mått av självbestämmande. Men ännu är den nederländske kungen statsöverhuvud här. När Willem-Alexander Claus George Ferdinand av Nederländerna fyller år går arubianerna ut på gator och torg och viftar patriotiskt med holländska flaggor! Invånarna har holländska pass, och holländska är än idag officiellt språk på Aruba.

När holländarna på 1600-talet erövrade Aruba – 800 mil från hemlandet – döptes ön till ”Nya Holland”. Någon egentlig ekonomisk betydelse fick dock aldrig Aruba. Åtminstone inte innan man på 1920-talet byggde stora oljeraffinaderier, som under andra världskriget producerade större delen av den olja och bensin som behövdes för att täcka de allierades behov. Tyskarna försökte förgäves förstöra anläggningen.

När raffinaderiet lades ner i slutet av 1980-talet började man i stället satsa på turismen. Idag kommer 75 % av Arubas BNP från turismen. De flesta turister kommer från USA, med direktflyg från New York och Miami.  Aruba har för jänkarna blivit ungefär som Kanarieöarna för oss nordbor.

En tredjedel av öns drygt 100 000 invånare bor i huvudstaden Oranjestad. Ett sjuttiotal  nationaliteter bor idag på denna multietniska ö. Språket, papiamento, är också en mix med inslag av spanska, holländska, engelska med mera – ja, faktiskt lite av ett blandspråk à la esperanto. Fram till nyligen fick skolbarnen tillsägelser om de pratade papiamento under skoltid!

Under min vecka på denna numera rätt exploaterade ö träffar jag holländare som ännu bor i ”holländska” områden och som ses på barer befolkade av huvudsakligen andra landsmän, som vore tiden ännu kolonial. I det stora hela tycker dock de flesta jag talar med att samexistensen mellan de många olika kulturerna fungerar utmärkt.

Det mesta kretsar kring turismen. Hypermoderna gallerior och märkesbutiker sväljer dagligen alla de tusentals människor som kommer hit med enorma kryssningsfartyg. Utanför Oranjestad är livet lugnare. Jag cyklar längs sandiga vägar längs ett svallande hav, här och där syns övergivna hus som tidigare befolkats av valfångare. Jag paddlar längs stränder med mangroveskogar avbrutna av undersköna stränder – och jag snorklar i korallrev där havsbottnarna lyser av fiskar i starka färger.

Jag vandrar också genom halvöken med saguaroliknande kaktusar och passerar en ranch – i ett landskap som ser ut som i Arizona. Jag pratar med chefen för den nyinrättade nationalpark som täcker en femtedel av öns yta. Han berättar att parken fått EU-bidrag!

Något det inte pratas högt om är det faktum att vattentemperaturen de senaste åren har stigit flera grader och att korallreven har börjat dö. Förutom påtagliga klimatförändringar finns även problemet med båtflyktingar: desperata människor från krisernas Venezuela försöker nattetid ta sig hit i småbåtar. En del har till och med simmat hit. En del jobbar svart, men så snart de upptäcks måste de åka tillbaka.

Framtiden? På Aruba har man insett att den växande turismen måste hållas i schack, och att miljön måste räddas innan det är för sent. Man har därför satt upp målet att man inom bara några år helt ska ha gått över till förnyelsebara energikällor. Själv såg jag dock inte en enda vindsnurra (trots att här nästan ständigt blåser en ostlig bris) och knappt några solceller. Det är på Aruba som i världen i stort: BRÅTTOM.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Längs sanddyner och svallande hav first appeared on Opulens.

RESEBREV. “Det som grep mig mest är vad  denne 60-årige man berättade om de allt tydligare klimatförändringarna: snön försvinner numera tre veckor tidigare än förr, och isen på Grövelsjön går upp tidigare än någonsin.” Björn Gustavsson har besökt en av landets mest traditionsrika fjällanläggningar.

Mitt under friskportarrörelsens glansdagar, i mitten av 1930-talet, fick Svenska turistföreningen (STF) ett förslag som kom från Dalarnas turistförening: ”Uppför ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön!” STF:s dåvarande ordförande Gunnar Lindgren reste dit och rekognoscerade. Han upplevde, som han sa, ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in mark och överlämnade den sedan som gåva till STF.

Idag, 2017, är STF:s fjällstation i Grövelsjön – belägen nära trädgränsen och vid vägs ände längst upp i nordvästra Dalarna – en av Sveriges mest traditionsrika fjällanläggningar. Trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare; inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och därtill med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, vårdar ställets traditioner vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bland annat en spa-anläggning tillkommit.

Stämningen är avspänd och vänlig. Vid frukosten prasslar det vid bufféborden: en del av gästerna plockar med sig smått och gott i ekobruna påsar som man ska ha med sig på fjället som lunch (man får känslan av Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (en scen som lika gärna kunde ha varit hämtad från 1950-talet). Framåt kvällen väntar middag, bastubad eller annan avkoppling. Kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik ur högtalarna eller föredrag, filmvisning etc i ”Norska rummet”. Programutbudet är generöst.

Matsalens kyrkliknande jättefönster ger panoramautsikt mot de norska högfjällen i väster. Luncher och middagar tillagas med kravmärkta råvaror, och servering av utsökta viner är numera en självklarhet.

Charlie Ekberg sa häromåret när jag träffade honom: ”Vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här till exempel finns färdledare och att gästerna vanligtvis stannar veckovis, så att de är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som vid weekendresor.”

Lyx kan vara precis tvärtemot vad man vanligen menar. Lyx kan vara tystnad, stillhet, vindbrus… Lyx kan vara känslan att ha gott om tid: att man ger sig tid att inget göra. Eller som italienarna säger: Dolce far niente. Det ljuvliga i att göra ingenting.

Lyx kan vara skidfärder genom snötäckt tallurskog, Meditativa långfärder på kalfjället till små raststugor där man gör upp eld i kaminen och dricker något varmt ur termosen, sparkturer under stjärnhimmel och norrsken. Timslånga bastubad, kvällssamtal i skenet av en falnande björkvedsbrasa…

I januari i år gjorde jag en härlig skidtur in i Norge. Nationsgränsen består av ett mer eller mindre sträckt renstängsel. Jag klev över ståltråden och fortsatte in i Norge.

Nu hade jag lämnat EU. Jag var i ett annat land: men allt var ändå detsamma. Jag stannade vid ett vindskydd, gjorde upp eld, tog fram matsäck. Några gulmesar kom i glidflykt från fjällbjörkarna runtom. De modigaste norpade åt sig lite kexchoklad bara någon meter ifrån mig.

Jag bodde senare några nätter på närliggande Västerbäckens småbruk, där man kan hyra enkla stugor. Hyresvärden berättade att hans farfar år 1937 här hade byggt ett så kallat Per Albintorp (staten gav lån och bidrag till den som bröt ny mark). Farfadern hade kor och häst, odlade några hektar och arbetade i skogen. Det som grep mig mest är vad denne cirka 60-årige man berättade om de allt tydligare klimatförändringarna: snön försvinner numera tre veckor tidigare än förr, och isen på Grövelsjön går upp tidigare än någonsin. Dessutom har perioderna med stabil kyla under midvintern blivit allt färre.

Jag tänker på detta under hemresan: i västra Sibirien har man i år haft en av de mildaste vintrarna i mannaminne; till och med långt öster om Moskva har det knappt varit någon vinter alls.

Allt går snabbare i dagens värld. Allt.
Därför allt viktigare att emellanåt ta rast; vila lite…

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Det ljuvliga i att göra ingenting first appeared on Opulens.