ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Frågan om naturskildringar i Tolkiens värld och naturens roll i Midgårds skådespel är ett ofantligt område. I denna essä har vi bara kunna skymta någonting av denna jättevärld och mycket mer skulle kunna tas upp, andra frågor skulle kunna ställas, andra naturens marker skulle kunna beträdas och utforskas. Inte minst är skildringarna av Mörkmården i Bilbo och Gamla skogen i Sagan om ringen av besläktat intresse för denna essä. Därtill kommer skildringarna i Tolkiens verk av naturen när den vanställts och misskötts som mest, som i Döda träsken eller Mordors marker som Frodo och Sam arbetar sig fram över på sin väg mot Domedagsbergets käftar.

Vi har heller inte av utrymmesskäl kunnat beröra det stora ifrågasättande av en modern industriinriktad syn på naturen som präglar Tolkiens verk. Ytterligare en sak av betydelse skulle vara att undersöka hur Midgårds olika raser skiljer sig åt i fråga om estetisk känslighet eller sensibilitet inför naturen: hoberna och alverna är djupt bundna till det gröna, det blomstrande, till allting som växer, medan dvärgarna hyser stora känslor inför Midgårds underjordiska värld och dess tunnlar. Gimlis förundran över grottorna i Helms klyfta är ett exempel på dvärgarnas särskilda sensibilitet inför bergens och grottornas förunderliga värld.

Intrycket kvarstår emellertid, fastän vi har bara rört några få delar av naturen i Midgård, att det sätt på vilket läsaren förstår hur naturen fungerar i dessa berättelser är av yttersta väsentlighet för hur berättelserna förstås. Naturen är så full av liv och betydelse att hon framträder som en lika väsentlig skådespelare i dessa berättelser som någonsin en Frodo, Sam, Aragorn eller Gandalf (vilket bokstavligen är falllet när enterna marscherar i krig mot Orthanc). Det är ett faktum att vissa saker starkare än andra kan få oss att uppleva att vi har sinnen. För det mesta tar vi som inte har några handikapp av några slag våra sinnen för givna, att vi kan se, höra, smaka, dofta och så vidare. Att höra mullret från bilarna på vägen där nere eller känna doften av nyklippt gräs är bara ytterligare en vardagssak för vår sinnesförmågas verksamhet – för det mesta är vi liksom avtrubbade inför sinnesvärldens skarphet.

Men ibland kan vi vakna till liv igen, som om vi fick erfara det igen att för första gången ha blivit begåvade med sinnen, den erfarenhet som Adam och Eva måste ha gjort för första gången under tidens morgon när sinnesvärlden var någonting fullständigt nytt och de fick möjlighet att utforska tillvarons daggfriska färger, dofter och ljud som fanns inför dem. Tolkiens verk bidrar till just denna återupptäckt av sinnligheten, hur både vacker och skrämmande, nära och främmande naturen är och hur hon kräver att vi uppmärksammar henne.

Tolkiens verk uppmuntrar läsaren till att återigen förundras över naturens överväldigande mäktighet och gåtfullhet.

The post Tolkien och naturen, del 8 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Nu är det dags att vända sig till ytterligare någonting kännetecknande för de bägge skogarna Lothlórien och Fangorn. Det har att göra med skogarnas livgivande, närande och läkande krafter. Efter att i veckor ha burits runt på de hårdhänta orkernas ryggar utan tillräcklig mat eller dryck är Merry och Pippin fullständigt slutkörda när de lyckas fly från sina kidnappare och tar sig in i Fangorn. Snart låter emellertid skogen sina verkande krafter ombesörja de mörbultade hoberna, efter att de vandrat sig fram bland träden, rötterna, lövverken och jorden: ”De var alltför ivriga för att bli förvånade över det egendomliga sätt på vilket såren och skråmorna från deras fångenskap läkts och deras styrka och spänst återvänt”. Vidare, när Lavskägge erbjuder de två hoberna dryck från källsprånget i sitt hem, får läsaren veta hur uppfriskande detta vatten verkade på Merry och Pippin:

Den var svag och fin och påminde dem om doften av fjärran balsamlundar buren av nattens kyliga bris. Dryckens verkan började i tårna och spred sig sedan jämnt och behagligt genom alla lemmar, och den gav vederkvickelse och kraft medan den steg uppåt, ända ut i hårspetsarna. Faktiskt kände hoberna at håret på deras huvuden reste sig rakt uppåt, vajande, böljande och växande. (Sagan om de två tornen)

Lavskägge berättar vidare om sin upplevelse av skogens yngre dagar, och talar på detta vis:

Det var dagar då jag kunde vandra och sjunga dygnen i ända utan att höra annat än ekot av min egen röst i håldalar och kullar. Skogarna liknade dem i Lothlórien, de var bara tätare, starkare och yngre. Och som det doftade i luften! Jag tog mig ibland en vecka när jag inte gjorde annat än bara andades. (Sagan om de två tornen)

Alla dessa citat pekar mot en grundläggande egenskap hos de Midgårds skogar som tas väl hand om av sina trädgårdsmästare (enterna i Fangorn och alverna i Lothlórien), nämligen egenskapen att ur sina tillgångar i vattnens, grönskans och luftens skepnad verka återställande och livgivande på de som träder in i dem.

Nämnas kan också örten athelas som Aragorn och Sam letar fram som läkemedel mot det svärdshugg en nazgûl tillfogade Frodo. Tolkien vill säga att naturen i allmänhet och kanske skogarna i synnerhet i sig innehåller alla de läkemedel de levande varelserna kan tänkas behöva som en följd av sår, smärtor, psykiska åkommor, och så vidare.

The post Tolkien och naturen, del 7 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Nu är det dags att vi för in Fangornskogen i samtalet. Denna skog framträder på ett lika egenartat och särskilt sätt som Lothlórien gör, men också väsentligen skild ifrån denna. Varje skog i den värld Tolkien byggde upp är egensinnig, är till väsen, skepnad och beteende skild från de övriga skogar som befolkar Midgård. Detta är kanske en följd av att varje skog påverkas av de varelser som bebor och rår om den. Mörkmården påverkas av att Sauron däri haft sin boning, Lothlórien får delvis sin skepnad och sitt väsen ifrån att alverna ombesörjer den, och så vidare. Detsamma gäller för Fangornskogen, som bebos av några av Midgårds förunderligaste varelser, nämligen enterna, de talande träden. Det finns dock likheter mellan de bägge skogarna såsom berättaren skildrar dem (även om dessa likheter ges olika betoning och färgning). Det mest framträdande är att Fangornskogen liksom Lothlórien rymmer ett rum där en annan tid tycks råda. Vi minns till exempel Frodos upplevelse när han trädde in i Lothlóriens skog att det syntes honom som om han gick in i ett tidlöst land där ljuden från sedan länge utdöda fåglar nådde hans öron. En liknande erfarenhet gör Merry och Pippin när de träder in i det väldiga Fangorn:

Ja, det är så underligt mörkt och kvavt, allt här inne, sade Pippin. Det påminner mig på något sätt om storstugan i Tookarnas gamla torghus bland Smattarna, du vet, hemma i Krubbköping för evigheter sen. En hög sal där möbler och inredning vare sig ändrats eller ens flyttats sedan generationer tillbaka. Man säger att gamle Took levde där år ut och år in och decennium efter decennium så att han och rummet åldrades och föll samman. Och det står alldeles oförändrat ännu efter hans död – för nu ett århundrade sen. Och gubben Gerontius, min farfars farfar, för det ännu en smula bakåt i tiden. Men allt det är ingenting alls mot den urtidskänsla man har i den här skogen. (Sagan om de två tornen)

Men medan den lika uråldriga Lothórienskogen ger ett vårdat och ansat intryck (skogsalverna fungerar som några slags trädgårdsmästare i större skala), framstår Fangornskogen som en skog där ingen trädgårdsmästare någonsin lyft ett finger för att putsa till eller förfina den, utan den ger sig tillkänna i hela sin historias månggestaltade skepnad och väldighet. Det intryck som Lavskägge först gjorde på Pippin är också talande:

Man kände det som om det legat en bottenlös källa bakom dem, full av svunna tidsåldrars minnen och av långvarigt, trögt, ihållande tänkande. Men på deras yta gnistrade det närvarande likt solskimmer på de yttersta bladen av ett vittförgrenat träd eller på den krusade vattenytan till en mycket djup insjö. Jag vet inte, men det kändes som om något som växte djupt nere på botten – som sov, kan man säga, eller som verkade på en gång rotspets och lövtopp – plötsligt vaknat nåonstans mellan himlen och jordens djup och nu funderade över oss med samma långsamma omsorg som det under ändlösa epoker ägnat sina egna interna angelägenheter. (Sagan om de två tornen)

Här blir det tydligt hur naturen i allmänhet och skogen och träden i synnerhet, de senare företrädda av enterna, visar på människans korta livslängd, på vilken förgänglig varelse hon är, att hon är blott en ögonblicksvarelse, en trollslända sett ur evighetens synvinkel och att hon får uppleva blott en dag i jordens levnadsålder. Skogen blir ett vittnesbörd för det faktum att de andra levande varelserna (frånskilt enterna alltså) är tidsligt bundna, att naturen står över och bortom dem. Träden fanns före det första människoödet och kommer att förbli efter det sista. I ljuset av detta förminskas de andra levande varelsernas besvär och de svårigheter de brottas med. Som svar till kung Théodens aningslöshet angående de enter som sällskapet strax dessförinnan råkat på säger Gandalf:

Det är enterna du sett, konung, enterna från Fangorns skog – som ni ju kallar Ente skog på ert eget tungomål. Tror du den en gång fick sitt namn av idel fantasiskapelser? Nej, Théoden, så är det inte. För dem är du själv bara en flyktigt förbiglidande historia, alla de långa åren från Eorl den unge till Théoden den gamle är bara en kort liten episod i deras räkning och alla de dåd din ätt utfört betyder för dem föga eller intet. […]. När du träffar Lavskägge kommer du att få lära dig en hel del. För Lavskägge, det är Fangorn själv, den äldste bland enterna och hövdingen för dem alla. När du talar med honom kommer du att få höra det äldsta av alla levande väsen tala. (Sagan om de två tornen)

Medan ett människoliv ur evighetens synvinkel närmast kan beskrivas som att hon kommer till livet och därefter strax vänder i dörren, har skogen och träden stått på jorden sedan tidernas begynnelse och upplevt alla de förändringar i jordens landskap och geologi och alla de skiften och ombyten som ägt rum bland de andra levande varelserna, de olika alv- och människorikenas uppgång och fall, och så vidare. När en hobbit eller människa då träder in i skogen, till exempel Fangornskogen, som Merry och Pippin gör, och talar med Fangorns hövding och får tillfälle att ”höra det äldsta av alla levande väsen tala”, då kommer hon i beröring med en historisk verklighet som hon i sitt eget väsen aldrig ta del av. Ur det historiska djup som skogen och träden innehåller får besökaren möjlighet att träda in i en nästan överhistorisk värld, se träd hon inte längre trodde fanns, höra djur hon trodde var utrotade, lyssna till kunskap om svunna världar hon annars vore avskärmad från. Lavskägge berättar att Saruman stundom kom till Fangorns skogar för att tala och lära av enterna:

Jag talade emellanåt med honom. Det var en tid då han alltid brukade vandra omkring i mina skogar. Han var hövlig på den tiden och bad alltid om mitt tillstånd att gå där, åtminstone de gånger vi möttes – och han var alltid ivrig efter att lyssna. Jag berättade mycket för honom som han aldrig skulle funnit ut av sig själv – men han återgäldade mig aldrig på minsta vis. (Sagan om de två tornen)

Även om hans avsikter av berättelsen att döma var av illasinnad art insåg hursomhelst en av Midgårds visaste gestalter Saruman att det fanns en kunskap förborgad i skogarna som han inte kunde nå på andra sätt. I skogen kommer den som beträder den i samröre med förflutna tider, eftersom skogen tickar enligt en annan klocka, en klocka som inte uppdelar tiden i dåtid-nu-fram utan bildar en tidens enhet. Som Doris McGonagill skriver om träden i Tolkiens värld i “Tress & Sylvan Landscapes as Metaphors of Cultural Memory”: ”But they also serve as metaphorical formulation of a Time of the Now and of the Past, a space of stand-still and reflection, simultaneously detached from and imbued with (hi)story”. (kursivering i originalet, Representations of Nature in Middle-earth).

The post Tolkien och naturen, del 6 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

I beskrivningen av Frodos upplevelse av träden i Lothlórien drabbas också läsaren av känslan av naturens lockande gåtfullhet och dess förförande skönhet. Hon får se naturen på nytt, såsom hon glömt av att se den som. Jonathan Evans skriver i Ents, Elves and Eriador att den fientlighet mot levande varelser som finns i några av skogarna i Midgård, till exempel i Gamla skogen och i Mörkmården, kommer som ett utfall av en lång historia av att dessa skogar behandlats vanställande från levande varelsers sida, främst från människor och orkers sida. Att dessa skogar verkar vilja de som beträder den illa (Bilbo och dvärgarna i Mörkmården och Frodo, Sam, Merry och Pippin i Gamla skogen), är som en följd av att skogarna nu börjat slå tillbaka mot de inkräktare som tidigare behandlat dem illa.

Evans skriver: ”By the time of the Third Age, this hostility has hardened into something like a general environmental principle according to which Men and other races are alienated from wild regions of the landscape”. Här skulle man kunna vända på Evans’ tankegång och säga att skogen Lothlórien, och det sätt på vilket alverna bebor och sköter om den, visar på det motsatta förhållandet, nämligen ett förhållande när levande varelser inte är i främlingskap (alienerade) inför skogen, utan lever i samklang med den. Detta att de levande varelserna, främst alverna i detta fall, lever i samklang med snarare än i främlingskap inför skogen, ger en antydan av en annan, fullödigare tillvaro, som ger en bild av hur den tillvaro måste ha varit som skapelseberättelsen i Första Mosebok förtäljer om. Tolkien skriver på följande vis i ett brev:

Den har, naturligtvis, inte samma slags historicitet som NT, som är praktiskt samtida dokument, medan Genesis är skilt av vi vet inte hur många bedrövade landsflyktiga släktled från Syndafallet, men visst fanns det ett Eden på denna mycket olyckliga jord. Vi längtar alla efter det, och vi ser ständigt skymtar av det: hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av ”landsflykt”. – J.R.R. Tolkien, ur brev 96 till sonen Christopher, den 30 januari 1945

Jag vill hävda att beskrivningen av Lothlórien i sig är en av dessa skymtar av Eden som Tolkien talar om, vare sig han avsåg detta eller inte. Magdalena Maczynska är i artikeln J.R.R. Tolkien’s Mythical Creations inne på någonting liknande när hon i allmänna ordalag (och alltså inte särskilt om Lothlórien) talar om att träden mallorns är träd som påminner minnet om det förlorade hemland i Valinor som alverna i Midgård inte längre har tillgång till: ”mallorns are a living reminder of the Blessed Realm that the rebellious Elves managed to preserve in their abodes; they reflect the longing of the Galadhrim who have tried to recreate their homeland in Middle-Earth”. (Representations of Nature in Middle-earth)

I Tolkiens värld och ännu mer i hur naturen i Lothlórien beskrivs, framträder naturen med omedelbar klarhet inför den som bebor den (och inför läsaren), en tid när den ännu inte var förgivettagen, när solen sken med det ljus som endast tillkom dess första morgon, när vattnet i källorna ännu förflöt orörda genom Ardas, jordens, ådror. Jorden var ännu i sitt begynnande grynande, som en vår i mognande, växtlikt blommande. Läsaren får, liksom alverna, gudarnas första levande skapelser, under tidens morgon uppleva den första daggfriska erfarenheten av naturen och av sina sinnen.

The post Tolkien och naturen, del 5 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Men skogen förefaller inte brödraskapet förunderligt blott för att det däri ekar av förgångna tider, utan också för att skogen förefaller dem mer levande än andra skogar. Berättaren säger om Frodos upplevelse:

De andra kastade sig ner i det doftande gräset, men Frodo ensam stod kvar ännu några ögonblick, överväldigad av sin förundran. Det var, som om han stigit ut genom ett högt fönster in i en försvunnen värld. Det låg över nejderna här ett skimmer, som saknade ord i hans språk. Allt han såg var utsökt format men verkade samtidigt, som om det helt nyss skapats och avtäckts inför hans blick, samtidigt som det dock bar evighetens prägel. Han såg inga andra färger än dem han redan kände till namnet, guld och vitt och blått och grönt, men de hade här en friskhet och ett djup, en genomträngande klarhet av sådan art, att han menade, man måste finna nya och lödigare benämningar. Ingen som bodde en vinter i detta land kunde komma på tanken att längta efter vår eller sommar. Naturen här hade ingen vank, här fanns ingen gråblek slaskhösts förruttnelse. I Lothlóriens land fanns ingenting som var fult, ingenting… (Sagan om ringen)

Tolkien förmår här med sina ord att stärka läsarens inbillningskraft, att få hennes inre blick att växa. Med sina ord förmår han läsaren att se saker hon aldrig sett, höra saker hon aldrig hört, dofta saker hon aldrig tidigare doftat. I synnerhet skildrar Tolkien naturen i sin värld på ett sätt som trotsar vårat sedvanliga förhållande till naturen, men som i ledet efteråt får läsaren att upptäcka den på nytt. I Tolkiens litterära värld är naturen i Lothlórien natur, men ännu mer sådan, i förhållande till naturen i vår värld; träden och deras lövverk är lite färgstarkare, blommorna doftar lite ljuvligare, solens ljus skiner lite starkare. Tolkien skriver om den natur vi alla känner till men på ett främmande sätt (”[i}nbillningskraften har nämligen en stor förmåga att skapa så att säga en andra natur ur det stoff som den verkliga naturen erbjuder” som Kant skriver i Kritik av omdömeskraften), vilket leder till en framskrivning av sinnligheten och ett återupptäckande av den natur många människor fjärmat sig ifrån och därför inte längre känner så väl. Berättaren fortsätter beskriva Frodos upplevelse av skogen:

När Frodo skulle följa efter honom, råkade han lägga sin hand på trädstammen bredvid repstegen. Aldrig förr hade han så plötsligt och så intesivt blivit medveten om ett träds yta och tecknen i dess bark, hela dess väsen och inneboende livskraft. Han fylldes av den djupaste glädje. Det var inte en skogsinbyggares omedelbara tillfredsställelse över ett kraftigt träds duglighet, snarare ett slags inre, varm glädje över detta bevis på ständigt levande, oförstörbart liv. (Sagan om Ringen)

Här ser vi tydligt hur naturen är natur, men ännu mer sådan, i förhållande till vår värld. Antingen detta, eller så sker det någonting med den människa som träder in i denna förunderliga skog, nämligen att hennes sinnen och varseblivningsförmåga skärps och utvidgas till det yttersta av sin förmåga. Om Frodos och de övriga följeslagarna i brödraskapet (och detta gäller också läsaren) sinnen innan inträdet i denna skog var domnade, slumrande, avtrubbade, vaknar de plötsligt till liv när de får se, dofta och höra Lothlóriens färger, dofter och ljud. Det präglar människans tillstånd både i Midgård och i den värld läsaren är född i, nämligen att naturen för det mesta är förgivetttagen.

Det är egentligen förbluffande märkligt att miljontals människor kan ta sig igenom dagar, veckor, månader och år utan att förundras över solens mäktighet när den vid varje gryning tornar upp sig inför oss i hela sin härlighet och majestät och hur de kan leva ett helt liv utan att förtrollas av månens spöklika skimmer där det både lockar oss och skrämmer oss i sin gåtfullhet uppe på himlavalvet. Detsamma gäller för allt naturens liv på jorden; hela det universum som pågår i havens djup, alla de sprudlande livsformer som gestaltar sig i skogens kosmos på denna jord – hur få tankar ägnar inte en överväldigande andel människor (men förstås inte alla) dessa saker?

The post Tolkien och naturen, del 4 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

När de träder in i Lothlóriens skog verkar det som att de också träder in i en annan tidsrymd där klockorna tickar efter en annan takt än den de var vana vid. Berättaren säger om Frodos upplevelse:

Så snart han satt sin fot på Silverfårans andra strand, hade han fyllts av en märklig förnimmelse, som blev allt starkare ju längre in han kom i det förbjudna området. Han tyckte sig ha överskridit en bro, som förde långt tillbaka i tiden ända till den Äldre epoken, och nu vandrade han i en värld, som inte längre fanns. I Vattnadal hade han ständigt påmints om forntiden, Lothlórien var forntiden själv. (Sagan om ringen)

Och berättaren fortsätter i ett senare stycke som tycks ta vid där det ovanstående citatet avslutade:

Frodo rörde sig och andades, han kände den svala vinden mot sitt ansikte, samma vind som kom löven och de intensivt levande blommorna att vaja. Och likväl hade han en bestämd känsla av att han befann sig i ett livlöst och tidlöst land, som aldrig skulle blekna av eller förändras, aldrig falla i glömska. Långt efter det att han försvunnit härifrån och vandrat vidare ut i den bistra världen därute skulle ändå Frodo, vandrade från Fylke, på något sätt alltid finnas kvar här i det fagra Lothlórien, vandra tidlöst lycklig kring i dess smaragdgröna gräs bland blommande elanor och niphredil… De steg in i kransen av vitstammiga träd, där vinden från söder stilla suckade i grenverket. Frodo stod stilla och lyssnade till ekot av fjärran stränders vågsvall, sedan urminnes tider bortsköljda och avtvådda, och han hörde skri av okända sjöfåglar, vilkas ras dött ut för årtusenden sedan. (Sagan om ringen)

Till följd av den ring Nenya som Galadriel är beskyddare av och bär på sitt finger tickar Lothlóriens klocka i en annan, långsammare takt än andra klockor. I Lothlóriens skog ryms ekon från de röster vars talesmän dött för länge sedan och ljud och läten finns där som aldrig återfinns på någon annan plats i Arda, jorden.

Det som en gång utspelar sig i denna skog, det som en gång yttras, försvinner aldrig därifrån utan skogen bevarar i sin gåtfullhet allt detta – skogen, med ringbäraren Galadriel som dirigent, artar sig till en väldig mångstämmig kör som ljuder både av det förflutnas och det nuvarandes röster, röster som går in i varandra och tillsammans för åhöraren frambesvärjer bilder av historiens månggestaltade händelser och skeenden och fångar upp de ord och meningsutbyten, de läten från skogens djur och himmelens vingburna fåglar, som på andra platser skulle förlorats i tidens ström in i det förgångnas bottenlösa hål.

The post Tolkien och naturen, del 3 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Ett av Sagan om ringens mest nervkittlande kapitel är kapitlet om brödraskapets vistelse i alvskogen Lothlórien. Den skog de kommer till artar sig inte som berättelsens huvudpersoner, eller läsaren för den delen, var vana vid eller förväntade sig att en skog betedde sig. De möter en skog som är levande till den grad att de upplever dess främlingsskap, samtidigt som detta främlingsskap lockar dem till sig. Berättaren säger om Frodos upplevelse av att ha trätt in i Lothlóriens skog:

När hans syn berövats honom kände Frodo hur i gengäld hans övriga sinnen skärptes. Han kände trädens och det nedtrampade gräsets doft. Han hörde de skiftande tongångarna av vindens sus i trädkronorna, av älvens fjärran mummel någonstans långt borta till höger, av fåglarnas tunna, klara skri högt uppe i skyn. Och när de gick över en öppen glänta, kände han solen på ansikte och händer. (Sagan om ringen)

Att Frodo starkare upplever trädens och gräsets doft, vindens susningar genom skogen och så vidare har förstås delvis med det som berättaren tar upp, nämligen att han och de andra i sällskapet går med ögonbindlar på sig och därför förstärks hörselförmågan. Men Frodos sinnrikare upplevelse har också med att det är någonting särskilt med den skog i vilken de vandrar, någonting som ställer skogen vid sidan av andra skogar, någonting som gör att skogen är en skog men på ett vad man skulle kunna säga fullödigare sätt. Den är mer skog än skogar i allmänhet. Låt mig återvända till det där uttrycket senare för en fylligare förklaring.

The post Tolkien och naturen, del 2 (av 8) first appeared on Opulens.

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Det som har glatt mig mest våren 2018 har varit att sitta med Tolkiens verk efter att inte ha läst dem sedan mitten av tonåren och undersöka hur naturen skildras i dem. Jag tänkte inte alls i sådana spår när jag läste dem för första gången, men efter en andra genomläsning framträder naturen och naturbeskrivningar som bland det allra väsentligaste i Tolkiens arbeten, som verkligt betydelsebärande, där alla platser som brödraskapet kommer till kännetecknas av sin egen egenartade miljö, en miljö som bär på “mening”, som säger någonting om de varelser som bebor den, eller som vittnar om vilka händelser som i denna miljö tilldragit sig. Naturen framträder i Tolkiens värld inte blott som en bakgrundsfond mot vilken berättelsens viktigare händelser utspelar sig – naturen är i sig inordnad i berättelsen på ett viktigare plan än som blott “naturbeskrivning.”

Och efter att ha läst Tolkiens brev framgår det som ytterligare bekräftelse med bländande klarhet vilket nära förhållande till naturen Tolkien hade. Han kan i brev till sonen Christopher uppehålla sig under flera sidor med att beskriva hur blommorna i sin trädgård mår – han gläds när blommorna blommar och sörjer när de är sjuka och vissnar. Han kan i detalj beskriva tillståndet för ett av sina träd och hur det förändrat sig sedan Christopher sist såg det. Allt detta är väldigt rörande och mycket av detta återfinns förstås – om vi tillåts göra en “biografisk läsning” av böckerna om Härskarringen – i någon slags skepnad i hur alvskogen Lothlórien och Fangornskogen skildras. Tolkiens kärlek till träd, till blommor, till gräs, till allting som växer, finns där i en entusiasmerande tillgivenhets förklädnad. Här kommer ett fint exempel på där Tolkien i ett brev ger uttryck för sina djupa vördnad inför naturen när han till sin son Christopher beskriver en för honom intagande upplevelse av naturens skönhet en decembermorgon 1944:

“Vädret har för mig varit en av julens begivenheter. Det frös till under tät dimma, så vi har fått skåda en Rimfrost sådan som jag bara minns en gång förut i Oxford (i det andra huset tror jag) och bara två gånger i mitt liv. Något av det vackraste som förekommer i nordens natur. Vi vaknade (sent) på S:t Stefans dag och fann alla våra fönster ogenomskinliga, övermålade med frostmönster, och en tyst töcknig dimvärld utanför, alldeles vit, men smyckad med juveler av frost; varje spindelnät ett litet spetsflor, till och med hönsens gamla bivack en diamantbesållad paviljong.

Jag tillbringade dagen (efter hushållsbestyren, alltså från omkring 11.30, eftersom jag steg upp sent) utomhus, väl insvept i gamla paltor, högg bort gammalt ris och gjorde upp en eld vars rök steg i en lugn stillastående pelare rakt upp i dimtaket… I går var rimfrosten ännu tjockare och mer fantastisk. När en solglimt (vid 11-tiden) bröt igenom var det vackert så man tappade andan: träd som orörliga kaskader av förgrenat vitt skum mot ett gyllene ljus och högt ovanför, ett blekt glasklart blått. Det smälte inte bort. Omkring 11 em lättade dimman och en rund måne stod högt och lyste upp hela scenen med ett dödsvitt ljus: en vision av någon annan värld eller tid. Det var så stilla att jag stod i trädgården barhuvad och rocklös utan minsta huttring, fastän det måste ha rått många köldgrader….” Tolkien till sonen Christopher, brev 94 den 28 december 1944

Jag ska i denna essä utforska någonting av de förunderliga skildringar av naturen som finns i Tolkiens skönlitterära värld. Blickfånget kommer att ligga på naturen såsom den ter sig för brödraskapet under deras vistelse i alvskogen Lothlórien samt hur den ter sig för Merry och Pippin under deras vistelse i Fangornskogen. Men vid sidan av det kommer också andra miljöer, andra naturupplevelser, att skymta förbi i marginalen.

The post Tolkien och naturen, del 1 (av 8) first appeared on Opulens.