NOSTALGI. ”Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad,” skriver Stellan Lindqvist som reflekterar över begreppet nostalgi.

”Det var bättre förr!”

Man får förstås inte säga så. Nostalgi är en intellektuell bristsjukdom, det vet alla, ett simpelt ressentiment, en gnällspikens svanesång, ett hån mot utvecklingens uppåtriktade pil. ”Hamnarbetare Hennings liv i Stockholm under det sluttande artonhundratalet var sannerligen inte särskilt muntert, rent för jävligt var det!… hur kul var det att vara kolgruvearbetande barn i England, svart i ansiktet, astmatisk… eller dockhustru i ett övremedelklasshem i Stockholm, hopsnörd och kuvad?”

Den typen av påminnelser får man om något man säger andas nostalgi.

Ändå säger jag det: det var bättre förr!

Ordet nostalgi kommer av grekiskans nostos, som betyder hem, och algos som betyder smärta, vilket i de flestas öron säkert låter märkligt. Speciellt det där med smärta. Förmodligen tänker vi melankoli och vemod mer än smärta, och att nostalgi handlar om den sortens stilla njutningsövningar som man, en bit upp i åren, ägnar sig åt framför den öppna spisen efter en god middag och några glas rött vin. Så har det inte alltid varit. För inte alltför länge sedan, ja hundra år ungefär, var nostalgi huvudsakligen en diagnos utfärdad av militärläkare, sågs som en sjukdom, dessutom en farlig sådan, både för patient och fosterland. Patienten blev letargisk, låg och fingrade på tummade fotografier, slutade äta och blev värdelös som soldat.

Tiderna förändras således, liksom innebörder.

Det var när jag blev utopistreformist, det vill säga ickedeterminist, det vill säga trodde att människans fria val kunde spela en viss roll (kanske var  samtiden rent av onödig, tänkte jag, kunde vara en annan?) som jag blev nostalgiker. Fanns tidpunkter när andra val kunde göras? I tanken kunde ju då tiden rullas tillbaka: bombplanen backar och suger upp sina bomber, vänder tillbaka till sina baser, tegelstenarna på de raserade husen blir åter väggar, kyrktornen reser sig ur dammet, de döda stiger upp och lägger av sig sina uniformer, tar på sig kavajer och kostymer och vandrar hem till de byar och städer de kom ifrån. Vi kunde börja om.

Var, därnere i tiden, den som fortfarande är närvarande i oss, men som hotas att slitas från oss, fanns det något som var värt att hålla fast vid? Det som hände var ju inte nödvändigt, det var val som gjordes, medvetna val – att vi skulle få de största klassklyftorna i hela OECD-området, att kapitalskatterna skulle bli de lägsta, att fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och gåvoskatt skulle avlägsnas, att fattigdomen skulle breda ut sig, att en procent skulle komma att äga 35,8 procent av den samlade förmögenheten. Ansvaret är faktiskt allas.

Nostos – hem. Algos – smärta.

Jag tänker på Per Albin Hansson, hans folkhem. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.” Och jag tänker på smärtan, det som blev.

I den efterkrigstid jag levt, och decennierna som följde, minskade klassklyftorna, var bland de lägsta i Europa, välfärden och dess inriktning styrdes av medborgarskapstanken, inte av riskkapitalister och vinstintresse. Det fanns ett hopp om ett bättre liv, faktiskt för de flesta. Och jo, jag minns det, hoppet, så som det etablerade sig på femtiotalet i en mycket ung pojke.

”Den nya världen” hette en bok. Förnämligt inbunden var den med vinröd tygrygg, riktad till unga vetgiriga gossar. Science fiction skulle vi säga idag, men för oss då var det ingen fiction, möjligtvis science, vilket var mer handfast, som meccano nästan.

Det vill säga något som ännu inte hänt, men som med säkerhet skulle hända. Enorma skyskrapor sammanbundna med långa svävande och smäckra broar där höghastighetståg susade fram, svärmar av små flygande farkoster konstruerade enligt en ännu ej uppfunnen men kommande teknik.

Som små bin landade de, än här än där, högt ovan jord, som om jorden inte fanns, som om vi frigjort oss från den. Vid ett affärscentrum, en swimmingpool, en gräsmatta där glada människor strosade runt. Tids nog kom allt till alla. Abstraktioner som folkhemstanken fanns inte i pojkens huvud. Men något annat fanns: hoppet. Och även om han inte visste om det rymde ordet så mycket mer än små flygande farkoster.

Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad.

The post Stellan Lindqvist: ”Nostalgi” first appeared on Opulens.

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en nyskriven novell av författaren och förläggaren Melker Garay. I den ställs frågan om alla våra handlingar är förutbestämda. 

Det är meningslöst att tala om att det kunde ha varit annorlunda. Eller hur? Hon gjorde ju det hon gjorde. Som rik och välmående kvinna kunde hon inte ha valt en annan handling än den som hon begick. Hennes hat var minst lika stort som hennes skenhelighet, vilket antagligen bidrog till hennes val eller åtminstone till hennes skenbara val. Det handlar inte om att hon drog sig för eller övervägde att göra det ena eller det andra. Hur mycket hon än hade dragit sig för och hur mycket hon än hade övervägt, så hade inget varit annorlunda.

Varje cell i hennes kropp, varje elektrisk signal i henne nervsystem fanns där redan från början av just den handling som hon utförde. Allt fanns redan där för att hon skulle göra det hon gjorde. Och när jag menar allt så menar jag allt. Till och med löven – som föll utanför det hus där allt hände – bidrog till det; även konstnärens pendelrörelse – den konstnär som i samma stad var i färd att slutföra en målning – var en oundviklig del i hennes handling; för att inte nämna det illavarslande molnet som täckte solen just i det ögonblicket då allt tilldrog sig. På sätt och vis handlar det om oändliga ögonblick som föregår lika många oändliga ögonblick som griper in i varandra, och som alla ledde till att hennes fasansfulla handling blev vad den blev.

I det ögonblicket hon kom till världen var hennes brott på förhand redan bestämt att hända. Det är inte möjligt! protesterar ni kanske. Men möjligt är det, och inte bara det utan även förmodligen nödvändigt. Vi vet att hon föddes och vi vet att hon tog livet av den andra kvinnan. Detta faktum går inte att betvivla. Men mycket riktigt handlar det inte om det. Det handlar om att vilja tro att hon kunde ha handlat annorlunda. Men kunde hon verkligen ha gjort det? Att hon i stället hade åkt en tur ut på landet, att hon i stället tillbringat dagen hos sin älskare, att hon – kort sagt – kunde ha valt något helt annat. Ja så skulle det kanske ha kunnat vara men så blev det inte. Och varför blev det inte så? Om vi kunde spola tillbaka tiden skulle hon då ha avstått från att ta livet av den andra kvinnan? Det har jag mycket svårt att föreställa mig. Men visst kan jag ha fel. Jag önskar därtill att jag har fel.

Livet skulle liksom bli meningslöst om allt vore förutbestämt. Ja till och med dubbelt meningslöst. Jag tänker på barnet som blir överkört och dör i Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Det är svårt nog att begripa och det är framför allt svårt att se en mening i det, och tvåfaldigt värre blir det om barnets död var oundviklig, fastställd på förhand eller än värre en del av en skapares plan. Lika mycket som ni vill tro på att vi har en fri vilja – möjligheten att själv kunna bestämma över vilka handlingar man vill begå och därmed kunnat handla annorlunda – lika mycket vill jag tro att ni har rätt.

Jag har emellertid inte kunnat bevisa att jag har rätt när jag hävdar att allt är bestämt i förväg, i den mån någon har bestämt något över huvud taget. Men lika omöjligt är det att lägga fram bevis för att vi – i ett avgörande avseende – bestämmer över våra handlingar.  När allt kommer omkring blir den fria viljan en trosfråga. Ni kan hävda att hon var en mördare. Och visst kan ni det, i synnerhet om hennes avsikt var att ta död på den andra kvinnan. Men är hon en mördare om hon inte kunde ha handlat annorlunda? Det har jag svårt att tro. I det ögonblicket man fråntar hennes fria vilja så blir hon likt det löv som föll utanför huset när allt hände, ty att ta ifrån henne den fria viljan är att reducera henne till ett substantiv som inte förmår att tänka och än mindre handla av egen vilja. Det är en skrämmande tanke, för om vi inte kan välja då borde vi ju rimligtvis inte kunna tänka fritt. Den tanke som vi tänkte har så att säga alltid funnits där för att bli tänkt. Allt blir liksom en film där varje skådespelares tal och handling alltid kommer att vara det som finns i ett på förhand skrivet manus, och det oavsett hur många gånger man spelar upp filmen. Det är inte bara en film, utan en fasansfull film.

The post En fasansfull film first appeared on Opulens.

HÅGKOMST. “Ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen”, skriver Gunnlaugur Magnússon i sin essä om tiden som flyr oss.

En gång i tiden, för säkert hundra år sedan råkade jag se en liten plansch som hängde på en husvägg i Oslo. På den gick det att läsa Stig Johanssons dikt “Förlusten” på norska:

”Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.”

Jag blev trollbunden av dikten. Budskapet var så tydligt, helt uppenbart för alla som läser det. Det äger ärende till oss alla då det är omöjligt att spendera livet med denna fullständigt sanna formulering i vardagens förgrund. Jag antecknade snabbt dikten i en liten bok jag hade med mig och skrev sedan ned den på små lappar som jag hade i plånboken och hängde upp på kontoret på jobbet, över ett litet foto av min lilla familj som tittar på en solnedgång vid en vacker sjö. En samling av det mest dyrbara jag har, mina människor och ett minne om en dag som kom och gick.

Jag är inte ensam om att ha blivit berörd av Stig Johanssons dikt. Man stöter på den överallt i svenskt samhälle. Det refereras till den i radioprogram, tidningsartiklar, essäer och tal. Den skrivs på sociala medier och bifogas till bilder av folk som ser på solnedgångar över vackra vattenytor. Den sägs med en tung ton – kanske bara första raden – i fikarummet när någon fått slut på dagar och gått bort, eller med ljusare ton när någon går i pension, för pensionären kan äntligen själv ta bestämma över sina dagar. Ibland gör man om den till ett mer humoristiskt budskap, ibland förs dikten fram som ett exempel på ett övervärderat talesätt, något banalt som verkar mer ha ett djupare budskap än vad det egentligen mäktar upprätthålla. Lite som citatet från John Lennon som sa att ”livet är det som händer medan man planerar andra saker”. Sen planerade någon att skjuta Lennon, så han dog och planerade inget mer – en mörk påminnelse om budskapet i både hans mening och Stig Johanssons dikt.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Jag har burit dikten och dess budskap med mig i många år, men trots det har så många dagar flugit förbi mig. De enklaste att identifiera är såklart dagar som slösas bort på arbete som inte är någon till nytta eller glädje. Möten. Alla dessa eländiga dagar som ägnats åt onödiga möten. Att genomlida obligatoriska mötesdagar, hela dagar som togs i anspråk kanske flera dagar i månaden oavsett om något hade hänt sedan sist. Så kallade kompetensutvecklingsdagar där någon utan insikt i högskolevärlden kom och berättade för högskoleutbildade högskoleanställda hur de borde tänka om högskolearbetet med misstolkningar av grekiska tänkare åhörarna kände betydligt bättre än föreläsaren. Jag kände livet rinna ur mig sådana dagar. Där brändes timmar och dagar upp i universum som jag aldrig får tillbaka och som inte var till någon nytta annat än att man kunde säga att en kompetensutveckling anordnats för samtliga medarbetare det här året också.

Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg.

Dock gör dagarna jag blev av med på grund av egen orkeslöshet än mer ont. Dagar där jag legat som förlamad i vardagsrumssoffan eller suttit som förstelnad framför datorskärmen och fått ingenting gjort. Vissa av dessa dagar var markerade av ångesten, andra av depressionen, de flesta en blandning av båda. Såna dagar där man samlar ork och vilja som räcker precis till att dra sig ur sängen och skjutsa barnen till skolan, ansträngning nog så att man behöver spendera resten av dagen som nedsjunken i grå sirap som saktar ned allt förutom tiden. Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg och måste vila lite mellan dem för att orka nästa andetag. Sen skrapar man ihop smulorna av sig själv, hämtar barnen, lagar mat, skjutsar till aktiviteter, nattar och upprepar sedan proceduren dagen därpå. De dagarna är de värsta, de glider ihop till en grå massa.

Alla de dagarna som kom och gick. Jag vill ogärna tänka på dem som livet.

Vi vill självfallet hellre tänka på dagarna som är ljusa i minnet, dagarna som spenderades i bra väder eller åtminstone i bra sällskap. Dagar som blir roliga anekdoter efteråt, även om händelserna var svåra i sig, de kan också få följa med. Dagar som spenderades i trafikstockning och köer, affären och tankning av bilen, flygplatsväntan och tågpendel, kräksjuka och vakna nätter, de är också livet, men vi räknar inte gärna in dem.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Helst vill vi minnas våra dagar och komma ihåg dem som goda. Men vad som än Stig Johanssons dikt vill förmedla är det omöjligt att komma ihåg alla våra dagar, minnet är mer begränsat än livet för de flesta av oss och alla måste vi uppleva dagar som vi helst skulle vilja glömma. Min mormor sa dock alltid att det isländska ordet ”manstu” (svenska: minns du) var hennes favoritord och jag är benägen att hålla med. Ordet är kanske inte en vacker konstruktion. En annan mormor jag lärde känna, från Norge, la mer tyngd på ordens estetik när hon berättade om sina favoritord på isländskan, ”eldspýtur” (tändstickor) och ”klakabrynja” (isrustning). Ordet manstu är inte vackert att se på men dess betydelse och användning är unik: minns du, med två korta vokaler åberopar vi en annan människa och berör hennes tanke och minnen, vi kopplar ihop våra tankar och erinrar oss fram händelser och personer, platser och känslor.

Minns du

Bäst är orden när det handlar om varma och sköna minnen, naturligtvis måste vi även minnas sorgliga och trista saker tillsammans, inte minst när vi ska göra bokslut över någons dagar som kom och gick. Vissa av oss måste bära fler dåliga minnen och har ett överskott av svåra dagar medan andra av oss har många goda minnen. Jag inbillar mig ibland vad som skulle kunna följa på orden minns du i mina döttrars framtid. Vi, föräldrarna, försöker skapa goda och varma minnen så gott vi kan för dem att njuta av i framtiden – en framtid som verkar både hård och osäker i klimatkrisens och pandemins tid, där extremhögern tar allt större plats i hela Europa och senkapitalismen gnager isär välfärdens och anställningssäkerhetens skyddsnät.

Vi kan inte ge dem goda minnen alla dagar, vi har inte ens del i de flesta av deras dagar längre, skolsystemet och vännerna gör anspråk på allt större andel av dagarna. Vi väntar under tiden och ser på dem växa varje dag, fyllda med stolt och oro. Spänningen mellan oro och glädje är kanske det som kännetecknar föräldralivet mer än något annat. Att se på sina barn och knappt kunna vänta på hur de ska växa och mogna och samtidigt se tillbaka på minnena om dem som små och sakna hur de var då.

”Manstu”, sa mormor, ”det är det vackraste isländska ordet”. Vi kan minnas goda stunder tillsammans och när folk som vi tycker om har gått bort kan vi trolla fram dem i tanken, höra deras röst och känna deras famn, se deras minspel och minnas deras händelser. Och ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen. Så små. Första stegen, första orden. Bodil Malmsten fångade denna föräldralivets spänning så väl i sin dikt (som dock inte handlade om föräldralivet utan om en vän som gått bort):

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
Och det måste vara underbart

Kom tillbaks
Kom tillbaks

Till och med minnen om kräksjukenätter, besök på akuten eller känslan när man tror man tappat bort barnet får en ljuvsorglig färg när barnen sitter helt plötsligt som tonåringar bredvid en, diskuterar politik och spelar musik på väg till sin första utlandsresa på egen hand. Vart tog tiden vägen? Alla dessa dagar som kom och gick…? Som gjorde dig större och till en självständig individ med rättvisekänsla och åsikter? Hur smög de fram till dig? Jag har knappt släppt ögonen från dig förutom när jag sov och kanske när du var i skolan… var det det som var livet?

Kom tillbaks!

Nej! Var precis som du är och låt livet hända dig.
Låt det vara underbart.

Alla dessa dagar som kom och gick, alla dessa stunder som svävade förbi. Samvaro brukar vara de varmaste minnena. Men vi kan inte vara tillsamman hela tiden. Jag som bor i Sverige och kommer bara till Island då och då känner ofta av dagarna som har kommit och gått utan min närvaro. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag och min fru kom till Island efter en längre tids frånvaro och noterade hur många dagar som gått för ett helt bostadsområde hade byggts upp och vägen genom staden flyttats. Vi blev förvirrade och det tog ett tag att vänjas det nya men förklaringen var enkel – livet tog inte en paus på Island när vi inte var där. Dagarna kom och gick där med, livet gick och allt hände alla under tiden.

Vi ser också förändringar på människorna, inte bara staden. Vännerna ser allt äldre ut (märkligt nog noterar vi inte samma förändring i spegeln). Syskonen växer upp, får partners och barn, studerar och examineras, får ansvarsfulla jobb på viktiga ställen, räddar liv och organiserar saker, skapar konst och sörjer om sitt folk. Föräldrarna blir äldre, far- och morföräldrar blir sjuka och dör.

Och minnena håller ihop oss och blir ett bitterljuvt stöd i en ström av dagar som rinner genom oss, dagar som händer oss. Livet som händer oss.

Jag läste dikten över min mormors kista.

Det kanske inte är dagarna som kom och gick som svider mest utan dagarna där man var frånvarande. Att vara borta när vänner gifter sig, att inte kunna hjälpa syrran måla, att missa julförberedelser och sommarstugehelger, att inte träffa släktens nyfödda bebisar, att inte hinna träffa mor- och farföräldrar mer trots medvetenheten om att tiden är knapp. Att se föräldrarna bli äldre och inte kunna stötta dem som man skulle önska.

Min morbror, Gísli Ágúst Gunnlaugsson, som bodde i Sverige som jag och forskade i Uppsala som jag och dog när han var jämngammal mig idag skrev en dikt när han var i tjugoårsåldern som bär med sig en ålderdomens insikt. Jag läste dikten över min mormors (hans mammas) kista vid hennes begravning; mormor som älskade ordet manstu. När jag läste det mindes jag att hon ofta hade reciterat diktens sista rader för mig. Kanske för att påminna mig om att jag vore tvungen att vara där jag var och göra det jag gör och låta dagarna komma och gå trots att det ibland smärtade till.

En efter en
plockar vi dagarna
av sin gren
tar farväl av år
och välkomnar nya
var och en med viss sorg

(…)

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Det tjänar inget att sörja det förflutna, vare sig de glada eller de sorgsna stunderna. Det betyder dock inte att vi inte ska ombesörja våra minnen och återbesöka dem vid behov. Men än viktigare kan det vara att snickra ihop fler stunder i en osäker framtid med samvaro, värme, minnen och ljusa dagar som kommer och går.

Att inte låta livet bara glida förbi, utan plocka ur det dagar att minnas.

The post Helgessän: Alla dessa dagar… first appeared on Opulens.

KONST. Tiden vi lever i kan upplevas som märklig. Channa Bankier speglar den genom att kombinera bild och dikt i en anda som leder tankarna till surrealismen.

Som vi kröp på golvet, inälvorna
och jag,
utspridda.
Tretton vargar mumsade skyggt i köket.
Längst bort vid dörren
stod träden och hästarna vid vattnet
i dunkel
mot
och på och bredvid och bakom
och före och efter
väggarna.
Sen kom ljuset alltför snabbt,
bländade djuren som flydde
över stranden.

The post Om tiden first appeared on Opulens.

I slutet av förra månaden ställde vi om våra klockor från sommartid till vintertid. Mathias Jansson gör en historisk återblick på hur uppfattningen om tid har förändrats och hämtar exempel från konstens värld.

“Tid inte viktigt. Bara liv viktigt.” Med Yodas grammatik och vishet yttrar rymdvarelsen i Luc Bessons film Det femte elementet de visa orden till mänskligheten. Vad rymdvarelsen inte verkar känna till, är att enligt Einsteins relativitetsteori så hör rum och tid samman. Utan det ena finns inte det andra, tiden är alltså livsviktig för vår existens.

Hur vi har sett på tiden och mätt den genom historien har naturligtvis förändrats. Låt oss göra en tidsresa genom konstens värld för att se hur bilden av tiden har förändrats. I början var tid detsamma som solens uppgång och nedgång. Man använde sig av olika former av solur som mätte tiden genom att markera hur solens skugga flyttade sig under dagen. På natten var det mörkt och man kunde inte arbete så behovet att mäta tiden under natten var inte relevant.

I de tidiga civilisationerna som Egypten var därför solen central i människornas föreställningsvärld. I Egypten tillbad man solguden Ra som dök upp i öster på morgonen och under dagen for över himlen för att försvinna i väster till kvällen och nästa morgon, i en evig cykel, dyka upp i öster igen. I grekisk mytologi drar solguden Helios sin vagn över himlen och i nordisk mytologi drar Sol sin vagn över himlen. När man avbildar tiden så är det solgudarna man ser i antikens bildvärld. Det är inget speciellt klockslag som avbildas, utan solen blir en symbol för hur dagarna och nätterna går, hur årstiderna växlar, men också en bild för livet i stort, vi föds, lever och dör.

Idén att solen mäter vår tid levde kvar långt in i historien till exempel i bondesamhället där dagsljuset var den tid man kunde arbeta på åkrarna och ta hand om boskapen. På den kända Vädersolstavlan ser vi ett halo-fenomen vid solen och månen över Stockholms himmel år 1535. Märkliga himlafenomen betraktades länge som järtecken som var viktiga att tolka. Solen var avgörande för vår överlevnad och bestämde när människor kunde arbeta. Det skulle dröja några hundra år innan det elektriska ljuset gjorde det möjligt att arbeta dygnet runt och det fanns behov av att mäta tiden under hela dygnet.

När vi flyttade in i städerna och började organisera vårt samhälle så uppstod också behovet av att mäta tiden mer exakt. I början av 1300-talet började man använda sig av timglas, som var ett resultat av nya tekniker inom glastillverkningen. En av de första bilderna av ett timglas hittar man på den italienska konstnären Ambrogio Lorenzettis fresk från 1339 som är en allegori över det goda och det dåliga styret i samhället. Det är på sidan med det goda styret som timglaset återfinns. Redan på 1300-talet ansåg man att hålla reda på tiden var en viktig samhällsfunktion.

I konsten får timglaset sin storhetstid under 1600-talet. Det blev en symbol för livets korthet och återfinns som motiv i många tavlor. Den franska konstnären Philippe de Champaigne målade 1671 en tavla med en blomma, en dödskalle och ett timglas. Det är nästan som en rebus med budskapet: Tänk på att du ska dö, din tid är utmätt, som sanden i ett timglas rinner livet ut. Först blomstrar du, men snart är du död. Det var en dyster syn på tiden som 1600-talets konstnärer förmedlade, att den plötsligt kunde ta slut för oss. Med soltiden var det ju så att även om den försvann så kom den ju tillbaka dagen därpå i ett evigt kretslopp.

Timglaset var visserligen bättre än solen för att mäta tiden med, men det blev ju ett evigt vändande i längden. Lösningen blev att mekanisera klockan. Under 1400-talet skapades magnifika astronomiska ur i till exempel Prag och Lund som inte bara visar tiden utan var en hel kalender med information om månens faser, solens upp och nergång o.s.v. Allt ackompanjerat av rörliga figurer och musik, både bildande och underhållande på samma gång.

Det gick visserligen bättre att mäta tiden med ett mekaniskt ur, men exaktheten skiljde sig mellan klockorna och varje stad hade därför sin egen tid, men i och med industrialiseringen och järnvägen behövde vi ha ännu bättre koll på tiden. Tågen måste ju avgå i rätt tid och arbetsgivaren ville ha kontroll att de betalade för rätt antal arbetade timmar. I Sverige infördes normaltid 1879, det vill säga att det var samma tid i hela landet, innan dess hade Göteborg och Stockholm haft olika lokala tider.

År 1877 målar den franska impressionisten Claude Monet ett dussin tavlor av tågstationen Gare Saint-Lazare i Paris. Någon klocka ser man inte i all den rök som väller fram ur ångloken, men det var under den här perioden som det började bli allt mer vanligt med klockor på allmänna platser, som tågstationer, och gemene man började bära fickur. Klockorna hade sekundvisare så nu kunde vi se hur tiden tickade fram i vår egen ficka och göra exakta mätningar och komma i tid på sekunden till ett möte.

Under slutet av 1800-talet fick vi lära oss att det var viktigt att hålla reda på tiden och alla måste ha samma tid för att samhället skulle fungera, men sen kom Einstein under 1910-talet och förstörde allting. I relativitetsteorin säger Einstein att tiden är relativ beroende på observatörens plats i rummet. I teorin betyder det att varje plats i rummet har en egen tid. Till vardags märker vi inte av det, men skulle vi åka i väg i en rymdraket som accelererar närmare ljusets hastighet så skulle tiden på jorden och i rymdkapseln skilja sig ganska mycket åt. ”Ur led är tiden”, utbrister Hamlet i Shakespeares drama, men tiden var inte ur led, den var bara relativ.

1931 målar den surrealistiska konstnären Salvador Dali tavlan The Persistence of Memory. Ett konstverk som bland annat avbildar smältande klockor och som de flesta förmodligen känner till. Det går att se målningen som ett försök att tolka relativitetsteorin. Tiden finns inte i en fast form utan den omformas av rummet och gravitationen, och kan sträckas ut och förändras. Det är också en målning som förutsäger att den analoga tidens tid snart är förbi. De analoga klockorna smälter bort och kommer att ersättas av en nya bättre tidmätare, nämligen atomuret. Atomuret (som i standardutförandet har en felmarginal på 1 sekund på 100 000 år) börjar användas under 1950-talet och på 1970-talet kommer den digitala klockan. I den moderna tiden räcker det inte längre att komma exakt på sekunden utan tiden delas nu in i ännu mindre delar, tiondelar, hundradelar, tusendelar, ja, ända ner på atomnivå.

Konstnären Richard Hughes verk Untitled (Triptick) (2009) som består av tre vanliga vita köksklockor som har splittrats i flera bitar och sedan monterats ihop är väl ett bra exempel på hur splittrad och fragmenterad vår tid är. Idag styrs inte arbetsdagen av solen utan vi har flextid, övertid, deltidsjobb, timanställningar och gigjobb, där vi kan snabbt hoppa in och jobba några timmar. Allt som är viktigt i livet verkar vara förknippat med tid, men hur är det med livet? Är det inte längre viktigt? Tid finns det gott om, men varje person har bara tilldelats en begränsad tid. En begränsad tid som vi idag delar upp i allt mindre bitar. På så sätt liknar våra liv timglasen på 1600-talsmålningarna där tiden smulas ner till små korn som vi förbrukar. Tänk om vi istället åter skulle börja se våra liv som solens vandring över himlen, som en lång sammanhängande resa där livet står i centrum och inte tiden.

The post En tidsresa genom konsten first appeared on Opulens.

LYRIK. I Christian Wåhlanders dikt gestaltas ett motiv som genom litteraturhistorien lockat många poeter. Det handlar om tiden som fenomen och vad den gör med oss. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tiden

Tiden rinner mellan någons händer
Och i tiden befinner jag mig
Rinnande
Genom någons händer

Tiden rinner mellan någons händer
Denne någon lyfter ena handen
Och torkar sig om pannan
Emellanåt

Ansvaret
Ansvaret för tiden
Får tidvatten att strömma
I någons panna
Och någon torkar bort tidvattnet
Med sin hand

Tiden strömmar
Sätter en norm
Och jag sluter mig kring denna norm
Antar den strömmande normens form

Det finns krafter
Starka krafter
Krafter som formar tiden
Krafter som är normen
Normen är kraften
Kraften som likriktar
Kraften som krossar barnets drömmar
Anpassning
Anpassning

Så att du en dag passar in i
Den kista
Ödet snickrat ihop åt dig
Snickrat
Med sina händer
Som då och då
Torkar bort
En tidvattenström
Från sin kind

Ödet med sina händer
Som då och då knyter sig
Och slår
Slår
Och slår dig sönder och samman

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Lyrik: Tiden first appeared on Opulens.