VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.

Mina minnen av Peter Luthersson

Många kände Peter Luthersson från hans tid vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, på Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Bokförlaget Atlantis och så vidare. Det är därför många som kan berätta om Peter och dessa sammanhang. Jag skall söka mig längre tillbaka i tiden. Faktum är att Peters och mitt liv länge förlöpte längs ganska så parallella banor.

Vi var årsbarn (1954) och växte båda upp i Jönköping. Vi gick på samma skolor, dock inte i samma klass men väl parallella klasser: Liljeholmsskolan, Rosenlundsskolan och Sanda gymnasieskola. Under vår gymnasietid hände något märkligt eller åtminstone något ganska oförutsebart. Till saken hör att ingen av våra föräldrar hade mer än den allra mest grundläggande skolgången. Och i ingetdera av våra föräldrahem spelade böcker någon särskild roll. Men det var just böckernas värld som vi tillsammans upptäckte under åren på gymnasiet. Ord som blev till meningar, som blev till stycken, till kapitel och böcker. Böcker som berättade om någonting, böcker som ställde frågor och sökte svar på dessa. Det intresse som väcktes där och då fanns kvar hos oss båda lika starkt mer än femtio år senare. Vilken fantastisk kraft som hade gripit oss, en kraft som fortsättningsvis kom att bestämma riktningen på våra liv.

Detta är bakgrunden till att vi i augusti 1974 flyttade till Lund för att, av alla möjliga och omöjliga ämnen, läsa filosofi. Vad som var det egentliga syftet med detta hade nog ingen av oss den minsta aning om, och lika lite visste vi om vad som väntade oss. Bland våra första lärare i Lund fanns Svante Nordin, Peter Gärdenfors och Germund Hesslow. Den där första terminen ingick vi i en grupp som omfattade ett dussintal mestadels mycket unga människor. För några år sedan roade sig Peter med att undersöka vad det blev av oss, och han kunde med stor belåtenhet konstatera att det inte alls hade gått så illa, snarare tvärtom. Att läsa ett ”onyttigt” ämne som filosofi visade sig alltså inte vara ett slöseri med tid, en onödig omväg, eller rentav ”skadligt”. Redan efter en gemensam termin gick vi lite olika vägar, som för Peters del ganska snart ledde till Litteraturvetenskapliga institutionen. Och från och med den tiden är det många som kan fortsätta den här historien.

För min egen del är jag mycket tacksam för att jag och Ritva förra sommaren fick tillfälle att besöka Peter och Annika i Jönköping, där de numera bodde sedan en tid. Det var fantastiskt roligt att tillsammans med dem besöka gamla och nya platser, att återse det gamla och upptäcka det nya Jönköping. Det är ett fint minne som jag kommer att bära med mig.

The post C-G Heidegren: ”Mina minnen av Peter Luthersson” first appeared on Opulens.

SORG. Lars Thulin har skrivit en djupt personlig text med reflektioner över sorgen och saknaden efter en nära väns bortgång.

Veckan på året då nätterna var som kortast, när grönskan blivit mörkgrön och gav bud om goda skördar, när antalet överfulla uteserveringar i Stockholm syntes oändligt – just då avled min goda vän i sitt hem.

”Han ser ut som han sover, lugnt och stilla. Men han är ju död,” konstaterade hans hustru då hon messade mig på morgonen.

Jag blev oerhört ledsen, chockad och omvärlden blev otydlig och dimmig då mina ögon fylldes av tårar. Sorgen slog ned som en slägga i min tillvaro. Han var en viktig samtalspartner för mig och jag betraktade honom också som min mentor i den senare delen av mitt yrkesliv.

Fast egentligen – varför sörjde jag honom?

Jag tog en promenad ensam efter att jag fått beskedet och gav mig då tid att ställa just den frågan, varför kände jag så? För vad hade hänt? En man med några år kvar till 80 och som levt ett gott liv i ett av jordens rikaste länder, hade lämnat världen. Han hade en älskad familj och många vänner. Han hade i princip varit frisk hela sitt liv, med undantag för sista månaderna. Han hade varit framgångsrik i ett eftertraktat jobb i en prestigefylld bransch.

Så vad finns att sörja? Döden som företeelse går väl inte att sörja. I det kontrakt vi undertecknar i och med vår födelse, finns en paragraf som inte är förhandlingsbar. Döden. Det vill säga att livet en dag tar slut. Ju längre en person lever, desto mer självklar och uppenbar är denna del i livskontraktet.

Min väns död var inte oväntad. I ett par månader hade en aggressiv cancer härjat och vuxit i hans kropp. Inget av verktygen som läkarvetenskapen hade i sin redskapsbod rådde på tumören. Till slut kan sjukvården i sådana fall bara erbjuda lindring i form av smärtstillande och eventuellt tröst i form av ångestdämpande.

Ett långt och framgångsrikt liv var till ända, min vän var ur ett globalt perspektiv en vinnare i livets lotteri. Varför sörja?

Halvvägs genom min promenad stod det klart för mig. Min sorg var rent egoistisk. Tyckte jag synd om min vän för att han var död? Nej. Jag tyckte synd om mig själv för att han lämnat ett tomrum i mitt liv. Ett stort ingenting. Det var det som berörde mig mest. Att jag fått ett hål. Att jag blivit trasig.

Allas vår sagotant, författaren Astrid Lindgren, var ett geni. Hon skrev för barn så att även vuxna förstod livets svåra frågor. Hon sänkte sig inte till barnens nivå. Hon höjde sig till en nivå som många gånger var högre än traditionell vuxenlitteratur.

I ”Ronja Rövardotter” fångade hon i en replik på tre ord det jag kommit fram till. Det är när Mattis upptäcker att Skalle-Per dött. Och då skriker ut sin bottenlösa förtvivlan:

”Han fattas mig.”

Tydligare kan det inte sägas. På något sätt är det personen som dött som är aktiv. Medan den kvarvarande och sörjande är passiv. Men inser att hålet måste fyllas med något. För att vi ska bli hela.

Så vad fanns tidigare i mitt nu tomma hål? Energi. All den som min döde vän utvecklat: tankar, infall, kunskap, engagemang, allvar, glädje, skratt, omtanke, vänskap. Den typ av energi som friska levande personer utstrålar. Den fanns inte längre.

Fast kanske gör den det. Enligt fysikens grunder måste den finnas. För termofysiskens första lag säger att energi är oförstörbar. Den kan inte skapas eller förbrukas. Bara omvandlas och förflyttas. Energin i vattenfallet blir elektriciteten som värmer upp elementet. Den värmeenergin förflyttas till den omkringliggande luften. Kan det vara samma med energin som våra vänner som lämnat oss har utvecklat? Är den också oförstörbar men omvandlas och förflyttas?

Var har den i så fall tagit vägen? Måhända är det alla minnen som de döda lämnar efter sig som är energin och som vi tar in i våra jag. Som gör oss mer kompletta som människor och som i sin tur kan påverka och berika andra människor. Då har energin omvandlats och förflyttats.

Tanken är omvälvande och trösterik. Kanske hade vår älskade Astrid Lindgren ändå fel. Skalle-Per hade inte lämnat Mattis. Utan flyttat in i honom som evig energi. Mattis uppgift blev att vårda och förvalta den energin för att kunna föra den vidare.

När jag kommit så långt i mina funderingar var promenaden nästan över. Jag satte mig ned på en bänk och kände mig bättre än då jag startade. Såg en trösterik och sympatisk väg ur min sorg. Möjligheten att gå vidare, stärkt av vetskapen att hans energi fanns inom mig.

Så ställde verkligheten till det igen. Jag tog upp min telefon för att ta bort min vän ur adressboken. Fast min tumme tvekade inför raderingen, stannade upp någon centimeter ovanför skärmen. Det hela blev för definitivt och kändes som ett svek mot honom. Att skicka in honom i glömskan. Men alternativet var att se hans uppgifter varje gång jag scrollade listan. Och påminnas om att ingen någonsin mer skulle svara på det numret. Den smärtan skulle bli större än den inför sveket att radera honom.

Tårarna från förmiddagen kom tillbaka. Jag blinkade bort dem och lät tummen göra sitt jobb. Men i min hjärnas adressbok kommer han alltid ligga högt upp.

The post Lars Thulin: ”Han fattas mig” first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.” Gunnlaugur Magnússon skriver om ett liv med, och utan, katt.

Knarrande steg på
fönsterbrädan.
Litet jamande i natten.
Nosavtrycken dekorerar glaset.
Klösande krafs
på karmen.
Katt kräver inträde.

När vi flyttade till Sverige var planen att bo här i tre år. Vi skulle ta våra magisterexamina och sedan flytta till Island och ta jobb ute på landet där hög lön och låg hyra erbjöds unga lärare. Ett år senare skaffade vi katt, tydligt tecken på att planerna ändrats. Vi hade insett att vi skulle vara kvar i Sverige på obestämd tid och när min kattägande kamrat varnade för att kattägarskap kunde vara i 15-20 år, ryckte vi på axlarna. I värsta fall skulle katten få vara i karantän några veckor om vi nu skulle få för oss att återvandra.

Vi så panka att vi förberedde kattungens flytt med det billigaste fodret och kattströet vi hittade och ordnade en kattlåda i en pappkartong som tidigare innehållit havreflarn. Ändå var vi tvungna att köpa katten på kredit, vi hade inte ens ”en tia per tass och en för svansen”. Vi lovade kattmammans ägare att vi skulle betala direkt efter helgen och min vän som skjutsade oss att hämta katten och lånade oss bur för bilfärden, försäkrade ägaren om vår tillförlitlighet. Och så flyttade Dýri (Besten) in hos oss.

Vi betalade kattskulden direkt när studielånen anlände, som lovat. Ett år senare skaffade vi Púki (Djävul) för att hålla den äldre katten sällskap och sen levde vi med katter i mer än 17 år. Dýri blev elva år – lite halvtokig av stress men Púki levde tills han blev 16 år, sliten och sjuk. Vi hade väntat så länge på hans signaler om krankhet att vi missade dem. På slutet sov han 18 timmar om dagen och det visade sig vid veterinärbesök att han hade rasat i vikt, var blind på högra ögat, hade tandinfektion och tumör i buken. Han var slut helt enkelt.

Vi insåg inte till vilken grad livet med katter skulle ändra oss. Jag som kunde gasta lite och vara rätt hetsig i rörelserna började prata lägre och röra mig mjukare och långsammare i lägenheten. Dörrar stängdes mjukt eller lämnades med en kattbred glipa. Mattorna lämnades på loppis när vi tröttnade på att aldrig kunna dammsuga dem ordentligt, de låg ändå oftast i en knölig hög i ett hörn efter katternas lek. Toalocket stängdes konsekvent, våra nyfikna kattungar ramlade båda däri, och regeln gäller än även om inga kattungar lekt i vårt hem på 15 år. Fönster lämnades inte öppna utan säkring efter incidenten då jag fick klättra upp och hämta Púki på taket på våningen nedanför vårt köksfönster. Han var van att sitta på min axel när jag gick omkring hemma, så nedstigningen gick bra. Illusioner om inga katter i sovrummet eller finsoffan fick vi ge upp och kattförbud på köksbänkar höll endast om vi var i eller på väg till rummet; ljudet av en katt som hoppar ned och strosar nonchalant iväg som om inget hänt har ett alldeles eget dunsande.

Genom små justeringar och ihärdiga försök lyckades våra katter till slut tålmodigt domesticera sina människor.

Att skaffa katt var inget oreflekterat beslut. Vi har syskon och föräldrar med allergier, vi hade få kattvakter att tillgå när vi skulle resa och min fru var livrädd för katter (men villig att bekanta sig med kattunge). Därtill hade vi länge försökt få barn utan framgång. Att skaffa något litet att ta hand om byggde på en outtalad illusion om lindring av det existentiella tomrum vi upplevde i våra liv. Det visade sig dock att vi underskattade hur mycket katterna tog hand om oss. Hur de lindrade vår saknad, tröstade sorg, drev oss ur sängen när depressionen kröp på, och drog oss till sängen när de tyckte det var dags för vila. De gick efter oss på promenader och mötte oss när vi kom hem. De krävde vår uppmärksamhet och ignorerade oss om de tyckte vi blev för krävande och några år senare lade de sig på varsin sida hos det nyfödda barnet på stora sängen som om de skulle skydda henne från att rulla ned. En tydlig illustration av deras syn på de nya föräldrarnas tillförlitlighet.

Det finns intressant posthumanistisk forskning som handlar om den pedagogiska relationen mellan människa och djur. Erica Hagström har till exempel skrivit om ryttarens symbios med hästen där både djur och människa överstiger sina gränser och blir något annat och mer, något som rör sig, andas och tänker i takt. Det blir ett tillfälligt varande, en pedagogisk händelse som överstiger de individuella subjekten – hästen och ryttaren – där båda individerna förhåller sig till den andres känslighet och vilja samtidigt som de begär respekt för sin egen känslighet och vilja.

Relationen till katterna var inte på samma nivå som ryttarens till hästens, men en intersubjektiv koppling mellan människa och katt blir tydlig i de tillfälliga och vardagliga förnimmelserna man blir varse, särskilt när de är borta. Jag hör fortfarande deras olika jamanden – hälsningsfraser, begäran för mat eller utsläpp/insläpp, jamet som uttryckte förolämpning och ljuden som skvallrade om spänning och nyfikenhet. Deras mullrande spinn när de låg bredvid mig i tv-soffan och krävde sitt gos. Dýris fluffiga päls när han kröp under täcket, la sig längs hela min sida med min arm längs sin mage och handen runt halsen för optimal närhet. Púkis hårda trampande på min mage innan han hittade sin plats mellan mina ben och hans lilla snark när han sov. Dýri brukade också straffa oss sina ägare när han kände sig förfördelad, han hoppade då fram och slog oss på knäna, ett uttryckligt krav på respekt för hans vilja och subjektivitet, en respekt som låg grund för vår vänskap där straffet gjorde gränsen begriplig för oss, hans korkade människor.

Jag söker fortfarande efter skuggor i fönstret bredvid ytterdörren när jag går förbi den, jag kikar mot kökshörnet där Púkis matskål låg för att se om den behöver fyllas. Jag saknar hans rop på mig när han tyckte det var läggdags eller krävde en paus från arbetet för kvalitetstid på soffan. Hans sista dag är ett sår i minnet. Yngsta dotterns vrålande sorg för att hennes bästa vän skulle dö, äldre dotterns omtänksamma bäddade av honom i sin säng. Kattens rädsla när vi anlände för sista besöket till veterinären när han satt i min famn medan vi väntade på sprutan; han sökte sig till trygghet som visade sig förrädisk.

Den tomma kattburen var tung på hemvägen.

För många år sedan stod en farfar jag en gång kände med den ena av mina kattungar i famnen, klappade den och myste och viskade: ”man ska aldrig skaffa ett djur, sorgen blir så stor när de dör”. Det han inte hade förstått var att livet med djur inte kokas ned till den sista sorgliga stunden utan utgör en annorlunda tillvaro med helt egna kvaliteter. Sorgen över förlorad vän är trots allt grundad i en mängd av minnen, tusentals timmar av närvaro och värme och trots sorgen hade vi väl inte velat vara utan dem.

Och nu har vår lilla familj vant sig vid det nya tillståndet: ett liv utan katt. Men deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.

Vi har ett kattformat hål i familjen, men deras skålar är fyllda med vatten på favoritplatsen i trädgården så deras förbipasserande artfränder kan ta en klunk till deras ära.

The post Kattliv first appeared on Opulens.

GENOMLIDA. Hannah Ekwall drabbades av bröstcancer och avled februari i fjol, 39 år gammal. Kvar i livet lämnade hon sin dotter, styvdotter och maken Patrick Ekwall som i en ny dokumentär berättar om “livet efter dig”.

Sportjournalisten Patrick Ekwall säger att han är allergisk mot ordet “sorg”.

–“Leva i sorg” heter det. Det ger mig en bild av en människa klädd i svart som sitter och tittar in i en vägg med persiennerna neddragna. Jag brukar istället betona ordet “leva” i leva i sorg – för vi måste leva, säger han.

I dokumentären “Livet efter dig” beskriver han Hannah som levnadsglad och världens snällaste människa. Och “sjukt snygg”. När paret träffades hade Patrick Ekwall redan dottern Wilma från en tidigare relation och några år senare kom parets gemensamma barn, Tindra.

Rio Ferdinand

I slutet av 2019 lade Hannah Ekwall märke till en knöl i bröstet som visade sig vara cancer. Hon fick cellgiftsbehandling och verkade bli bättre men beskedet efter en ny röntgen under 2020 var att hon inte skulle överleva. Den 13 februari 2021 somnade hon in.

–Hannah dog så otroligt plötsligt, det gick bara på några dagar från det att hon stod här i köket till att hon inte fanns längre så vi hann aldrig riktigt prata om det som skulle hända.

När Hannah gått bort sökte Patrick Ekwall aktivt efter hjälp på olika sätt. Under den tiden hittade han en dokumentär om den brittiska fotbollsspelaren Rio Ferdinand.

Dokumentärens innehåll har flera likheter med den situation Patrick Ekwall hamnat i. Ferdinand miste sin 34-åriga fru, och mamman till parets tre barn, i samma cancerform som Hannah Ekwall hade.

–Jag fick så mycket svar på mina frågor, så mycket vägledning både känslomässigt och praktiskt. Då kände jag att det där skulle jag också vilja göra för att hjälpa andra, berättar han.

“Livet efter dig”

Inspelningen av dokumentären började tre månader efter Hannahs död. I filmen får man följa familjens sorgeprocess under det första året. När TT besöker Patrick Ekwall i hans hem i Bromma inför premiären pratar han ibland om Hannah som att hon fortfarande lever.

–Hon tycker att det är viktigt (att hjälpa andra) och då känns det väldigt mycket lättare att göra det (intervjuerna), säger han.

TT: Hur är livet efter Hannah?

–Känslomässigt är det svårt eftersom att vi har ett barn ihop och hon är 8 år. Då hamnar man i situationer där saknaden blir så pass stor för både henne och mig att man inte mår bra, det går upp och ner väldigt mycket.

Ekwall berättar att det är mycket som är annorlunda och att det krävts en hel del anpassning för att få vardagen att gå ihop.

–Det är tusen småsaker, praktiska saker, säger han.

“Jag kommer inte att låta henne se den”

Dottern Tindra medverkar i dokumentären men intervjuas inte som sin pappa eller systern Wilma. Däremot har hon varit medveten om varför de filmar, berättar Patrick Ekwall.

–Vi har pratat om att det är för mamma och det har hon tyckt låtit bra. Jag tror inte att jag kommer att låta henne se den förrän senare. Det är lite för mycket i den som hon kommer att ha svårt att förstå.

Det finns också flera saker i dokumentären som inte är med, bland annat sånt som handlar om Tindras mående, säger Ekwall.

–Det är mycket jag har sagt nej till. Jag har verkligen försökt värna om hennes integritet – även i boken har jag varit väldigt försiktig, säger han.

Bokskrivande terapi

Samtidigt som dokumentären har premiär bearbetar sportjournalisten nämligen manuset till en bok på samma tema. Planen är att den ska ges ut i september i år.

–Bokskrivandet har också blivit som något slags terapi även om man ibland känner att det är jobbigt. Inspelningarna kändes bara bra, det känns bra att prata om det. Vi måste vara mindre rädda för att prata om döden och cancer, säger han.

TT: Känns det som att det är tabubelagt?

–Jag vet inte om det är tabubelagt men jag vet att det är känsligt. Och jobbigt och slitsamt men jag har också lärt mig att det hjälper. Det hjälper mig och det hjälper andra, säger Ekwall.

Amanda Alvarsson/TT

The post Patrick Ekwall i dokumentär om hustruns död first appeared on Opulens.

SERIESAMLING. Nina Hemmingsson har döpt sitt samlingsalbum efter sitt livstillstånd – “Evig inre kris”.

Nu firar serietecknaren två decennium med sin namnlösa figur, känd för sina dräpande repliker.

Det började för 20 år sedan. Nina Hemmingsson hade precis studerat klart vid konstakademien i Trondheim, och flyttade hem till sin far i Sverige tillsammans med sin nyfödda bebis.

Sofia Sundström/TT

The post “Ångest och ilska funkar utmärkt att skapa i” first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. När Katarina Frostenson återvänder till lyriken handlar en av dikterna om Kristina Lugn. I dikten “Världen av i går” skriver Frostenson om vänskapen mellan de båda som prövas hårt under Svenska Akademiens djupa kris.

Dikten utgår från “den stora runda kaffekoppen”, en gåva från Lugn till Frostenson som också refererar till Lugn-typiska titlar som “Titta en älg!” och “Hej då, ha det så bra!”. I texten berör Frostenson känslan av svek och sorg men också kärlek.

“A. Andra tankar” heter Frostensons färska diktsamling, hennes första sedan den kritikerrosade “Sju grenar” (2018) som kom mitt under Akademiens stora kris.

Därefter gav hon ut prosa och enligt förlagets beskrivning tar den nya diktsamlingen vid där hennes två prosaböcker “K – berättelsen” och “F – en färd” slutade.

Katarina Frostenson själv ser det som att “berättelsen om en makalös tid fortsätter i en ny lyrisk ton”. I förlagets pressmeddelande säger hon också att hon i “A. Andra tankar” betraktar “en häxjakt, begrundar lagen, våldet och besjunger livet som i förödelsen öppnar sig för lätthet och ljus.”

Katarina Frostenson och Kristina Lugn, båda poeter och dramatiker, satt tillsammans i Svenska Akademien fram till dess att Frostenson slutade 2019. Kristina Lugn avled året efter.

TT NYHETSBYRÅN

The post Katarina Frostenson diktar om Kristina Lugn first appeared on Opulens.

VINNARE. “Du vet att du ständigt är bevakad. Det är ju alla som har förlorat någon – fast så heter det inte längre. Det var Mattias som lärde dig att man sade så förr. Nu säger man att någon går vidare i livet.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Patrik Centerwalls De sörjandes sällskap.

Du knyter handen om papperslappen. Den blir snabbt en skrynklig liten boll. Nu minns du vad som står på den. En adress, två strofer från en dikt, skrivet med spretig handstil med mörkblått bläck på ljusblått papper. Du kommer ihåg det nu, och dessutom: runt hörnet hittar du adressen. Du har redan gått förbi en gång. Du kan inte gå förbi fler gånger. Du måste gå dit eller gå hem.

Men hem kan du inte gå. Inte än. Inte nu. Inte när du till sist har kommit så här långt. Du lyfter den ena foten, sedan den andra. Du börjar gå. Du vänder dig om en gång till. En sista gång. Vad du kan se är du ensam på gatan, men den är å andra sidan mörk, och de glest utspridda gatlyktorna erbjuder inte mycket ljus. Någon skulle kunna gömma sig i skuggan. Någon skulle kunna följa efter dig. Men varför skulle de göra det? Du har uppträtt som det har förväntats. Du har gjort det du skulle. Det finns ingen anledning att misstänka något.

Du går runt hörnet. Passerar en soptunna. Handen släpper ner den hoprullade papperslappen. Du borde kanske rivit sönder den också? Men nu är det för sent. Nu är den borta.

Du fortsätter till ditt mål.

En oansenlig dörr på en bakgata. En liten gränd. En ensam gatlykta på den motsatta trottoaren lyser upp två stora soptunnor. Du är inte långt från de stora gatorna, med all trafik, med alla människor och alla nöjen. Men här är det som en annan värld. En värld du tillfälligt ska försvinna in i. Du tvekar inte längre. Du knackar på.

Dörren öppnas nästan genast. Du blir förvånad, hoppar lite åt sidan för att inte få den i ansiktet. En kvinna i förkläde tar emot dig, vinkar in dig och dörren stängs.

Du står i ett litet kapprum med flera öppningar. Genom en av dem kan du skymta ett diskrum. Så klart. Det här måste vara baksidan på en av de stora restaurangerna. Där människor roar sig. Där människor bara tänker på nuet och njuter av livet.

Kvinnan ler.

”Det är vackrast när det skymmer”, säger hon.

Du tvekar. Var det inte vad du skulle säga? Nej, så klart inte.

”All den kärlek jorden rymmer”, svarar du.

Hennes leende blir större.

”Kom med här”, säger hon och leder dig varligt i armen.

Ni går ut genom en av dörrarna. Inte till diskrummet, utan till en trappa som leder till källaren.

”Andra dörren på din vänstra sida”, säger hon. ”Ta hand om dig.”

Du tvekar.

”Ska du inte följa med?”

Hon skakar på huvudet.

”Min plats är här uppe. Men det är redan flera andra där.”

Du förstår. Du går ner. Du stannar utanför den andra dörren till vänster. Behöver du knacka eller är det bara att gå in? Det borde du ha frågat. Du beslutar dig för att göra både och. Du knackar, sedan öppnar du dörren och går in i ett rum där du äntligen kan ta av dig masken du har burit i så många veckor.

Kanske tjugo stolar är uppställda i rummet. Fyra rader. Det sitter folk på ungefär hälften. Längst fram ett bord med en bukett vita blommor, två ljus. Ett foto. Vid bordet står en kvinna.

En äldre man tar emot dig. Hans skägg är nästan helt grått och han har på sig en svart kavaj. Han presenterar sig som Mattias.

”Välkommen”, säger han. ”Är du snäll och sätter dig?”

Du förstår precis. Folk nickar, ler. Några viskar välkommen. Mannen du sätter dig bredvid lägger sin hand på din axel. Men bara för ett kort ögonblick.

Mattias ställer sig vid kvinnan. Hon har slagit ner blicken och först nu förstår du att hon gråter. Även om du vet var du är och varför du är här blir du förvånad.

Du har aldrig sett någon som får gråta. Som får låta tårarna rinna utan att bli hindrad eller tillsagd att gaska upp sig, att skärpa sig. Du tänker, närmast undermedvetet, att Mattias ska säga till henne att nu får det räcka, men i stället lägger han en arm om henne. Håller om henne och låter henne gråta mot hans axel.

Du förvånar dig själv. Men det känns så naturligt att röra vid någon. Att dela på känslorna.

Det går flera minuter. Du ser dig omkring och flera andra gråter också. Mannen som du har satt dig intill frågar om han får hålla din hand.

”Självklart”, säger du.

Du förvånar dig själv. Men det känns så naturligt att röra vid någon. Att dela på känslorna. För även om du också är rädd för att gråta så börjar snart tårarna rinna ner för dina kinder. Du torkar bort dem med baksidan av handen.

”För mig var det också konstigt första gången”, säger den okände mannen vars hand du håller. ”Men man vänjer sig.”

Han talar lågt, men viskar inte.

”Hur många gånger har du varit här?” frågar du.

”Det här är fjärde gången.”

Så sätter sig kvinnan ner. Mattias tar ner fotografiet, stoppar det i ett kuvert och lägger undan det i en låda. Sedan tar han upp en lista, vinkar åt sig en man på tredje raden och ställer upp ett nytt fotografi. Det är på en ung pojke.

Han som går fram ser sliten ut. Som om han inte har sovit på flera dagar. Kanske veckor. Han tittar på fotografiet. Rör vid det.

”Min pojke”, säger han. ”Det har knappt gått en månad. Som jag saknar honom. Hans skratt, hans busiga upptåg. Jag saknar när han spelade musik för högt och inte plockade undan efter sig i köket. Jag saknar …”

Men där spricker hans röst.

Mattias viskar något till honom. Han nickar. Sedan tar Mattias upp en liten bok. Han läser en kort historia om en pojke som leker på en äng och vinkar till en ängel.

Två personer till går fram innan det är slut. En pratar längre och Mattias läser en dikt. En annan klarar inte av att säga något alls, utan gråter bara mot Mattias axel.

När det är färdigt kommer kvinnan som släppte in mig ner med en korg med smörgåsar och en termos med kaffe.

Mattias hälsar på dig igen.

”Ingela nämnde att du kanske skulle komma”, säger han. ”Jag är glad att du bestämde dig för att göra det.”

”Jag tvekade länge”, säger du.

Han nickar instämmande.

”Många gör det.”

Du får hälsa på några till av deltagarna. Kommer inte ihåg alla namn. Han som satt bredvid dig heter Sten och går så snart han har druckit upp sitt kaffe. Du dröjer dig kvar. Vill gå, men vill också stanna.

Mattias kommer fram till dig igen.

”Vill du berätta nästa gång?” frågar han. ”Eller vill du vänta?”

”Nästa gång går bra.”

”Har du något foto?”

Du nickar. Plockar upp kuvertet som du har haft i innerfickan.

”Det är mitt sista fotografi av …”

”Så är det för oss alla”, säger Mattias. ”De flesta av oss lyckas gömma undan ett fotografi, och jag vet av erfarenhet att det är säkrare här. Agenterna gör ofta återbesök under det första året. Hit kommer de inte.”

”Det vet du inte.”

”Vi har hållit oss gömda och hemliga under lång tid. Det är ingen som skulle avslöja oss. Ditt foto, ditt minne, är säkert här.”

Du ger Mattias din bild och han välkomnar dig till de sörjandes sällskap. Du tänker inte berätta för honom att det egentligen inte är den sista bilden du har kvar.

Du har en till, men den tänker du inte lämna ifrån dig. Ett hopvikt foto i din plånbok. Ett foto på den person du saknar mest i världen, den person som samhället inte vill att du ska minnas eller sörja.

Allt hände i stort sett på en och samma gång. Du var inte längre välkommen till sjukhuset – när det stod klart att det rörde sig om dagar nekades du tillträde.

”Se det här som en ny möjlighet, en ny öppning”, sade läkaren samtidigt som hon gav dig en broschyr om hur du förväntades uppträda och vad du skulle göra.

Du ville gå in en sista gång och ta farväl, men det var inte möjligt.

”Det är inte så vi gör längre”, sade läkaren. ”Samhället är mycket bättre nu. När vi har bannlyst sorg och saknad. Vi är gladare. Alla är gladare. Seså, får jag se ett leende.”

Du vägrade le, men då tog läkaren dig i armen. Hårt, och klämde till.

”Le”, viskade hon. ”Det är kameror överallt. Jag vill inte förlora mitt jobb på grund av dig.”

En sköterska kom förbi, hon skulle följa dig ut. Läkaren hade saker att göra.

Du förstod när du kom hem att hon hade ringt ett samtal. Berättat för de berörda myndigheterna vad som behövde göras.

Det tog inte många minuter förrän agenterna var ute på vägen i sina färgglada bilar. Du hade sett dem många gånger. Alla hade sett dem. Färgglada bilar, färgglada kostymer. Glada och gälla färger. Alltid redo att åka hem till en person eller familj som behövde gå vidare. Som behövde släppa taget om det gamla och inte falla ner i sorgens spiral.

Den här gången var de på väg hem till dig.

Sjuksköterskans jobb var att ge dem lite tid och att förbereda dig på ditt nya liv. Hon berättade inte mycket nytt. Du hade redan hört det mesta. Inte bara när ni fick sjukdomsbeskedet, men det var kanske då det först hade gått upp för dig:

Du fick inte sörja. Du fick inte sakna. Du fick inte ta farväl.

Du fick inte minnas, och det var agenternas jobb att försäkra sig om att du inte skulle frestas att göra det.

Samtidigt som du satt ner med sjuksköterskan gick de in i ert hus. Ditt hus nu. De har naturligtvis huvudnyckel.

Men sjuksköterskan hade också hört er prata. Hade hört hur du hade viskat att du aldrig skulle glömma. Det sade hon till dig. Hon satt med ryggen mot övervakningskameran. Hon berättade att du måste glömma, men såg inte förebrående ut. Agenterna hade antagligen vid det här laget plockat fram alla fotoalbum och börjat gå igenom datorn. Alla bilder måste bort. Alla minnen måste bort. Allt det gemensamma behövde rensas ut.

Det var vad agenterna gjorde när du pratade med sköterskan.

Men när du till sist fick gå lutade sig sköterskan mot dig väldigt snabbt.

”Det finns de som vill minnas”, viskade hon, tog din hand och tryckte en lapp i den.

Du skulle senare se att det var en handskriven lapp. Med en adress och ett par strofer ur en dikt. Du bad din bil att köra dig hem långsamt. Du gömde lappen i fodret på dina handskar. Det såg inte kameran i bilen och det märkte inte heller agenten som mötte dig när du kom hem. Du fick en ny broschyr och ett presentkort på en fin restaurang. Du ska ju fira ditt nya liv.

Du behövde inte se dig omkring i huset, för du visste att de hade tagit allt. Men på natten gick du ut och kontrollerade – de hade inte hittat bilderna som du hade gömt i en plastmapp och grävt ner bakom komposten.

Det var det enda du hade kvar. Det var dina enda minnen.

Du vet att du ständigt är bevakad. Det är ju alla som har förlorat någon – fast så heter det inte längre. Det var Mattias som lärde dig att man sade så förr. Nu säger man att någon går vidare i livet. Till nya saker att glädjas åt.

Du tillåts nästan aldrig vara ensam. Det är alltid någon som är med dig, som sätter sig bredvid dig i lunchrummet på jobbet, alltid någon som föreslår aktiviteter, som ska se till att du har roligt, att du trivs. Som vill att du ska följa med till nöjesfältet, eller gå på den nya musikalfilmen. Eller kanske gå ut och dansa, för är det inte dags att du träffar någon?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Du håller god min. Du vill inte att någon ska misstänka något och dessutom är det varje medborgares plikt att tänka på sin nästa så att denne inte faller i fällan och börjar minnas. Börjar sörja. Alla ska ju vara glada, då mår vi bättre. Du har gjort likadant när vänner och kollegor har förlorat anhöriga. Då förstod du bara inte hur hemskt det känns. Hur hårt det är att le när man vill gråta.

För du vet ju att det inte bara är du som känner så här. Vissa kanske har lättare för att gå vidare, men det måste finnas hur många hemliga ställen att sörja och minnas på som helst.

Annars skulle inte staten frukta dem så mycket och utmåla dem som terrorister. Terrorister som vill förstöra den lyckliga världen som har upprättats.

Därför har staten också avlönade informatörer. De flesta människor vill bara väl, de flesta gör bara vad som förväntas av dem. Men några är statens ögon och öron. Med uppgift att rapportera varje liten avvikelse.

Är det din närmaste granne? Han som kommer över minst en gång i veckan och har med sig hemlagad mat och en film som ni ska se? Eller är det din kusin? Hon ringer dig ofta, hon vill boka in en resa och ta med dig på en massa kvällskurser. Eller är det Stina på arkivet? Som aldrig lämnar dig i fred i lunchrummet. Som en gång utbrast att hon trodde att du var på väg att gråta och att vi verkligen inte kunde ha det så?

Du vet inte. Hela poängen är ju trots allt att du inte ska veta, så du måste vara försiktig. Du måste bita ihop hela tiden och se till att alltid ha en bra anledning till att du är ute själv när du ska till de sörjandes sällskap.

Det betyder en hel del lögner. Lögner och bortförklaringar. Du får säga till någon att du ska på en dejt, till någon annan att du ska se en film, till en tredje att du ska träffa en fjärde. Hela tiden är du rädd för att glömma bort vad du har sagt till vem eller att någon ska komma med för många frågor.

”Hur var din dejt? Var sågs ni? Jaså där, jag har hört att deras kycklinggryta är fantastisk. Jaså, tog du inte den. Vad tog du då? Vad tog din dejt? Ska ni ses igen?”

”Var filmen bra? Jag såg den förra veckan. Vad tyckte du om huvudrollsinnehavaren? Jaså? Nej, jag tycker mest att det är ett snyggt ansikte.”

”Så du var hemma hos Peter. Jag trodde att han var bortrest. Jaja.”

Ständigt en ström av frågor, och du måste svara. Var det så här innan? Ja, så var det. Men då var det en naturlig del av livet. För det har alltid varit så att alla vill prata hela tiden, alla vill kontrollera andra, försäkra sig om att de mår bra. Det är ju varje medborgares plikt. Men det var ju inget konstigt innan, när du mådde bra och när du inte behövde hitta på vad du hade gjort.

Det är inte lika lätt nu. När du måste dölja dina känslor. När du ljuger om var du har varit. När du vet att om du säger något som verkar misstänksamt så kommer en anmälan att skickas till agenterna på myndigheten för folkhälsa.

Deras broschyrer ligger öppet i lunchrummet. De finns överallt. Det är så de påminner oss om att de finns. Att de håller ögonen på oss för att vara säkra på att alla är glada och lyckliga. Att ingen fastnar i negativa tankar och försöker dra med sig andra. Du har bläddrat i broschyrerna många gånger. Du tyckte inte om dem förr, och du tycker ännu mindre om dem nu. De finns flera stycken. Glättiga färger och glättiga bilder.

Så botade vi landet från depressioner, heter en. I den kan du läsa att depressioner var en smittsam tumör på samhällskroppen. Nu har vi lärt oss att upptäcka tecknen tidigt och stoppar det. Med nöjen och med mediciner. Och om det inte går att bota så måste objektet ”plockas bort” för att inte skada allmänheten.

Den farliga sorgen, heter en annan. Ovanligt brutal titel. Du har säkert fått fem egna exemplar de senaste veckorna. Först vägrade du läsa den, men nu har du gjort det. Nu vet du allt om att sorg hindrar produktion, skapar konflikter och på det stora hela gör samhället farligare. Det finns det statistik på.

Sedan finns det den värsta. Värvningsbroschyren. Den där det står hur lätt det är att tjäna extra pengar genom att jobba för myndigheten för folkhälsa. Den som skriver upp sig får bättre pension, ungefär en månadslön extra per år och en hel årslön om de avslöjar någon som hotar samhället med depression eller som bär på sorg eller vägrar släppa taget.

En gång gick Lennart på bokföringen förbi när du bläddrade i broschyren.

”Du borde anmäla dig”, sade han.

”Varför tycker du det?” frågade du.

”För att du är i en position där du är perfekt för det där.”

”Är jag?”

”Ja, du har ju precis gått vidare till en ny fas i livet. Då händer det att andra som är i en liknande situation vill anförtro sig. Fatta vilka lättförtjänta pengar!”

Han verkligen strålade av lycka när han sade det där.

Det är antagligen ofrånkomligt att du blir oförsiktig. I början kunde du välja att inte gå till sällskapet vid minsta misstanke, minsta känsla av att något var på tok. Du kunde inte tänka dig vilken katastrof det skulle vara om adressen avslöjades.

Inget var viktigare än att de sörjandes sällskap skulle få sörja i fred.

Till sist var det någon som började misstänka dig. Misstänkte att du inte levde som man bör. Någon lyfte en telefon och berättade för agenterna.

Men det gick så bra. Ingen kom på dig. Du blev van. Du började också lämna spår efter dig. Även om du inte förstod det själv. Du blev sämre och sämre på att hålla ordning på dina lögner.

Till sist var det någon som började misstänka dig. Misstänkte att du inte levde som man bör. Någon lyfte en telefon och berättade för agenterna. De behövde kontrollera dig.

Kanske var det Lennart på bokföringen. Kanske var det Stina på arkivet. Eller din granne, eller din kusin, eller någon av kassörerna i snabbköpet. Det kunde vara vem som helst, och det spelade ju egentligen ingen roll.

Information hade förmedlats, belöningen skulle betalas ut. Trettiotre silvermynt, var det en årslön en gång i tiden? Nu tror du det.

De tar dig inte när du är på väg till de sörjandes sällskap. De tar dig när du har handlat. Du packar in två kassar med mat i bakluckan när någon klappar dig på axeln. Du vänder dig om. Där står de. Två agenter. I de gräsliga kostymerna. Skrikande pastellfärger. Glatt ska det vara.

”Ursäkta”, säger en av agenterna, ”men vi har anledning att tro att du inte fullt ut har accepterat din nya situation i livet.”

”Vad pratar ni om?” säger du och hoppas att du låter både oberörd och förvånad.

”Att du, för att prata klarspråk, saknar någon och fortfarande sörjer denna”, säger den andre agenten.

”Struntprat”, säger du. Du tvivlar på att det låter övertygande.

”Det är naturligtvis vad vi hoppas på, att det bara är rykten”, säger den förste agenten och plockar fram en liten anteckningsbok.

Han bläddrar fram till en sida i mitten.

”Så därför kanske du kan hjälpa oss att fylla i några luckor … Nu ska vi se. Den trettonde förra månaden skulle du ha gått på bio, men vad vi kan se finns det inga biobiljetter registrerade på dig.”

”Jag hade fått fribiljetter.”

”Av vem då?”

”En kund. Som vilken god medborgare som helst ville han försäkra sig om att jag hade det bra och kunde roa mig.”

”Jag förstår, men vi har också en liknande notering från den tjugoförsta.”

”Då ändrade jag mig och stannade hemma. Såg på tv.”

”Men du ska ha diskuterat filmen med dina kollegor.”

”Jo, jag såg den lite senare.”

Du tror, du hoppas, att agenterna ska vara nöjda med dina svar. Men långt inom dig vet du att de bara börjar värma upp.

”Sedan ska du ha varit på en dejt den sjuttonde”, fortsätter agenten. ”Men vi har inga uppgifter om med vem eller vart ni gick.”

”Nähä, men det behöver väl inte betyda …”

”Du skulle ha besökt en utställning den andre den här månaden. Och vi har ytterligare minst två uteblivna biobesök. Tillsammans med mycket annat. Kan du verkligen förklara allt det här?”

Agenten viftar med anteckningsblocket.

”Öh … Ja. Självklart kan jag göra det”, säger du.

”Det tror jag säkert, men vi har en helt annan förklaring”, säger den andre agenten. ”En förklaring utan lögner. Du har inte gjort något av det här. Du har i stället besökt någon av terrorgrupperna som vill förstöra vårt lyckliga samhälle.”

Instinktivt backar du, men med ryggen mot bilen kommer du ingenstans. Du känner hur snabbt hjärtat slår, hur tankarna rusar. Du andas in luften på parkeringen. Den är klar, den är ren. Den här sortens platser var visst stenöknar en gång i tiden. Nu är de lummiga parker, och bilarna spyr inte ut avgaser som de gjorde förr. På den tiden då alla var olyckliga. På den tiden då sorg tilläts.

Då sorgen var en naturlig del av livet, rättar du dig själv. Samhället försöker övertala er om att den rena luften och avsaknaden av negativa känslor hänger samman, men du är inte så säker på det. Och i den tanken finner du den sista lilla styrkan du behöver för att stå emot. Du kan aldrig vinna mot agenterna, men nu handlar det snarare om hur mycket du ska förlora. Hur mycket andra som behöver få minnas och få sörja ska förlora.

”Ni har inga bevis”, säger du.

”Vi behöver inga bevis”, säger agenten. ”Jag gissar att om vi söker igenom dig, eller din bil eller ditt hem så kommer vi att hitta minst en bild på en person som du har förlorat nyligen, är det inte så?”

När du inte svarar fortsätter agenten.

”Straffet är ganska högt för att ha kvar bilder på en partner. Vissa kanske tycker att det är lite väl högt, men det är priset vi måste betala för ett lyckligt samhälle. Det finns alltid några som tror att de vet bättre. Därför behöver vi statuera exempel. Vi måste få människor att förstå att det inte är värt att försöka.”

”Men vi är beredda att göra en överenskommelse”, säger den andre agenten. ”Ge oss en adress, så ser vi genom fingrarna den här gången.”

”En adress?” säger du. ”Vad menar ni?”

”Du vet mycket väl vad jag menar. Kom igen nu. En liten adress bara. Det är allt vi begär. Så slipper du hela den förnedrande processen. Så slipper du att hamna i straffregistret. Du slipper flera års fängelse och förlorad pension. Är det inte värt det?”

Du tittar på de båda agenterna. Är det här rimligt? Är det här priset för ett lyckligt samhälle? För vad någon annan har bestämt är ett lyckligt samhälle?

”Får jag behålla bilden?” frågar du.

Agenterna skrattar. Det är ett kort, torrt och känslokallt skratt.

”Jaja, du kan väl behålla bilden. Om vi får adressen.”

Du har aldrig hört en tydligare lögn. Det var det sista du behövde. Du stoppar in handen i den dolda fickan du har sytt in i sömmen på din jacka. Du tar fram bilden. Du tittar på den en sista gång. Du viskar farväl och lämnar över den.

”Det finns ingen adress. Det finns inget sällskap”, säger du när agenterna plockar fram handklovarna.

Du gör inget motstånd när de för i väg dig. Du har redan gjort så mycket motstånd en människa orkar göra.

The post Sommarnovellen: De sörjandes sällskap first appeared on Opulens.

VINNARE. “Allt det där har jag fått reda på efter hans död. Innan dess var kontakten minimal, så gott som ingen kontakt på fem år. Det var inte mitt beslut, utan hans.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Viljan av Margareta Mörck.

Viljan

Hettan smärtar under fotsulorna när jag skyndar mot tempelingången. Solen har gjort marken brännhet. För att kyla ner betongen ligger vattenslangar, som slingrande ormar efter marken, utspyende vatten ur öppningarna. Men den sista biten fram till templet finns ingen lindring. Dit når inte vattnet.

Jag följer strömmen av människor genom den breda öppna porten. Andas ut när jag kommer in och känner det svala stengolvet under mina bara fötter.

Pappersskålen fylld med blomblad, som jag köpt av försäljaren vid ståndet, håller jag i vänster hand. Jag granskar de vita blombladen för att se efter att ingen geting, som surrade runt blommorna, följt med in, men ser bara vattendroppar, sammanhållna och rundade som pärlor.

Vidare uppför de breda trapporna och till bordet av blommor där tidigare besökare redan ställt ifrån sig gåvor. Innanför vilar Buddhas tand, åtminstone enligt sägnen. Den går inte att se, men någonstans finns den.

Många människor har samlats, vilande någon minut sittande på knä på golvet. En person med handflatorna hopslagna framför bröstet, böjer pannan mot golvet. Stannar i den positionen en stund. Andra verkar försjunkna i sina egna tankar.

Jag ser mig omkring för att hitta en tom plats att placera min gåva på. Överallt vilar ett tyst allvar. Inget pladder och inga skratt. Kommunikationen sker med låga viskningar eller med ljudlösa gester.

Slår mig ner en stund på golvet på samma sätt som alla andra, sittande på knä. Sluter ögonen och tänker på varför jag är här. Vad jag måste göra. Försöker hitta hans tro.

Jag förlorar mig i tankar som blir alltmer sorgsna, trots att jag lovat mig själv att det inte får bli så. Vaknar upp först när jag får en knuff på axeln av en kvinna som reser sig från golvet. Hon ler mot mig och antagligen säger hon förlåt på singalesiska. Jag nickar.

Planen var att jag skulle öva in några användbara fraser innan resan hit, men det tog emot. Jag förmådde inte göra det, ville inte in i deras värld, deras gemensamma värld dit jag inte hör. Väl här ångrar jag mig, tycker att jag borde stå över sådana barnsligheter.

Jag är klar med besöket, men den lindring och den rening jag trodde det skulle ge, når mig inte. Känner tröttheten komma över mig, när jag hämtar ut mina skor, men vet att det beror på vad jag har framför mig, inte vad jag nyss upplevt.

Det är varmt, denna förbannade värme tar kål på mig! Hur orkar alla människor? Jag blir stående utanför på gatan, på den obefintliga trottoaren, bland brummande och tutande bilar, små tuk-­tuks, motorcyklister.

Detta land som jag hatat eftersom det är hans land. Och hennes, framför allt hennes. Vi hann aldrig reda ut någonting, tänker jag där jag promenerar tillbaka till hotellet i den stinkande bullrande trafiken. Han var en sådan man som vände blad och aldrig tittade bakåt.

Allt man ber om kan man få bara man är västerlänning och har pengar i detta land.

Går på vingliga, matta ben uppför stentrappan. Innanför dörren andas jag äntligen ut. De luftkonditionerade svala lokalerna får mina nerver att lugna ner sig och min kropp att stabiliseras. Tack gode gud att jag inte tog något billigt hotell med bara en svepande fläkt surrande i taket!

När jag fått nyckeln från receptionisten och är på väg till hissen ångrar jag mig.

Vänder tvärt.

”Finns det någonstans som jag kan få en kopp te”, frågar jag på engelska.

Får det vanliga ”Yes ma’am”. Allt man ber om kan man få bara man är västerlänning och har pengar i detta land.

Teet serveras från en liten vit tekanna i en stor likaledes vit kopp på fat, tillsammans med mjölk och socker bredvid. Ännu en rest från kolonialtiden, utöver vänstertrafiken.

Jag har sjunkit ner i en pösig röd fåtölj i foajén. Kan äntligen tänka klart när inte värmen trycker på.

Efter lunch måste jag åka ut till Chamali. Jag viskar nästan namnet för mig själv. Vill egentligen inte uttala hennes namn. Har alltid kallat Chamali för henne. Men jag måste sluta med det. Det finns ingen man att strida om längre. Om jag nu någonsin har gjort det. Kanske, i alla fall i mitt inre.

Till deras hus och deras liv. Jag är tacksam för att det inte blev några barn. Att han valde en äldre kvinna, om än tio år yngre än han själv, som redan var förbi barnafödandet. Chamali har en son från ett tidigare förhållande.

Allt det där har jag fått reda på efter hans död. Innan dess var kontakten minimal, så gott som ingen kontakt på fem år. Det var inte mitt beslut, utan hans.

Jag dricker det svarta teet och tänker ut vad jag ska säga till henne. Till Chamali, menar jag, men jag har trots tystheten, svalheten, de dämpade stegen på de breda vävda mattorna svårt att koncentrera mig. Hittar inte orden. Teet är slut. Kannan, den lilla vita, är tom, och jag reser mig upp för att hitta någon som jag kan betala för teet. Ingen syns till någonstans. Kanske ingår det i rumspriset?

Jag bestämmer mig för att strunta i notan och går mot hissarna. Trycker på femman och den stålklädda hissen tar mig snabbt uppåt. Tittar mig i spegeln och ser svetten blänka på pannan, rödlätta varma kinder, stripigt fuktigt brunfärgat hår, trötta blåblaskiga ögon. Borta är de glittrande havsblå ögonen han sa sig älska.

Hissen stannar med en mjuk inbromsning.

Nej, det här går inte. Bort med all bitterhet.

Men det svider när jag tänker på all tid vi skulle ha haft tillsammans efter pensionen.

Alla resor, all kultur, alla våra vänner som vi skulle ha umgåtts med.

Allt är för sent nu.

Jag sätter på luftkonditioneringen när jag kommit in i rummet, sparkar av mig sandalerna och lägger mig ner på sängen. En halvtimmes sömn sedan måste jag iväg.

När jag vaknar upp förstår jag först inte var jag är. Det är lukten, ljuset som faller in genom de genomskinliga vita gardinerna av konstmaterial som för mig tillbaka till nuet. Beslutsamt går jag in i badrummet, drar den skrynkliga klänningen över huvudet, tar av mig trosorna och kliver in i duschen. Vattnet tar tid på sig att bli varmt. Jag låter kylan rinna över mina vita fötter och ben. De passar inte in i det här landet av bruna kroppar i olika nyanser. Verkar svullna och trötta.

Hur såg han ut på slutet? Var han solbränd bara på armarna som i Sverige? Vi skrattade åt oss själva, åt våra kroppar, att vi var så lika. Att vi inte tålde solen.

Vad var det som gick snett? När började vi nonchalera varandra? Sluta tycka att den andre var intressant.

Jag stänger av duschen och torkar mig med en vit mjuk handduk. Smörjer in mig med solkräm. Bäst att vara förberedd. Så snart jag sätter näsan utanför hotellet är den obarmhärtiga solen där. Jag kommer att bli uppbränd om jag inte skyddar mig.

När jag tar jag hissen ner igen står Chamalis chaufför redan i receptionen, följer mig med blicken när jag går fram till honom. Han är klädd i uniform, en mörk beige ton. Säger mitt namn med ett uttal som jag känner igen bara av det faktum att det måste vara mig han menar.

”Chamali?” frågar jag.

”Yes. Du följer med mig till henne.”

Till min lättnad pratar han engelska och frågar mig om resan gått bra, vad jag tycker om landet. Jag besvarar hans frågor så artigt jag kan. Säger inte sanningen att jag ångrar att jag åkt hit, att den långa flygresan till Dubai var vidrig, att jag fick vänta där i fyra timmar, att det är för varmt överallt och att jag inte tycker om Sri Lanka.

Det är personbilar, bussar, tuk-­tuks, motorcyklar, mopeder överallt, men att sitta i en luftkonditionerad bil gör ändå köerna uthärdliga. Jag lutar mig tillbaka i baksätet, tittar ut genom fönstret, vet att vi rör oss söderut från Kandys centrum. Ruffiga hus, här och där uppblandat med moderna glasfasader, glider sakta förbi. Jag hinner studera omgivningen och människorna.

Många kvinnor har saris på sig. Vackra tyger som faller vackert runt kroppen. Midjan är bar, oavsett storlek och ett tygsjok är svept över axeln som en sjal. Är det så hon går klädd, Chamali?

Jag ser ner på det rosablommiga klänningstyget som slutar precis ovanför knäna. Klänningen har korvat sig, visar upp allt för mycket hud. Det är en nyköpt klänning, typisk svensk sommarklänning i ett lätt material. Den kändes rätt när jag köpte den men ingen har en sådan i det här landet.

Försiktigt lättar jag på baken och drar ner klänningen över låren.

Trafiken flyter på bättre. Vi åker över en flod, grönt vatten syns långt därnere. Grönskan är frodig och stark och finns överallt. Klimatet gör väl att allt trivs här. Varmt som i ett växthus.

Bilen svänger in på en gropig grusväg där vägarbeten verkar pågå. Det står en gul grävmaskin vid sidan av vägen, ingen förare i närheten. Några män med hjälm på huvudena står och hänger runt ett vattenfyllt dike.

Vägen är smal, det måste vara omöjligt att möta en bil. Jag känner nervositeten komma över mig för jag inser att vi snart har nått målet. Kramar krampaktigt mina händer, stryker bort svetten som trots svalheten i fordonet sipprar ur mig överallt.

Vi är framme.

Chauffören har stannat utanför en stor villa i flera våningar, med balkonger och altaner på varje våning. På den nedersta står blommor i lerkrukor. Flamingo. Visst är det den blomman? Röda tungor sticker ut ur varje växt. Höga palmer finns i trädgården, med palmblad svängande i den obefintliga vinden.

Högt upp i ett annat träd ser jag gröna bananer tätt sammanpackade i en klase.

Chauffören öppnar och kliver ur. Han pratar med någon. En ljus röst blandas med hans mörkare.

Jag inser att jag borde stiga ur men jag sitter som fastfrusen på sätet. Kan inte förmå mig till att agera. Hjärtat bankar och jag måste få mer tid.

En skugga faller över mig bakifrån. Den flyter vidare och finns nu på min högra sida. Jag tittar ner i golvet. Det ligger tidningar där, antagligen för att man inte ska smutsa ner mattan.

Handtaget trycks ner, dörren öppnas och där står en kvinna. Hon lutar sig över mig, framåtböjd i motljuset kan jag inte se hennes ansikte.

”Kom”, säger hon på engelska.

Det låter avspänt och välkomnande och det gör mig ännu mer svettig.

Jag måste. Med handväskan i ena handen kravlar jag mig ut.

Hettan slår emot mig som ett knytnävsslag i magen. Jag kippar efter andan.

Bilen är parkerad på en uppfart alldeles bredvid huset. Det är tak över alltsammans, av plast, inte vitt som det brukar vara i Sverige, utan grönt. Färgen gör att ljuset där vi befinner oss också blir dämpat, som i en sagovärld.

Jag står och ser mig omkring en sekund innan jag fäster blicken på henne som står framför mig. En kort, smal kvinna i kjol och blus, allt i mörka färger. Med ett leende räcker hon fram en liten hand som nästan försvinner i min varma.

Hon ställer några frågor om resan, frågar om jag är hungrig, säger att hon förberett lunch för oss.

Fåordigt besvarar jag hennes frågor. Har fullt upp med att studera henne i smyg. Hon är förstås mörk som alla urinvånare i Sri Lanka, har svart långt hår som är uppsatt bak på huvudet och är fruktansvärt liten till växten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag känner mig som en jätte där jag står och tittar ner på hennes vackra ansikte. Trots att jag vet att hon är någonstans runt sextio år kan jag inte riktigt tro det. Färgar hon håret? Det är kolsvart utan minsta stråk av grått. Ligger blankt och tjockt i vågor runt hennes ansikte.

Utan att kunna hejda mig rufsar jag om i mitt eget tunna hårsvall. Känner på den varma hårbotten men tar snabbt ner handen.

Under tiden som vi konverserar går hon före mig in i huset, för mig genom ett långsmalt kök där jag hinner se kastruller och pytsar fulla med mat, innan hon stannar till i en gigantisk matsal där ett runt bord står dukat för två.

Från början föreslog jag att vi skulle träffas på hotellet över en bit mat men hon envisades med att jag skulle komma till deras hem. Hon tyckte att det vore bra för mig att ha varit här innan begravningen eftersom ceremonin ska ske här.

”Slå dig ner så kommer maten”, säger Chamali och drar ut en stol från bordet, visar med handen var jag ska sätta mig. Hon ler igen med vita tänder. Hur kan de vara så vita? Är det hyns mörkhet som gör att tänderna ser ljusare ut eller har alla som bor här bättre tänder än vi svenskar?

Jag sätter mig och förbannar Rolf för att jag måste befinna mig här. Chamali slår sig ner mitt emot mig.

Är det hans pengar som har bekostat huset, det vackra läget, trädgården?

De har hjälp i hushållet ser jag. In från köket kommer nämligen en ung kvinna, också hon i en lång svepande kjol, med två skålar i varsin hand. Barfota. Henne såg jag inte när jag gick igenom köket nyss. Stod hon gömd i någon vrå? Hon nickar åt mig och sätter ner faten på bordet. Det är ris i den ena och något slags gulaktig röra som jag inte kan identifiera i den andra.

Jag har hört att maten är starkt kryddat här i Sri Lanka. Rolf brukade aldrig tycka om när jag lagade mat med chilipeppar i. Hur kunde han trivas här?

Men jag vet egentligen ingenting. Kanske lagar Chamali eller hemhjälpen smaklös mat som passar oss nordbor.

”Det här är curry, ganska starkt, ta lite och smaka först”, säger Chamali och pekar på den gulbruna röran. ”Och det här är ris förstås.” Hon pekar vidare på faten på bordet som har utökats med två ytterligare.

Engelskan hon pratar har en märkbar brytning, låter som den som pratas i Indien. Inte för att jag varit där men jag har förstås sett på filmer och tv-serier.

”Det här är grönsaker i sås, med kokosmjölk”, fortsätter hon. Pekar sedan på en rödaktig röra.

”Det här är linser mest.”

En sked från varje skål hamnar på min tallrik. Chamali gör likadant.

”När vi är ensamma hemma brukar vi äta med höger hand”, säger hon och ler igen med de onormalt vita tänderna. ”Inte med kniv och gaffel.” Kommer på mig med att sitta och gapa och stänger munnen. Har Rolf suttit här, kanske på den plats hon placerat mig på, och grävt med sina stora händer i maten. Skyfflat in tugga efter tugga. Jag kan inte riktigt tro att det är sant.

Min Rolf. Han, som var så noga med att barnen skulle lära sig äta med kniv och gaffel redan som ganska små. Jag ville ge dem en sked men han envisades med att det är bra att de får in rätt teknik från början.

Det är bara det att han inte har varit min Rolf på länge. Fem år har han bott här och nu är han död.

Hon ser hemtam ut i miljön. Det andas välstånd med klinkers överallt, möbler i ett mörkt träslag. En trappa leder upp till övervåningen och en ner. Balkongdörren står öppen precis där vi sitter. Jag kan se ut i den gröna växtligheten. Det verkar vara skog bakom huset. Fågelläten, som jag inte känner igen, hörs utifrån.

Chamali ser på mig och ler. Räcker ut sin smala arm och rör vid min axel.

”Det är svårt för oss båda”, säger hon.

Jag kan inte hejda den omedelbara impulsen att skaka till på överkroppen så att hon släpper handen på min kropp, som om hon bränt sig. Vill inte ha hennes medömkan, hennes tålamod med mig.

Ingen av oss låtsas om det som nyss skedde. Men något är förändrat i hennes sätt.

Hon ler inte hela tiden längre och tittar en aning skyggt på mig.

Det finns inget testamente, underligt nog. Det var det första jag frågade efter när Chamali skickade ett mejl till mig och berättade att Rolf dött. Han trodde kanske att han var odödlig liksom många av oss. Tills döden slår till snabbt och oberäkneligt.

Som den gjorde i hans fall. Hjärnblödning och han var ensam hemma. Chamali var på sitt jobb och när hon kom hem var det för sent att rädda honom. Inte för att jag vet om det hade gått i det här landet. Men har man pengar antar jag att det alltid finns hjälp.

Allt det där har Chamali berättat om i sitt mejl. Det första någonsin som jag fått av henne. Men inte det sista.

Jag befinner mig här på Sri Lanka av praktiska skäl. Chamali får inte ordna begravningen som hon vill om jag inte undertecknar hennes förslag.

Försiktigt petar jag i mig av maten som jag lagt upp på tallriken. Det smakar gott men starkt, precis som jag förväntat mig. Mellan tuggorna dricker jag av vattnet för att kyla ner hettan som bildas i min mun och på läpparna.

”Tycker du om det?” frågar Chamali.

”Javisst”, säger jag artigt, trots att jag kämpar för att få ner den starka maten. Varför ska allting vara så kryddat här? Är det för att ta bort andra konstiga smaker? Kan det ha varit ett sätt att förr bevara maten bättre i värmen?

Men jag äter snällt upp, är uppfostrad så, och under tiden berättar Chamali om begravningen, som hon förberett den. Frågar om jag vill att något ska vara annorlunda.

”Nej, nej. Du vet bäst hur han ville ha det”, svarar jag.

Efteråt dricker jag en kopp kaffe, hon en kopp te med mjölk och socker i.

”Så dricker vi teet i Sri Lanka”, säger hon. ”Även Rolf tyckte om det.”

Jag vill inte veta hur Rolf ville ha sitt te. Vill inte ha någon information om hans liv den senaste tiden. Det blir för mycket om vi båda, hans kvinnor, ska dela med oss av minnena. Var och ens minnen. Hon får ha sina och jag vill behålla de stunder jag lagrat i min hjärna av Rolfs och mina fyrtio år tillsammans. Vill inte upptäcka att han blivit en främling. Han drack aldrig te i Sverige, bara kaffe.

Jag vill inte veta hur Rolf ville ha sitt te. Vill inte ha någon information om hans liv den senaste tiden.

Det kom som en chock för alla när Rolf sa att han skulle flytta till Sri Lanka. Han hade gått i pension sedan några månader. Jag tänkte jobba ett år till. Först trodde jag att det var något slags reaktion på att inte ha ett arbetsliv. Att inte känna sig behövd. Men nej, han framhärdade att han ville leva med Chamali.

Det tog lång tid för mig att smälta och att berätta det för en oförstående omgivning. Han försvann och det var jag som fick informera alla om hans beslut. Våra syskon och våra gemensamma vänner stod med munnar öppna som fågelholkar allesammans. Det var en skam att tvingas dra samma obegripliga historia flera gånger för att det verkligen skulle gå in. Jag kan förstå hans beslut men jag förlåter honom inte för det han utsatte mig för. Och för det han gjorde mot barnen.

När hon säger orden om hur Rolf ville ha sitt te ser jag i hennes mörka ögon en sorgsen sky dra förbi. Det förvånar mig och gör mig ännu mer uppmärksam. Jag har alltid tänkt mig henne som en lycksökare som ville åt Rolf pengar. Inte för att han var någon speciellt rik man men i Sri Lanka är han säkert det. Priserna är låga, så även lönerna antar jag.

Det återstår bara att underteckna papperet om hur begravningen ska ske. I princip skulle jag kunna åka tillbaka till Sverige ikväll eller i morgon men jag ska stanna tills allt är över. Inte för att jag måste men för att jag borde.

Chamali inser att vi kommit till slutet, reser sig och går in i ett avgränsande rum. Draperiet framför dörröppningen rasslar till när hon går igenom det. Hon kommer tillbaka med en papperslapp i handen. Ställer sig bredvid min stol och lägger ett A4-papper på bordet framför mig.

”You can read this. It is in English.”

Jag stavar mig mödosamt igenom texten som är tättskriven och lång. Begravningen ska vara enkel, helt enligt buddhistisk tradition, förklarade nyss Chamali för mig.

Därför verkar den mångordiga texten vara onödig men kanske vill man försäkra sig om att det inte blir några problem efteråt. Det är ändå en utlänning som ska begravas.

Jag förstår inte alla engelska ord i texten men mitt i läsandet dyker minnet upp. Rolfs pappas död och urnnedsättningen på Gagnefs kyrkogård. Vi pustade ut efteråt, stod sida vid sida, och betraktade graven i höstsolen. Han sa, med ett allvarsamt uttryck i ögonen:

”Du ser väl till att jag hamnar här jag också? Med dig vid min sida” Min nick som svar, när våra ögon möttes.

Jag släpper pennan jag hållit i handen. Skjuter papperet ifrån mig.

Hur kunde jag glömma?

”Nej, det går inte”, säger jag. ”Han ska hem.”

Chamali tittar oförstående på mig där hon sitter på andra sidan matsalsbordet.
”Han ska till Sverige. Det är vad han alltid velat.” En rynka dyker upp i Chamalis släta panna.

”Jag förstår inte. Var vi inte överens om att begravningen skulle ske här? Eller vad menar du? Det här är hans hem.”

Såklart inser jag att jag borde ha protesterat för länge sedan. Redan innan jag reste hit, men just nu är min övertygelse så stark att den inte går att hejda. Något håller på att gå riktigt snett och jag är den som kan förhindra det.

”Jag skriver inte på någonting. Rolf ska med mig hem.”

Chamali ser ut som om hon inte riktigt kan ta in vad som just nu händer. Hon slår ut med händerna och spärrar upp ögonen.

”Men allt är arrangerat. Imorgon sker begravningen. Den går inte att stoppa.”

Jag rycker på axlarna som om det inte bekymrar mig det minsta. Länge sitter vi vid matsalsbordet och diskuterar. Chamali försöker övertyga mig, få mig att inse att detta är vad som måste ske, men jag köper det inte. Jag är envis och vägrar att ge med mig. Jag kan inte svika Rolfs vilja. Alltför sent har jag insett det.

Det är mörkt när chauffören kör mig tillbaka till hotellet. Vi är utmattade både Chamali och jag, men vi är överens. Det har varit en tuff förhandling, en som jag aldrig tidigare varit med om, och aldrig någonsin med en kropp som insats.

Nästa dag sker begravningsceremonin. Vi är närvarande båda två. Står där tillsammans och tar i hand, kysser på kind och tar emot deltagande ord. Våra fasta blickar möts ibland genom rummet, förbi alla andras ögon och det är bara vi som vet.

Det innebär att jag i min resväska har hans aska med mig hem. Åtminstone hälften av hans aska.

The post Sommarnovellen: Viljan first appeared on Opulens.

EN FÖLJESLAGARE. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Oliver Dagnå om Michel Houellebecq som han menar har en närmast profetisk förmåga “att skriva om fenomen innan de kommit på agendan”. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Första gången jag läste ut Elementarpartiklarna var jag tvungen att stänga boken och andas ut. Så stort intryck gjorde den på mig, denna på många sätt sorgliga och samtidigt vackra roman om sex, kloning och mänsklighetens lidande. Boken, som kom ut 1998, var Michel Houellebecqs andra roman och den som etablerade honom internationellt som en av vår tids främsta, och mest kontroversiella, författare.

Elementarpartiklarna handlar om två väldigt olika halvbröder vid namn Bruno och Michel. Bruno är en medelålders ungkarl ständigt på jakt efter sexuell njutning i hippiekollektiv och hos prostituerade. Michel däremot har levt ett liv i avhållsamhet som han ägnat åt DNA-forskning. Han anser att sexualiteten är roten till människans misär och har vigt sin forskarkarriär åt att komma till den punkt där mänskligheten kan föröka sig genom kloning.

Förutom att behandla så vitt skilda ämnen som sexualitet, kloning och meningen med livet framförs i boken också en stenhård kritik mot 60-talets hippierörelse, framför allt illustrerad i de båda brödernas moder; en självupptagen kvinna som mer eller mindre använder 60-talets frihetliga ideal som förevändning att överge sina söner för drogrus och sexorgier. I synnerhet är det en omskakande scen som fastnar på näthinnan när fadern hittar en övergiven bebis-Michel som halkar runt i sin egen avföring medan modern är borta och lever ut sina njutningar. Fadern, som själv känner sig oförmögen att ta hand om barnet, tar med den unge Michel och låter honom växa upp hos sin farmor. Här är det lätt att dra paralleller till författarens eget liv; Houellebecq blev nämligen själv lämnad att växa upp hos sin farmor vid sex års ålder av sina skilda föräldrar, där hans moder valde att resa till Brasilien med sin pojkvän för att leva ut en livsstil som hippie.

Att kalla Houellebecqs böcker mörka är en underdrift. Den existentiella ångesten och känslan av att vara ensam i universum är ett återkommande tema, ibland skildrat med en mörk galghumor, ibland med ett djupt allvar. Huvudkaraktärerna är aldrig några muntergökar utan snarare dystra, medelålders män med lyckade karriärer men utan några nära vänner och med en eller flera kraschade kärleksrelationer i bagaget. Många har därav valt att kalla Houellebecq för en nihilist, och eftersom hans främsta inspiration är den pessimistiske filosofen Arthur Schopenhauer kanske den beskrivningen har en viss bäring. Själv har jag dock mer läst honom som en satiriker som speglar vår nihilistiska samtid; en tid då västerlandets religiösa och politiska narrativ är förlegade, då vårt största mål i livet är konstant njutning och då antidepressiva knapras som det vore fråga om huvudvärkstabletter. Houellebecqs författarskap är en djupdykning i den tomhet som uppstår när människan saknar riktning.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema i Houellebecqs böcker. Kärleksrelationerna är flyktiga, men under dess stunder beskrivs de på ett öppet och känslosamt vis, utan att för den delen innehålla överdrivet svulstiga metaforer. Det samma gäller hans beskrivning av den manliga åtrån, som brukar illustreras i rent köttsliga termer helt utan förbehåll. Hans mycket explicita beskrivningar av kvinnokroppen – antingen som en fantastisk skapelse av högre makter eller som något som äcklar honom – är förmodligen den största anledningen till att han blivit kallad misogyn. Min egen uppfattning är snarare att han är extremt ärlig i sin beskrivning av den manliga blicken och det köttsliga begäret. Sexscenerna skildras alltid ocensurerat och likaså mannens begär.

Vidare anser Houellebecq att den frigjorda sexualiteten, till följd av 68-rörelsen, missgynnar både män och kvinnor. Män eftersom bara en bråkdel av dem får hur mycket sex som helst och kvinnor eftersom de dyrkas i sin ungdom men passerar bäst-före-datum runt 40, när en trolovad man inte längre behöver stanna vid deras sida. Houellebecq skrev om dessa fenomen redan i sin debutroman från 1994, på engelska kallad Whatever, långt innan diskussionen om incels. Just den nästan profetiska förmågan att skriva om fenomen innan de kommit på agendan är återkommande i Houellebecqs böcker, vilket du kan se i flera exempel här nedan.

Förutom att kallas för nihilist och misogyn har Houellebecq också kallats för högerpopulist. Däribland har han hyllat Donald Trump, trots dennes bristande karaktär, som en av de bästa amerikanska presidenterna någonsin, och utöver det ställer han sig starkt kritisk till EU. Kritiken mot EU går igen i hans senaste bok, Serotonin (2019), som handlar om den deprimerade agronomen Florent-Claude som lämnar sitt välbetalda jobb på jordbruksdepartementet, skiljer sig från sin bortskämda japanska flickvän och ger sig ut på den franska landsbygden. Där träffar han sin gamle ungdomsvän Aymeric, en gammaldags mjölkbonde som tillsammans med ett gäng andra bönder planerar en revolt mot regimen som genom frihandelsavtal ödelagt deras industri.

Boken är i många delar en kritik mot EU och mot det som Houellebecq kallar en närmast religiös övertygelse om att frihandel alltid är det bästa möjliga. Med böndernas revolt sades det också att han förutsett proteströrelsen Gula Västarna, men det kanske är att ta i lite. Dels så beskrivs Aymerics och hans kollegors revolt inte som lika utbredd som Gula Västarnas uppror och dessutom får den ett snabbt och snöpligt slut. Utöver det så fokuserar boken i större utsträckning på Florent-Claude, hans misslyckade kärleksrelationer och den fiktiva tabletten Captorix; ett antidepressivt läkemedel som lindrar hans depression men samtidigt gör honom oförmögen till att få stånd. För att ta farväl av sin mandom bestämmer han sig för att söka upp sina tidigare älskarinnor.

Ett annat ämne som lett till kontroverser är Houellebecqs återkommande kritik mot islam. Under en bokturné i samband med släppet av Plattform (2001), kallade Houellebecq islam för den mest korkade religionen, ett uttalande som ledde till ramaskri och slutade med att han flyttade från Frankrike till Irland. Plattform beskriver också ett jihadistiskt terrorattentat mot västerländska turister i Thailand, ett attentat som påminner en hel del om det som skedde på Bali 2002.

2015 skulle Houellebecq återkomma till islam i boken Underkastelse, som handlar om att en islamistisk kandidat vinner det franska presidentvalet och omstöper landet till ett kalifat. Som av en mörk ironi släpptes boken samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo, vilket gjorde verket än mer omtalat.

Det intressanta är dock, som Matthew Stahlman påpekar i sin essä i Quillette, att Houellebecq inte beskriver det islamistiska Frankrike som en dystopi, utan snarare ger en ingående, och i bokens slutskede ganska positiv beskrivning av religionens återkomst i landet. Där blir det också tydligt att Houellebecq inte riktar udden mot islam, utan åter mot den nihilism och brist på riktning som råder i ett västerland som befinner sig i 68-rörelsens baksmälla.

Däri ligger också hans storhet: för tillfället är Houellebecq den främsta litterära kritikern av den kulturella konsensus som rått i väst sedan slutet av 60-talet. Det tillsammans med den nakna och råa beskrivningen av kärlek, attraktion, sorg och lidande gör honom till en av vår tids mest intressanta författare. Det finns någonting rogivande med den som inte skräder med orden utan låter pennan kanalisera alla  tankar, de ljusa så väl som de mörka, och säger det som många tänker men få vågar yttra. Det blir ett slags följeslagare genom livet, ett sätt att känna att du inte är ensam i din egen knasighet. Oavsett om man håller med honom eller inte så bjuder hans böcker på en strålande redogörelse för tabubelagda tankar; sexuella, politiska så väl som filosofiska. Det är tankeväckande, gripande och stundtals väldigt roligt.

The post Coronaomläsning: Houellebecq, kärleken och sorgen first appeared on Opulens.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets vinnare är Trollkarlen av Ebba Helin som går första året på Samhällsvetarprogrammet.

“Novellen är en stillsam skildring av ett barns bearbetning av sorg och förlust. Författaren levandegör berättelsen med en stor förmåga och lyckas på ett unikt sätt visa, med barnets naivitet i centrum, att den obegränsade fantasin kan skapa förståelse för det ofattbara när stödet från de närmaste inte alltid räcker till”, lyder juryns motivering.

Trollkarlen

Katja står på skolans parkering med händerna i jackfickorna och blickar ut över skolgården. Hon håller ryggsäcken ovanför huvudet i ett försök att blockera den annars varmt välkomna vårsolens strålar. Ett stenkast bort, på en bakgård i slutet av gatan, sitter två pensionärer i solstolar och absorberar våren men bara synen av dem får Katja att huttra och pressa händerna längre ned i fickorna. Nej, vårens blommande rabatter, återigen porlande bäckar och oavbrutna fågelsång avnjuts bäst när man inte fryser tårna av sig.

När den lagom nedsmutsade, grå kombin till slut svänger in på parkeringen med ett ryck sitter Katja på det nedklottrade staketet och dinglar med benen. Hon möter kort mammas och pappas allvarsamma blickar och kontrollerar sedan att läxmappen och den blå glasburken båda är i tryggt förvar i hennes väska, innan hon hoppar in på den högra sidan av baksätet. Mamma vänder sig om. “Katja, var har du vantarna?”, frågar hon, men Katja vet att det egentligen inte är en fråga. Det är mammas sätt att bekräfta Katjas närvaro. De senaste månaderna har det tydligen varit hennes enda kommunikationssätt. “Vet inte.”, svarar Katja utan att så mycket som kasta en blick mot henne, med ögonen fästa långt bort utanför bilrutan. Mamma suckar och vänder sig om. Utan att ta blicken av vägen sträcker pappa sig mot mitten och skruvar upp volymen på radion i ett försök att tona ned den tryckta stämningen. Bilresorna är alltid det jobbigaste med gå-tidigt-från-skolan-dagarna men de andra barnens avundsjuka blickar när hon traskar förbi dem på väg till parkeringen gör henne alltid bättre till mods.

Katja är en trollkarl. Det är det bara en annan person i hela världen som vet men det har hon varit sedan hösten förra året. Fast vid närmare eftertanke så har Katja nog minsann haft trollkarlskrafter hela sitt liv. När hon fångade den där tårtspaden som krånglade sig ur mammas grepp, halvvägs på väg ned mot heltäckningsmattan i vardagsrummet, under kalaset i ettan. Ja, sådant kan inte förklaras på något annat sätt än med ren och skär magi. Men det var först när morfar plötsligt stötte på draken som hennes trollkarlsmagi verkligen behövdes.

Det var oktober och ovanligt kallt när Katja hörde talas om draken för första gången. Eller förstås, det var ju först i efterhand hon förstod att det var en drake det handlade om men redan då anade hon att något var konstigt. Mamma hade pratat i telefon en kväll och dagarna efter var hon och pappa som förbytta. De trodde att Katja inte märkte något, men det gjorde hon. Just de dagarna hade hon behövt åka buss till skolan och hon åkte aldrig buss till skolan. Pappa envisades alltid med att skjutsa henne överallt, även om hon försäkrade honom om att det var helt okej att åka buss någon gång ibland. “Om vi ändå ska betala leasingen varje månad är det väl lika bra att vi använder bilen.”, brukade han skämta. Eller inte skämta, det var helt ärligt svårt att avgöra när pappa skojade eller inte. “Dessutom är det bara ligister som åker buss.”

Allting hade dock blivit klart för Katja när hon träffade morfar veckan efter. Mamma och Katja hade åkt dit direkt efter skolan och morfar hade mött dem vid lägenhetsdörren. Han hade stått i dörröppningen och bara stirrat på dem några sekunder för länge innan det var som om han kom på sig själv. Han ruskade på huvudet och gjorde en gest med handen. “Kom in.” Inne i morfars lägenhet hade det varit stökigt. Inte så där oordnat hemtrevligt som han brukade ha, utan rörigt. Smutsig disk var utspridd överallt och en lukt som Katja inte kunde sätta fingret på låg som ett täcke över lägenheten. De hade satt sig vid bordet i köket och mamma hade gett morfar en blick som sade åt honom att det var dags att börja prata. “Katja, jag…” Morfar pausade och öppnade sedan munnen igen som för att säga något men stängde den sedan. Han tänkte ett tag innan han pratade. “Det är en drake.” Mamma suckade ljudligt, skakade på huvudet och reste sig upp. “Jag går till bilen.”, sa hon irriterat. Morfar tittade efter henne när hon gick innan han fortsatte. “Det är en drake som jagar mig och jag måste slåss mot den. Men du behöver inte oroa dig, den är liten och kan inte skada mig.” Katja tittade häpet på honom. Hon hade tusen frågor men bara en kom ut. “Varför måste just du slåss mot den? Jag borde väl kunna hjälpa till.” Morfar log. “Vill du veta en hemlis? Jag tror att du i själva verket är en liten trollkarl. Och alla vet ju att trollkarlar kan besegra drakar hur lätt som helst, eller hur?” Katja nickade. Hon var en trollkarl och hon skulle allt rädda morfar.

Bilen gör en skarp sväng åt höger efter vattentornet vid Violinvägen och Katja låter kroppen lealöst följa med. I det gula huset som stoltserar bakom två ekar minns hon att hon var på kalas hos Tilda K. i klassen i tvåan. Men det var innan akut-magsjuka-i-klassrummetincidenten. Efter det slutade inbjudningarna trilla ned i jackfickan. Och till lekparken som anas bortanför cykelbanan brukade hon och mamma cykla varje ledig dag. Men det var innan jobbet slukade upp mamma och all tid hon hade gick åt till att skriva dumma rapporter och mejl. Innan man kunde man höra det aggressiva tangentknappandet ända in på morgonen. Katja kan den här vägen utantill. Varje sväng, varje övergångsställe och varenda grop i asfalten som får pappa att sakta in eller mamma att tjafsa när han inte gör det. Det är som en film som spelas upp om och om igen och Katja kan varenda replik.

Plötsligt sänker pappa radion och börjar prata. “Vad var det de hade sagt?” Hans röst är ännu mer monoton än vanligt och han stirrar rakt fram på vägen. “Det var tydligen dåligt.”, svarade mamma sammanbitet och Katja märkte att pappa, medvetet eller inte, ökade farten något. Förutom en knappt hörbar popdänga på radion så blir det nu helt tyst i bilen. Katja sneglar ned på ryggsäcken som ligger vid hennes fötter och böjer sig sedan ned för att dra upp dragkedjan och plocka upp den blå burken. Hon kastar en blick framåt för att försäkra sig om att varken mamma eller pappa är medvetna om vad hon gör. Det är de inte, så Katja öppnar försiktigt burken, blundar hårt och kramar om den hårdare. Den är hennes chans. Morfars chans.

Katja har aldrig sett draken med sina egna ögon men hon vet vad den gör. Vad den gör med morfar. Hur hans blick blir tom och livlös efter att ha stirrat in i bestens ögon, brinnande av hat. Hur hans hud skrumpnar ihop mer och mer av drakens till synes oändliga eldsprutande, hur morfar aldrig har någon energi kvar när de träffas. Det är som om draken på något sätt fullständigt slukar all styrka morfar har kvar. Ändå beger han sig gång på gång tillbaka för att slåss mot den och Katja förstår inte varför.

Utanför bilrutan är det fortfarande några få, dystra snöhögar kvar, men de är på sin höjd ett par decimeter och förmodligen mer grus än snö. Det som är kvar av förra årets löv kikar nu fram och de bruna nyanserna skulle nästan kunna få en att tro att det är senhöst. Vårsolen skyms av minst en kilometer höga betongbyggnader och det blir genast kallare. De har kommit till stan. Katja känner hur bilen nu börjar kämpa sig uppför den långa, snirkliga backen och med det vet hon att resan närmar sig sitt slut.

Katja och morfar hade suttit i skinnfåtöljerna bredvid fönstret när han sa det. “Katja, hur ska jag säga det här, jag kommer inte att kunna besegra draken. Eller rättare sagt, jag kommer inte att kunna besegra draken på egen hand. ” Han stirrade blankt ut genom fönstret och suckade. Katja tittade frågande upp på honom. “Vad menar du?” Morfar funderade ett tag innan han svarade. “Jag kommer att behöva förgifta den för att ta kål på den.” Morfar tittade på Katja som satt djupt försjunken i tankar. “Jag förstår”, sa Katja, pausade en stund och fortsatte sedan. “Jag kan göra ett gift åt dig. Jag är ju trots allt en trollkarl.” Katja log finurligt mot morfar och han kunde inte låta bli att le tillbaka. “Jag vet precis hur man gör, i boken jag läser så gör häxan ett gift av påskliljelökar och det finns massvis i rabatten på baksidan av skolan!”, sa hon med uppspärrade ögon. Morfar log mot henne, men någonting sorgset anades i hans blick. Utan att säga ett ord böjde han sig fram och omfamnade henne.

Parkeringen är nästan helt tom och pappa ställer bilen närmast ingången. Katja känner hur stadsluften fyller hennes lungor i samma sekund hon kliver ut ur bilen och hon kan känna en klump växa i magen. Mamma och pappa går iväg med raska steg och Katja springer ikapp dem. Inomhus reser sig taket hotfullt över henne på ett sätt hon aldrig sett tak göra förut. Katja har aldrig känt sig så liten, trots att hon växt minst fem centimeter sedan i höstas. Nu finns dock ingen tid för att vara rädd. Drakens närvaro ekar i korridorerna och Katja vet vad som måste göras, hon ska förgöra den en gång för alla. För morfars skull.

“Är det här?”, frågar mamma, som är minst sagt uppjagad, någon. Katja kan inte se personen, men efter vad som hon antar var en nickning, rycker mamma upp dörren och går in. Pappa försvinner in bakom henne och med ens känner sig Katja yr. Hon tar ett djupt andetag, kramar om burken och går in. “Morfar! Jag har giftet som jag gjorde med mig och…” Synen hon möter får henne att tystna. I rummet står fyra främlingar, mamma och pappa, alla omringade runt morfar. Allt hon kan göra är att stirra. På mamma, som gråter lutad mot en vitklädd kvinna. På pappa, som står med handen på hennes axel och som stirrar tomt ut i ingenstans. Och på morfar. Katja känner knappt ens igen honom. Han påminner mer om en uttömd ballong än den morfar hon känner. Katja känner ilskan bubbla upp inom sig. “Var är draken?”, frågar hon med tänderna hårt sammanpressade. Mamma suckar och lägger händerna för ansiktet. “Var är draken, sa jag!” skriker Katja med gråten i halsen. Då brister det för mamma. Hon tar ett andetag och tittar rakt in i ögonen på Katja. “När ska du komma tillbaka till verkligheten?” skriker mamma genom tårarna. “Det finns ingen jävla drake och du är ingen trollkarl! Bara ett barn som inte klarar av att leva i den riktiga världen!” Burken faller till marken. Med ett öronbedövande ljud förvandlas den till tusen skärvor runt henne men Katja kan inte röra sig. Hon känner glödheta tårar välla upp i sina ögon.

För mamma har ju rätt.

Katja är en trollkarl. Det är det ingen annan som vet och så kommer det förbli. För alla andra vet ju att allt sådant där egentligen bara är på låtsas. Trollkarlar och drakar, bara dumheter. Men trots att draken inte finns så har den ändå vunnit. För Katja kommer aldrig kunna rädda någon.

Speciellt inte morfar.  

The post Vinnarnovellen: Trollkarlen first appeared on Opulens.

DÖDLIGHET. Inte sedan 1993 har så många dött under en månad som i april. Då var det en ovanligt svår säsongsinfluensa under en vinter, nu är vi i början av en pandemi som kommer att ta flera år att rida ut. Skillnaden stavas vaccin, skriver Sofia Nerbrand.

Döden. Hur ser vi på ålderdom och döden i vårt land?

I söndags publicerade Dagens Nyheter åtta sidor med dödsannonser. Under innevarande vecka kommer omkring 4 000 svenskar att ha mist livet på grund av det förfärliga coronaviruset. Tusentals individer har upplevt en plågsam död och lämnar förtvivlade anhöriga kvar, som inte ens får ta ett ordentligt farväl i en begravningsceremoni.

The post Sverige borde flagga på halv stång first appeared on Opulens.

SORGESÅNG. “Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life, skriver Lasse Ekstrand om tv-serien vars andra säsong nu haft premiär på Netflix.

Att Ricky Gervais, som jag placerat i komikerfacket utan att roas av honom för att omedelbart bekänna det, kunde visa upp denna rakt igenom allvarliga sida. Huvudpersonen i After Life, Tony, lever ensam i ett litet trivsamt, typiskt engelskt hus med sin trofasta schäferhund. Han kommer inte över den djupt älskade hustruns död i cancer. I varje stund dyker hon upp på näthinnan. För det mesta skämtsam, leende och glad. Till och med i sjukhusbädden, utan hår på skallen efter cytostatikan.

Tony ägnar kvällarna åt att pimpla rödvin, klappa om hunden som vilar med sitt huvud i hans knä och att se videoupptagningar med hustrun medan hans ögon tåras. Saknaden är obeskrivlig. Sorgen och smärtan går helt enkelt inte över, bleknar inte. Han ångrar bittert det han inte sade medan tillfälle fortfarande bjöds. Så där som vi alla riskerar göra, alltför försiktiga och blyga i vardagslag med de stora orden. Sedan blir det för sent.

Dagtid arbetar Tony på en gratistidning som ekonomiskt inte går ihop. Intervjuar besynnerliga figurer, den ena konstigare än den andra, för att därefter pliktskyldigt tota ihop några rader om dessa särlingar. Fräser ifrån mot arbetskamraterna, en samling minst sagt originella figurer. Är allmänt otrevlig och kantig. En grumpy, men bara på ytan, änkling i övre medelåldern som hatar när människor försöker vara empatiska. Förutom en änka han träffar på kyrkogården så gott som dagligen. De sitter på en bänk och språkas stillsamt vid.

Efter att första säsongen av After Life försvann fortare än en avlöning längtade man efter att det skulle komma en fortsättning. Även om Tony mot slutet av den första började “softa” till sig, nästan bli en mjukis. Och så ville man inte ha honom, den taggige ensamvargen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Så äntligen andra säsongen, sex avsnitt. Tony mer mörk och ledsen än någonsin. Det är djupt gripande. Någon, jag tror det var Gunnar Rehlin, instämde i en recension att Gervais aldrig varit bättre. Men saknade humorn från “The Office”.

Äh, håller inte med.

Däremot kunde Gervais olyckliga benägenhet som manusförfattare att lägga snuskord i personers mun med fördel nedtonas. Serien vinner inget på det. En terapeut, en sådan där som menar att man som efterlevande bedriver ett “sorgearbete” som måste avslutas, skulle förmodligen vara kritisk mot den otröstlige, i mina ögon definitivt inte självömkande, Tony och häva ur sig: ”Han måste släppa henne, låta henne gå.”

Äh, ännu en gång.

Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life. Näsduk fram. Vem kunde tro det om Ricky Gervais som jag tidigare haft så svårt för? Ro hit med en tredje säsong, Gervais!

The post Ro hit med en tredje säsong! first appeared on Opulens.