ESSÄ. “Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens och kastar ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.” Carsten Palmer Schale menar att många av idéhistoriens stora tankar borde få påverka samtidsdebatten i högre grad än vad de gör.

Jag har länge irriterats över vår tids märkliga attityd till äldre tankar. Som om ingenting i historien tidigare blivit sagt, som kunde vara av värde även för oss här och nu. Detta är naturligtvis nonsens! Man behöver bara nämna ”de gamla grekerna”, araberna, kineserna, indierna, och perserna, Bibeln, Augustinus och Pelagius, Thomas av Aquino, Bacon, Descartes, Newton, hela horden av upplysningsfilosofer och naturvetare, Kant, Bentham, Burke, Maxwell, Gauss etcetera under 1800-talet samt – naturligtvis – mängden av intressanta tänkare under det senaste seklet eller så.

För övrigt betecknar ”modern times” i USA och England ungefär de senaste tre hundra åren, medan det i Sverige tycks betyda något i stil med ”de senaste 25 åren”, det vill säga den tid över vilken tyckarna i TV-sofforna har överblick.

Min synnerligen modesta ambition här, är dock endast att peka på några få teman, som ännu idag ter sig aktuella för vårt sätt att tänka, men också för mer dagsaktuella händelser, trots att det sällan ser ut så när vi läser morgonpressen, kvällspressen eller ens en så gedigen webbsajt som Opulens. För att väcka! Jag nöjer mig med en hastig blick på några av grekerna. Och de tre största filosoferna under den grekiska antiken kan då med fog sägas vara trojkan Sokrates, Platon och Aristoteles (469-322 fvt).

Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angreppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den västerländska filosofin.

“Visast är den som vet vad han inte vet.”

Sokrates var inte bara en av tidens stora pedagoger. Omtolkad genom vår egen världsbilds raster kan han nog ses som en pedagogisk inspiratör ännu idag. Enligt Sokrates ska läraren aldrig sträva efter att få eleven att komma fram till ett förutbestämt mål; läraren är bara den som strävar mest aktivt för att klarlägga frågan som undersöks. Inget är heller så självklart eller så tokigt att det inte ska undersökas. Alla domar före undersökningen är fördomar.

Den sokratiska samtalskonsten baseras på att läraren är den som hjälper eleven att förlösa det som den redan vet. Genom eftertanke vill man få det dunkelt anade att träda fram i klarhet. Sokrates kallade det själv för den majevtiska metoden, vilken går ut på att hjälpa eleven att erinra sig kunskap den redan har. Detta bottnar visserligen i Sokrates tro på reinkarnationen, men jag tror ändå att vi kan använda oss av detta idag. Alltså – och i tillägg till ovanstående:

”Människor vet mer än de tror att de vet”.

Sokrates ansåg att hela naturen var besläktad. För mig är detta en inställning som minner om Spinozas och vår tids panteistiska och ekofilosofiska tankar.

Sokrates hyllade dialektiken som den främsta vetenskapen: vetenskapen om samtalskonsten, där man alltså genom logiska argument och motargument söker sanningen. Bästa metoden för detta var det offentliga samtalet, en dialog öppen för åhörare men med struktur för deltagarna. Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens, men kastar också ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.

Sokrates ställde tre krav på dem han pratade med:

För det första skulle de tala utifrån egen övertygelse, inte upprepa vad andra sagt. För det andra skulle de framföra följdriktiga resonemang, de fick inte säga emot sig själva på viktiga punkter. För det tredje skulle de kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde i sina argument.

Jag anser att dessa krav sällan infrias idag, i synnerhet inte de två sista. Allra minst det sista. Titta på identitetspolitiken, kränkthetskulturen, hbtqi-rörelsen.

En central fråga inom filosofin som präglar vår syn på kunskap och vetande är Platons fråga “Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?” I en dialog mellan (objektivisten) Sokrates och sofisten (och relativismens) Theaitetos diskuteras vad vetande är. Sokrates leder samtalet till att det inte finns ett enkelt svar. Det enda som är klart är vägen till vetandet: Man blir vis genom att ständigt söka sanningen.

För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika.

Exempelvis Kant och Schopenhauer var vissa om detta – och fler, också inom ”science”, borde vara det idag. Det går en röd tråd från Platons noumenon över Kants ”das Ding an sich” till vår tids förvirrade syn på det som enbart kan tänkas, men inte empiriskt observeras. För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika; ej i egentlig mening ens tänkbara, utan i så fall snarast kontemplerbara.

Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt. I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och juridik borde skötas endast av filosoferna.

Här är vi verkligen inne i den dagsaktuella debatten! Om demokratin. Om ett möjligt rådgivande parallell-parlament av experter och visa och allmänt respekterade människor. Om våra politikers faktiska och önskvärda kompetenser.

Aristoteles skrifter omfattar många ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och statskonst, och utgör den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Alla aspekter av Aristoteles filosofi fortsätter att studeras i den akademiska världen än idag. Hela det moderna tänkandet bygger dessutom i hög grad även på den aristoteliska indelningen av vetandet och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna.

Aristoteles otroliga faiblesse för tvär- och mångvetenskap saknar motstycke, men jag hoppas den utvecklas och fördjupas. Jag föreslår att ett års filosofiutbildning blir obligatoriskt oavsett aktuellt huvudämne för den som ägnar sig åt så kallade högre studier.

The post Moderna tider och äldre tankar first appeared on Opulens.

AFORISTIK. Gunnar Lundin ger oss här en svit aforismer med titeln In love. Den handlar om det märkliga fenomen vi kallar förälskelse.

Nyss var jag tung och utledsen, kände mig som en robot. Och nu svävar jag fram. Varifrån denna energi? Jag svävar fram. Och jag har verkligen landat.

I förälskelsen ser man inte världen (”Blott dig i världen jag ser”), och ser den ändå: det man tyckte var fult är nödvändigt för det sköna, det har upphört att äckla eller besvära.

Förälskelsen må vara en illusion – men den förhöjer. Pemberly är vackert för Elisabeth Bennet (Pride and Prejudice). – Detta kunde Jane Austen skildra, och i samma andetag att det har en etisk sida.

En koltrast tar upp ljud i sin omgivning. Sjunger helst i gryning eller  skymning då dagg ligger i gräset; luftfuktigheten ger sången längre räckvidd. Honan väljer den som har mest variation (flest melodier) och därtill den som är mest uthållig.

Att vara förälskad är att ha en sträng, som kan fås att vibrera. Du vet att du har den. Harpans hemlighet.  – Och: ”Wenn ich dich lieb’ hab’, was geht es dir an?”

Enligt Kierkegaard finns två sorters förälskade. Den ene är cynikern, en amoralisk förförare (Forførerens Dagbog): Den andre melankolikern (Gjentagelsen). Melankolikern är visst förälskad, men snart har han förälskelsen på avstånd och nöjer sig med att erinra sig den. Han blir som ”Den unge vännen” diktare. Däri liknar han K. efter den uppslagna för­lovningen med Regine Olsen, vilket framgår av Mit forhold til hende som innehåller brevväxlingen till Regine och till ungdoms­vännen Emil Boesen – cyni­ker eller melankoliker.

Förälskelsen har inget annat motiv än sig själv. Den uppstår i ögon­blicket. Det finns någon sorts ömsesidighet liksom det behövs en anod och en katod för att ström ska uppstå; därtill tarvas en strömförande vätska, som skapas av tiden och rummet.

När vi får vara med om förälskelsens sting, går vi en tid med giftet i ådrorna, och världen är ny. Jag gick med tunga steg, nu svävar jag. Är vi omoraliska? Vi är otillräkneliga. Världen är vacker. ”Jag minns att jag tyckte den var ful.”

Och när giftet gått ur kroppen? Föräl­skelse kan aldrig bli en vana, den måste övergå i något annat. En tomhet. Kärlek. Har Bach någonsin komponerat av förälskelse?

När förälskelsen är över? Lika litet som vi i minnet kan suggerera smärtan av ett getingbett kan vi minnas verkan av detta gift. Men så länge den varar är vi offer för svartsjuka och demoner av alla slag. Förälskelse är lycka på randen till en avgrund.

Den förälskade behöver inte ställa sig frågan varför hen lever. Inte heller den som arbetar på en bok. Båda dessa tillstånd är benådade. Men när inget av dem är för handen? Då står man åter på bar backe och ser sig förvånad om efter meningen.

Adam och Eva blev förälskade innan de åt av frukten från Kunskapens träd. Och så kommer det alltid att vara – Förälskelsen är inte religiös (som Kierkegaard inte tröttnar på att påpeka). Men i likhet med religionen är den något vi inte kan nå fram till med förnuftet. Den sokratiska självkännedomen sätts ur spel. Kierke­gaard ställer Sokrates mot Kristus. I religionen finns inte svartsjukans hundar; den är ”ett lif öfver frågornas lif” (Almqvist).

Förälskelsen går över. Men under resans gång har man upptäckt att den liknar andra stämningar som försonar oss med livet.

The post Gunnar Lundin: “In love” first appeared on Opulens.

SLUTREPLIK. “Sokrates har både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern”, skriver Torsten Rönnerstrand. Debatten som inleddes av manusförfattaren och regissören Hans Blomqvists invändning mot Rönnerstrands recension fortsätter.

Tack, Hans Blomqvist, för Dina intressanta synpunkter på min recension av din pjäs Sokrates död på Göteborgs Dramatiska Teater. Som antikälskare vill jag givetvis gärna tro på ditt ord när du försäkrar att det inte finns något i din pjäs som skulle ge stöd för Donna Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Jag signalerade ju också att jag var öppen för invändningar, när jag skrev att pjäsen ”möjligen” skulle kunna sättas in i en antidemokratisk kontext.

Samtidigt vill jag understryka att min tentativa tolkning knappast kan sägas vara särskilt långsökt. Din Sokrates säger ju faktiskt att det ”på sätt och vis” var bättre under diktaturen. Den repliken har inte någon motsvarighet i det som väl varit din viktigaste förebild för pjäsen, det vill säga Platons Apologen.

Därtill kommer att Sokrates både förr och nu kunnat fungera som förebild och ideologisk ledstjärna för den antidemokratiska högern. Så var det redan med den italienska fascismen och den tyska nazismen.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande.

Ett exempel från vår egen tid var den militärjunta som styrde Grekland under åren 1967-1974. Flertalet av de styrande militärerna visade visserligen prov på en häpnadsväckande brist på bildning, men ändå är det uppenbart att de låtit sig inspireras av Sokrates antidemokratiska tankar. I särskilt hög grad gällde detta juntans mäktigaste man, Dimítrios Ioannides, som enligt egen uppgift ska ha ägnat merparten av sin fritid åt studier av Sokrates. Något liknande gällde den fruktade översten Geórgios Papadopoulos. I en intervju i brittiska Sunday Times 1971 förklarade han att hans politiska tänkande helt och hållet formats av Sokrates.

Ett annat exempel var en märklig händelse som utspelades i Aten 25 maj 2012. Då arrangerades en ny rättegång mot Sokrates, och denna gång avslutades förhandlingarna med ett frikännande. Den frikännande domen avkunnades av en nyinrättad domstol som tillsatts av en högerinriktad stiftelse som tillskapats av den grekiske skeppsredaren Aristoteles Sokrates Onassis (1900-1975).

Om man undrar varför Onassis stiftelse tagit initiativet till ett postumt frikännande av Sokrates, får vi återigen vända blickarna mot juntatiden. Denne numera avlidne skeppsredare hade nämligen ett förflutet som gör det lättare att förstå varför hans stiftelse tagit på sig uppgiften att frikänna en antidemokrat som Sokrates. Under juntans diktatoriska välde var han nämligen mycket nära lierad med en av Sokrates mest entusiastiska anhängare i det samtida Grekland, juntaledaren Papadopoulos.

Mot bakgrund av Onassis samverkan med den antidemokratiska militärjuntan blir det alltså lättare att förstå varför hans stiftelse initierat den nya rättegången. Så tycks den av stiftelsen tillsatte åklagaren – Anthony Papadimitriou – inte ha gjort några som helst försök att få fram graverande uppgifter om filosofen. Trots att han formellt fungerade som åklagare verkar han snarare ha velat framställa Sokrates som en en heroisk förkämpe för yttrandefriheten. Det är en bisarr ståndpunkt mot bakgrund av den bild av det sokratiska tänkandet som vi får i Platons senare dialoger. Där rekommenderar han avrättning för de medborgare som vägrar underkasta sig de styrandes auktoritet.

Nu återstår det att se om den högerinriktade Onassis-stiftelsens rättfärdigande av antidemokraten Sokrates ska visa sig vara ett tecken i tiden. Kanske var det inte en tillfällighet att det postuma frikännandet inträffade vid en tidpunkt då det på grund av den pågående krisen fanns många som drömde om en återgång till ett diktatoriskt statsskick av den typ som Sokrates pläderar för i Platons senare skrifter.

The post “Pjäsen kan sättas in i en antidemokratisk kontext” first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?”, skrev Torsten Rönnerstrand i sin anmälan i Opulens av Göteborgs Dramatiska teaters Sokrates död. Hans Blomqvist, pjäsens manusförfattare och regissör värjer sig i detta öppna brev mot den beskrivningen.

Hej Torsten! 

Tack för din recension av Sokrates död. Jag tyckte om den eftersom du kunnigt sätter in vår föreställning i ett större sammanhang och – som den ende recensenten hittills – uppmärksammar att det rör sig om ett idédrama. Låt mig bara göra några kommentarer.

Jag är medveten om att det mesta talar för att verklighetens Sokrates inte var någon anhängare av den athenska demokratin. Det brukar till exempel hävdas att Platon hämtade inspiration till Staten från sin lärare. Verklighetens Sokrates var inte heller omedveten om – han ägnar en betydande del åt saken i försvarstalet – att athenarna förebrådde honom för att hans lärjunge Kritias stod i spetsen för de trettio tyrannerna som 404 f Kr avskaffade demokratin och med järnhård hand styrde Athen under ett helt år efter det misslyckade kriget mot Sparta. Så det verkliga skälet till att Sokrates ställdes inför rätta kan mycket väl vara att han ansågs vara – och kanske verkligen var – motståndare till den athenska demokratin. Hur det än ligger till med den saken klingar det egendomligt ihåligt när Sokrates i dialogen Kriton förklarar att han av respekt för staten och lagarna ämnar ta sitt straff.

Nu till min pjäs Sokrates död. I din recension uppmärksammar du en passage där filosofen yttrar sig om diktatur. Låt mig citera det aktuella avsnittet ur manuset:

Sokrates:
Det var hårda ord min flicka. Men du har rätt. Därför är du också den enda som kan förstå vad jag håller på med här. Det är inte av respekt för staten och lagarna som jag tar mitt straff. Jag vill höja ett varningens finger. Staten kan vara ett vidunder. Och värst är den när den visar upp ett mänskligt ansikte. När den i demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare. Det var på sätt och vis bättre under diktaturen.

Aspasia:
Har du mist förståndet? Har du gått och blivit förespråkare för diktatur?

Sokrates:
Nej, hur kan du få för dig något sådant? Jag menar bara att under diktaturen var medborgarna vaksamma. Då gjorde de motstånd. Även med fara för sitt eget liv. Nu slumrar de och tror att allt är frid och fröjd. Det jag gör nu är att visa att allt inte är frid och fröjd. Det finns inget sätt för mig att säga det. Det måste visas. Det som kan visas kan inte sägas. Det som kan…

Aspasia:
… sägas kan inte visas Du är alltså en sådan räv att du tänker offra ditt liv för att göra – en poäng. Ingen poäng är värd ett sådant pris.

Sokrates:
Tja. Man kan dö av flunsa. Då dör jag hellre av att göra en poäng.

Du undrar vad syftet är med att skildra Sokrates som en – och nu är det dina ord – ”sympatisk antidemokrat” som säger sig ”föredra diktatur framför demokrati”. Jag värjer mig mot de formuleringarna. Jag tycker inte att man av det aktuella citatet ur manus kan utläsa att de har fog för sig. Det som enligt min Sokrates var bättre under diktaturen var ju inte diktaturen som styrelsesätt utan det motstånd den framkallade mot överheten. När jag skrev de där orden ekade förresten Jean-Paul Sartres ord om att fransmännen aldrig varit så fria som under naziockupationen, och när Aspasia förskräcks av yttrandet låter jag Sokrates försvara sig på ungefär samma sätt som Sartre försvarade de där paradoxala orden.

Däremot finns det fog för att dra slutsatsen att min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av det vi kallar för demokrati. Begreppet demokrati betecknar ju dels en typ av beslutsfattande, det vill säga majoritetsstyre, dels en uppsättning principer som kan sammanfattas i Förenta Nationernas stadgedeklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det första begreppet har med formerna för demokratin att göra. Det andra har med innehållet i demokratin att göra. Min Sokrates är bekymrad över att staten i ”demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare”. Det varningens finger han säger sig vilja höja handlar om risken att under demokratiska former, det vill säga via majoritetsbeslut, fatta odemokratiska beslut. Alltså sådana beslut som inskränker människans fri- och rättigheter. Sådant har hänt i historien. Och kan hända igen.

Det är mig helt främmande att göra plakatteater och att således göra ovanstående tankar om demokratins form och innehåll explicita. Jag vill att min Sokrates ska erbjuda tuggmotstånd. Jag blir däremot riktigt orolig om det i min pjäs – och nu är det åter dina ord – ”finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern”. Inget roligt sällskap att hamna i. Och jag kan inte se att min pjäs ens möjligen motiverar att du placerar mig där.

The post “Min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av demokratin” first appeared on Opulens.

TEATER. Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial, skriver Torsten Rönnerstrand.

Det pågår en kamp om arvet från antiken. Ett vittnesbörd om det var boken Not All Dead White Men som 2018 utgavs av Donna Zuckerberg. Hon är en i USA mycket aktad expert på antikens kultur och samhällsliv och dessutom känd som syster till Facebookgrundaren med samma efternamn.

Zuckerberg visar att arvet från antiken systematiskt missbrukats av den amerikanska högerextremismen. Med hjälp av lösryckta och ofta illa förstådda citat från antika författare har man ifrågasatt demokratin och dessutom pläderat för den vita rasens överhöghet över de färgade och (den vite) mannens rätt att härska över kvinnan.

Det finns onekligen ett visst fog för Zuckerberg tes. Likväl måste man konstatera att hennes bild är alltför ensidig. Visst finns det högerextermister som åberopar sig på antiken, men de brukar inte nå utanför den trånga kretsen av likasinnade.

Därtill kommer att några av vår tids mest inflytelserika författare och tänkare utnyttjat det antika arvet för demokatiska och egalitära syften. Ett exempel är pseudonymen Elena Ferrante, författare till en romanserie om livet i Neapel – Min fantastiska väninna – som gjort succé i hela västvärlden. Ett annat exempel är den grekiske ekonomen Yanis Varoufakis som efter sin tid som omdebatterad finansminister i Grekland leder den paneuropeiska vänsterrörelsen Diem25.

Ett liknande sätt att utnyttja arvet från antiken kunde vi i höstas se i en föreställning på Göteborgs Stadsteater. Vad jag tänker på är Sofokles Antigone i bearbetning av den kanadensiska poeten och antikforskaren Anne Carson. Här var den feministiska och egalitära tendensen starkt understruken.

Mer tveksamt är detta i en annan av det västsvenska teaterlivets intressantaste föreställning, Sokrates död, en nyskriven pjäs av Hans Blomqvist, på Göteborgs Dramatiska Teater. Här finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Ett exempel på det får vi då pjäsens huvudperson säger sig föredra diktatur framför demokrati.

Sokrates död har likheter med Lars Gyllenstens roman med samma namn, men den viktigaste utgångspunkten är ändå Platons dialog Apologin. Här återges den ryktbare filosofens försvarstal under den rättegång som slutade med att han 399 f. Kr. dömdes till döden.

I Apologin finns inte några antidemokratiska uttalanden av den typ som vi får höra i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att det finns fog för detta sätt att framställa Sokrates. I själva verket finns det mycket som talar för att det var hans motstånd mot demokratin som var det verkliga orsaken till att han pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom – och att just detta inslag i den sokratiska filosofin var vad som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.

I många av Platons skrifter återkommer Sokrates till den fråga som är grundtanken i hans statslära – kritiken av det demokratiska Aten och av demokratin som sådan. Hans huvudinvändning mot det demokratiska statsskicket var att det lät staten styras av människor som saknade den kompetens som krävdes.

Vill man tolka Sokrates välvilligt skulle man kunna säga att vad han rekommenderade var att införa ett expertvälde. Men sanningen är nog mera brutal. Vad Sokrates i själva verket ville var att införa en diktatur där undersåtarna helt saknade politiska och medborgerliga rättigheter.

Detta är något som inte brukar komma fram i diskussionerna om den rättegång mot Sokrates som ledde till att han avrättades. Därför är det inte helt ur vägen att denna mindre kända sida av hans lära lyfts fram i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att man kan känna sig lite frågande vad gäller syftet. Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?

Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial.

The post Antiken lever men det pågår strid om dess arv first appeared on Opulens.

BOLSONARO. “Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas” skriver Cecilia Persson.  Genom Jair Bolsonaros ledarskap håller dystopin redan på att bli verklighet i Brasilien, varnar hon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Svt Aktuellt i förrgår: Davos, Jair Bolsonaro, regnskogen, mineraltillgångar, skövling av regnskogen, en yta lika stor som Frankrike, Kina har börjat blinka åt Australien, vänder USA ryggen. Vad ligger i denna information? Går det att betrakta Bolsonaro som vår tids Hitler, Stalin och Mussolini, med ett annat ansikte och med en annan målgrupp för massmord och diktatur? Den ryske litteraturvetaren Michael Bachtin använder begreppen: synkrisis och anakrisis, vilka härrör från Sokrates, och med dessa avses att i det dialogiska språkets konfrontation med verkligheten, så pågår rent lurendrejeri; det omedvetna språket. Vilka begrepp och ord florerar i debatter, i flöden på sociala medier, i nyhetsrapportering, som är falsk retorik vi internaliserat som sanningar? Vilken ideolog, politik, maktintressen, människosyner och så vidare reproduceras dygnet runt?

Det är en mycket skrämmande tankefigur att låt oss säga − sextio procent av språket är omedvetet språk och frågan infinner sig: Vilka granskar språket i dag, dess grundvalar, som i förlängningen är samhället, den globala världen och dess komplexa sociala relationer? Vilka ska åta sig den helt nödvändiga demokratiska uppgiften att göra omedvetet språk medvetet? ”Våra ord är till häften någon annans”, som en av Michael Bachtins mer kända sentenser lyder. Det kan synas självklart och enkelt men innehåller ett credo om ansvaret inför språket och vad språket innehåller. Det finns inget oskyldigt språk, kan det med imperativ konkluderas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hur många vet vad Brasiliens ursprungsbefolkning heter? Den socialantropologiska kunskapen om deras kultur, levnadsvanor, religion och hur de behandlas i Brasilien? Det är en fasansfull tanke att om Jair Bolsonaro skrider till verket med skövlingen av regnskogen innebär det i praktiken ett modernt folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning som är 900 000 människor. Tanken är som en mardröm, och dystopin är redan en realitet med vägbyggen, multinationella storföretag som McDonald’s, jordbruk, kolväteutvinning. Amazonas är jordens lunga och hur många har det medvetna klimatspråket? Att skövla regnskogen är ett angrepp på vårt gemensamma syre.

Josephs Conrads roman Mörkrets hjärta, är mer aktuell än någonsin, och det är realistiskt att befara ett folkmord på Brasiliens ursprungsbefolkning. En stam per år har redan utrotats under det senaste århundradet och hur kan detta få pågå utan vår gemensamma protest? Ligger det för långt borta? Det vi är omedvetna om finns inte? Vi ser inte syret och förstår inte heller när det hotas? Det omedvetna språket blundar för utrotning av Amazonas befolkning och förstörelse av luften vi alla andas. Det är givetvis fullständigt oacceptabelt både ur humanitära och globala miljöperspektiv.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det omedvetna språket — ett demokratiskt och humanitärt hot? first appeared on Opulens.