ROMAN. Trots allt är läsningen av Rushdies senaste roman Quichotte lite som att spisa en måltid där det mesta består av bilder, eller bilder av bilder, av maten. Det är inte enbart tillfredsställande, skriver Nette Wermeld Enström.

Quichotte av Salman Rushdie
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers Förlag

1988 skulle den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie ha avrättats för sin roman Satansverserna, om Irans dåvarande ledare Ayatollah Khomeini fått bestämma. För att skydda sig från rasande fundamentalister levde Rushdie därefter under beskydd i åratal. Som tur var kunde han fortsätta dikta satir över världens bisarra utveckling. Nu skildrar Rushdie världen från sitt nya hemland USA och det är också där, i den indiska diasporan, som handlingen i hans senaste roman (som utkom på engelska förra året) utspelas.

Quichotte har kallats för en postmodern omskrivning av Miguel de Cervantes Don Quixote, inspirerad av Shakespeare och med referenser till världslitteraturens alla hörn. Internationellt har den redan hyllats som en kritik av ”Trumplandia”, men om man läser Quichotte med postmoderna linser, som Rushdie uppmanat till, är det inte Trumps Amerika som här skildras först och främst, utan en globaliserad värld som ger upphov till fenomen som Trump. Och det är en stor skillnad.

Det är inte lätt att ge rättvisa åt Rushdies metafiktiva verk.

Quichotte är en berättelse om en berättelse, bestående av hyperrealistiska absurditeter och som på djupet grundas i mänskliga psyken i existentiell kris. Här finns Big Pharma och psykiskt lidande, drogberoenden och överdoser, rasism och misogyni, cyberkrigföring och spioner. För att inte glömma teknikmiljardärer som med den fysiska vetenskapens hjälp bryter kosmiska barriärer, och tv-serier mer realistiska än verkligheten.

Precis som Satansverserna handlar Quichotte också om lika stora delar identitet och alienation som kärlek, samtidigt som den appellerar till den högteknologiska civilisationens svindlande missbruk av makt och världens handlösa fall mot tidens ände.

Karaktärerna är invecklade och överlappande, förenklade och komplexa. Jag vill bena ut några av de viktigaste, men de är långt ifrån alla.

I centrum för händelsehorisonten står den amerikanska och misslyckade författaren Sam DuChamp, som likt Rushdie själv har indiska rötter, och som kan jämföras med den påhittade författaren Cide Hamete Benengeli vars manus Cervantes påstod sig ha översatt sin Don Quixote ifrån, för att skruva till det ytterligare.

DuChamp har en problematisk bakgrund. Han är bruten av exilens separationer, och han drömmer om att skriva en bok som är radikalt annorlunda än allt han tidigare har skrivit. Han uppfinner därför sin egen Quichotte, Ismail Smile, som är en årsrik före detta försäljare av läkemedel i opioid-epidemins USA, även han med indiska rötter.

Efter att ha drabbats av en stroke och fått sparken tillbringar Smile all sin vakna tid framför reality-shower. Och med dem som sitt enda fönster mot omvärlden förälskar han sig våldsamt i Salma R, en före detta Bollywoodstjärna som numera leder en talkshow i New York, och som i sin tur kämpar med egna trauman, övergrepp i barndomen och trasiga familjerelationer, bakom den glamorösa livsstilen. För Smile blir Salma R vad den fiktiva karaktären Dulcinea del Toboso var för Cervantes Don Quixote, och han är snart i färd med att skriva henne kärleksbrev som han undertecknar med ”Quichotte.” Precis som Alonso Quijano, den fiktiva adelsmannen i Cervantes verk som tar sig namnet “Don Quixote” efter att ha mist förståndet, sjunker nu Smile allt djupare ner i vansinnets avgrund.

Smile blir gränslöst besatt av Salma R, och i sin jakt på henne beger sig han sig ut på en roadtrip genom USA tillsammans med sin imaginära son Sancho, som plågas av tvivel om han verkligen finns på riktigt, eller om han bara är en fantasi i sin fars fantasi. Och på den vägen utvecklas även  relationen mellan far och son, men också mellan författaren och hans karaktärer, vars liv flätas samman tills de knappt kan särskiljas. Allt samverkar och växelverkar, precis som litteraturen och världen alltid har gjort.

Men det spelar mindre roll, om den eller det enas början inte kan särskiljas den eller det andras slut, eftersom alla anekdoter som avlöser varandra genom berättelsen i berättelsen också bär sig själva. Det gör också karaktärerna, vilka lever sina egna liv och möjligen talar till oss på olika språk beroende av de referenser vi tar med oss i läsningen av verket.

Quichotte är således en polyfon roman, i den magiska realismens skimmer och Rushdies säregna stil av postkolonial analys som kännetecknar hela hans författarskap. Och om vi ska vara noggranna med begreppen, är Quichotte en lysande postmodern kritik av en faktisk verklighet, mer än en postmodern roman.

Trots allt är läsningen av boken lite som att spisa en måltid där det mesta består av bilder, eller bilder av bilder, av maten. Det är inte enbart tillfredsställande, även om visuella intryck förvisso kan skapa en känsla av mättnad. Så för den som efter sista stycket hungrar efter mer rekommenderas därför en fylligare dessert. Och hellre än en omläsning av Cervantes, som präktiga kritiker säkert kommer föreslå, anser jag att en tugga från helt annan genre skulle passa, som till exempel Fredy Perlmans anarkistiska klassiker Anything can happen.

The post Ingenting är verkligt, men allt kan hända first appeared on Opulens.

SJÄLVCENSUR. Det må ha gått 40 år sedan den kom, men Monty Pythons film Life of Brian är fortfarande aktuell med sin smarta kritik av religion och politisk sekterism.  Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka löje, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tji fick de kritiska religiösa företrädare som då filmen kom dömde ut den som billigt effektsökeri som eftervärlden ändå inte skulle minnas. Som John Cleese konstaterade i BBC:s debatt om filmen hade de bränts på bål om de gjort samma sak för 400 år sedan. Att de nu möttes med invändningar och debatt var ett tecken på framsteg.

En intressant aspekt från den där debatten i BBC 1979  är att kritikerna redan då kom med en invändning som vi sedermera vant oss vid så fort någon behagar driva med kristendomen: Det där hade ni aldrig vågat säga om islam!

I relation till islam är framstegen milt uttryckt inte lika tydliga, vilket också med fördel kan uppmärksammas just i år. Det var i februari 1989 som Salman Rushdies begåvade satir kring integration och religion, romanen Satansverserna, skulle få sin plats som nutida klassiker i litteraturhistorien. Detta genom att Irans högsta religiösa auktoritet ayatollah Khomeini förklarade att romanen var hädisk mot islam och utfärdade en dödsdom mot författaren.

Hoten mot en kulturutövare i väst var något nytt 1989. Nu 2019 är det vardag, låt vara en vardag vi generellt talar alldeles för tyst om. I Holland gjorde Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali 2004 filmen Underkastelse om Koranens sjuka kvinnosyn, där kvinnor inte tillåts gå utanför dörren utan manligt sällskap och ska stenas till döds vid sexuell otrohet. Van Gogh knivmördades i november samma år och islamisten som utförde mordet riktade även ett dödshot mot Ayaan Hirsi Ali, som så småningom tvangs till landsflykt till USA på grund av den hotbild som fanns både i Nederländerna och i Storbritannien.

I Danmark utlyste tidningen Jyllands-Posten året därpå en karikatyrtävling där ett antal tecknare ombads att teckna profeten Muhammed. Detta efter att författaren Kåre Bluitgen haft problem med att hitta tecknare som ville åta sig uppdraget att illustrera hans barnbok om islam, Koranen og profeten Muhammeds liv. Detta problem med konstnärlig självcensur var något som tidningen, med rätta, såg som angeläget att lyfta och åtgärda. Ett halvår senare hade ett antal muslimska diktaturer lyckats piska upp stämningen mot tidningens publiceringar av tävlingsbidragen. Vreden var så omfattande att tecknarna ifråga sedan dess lever under dödshot och fortfarande måste ha polisskydd.

I Sverige blev konstnären Lars Vilks 2007 ombedd att teckna något ”provokativt” till en svensk utställning. Arrangören avböjde dock att ställa ut verket när Vilks provokation inte, likt andra svenska kulturprovokationer, var riktad mot kristendomen eller USA:s republikanske president, utan istället föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Även Vilks lever under dödshot och åtminstone två mordförsök har utförts, det senaste i Köpenhamn 2015 med dödsoffer som följd.

Länge höll satirtidningen Charlie Hebdo fanan högt i sin envetna vägran att sluta driva hänsynslöst också med muslimer och islam. För detta fick de betala ett högt pris när beväpnade terrorister slog till mot redaktionen den 7 januari 2015 och mördade tolv personer, varav fem av tidningens tecknare.

I några veckor hette det ”Je suis Charlie!”, men vi kan i år summera trettio år av lam och frustrerande resultatlös respons på islamistiska hot mot kulturutövande i väst.

Som de uppräknade fallen visar är tillvaron inte säker i Europa för den kulturutövare som vill praktisera sin självklara rätt att driva med, håna och kritisera islam. Detta faktum är allas vår diskreta skam.

I Sverige har vi gjort en av de hotade, Lars Vilks, till paria. Han bjuds inte längre in att ställa ut sina verk och ombeds av oroliga grannar att flytta från kommunen och inte komma tillbaka till restauranger han besöker. Niklas Orrenius beskrev denna feghetens kultur i den utmärkta reportageboken Skotten i Köpenhamn häromåret, men ingenting verkar ha blivit bättre sedan dess. Ingen är förstås tvungen att ställa ut Lars Vilks eller bjuda in honom till samtal, men det är talande för självcensuren och att hot går hem att så få plattformar tycks gå att uppbåda för denne egensinnige konstnär.

Mönstret tycks dessutom gå igen. Salman Rushdies övriga böcker finns översatta, men just Satansverserna som finns på engelska, danska och norska är sedan många år slut på det svenska förlaget. Nog vore 30-årsdagen av dödshotet en utmärkt tid att lansera en nyutgåva av Salman Rushdies klassiska verk. Men jag misstänker att också denna årsdag kommer att passera under tystnad.

Vi skrattar idag åt hur den norska staten med stöd av blasfemilagar förbjöd Monty Pythons Life of Brian när den kom för fyrtio år sedan. I Sverige marknadsfördes den som ”filmen som är så rolig att den förbjöds i Norge”. Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka samma löje. Tyvärr är denna svenska självcensur varken förpassad till historien eller särskilt rolig.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Låt 2019 bli året då vi driver med alla religioner first appeared on Opulens.

“Agendan har flyttats från att värna yttrandefriheten till att införa restriktioner för hur muslimer får klä sig och hindra att de alls kommer hit”, skriver Mattias Svensson.

Kenan Maliks Från fatwa till jihad (2009) var och är fortfarande en utmärkt genomgång av muslimsk radikalisering och västvärldens eftergifter inför denna, särskilt på yttrandefrihetens område.

Eftergifterna skedde först i relativt oträngt läge när Iran utfärdade en dödsdom mot författaren Salman Rushdie och hans vanvördigt roliga roman Satansverserna 1989. De fortsatte med förstående mummel om hur fruktansvärt det måste ha varit att en dansk tidning låtit teckna profeten, fram till dagens tysta accepterande av att till och med bastionen Charlie Hebdo gav upp att skoja om Muhammed efter att stora delar av deras redaktion mördats av jihadister.

Malik framhåller postmodernismens och identitetspolitikens roll för eftergifterna. Ivern att inte bara tolerera utan bejaka och stödja kulturella olikheter och särdrag ledde till en intolerans mot den som kränkte och sårade samma olikheter och särdrag med exempelvis kritik eller satir. Den intellektuella dynamiken kring dessa teorier har falnat, men dess försvarare sitter kvar på sina poster och har fortfarande en blomstrande industri, särskilt kring universiteten.

Samma tänkande har också varit viktigt för muslimers radikalisering, som är mer av ett västfenomen än man vanligtvis tror. Muslimers särart och identitet som just muslimer har götts av bidrag och politiska dialoginbjudningar. Jihadister har rekryterats i väst, och ofta blivit religiösa först i efterhand.

Men hur mycket av radikalisering, terrorism och motstånd mot att integreras i de västsamhällen där de lever förklaras egentligen av postmodernism och identitetspolitik? Redan första gången jag läste Maliks bok funderade jag över detta. Medan jag helt delar budskapet om att värna yttrandefriheten och det kontraproduktiva i att uppmuntra och stödja religiösa och nationella identiteter i mångkulturens namn, så undrar jag hur mycket denna politik och detta tänkande egentligen förklarar.

För det första tvivlar jag på om framväxten av militant islamism bara eller främst bör förstås som en respons på politiken vi fört i väst. För det andra, även i den mån västs agerande är en bidragande förklaring undrar jag om postmodernism och identitetspolitik verkligen är hela förklaringen.

Nu är jag varken forskare eller expert, men borde inte 11 september och responsen på detta terrordåd ha gjort mer för radikalisering än svenska (eller brittiska) föreningsbidrag och dialoger? Vi har nu runt femton års krigföring som varken gjort Afghanistan eller Irak friare eller tryggare för människor som bor där, decennier av obekymrat stöd till västlojala diktaturer i Mellanöstern, samt 26 europeiska länders medverkan på 2000-talet i kidnappningar och transport till hemliga amerikanska fängelser där tortyr utförts, och i stort sett samtliga som utsatts för denna människorättsvidriga behandling har varit just muslimer. Borde inte detta vara värt att nämna och överväga som en anledning till muslimers radikalisering? Jag tänker att sådant skulle kunna så föreställningen också i en icke-konspiratorisk persons huvud att muslimers rättigheter inte är lika mycket värda i liberala västdemokratier.

Malik tar upp och kritiserar sådana aspekter, även om de inte är fokus för boken. Han påstår sig inte heller presentera någon allomfattande förklaring till radikaliseringen. Allt fler debattörer idag gör dock postmodernismen till den stora fienden, den entydiga förklaringen till det mesta som gått snett kring integration och radikalisering (se exempelvis Ann Heberlein i SvD 13/1). Jag tror att det är ett felslut, inte minst i ljuset av de förklaringar som därmed ignoreras. Att blunda för krig, tortyr, övervakning och stöd till diktaturer är förstås strategiskt för den som vill lyfta fram sådana ”hårda tag” som lösningen, ibland rentav som en oprövad sådan i ett narrativ där väst beskrivs enbart som en av identitetspolitiker förvekligad aktör.

Detta representerar en olycklig förskjutning från Maliks analys och slutsatser. Hans tydliga antirasism och upplysta försvar för frihet och förnuft märks sällan hos dagens kritiker av postmodernismen. Agendan har flyttats från att värna yttrandefriheten till att införa restriktioner för hur muslimer får klä sig och hindra att de alls kommer hit. Postmodernismen har blivit något att förenas mot i en identitetsskapande och närmast ritualmässig klagan, som driver en radikaliserad politisk agenda. Den goda fienden. Ironiskt nog precis den utveckling som Kenan Malik beskriver och varnar för i sin bok.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Den goda fienden first appeared on Opulens.