MOTSTÅND. Brody i västra Ukraina. En stad i den numera ganska glömda regionen Galicien som slukades av Sovjet 1945. Här föddes Joseph Roth, den suveräne krönikören, journalisten och författaren som främst skildrade mellankrigstidens Europa. I novellsamlingen Kejsarbysten och andra noveller blir det nästan som en kontinental höglitterär version av Åsa-Nisse, där dessa ursega levnadskonstnärer går igenom kaklet i sin överlevnadskamp. Roth skildrar också jiddischkulturen med sin svårgreppbara kärva livsfilosofi och ömsom djupt religiösa, ömsom frapperande konkreta livsattityd.

Så lägger vi till detta Stalins utdragna folkmord genom svälten som uppstod i jordbrukets tvångskollektivisering på 1930-talet

Så vad trodde du, Putin? Att du skulle tas emot som en slags sträng landsfader som tågade in på samma vis som Adolf i Wien? Snarare har du fått ett nytt Afghanistan på halsen där ett sekels kärvhet och djävlar anamma inte kommer se dig som annat än en paria. Här behövs inga “triumferande furstar som enar landet”. I Tjernivtsi i Galicien dracks det absint på caféerna och skrevs dadaistiska dikter. Nu hälls det inte vatten över sockerbit ner i malörtssprit. Nu blandas det molotovcocktails. Ukraina vill inte ha din stabbiga typiskt ryska nyreaktionära kristendom och dina skäggiga mystiker, “Vladdy”.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ett sekels ukrainsk kärvhet first appeared on Opulens.

ÖVERLEVARE. Emerich Roth har avlidit. Roth överlevde Förintelsen och var en av initiativtagarna till Föreningen Förintelsens överlevande, som besökte skolor och organisationer för att berätta om sina erfarenheter.

– Emerich var en person som aldrig gav upp. Han gav sig aldrig. När han trodde på något så trodde han på det. Och det framgår väl när man tänker på alla år han varit i skolor och föreläst och artiklar han skrivit att han alltid framhållit skolans roll, hur viktig den är, säger hans änka Kerstin Roth till Dagens Nyheter.

Fördes till Auschwitz

Emerich Roth föddes 1924 i Sevlus i dåvarande Tjeckoslovakien, i dag Vynohradiv i Ukraina. Hans familj tvingades under andra världskriget in i ett ghetto tillsammans med övriga judar i staden och därifrån fördes de till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.

Han slapp undan gaskamrarna som dödade hans mamma och två systrar vid ankomsten och kom att vistas i totalt fem läger under Förintelsen. Efter krigsslutet fick han veta att systern Elisabeth fanns i Sverige och 1950 kunde han återförenas med henne.

I 45 år höll han tyst om sina upplevelser, men åsynen av ett gäng nynazister på gatan i Stockholm 1992 förändrade allt.

En dag när jag gick på Birger Jarlsgatan kom en grupp ungdomar marscherande på andra sidan, skanderade Sieg Heil med lyfta armar. Det var en chock! Men det som var ännu värre var att ingen reagerade! Dags att bryta tystnaden, sade Roth i en intervju med DN 2011.

Besökte skolor

Det blev startskottet för hans engagemang och han bildade och började besöka skolor genom Föreningen Förintelsens överlevande.

1994 grundade han den ideella Emerichfonden, som delar ut stipendium för att utbilda om Förintelsen. Han var även med och startade verksamheten Exit på Fryshuset, för avhoppare från högerextrema miljöer.

Statsministern beklagar

Statsminister Magdalena Andersson (S) skriver i ett inlägg på Instagram att Emerich Roth lämnar ett tomrum efter sig.

“Mina tankar går främst tills hans familj men han lämnar också ett tomrum i Sveriges offentliga samtal som aldrig helt kommer att kunna fyllas igen”, skriver hon och fortsätter:

“Emerich Roths envisa övertygelse om kunskapens överlägsenhet som vapen i kampen mot nazism och antisemitism, och betydelsen av att nå fram till varje ny generation unga, förblir en ledstjärna för alla svenskar som är övertygade om det lika och okränkbara människovärdet.”

Roth tilldelades flera priser, bland annat Raoul Wallenberg-priset 2015 och Olof Palme-priset 2017 – båda tillsammans med Hédi Fried.

Emerich Roth blev 97 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Emerich Roth är död first appeared on Opulens.

KONTROVERS. En biografi om Philip Roth har dragits tillbaka efter att författaren Blake Bailey anklagats för våldtäkter. Frågan är hur en mer omfattande levnadsteckning om den amerikanska litterära giganten nu ska kunna skrivas då Bailey sitter på ensamrätten till alla efterlämnade papper.

I början av april låg Blake Baileys biografi om Philip Roth på bokhandelsdiskarna i USA. ”Philip Roth. The Biography” hette den kort och bestämt. Ett kraftprov på närmare 900 sidor. Både för författaren och läsaren. Hälsad av mestadels entusiastiska recensioner rusade den obevekligt uppåt på bestseller-listorna. ”Grundligt genomarbetad med kritiskt perspektiv”, enligt Boston Globe. ”En överväldigande bedrift” hette det i Publishers Weekly. ”Vilken story” tyckte The Atlantic och fyllde på med att ”den kommer flygande mot oss som en magnifik albatross … en fjäderklädd projektil från något bortom tidens rand.”

”Färgstark, säker på sin sak och kompromisslös” var omdömet i Washington Post. I New York Times bidrog Mark Oppenheimer med en lovprisande profil på Bailey plus att tidningen också spädde på ytterligare PR-behov med en ömsint guide till allt man behövde veta om Philip Roth eller hans författarskap.

Allt var med andra ord dukat för den stora tilldragelsen i den litterära världen i USA.

När Cynthia Ozick kommit med en magistral välsignelse i The New York Times Book Review twittrade Bailey själv ”Nu kan det bara gå utför”. Hur rätt skulle han inte få, långt mer än han någonsin kunnat ana. Vägen utför inte bara för biografin utan också för Bailey själv skulle bli rekordsnabb med destination avgrunden.

Några slavar på triumfvagnen hade det ändå funnits. Parul Sehgal hade i New York Times kallat boken ”en spretig apologi för Roths sätt att behandla kvinnor” och döpt den till ”en litterär mästares liv som förorättad playboy”. I The New Republic hade Laura Marsh reagerat på Baileys ringaktning för så gott som varje kvinna i Roths liv. Och en och annan hade vänt sig mot vad de betecknade som att Roth och hans levnadstecknare tycktes ha funnit varandra i något slags ”jargong från ett manligt omklädningsrum”.

Redan i slutet av april kom helomvändningen. Några elever som haft Bailey som lärare på Lusher School i New Orleans uppgav att de blivit våldtagna av honom och att Bailey inte dragit sig för att låta föreläsningarna om Vladimir Nabokovs ”Lolita” gå till förlängning i lite väl konkreta eftersittningar. Kulmen nåddes när förlagsredaktören Valentina Rice uppgav att hon 2015 blivit våldtagen av Bailey en natt hon sov över i den uppburne litteraturkritikern Dwight Garners hem i New Jersey.

Plötsligt svängde debatten fullständigt. Förlaget W W Norton beslutade i hast att avbryta hela PR-kampanjen för Baileys bok, stoppa försäljningen av den och den planerade nyutgåvan, stoppa det som hunnit tryckas i papperskvarnen och meddela att alla intäkter av boken skulle gå till offer för sexuella övergrepp . Nu var det svårt att hitta någon beredd att hitta något positivt i boken. Och knappast någon villig att ifrågasätta beslutet att stoppa den eller ens våga dra en lans för att man kanske ändå kan skilja på person och verk. Plus att Bailey varken är dömd eller åtalad för något.

Bland undantagen fanns den lilla trotskistiska nättidningen World Socialist Web Site där David Walsh konstaterade att bokbålen återuppstått i USA och att inte sedan McCarthy-tiden hade något liknande setts. I London Review of Books beklagade James Wolcott att woke-kapitalismen gett efter för en mobb för social rättvisa. ”Baileys liv, karriär, rykte och namn har ödelagts i rekordfart. Han och hans historia kommer att tjäna som fallstudie för någon framtida litterär obducent”, skrev Wolcott.

Även om Baileys bok presenterades som ”The Biography” lär nog fler komma att skrivas. Problemet är att Bailey av Roth fått ensamrätten till alla efterlämnade papper, i sig enligt kritikerna ett tecken på en hund begraven. Men hur ska man nu kunna närma sig Philip Roths 55-åriga författarbana om avgörande material förblir i Baileys händer? En Roth som mer än de flesta rymde alla motsägelsefulla egenskaper: exemplarisk yrkesman, oförbätterlig satyr, subversiv skämtare, lysten samlare av oförrätter, liberal humanist, god son, förfärlig make … Och kanske när allt kommer omkring bara misogyn.

The post Framgång för metoo eller woke-kapitalism? first appeared on Opulens.

AKTUELL KLASSIKER. Joseph Roths debutroman Spindelnätet  från 1920-talet innehåller intressanta paralleller till dagens politiskt polariserade samhälle där högerextrema rörelser vinner terräng. Jesper Nordström har läst om den.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den österrikiska författaren Joseph Roth har fått en renässans de senaste decenniet. Det är tämligen signifikativt och bör väl inte tas helt oproblematiskt. På samma vis som den engelska författaren Evelyn Waugh såg aristokratin som ett kulturbärande skikt längtade Roth tillbaka till det Österrike-Ungern som nog alla kan romantisera om, ni vet caféer med bordservering och tidning på käpp.

Detta är ett stråk i hans författarskap som utvecklades i Parisexilen efter nazisternas maktövertagande, och skiljer sig både stilistiskt och tematiskt från hans tidiga författarskap, speciellt debuten Spindelnätet från 1923, skriven samma år som ölstugekuppen i München.
Som så många tyskspråkiga mellankrigstidsromaner är det en skildring av nazismens uppspel men till skillnad från exempelvis Alfred Döblin och Erich Kästner som mer går på att göra en rundmålning på gatunivå — Berlins rökiga, sjaskiga värld — är detta en närstudie om populismens psykologiska mekanismer på individnivå.

I korta ordalag är handlingen en man som först utmålas som lite lillgammal, tafatt och beläst men som sen får en plats och möjlighet att växa inom frikårerna, denna vidriga företeelse som under Weimartiden var en slags paramilitär grupp som kort sagt utförde mord på politiska motståndare. Rosa Luxemburg torde vara det mest namnkunniga offret för denna kaotiska våldsamma tid som följde efter Versaillesfreden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vad som skrämmer och fascinerar med Roths roman är att man nästan sympatiserar med huvudpersonen som efter att varit en slags akterseglad panelhöna äntligen får en plats i sitt liv, en uppgift.

Det är då som nu. Arbetslösa, marginaliserade och kuschade dras till extrema rörelser —  det må vara politiska eller religiösa — och de som tillhörde prekariatet drogs till nazismen och frikårerna. Det var inte de självmedvetna proletärerna eller de högborgerliga som tilltalades av Hitler, det var mellanskiktet.

Joseph Roths senare prosa har ett slingrande elegant språk, men i ”Spindelnätet” är det korta staccatomeningar som gäller och ju mer jag läser växer tanken att Roth med detta vill komma åt själva populismens och det reaktionära tänkandets psykologi. Det finns en ny kader av politiker som har tröttnat på diskussionen och ordet. Som koketterar med att de är närmast illitterata. Som uttrycker sig  som om att allt som inte följer deras tankegång kan avfärdas som käbbel.

Det lär ha varit kommunistjägaren Joseph McCarthy  som sa att ”I dont want any semicolon guys in my administration” och det är utöver en träffande formulering också ett talande exempel på att det överdrivet konstnärliga språket ofta stått i motsats till ”rejäla karlar som vill få saker gjorda”.

Vi vet alltför väl hur våra stora nya ledare knappast uttrycker sig i konstfärdiga långa slingrande meningar med många inskjutna satser och bisatser och vad Joseph Roth som tidig politisk författare verkar vilja göra är att använda det expressionistiska språkets robusta karaktär för att gestalta motståndarnas tankevärld, det vill säga,  använda deras vapen mot dem.

Roths författarskap gled på 1930-talet in i en mer traditionell episk stil och miste något av sin politiska udd. Sedd som en kortroman, ja nästan ett debattinlägg vinner hans debut Spindelnätet på det konstlösa. Det stukade och kantiga psyket skildras helt enkelt på ett dito språk.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Vem fastnar i fascismens nät? first appeared on Opulens.