MUSIK OCH KONST. Ola Åstrand skriver, med utgångspunkt i ett postumt album med Ola Backström, om samband mellan musikskapande och konstutövning.

Ola Backström var både musiker och konstnär. Förra året släppte skivbolaget Fanfar! skivan ”Gråton” med Backströms musik, mer än 20 år efter hans för tidiga bortgång. Här reflekterar konstnären och före detta musikern Ola Åstrand över det albumet. Men han lyfter också fram Ola Backströms kollega i bandet Stockholm Norra, Kalle Berggren, och dennes skapande, samt olika kopplingar mellan musik och konst.

Musik & Konst heter en skivaffär i Malmö som jag sprang mycket i som ung. När jag inte försökte dra in pengar på olika skitjobb så satt jag hemma och tecknade och lyssnade på musik, i en etta som låg ovanför samma kinakrog som Thåström sjunger om i ”Bluesen i Malmö”. Någon som bott där före mig hade tapetserat upp en höstlig bokskog längst ena långväggen och gjort om garderoben till ”dusch”. Varje gång jag duschade kom restaurangägaren upp och skrek att det rann vatten längs väggen i hans kök. Utsikten från mitt fönster var en nedlagd fabrik och till största delen en öde parkering. Stanken av flottyrsmet var konstant.

Musik & konst

Musik & Konst startades av ett par där hon var konstnär och han gillade folkmusik. Sedan så tog Peter Thulin och musikjournalisten Lennart Persson över butiken och gjorde den till det absoluta vattenhålet i Malmö för fans av punk, reggae, new wave och postpunk i slutet av 70-talet. Det tog max tre minuter för mig att gå bort dit, och deras stora skyltfönster var ständigt skyltat med nyss inkomna frestelser från London och New York.

Jag brukar tänka på skivaffärer som de verkliga konstgallerierna. Att bläddra ibland skivbackar är en visuell kick, och många gånger har jag köpt en skiva enbart på grund av omslaget. Som den första skivan med Henry Cow, Pharoah Sanders och Art Ensemble of Chicagos skivor, Rickie Lee Jones ”Pirates” och singelskivor med DNA och Snakefinger.

Konstnärer vars skivomslag gjort oförglömliga intryck och gjort musiken ännu bättre är till exempel Barney Bubbles, Cal Schenkel, Raymond Pettibone, Neon Park, Winston Smith, Mati Klarwein, Gary Panter, Jamie Reid, Maggie Thomas, Rick Griffin, Tadanori Yokoo, David Stone Martin och HR Giger… Här i Sverige har vi Hans Esselius som gjorde omslagen till Fläsket Brinners skivor, och Jan Ternald som gjorde omslag till Bo Hansson och Älgarnas Trädgård.

Långt före internets överflöd av information så var endast omslagen till skivorna det man hade att tillgå. Skivomslagen förmedlade artisternas intentioner, och det som inte fanns där fick man med fantasins hjälp fylla i själv.

Konstnärer och musiker

Många konstnärer har musicerat och lika många musiker har tecknat och målat. På 60- och 70-talet så var brittiska konstskolor en grogrund för de individer som snart skulle göra sina avtryck på musikscenen. Där kunde unga människor under några år utveckla sin musik, och på köpet få en konsthistorisk utbildning som senare skulle avspegla sig i deras estetik.

Konstnärer och musiker som både uttryckt sig i bild och musik är bland andra Yoko Ono, John Lennon, Vasilij Kandinskij, David Bowie, Nick Cave, Joni Mitchell, Miles Davis, Captain Beefheart, Nick Blinko, Rammellzee, Steven Stapleton, Mare Kandre, Freddie Wadling, Max Book, Tore Berger, Clay Ketter, Jockum Nordström, Gittan Jönsson, Timo Aarniala, Patti Smith, Kalle Berggren och undertecknad. Sedan finns det grupper där hela bandet är konstnärligt inblandade som till exempel Swell Maps, gruppen Monitor (World Imitation Productions), Cabaret Voltaire, Tuxedomoon eller svenska Blå Tåget. Hos de flesta band har musiken bubblat över i affischer, t-shirts, scenshower med ljus och dansare.

Ola Backströms ”Gråton”

Det målade självporträttet som pryder omslaget till Ola Backströms skiva ”Gråton” sticker ut genom sin konstnärlighet och har något ärligt och rättframt på ett svenskt vis som snarare signalerar 70-tal än nutid. Målningen påminner mig om andra svenska konstnärer som Åke Pallarp, Vera Nilsson och konstnären och musikern, Kalle Berggren, som Ola Backström spelade med i gruppen Stockholm Norra. Det hade varit roligt att få se mer av Backströms konst i form av ett häfte. Nu pryds bara innerfodralet av två målningar.

Ola Backström spelade med Torkel Rasmusson, från Blå Tåget, och han var med om att starta Dag Vag. En kort tid spelade han också klaviatur med Ebba Grön. Jag lade märke till hans gitarrspel på Torkels plattor där han spelade slidegitarr, vilket var ovanligt på den tiden. Det gav ett slags Stones-känsla åt Rasmussons annars proggiga låtar. I Dag Vag spelade han mer interaktivt på ett sätt som påminde om afrikansk highlife, vilket fungerade bra med tanke på det bandets koppling till reggae. Han medverkade i många musikaliska sammanhang från 1977 till 1984 innan han bestämde sig för att i stället satsa helhjärtat på konsten och familjen.

Men han fortsatte att spela in låtar, ensam på en portabandspelare, efter det att han utåt sett lagt av, och låtarna på ”Gråton” är tydligen bara en liten del av det som han spelade in.

Även skivans titel skvallrar om en vardaglig och nästan lantlig attityd som påminner om både Blå Tåget och The Band. Jag känner igen Olas slidegitarr, och gillar mycket hans orgelspel, som faktiskt påminner om Garth Hudsons i nyss nämnda The Band.

”Gråton” spretar på ett sympatiskt vis, här finns korta instrumentala skisser, rockigare roots-spår, och flera låtar som bär arvet från proggen vidare in i postpunken. Att kvalitén är hemkörd och att man vet att låtarna har nästan fyrtio år på nacken ger skivan ett slags patina, som en bortglömd skatt.

Texterna är ofta lekfullt absurdistiska, och krumbuktiga à la svensk 60-talspoesi. Eller mer personliga, som i låten ”Tänk om du måste börja om nu”:

Jag sa: ”Om du kan förstå mig”, hon sa: ”Nej” och försvann

Jag stod så läskigt naken och allt runt mig brann

”Tänk om du måste börja om nu”, var det där hon sa:

”Låt mig få leva värre än du nånsin kan ta”

Jag säger: ”Vänta, åh, varför blir det alltid så?”

”Stopp, åh, vill ingen höra på när jag jämrar mig”

Om jag vill leka med de andra måste jag hävda mig så

Svartsjuka är ett fult ord och jag känner mig så grå

Enligt pressreleasen så gjorde Ola Backström en blygsam comeback runt sin 50-årsdag. Kort därefter diagnostiserades han med cancer, som utvecklades snabbt. Den sista låten han spelade in, två veckor innan han avled 2004, heter ”Fredagen kom”. De sista raderna lyder:

Drar kallt från dörrar och fönster, jag stannar ett tag

Jag tätar med den tid jag har kvar

Vägen härifrån verkar farlig, jag samlar mig

Beredd med stövlarna på

Släpper ni mig fri?

Håll mig hårt, jag är rädd

Livet drar i mig en sista gång

Allting lyser lite mindre nu

Och jag drömmer om en plats

Kalle Berggren

I Stockholm Norra medverkade alltså också konstnären Kalle Berggren på trummor. Kalle gjorde omslaget och Ola illustrerade det medföljande texthäftet till deras enda skiva som kom 1978.

Jag hade med Kalle Berggren att göra när jag satte samman en utställning som hette ”Tänd mörkret!”, som visades runt om i Sverige i slutet av 00-talet. Kalle, som bar sitt hjärta på utsidan och kallade sig för anarkist, var väldigt upprörd när den moderata kulturministern skulle hålla tal på vernissagen på Millesgården. Jag sympatiserade verkligen med hans ilska, att behöva stå ut med den sortens borgerlighet, men så där kan det tyvärr ofta se ut i konstens salonger. Kalle Berggren var för mycket rockmusiker för konstvärlden.

The post Musik och konst i symbios first appeared on Opulens.

HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.

Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025

Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.

Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.

Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.

Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.

Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.

Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.

På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.

På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.

Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…

The post Refused tar farväl i stor stil first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Peter Mosskin är en svensk författare och musiker som är uppvuxen i Stockholm men har bott stora delar av sitt liv på landsbygden. Peter har skrivit 29 böcker och gett ut tre skivor med sin grupp Gläns över sjö & strand. Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock.

Träd, Gräs och Stenar – en epok

Alla har väl sina minnen från 1967… Jag strosade en ljummen sommarkväll förbi ett studenthus i Polen och hörde Beatles ”All you need is love” flyta ut över gräs och buskar, som en varm klapp på kinden, som nånting man i alla fall trodde lite på. Eller Köpenhamn med alla sina sneda prång och sina duvor som kippade efter andan i den milda haschröken som gled ut från stereogrammofoner, undergroundtidningar, Mao-citat och långhåriga ivrigt diskuterande ungar. Det var också den hösten som lilla Lunds skivaffärer låg ett halvt, till ett, år före sortimentet i Paris. 1967 var det stora hippieåret. Och den amerikanska västkust-popen med sitt psykedeliska budskap satte spår t o m på omslagen till Bonniers höstböcker.

För ganska många som befann sig i mitten eller utkanten av allt detta, flöt musik, politik, droger, fri kärlek, undergroundtidningar jämsides. Som en vittfamnande, bred flod. Som en kultur. Och utifrån, i massmedia, talades det om tonårskultur eller ungdomskultur. Inifrån om undergrounden, den alternativa kulturen. Till skillnad från ”det etablerade samhället”. Och ett mycket starkt drag av ungdomskult: ”Lita inte på nån över 30”. Det var fint… vackert på något sätt. Som en dröm. Och ändå ledde vissa spår definitivt framåt.

Ett eget sound

Stockholm fick sin första, och kanske enda, psykedeliska klubb, Filips. Där spelade bland andra Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men och Pärson Sound. Och samtidigt som det kommersiella svenska pophertigdömet med vördade utrikes-inspirerade ungherrar som Tages, Hounds med flera började få problem med lönsamheten, grydde nya berömdheter i det fladdrande skenet inne på Filips (om man ska ta i…) Men det var inte bara att berömdheterna bytte namn, Hansson & Karlsson började göra egen musik. Och inte bara att det stod svenska namn på skivetiketterna. Soundet var eget. Musiken var gjord här, även om obundenheten, friheten i harmonier och kombinationer hade mycket gemensamt med västkustpopen.

Nyss, 1966, var det något nytt när Bob Dylan hade gett ut en enda låt som var över 11 minuter: ”Sad Eyed Lady of The Lowlands”. Nu drog låtarna längre och längre ut på tiden. Inte minst därför att de nya grupperna mindre och mindre blev dansband. Top 20 och Radio Luxemburg försvann också allt längre ut till höger. Mecki Mark Men hade kanske inte ett så eget sound som Hansson & Karlsson, men bandet var i god internationell klass och är en av de få svenska grupper som gjort turnéer i USA. I Sverige var de bland annat förband åt Hendrix som – för att det kanske är lite intressant ändå – ett par gånger hoppade in på bas i Mecki Mark Men,

I Persson Sound var Bo Anders Persson en viktig beståndsdel, och i Mecki Mark Men fanns en trummis som hette Thomas Gartz. I Stockholm fanns en lirare som gett ut två diktsamlingar, jobbat med konst, var lärare på fotoskolan och hade skrivit en enorm artikel om Bob Dylan i Bonniers Litterära Magasin, som spelade saxofon och som hette Thomas Tidholm. De bägge Thomasarna bildade tillsammans med Bo Anders Persson på elgitarr, Torbjörn Abelli på bas, Arne Ericsson, cello, och Urban Yman fiol, popgruppen International Harvester.

Framåt sensommaren och hösten 1968 dök det upp något mycket spännande i Stockholm som kallades ”Good Luck Show”. En affisch med något slags motiv av sommar, eller skog, med människor på… några människor, eller om det var en strandkant med vatten, en unge… Och på affischen stod det: INTERNATIONAL HARVESTER. (Tacksamt namn, på landet, när det kom på tal: bönderna tänkte på traktorer och log… jag hörde musik och grinade gott.)

Åren då allt hände snabbt

Tyvärr känns det länge sen, dom där åren kring 1966, 1967 och 1968. Allt hände så snabbt… På Pistolteatern i Stockholm var det ”Good Luck Show” på måndagskvällarna. Lokalen var liten, mörk naturligtvis. Harvester, som dom redan kortats ner till i folkmun, stod vid en mörk vägg på en liten scen. Mitt emot dem lyste en grön hemlighetsfull skog från väggen. Solljuset silade ner, sparsamt, mellan stammarna, lyste till som guld i tallbarken, framför världar av björnmossa och rävsvansar. Mitt emellan bandet och stillbilderna som verkligen var stilla – kunde stå stilla i halvtimmar tills de helt oförklarligt byttes – på väggen mittemot de få teaterbänkarna i lokalen, rullade en film: en våg, åsar, några människor, långt, långt borta, i ett land som hette Sverige och som vilade okänt utanför Stockholm. (Var det inte redan sommaren därpå som allt fler började lifta hemma i Sverige?).

Mitt på golvet stod en gul hink med saft. Var bara att gå fram och ta sig en mugg. Och skrattade vi inte åt den ovanliga situationen att se oss– dessa långhåriga – med visst rykte att leva farligt, utanför samhället, i det dragiga baksuget av motorvägskorsningarna neråt Europa, se oss stega fram i Bob Dylanstövlar, med haschbiten i innerfickan till farfars gamla väst, vi som nyligen varit mods och givit upphov till militär beredskap på regementena ute i Solna, komma framklivande till en menlös hink saft. Ojj!…

Många motsägelser

Men det fanns många motsägelser. I augusti 1968 står slaget om Chicago, då amerikanska radikala studenter och andra bokstavligen slås ner när de demonstrerar mot det demokratiska partikonventet. Bara några månader innan har Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Majrevolutionen har blommat och förblött i Frankrike. Äggkastning har introducerats mot dollarambassadörer, tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige har stoppats i Båstad, kårhusockupationen har gett feta rubriker i pressen. Och över allt faller Vietnamkrigets skugga.

”Sov gott Rose-Marie”, sjunger Harvester. Anna-Clara Tjerneld läser en egen saga. Vem som helst får låna instrumenten i pausen och spela. Plötsligt är fler och fler i bandet tillbaka. Gränsen mellan publik och band är suddig. En lång låt som bygger på rytmen i Ho Chi Minh, så som rytmen är när man går på gatan och skanderar, växer fram. Gränserna är flytande. Det är som om allt får plats. Precis som på A-sidan till International Harvesters LP, ”Sov Gott Rose-Marie”. Läs själv: Dies Irae (trad), I villande skogen (trad), There is no other place (Tidholm, Abelli), The runcorn report on Western progress (Persson), Statsministern (International Harvester), Ho Chi Minh (trad), It’s Only Love (Mick Jagger), Klockan är mycket nu (Georg Borgström) (- miljöprofessorn -), Ut till vänster (Tidholm), Sommarlåten (Abelli, Persson), Sov Gott Rose-Marie (Tidholm).

“Sommarlåten” ringer ut. Klingar. I Pistolteaterns mörka lokal. Från Himlaspelsscenen i Leksand en oförglömlig sommarkväll 1969. ”Sommarlåtens” vackra slinga ljuder över allt fler platser i Sverige. Vart jag än kommer finns det några långhåriga ungar som gnolar den. Och i den låten finns redan från börian allt det som skulle bli typiskt för Harvesters, och senare Träd, Gräs och Stenars, musik. De långa tonerna, upprepandet, upprepandet som just genom sitt upprepande får något nytt att växa fram. Men här finns också en motsättning. På första skivan är ”Sommarlåten” bara 2.45 minuter; kanske en tiondel av vad, låten brukar vara live. Det är trångt. Eller som man i början upplevde dem: det är tätt. Tät är musiken, växer och växer, en enda liten melodislinga blir till en tät djungel av ljud, övertoner, av musik, Det är tätt mellan idéerna: lite politik, lite miljö, mycket landet, flera media, lite spela själv. Och det blir trångt.

Det är också tätt mellan människorna på baksidan av första skivan, Där står dom uppradade barfota, i sandaler, med halsband, bjällror, mustascher, skägg och långt hår, barn och ungdomar. I gruppen av människor i och kring International Harvester finns före detta elever från Musikaliska Akademin, före detta studenttidningskolumnister, finns tecknare, fotografer, poeter, radiomakare, musiker, rebeller, drömmare, upptäckare,

Det är som drömmen om Gemenskap, Ett utopiskt välfungerande kollektiv, “All you need is love”. Innan de olika bitarna delat på sig och börjat gå sina egna vägar.

Träd, Gräs och Stenar bildas

När Harvesters andra LP, ”Hemåt”, kommer ut är bandet på väg att spricka, Thomas Tidholm som betytt väldigt mycket för idébredden lämnar. Och Urban Yman som spelat med dom flesta band i Stockholm inskränker sig ett tag till Gunder Hägg. Eller som dom själva föredrar att säga Harvester upplöses och Träd, Gräs och Stenar bildas. Instrumentuppsättningen inskränks.

I International Harvester var både instrumentrikedomen och antalet musikanter flytande: flöjter, småtrummor, mungigor, batteri, elbas, elgitarr, fiol, cello, saxofon… Liksom att killarnas flickor ibland spelade med, nynnade till.

I Träd, Gräs och Stenar blir det fyra instrument som bildar klangbasen: elgitarr, elbas, trummor och elpiano. Akustiska instrument som fiol och mungigor används oftare separat. Kanske beror det på att man måste vara fler än fyra för att sammansmälta elektrisk musik och akustisk folkton. Kanske hänger det samman med att dom vill dra fram folkmusiken ännu mer.

De plockar upp det trallande som finns inspelat med gamla jämtgubbar och andra norrländska halvt bortglömda kallkällor. Stötvis, i gungande storskogs-rytm, kommer trallandet genom högtalarna, någon i gruppen kanske petar i en fiol i bakgrunden. Fotstampet hörs ut genom mikrotonen och blandar sig med handklappningarna som växer i lokalen.

Träd, Gräs och Stenar jagar spelmän

Träd, Gräs och Stenar söker upp Tegenborg, en knotig gubbe i norra Uppland, om jag minns rätt, och spelar senare in hans vals på sin första LP (eller tredje; hur man nu vill räkna). Liksom de under sina turnéer runt landet jagar andra undanskuffade spelmän. Därför att de mitt inne i sin storstads-elektrifierade rock ändå dras till den akustiska folkmusiken. Och till sin glädje kunde bandet konstatera att deras musik fungerade både i storstäderna och på landet.

Det var något särskilt med International larvester/ Träd Gräs och Stenars konserter. Det tror jag både de som tyckte om, och inte tyckte om musiken måste hålla med om. Konserterna var ett slags seanser. Det fanns inga tydliga avgränsningar emellan låtarna. Musiken kom och gick. men växte hela tiden. Just upprepandet av en eller ett par slingor, entonigheten, rytmen, skapade efter en halvtimme eller timme en lyhördhet hos publiken för små, ytterligt små nyansväxlingar. Förändringen av ett taktslag, en tons tillkomst eller upphörande, kunde vara som ett nytt instrument, som en ny dimension.

Melodierna kommer ur ljudet

Men konserterna krävde då att man lyssnade. Och den typen av lyssnande var lika ovant och främmande som när man första gången hörde indisk musik. Framför allt med Träd, Gräs och Stenar kunde dessa seanskonserter nå enorma höjder. Både i musiken och i publikens inlevelse och förståelse. Delvis berodde detta nog på att tiden mognade från 1963 till 1970. Men Träd, Gräs och Stenar tog fasta just på den här sidan av Harvester. Hela den sammansmältning, eller kalla det lika gärna kollision, mellan Österland och Västerland som International Harvester stod för; de hade ju försökt gripa om så mycket. Harvester var som en bred provkarta. Träd, Gräs och Stenar renodlade och fördjupade. Tills man mot slutet hamnade i vad som väl blev en återvändsgränd. Amerikanen Terry Rileys musik var en viktig utgångspunkt för bandet. (Lyssna till exempel till ”A Rainbow In Curved Air”.)

Bandets musik var inte som schlagermusiken: melodier med ackompanjemang. Nej, ”det var melodier som kom ur ljudet”, som Bo Anders Persson formulerar det när jag ringer upp honom. Som i rockmusiken när den lutar åt Jimi Hendrix håll. Som i den psykedeliska musiken. Som i den indiska. Melodierna kommer ur ljudet. Med det följde att musiken på ett sätt alltid var annorlunda. ”Varje gång var musiken ny för oss. Varje gång unik”, säger Bo Anders. Och det var också det som gjorde det så svårt för bandet att göra skivor. Harvester/Träd, Gräs och Stenar var en live-grupp. Musiken skapades i ovanligt hög grad i spelögonblicket. Och konsertens helhet avgjordes av stundens möjligheter, tillsammans med filmerna, fotografierna och bandets mellansnack.

Träd, Gräs och Stenar centrerades kring tre ting

Mot slutet av 1970 och under 1971, när bandet för övrigt fick sin femte medlem Jakob Sjöholm på elgitarr, centrerades Träd, Gräs och Stenar kring tre ting: en till hälften orientalisk, till hälften svensk, folkmusikrock som nummer ett, landsbygden som livs- och kulturform som nummer två och den biodynamiskt odlade maten, den makrobiotiska maten som nummer tre. Sen fanns det underordnade satsningar som skivspelningar, spela-själv-idéer om att få med publiken… Även om satsningarna inte var mindre än att bandet i hög grad bidrog till att första Gärdet-festen blev av. Och deras spelningar upplevdes som något av den första festens höjdpunkter.

Träd, Gräs och Stenars första plattor

1971 flyttade Träd, Gräs och Stenar för långa perioder till Värmland. Bosatte sig i norra Klarälvsdalen, nära en slags biologisk filosof och trädgårdsmästare, Anders Björnsson, och började odla grönsaker tillsammans med honom. ”Det var vårt första praktiska politiska ställningstagande”, menar Bo Anders, ”ett ifrågasättande av auktoriteterna. En slags antiimperialistisk praktik”. Här smalnar den återvändsgränd som jag förut antydde.

Första Gärdet-festen var en stor musikalisk händelse, framför allt för att den satte fart på ett musikintresse som bara väntade på att få explodera. Träd, Gräs och Stenar var något av gammelpappa. De, Gunder Hägg och Pugh Rogefeldt stod för var sin strömning. Som naturligtvis flöt i varandra också. Men det är inte en slump att den lokal som Gärdes-gruppen så småningom fick av Stockholms stad blev en makrobiotisk restaurang, Fröet.

Samtidigt var det som om uppmärksamheten flyttade sig till allt det nya som var på väg. Redan hösten 1970 bubblade det av nya svenska popplattor. Då kom också den ”gröna” LP:n, Träd, Gräs och Stenars första egna. Som ett slags sammanfattning av bandet till och med Gärdet.

Först vårvintern 1972 kommer den andra plattan (eller nr 4), ”Rock för kropp och själ”. Och dit har jag svårt att följa med. Därför att det mesta som är kvar från den ganska komplicerade och breda undergroundkultur som International Harvester började i är menlösheter som denna: ”I ljuset av din dag, gör som du vill. I mörkret av din natt, gör som du vill. Alla måste ha sin mat mat, kom vi gör den tillsammans. Du är universums barn, ja det är vi allesammans.”

”Stockholms-flummarnas band”

Träd, Gräs och Stenar utvecklade sig alltmer till att bli ”Stockholms-flummarnas band”, som de själva uttryckte det. ”Stockholms-flummarna var den publik som var kvar”, säger Bo Anders mot slutet av telefonsamtalet. ”Och det fanns det som var positivt med dom. Flumgrupperna har hållit på en kultur, dom har värnat om sin pryl, bland annat med hjälp av oss… Samtidigt är flumgrupperna ett slags grädde som flyter omkring och deltar i en seglats på materiella villkor som är andras.”

Våren 1972 kom en live-skiva, ”Djungelns lag”, på egen etikett, TALL, denna gång, till skillnad från de andra fyra som getts ut av Silence. Och fram på sommaren upplöstes bandet sakta. Ville man få till det på slutet kunde man väl sagt att de föll offer för djungelns lag, Men det är nästan dåligt. Men man kan nog säga att Träd, Gräs och Stenar var en epok.

The post Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973 first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin besökte Island i somras. Där fick han en oväntad musikupplevelse när ett coverband framförde en 50 år gammal låt av Queen. Om detta handlar fredagens krönika.

Vad är definitionen på stor konst? Kanske verk som påverkar många människor och gör det i generationer efter att konstnären skapat verket? Att verket lever vidare trots att tidsandan helt ändrats?

Odödlig konst blomstrar på avlägsen ö

Dessa tankar kom i somras över mig på ett ställe som inte förknippas med just stor konst. Nämligen en musikpub i Reykjavik, världens nordligaste huvudstad. Tidpunkten var en lördagskväll och stämningen i lokalen mycket hög och förstärkt av alkohol.

På scenen stod ett utmärkt coverband. De framförde på ett enkelt och kraftfullt sätt hits från 1970-talet och framåt. Puben heter The Bookstore och är en före detta bokhandel där väggarna är täckta av hyllor med många meter bokryggar. Etablissemanget ligger mitt på Laugavedur, den långa nöjesgatan i staden där pubar och krogar trängs och mycket är öppet länge.

Publiken var en blandning av islänningar och turister från en stor del av världen. De skrålade med och lyckades skapa ett litet dansgolv i trängseln framför den minimala estraden där bandet lirade. Islänningar gillar inte att krångla till det, så gruppen hette helt enkelt The Bookstore Band.

Queen är Bookstore Bands favoriter

De fyra medlemmarna såg ut som motorcykelkillar med rötterna i vikinga-sagorna. Långt hår, skägg och svarta kläder som verkade ha hämtats från en fyndlåda i en secondhand-butik. Men bandet hade publiken i sin hand. Mellansnacket med lite tramsiga skämt om sex gick hem. Skratt och jubel från både den manliga och kvinnliga delen av publiken. Ett av gruppens favoritband är brittiska Queen, kvartetten som stod för en unik form av rock där olika genrer blandades. Queen föddes 1970 och hade sin storhetstid fram till 1991 då sångaren och förgrundsfiguren Freddie Mercury avled i sviterna av aids, 45 år ung.

Queens märkliga mästerverk

Queens mest kända hit är ”Bohemian Rhapsody”, pophistoriens måhända märkligaste, mäktigaste och mest magnifika melodi. Den fyller femtio år i oktober i år. Text och musik stod Freddie Mercury för. Den består av fem, nästan fristående delar: ett intro, en ballad, en operadel, ett avsnitt med hårdrock så ett outro, en coda. Mercury berättade att han satt ihop tre halvfärdiga låtar till en.

Skivbolaget var inte överdrivet entusiastiska när de hörde det hela. Dess producenter, marknadsförare och ekonomer fann många fel: den hade ingen refräng, bestod av för många olika akter, för dyr att spela in, texten nästintill obegriplig och låten dessutom för lång, nästan sex minuter. Dessa experters slutsats var klar: ingen radiostation skulle spela den.

Låten blev en succé för Queen

Queen tjatade och fick sin vilja igenom. Inspelningen, i en tid utan datorer som hjälpmedel, gjordes i fyra olika studior och tog flera veckor. Låten innehåller många maffiga köravsnitt, men någon kör fanns inte utan sången från medlemmarna i bandet dubbades gång på gång på en 24-spårs-bandspelare. Mega-låten var med på albumet ”A night at the opera”, som kom 1975. Till sist släppte bolaget låten på singel. Vilken snabbt klättrade till en första plats på Englandslistan och stannade där i nio veckor, blev Storbritanniens tredje mest sålda någonsin och en av 1900-talets mest nedladdade.

Varför tänkte jag på detta där i larmet och skrålet bland islänningar och turister?

Jo, när The Bookstore Band gav sig på ”Bohemian Rhapsody” när stämningen var som högst i lokalen, tänkte jag: nej, nej, den här är för svår, de kommer inte fixa att spela den bra, utan bara förstöra låten. Ingen kommer sjunga med. Musiken är för komplicerad och texten för lång och konstig.

Så fel jag hade. Publiken sjöng nästan unisont med i alla partier. Och bandet hade fått ner den bombastiska låten till hanterbart format och det vackra gitarrsolot satt där det skulle.

Tidlös musik ‒ lyssna!

Jag var förbluffad. Tänkte att om Freddie Mercury fått uppleva att hans femtio år gamla skapelse, hyllades och älskades av en ytterst blandad publik på en enkel pub på en ö i mitten av norra Atlanten, skulle han ha mått väldigt bra. Samt insett att han skapat just stor konst. Själv blev jag lycklig när jag fattade detta. Att det finns något som kan manifesteras och blomstra på nytt i princip var som helst, oberört av tidens tand.

Så ta nu och lyssna på låten och ta del av texten. Gitarristen Brian May har efteråt berättat att Mercury var en grubblare. Och att den märkliga texten på något vis handlade om honom själv. Fast han vägrade berätta på vilket sätt. Men opera-avsnittet var självklart. Mercury var utbildad i klassisk musik och inspirerades av den. En

Att texten är både dramatisk och obegriplig gör den bättre för då kan lyssnaren tolka det hela som hen vill. Publiken på puben tolkade nog inte så mycket. De bara avgudade låten och att få sjunga med för full hals. De älskade även coverbandet och kanske mest det faktum att Freddie Mercury skänkt detta mästerverk till världen.

En fråga infinner sig

Frågan man måste ställa sig är om berusade och glada pub-besökare på en vulkanö, helt nära norra polcirkeln, om femtio år kommer skråla med i låtar och kunna texter från dagens stora hiphopartister Kayne West, Eminem, och Drake? Jag tvivlar, men kanske beror det på att jag är en gammal gubbe på väg ut och som inte fattar något om musik…

The post Mästerverk av Queen fyller 50 år first appeared on Opulens.

MUSIK. Vår krönikör Lars Thulin har en passion för musik. I början av året skrev han om låtar som varit livsviktiga. Nu avslutar Thulin vårterminen med att presentera ytterligare fem skivspår som ingår i hans livs soundtrack.

”The soundtrack of my life”

Min tidigare krönika om livsviktiga låtar väckte tankar hos flera läsare. De försäkrade att de börjat göra listor, men att det var svårt. Så mycket att välja mellan.

Visst är det så. Fast väldigt roligt. Därför, lite inspiration till er genom fem nya från mig. Det rör sig om de här kategorierna: sorg, känslor  och avsked. Låtarna finns i de inbäddade länkarna.

En låt som hjälpte i katastrofens skugga

1. Lodi/Creedence Clearwater Revival 1969

En höjdare från bandet alla trodde hade rötterna i amerikanska södern men i sjäva verket kom från Kalifornien. Låtarna satt som tuggummi i skallen på lyssnarna och texterna var ofta skildringar av ett USA bortom lyx och stora städer. Denna handlar om en trubadur som hamnar i håla, Lodi, och vill därifrån. En sorgsen låt som ångar av både melankoli och bjuder på lite tröst.

Den blev viktig för mig julhelgen 2004. Vi kom till Krabi i Thailand ett halvt dygn efter tsunamin och mötte ett drabbat samhälle. Vi ville åka därifrån tidigare än vår returbiljett gav oss rätt till. Men de plan som lyfte behövdes för skadade, så vi fick stanna. Jag hjälpte frivilligt och valhänt till i räddningsarbetet och upplevde saker jag inte vill minnas men aldrig kan glömma. Att somna på kvällarna var svårt. Märkligt nog fick just denna låt (inte texten i sig) mig att slappna av, liksom tvätta mina känslor. Tillsammans med Johnnie. Walker. Den flaskan behövdes.

Powerballadernas powerballad

2. You don´t have to say you love me/Dusty Springfield 1966

Låten är perfekt för styrdans. Inte sådan där intim där man hasar runt mest för att få klämma lite på varandra. Utan där man kan ta ut svängarna och svepas med av musiken. Kanske sjunga med i refrängen. Att göra det med en partner kan bli magi. Denna gamla hit försätter mig i en sorts förväntansfull feststämning. Jag kallar den powerballadernas powerballad.

Min favorit-mezzosopran Dusty Springfield hörde låten i italienskt original på en festival i San Remo och rördes till tårar, trots att hon inte fattade ett ord av texten. Hon köpte rättigheterna till låten, åkte hem till London och ordnade fram en smäktande känslomässig engelsk text som väl inte helt passar in i metoo-narrativet. Men det var nästan 60 år sedan så det är nog preskriberat.

En låt som gick på repeat i jukeboxen

3. Love Hurts/ Nazareth 1975

Militärtjänstgöringen, som de flesta män i min generation fick göra, beskrevs ofta som meningslös. Så var det inte för mig. Först blev jag förkrossad då jag som infödd stockholmare placerades på flyget i Norrbotten. Men jobbet där, befälen och kompisarna blev bättre än jag kunnat drömma om. Det blev elva huvudsakligen bra månader.

Den smöriga hårdrocksballaden ”Love Hurts” är för mig evigt förknippad med den tiden och ett kafé i Boden. I staden fanns en sjuksköterskeskola. Fyra av oss värnpliktiga gick ofta till fiket och träffade ett par av den skolans elever. Det blev inget amoröst mellan någon av oss, bara fin och givande vänskap under de månader året gick från bitande kyla och mörker till kvällar som vägrade bli nätter och då myggor blev våra ständiga följeslagare. En av flickorna var fixerad vid den här låten. Hon matade ständigt serveringens jukebox med enkronor för att höra den.

Låten som träffade som ett klubbslag

4. Father & Son/Cat Stevens 1970

Cat Stevens slog igenom på 60-talet med en fin röst och bra låtar. Och inte minst på grund av mörka lockar och sammetsögon som satte flickhjärtan i brand. Först föll jag för hans ”Morning has broken” med en sällsamt vacker melodi och text – en finstämd hyllning till naturen och livet, allt med religiösa undertoner.

Senare, då jag blev pappa, träffade mig hans ”Father & Son” som ett klubbslag när jag verkligen hörde och fattade texten. En uppgörelse mellan en ung man och hans pappa, där den äldres välvilja och försök att förmedla livsvisdom, av sonen bara ses som förtryck och en total oförmåga att fatta något överhuvudtaget.

Viktigast är textraden ”From the moment I could talk I was ordered to listen.” En påminnelse om att ett av de viktigaste jobben vi har – att förbereda den yngre generationen för livet – måste vara ett samspel. Samt det faktum att vi föds med två öron men bara en mun. Och att det gäller både föräldrar och barn.

Låten som fick mamma att upptäcka pop

5. Whiter Shade of Pale/Procol Harum 1967

En låt som jag förknippar med min mamma. Hon var kännare och älskare av klassisk musik. Och hade inte mycket till övers för den pop som jag lyssnade på i slutet av 60-talet.

Så hörde hon den här, där kompositörerna Gary Brooker, Keith Reid och Matthew Fisher hämtat inspiration från barocken och Bach.

– Men snälla nån Lars, det här är ju riktigt bra… Vad är det för något?

Efter det öppnade hon en del av sin musiksjäl för popen och tog då även Beatles till sitt hjärta. Jag blev imponerad av att hon kunde göra det.

När vi skulle välja musik till hennes begravning var det självklart att denna skulle spelas under defileringen. Men kantorn i Trons Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm hade nog aldrig hört låten utan sannolikt gått igenom noterna tio minuter kvällen före begravningen.

Vid vandringen till kistan rann mina tårar. Inte främst för att min mor fått dö efter att länge och plågsamt ha tynat bort till en skugga av sig själv. Utan för att versionen av Procol Harums mästerverk var så urbota uselt framförd. Om bandet varit med i kapellet hade de också behövt näsdukar.

Låt mig till sist konstatera att man kan lära mycket av sina barnbarn. Bland annat hur skönt det är med sommarlov. Därför tar jag nu ett sådant och är tillbaka i Opulens i mitten av augusti. Tack för den här säsongen och så hoppas jag att vi hörs i höst igen!

Glad midsommar!

The post Fem låtar från livets soundtrack first appeared on Opulens.

MUSIK. ”Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner,” skriver Gussy Löwenhielm. Han bjuder också på en spellista.

Jag har redan valt musik till min begravning. Det känns som att det är det enda jag verkligen vill bestämma över när det kommer till det där jobbiga klivet in i min sista vila. För mig spelar det ingen roll om kistan är röd. Om jag begravs i en moské eller en synagoga, bara jag slipper ha en låt med typ Erasure under defileringen.

Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner som förmildrar de tuffaste konfrontationerna och funkar som en ypperlig mirakelkur för de skevaste tillstånden. På alla sätt.

Vare sig det är Albinonis dystra ”Adagio i g-moll” eller psalmen ”Guds Kärlek Är” så ska den, om inte lindra sorgen, i varje fall få oss att känna. Att ta del av smärtan och vara i den. Luckra upp det tunga i bröstet i ett par förlösande tårar.

Det är ju inte en slump att Samuel Barbers nästan lite uttjatade ”Adagio for Strings” kan höras i både David Lynchs ”Elefantmannen” och Oliver Stones ”Plutonen”. Ett sådant verk greppar tag i ens känslotillstånd med en trygg hand och lotsar en igenom smärta, ångest och den djupaste sorg. Och så kommer tårarna.

När Trent Reznor sjunger ”I hurt myself today to see if I still feel” i Nine Inch Nails låt ”Hurt” så vet i varje fall jag exakt vad han menar. Och ifrågasättandet av just vårt känsloregister är väl än mer aktuellt idag när vi hela tiden bedövar oss med en gigantisk flora av hjälppreparat för att vi just ska slippa känna.

När världen brinner, diktatorer har konferenser över huvudet på de som verkligen är drabbade, medan portar exploderar och psykopater med en lika defekt självbild som världsbild avslutar oskyldiga människors liv är det lätt att mata sig med lättsmälta snuttar i sin telefon för att helt sluta känna. Men det är i vakuumet, i det stilla tillståndet som alla Eckhart Tolle-entusiaster har lärt sig att kalla nuet, som livet smyger på en och påminner om oss att det existerar. Det är i nuet det händer.

Subliminalt ledmotiv

För sju år sedan låg jag i separation. Jag vet inte egentligen om det är rätt verb att använda. För det var en ganska stissig fas i mitt liv där jag bävade för att känna efter för mycket och inte alls var bekväm med att bara ligga och vara ett med min själ. I takt med att ett tryggt hem fick en temporär paus, flyttkartonger fylldes och köpare och nya säljare hörde av sig för att reda ut logistiska frågetecken samtidigt som livet genomgick en extreme makeover var nuet min största fiende. Där ville jag inte vara. I stället passade jag på att gå igenom hålen i min vinylsamling. Skivor jag haft men inte lyssnat på ordentligt. Lotten föll på Beach Boys ”Surf´s Up”.

Medan jag sprang mellan våningsplan och markerade kartonger med det så populära palindromet ”KÖK” så stannade jag alltid till vid vinylspelaren och tänkte ”det här är ju bra ju”. Skivan blev som ett subliminalt ledmotiv där det skulle ge mig ett tydligt motiv till min leda. Och tids nog när flyttlasset gått och jag hade kommit till rätta (efter att ha förlorat min dito) in i min nya lilla lägenhet så kunde jag i lugn och ro lyssna igenom hela mästerverket.

När jag efter att ha tagit in hela den välproducerade B-sidan och jublat över detta melankoliska hant- och mästerverk så landade nålen till slut på det avslutande titelspåret ”Surf´s Up”. Och då fullständigt brast det för mig.

Alla spänningar löstes upp, knutarna försvann och militären fick nästan blixtinkallas för att bygga fördämningar för att förhindra min tårkanalsmonsun från att svämma över hela Bagarmossen. ”Surf´s Up” spelade rollen som en mental kiropraktor. Den tillät mig känna och vara i nuet. Skapa en tvåfilig motorväg mellan hjärnan och hjärtat.

Där Bob Dylan har sin ”Blood on the Tracks” och Beck har ”Sea Change” där de skapar musik utifrån sina egna erfarenheter av att bli övergivna använde jag Brian Wilsons psykiska instabilitet för att lappa ihop min själ som ett, ja bandaid kanske (ordvitsar är också ett sätt att gå runt verkligheten och låtsas att man mår bättre än man gör).

Fastnaglad i nuet

Det är för jävligt att må dåligt. Och tyvärr är vi alldeles för många som inte mår så bra. Vi kämpar med våra smärtor, våra daddyissues, våra förhållanden, vår misstro mot politiker och brottas med våra egon som våra profiler i sociala medier tillåter att växa till gigantiska proportioner.

I stället för att fråga ”hur mår du egentligen” tipsar vi om en bra terapeut eller en bra youtubetutorial som kan läka dina själsliga sår. Säg till om du behöver prata. Men helst inte med mig.

Så vad gör vi? Stirrar djupare i mobilen, sätter tänderna i ytterligare en säsong av ”White Lotus” så vi kan konstatera att man inte blir lyckligare med mycket pengar? Nej, vi går på konsert. Kastar oss ut i nuet och låter musiken skölja över oss som en Ice Bucket Challenge med stundens ingivelse.

Och den här veckan har jag varit fastnaglad i nuet. Jag har behandlat mina själsliga och fysiska sår med musikalisk alsolsprit, bearbetat världsläget, accepterat universums utmaningar, bokat ålderdomspräglade måsten som bilbesiktning och deklarationer och vädjat om ett slut på kulturskymningen. Och då kom ljuset tillbaka. Kulturgryningen.

Temperaturen steg och den förnämliga kanandesiska postrockorkestern God Speed! You Black Emperor äntrade scenen på Fållan i Slakthusområdet.

Med sitt försiktiga anslag där en enslig fiol förmedlar melankoli och får en att tänka på glädjeämnen som amerikanska strafftullar gentemot sitt grannland drar en känslostorm in i ett evigt crescendo som landar i ett bombastiskt förlösande rockklimax samtidigt som analoga projektioner rullar som en suggestiv fond.

Och trots att Per Gessle är på en annan kontinent där Roxette lever vidare med hjälp av en respirator kallad Lena PH så kommer alla känslorna. På en och samma gång.

Men från publiken, som består av 85 procent män där åtminstone 70 procent av dem har skägg, händer ingenting. Det jublas inte. Det applåderas inte.

Publiken står blickstill och är helt tyst. För det här är musik som agerar defibrillator vilket är ett väldigt svårt ord att säga i en nödsituation. Och efter konserten efter det tolfte crescendot och sista klimaxet är vi alla igångsatta.

Vi går hem. Högst levande med välfungerande hjärtan och jag kan redan då konstatera att jag redan inom 19 timmar ska få känna igen. Och kanske ännu mer.

Ravel 

Då i Berwaldhallen och med Ravels mästerliga impressionistiska epos ”Daphnis et Chloé”. Återigen står den ensliga fiolen i fokus och förtäljer tillsammans med den resterande orkestern en berättelse om Dafnis och Chloe, två personer som blir övergivna av sina föräldrar som barn och känner en samhörighet men inte vet hur de skulle älska varandra.

Dessa ständiga daddyissues gör sig återigen påminda och när vi kommer till det populära puttrande partiet som inleder den korta versionen av stycket brister det såklart för mig. Det blir överväldigande. Trots att jag hört stycket hur många gånger som helst gör sig livets skörhet än en gång påmint och jag sugs in i ett nu som jag älskar att befinna mig i.

Ett tragikomiskt majackord där melankoli får samspråka med ett känslosvallande lyckorus. Ett ögonblicks eufori. Och så kommer crescendot. Hjärtat startas. Det pumpas i blodet och hjärnan kommunicerar. Trots att det råder väskförbud har vi alla tillräckligt med känslor i bagaget för att kunna känna.

Marc Ribot

I ett härligt tillstånd lämnar jag Berwaldhallen och kan konstatera att det bara ska ta 20 timmar tills jag återigen ska få känna. Denna gång på Jazzklubb Fasching för att äntligen få se och även dela scen med den kompromisslösa enastående gitarristen Marc Ribot. Jag får stå bredvid och spela skivor. Och det blir såklart en magisk upplevelse som sent kommer glömmas.

Fasching fullständigt kokar där den anrika jazzklubben är fylld till bristningsgränsen av, inte bara skäggiga män, utan även några kvinnliga entusiaster med en fäbless för det skeva avantgardemässiga. För det är just vad det är.

Vi är en hel del fans av Tom Waits, eller kanske Medeski, Martin & Wood och John Zorn. Men vad vi ska höra vet ingen. Det är namnkunnigt i publiken, det är trivsamt och det är högt i tak. Det spräcks och det skevas ur på scenen, alltid med en bra dos energi trots att vår gråhåriga nestor sitter ned på en stol med läsglasögon och kastar notbladen åt sidan efter att ännu en närvarande låt är lagd åt handlingarna. Kanske är detta ett spel för gallerierna eftersom det mesta känns improviserat. Och det är så nuet fattar tag i en.

Att ta del av de improvisationer som skapas i stunden gör att närvaron är total. Men när bandet i andra set börjar spela minimalistiskt där samma fras upprepas till leda. Då gör sig nuet påmint. Då kommer ledmotivet och det skapas vårfloder i tårkanalerna som gör det omöjligt att hålla känslorna tillbaka på min plats i det upphöjda DJ-båset.

Spellistan

Jag skulle kunna vara en reklampelare för den känslosamme mannen. Han som brukar gråta på film men som nu kan skådas IRL. IRL ja. För det är i det verkliga livet det händer. Här och nu. Och just nu kan jag bara konstatera att alla intryck gärna får rinna ner i smältdegeln så att jag i min stillhet kan njuta av det jag har varit med om samtidigt som jag försöker förmedla detta för er. Det går nog inte. Men här får ni i alla fall en spellista som jag har sammanställt.

Begravningsmusik

Jag avböjde ett erbjudande om att få se Kent återförenas på scenen. Ett intryck som skulle kontaminera och besudla alla dessa fina intryck från veckan som gått. Kent har ju varit döda i åtta år. Och frågan är väl vilken musik de vill ha på sin nästa begravning.

Själv vill jag ha ”Flamenco Sketches” av Miles Davis. Och kanske ”I Shall be Released” med The Band. En liten bubblare är också ”Pavane för en död prinsessa”. Jag gillar verkligen Ravel. Och tillsammans med Marc Ribot och God Speed! You Black Emperor blir han fantastisk. Rent utsagt odödlig.

The post Gussy: ”Ledmotiv” first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur betydelsefull musiken kan vara i våra liv. Här presenterar han fem låtar som han ser som livsviktiga.

Vilken låt har betytt mest för dig i ditt liv? Ofta får man frågan på fester som blivit sena och där någon styr musikanläggningen via Spotify och alla konstaterar att det mesta var bättre förr.

Samma frågor ställs på de nostalgitrådar på nätet som handlar om svunna decennier. Är frågan viktig? Jag tycker det. Dels för att historia är det som lär oss förstå samtiden och förutse framtiden. Men också i ett terapeutiskt syfte. När mitt liv går tungt brukar jag söka tröst i de gamla låtarna som innehåller goda, bitterljuva och mörka minnen. Genom att bottna i dem kan jag få perspektiv och sedan kraft att ta mig uppåt igen. Antar att jag inte är unik.

Här mina Topp-5. Ni kan höra dem via de inbäddade länkarna. Vilka är era låtar? Och varför?

A Hard Days Night / Beatles 1964

Våren 1964 gick jag och pappa på bio och såg Beatles långfilm Yeah, yeah, yeah (A Hard Days Night). Jag vet inte varför, pappa var ingen vän av pop. Kanske ville han försöka förstå ungdomskulturen och även att jag skulle få se det alla snackade om. En pappa-son-grej. Minns inte var min mamma och storasyster var den kvällen. Kanske gjorde de en mamma-dotter-grej.

Jag älskade filmen, pappa tyckte den var ”kul”. Året efter kom nästa Beatles-film, Help. Den var både bättre och roligare än den första. Fast den såg jag aldrig med min pappa. För han dog några månader innan den filmens premiär. Därför är låten ett både kärt och smärtande minne jag ibland behöver besöka.

 Befria Södern/ Text och musik skrevs av Huynh Minh Sieng. Svensk text skrevs av Ola Palmaer.

Jag är ett barn av 68-tiden och var 14 år gammal året som blev speciellt i vår samtidshistoria. Starten för en vänstervåg som ifrågasatte politik, samliv, utbildning och kultur. Barnen födda under babyboomen efter freden 1945 var vuxna och ställde krav på en värld som inte längre levde i världskrigets skugga. En katalysator var protesterna mot USA:s angreppskrig i Vietnam.

Detta engagerade mig starkt och i det kriget var det lätt att välja sida. Jag gick i många demonstrationståg till USA:s ambassad i Stockholm. Tillsammans med tusentals sjöng jag mig där hes till ”Befria Södern”, också kallad befrielserörelsen FNL:s nationalsång.

Nu minns jag den mest för att jag saknar liknande samlat engagemang bland dagens unga – det som var möjligt i en tid när inte nätet ständigt pockade på uppmärksamhet och där individualism, influencers och personlig lycka inte var prio ett.

Soul Sacrifice Santana 1969

Två år senare, 1970, bytte jag skola och bostadsort. Kunde lämna en del trist och utslitet bakom mig och komma in som oskrivet blad i ett sammanhang med bättre plugg och, mest betydelsefullt, nya kamrater i gymnasiet i trygga stockholmsförorten Kärrtorp.

Ett nytt liv låg framför mig och jag tog girigt chansen att fylla mitt blad. Åren blev lyckliga. Jag upptäckte mycket. En del lärde jag mig i skolbänken, men mest i kompisgänget, där jag även vågade närma mig det mest spännande – tjejer. Och förstås musiken, som var magnifik. Santanas första album, det med lejonet på konvolutet, snurrade ofta på skivspelare i min närhet. Pop, rock, afrikanskt och latinskt blandades under ledning av en gudabenådad gitarrist, Carlos Santana. Här har jag valt ut ”Soul Sacrifice” och videon från Woodstock-festivalen.

These Foolish Things/ Bryan Ferry 1973

Så blev jag vuxen, flyttade hemifrån och försörjde mig på studielån och deltidsjobb. Det gav livserfarenhet. Musiken följde med. Stereon var, efter sängen som jag byggt av spånplattor, viktigaste möbeln i min etta med mörk kokvrå.

Dags att lämna pubertala kärleksförhållanden och ta steget till något stadigt och vuxet. Det betydde starka känslor, besvikelser och tvivel på den egna personen. Fast på andra sidan – en mer mogen, insiktsfull och förmodligen bättre person.

Det som bäst får mig att minnas tiden är Bryan Ferrys ”These Foolish Things”. Låten beskriver minnen från ett kraschat förhållande. För detaljer finns alltid kvar. En kortvarig flickvän och jag spelade ständigt albumet med denna låt. Det blev vår musik. När det kraschat även för oss hade jag minnen kvar, precis som Ferry. Bitterljuvt så det räckte.

Last dance / Donna Summer 1978

En av discodrottningen Donna Summers stora hits, handlar om jobb. I slutet av 70-talet extraknäckte jag som discjockey. En del tror att det bara är att vända plattor, få gratis öl av klubbägaren samt en svans av beundrare. Så är det inte. Det är en krävande uppgift att få gästerna på bra humör, att de ska få sin musik och släppa loss. Betyget sätts utifrån trängseln på dansgolvet.

Mixen av låtar blev olika varje kväll, beroende på hur jag läste publiken. Men jag slutade alltid med samma låt – ”Last Dance”. Orsaken var att det är en bra danslåt efter långt intro (cirka en minut) och att texten och det brutala slutet gör klart att det verkligen är sista låten. Ingen kan tjata om en till. När jag hör den är känslan i dag lika skön som i DJ-båset för drygt 40 år sedan: där gick jag i mål, jobbet är slut och det blev väl inte så pjåkigt.

(För hardcore-Donna-fans: I Las Vegas 2011 var det sista gången hon framförde låten officiellt, knappt ett år innan lungcancern tog henne, 63 år ung. Den versionen är nästan bättre än originalet)

Skapa nu en egen Topp-5! Ni kommer inte att ångra er.

The post Lars Thulin: ”Låtarna som blev livsviktiga” first appeared on Opulens.

BOWIE. Gussy Löwenhielm har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta från 1974 och funderar över vad som egentligen ryms i en cirkel.

Jag fick ett bra uppslag till en text idag. Tanken var att utgå från David Bowie för att gräva i det förflutna, nämna att jag fyllde 50 år nyligen, att jag har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta David Live från 1974, återupptäckt eposet ”Width of a Circle” och sedermera knutit ihop hela texten med att förra årets Idolvinnare Margaux Flavet lagt upp en version av den på TikTok med knorren att det finns hopp för dagens artister. Det hade kunnat bli en fin text med diverse navelskådningar, lite smala referenser till min första idol med en blinkning till programmet ”Idol” för att sen landa i en framåtblick i sann ”Spanarna”-anda. Jag hade sedan skickat texten till diverse tidningar för att till slut få den publicerad i Opulens. Därefter hade jag delat den i sociala medier för att efter att hela kalaset tagit en och en halv dag i anspråk erhålla hela sju likes och inte så mycket mer. Och det får man såklart säga vad man vill om. Men den stora frågan är väl ändå om det är värt det.

För säkerligen har varken du eller jag tålamod att genomföra det här. Det finns liksom inte tillräckligt fokus längre. Jag ville med en framåtlutad anda med snärtiga oneliners, mycket igenkänning och ett driv som inte går att vika för hålla er fastnaglade vid skärmen. Och då kanske en relativt okänd låt från Bowies tidiga epok inte är rätt väg att gå trots det faktum att Idolvinnaren sjungit in den på TikTok. (Glöm inte sökorden ”Idol” och ”TikTok”!)

Jag hade också kunnat göra en tutorial, alltså en handledning beträffande själva låten och delat den i sociala medier. Men där hade jag inte varit först. Under rubriken ”Analyzing Bowie” kan man höra en person av östeuropeiskt ursprung dissekera Bowies ambivalens kring vilken kraft han egentligen attraheras av, den mörka eller den ljusa, i ett Youtubeklipp med 372 visningar. Rätt skral utdelning. Så varför skulle en text slå högre? Jag är ju inte direkt Andres Lokko eller Fredrik Strage. Jag är jag. Och det är jag rätt tillfreds med. Framför allt när jag får göra vad jag gillar. Och jag gillar att skriva om smala ämnen inom kultur med utgångspunkt i mig själv. Men jag gillar också att beröra. Och få folk att upptäcka kulturuttryck de inte hade en pejling på att de skulle bli berörda av. Så frågan vi bör ställa oss är kanske om det går att beröra trots att ämnet är smalt och att jag är okänd som kulturskribent betraktad. Jag vill gärna tro det.

Sångaren, skådespelaren och artisten Tom Waits beklagade sig i en intervju över att han bara blev erbjuden jättestora roller i pyttesmå filmer och pyttesmå roller i jättestora filmer. Och ett exempel på detta är såklart hans roll i Francis Ford Coppolas version av Bram Stokers ”Dracula” där Draculas mörker tar hans själ i besittning varför han stängs in på mentalsjukhus och ofrivilligt får bära tvångströja under större delen av filmen. Tankarna går direkt till Rosemarys´s Baby där John Cassavetes rollfigur säljer sin själ till Satan för att få större roller. Men det har alltså inte Tom Waits gjort som får nöja sig med ännu en liten roll. (Använd ”Nosferatu” som sökord. Kanske Bill Skarsgård. Och fortsätt med fler exempel på smal kultur här nedan.)

Smal kultur och mörkrets drivkraft

Radioheads sångare Thom Yorke köpte hela det smala skivbolaget Warps katalog efter att ha avslutat sin turné med ”OK Computer”. Detta resulterade i mästerverket ”Kid A”. Min favorit i Radioheads katalog. Och när jag nyligen besökte Konserthuset i Stockholm för att avnjuta en bejublad konsert med stående ovationer av Edvard Griegs Pianokonsert i A-moll fick vi först lyssna till cellisten och tonsättaren Chrichan Larssons uruppförande av det moderna, något krävande och klangfärgberikade verket ”Rocking Bodies”. Ett smalt kulturuttryck som fick luft under vingarna tack vare att Griegs pianokonsert lockade till ett näst intill fullt konserthus. Och om vi stannar kvar i Norge för ett ögonblick så kan man även dra en parallell till Knausgårds ”Nattens Skola” där vi återigen får ett exempel på mörkrets drivkraft och hur smala referenser får stor spridning. En något mörkare paus och välformulerat avbräck från Morgonstjärnan-serien. Och Bowie är inte sämre.

Cirkeln sluts

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bowies kommersiella succéer. Låtar som ”Life on Mars”, ”Rebel Rebel”, ”Changes” och ”Let’s Dance” har aldrig tilltalat mig. Men. Jag kan köpa dessa alster så länge jag får utdelning i form av ”Big Brother”, ”Andy Warhol”, ”Breaking Glass” och ”Width of a Circle”. Och det är här cirkeln sluts. För efter att Bowie släppte mitt återfunna mästerverk ”David Live” påbörjade han det som skulle kallas The Lost Year då han flyttade till Los Angeles, bara två dagar innan jag föddes på andra sidan USA, och enligt min mening nådde sin kreativa peak.

Hans diet under den här tiden bestod av röd peppar, mjölk och kokain. Till det insöp han beatniklitteratur, dystopiska världsskildringar samtidigt som han tog del av fascistiska värderingar, hängav sig åt den judiska mysticismen i form av kabbala och satte sig in i ockultism signerad Aleister Crowley. Han drunknade i sitt ego och sitt oerhörda intellekt och nådde alltså en osannolik nivå av kreativitet. Och skivan ”David Live” var språngbrädan in i The Lost Year. Blott 27 år gammal serverar han en homogen, välarrangerad och sofistikerad skiva där alla gamla låtar får en ny identitet i denna konstrockiga, cabaretliknande och avantgardejazziga skrud. Och mest framträdande är ”The Width of Circle”, en drygt åtta minuter lång odyssé som jag inte förstod mig på när jag var nio år och hade med skivan till fritids. Men idag är det min absoluta favorit bland Bowies framträdande alster.

Vad ryms i cirkeln?

Så frågan är väl egentligen om vi måste tillgodose kraven på att göda mainstream-klientelet för att få sprida mer esoteriska navelskåderier. Naturligtvis inte. Regissören Yorgos Lanthimos är väl ett bra exempel på hur man inte behöver tumma på sin kreativitet för att nå framgång. Men en liten en blinkning till Mörkrets Furste kan ju aldrig skada. Och här skulle jag också kunna knyta ihop det med att sälja sin själ till Satan och få Faust anställning. Men det skulle underminera hela texten på ett jävligt dåligt sätt.

Och varken TikTok eller ”Idol” är väl Djävulens påfund men det är enormt kommersiella plattformar och för mig får de gärna finnas så länge de leder till att sprida genomarbetad och sofistikerad musik.

Så nu när cirkeln sluts kan man fråga vad som ryms i den. Tja, ett pentagram kanske.

The post Gussy: Vad ryms i en cirkel? first appeared on Opulens.

MUSIK. I den här veckans krönika drar Lars Thulin en lans för sånger på temat ”hjärta och smärta”. Han ger oss här flera exempel på minnesvärda låtar.

Tillsammans är ett sätt att finnas till, är en av Lill Lindfors bästa sånger. Den mästerliga texten, skriven av Åke Cato och Björn Barlach, är en nedtonad och bitterljuv historia om totalt svek, krossade drömmar, ensamhet, förtvivlan men ändå hoppet om att kunna finna kärleken.

Lyssna på sångtexterna!

Populärkulturen handlar mycket om kärlek och svek och därmed om gemenskap kontra ensamhet. Inte minst i sångtexter, som ofta avfärdas som banalt ”hjärta och smärta”. Det är inte bara föraktfullt utan också fel.

I texterna till många bekanta låtar finns fin poesi samt en vacker och ibland ironisk skildring av verkligheten. Men jag har märkt att få verkligen lyssnar på sångtexter, speciellt de på engelska. Vilket gör att många går miste om mycket.

Häng med och klicka gärna på de inbäddade länkarna för att höra låtarna på Youtube!

Skeeter Davis jättehit

En av de mest dramatiska då det gäller ensamhet är Skeeter Davis jättehit ”The End of the world” från 1962, text av Syliva Dee. Här tar man i ordentligt – den förtvivlade flickan fattar inte varför solen ska fortsätta skina när hon blivit lämnad. Fåglarna har ingen anledning att sjunga. ”Why does the birds go on singing … don´t they know it is the end of the world when I lost your love”. Anhängare av metoo-rörelsen hade fått något att jobba med om de träffat Davis. Ska en kvinna hänga upp hela sin tillvaro på en man?

Kronjuvelen i Beach Boys låtskatt

Fast män kan ha samma uppfattning, att världen upphör om de inte får sin älskade. Beach Boys gjorde mycket bra musik.

Kronjuvelen i deras låtskatt är måhända ”God Only Knows” från 1966, skriven av Brian Wilson och Tony Asher. Harmonierna, stämsången och texten som passar så bra till musiken gör den till en av popens odödliga mästerverk. Men mannen i historien utplånar sig själv ”If you should ever leave me…  what good would living do me”.

Raderna fick den kristna högern i USA att mumla om censur. De menade att texten förespråkade självmord! De var dessutom upprörda för att ordet Gud förekom i titeln till något så banalt som en pop-låt!

Meat Loaf och popens Wagner

Låten ”Two out of three ain´t bad” med Meat Loaf från 1977 slår fast att det aldrig går att få ett förhållande utan verklig kärlek att helt fungera. Sången är skriven av Jim Steinman, som gjorde det mesta av Meat Loafs material. Han har beskrivits som popens Wagner, det vill säga svulstigt och mycket av allt.

Det är en klassisk powerballad med känslosam vers och ett väldigt drag i refrängen. Här finns en rad välfunna metaforer med tesen att man kanske får nöja sig med något som bara funkar till två tredjedelar. Inledningen är magnifik, för den liksom sågar sin egen story direkt, allt är meningslöst. ”Maybe we can talk all night, but that ain´t getting us nowhere.” Tala om kaxig början.

Rimsmedens sångtext om ensamhet

En fin text som skildrar ensamhet och saknad är svenska ”Alla har glömt”. Det är en pärla om känslor efter ett uppbrott. Upphovsman är Expressen-journalisten Peter Himmelstrand, som kunde vrida på vanliga ord och få till något bra. En rimsmed i ordets bästa bemärkelse. ”Din kropp kan soffan inte längre minnas” är väl bra poesi? Samt ”ingen talar längre om dig med mig”. Sången finns med två kvinnliga vokalister, Towa Carson från 1967, då den deltog i Melodifestivalen och blev fyra, samt med Annelie Rydé från 1992. Jag föredrar den senare, Rydé har en speciell nerv och stänk av sorg i sin röst.  Det passar utmärkt här.

Discohiten ”I will survive”

Men ensamhet kan förespråkas. Det sker i en av de största disco-hitsen ”I will survive”, skriven av Freddie Perren och Dino Fekaris och suveränt framförd av Gloria Gaynor 1978. Texten är ovanligt intelligent för att tillhöra den eran.

Många av låtarna då handlade om att dansa och/eller antydningar om de kroppsliga aktiviteter som kunde bli aktuella efter dansen. Men ”I will survive”, berättar om en kvinna som tar mod till sig och bryter upp ett uselt förhållande och meddelar att man kan överleva utan partner. ”Then I spent so many nights thinking how you did me wrong, so I grew strong”. Uppmaningen att bryta upp och gå vidare gjorde danslåten till något av en nationalsång för en tidig hbtq-rörelse.

”Jagad av vargar”

Samma tema, om att lämna ett omöjligt förhållande och stå på egna ben, finns i Thomas Orup Erikssons genombrottslåt ”Jag blir hellre jagad av vargar” från 1987, han står för både text och musik. Här finns en man som helt enkelt fått nog av sin kvinna och drar. Så han blir hellre jagad av vargar än älskad av henne. Många fina fraser i texten. Raden ”Hon var mitten, jag var bredvid”, är väl lysande. Vem har inte någon gång känt det så i ett förhållande?

Carly Simons revanschlåt

En underbar sång om skitstövlar med för stora egon skrevs och framfördes av Carly Simon 1972 i låten ”You´re so vain”. Efter att ha beskrivit hur fåfäng och fånig mannen är som är övertygad om sin egen förträfflighet och otroliga charm, får hon in knockouten, ”You´re so vain, you probably think this song is about you”. Med andra ord – du är så fåfäng att du tror att jag skulle bry mig om att skriva en låt om dig. Vilken makalös vändning och sågning! Simon, som hade ett rymligt hjärta då det gällde karlar, har sagt att låten handlar om tre män hon haft relation till. En var skådespelaren Warren Beatty.

The post Avfärda inte sånger om ”hjärta och smärta”! first appeared on Opulens.

MUSIK. När Kent meddelade att de skulle lägga ner 2016 sa alla att det var på riktigt. Kent skulle aldrig göra som andra kommersiella band, sälja ut sig och återvända eftersom de stått för någonting annat: Själ, allvar och äkthet. Nu, åtta år senare kan vi, hör och häpna, betala tusen spänn för att se dem igen. Kent och en del andra äkta band verkar vara på god väg att skapa sig sin egen version av det outhärdliga ”Vi som älskar 90-talet”-festivalen, där människor som frossar i nostalgi går loss till E-type och Dr Bombay. Hela syftet är stagnation, trygghet och förutsägbarhet.

Till skillnad från E-type har dock Kent lyckats att bygga en stark identitet där de skapat förtroende och tillit. Vi har läst deras texter om och om igen och känt igen oss eller försökt att förstå. Ingen kan identifiera sig med Dr Bombay på samma sätt som man har kunnat identifiera sig med Joakim Berg. Men lite mindre så nu. Jag tänker att Kent sålde ut sina känslor utan att blöda.

Nedläggning, avskedsturné och comeback är i dag en väl beprövad metod för att dra in pengar. Det är inte längre Oasis-bråk, och att sedan inte prata på femton år, som gäller. Tyvärr ser jag bara ett marknadsmässigt tänkande och själlöshet. Det är också nu jag förstår varför Ulf Kristersson och hans partikamrater vurmar så starkt för Eskilstunabandet med vänsteråsikter och poetiskt djup. Kent har egentligen varit Moderater hela tiden.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kent har lurat oss allihop first appeared on Opulens.