REFORM. Frankrikes president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform har väckt kritik och lett till omfattande protester. Speciellt kvinnorna är emot hans reform.

Franska kvinnor är pådrivande när det gäller protesterna mot president Emmanuel Macrons kontroversiella pensionsreform, rapporterar The Guardian. Reformen har utlöst en våg av strejker, blockader och våldsamma konfrontationer.  Bland annat höjs pensionsåldern från 62 år till 64 år. Därtill höjs pensionsavgifterna för den som vill ha en rimlig pension att leva på.

Kvinnliga arbetare, särskilt de som är lågavlönade och deltidsjobbar, kommer att drabbas hårdast. Många tjänar 22 procent mindre än sina manliga kollegor och får därmed 40 procent lägre pension. Kvinnor vars yrkeskarriärer påverkas av att de tar hand om sina barn kommer att vara särskilt missgynnade, uppger motståndarna till pensionsreformen. Så många som 74 procent av kvinnorna och 67 procent av männen i Frankrike är negativt inställda till Macrons reform.

The post Kvinnorna går i bräschen för protesterna mot Macron first appeared on Opulens.

DEMONSTRERING. Protester mot en föreslagna förändringar av Israels rättssystem har pågått i nästan två månader. Tiotusentals israeler uttrycker sitt motstånd mot den nationalreligiösa högerregeringen som leds av Netanyahu.

I en artikel av Haaretz rapporteras det att Ido Bruno, tidigare museichef, och fyra andra greps för att ha målat en rosa rand på en väg i Jerusalem som en protest mot regeringens planerade förändring av rättssystemet. Bruno, som nu är universitetslektor för industriell design, häktades tillsammans med två studenter och två fotografer. De fick husarrest i fem dagar och förbjöds att delta i demonstrationer under en månad.

Arrangörerna av manifestationen sa att den rosa randen symboliserade länken mellan ett oberoende rättsväsende och yttrandefrihet och kreativitet, samt att förstörelsen av demokratiska institutioner kommer att leda till förföljelse, tystnad och censur. 

Israel har skakats av protester i nästan två månader. Tiotusentals israeler uttrycker sitt motstånd mot regeringens planerade juridiska reformer.  

Läs mer HÄR om demonstrationerna.

The post Omfattande protester mot Israels högerregering first appeared on Opulens.

QANON. “Att forma samhället efter en utopi är att utgå från det overkliga. Det är att utgå från drömmen om ett samhälle som inte finns,” skriver Michael Nyhaga. Han varnar för den kraft som finns i en stark berättelse och det farliga i tron på utopier. 

Ordets makt är stark. Berättelsen makt är ännu starkare. När jag var tonåring var jag en kort period med i Kommunistisk ungdom, KU, som var dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Jag blev av någon obegriplig anledning invald i distriktsstyrelsen. Trots att mina livsprioriteringar bestod av att lyssna på musik och röka hasch. Av någon lika obegriplig anledning tackade jag ja.

Efter redan ett par månader och ett ganska plågsamt styrelseinternat slutade jag i styrelsen. Jag hörde aldrig av mig för att förklara mig utan slutade helt enkelt dyka upp. Det här var innan det fanns e-post och mobiltelefoner så det var lätt att hålla sig undan. Visst, jag förstod behovet av ett rättvist samhälle och minskade sociala klyftor. Det var skönt att befinna sig på vad jag upplevde som den goda sidan. Men jag störde mig på berättelserna. Tanken på Sveriges dåvarande tillstånd som förfärligt. Idén om att världen styrdes av en ond maktelit. Åsikten att en revolution behövdes. Föreställningen om ett färdigt socialistiskt samhälle efteråt.

Jag visste någonstans inom mig att det inte kan finnas ett färdigt samhälle och att det kommer nya orättvisor och samhällsklyftor efter en revolution. Jag visste att någons farmor alltid måste offras när en omvälvande samhällsförvandling sker. När idén om en maktelit som styrde i det fördolda poppade upp bad jag om namnen på de mäktiga företagsledarna och bankirerna i de hemliga sammanslutningarna. Jag fick dem aldrig. Bara några vaga förslag.

När jag några år senare besökte Sovjetunionen tyckte jag efter en vecka där att det var skönt att komma hem till Sverige igen. Hem till mitt land som inte var ett lika utpräglat klassamhälle som det sovjetiska. I Sovjetunionen hade partifunktionärer och militärer privilegier och inkomster som var otänkbara för vanliga medborgare. Dessutom fanns en ständig repressiv övervakning som mer eller mindre omöjliggjorde förändring.

Men bakom den revolution som ledde till sovjetstaten fanns en stark berättelse om gott och ont. En berättelse med en övertygande dramaturgi och utopiska drömmar.

Vi förstår berättelsens makt. Det har blivit allt vanligare att hänvisa till ”narrativ” som en förklaring. Låt höra din berättelse och jag ska säga dig vem du är. Och inte bara personer har numera berättelser. Det gäller även företag, statsledningar och organisationer. Till och med ting kan berätta.

Utopi betyder en plats som inte finns.

Berättelser gör många saker. De skapar gemenskap, väcker känslor och ger mening. De gör det obegripliga begripligt. Om vi till exempel får cancer vill vi inte bara se sjukdomen som resultatet av en slumpmässig mutation. Vi kanske säger att den fått oss att uppskatta livet igen. Att vi behövde bli sjuka för att stanna upp och se vad som är väsentligt. Vi väver in tumören i en berättelse som ska göra lidandet begripligt. I såväl samhälleliga som personliga kriser blir berättelser viktiga.

Den absurda konspirationsteorin Qanon är ett exempel på en politisk berättelse som väcker starka känslor och kan få till synes vanliga medborgare att gå långt över sina moraliska gränser. Färska opinionsundersökningar visar att fler är anhängare av den än vi kanske tror. Det handlar om miljontals amerikaner och en hel del européer.

Den klassiska Qanonberättelsen går ut på att det pågår en dold men intensiv kamp mellan gott och ont. Världen styrs i hemlighet av en sammanslutning av pedofiler och barnätande satanister. Medlemmarna i den så kallade kabalen och deras medhjälpare är demokrater, globalister, vänsterfolk och kulturmänniskor. Men Trump, frälsaren, ska rensa upp i träsket och rädda nationen. Han ska ta över makten och se till att de satanistiska pedofilerna och förespråkarna för globalism och sinnesförändrande vacciner hamnar bakom lås och bom. Det ska ske genom en omvälvande händelsekedja som Qanonanhängarna refererar till som “stormen” eller “det stora uppvaknandet”. Efter den revolutionära stormen följer en period av lugn och välstånd. Ett slags tusenårsrike.

I marxism-leninismen motsvaras föreställningen om en avgörande sammandrabbning mellan onda och goda av den socialistiska revolutionen. Konflikten är mellan arbetare och kapitalister, mellan utsugare och utsugna. Tusenårsriket där vi överkommit lidande är det socialistiska paradiset. Det är belöningen för de umbäranden vi kan tvingas gå igenom under revolutionen. Utopin är ändamålet som helgar medlen.

Samhällsfilosofen Popper skilde i monumentalverket Det öppna samhället och dess fiender på styckevis och utopisk social ingenjörskonst. I politikens ytterkanter hittar vi inga reformister. Här finns utopierna och den totala omdaning av samhället som det framtida paradisiska tillståndet kräver. Det handlar om att omstöpa samhället i grunden.

Utopi betyder en plats som inte finns. Ordet kommer från grekiskans topos, plats, med en negation framför. Alltså en icke-plats. Att forma samhället efter en utopi är att utgå från det overkliga. Det är att utgå från drömmen om ett samhälle som inte finns. Att reformera är att förändra samhället utifrån hur det faktiskt ser ut.

Sedan Aristoteles i “Om diktkonsten” på 300-talet före Kristus – och efter 1300-talet för oss européer när vi återupptäckte hans skrifter – fastslog hur en berättelse bör struktureras har ett sätt att berätta dominerat. Vi har en introduktion av karaktärer och konflikt, en upptrappning av konflikten fram till en punkt utan återvändo, en vändpunkt som ofta består av en strid och slutligen ett lugn efter stormen. Så har den gyllene standarden för spänning och berättande sett ut sedan Aristoteles och förmodligen ännu tidigare. Vare sig det gäller en västernfilm eller en grekisk tragedi.

Om den politiska berättelsen består av en kamp mellan gott och ont väcker den starka känslor som kan slå över i våld. Till våldet bidrar att det oftast handlar om en kamp som bara vissa ser (Om alla såg den skulle den ju inte finnas eftersom det goda skulle segra). När så få ser hur det verkligen ligger till behövs en kraftig medicin för att de mångas ögon ska öppnas.

Högerpopulisternas berättelse har en stark konflikt. Vårt land och vår kultur är i akut fara. Kriminella invandrare håller på att ta över. PK-eliten har byggt en förtryckande  åsiktskorridor. Radikala åtgärder behövs för att rädda landet och kulturen. De nödvändiga och stora förändringarna av samhället drivs av hjältefigurer som exempelvis Jimmie, Kingen, sha la la la la. Men efteråt – när vi tuktat akademin och medierna och kastat ut invandrarna – väntar en period av relativt lugn och välstånd.

Jag har länge undrat över hur partier som SD kan uppbåda så mycket känslor, kraft och energi från sitt fotfolk på nätet. Jag har förskräckts av det tilltagande högerextrema våldet. Jag har likt många andra fascinerats av bekanta som radikaliseras eller hur vanligtvis förnuftsstyrda människor kan börja omfatta helt irrationella konspirationsteorier. Jag tror jag ser åtminstone en del av förklaringen nu. De har en stark berättelse.

The post När berättelsens makt får politiken att spåra ur first appeared on Opulens.

REVOLUTION. “Folkets längtan efter frihet kan i det långa loppet inte slås ner”, lyder ett numera bevingat citat av Olof Palme. Men stämmer det? Lasse Ekstrand funderar över de inställda upprorens djupdimension.

En mig närstående undrade om inte min mamma, död i cancer för trettiosex år sedan, är den människa som påverkat mig allra mest i mitt liv. Jag knyter ju ofta an till henne. Till och med citerar henne ordagrant. Och nog påverkade denna ovanligt kloka kvinna mig mycket och bestående, utan att jag som halsstarrig son fattade det. Men jag vägrar därför att postumt kalla mig ”modersbunden”.

På nära håll kunde jag studera, först långt senare klä det i insiktens ord, vad som utmärker en lojal socialdemokrat. Lojal i vått och torrt. En lojalitet som inget rubbar. Men mamma var därför inte mjäkig. Jag minns hur hon reagerade på Ingvar Carlsson, ännu inte partiledare, när han gästade kvinnoklubben i Sandviken. Och uppträdde insmickrande, tillgjort. Sådant tyckte hon inte om. Människor skulle inte ”göra sig till”.

Jag är likadan. I mamma urtypen, den typiska, för att inte säga klassiska reformisten. Villkoren för de ”sämst ställda” i klassamhället måste förbättras. Det man kan göra för att förbättra och underlätta, det måste man göra. De små stegens politik, till gagn för de många, mot ett rättvisare samhälle. I denna övertygelse arbetade hon aktivt och konkret med olika projekt. Särskilt när det gällde arbetarkvinnorna. Mamma var nämligen ingen medelklassig munvädersfeminist. Hon möjliggjorde till exempel husmoderssemestrar och arrangerade klädmässor med plagg till överkomliga priser.

Reformisten är ingen revolutionär. Varför tas då inte steget från underlättande förbättring till mer radikal systemförändring? Varför inte angripa det “onda” vid roten? Varför låta klassamhället förbli orubbat? Jag har försökt lyfta en teori om att det är mindervärdeskänslan som blockerar det stora steget. Syftande på den underordnades psykologi eller undermedvetna. Förtrycket internaliseras och förvrängs. Blir till ett personligt problem. De politiska implikationerna omedelbara.

Du undgår inte att känna dig underlägsen gentemot den som ”står över” dig. Och du ger dig därför inte på denne.

Mindervärdighetskänslan höll mig inte tillbaka, jag övervann den.

Men varför framkallar inte mindervärdet klasshat, aggressivitet och uppgörelsebehov? Även detta, hatet, kan konserveras i en passiv form. Näven kvar i byxfickan. Eller ta sig ut i avledande manövrar. Läs Folke Fridells träffande böcker om industrins särlingar.

Jag minns, med min bakgrund, min egen mindervärdighetskänsla allra första tiden vid Uppsala universitet. Studentkamraterna belästa och upplysta. Sandvikaren liten, dum och okunnig. Jag gav mig dock själva den på att bli minst lika bra som “skolljusen” som slog mig på fingrarna så fort de öppnade munnen. Jag läste så ögonen blödde, bok efter bok efter bok. Så i mitt fall resulterade det i en produktiv hållning. Mindervärdighetskänslan höll mig inte tillbaka, jag övervann den. Åtminstone det mesta av den.

Det är riskabelt att generalisera utifrån enskilda fall. Jag förfäktar ju även uppfattningen att mindervärdeskänslan tar sig kollektiva uttryck. Kanske bättre skriva: effekter på en kollektiv nivå. Tillbakahållande, höll på att skriva förgörande, sådana.

Det som hindrar, det är min teori, de socialdemokratiske reformisterna, glöm strebrar och karriärister (den hale Damberg och kompani), att bli revolutionärer är det aldrig erkända att den som dominerar oss också “har rätt” att göra det. Hur “vansinnigt” och irrationellt det än låter.

Tanken fladdrar lätt ostyrigt iväg, jag förmår inte strama till tyglarna. Framför mig foton från selektionen på rampen i Auschwitz-Birkenau. Flera hundra människor hålls i schack av ett fåtal beväpnade med några schäfrar i koppel. Ingen bryter sig ut, tar det dödsföraktande första steget.

Jag måste samtidigt vända mig mot själv, inte förhäva mig: “Vad hade du gjort i samma situation?”

Nazityskland. DDR. Sverige 2022. De många “vanligas” reträtt och undergivenhet. Jag bortser från de mer aktiva medlöparna, ”småkrypen” som någon sade i DDR.

Det är det inställda upprorets djupdimension jag far efter. Det är dags att på nytt läsa Theodor Adorno om den “auktoritära personligheten”, för att skaffa mig verktyg. Och de psykoanalytiskt influerade makarna Alexander och Margarete Mistscherlich.

Hos de uppräknade finns den djupt borrande analysen av orättfärdiga samhällsförhållanden, hur de överhuvudtaget kan bestå fast de inte borde – var den “svagaste länken” sitter. Även Nietzsche-inspirerade Michel Foucault förtjänar att nämnas i sammanhanget.

Filmregissören och dramatikern Rainer Werner Fassbinder fokuserade rädslan som det som hindrar oss, utgör vår värsta fiende. Kanske en nödvändig, men inte tillräcklig förklaring. Vi måste djupare, ned i det undermedvetna.

Jag måste tänka vidare.

The post När förtrycket blir till ett personligt problem first appeared on Opulens.