SVÅRA FRÅGOR. Det är dags för en diskussion om vad manlighet är, anser Jenny Wickberg. Ett annat ämne hon tar upp är barnens svåra frågor om döden. Jenny ger också tips om aktuella böcker för barn och unga läsare.

Kyle Beach. Erik Granqvist. Det är namnen på två modiga män. Inkilning. Ett för mig nytt ord. Ett ord för de brutala, förnedrande och sexuellt färgade ritualer som används för att skola in nya lagmedlemmar i hockeyvärlden.Våldtagna mäns trauma sitter djupt, eftersom det är så svårt för dem att erkänna vad som har hänt. Att män berättar om något sådant offentligt är därför något stort.

Till mitt livs mindre lyckade samtal hör de som jag förde med min då 4-5-åriga son. Inte en gång, utan gång på gång. De startade alltid på kvällen när jag nattade honom med att han frågade: Vad händer när man dör? Jag försökte verkligen svara. Jag pratade om olika människors tro. Om de rent fysiologiska orsakerna. Men sonen blev aldrig nöjd och upprepade därför sin fråga.

De samtalen poppar upp i min hjärna efter jag har lyssnat på radioprogrammet i Kropp och själ om hur man pratar med barn om svåra saker. I programmet hörs ett par barn som lugnt svarar på frågan om vad de tror händer när man dör.

Jag hör deras svar och förstår plötsligt, många år senare, vad det egentligen var som gick fel i samtalet mellan mig och min son. Felet låg inte i vad jag svarade, utan hur.

Döden har blivit något som får mycket uppmärksamhet en gång om året, runt allhelgonahelgen. Däremellan håller vi tyst om det. Sorg och död är en av många saker som är svåra i livet, och som vi därför mest av alls vill skona våra barn från genom att låtsas som om de inte finns.

På kvällarna när jag ville få sonen att sova och han svarade med att vilja prata om döden, reagerade jag med att försöka städa undan det svarta. Mina svar gick därför ut på att få honom att sluta tänka på det oundvikliga slutet. Inte för att han verkade vara särskilt rädd när han tog upp det. Det var snarare mina egna associationer som fick mig att reagera så.

Så här i efterhand kan jag tänka att jag istället borde ha låtit lampan vara tänd. Jag skulle ha struntat i att kvällen blev sen och pratat vidare. Min son hade nog då, precis som barnen i radioprogrammet, lugnt resonerat vidare. Om vad vi vet. Vad vi tror. Vad vi känner inför det vi tror.

Vad var det egentligen han trodde? Vad kände han? Jag vet inte om jag ens frågade, eftersom jag var mest fokuserad på att varva ner och få honom att somna.

Som förälder till först två döttrar och sedan en son reagerade jag över att pojkarnas värld var så mycket hårdare. Att det var tydligt att killar hjälpte varandra att bli tuffare och hårdare genom att småslåss, boxas på kul och tackla hårt. Utan att gråta. Utan att klaga.

Det var också tydligt att vuxenvärlden agerade helt olika beroende på om det var bland flickorna eller pojkarna som konflikter uppstod. När något hände bland klassens tjejer blev det extra föräldramöten och vuxna som ringde varandra. När liknande saker hände i killgruppen var det tyst. Pojkar förväntas reda upp oenigheter på egen hand. Klassens känsligaste kille, han som gick undan och grät på rasten, fick byta skola.

Nu går hockeymännen – de tuffaste av alla – ut offentligt och berättar om att en del av de pojkar som småboxas blir till unga män som begår övergrepp mot varandra. Mönstret från skolgården känns igen. Gråt inte. Klaga inte. Bit ihop. Vuxenvärlden tiger, i den mån de vet. Det borde bli startskottet för ett metoo för män. De här männens vittnesmål förtjänar all uppmärksamhet. Inte bara för övergreppen, utan för en diskussion om vad manlighet är och vad det skulle kunna vara.

Det är ett samtal som bör startas i barnkammaren, på förskolan och i skolan, för att se till så att också pojkarna lär sig att prata om känslor. Om livet, döden och om allt det som känns svårt. Samtal som ofta startar naturligt, men som i pojkarnas fall behöver underhållas för att inte tystna.

The post Barn & Unga: Vi måste tala om pojkarnas värld first appeared on Opulens.

RÄTTIGHETER. “Om våra kroppar är värda ett starkt skydd så borde inte små pojkars kroppar vara ett undantag”, skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard som är starkt kritisk till omskärelse av pojkar.

Är det lagligt om jag ber en läkare eller religiös företrädare klippa av mitt barns öronsnibb? I Sverige är svaret nej. Däremot är det tillåtet om det gäller förhuden på en pojke. Humanisterna menar att detta inte är förenligt med barns rätt till kroppslig integritet.

Det är svårt att ställa sig utanför den religiösa och kulturella kontext man själv tillhör. Att vara kritisk till kroppsliga ingrepp utförda på personer som inte har samtyckt, till exempel barn, borde dock alla vara.

Humanisterna anser att små barns öronsnibbar och förhudar ska få sitta kvar. Att det första är förbjudet och det andra är tillåtet i Sverige är på grund av förhudens historiska betydelse hos erkända religioner. En gammal sedvänja behöver dock inte vara rätt eller rimlig. Omskärelse är ett smärtsamt icke-medicinskt motiverat ingrepp som oåterkalleligen förändrar pojkens kropp och är inte förenligt med en samtida syn på kroppslig integritet.

I vissa fall väljer föräldrar att omskära sina barn även utan religiös eller medicinsk grund. Detta är ett lika stort angrepp mot barnets kroppsliga integritet. Oavsett föräldrarnas motivering så har barnet inte gett sitt samtycke till att hans kropp förändras.

I Sverige hyser de flesta stor aktning för kroppslig integritet. Vi lär förskolebarn att säga ”stopp min kropp” för vi anser det viktigt att barn ska få sätta sina egna gränser för vad andra människor får göra med deras kroppar. Det finns även politisk och samhällelig konsensus om vikten av att få bukt med sexuella trakasserier och övergrepp. Vi har en samtyckeslagstiftning eftersom vi säger oss värna den kroppsliga integriteten. Likaså är landet enat kring aborträtten utifrån kvinnans rätt till sin egen kropp. I Sverige har vi tänkt rätt mycket på individens rätt till sin egen kropp. Varför ska just pojkars kroppsliga integritet vara mindre försvarbar än flickors, kvinnors, och mäns? Om våra kroppar är värda ett starkt skydd så borde inte små pojkars kroppar vara ett undantag.

Det är inte rimligt att hävda att små pojkar har uttryckt en egen religiös vilja.

I dagens lagstiftning (2001:499) ”om omskärelse av pojkar” står det ”Ett ingrepp får inte utföras mot pojkens vilja”. Detta indikerar att lagstiftarna anser att samtycke är nödvändigt. Men det är inte rimligt att hävda att små pojkar har uttryckt en egen religiös vilja, eller möjligheten att bestrida det kroppsliga ingreppet.

När Barnkonventionen nu har blivit svensk lag vill Humanisterna åter föreslå att införa en åldersgräns för omskärelse. Åldersgränsen ska sättas vid en ålder då barnet är moget nog att själv ge sitt informerade medgivande.

Detta förslag har väckt kritik från religiösa företrädare. Våra meningsmotståndare utgår från att barns bästa är en religiös gemenskap med föräldrarna, helt på föräldrarnas villkor. Pojkars kroppsliga integritet får kliva åt sidan. Omskärelsen är en central rit för många judar, och många muslimer, bland andra. Vikten av riten gör debatten extremt känslig. Det är här vuxnas religionsfrihet hamnar i konflikt med barns kroppsliga integritet.

Av landets åtta riksdagspartier så är två, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, emot omskärelse av pojkar. I ett sekulärt land som Sverige är det besynnerligt att det är den politiska skalans två ytterligheter som tycker att barns kroppar ska skyddas mot icke-medicinska ingrepp. Detta trots att en överväldigande majoritet av svenska folket är emot omskärelse av pojkar (DN, 22/12/2019).

I en situation som denna, där föräldrars rättigheter står mot barnens, kan det framstå som svårt att veta var gränsen mellan dem ska gå. Då små barn inte kan ge sitt informerade medgivande anser Humanisterna att barnen är i större behov av skydd, och därför är det tydligt att gränsen åtminstone går vid deras kroppar. Att tillåta permanenta och icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn försummar vår skyldighet att skydda deras kroppsliga integritet. Vi står på barnens sida. Vi vädjar till våra politiker att göra det också. Inför en åldersgräns.

The post Barns integritet trumfar föräldrars religionsfrihet first appeared on Opulens.

UNDERSÖKNING. Mer än var fjärde svensk har läst mer än vanligt under pandemin. Det visar en Novus-undersökning som har genomförts på beställning av Sveriges Radios Kulturnytt. Men undersökningen visar också att nästan en fjärdedel av alla män inte läser alls.

Drygt 24 procent av alla män i åldrarna 18–79 år svarade att de varken läser eller lyssnar på böcker. Motsvarande siffra bland kvinnor är 12 procent.

Elisa Tattersall Wallin, doktorand vid bibliotekshögskolan i Borås, menar att en förklaring kan vara att läsning ses som en kvinnlig sysselsättning.

– Baserat på tidigare studier vet vi att det är viktigt med läsande förebilder för att själv bli en läsare och utveckla en identitet som läsare. Om det då finns färre vuxna män som läser kommer pojkar att få färre manliga förebilder som läser, säger hon till Kulturnytt.

Undersökningen genomfördes mellan den 25 februari och den 3 mars 2021, med 1 020 webbintervjuer med personer i åldrarna 18-79 år

TT Nyhetsbyrån

The post Var fjärde man läser inte böcker first appeared on Opulens.

KÖNSROLLER. “Trots att kvinnor i snitt lever längre än män och därför är överrepresenterade i riskgruppen för corona så är män hårdare drabbade. Nu verkar folk ta viruset som något vi bara ska lära oss leva med, men om män inte ska drabbas hårt så ställer det krav på förändring”, skriver Nathan Hamelberg.

Förutom önskningar om att få bli lämnad i fred – eller att vara eremit – är i stort sett alla önskningar om att vara någonting önskningar om att vara något i relation till andra. Hela livet matas vi med bilder av vad vi skulle kunna vara, vad vi borde vara rentutav, vad som är önskvärt att vara såväl som vad som inte är önskvärt. Vad innebär det för män, och vad innebär det för framtiden?

The post Pandemin ökar kraven på en ny manlighet first appeared on Opulens.