INDIEPOP. KAJ är inte det enda musikfenomenet från Österbotten. Månskensbonden briljerar med välskrivna låttexter, genomtänkt ljudbild och finlandssvensk charm. Det konstaterar Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet ”Svindel och lågtryck”.

Svindel och lågtryck med Månskensbonden
Septembernatt

Det är som modern österbottenskildrare Markus Bergfors, a k a Månskensbonden, gjort sig ett namn. ”Svindel & lågtryck” utgör finalen på den albumtrilogi som inleddes 2018 med ”Vårat ödeland”. Han har rosats för sina musikaliska betraktelser över uppväxten, glesbygden och vad det innebär att återvända hem.

På nya skivan möter vi en artist som ständigt befinner sig på resande fot. Som lyssnare tilldelas du rollen som medresenär. Det är bara att följa med, särskilt svårt är det inte då musiken skickligt fångar känslan ombord på en båt eller ett tåg ”som reser genom natten”.

Spåren på det nya albumet är inte lika omedelbara som på de förgående alstren. De växer dock för varje genomlyssning, och den som lyssnar noggrant belönas.

”Riktiga” instrument möter elektroniskt i sömlös förening. Med Skelleftebördige Henrik Oja som producent är det i sin ordning att musiken påminner en aning om Säkert!. Att tankarna leds till Vasas flora och fauna är inte heller konstigt då bandmedlemmarna Tina Kärkinen och Daniel Ventus medverkar.

Det finns ett stråk av nordiskt vemod i ”Svindel & lågtryck”. Rotlösheten botas inte utan befästs snarare av resorna till Paris och Chicago. Riktigt hemma är Månskensbonden kanske bara i musiken. Briljerar gör han hur som helst – med välskrivna låttexter, en genomtänkt ljudbild kryddat med en stor dos finlandssvensk charm.

The post Månskensbonden ‒ briljant indiepop från Österbotten first appeared on Opulens.

IGENKÄNNANDE. Det har sagts och skrivits till leda att Peter den Store är Vladimirs Putins stora förebild. Men det finns också senare ryska härskare som han tar efter, inte minst i konsten att ljuga.”Faran för Ert land kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne att jag icke eftersträvar en enda by av konungens, Eder Herres, stater.” Det lät den ryske tsaren Alexander I hälsa den svenske regenten Gustav IV Adolf (som avsattes i en oblodig kupp året därpå) genom hans ambassadör Curt von Stedingk i Sankt Petersburg. Löftet blev inte långvarigt: fem dagar senare korsade 24 000 ryska soldater gränsen till Finland.

Så här skrev en officer om vad han bevittnade i Österbotten den 2 augusti det året: ”Vägen var ryslig och förskräckande. Jag ville beta min häst, men intet hemman! Täta ruiner efter nedbrända byar. På ett enda beteshåll passerade jag sju byar där ej en spåna fanns kvar… Byarna brända, invånarna förjagade, slagna, hängda, mördade. Det citeras i Hans Dahlbergs intressanta och överdådigt illustrerade ”Vårt 1800-tal. Hundra omvälvande år”

Och upprepade gånger, bland annat när Putin mötte sin tyske kollega Olaf Scholz så sent som den 15 februari i fjol, försäkrade han att Ryssland inte tänkte anfalla och invadera Ukraina. Det gjorde han nio dagar senare och vi har alla sett mediebilderna från förödelsen som följt i invasionens spår. Så det är en kuslig känsla av déjà vu…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rysk déjà vu first appeared on Opulens.

FINSTÄMT. Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, skriver Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Natur & Kultur

Susanna Alakoski slog igenom litterärt när hon 2006 kom ut med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset. Hon har sedan fortsatt att skriva om utsatt arbetarklass och om att vara anhörig till missbrukare. Föräldrarna till huvudpersonen i Svinalängorna hörde till de finska arbetare som invandrat till Sverige kring 1970-talet. Desillusionerade och dömda på förhand av majoritetssamhället går de allt djupare ner sig i alkoholism.

Alakoskis nya, betydligt mer episka, romanprojekt berättar om livet för arbetare i Österbotten ett par generationer tidigare. De människor vi möter här tillhör en strävsam, så kallat skötsam arbetarklass som har mer gemensamt med Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit än med de trasiga föräldrarna i Svinalängorna. Det är den typ av arbetarskildring som ibland efterlyses som motvikt till social misär, misshandel, och missbruk, men som också skulle kunna anklagas för att företräda en slags respektabilitetspolitik där arbetarklassen måste visas fram som mönster av präktighet och nykterhet för att anses förtjäna rättigheter. Susanna Alakoski har dock genom hela sitt tidigare författarskap avvisat denna tanke med sina empatiska porträtt av missbrukets offer, även om hon hatar de destruktiva rusmedlen passionerat.

Bomullsängeln tar sin början på en bondgård under tidigt 1900-tal. Där lever den lilla Hilda, vars mor lider av svår psykisk ohälsa och vars far är nästan lika frånvarande i sin tigande maskulinitet. Istället är det den äldre kvinnan Sanna-täti som är hennes allt, och som lär henne allt med sina historier om ”förr i tiden”. Denna tillvaro får ett abrupt slut när Hilda som ung tonåring blir gravid med sin konfirmationspräst och förvisad av sin far. Hon förlorar inte bara sin familj utan också sitt nyfödda barn och blir arbeterska på Vasas bomullsfabrik. Men hon vinner en vän för livet i den socialistiska Helli som pratar om arbetares och kvinnors rättigheter på ett sätt som Hilda aldrig hört förut.

I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt.

Parallellt med Hildas historia har Alakoski lagt in stycken från fabrikdirektörernas perspektiv. Syftet är antagligen att understryka kontrasten mellan dem och arbetarna och samtidigt berätta fabrikens historia, men vad mig anbelangar hade författaren gärna fått utesluta dessa passager som inte tillför särskilt mycket utan känns som rätt övertydliga historielektioner.

Bokens styrka är istället det som paneldeltagarna i ett samtal på Litteratur och Retur i just Vasa nyligen kallade det ”sinnliga” språket. I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt. Och det språk som används i början för att få oss att se världen med barnet Hildas ögon, såsom ”tänktystnad”, ”gultänder”, och ”mostermän” (om mostrarnas makar) gör denna del till romanens bästa.

Ibland resulterar dock viljan att hylla dessa hårdföra kvinnor i scener som nästan blir som parodier på sina föregångare, som när ytterligare en hårt prövad kvinna drar ett barn ur sitt underliv med sina egna händer. En viss tendens till övertydlighet är för övrigt ett problem som romanen tampas med från början till slut. Läsaren behöver aldrig tvivla på vilken romanperson som representerar vilken livshållning eller politisk åskådning. Inte sällan kommer Alakoski lite väl nära det schablonartade och schematiska.

Men i porträttet av huvudpersonen Hilda har hon målat med finare penslar. Denna framstår som en nyansrik och realistisk människa, försedd med både vankelmod och styrka. En vanlig, sympatisk person helt enkelt, och det är möjligt att dessa är de som är svårast att gestalta.

Också skildringen av vänskapen mellan Hilda och den visserligen betydligt mer statiskt skildrade Helli är mycket fin. Bristen på konflikter och sårigheter i deras relation, något som hade kunnat göra den tråkig, känns faktiskt ganska befriande. Något som också känns befriande är att de konflikter de ändå har handlar om politik och inte om män!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är svårt att inte bli rörd av bilden av dem som två medelålders kvinnor som vandrar sida vid sida och pratar och skämtar med varandra efter alla decennier som passerat sedan Hilda som utstött tonåring kom till gården där Helli jobbade och kände Hellis hjärta slå när hon lutade huvudet mot hennes bröst efter att det nyfödda barnet dött.

Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, även om linjerna ibland är lite väl grova och somligt skrivs ut med lite för stora bokstäver.

The post Arbetarroman med episka ambitioner first appeared on Opulens.

ÖSTERBOTTEN. Utifrån sin egen släkthistoria skriver Michael Nyhaga om Finland, Sverige och livet i Österbotten. “Strikt talat vet jag bara hur det är att vara rikssvenne. Därför kan jag se finländare tydligare. Men inte förstå hur det är att vara uppvuxen i Finland.” 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är något ensamt med slättlandskapet i Österbotten fast man ser hus nästan överallt. Även om husen ligger så pass tätt i Malax att det klassas som ett samhälle så känns det som långt ute på landsbygden. Här ligger det nästan alltid små åkrar, trädgårdsodlingar, uthus och lador i anslutning till bostadshusen. Tomterna är ofta enorma. Malax kommun har endast 5 500 invånare men en areal på 500 kvadratkilometer. Enbart några tusen människor bor i en kommun som är större än Stockholm.

Det har blivit fler rullatorer och sparkar utanför konsumentföreningens affär på vintern. Men nya villor med småbarnsfamiljer vars föräldrar pendlar till jobbet i Vasa växer också hela tiden upp här. Den tidigare minknäringen har till stora delar ersatts av tomatodlingar. Många malaxbor, min farmor var en av dem, födde upp minkar i burar för pälsens skull. Nu lyser växthusen som enorma diamanter när man kör förbi i mörkret på riksåttan.

I centrum för den utspridda men ändå ganska jämnt fördelade samling hus som bildar samhället Malax ligger kyrkan. Den är målad i vitt med stora gula rektangulära partier och är av imponerande storlek för att vara en träkyrka. Det ger ett östligt, nästan ryskt, intryck. Rader av vita träkors med blodröda blommor framför pryder krigsgravarna där de stupade unga männen ligger. En gång gick jag runt bland träkorsen och såg mitt ovanliga efternamn på ett av dem. Min farfars bror Lars som 23 år gammal stupade vid fronten i oktober 1941.

Min far och jag besökte kyrkogården efter min farmors död. “Utan dem hade vi varit en av baltstaterna”, sa han och pekade på den lilla skogen av kors.

När jag hälsade på hos farmor följde jag nästan alltid med henne dit. Farfar och hennes son som dog i treårsåldern låg där och väntade i graven. Nu är även hennes dotter, som dog två år efter henne, begravd där.

“Här ska jag ligga”, sa hon lågmält när vi stod tillsammans på kyrkogårdens grusgång framför stenen med släktnamnet. Det var som om graven var ett hem hon längtade till. Den låg mitt i det samhälle där hon bott hela sitt liv. Här skulle hon stanna.

Farmor kunde fånga flugor med bara händerna. “Man måste närma sig dem bakifrån”, sa hon. “Och ha kupad hand. Såhär.” Hon behöll handen sluten, gick bort till diskbänken, satte på kranen och dränkte den instängda flugan. “Nu fick den en skön död!” skrockade hon nöjt.

Farmor grät alltid när jag skulle åka hem till Sverige igen. Hon följde med till bussen som skulle ta mig längs riksåttan ner till Åbo och jag såg genom fönstret hur hon vinkade och snyftade med återhållen förtvivlan när vi rullade iväg. Det hände att hon grät när vi skulle avsluta våra telefonsamtal också.

Hon levde, överlevde, i nittiotre år. Hennes stora skräck när hon blev gammal var att hamna “på bädden”, det vill säga på sjukhuset eller inom åldringsvården. Men hon bodde kvar hemma – i en liten lägenhet i Yttermalax – tills hon somnade in lugnt en sommareftermiddag när hon vilade i sin säng.

Farmor föddes 1917 – samma år som Finland blev självständigt efter att ha tillhört Sverige i sexhundra och Ryssland drygt hundra år – och hon moderniserades i takt med landet. Under sjuttiotalet när jag var liten var det velourkläder, de första tevespelen, teveserier, bruna skåpluckor och flygande Jakob hemma i den sörmländska småstaden. Att tillbringa sommaren i Malax var som att vistas i en annan värld. Tanterna hade huvudduk och förkläde på klänningarna. Saker och människor transporterades ofta med häst och öppen vagn. En del hus var omålade. Det var ofta smutsigt inomhus och flugor surrade i köken. Språket i Vasabladet kändes gammaldags, som om jag hittat en tjugo år gammal tidning istället för att ha hämtat den i den mörkgröna plastbrevlådan vid vägen utanför farmors hus.

Farmor hade två kor i uthuset som kom skuttandes som hundvalpar när hon ropade på dem: Koddera, koddera, ko-odderaa! Mjölken från dem förvarade hon nedhissad i brunnen och smöret en bit ner i källartrappan. Jordgubbarna från landet var små och söta och hon kallrörde dem med socker. Den genomskinliga och rinniga sylten var perfekt till pannkakor eller rulltårtskivor med grädde. Ibland köpte vi de fyrkantiga fyllda frityrbakverk som kallas grisar, men oftast gjorde hon egna munkar med grovt stött kardemumma och ett tunt flor av strösocker.

Hon bodde kvar i huset några år efter farfar dog, när hon var femtioåtta. Han välte med traktorn. På sjuttiotalet var det fortfarande vanligt med öppna traktorer utan skyddsbur. När farfar låg vid fronten under fortsättningskriget och min far bara var några år hörde farmor inte av sin man under två års tid eftersom postgången inte fungerade. Under hela den tiden visste hon inte om han levde eller var död. Min morfar var också med i kriget mot Ryssland. Han var en av tusentals frivilliga från Sverige i vinter- och fortsättningskriget. Finlands sak är vår, hette det. Jag minns att jag i tolvårsåldern satt fascinerad vid köksbordet och fingrade på hans medaljer, som jag hittade lösa bland bråten i kökslådan. Fortfarande känns det märkligt att tänka på att både min farfar och min morfar förmodligen har dödat andra människor.

Med tiden förändrades farmor, som hela det österbottniska samhället. Hennes hucklen och förkläden försvann och hon började se såpoperor på teven. Glamour hette favoriten under många år. Hon slutade klippa sockerbitarna och dricka kaffet på fat med en liten hård bit socker mellan tänderna. Hon höll sig uppdaterad om både finsk och svensk inrikespolitik och var alltid villig att diskutera sådana saker.

Min far och jag besökte åter kyrkogården i Malax sex år efter farmors död och jag fotograferade familjegraven eftersom jag trodde att det var sista gången jag kom dit. Jag har ingen riktigt nära släkt kvar i Malax, ingen bil eller körkort, inte längre någon anledning att åka ända dit från Sverige. Det var mitt i juli och blommorna framför gravarna smälte i solskenet. Det kändes som ett farväl till något som varit. En annan tid, ett annat land, en annan plats.

“Jag ska begravas i Sverige”, sa min far som bott i Sörmland i många år och pekade på graven: “Det är för trångt här. Och det skulle bli alldeles för krångligt.”

Så fick vi det utrett.

Österbottniska landsbygden på sextio- och sjuttiotalet var något helt annat än det välordnade och moderniserade folkhemmet i min sörmländska tjänstemannastad och jag var alltid lite kluven till att tillbringa sommaren där. Inte bara på grund av landskapet – som jag fann deprimerande – och för att jag saknade mina kompisar utan också på grund av den österbottniska kärvheten.

När farmor fick frågan om vad hon skulle göra om hon fick leva om sitt liv svarade hon att då skulle hon ta livet av sig direkt. Den där fnysningen åt tillvaron var typisk för henne. Den var spjuveraktig, uppstudsig och envis.

De finskspråkiga var alltid någon annanstans. De var Den andre, som antropologerna säger. Alla pratade svenska i Malax när jag var liten, om än med svårbegriplig dialekt. Ortsnamnet kommer dock från finskan, från en försvenskning av de finska orden för lake och vik. På finska heter kommunen Maalahti. Jag kunde tillbringa hela dagen på den välfyllda stranden vid Åminne utan att höra ett enda ord finska. Nu är det mer uppblandat. Nu kan man bli tilltalad på finska av kassabiträdet i affären.

Farmor påstod att hon inte kunde finska men hade sällan problem när jag bad henne översätta. Det var en tillhörighetsmarkering. Precis som hennes intresse för det svenska kungahuset. Varför detta intresse för den svenska kungens förehavanden när hon hade en finsk presidentfamilj att bry sig om? Till jul brukade jag köpa kungahusets årsrevy i bild åt henne, där kungafamiljens äventyr under året dokumenterades i färgstarka och välregisserade fotografier.

Hennes inställning till de finskspråkiga var – fast från en minoritetsposition och därför inte förtryckande – i grunden samma rädsla för Den andre som nu ligger bakom Sannfinländarnas avoghet mot svenskheten. Den svenskhet som deras svenska systerparti Sverigedemokraterna säger sig värna. (Ett bisarrt samarbete som visar att det som förenar högerextremisterna är avskyn mot och rädslan för minoriteter, inte etnisk samhörighet. Åsa Moberg, författaren vars mor kommer från Malax, har pekat på den paradoxen i flera texter. “Undrar varför så få uppfattar det som du tar upp, rädslan för Den andre? Som bor inom den som är rädd”, undrar hon när vi har en kort konversation om saken via meddelanden på Facebook.)

Kulturpersonlighetsteori – föreställningen om att människor i en kultur har en viss personlighet – står inte så högt i kurs hos antropologer och etnologer. Vissa individuella skillnader är ju alltid större än de kollektiva likheterna. Det är i grunden samma argument som normkritiker för fram inom genusområdet. Det går inte att säga att män och kvinnor är på ett visst sätt eftersom några inte alls är det. Men trots de som sticker ut finns statistiska skillnader som säger hur gruppmedlemmarna brukar vara.

Den lakoniska pessimismen och retfullheten (ett sätt att knyta kontakt som lätt kan missförstås, en förkärlek för vad antropologerna kallar “joking relationsships”, vilket ofta är ett tecken på överdriven respekt för den andre eller att man befinner sig i det sociala limbo där man varken är riktigt nära eller fullständiga främlingar) finns förstås inte hos alla finlandssvenskar. Men den är ett framträdande drag hos många av dem. Alla finlandssvenskar sysslar inte heller med kulturproduktion som att skriva böcker, spela teater eller musicera. Men en betydligt större andel av dem gör det än hos sverigesvenskarna.

Eftersom min far är från Österbotten och jag var finsk medborgare tills jag var arton har jag fått höra från svenskar att jag är finsk. Fast jag bott i Sverige i hela mitt liv. Min mor brukade flina mot mig och tala om “ditt hemlands vilda tungomål” när vi hörde finska. Som jag inte kan tala. I Finland kan jag däremot bli kallad hurri, en hurrare. Det är den nedsättande termen för svenskspråkiga. Sådana som skriker hurra! vid alla möjliga tillfällen.

Jag är för mycket rikssvenne för att säga något vettigt om sverigesvenskarna. Jag inser det när jag hör min röst eller ser min spegelbild. Det går inte att se sig själv ordentligt. Det kan vara både upplysande och förfärande att se sig själv på ett foto eller höra sin röst på en inspelning och därmed få en skymt av sig själv.

Antropologer förväntas kunna beskriva en kultur inifrån genom att förflytta sig till den och smälta in i den. Det är den motsägelsefulla aktivitet som kallas deltagande observation. De åker iväg för att leva med någon stam i djungeln eller en bo i en fattig favela i utkanten av en storstad. Problemet är att det inte går att beskriva något inifrån. Om du kan du ställa dig i någon annans skor så blir det dina egna och då tappar du förmågan att se klart. Du måste stå utanför och kika in om du ska kunna se och beskriva. Men om du bara kikar in hur kan du då förstå hur det är att leva i en kåkstad eller i regnskogen? Det är en paradox.

Strikt talat vet jag bara hur det är att vara rikssvenne. Därför kan jag se finländare tydligare. Men inte förstå hur det är att vara uppvuxen i Finland. Jag kan se att finländare inte bara är människor som älskar bastu och äter godis med tjära i, även om många av dem gör det. Jag kan också se att kulturskillnaderna mellan sverigesvenskarna och finlandssvenskarna är större än mellan de svensk- och finskspråkiga finländarna. Den andre löper kors och tvärs mellan nationalstatsgränser, språk, sedvänjor och regioner. Inte minst mellan Sverige och Finland som på så många olika sätt hänger ihop.

The post Helgläsning: Mellan Finland och Sverige first appeared on Opulens.

GÅTFULLHET. Nicko Smith har utkommit med en ny diktsamling. Thomas Almqvist har läst den och finner att den är egensinnig med någon form av ogripbarhet och gåtfullhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Evighetsnära av Nicko Smith
Eget förlag

I Evighetsnära har dystopin och ångesten i Hki Rött och det maniska sökandet i Bipolära skeppsbrott i Österbotten fått ge vika för — som Smith själv uttrycker det — Guds nåd. Jag vet inte om han blivit frälst, men han har i alla fall hittat en tro att luta sig emot och i och med det också funnit ett hopp inför framtiden. Allt mörker och all dysterhet har ersatts av ljus och glädje, ett himmelskt ljus och en medmänsklig glädje, och jag är glad för hans skull.

Efter att ha vandrat i ett iskallt Helsingfors och tvingats erfara utanförskap, fattigdom och ångest, reste han norrut till Österbotten och har nu hamnat på en plats, där solen aldrig tycks gå ner och där all ångest är som bortblåst. Han hade två olika manus att välja bland för att avsluta sin trilogi och sin poetiska resa och valde då inte den bok han själv skrev, utan den som blev skriven genom honom. Nu undrar jag förstås över det andra manuset.

Det finns naturligtvis många som delar Smiths tro. Det som är botten i honom är också botten i många andra, men det är svårt — dock inte omöjligt — att göra god lyrik av sin tro. Jag delar inte hans tro och har därför svårt att tillgodogöra mig en lyrik av det här slaget.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En del av dikterna känns bara naiva, medan någon enstaka kan beröra mig i mitt innersta. Diktsamlingen är inte stilistiskt eller formmässigt märkvärdig, språket är heller inte bländande och han mutar inte in några nya motiv. Ändå blir det i slutänden en mycket egensinnig diktsamling med någon form av ogripbarhet och gåtfullhet. Det är på sitt sätt ett naket och självutlämnande porträtt av en människa som har sökt och som äntligen har funnit det han sökte.

Den tragiska livskänslan hos Smith är fortfarande en utanförkänsla. Paradoxalt nog finns här också både täthet och tydlighet. Evighetsnära är Smiths sanning och ingen annans. Det är egentligen det enda som betyder något.

Varje lördag under en längre tid har Smith också skrivit på något som han kallar Lördagssoffan, som finns på nätet, där han intervjuar olika poeter, framför allt från Finland och Sverige. Den senaste var Tomas Karlsson men här har också Agnes Lidbeck, Åsa Maria Kraft, Håkan Sandell, Helena Lie och Matilda Södergran medverkat, bara för att nämna några av dem.

Alla artiklar av Thomas Almqvist

The post Egensinnig och gåtfull first appeared on Opulens.