DDR. Jesper Nordström skriver om hur DDR lyckades briljera i kanotslalom under OS i München 1972. Ett OS som annars förknippas med terrorism och mord.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

OS i München 1972 kommer för alltid att förknippas med terrorism och mord. Men också med östtyska idrottsframgångar.

Det var en orolig tid i Västtyskland. Baader-Meinhof-ligan härjade som mest, och när det verkligen small var maggropskänslan att det var ännu ett dåd till från deras hand. Senare tiders forskning har visat att ligan hade stöd av Stasi och Östtyskland. Inte direkt ekonomiskt, men genom att RAF hade en tillflyktsort i DDR. Ett våldsdåd i väst kunde följas av ett ”nu ligger vi lågt” i någon lägenhet i Dresden.

Men under OS 1972 var det alltså fråga om Svarta september-rörelsens, palestinska terroristers attack mot israeliska idrottsmän. Forskare har efter Berlinmurens fall och öppnandet av arkiven i DDR letat efter men inte kunnat hitta några belägg för att Stasi hade med de palestinska terroristernas illdåd att göra.

Spelen avbröts tillfälligt samma dag som terroristattacken inleddes men fortsatte 24 timmar senare efter en sorgehögtid på Olympiastadion.

Det finns ett mindre spektakulärt faktum som hänger samman med 1972 års OS. Inte våldsamt, men ändå lite creepy, då det visar på hur långsamt nötande, nästan kusligt ”autistiskt tunnelseende” de styrande i DDR kunde vara.

DDR briljerade under OS 1972

Östtyskland hade stora idrottsframgångar och excellerade dessutom i… kanotslalom!

När jag fick reda på att denna sport ens existerade gick tankarna genast till cricket, hästpolo och andra typiska, lite krystade engelska överklassporter.

Det känns inte lika jordnära och robust att paddla kanot i slalom som att hoppa, springa och kasta, som man ju i hög grad kan reducera friidrott till. En sport inte så kopplad till basal överlevnad, kort sagt.

Fast det östra Tyskland har sina kargare bergsregioner, sin mer jordbruksinriktade kultur, så vid närmare eftertanke kanske just kanotslalom ändå har mer med överlevnad än överklassnöjen att göra.

Sporten introducerades i OS-sammanhang just 1972, och det är svårt att inte se det som att DDR, som ständigt revanschsugen underdog, nu fick den där blodsmaken i munnen i form av ett ”vi skall minsann visa dem”.

Och nog gjorde de det. Total utklassning. De tog guld i samtliga tävlingar. Ett Tyskland tyskare än tyskt. Alla våra fördomar om den teutoniska andan i koncentrat. Det ligger något i att mastodontboken om landet heter ”Rote Preussen”. För visst var det så att DDR lånade drag från det gamla preussiska arvet – såsom drill och disciplin samt fokus på ordning i kombination med auktoritär styrning.

Stasi kopierade kanotslalombanan

När det gäller kanotslalom ges det syn för sägen. OS-byn och anläggningarna visade sig ha varit utsatta för omfattande spionage och kartläggning av Stasi, som även rekryterade västtyskar som stödde den socialistiska saken. Kanotslalombanan avritades, uppmättes och fotograferades i smyg. Men det slutar såklart inte där. Efter 1990 avslöjades en anläggning i Zwickau. En exakt kopia av vattenbanan i Augsburg, där just denna gren var förlagd under OS 1972. Här tränade östtyska landslaget närmast dygnet runt i treskift ett år före olympiaden.

DDR tog totalt i München 20 guld-, 23- silver och 23 bronsmedaljer och imponerade därmed på omvärlden. Jag känner en motvillig rysning av fascination. Det är som när jag ser svartvita samurajfilmer av Kurosawa. Ett slags skrämmande disciplin.

Under det följande 1970-talet förbättrades relationerna mellan Öst- och Västtyskland. I slutet av 1972 skrevs och undertecknades ett grundfördrag som gjorde att båda nationerna kunde vara medlemmar av FN. Regler kring gränspassager förenklades och DDR började med sina internationella kultur- och ungdomsevenemang som Världsfestivalen för ungdomar och studenter (Weltfestspiele der Jugend und Studenten). Man sände även frågesport om landet över kortvågen, och du kunde vinna en helt klarerad och byråkratifri bussresa dit. En sådan tipskupong finns för övrigt i mina samlingar.

Det är en annan historia, men samtidigt en del i det större pusslet. 1973 blev alltså Östtyskland medlem i FN. Överlägsna segrar i kanotslalom är kanske i sig mest kuriosa, men visar på att DDR nu började bli en internationell spelare på världsarenan.

Moçambique fick sin självständighet 1975, och i det något tumultartade nolläget, som ju också är en del av det postkoloniala tillståndet, blev Östtyskland en bundsförvant, och en lång tradition som Europas främsta vänland med afrikanska nationer påbörjades.

Den förändrade synen på DDR sammanföll med triumfen i vattenrännan 1972. DDR blev helt enkelt både mer accepterat och lite mer skrämmande på 1970-talet.

The post Veckans DDR: Östtyska framgångar i OS 1972 first appeared on Opulens.

PARIS. Nästa vecka startar sommar-OS i Paris. Anne Edelstam har sett en utställning som speglar de olympiska spelens historia. Här gör hon en exposé från 1896 fram till idag.

Olympisme, Une histoire du monde 1896-2024
Palais de la Porte Dorée, Paris
Utställningen pågår t o m den 8 september 2024

Det har väl inte undgått någon att sommarens olympiska spel går av stapeln i Paris? Parisarna brottas med stängda vägar, broar och platser, omdirigerade bussar och byggställningar på de mest centrala lägena i Frankrikes huvudstad.

Museerna visar också framfötterna med mode- och sportutställningar om de olympiska spelen.

Den kanske mest intressanta och givande utställningen är den som visas på Immigrationsmuseet, Porte Dorée.

Den delger de historiska skeenden från olympiadens början 1896 fram till 2024 års sommarolympiad.

Det är som att få en snabbkurs i vår moderna historia. Man behöver inte ens vara speciellt intresserad eller kunnig i sport för att tycka att det är givande.

Över sexhundra föremål, fotografier, tidningsurklipp och filmer dokumenterar pedagogiskt och vetenskapligt de olympiska spelen i varje land. Jag återger här några av de mest uppmärksammade händelserna.

Det var en fransman, inspirerad av engelsmännens sportsanda, Pierre de Coubertin, som återskapade de antika Olympiska spelen. 1894 grundade han den Internationella Olympiska Kommittén (CIO). Dess mål var att främja gymnastiken samt global fred.

De första olympiska spelen, 1896, utspelades helt naturligt i Aten, eftersom Grekland är spelens vagga. De olympiska sommarspelen 1900 var således de andra moderna olympiska spelen och arrangerades i Paris. Spelen arrangerades i samband med en världsutställning, vilket tyvärr gjorde att spelen fick begränsad uppmärksamhet.

De första verkligt betydande spelen utövades, 1912, i Stockholm, med deltagare från de fem olika kontinenterna.

Sverige, med gymnastikens fader, Pehr Henrik Ling, hade allmänt fått status som en framstående idrottsnation. Kung Gustav V, med en passion för tennis, delade själv ut medaljerna. Utöver bland annat de svenska medaljörerna, vann Jim Thorpe, ursprungsamerikan, flera grenar, tolv år innan urbefolkningen i USA fick amerikanskt medlemskap!

1920 i Anvers, Belgien, hissades för första gången den olympiska flaggan (designad av Coubertin), med sina fem ringar, symboliserande de fem kontinenternas sammanfogade genom olympiaden.

Fyra år senare, i Paris, organiserades de ”tysta spelen” för hörselskadade, vilka numera kallas för Deaflympics.

En av de mest skandalomsusade olympiaderna organiserades i Berlin, 1936, av nazisterna. Ironiskt nog vann då den afrikanamerikanske löparen och längdhopparen Jesse Owens, barnbarn till slavar, fyra guldmedaljer.

Inga spel ägde, av förklarliga skäl, rum under andra världskriget. London fick, 1948, representera Europas motstånd mot nazismen. Alfred Nakache, en judisk algerier, vilken varit deporterad till Auschwitz, personifierade genom sina prestationer, den nya eran.

Helsingfors, 1952, ordnade spelen mitt under det kalla kriget mot Sovjet.

De första spelen som utövades i den södra hemisfären ägde rum i Melbourne, Australien, 1956. Men hästtävlingarna tillägnades återigen Sverige. Detta för att undvika allt för långa transporter av hästarna. Det var även under detta år sovjetiska stridsvagnar invaderade Ungern, med den påföljden att de flesta av de ungerska deltagarna sökte asyl i Australien.

De Paralympiska spelen, vilka numera utgör en fundamental del av spelen, började i Rom, 1960. Sverige har för övrigt varit deltagande nation vid alla upplagor av Paralympiska spelen

Olympiaden i München 1972 blev den mörkaste hittills i spelens historia. Men trots att den förmörkades av den palestinska terrorgruppen Svarta septembers attack mot den israeliska delegationen, med mord på elva israeliska atleter, fortsatte spelen som planerat: The game must go on…

Sydafrika som hade varit bojkottat i flera år på grund av landets apartheidregering, återinfördes 1992 inför olympiaden i Barcelona. Nelson Mandela medverkade i öppningsceremonin.

Även i Australien kändes frihetsvindarnas sus när, under spelen, 2002 i Sydney, Cathy Freeman, aborigin, fick tända den olympiska flamman. Men även diktaturer som Kina, 2008, har fungerat som värdar för spelen. Politik som ekonomi och korruption har tyvärr blivit en del av diskussionerna om och kritiken mot de Olympiska spelen.

Hur det blir i Paris 2024 får vi snart se. Det började lovande i Marseilles då flamman anlände med båt till hamnen ackompanjerad av en hel armada småbåtar och hyllades med fyrverkerier. Flamman har sedan dess fortsatt sin färd genom hela Frankrike och tusentals medverkar i dess framfart.

Vi får hoppas att spelen blir en succé och att det är värt obehaget och säkerhetspådraget som det innebär för parisarna. Men fransmännen är duktiga på att ordna fina ceremonier och arrangemang så jag är tillitsfull inför detta event, etthundra år efter Frankrikes andra olympiad i huvudstaden.

Tyvärr kommer inte dessa sommarspel att sändas på SVT eller TV4, vilket är snopet. ”Sportnationen Sverige” är inte längre riktigt med på noterna.

The post Olympiska spelen, en världshistoria 1896–2024 first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Den här helgen avslutas vinter-OS i Peking. Visserligen har de litterära grenarna i OS avskaffats men litteraturen har fått behålla sin plats i det glansfulla ramverket. Torsten Rönnerstrand gör en fascinerande historisk genomgång av lyrikens betydelse i olympiska sammanhang.

Årets vinter-OS i Peking har bjudit på många överraskningar, men somligt är sig likt. Dit hör den dikt av greken Spyridon Samaras (1861–1917) som sedan 1960 varit en obligatorisk del av högtidligheterna. Vid hissandet av den olympiska flaggan framfördes den av en kinesisk barnkör som enligt uppgift ska ha tränat på den grekiska texten i bortåt tre månader. Därmed bekräftades det äktenskap mellan idrotten och ordkonsten som varit en viktig del av de olympiska spelen alltsedan starten år 776 f. Kr.

När spelen startade, hade man ett alldeles bestämt syfte. Med hjälp av poesi, konst och idrottstävlingar ville man överbrygga de politiska motsättningarna i den tidens Hellas, dvs Grekland. Den grekiska världen var ju då ännu uppsplittrad i ett stort antal konkurrerande småstater som kämpade mot varandra i krig, köpenskap, kultur och idrott.

De olympiska spelen var alltså från början politiska manifestationer, men de kom också att färga av sig på kulturlivet. Det visar Iliaden och Odysséen, de från början muntliga epos om Trojanska kriget som nedskrevs i slutet av sjuhundratalet. I dessa episka berättelser skildras idrottstävlingar på ett sätt som säkert inspirerats av de olympiska spelen.

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen.

Tydligast är detta i 23:e sången i Iliaden. Den handlar om de ”kämpaspel” som den grekiske hjälten Achillevs arrangerade för att hedra minnet av sin stupade vän Patroklos. Deltagare är de mest ryktbara hjältarna från trojanska kriget, däribland Odysseus, Diomedes, Idomeneus, Antilochos, Aias och Menelaos. Inte oväntat visar det sig att den ”mångförslagne” Odysseus är den mest segerrike, och som vanligt får han i det avgörande ögonblicket hjälp av sin skyddsgudinna, den visa och stridbara Pallas Athena.

Likheterna mellan dessa kämpaspel och vad vi tror oss veta om tävlingarna i Olympia är slående. Liksom i de olympiska spelen tävlar man i grenar som löpning, boxning, brottning eller hästkapplöpning. (En skillnad var dock att priset vid tävlingarna i Olympia från och med 752 f. Kr. inskränkte sig till en olivkvist, medan de i Iliaden alltjämt utgörs av mera frikostiga belöningar, främst vävkunniga flickor men också hästar och guldmynt.)

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen. Därifrån hämtades ofta de mytologiska inslagen i de hyllningssånger till olympiska segrare som åtföljde tävlingarna.

Särskilt tydligt var detta hos körlyrikern Pindaros från Thebe (ca 520-438 f. Kr.) I hans hyllningssånger till segrarna i Olympia brukade de gamla myterna utgöra en huvuddel av texten. Anknytningen till den segrande idrottsmannen brukade däremot vara ganska obetydlig. Den inskränkte sig vanligen till en kortfattad inledning eller avslutning. Myten blir därför det väsentliga och tankebärande i sångerna.

Så är det i den dikt som Pindaros år 464 f. Kr. riktade till en olympisk segrare i löpning och femkamp vid namn Xénofon från Korinth. Här är det mytologiska innehållet hämtat från inledningen till Iliaden. Det ser vi då det berättas att segrarens korintiska förfäder tillsammans med ”Atrevs ättlingar ”sökte vinna Helena åter”.”Atrevs ättlingar” var ju de båda ”Atriderna”, dvs den grekiske överbefälhavaren Agamemnon och hans bror Menelaos, vars förlupna hustru Helena enligt Iliaden var den direkta anledningen till Trojanska kriget.

Pindaros olympiska segersånger blev en central del av det grekiska kulturarvet, men det gick inte lika bra för alla hans efterföljare. Det visar en ryktbar episod under olympiaden år 384 f. Kr. När den sicilianske tyrannen Dionysius lät sina egna dikter reciteras av inhyrda skådespelare, blev publiken rasande och straffade honom genom att förstöra hans tält.

Fullt så illa gick det inte för den romerske kejsaren Nero i de spel som gick av stapeln år 66 e. Kr. I kraft av sin kejsarvärdighet kunde han genomdriva att poesin och sången inte bara blev en del av spelens festliga inramning utan också tävlingsgrenar. Dessutom kunde han genom mutor se till att han själv belönades med första pris i dessa nya grenar, detta trots att han ska ha sjungit sina dikter så illa att tilltänkta åhörare försökte slippa lyssna genom att låtsas vara döda. (På liknande sätt gick det för övrigt också till vid hästkapplöpningen. Nero tilldömdes förstapriset, trots att föll av sitt ekipage. Domarnas motivering var att han säkert skulle ha vunnit, om han inte ramlat av.)

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen

Ett mer välförtjänt förstapris gick däremot till den fransman som år 1896 – efter ett uppehåll på nästan 1 500 år – återupplivade de olympiska spelen. Han hette Pierre de Coubertin och var författare och socialliberal politiker.

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte med att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Liksom kejsar Nero ansåg Coubertin att litteraturen borde vara en integrerad del av tävlingarna. Han skulle emellertid också visa sig vara en framgångsrik utövare av denna olympiska gren. I spelen i Stockholm 1912 vann han sålunda en guldmedalj med den anonymt inlämnade dikten ”Ode au sport” (”Sång till idrotten”). Vid publiceringen uppgavs den visserligen vara skriven av de för eftervärlden okända tyskarna Georg Hohrod och Martin Eschbach. År 1919 kunde de franske baronen likväl avslöja att det var han själv som var författaren till den prisbelönta dikten.

Coubertin var dock inte den ende poet som skrev poesi om olympiaden i Stockholm. Det gjorde också flera svenska författare. Dit hörde den unge Bertil Malmberg som längre fram skulle bli riksbekant som poet, översättare, medlem av Svenska Akademin och författare till den flera gånger filmade romanen Åke och hans värld (1924). Andra exempel var Gustav Uddgren, K G Ossian-Nilson, Ernst Lindblom, Artur Möller och Otto Hellkvist.

Flertalet av dessa diktare anknyter till spelens glansfulla ursprung i antikens Grekland. Ett representativt exempel är Bertil Malmberg som i dikten ”Till de olympiska spelen” ” säger sig vilja skriva ”en strålad och pindarisk hymn från Hellas’ ungdomsår”. Likväl ligger hans fokus på de moderna spelens roll som fredsskapare i en värld som återigen hotas av sönderslitande krig.

Bertil Malmberg var även på plats under OS i Berlin 1936. Också där spelade litteraturen en viktig roll, men detta skulle på sikt leda till att de litterära grenarna försvann från spelen. Det tyska hemmalaget fick nämligen så många medaljer i litteratur att man måste misstänka att domarna givit efter för det politiska trycket.

Hemmasegern för de tyska OS-poeterna skulle dessutom visa sig vara en Pyrrhus-seger. På bortaplan – i ”ruinspelen” i London 1948 – fick poeterna från Tyskland inte en enda medalj. Påfallande många av medaljerna gick däremot till hemmalaget England. Detta var säkert en förklaring till att de litterära grenarna togs bort från det olympiska programmet från och med OS i Helsingfors 1952. Det betydde dock inte att det mångtusenåriga äktenskapet mellan de olympiska spelen och poesin skulle vara avslutat. Litteraturen och konsten fick behålla sin plats i de glansfulla invigningar och avslutningar som alltsedan antiken inramat tävlingarna.

Ett vittnesbörd om det var OS i London 2012. När deltagarna anlände till den olympiska arenan, möttes de av banderoller med en inskription som löd: ”To strive, to seek, to find, and not to yield (”Att sträva, söka, finna och ständigt härda ut.”).

De manande ordens ursprung var säkert okänt för många av de tillresta idrottsmännen, men det hindrade inte att de kunde uppfattas som ett välfunnet motto för de olympiska spelen. Likväl är det signifikativt att orden hämtats från en dikt vars titel var ”Odysseus” och att dess upphovsman var den engelske nationalskalden Alfred Tennyson.

I Sverige är Tennyson mest känd som författaren till ”Nyårsklockorna”, en dikt som många svenskar hört läsas vid tolvslaget på nyårsaftonen. Men i England är det inte detta som är Tennysons mest kända dikt utan just ”Odysseus”. Anledningen till det är att diktens manande apell har kunnat läsas som en hyllning till den heroiska mentalitet som en gång skapade det engelska imperiet. Det hindrar inte att dikten också passade utmärkt i sitt nya, olympiska sammanhang. Anspelningen på Odysseus påminde ju osökt om de berättelser om trojanska kriget som sedan 2 700 år varit en omistlig de av den olympiska kulturen. Det låg alltså nära till hands att erinra sig de rader i Iliaden som lyder:

”När bara lite var kvar av loppet höjde Odysseus, / tyst i sin själ en bön till den uggleögda Athena. / ”Hör mig gudinna! Hjälp i din godhet nu mina fötter.” / Så bad hjälten och bönen blev hörd av Pallas Athena / som gav hans lemmar spänst, gjorde benen och armarna lätta. […] Bålen hembar som pris den prövade kämpen Odysseus / som sprungit om och blev först i mål.”

The post Helgessän: Poesin står alltjämt stark i den olympiska kulturen first appeared on Opulens.

VÄRLDSMÄSTERSKAP. “Stater med tvivelaktigt demokratiskt rykte skaffar sig attraktiva arrangemang och därigenom gör de medtävlande och medtittande till medberoende och medansvariga.” Erik Cardelús skriver om företeelsen sport washing.

Om någon månad är det dags för OS i Peking. Ännu ett stort sportevenemang som hålls av en föga demokratisk regim. I medierna debatteras frågan, närmast pliktskyldigt och symboliskt. Ska vi markera, bojkotta eller föra en prodemokratisk dialog? Debattvågorna svallar, allt som oftast följer de förutsägbara parti- och personlinjer, snarare än att ha någon riktig udd mot Kina eller med något förpliktigande innehåll. Det mesta lutar åt en diplomatisk markering, vad det nu betyder i termer av artigt fraserande.

Hade någon menat allvar med att bojkotta Kina hade det gjorts för länge sedan. För i likhet med Nordkorea, Belarus och Kuba är Kina en kommunistisk enpartistat. Skillnaden är blott och bart ekonomisk. Heliga principer vägs på en ekonomisk guldvåg. Hur mycket principfasthet har vi råd med egentligen? Sådan blir den bärande men aldrig riktigt utsagda frågan. Istället blir det diverse dialoger, en politisk samtalsterapi. När brydde sig en ekonomisk och militär supermakt senast om samtalsterapi?

Nästa höst blir det fotbolls-VM i Qatar. Många fotbollskännare blev förvånade när det stenrika fossilbränslelandet fick VM. I ökenlandet finns varken någon gedigen fotbollstradition eller fungerande demokrati. Ökänd är situationen för landets många gästarbetare, varav många deltagit i bygget av de många sportanläggningar. Från 2010, året då landet utnämndes till värdland för fotbolls-VM, och fram till idag har hela 6 500 gästarbetare avlidit, enligt DN. Som good-will-ambassadör för evenemanget tjänstgör den mediala brittiske fotbollsikonen David Beckham, ett uppdrag som ger honom strax över 14 miljoner kronor i månaden.

Dessutom flyttas detta sedvanliga sommarevenemang till hösten. Så någon magisk fotbollssommar lär det inte bli, varken i Sverige eller annorstädes. Det får grävas guld i höstlig ökensand istället. Ett grävande med den bittra eftersmaken av åsidosatta mänskliga rättigheter och demokratisk-moralisk flathet från omvärlden.

Idag talas det allt oftare om sport washing, att stater med tvivelaktigt demokratiskt rykte skaffar sig attraktiva arrangemang och därigenom görs de medtävlande och medtittande till medberoende och medansvariga. Redan de gamla romarna fattade detta med bröd och skådespel, panem et circenses. Att många inte orkar tjata om demokrati när det finns spännande sport på tv och en kall öl i handen.

The post “Bröd och skådespel” istället för mänskliga rättigheter first appeared on Opulens.

RESURSHAVERI. Varför subventionerar staten fotbollsmatcher med hundratusentals kronor för att arrangörerna inte vill hyra in utbildad personal? Efter Sveriges bästa kvinnliga OS genom tiderna är det dags att fundera kring jämställdhet och resursfördelning, skriver James Brocka.

I ett rättvist samhälle ska alla ungdomar ges chansen att välja en motiverande fritidssysselsättning. Oavsett kön och intressen ska det beredas resurser för att inspirera fler att vara fysiskt aktiva. Fysisk aktivitet stärker kroppen och den mentala styrkan. Idrott och föreningsliv stärker sociala band och skapar förutsättningar för framtida viktiga nätverk, både sociala och affärsmässiga. I ett fungerande rättvist system fördelas resurserna på ett sätt som gagnar både nya och äldre idrottsgrenar.

Flickor och pojkar ska inte behöva förlita sig på föräldrarnas ekonomi för att kunna utöva en idrott. Föreningslivet erbjuder en neutral plats för enskilda medborgare att knyta nätverk och ger en exponentiell effekt då man även kan mäta sina resultat i tävlingssammanhang.

Att utöva en idrott minskar utanförskapet, stärker känslan av samarbete samt höjer prestationsförmågan och motivationen. Idrott ger möjlighet till samvaro med andra och skapar tillväxt både i det lilla samhället och i storstaden. Idrott skapar glädje och en känsla av samhörighet, både lokalt och på internationell nivå, oavsett placering i tävlingar. Idrott uppmuntrar mentorskap och mental utveckling, både hos utövaren och hos tränaren och eventuella supportfunktioner. Idrott minskar risken för att man inte känner sig delaktig och faller för frestelsen att fånga uppmärksamhet genom negativt beteende.

Samhällets resurser för idrottsutövande bör inte minst läggas på Sveriges ungdomar, förslagsvis dem mellan 10 och 15 år, för att motivera dem att engagera sig på olika plan i sin utbildning. Samhällsresurserna ska däremot inte avsättas åt huliganism på Sveriges fotbollsarenor. I Sverige råder fri företagsamhet. Varför subventionerar staten fotbollsmatcher med hundratusentals kronor årligen för att arrangörerna inte vill hyra in utbildad personal för bevakningsuppdrag?

Fotbollsmatcher är inte ett SOS-samtal, utan ett event som vilket som helst. Sverige har bra företag som erbjuder bevakningstjänster och som är fullt kapabla att tillkalla polis om situationen mot förmodan skulle kräva detta.

Ge Sveriges ungdomar mer idrott! Öronmärk de miljoner som årligen slösas bort på polisbevakade fotbollsmatcher i vårt land. Investera i idrotter som drar till sig både pojkar och flickor och som kan bidra till att sätta Sverige på kartan i andra sammanhang än fotbollsrelaterade slagsmål.

The post Vi måste få en rättvisare idrottsrörelse first appeared on Opulens.

OS-HISTORIA. Det brukar sägas att idrott och politik inte hör ihop. Vill man vara artig skulle man kunna tolka det påståendet som en from illusion. Om man vill vara uppriktig måste man konstatera att det är en ren lögn.

Idrott och politik har alltid hängt ihop. En pinfärsk påminnelse om det fick vi då Nordkorea nyligen lät meddela att landet kommer att delta i de olympiska spel som tar sin början i sydkoreanska Pyeongchang den 9 februari 2018. Anledningen är enligt experterna att landets ledare Kim Jong-un på detta sätt hoppas minska risken för ett militärt anfall från USA.

Att de olympiska spelen handlar om politik är naturligtvis inte något nytt. Så har det varit ända sedan år 776 f. Kr, då spelen för första gången gick av stapeln i det grekiska Olympia på norra delen av Peleponnesos. Under de 2 794 år som gått sedan dess har politiken aldrig varit långt borta. För övrigt var det politiska katastrofer i Europa som ledde till att spelen fick ställas in åren 1916–1920 och 1940–1944.

De olympiska spelens ursprungliga syfte var att överbrygga de politiska motsättningarna i det antika Grekland. Det är visserligen en myt att man under antiken inte förde krig medan spelen pågick. Ändå går det inte att komma ifrån att spelen – tillsammans med språket och litteraturen – spelade en avgörande roll för att göra antikens regionalt splittrade Grekland till en kulturell enhet. På den tiden var ju den grekiska världen uppdelad i ett stort antal stadsstater som konkurrerade med varandra i krig, handel, politik och idrott.

Att stärka den politiska enheten fortsatte att vara en viktig angelägenhet sedan Olympia och hela Grekland blivit en del av det väldiga romerska riket. Det visste kejsar Nero, även om han också hade andra skäl för sitt deltagande i spelen år 67 e. Kr. För att vara säker på att segra lät han sålunda muta domarna. När han tävlade i hästkapplöpning föll han av sitt ekipage, men tilldömdes ändå segern. Domarnas motivering var att han säkert hade vunnit om han inte ramlat av.

Viljan att skapa enighet var avgörande också när spelen efter ett 1 500 år långt uppehåll återupplivades i slutet av 1800-talet. Målet då var inte bara att övervinna motsättningen mellan rivaliserande stater. Man ville också skapa större samhörighet mellan samhällsklasserna.

Det var den franske baronen Pierre de Coubertin som återuppväckte de olympiska spelen. Han var en socialliberal politiker som insåg att man måste reformera det borgerliga samhället för att kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Detta hade ju sedan gammalt varit kyrkans uppgift, men Coubertin ansåg att kristendomen inte längre kunde tillfredsställa massornas behov. Vad som krävdes för att möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen var därför en form av världslig religiositet med nya riter och kulter. Det var detta som de olympiska spelen skulle erbjuda.

Denna världsliga ”religiositet” nådde sin oöverträffade – och avskräckande – höjdpunkt i olympiaden i Berlin. Det ser man på bilderna i min pappas hårt slitna exemplar av praktverket Sommar-Olympia 1936. Inte mycket saknas här av det som krävs för att skapa en religion. Här finns de grekiska prästinnorna som ”soltänder” den olympiska elden i Olympia; här finns facklan, duvorna, standaren och de spända, uppåtvända ansiktena. Det enda som stör bilden av fromhet och andakt är att den store ledaren inte är Kristus utan Adolf Hitler och att det kristna korset är ersatt av ett hakkors!

Det var detta störande inslag som skulle tvättas bort när Tyskland 36 år efter Berlin-olympiaden återigen skulle få förtroendet att arrangera de olympiska spelen. München-OS 1972 var tänkt att gå till historien som antitesen till Hitlers svulstiga propaganda-jippo. Givetvis var det ingen som väntade sig att den politiska laddningen skulle vara frånvarande, men den skulle vara annorlunda. Som P. O. Enquist visar i sin suveräna bok Katedralen i München ville man ge spelen en atmosfär av sorglöshet, lekfullhet och munter frivolitet.

Denna goda vilja var lätt att älska för alla som var med 1972. Men den ledde till katastrof. När den palestinska aktionsgruppen Svarta september natten mellan 4 och 5 september slog till mot den israeliska förläggningen var alla fullkomligt oförberedda. Hade man varit mentalt förberedd hade man förmodligen godtagit aktionsgruppens krav. Vad det gällde var frigivning av 234 palestinska fångar samt medlemmar av den tyska terrorgruppen Rote-Armee-Fraktion. Nu tillbakavisades kravet, vilket ledde till döden för elva israeliska idrottsmän och fem av de åtta medlemmarna i den palestinska aktionsgruppen.

Efter München-OS var det omöjligt att förneka politikens närvaro i de olympiska spelen. Om inte annat framträdde den i form av bojkotter. Spelen i Moskva 1980 bojkottades av USA med anledning av Sovjets krig i Afghanistan, och denna bojkott ledde i sin tur till att spelen i Los Angeles 1984 bojkottades av samtliga öststater utom Rumänien.

Däremot blev det som bekant inga bojkotter av OS i Peking 2008. Visserligen saknades det inte anledningar, men de vägde lätt mot med de politiska och ekonomiska fördelarna med att delta. Det framgick av reaktionerna då den dåvarande senatorn Hillary Clinton under våren 2008 skrev brev till USA:s president George W. Bush. Clinton ville att Bush skulle avstå från att närvara vid invigningen med tanke på bland annat Kinas terror mot Tibet och landets medverkan till folkmordet i Sudan.

Clintons vädjan föll platt till marken. Den ende politiker av betydelse som tog ställning för hennes uppmaning var den dåvarande senatorn Barack Obama. I en intervju med CBS den 2 april 2008 framhöll han behovet av något slags reaktion mot Kinas människorättsbrott. Likväl ansåg han det olämpligt att göra de olympiska spelen till en arena för politiska protester. Spelens syfte var ju ändå att skapa enighet i världen.

Det låter sig naturligtvis sägas! Särskilt om man som Obama var nära vän med Valerie Jarrett, ordförande i den organisation som hade till uppgift att försöka få OS till Chicago år 2016!

Att idrotten hänger ihop med politiken har vi som sagt också kunnat se under förberedelserna inför årets vinter-OS i Sydkorea. Det var nästa trettio år sedan Syd- och Nordkorea deltog i samma idrottsevenemang, men inför årets tävlingar har den sydkoreanske presidenten Moon Jae-In arbetat hårt för att det ska kunna ske igen. Avsikten är naturligtvis att förbättra de ansträngda relationerna med grannen i norr. Man vill också försäkra sig om att spelen inte ska störas av politiska incidenter.

Det återstår att se hur det går. Vissa experter fruktar alltjämt att de nordkoreanska kärnvapentesterna ska leda till att spelen inte kommer att kunna genomföras. Det skulle i så fall kunna innebära en dödsstöt för den olympiska tradition som tog sin början för mer än 2 700 år sedan.

The post De politiska spelen first appeared on Opulens.

DOPNING. Jag har fått kemikalier på hjärnan. Jag riktigt känner hur det spänner i huvudet, snart kan jag spotta ur mig ett mästerverk på en timme!

Nu narras jag lite. Saken är att jag har två tänkvärda filmer om dopning på hjärnan. Den helt nya “Icarus” handlar om hur Ryssland lurar hela världen genom att regelmässigt dopa alla sina toppidrottsmän. “Bigger Stronger Faster*” (det olympiska mottot, fast man intressant nog bytt “högre” mot “större”) från 2008 handlar om hur USA lurar sig själv, genom att tro att meningen med livet är att bli stor, känd och muskulös. En vinnare. Filmens insiktsfulla undertitel: The side effects of being American.

“The winner takes it all” uppgraderas till “The winner takes steroids”. Precis som Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Hulk Hogan gjorde. Ronald Reagan satte fingret på bicepsen: “In the spirit of Rambo let me tell you we’re gonna win!”

Men vad är dopning och anti-dopning, egentligen?

Min trimmade hjärna (själva neuronerna håller nu på att få skäggväxt) kommer fram till att dopning är oetiskt fusk. Anti-dopning = etik. Som båda filmerna visar är avståndet mellan teori och praktik stort. Men det FINNS en teori och ett regelverk, och den säger att genvägar är inte bara “unfair-play” utan också straffbara med avstängning.

Så fungerar sportdomänen. Sedan staten skilde sig från kyrkan i vår sekulära värld är det alltså överraskande nog sporten som håller etikflaggan högt.

Mest överallt annars är dopning tillåten. Att bli störst, bäst och vackrast är helt legitima livsmål sen vi skrotade den etiska bromsen i civilisationsbilen. Gasen i botten, second best is first loser! Det är muskler som gör USA till vad Ronald Reagan kallade “the greatest, freest nation the world has ever known”.

Låt mig drömma en minut… Hur skulle världen se ut om alla resonerade som WADA (World Anti-Doping Agency)? Tanken svindlar. Politiker skulle bli avstängda och fällda som bowlingkäglor. Wikipedias redan rekordlånga text om politisk korruption skulle bli än längre om massmediala knep och knåp för att vinna röster också dopningsklassades. Att mixtra med valmaskiner är redan förbjudet; att ogenerat smickra medborgare med smöriga fraser som “we are great because we are good” skulle också fällas.

Läkare svär en Hippokratisk ed. Där finns också en teori att faktiskt praktisera (eller ej). Däremot har förslag om Hippokratisk ed för vetenskapsmän inte gått igenom. Undra på det. Hur skulle CERN och andra motivera sin gråa, potentiellt livsfarliga verksamhet om grundstenen vore primum, non nocere (först av allt, skada inte)? Forskning kring atombomben skulle ha strypts i sin linda i en sådan etisk drömvärld.

De sköna, ibland alltför sköna konsterna skulle också bli anmälda. Om en opera- eller teaterföreställning har nakna aktörer på scenen sitter det garanterat fler än femtio personer i publiken. Jag minns en “avantgardistisk” performance med en ung dam utan en tråd på kroppen som smetade in sig i lera och berättade om förhållandet till sin pappa. Salongen var naturligtvis överfull (och det var knappast för pappans skull). Dylika lättköptheter skulle bli dopningsanmälda i en värld mindre imponerad av prestationshöjande nakenpoäng.

Som sagt, sen vi kollektivt vinkade farväl till kyrkan är det sporten som bär etikflaggan. Vilket den knappt mäktar, trots starka lår och ryggmuskler. För här krävs något mer, nämligen andlig sisu. Fast med materialistisk vetenskap vid makten har själva definitionen på “religiös fråga” blivit tillplattad. Förr var den existentiell, nu bara binär. “Hur ska man vara en god människa?” har ersatts av “Finns Gud?”.

Inte ens mina kollegor klarar riktigt testet. Klassiska musiker köper sig Twitterföljare? Avstängning i två år! Och titta på den här listan över klassiska kompositörer från Wikipedia. Man undrar hur Shlonsky, någon jag varken förr eller senare hört talas om, plankat in i detta illustra sällskap, mellan Prokofjev och Shostakovich. Dopningsmisstanke föreligger.

Hela Internet och sociala media-världen är en enda gråzon. Vad är Search Engine Optimisation (SEO) annat än en eufemism för dopning? Den som sköter sina kort (sökord) väl, och kanske visar lite bar hud också, ska nog få även en helt ooriginell blogg utan någonting att säga att hamna bland de tio första träffarna på Google.

Jakten på Gilla, Dela och Prenumerera handlar om prestandaförbättringar, inte nödvändigvis kvalité. Guldpokalen i dopning går nog till de preparatlangare som på Nätet säljer tips i konsten att skriva en bestseller — utan att kunna skriva. Översatt till sportens värld: vinn 100 meter längd utan att kunna springa.

Oj, jag somnade visst. Men vilken skön dröm det var.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post The winner takes steroids first appeared on Opulens.