RETRO. I dessa ideologiskt urvattnade tider när det är vilset i alla fall till höger och trångt i mitten kanske det är dags att hämta upp något edgy och mindre polerat samt murrigt från det vilda 70-talet. Får jag föreslå att Ulf, Ebba och Jimmie svidar om till tv-serien Tårtan med Frasse, Hilding och Janos.

Nyamko får vara den trötta Sonja Åkesson som egentligen inte orkar mer och bara skänker bort rörelsen efter att hennes desperata försök att rädda verksamheten med lite flashiga kändisar bakom disken misslyckats. Helt i linje med att det gamla bedagade konditoriet låg bortåt Hornstull där det nu är full sving med absinth-glass och lakritsprovningar.

Manuset från serien är bara att ta över och kan kretsa kring att misslyckas hela tiden med göra en bra tårta då nyliberalism, värdekonservatism och gröna entreprenörer inte passar ihop. Eh, just det Annie glömde vi… Nå hon kan kanske vara nån beskäftig gapig inspektör för miljönämnden. Jimmie Åkesson blir utmärkt som den där springpojken på cykel som går lite jobbiga ärenden i smyg och får slicka smetskålen bara han inte säger var han jobbar. Exempelvis kan han göra lite uttalanden om hårdare tag och islam som den hale vattenkammade Ulf inte vill ska komma från den egna munnen. “Och så sist men inte minst en liten ros av BRUN choklad”.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Dom blåbruna som tv-serie first appeared on Opulens.

FEGHET. “Varför tycks svenska väljare anse att detta är okej?” Ola Sturesson gör upp med de svenska partiledarna.

Jag har minst sagt svårt för landets partiledare, eller rättare sagt, jag kan inte ta något av vad de säger till mig som eventuell väljare på allvar. Agenda är för mig lika plågsamt som en magåkomma. Det har möjligen till stor del att göra med överdriven och snedvriden medieträning och alltför angelägna men okunniga PR- konsulter, vilket ju alltid tycks resultera i oacceptabel opportunism. Men också med de personligheter som utgör denna ledarskara – oavsett vilket gör det sådant olyssningsbart för mig. Och här några mer specifika exempel på varför jag anser dem vara just olyssningsbara:

Kristdemokraternas Ebba Busch har gett ett snart oräkneligt antal flagranta exempel, här är två: Hon erkänner just nu förtal men anser sig vara oskyldig och menar därmed att svensk lagstiftning inte gäller henne. Och hon har ju annat att göra, nämligen att tillsammans med Moderaterna hitta ett gott samarbete med nynazisterna i Sverigedemokraterna. Att hon dessutom tidigare krävt litteraturkanon-kunnande för invandrare utan att själv ha en aning om vem som har skrivit till exempel Gösta Berlings saga eller Giftas är bara två exempel på enfald deluxe i en sedan dess stadigt växande rad som gör att hon för mig är just oerhört olyssningsbar.

Ulf Kristersson har levererat minst lika många exempel och fortsätter så göra. Bland annat sa han i en intervju i Aftonbladet för tre år sedan att ”mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD, däremot ska mina väljare veta att jag kommer att göra allt jag kan för att det jag går till val på ska få så stort genomslag som möjligt.” Att detta ”allt” har visat sig innebära just tvärtom att ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med nynazistiska SD verkar nu inte bekomma honom alls. Och att därutöver även tvärljuga för en Förintelseöverlevare bekommer honom heller inte alls, kanske eftersom han nyligen i en intervju i Omni menar att han aldrig ljuger, ”det är fel [att ljuga] och det funkar inte”. Därmed är även han otvetydigt olyssningsbar.

Nyamko Sabuni är inte dålig hon heller, trots att partiet knappt längre är värt att nämna på grund kappvänderi och sitt låga väljarantal. Hon var inför valet precis som Busch och Kristersson väldigt tydlig med att Liberalerna aldrig skulle samarbeta med nynazistiska SD. Nu är hon tydligen beredd att spräcka hela partiet genom att vilja göra just det. Skönt att bli av med dem tänker jag då. Grandiost olyssningsbar.

Annie Lööf spelar som vanligt ett slags makthungrigt politiskt spel som är varken-eller, precis som själva partinamnet också klargör; det är en slags egen opportunism som obegripligt nog vill verka rakryggad – naturligtvis misslyckas det alltid eftersom det i sig är en motsägelse. Å ena sidan går det bra att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fast å andra sidan går det lika bra även med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, eller vilken variant av detta som helst. SD ogillas dock (vilket är ett plus), minst lika mycket som Vänsterpartiet, om inte mer vad det verkar. Fan vet vad de egentligen vill med sin politik. I Skåne kallas sådant hittepå, det vill säga olyssningsbart.

Stefan Löfven fortsätter att svika, skända och dra de socialistiska ideal som i grunden skapade hans parti i smutsen på ett som kan tyckas nästan medvetet självutplånande sätt, vilket renderar även honom en plats i de olyssningsbaras skara. Dock ett plus för att han åtminstone hittills fortsätter motsätta sig allt samröre med nynazisterna i SD.

Märta Stenevi är språkrör för ett parti som, likt Centerpartiet, flaxar hit och dit beroende på var minsta lilla makt kan tänkas hittas, och är därför olyssningsbar. Dock även här ett plus för att hon inte vill samarbeta med nynazistiska SD – fast fan vet.

Nooshi Dadgostar får slutligen ett plus för sitt obönhörliga nej till allt samarbete med nynazisterna i SD och kan faktiskt bli lyssningsbar om hon fortsätter visa karaktär genom att vidhålla och driva den politik man saluför – som hon nu gjort i och med att stå fast vid sitt tidigare beslut att neka till införande av marknadshyror. Det är, som jag ser det, upp till bevis. (Jimmie Åkesson, som är nynazist, kommenterar jag självklart inte alls.)

Allt detta har troligast sin upprinnelse i Donald Trump. Som ju har visat att man mycket väl och med framgång kan bedriva politik genom att ljuga, svika löften och att ge fan i fakta, vallöften och allmän hederlighet. Dock är den allvarligaste frågan: Varför tycks även svenska väljare anse att detta är okej?

The post De olyssningsbara first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Så länge det finns politik kommer det att finnas lobbying. Samtidigt finns det gott om möjligheter att framtidens demokratiska processer kan bli mer öppna, involverande och medskapande. Därför är det viktigt att de moderna politiska partierna hänger med i utvecklingen istället för att bromsa den, menar Vladan Lausevic.

Journalisten Annie Reuterskiöld avslöjande artikel “Så blev lobbyisternas agenda Sabunis politik” i Svenska Dagbladet har blivit en snackis. I den framgår bland annat att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har drivit frågan om vägarnas elektrifiering som resultat av lobby från Scania. Det finns mycket som kan och bör diskuteras i samband med detta, inte minst med tanke på att begreppet lobbying har negativ klang i både svenskan som i andra språk.

Att lobby ofta ses som något negativt i Europa är bland annat kopplat till de senaste årens utveckling i Bryssel. Lissabonfördraget som från 2009 fungerar som grundbulten i den europeiska konstitutionalismen har bland annat inneburit ökad makt och ställning för Europaparlamentet. I sin tur har det inneburit ökad och mer intensiv lobbyverksamhet från olika aktörer i Europas huvudstad.

I boken Lobbymakt i EU. Om lobbyister, särintressen och dolda avsikter beskriver författarna Olle Nygårds och Minal Parekh Nygårds Bryssels cyniska och opportunistiska verklighet. En situation som påminner om den i Washington där mäktiga bolag, tankesmedjor och intressenätverk använder sig av olika metoder för att få igenom sina intressen. Processer som också sker genom tveksamma handlingar i relation till EU:s tjänstemannaetik och föreskrifter, där till och med EU-kommissionärer ”går att köpa”.

Författarna menar samtidigt att lobbying förekommer i ett brett spektra. Såväl Greenpeace och Rädda Barnen som Volvo och Nestlé ägnar sig åt det. Med tanke på att demokratin i grund och botten handlar om fria samtalsprocesser kan man därmed ställa frågan när lobbying är ok respektive inte ok?

Ett svar vore att det är ok så länge processerna är öppna och transparenta samt kan anses bekräfta eller gå i linje med den allmänna opinionen. Det är i praktiken lättare sagt än gjort i en värld präglad av stora summor pengar, privata intressen som presenteras som kollektiva, och där även institutioner som Olaf, EU:s bedrägeribekämpningsbyrå, har präglats av skandaler.

Utöver detta finns det mängder med andra problem som dagligen gör demokratin haltande. Tittar man på den svenska Demokratiutredningen från 2014–16 handlar det bland annat om att partiernas finansiering genom partistödet från statens budget försvårar för medlemmarna att påverka partiernas utveckling. Saken är helt enkelt den att partierna, även de som presenterar sig som idéburna, därmed blir mindre beroende av sina medlemmar och lättare kan dras in i opportunism.

Partierna har blivit statens röster i samhället istället för att vara samhällets röster i staten

En sak som torde vara säker är att så länge det finns partier och politik så kommer det att finnas någon form av lobby. Men möjligheter till förändring och förbättring finns alltid. Exempelvis vore det för demokratin välgörande om riksdagspartierna etablerade egna ”policylaboratorier” eller tankesmedjor. Det skulle gynna den demokratiska utvecklingen både internt i partierna och externt i samhället. Partiernas medlemmar skulle kunna involveras mer i själva idéskapandet och i processer att ta förslag som måste bedömas och röstas fram av medlemmarna. Det kunde också innebära att individer och organisationer utifrån får lämna in förslag till partierna. På det sättet kan förslagen analyseras och ”labbas” innan medlemmarna slutligen röstar för eller mot förslaget.

Policylabb vore alltså ett sätt att underlätta för mer medskapande demokratiska processer inom partierna. Den Irlandsbaserade politologen Peter Mair skrev en gång att problemet för demokratin sedan kalla krigets slut är att partierna har blivit statens röster i samhället istället för att vara samhällets röster i staten. Att partierna blir mer öppna, både internt och i sin formella presentation, skulle gynna demokratin.

The post Labba mer, lobba mindre first appeared on Opulens.