ESSÄ. Enel Melberg har skrivit en essä om paradisfågelns betydelse i Selma Lagerlöfs diktning. Melberg är författare till boken ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf.”

Paradisfågeln

Med anledning av de nyligen utdelade Nobelpriserna kommer jag att tänka på några tacktal, vilka ingår i pristagarnas uppgifter. László Krasznahorkai tackade sin storebror som hade tagit upp honom på axlarna så att han fick ett annat perspektiv på världen och sedan en rad författare och andra som haft stor betydelse för honom.

Selma Lagerlöf gjorde sin vana trogen om tacktalet till en liten saga. Hon beskriver hur tåget på väg till Stockholm plötsligt gör en avstickare upp till himlen, där hon träffar sin far. Man har gärna tolkat det som ett tack till fadern för all litteratur och värmländsk festivitas han bestod med under henne uppväxt. Men det är snarare tvärtom, hon vill visa honom: se här, pappa, se hur långt jag har kommit, du som tyckte jag var dum när jag var barn och som senare inte tyckte jag behövde utbilda mig, se, jag har kommit längre än någon annan i min släkt! Och sedan tackar hon också en del författare, bland dem sin kära väninna Sophie Elkan.

När man tar emot Selma Lagerlöfpriset som utdelas varje år ska man också hålla ett tacktal, och Inger Edelfeldt gjorde 2022 en parafras på Lagerlöfs då hon också lät tåget åka ända upp i himlen, där hon bland andra träffade Selma själv. Lotta Lotass, som fick priset 2014, gjorde i stället en exposé om fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap och avslutade med ”urfågeln”, paradisfågeln, som gör henne till författare.

När jag gör en omläsning av Olof Lagercrantzs skarpsynta och eleganta essäsamling ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” från 1973, återfinner jag paradisfågeln i artikeln ”Den klassiska fågeltruppen”.

Lagercrantz ramar in sin utläggning om fågelmotivet i lyriken genom att bjuda in oss till ett dammigt museum där han hittar olika slags fåglar och deras symboler, ända från antiken och renässansen till samtiden; alltifrån Fenix, gripen, örnen, pelikanen, tranan, korpen, duvan och svanen till paradisfågeln. Innan dess har vi också fått beskåda påfågeln som vänder på huvudet och stolt betraktar sin stjärt. ”Den borde i stället titta ned på sina fötter som är allt annat än vackra och den borde betänka att den har en ful röst.” Annat är det med paradisfågeln.

”Paradisfågeln svävar förbi. Den går utan ben och flyger utan vingar och den är en bild av en människa, vilken vänder alla sina tankar mot Gud. Den som en gång hör paradisfågeln sjunga förnimmer evighetens brus och seklen rinner förbi som sekunder. När han vaknar upp är alla hans kära döda och av hans hus finns endast ruiner kvar. Men i minnet av den enda, stora stunden, då fågeln sjöng, har han fullgod ersättning och sörjer ej.”

Detaljen om att paradisfågeln skulle sakna fötter skulle Lagercrantz kanske ha kunnat hämta från Selma Lagerlöf. I sin minnesbok ”Mårbacka” berättar hon hur hon, ”den lilla flickan”, en gång, när hon var tre och ett halvt år, plötsligt inte kunde gå. Hon ligger ensam i sin säng i vindskammaren som hon delar med sina äldre syskon, och ska gå efter dem över den lite skrämmande vinden, när hon inte kan resa sig ur sängen. ”Hennes ben voro som de inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.” Det ska sägas att hon dittills mycket väl kunde både gå och springa, den berömda hältan som hon led av hela sitt liv berodde på en höftskada hon fått redan vid födseln. Och det kan påpekas att Selma i samma veva får en liten syster. Men nu är hon helt förlamad och måste bäras överallt av den annars så sträva barnpigan Back-Kajsa.

Förlamningen resulterar i att Mårbackafamiljen reser till Strömstad, för att den lilla flickan ska få söka bot i havsbad. Väl där bor de hos en kaptenska som berättar att hennes man har ett skepp som heter Jakob och där det finns något som flickan nog skulle tycka om att se. Det är nämligen en paradisfågel. Hon frågar vad det är. ”Det är en fågel från paradiset.” Detta väcker förstås hennes fantasi och hon får för sig att eftersom den har med Gud att göra så skyddar den kaptenen, och kanske skulle den kunna göra något också för henne.

När dagen kommer då Jakob lägger till hoppas hon att kaptenen ska ha fågeln med sig och väntar sig att den ska sitta och sjunga i träden, men den syns inte till. Då lovar fadern att de ska gå ombord på båten och titta på den. Ett par matroser hoppar ner i deras roddbåt för att hjälpa dem upp för fallrepstrappan, och den första de får tag i och bär upp är den lilla flickan. De lämnar henne ensam däruppe ett tag, men så börjar hon se sig om efter paradisfågeln. När hon inte upptäcker någon frågar hon en lättmatros efter den.

”’Kom med, så ska du få se honom’”, sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom”.

Och där finns den, den är visserligen uppstoppad och den står på ett bord. Den är ännu underbarare än hon tänkt sig. Kajutvakten visar henne de långa hängande fjädrarna och säger: ”Se, det syns, att den är från paradiset. Den har inga fötter.”

Först nu märker hon att underverket har skett: hon har gått själv ditner.

Paradisfågeln kommer att följa Selma Lagerlöf i hennes diktning. Hon skaffade sig också, i brist på en sådan fågel, en påfågel som än idag (i flera generationer) vankar omkring på Mårbacka. Fåglar spelar en stor roll i hennes författarskap, vi behöver bara tänka på Nils Holgersson eller vedergällningens skator som attackerar den elaka ”skatfrun”, i ”Gösta Berlings saga”, grevinnan Märta på Borg, som hellre ger en nyrökt skinka till skatorna än till en tiggarkäring från Dovre. Denna utslungar då förbannelsen: ”Dig själv ska skator äta!” Men vi får inte glömma duvorna som kommer till Selma Lagerlöf om natten, inspirationens fåglar. Men vad står paradisfågeln för hos henne?

Först och främst är det ordet, det är ordets magi som tillsammans med de associationer det väcker drar i en och som kan få en att antingen förflyttas till andra världar eller att utföra verk man inte trodde sig om.

Fågeln ”som kom från Paradiset och väckte hennes fantasi, denna färggranna varelse från evigheten, ett bud till just henne; hon skulle ställa sig på egna ben och gå, hon skulle flyga, hon skulle skapa världar som kunde vinna hjärtan och få folk att drömma, men var det inte också något den förebådade? Nu när hon tänker efter var kanske detta bud från Paradiset också ett varsel hon ännu inte förstod sig på som barn, men som nu framstår allt klarare för henne?”, skrev jag om den åldrande Selma i min roman ”Paradisfågelns flykt” 2020.

Hon använder detta bud från evigheten även som ett dödsbud. I Gösta Berlings saga är det den unge kapten Uggla som ligger för döden och hans mor tröstar honom: Hon säger att han ska få en egen stjärna, som först är kall och mörk, men han ska arbeta på den så att den blir ljus och varm och fylla den med blommor och örter, gaseller och näktergalar. ”Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar.”

Detta ord, detta namn på en fågel kan få stå som symbol för litteraturens förmåga till flykt; genom inspirationen och skaparkraften hos dem som skapar den samt fantasin hos dem som tar mot den.

The post ”Paradisfågeln” ‒ essä av Enel Melberg first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. När det gäller vara en röst i samhället är det verkligen ingen som slår Bertrand Russell. Likt en filosofins Keith Richards navigerade han järnhårt genom 1900-talets alla stora skeenden. Principia Mathematica, som han skrev huvudparten av, om än tillsammans med Alfred North Whitehead, är inget för lekmän. Här litar vi på populärvetenskapens förklaring om att han syftade till att göra upp med tanken om tal som en slags platonska begrepp för att i stället se dem som logiska funktioner av varandra.

De flesta av oss kan snarare ta till oss hans samhälls- och politiska filosofi och njuta av hans mycket engelska för att inte säga viktorianska temperament i boken ”Bäste Bertrand Russell” (Natur & Kultur). Det är ett urval av de uppskattningsvis 100 brev om dagen som han mottog och framför allt svaren han skrev. Vi får ta del av hans torrt sakligt formulerade ateism och outtröttliga kamp mot kärnvapen. Lägg därtill hans skrivelser och vädjanden beträffande politiska fångars situation.

Bertrand Russells närmast övermänskliga väsen tonar fram i boken. Vi får bland annat veta att han intervjuade Lenin och sedan grundade en egen skola som skulle verka för ”demokratisk socialism baserad på dialog och humanism”. Att han dessutom av hippierörelsen betraktades som ett slags cool vithårig hedersgubbe får väl på hans egen lakoniska engelska betraktas som ”pure gravy”.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Bäste Bertrand Russell” first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. “För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning,” skriver Jesper Nordström som har läst Peter Handkes aktuella bok om toaletter och avträden.

Försök om den Stilla vrån av Peter Handke
Översättning från tyska av Jesper Festin
Bokförlaget Faethon

För åtta år sedan utkom en tjock populärvetenskaplig bok om dassets kulturhistoria och sociologi. I den får vi bland annat veta att när pigor och drängar och hembiträden fick lite mer status och möjlighet att välja arbetsgivare så sökte de sig ändå till äldre hushåll där vattenklosetten ännu inte konkurrerat ut utedasset.

Avträdet var nämligen i bästa fall ett separat hus lite avsides med vilobänkar och möjligheter att stjäla sig ett bloss, en vilostund, berätta elaka vitsar om husbonden. En bok som enkannerligen innehåller en relevant kunskapskorpus för mänskligheten.

Tyckte du att föregående mening lät parodiskt högtravande? Det var också meningen, ty när Peter Handke skriver essä om toaletten blir det faktiskt (omedveten?) humor i samma anda som när Mosebacke Monarki lät Lektor Hektor Sektor uttala sig om ”smörgåstårtans gestaltpsykologi”.

Det är ett gammalt knep i humormanualen; att ge ett högt språk åt ett lågt ämne. Prova att byta ut titeln ”Försök om den Stilla vrån” mot exempelvis ”Essä om dasset”. Handke är också inne på samma tanke som ovan nämnda faktabok; att det är här i hemmets mest undansmusslade rum vi kan stjäla oss en egen stund.

Nåväl, det är en Nobelpristagare som tar sig an detta ämne och han lyckas bland annat göra en glidning mellan muggen och en partikelaccelerator, och förvisso är ju båda ett slags rum med täthet och tryck. Sedan följer lättsamma tankar om japanska zen-toaletter och vi gör även ett snabbt besök i Östberlin där många toaletter försetts med sönderrivna tidningar på rostigt spik att torka sig på.

Handke är som alltid mästare på att jonglera och hålla läsaren i ett slags skönt kittlande ”Tantali kval”; vi undrar hur många trådar han kan börja på och lyckas knyta ihop, och det gör han på sedvanligt vis att det genom texten snörps åt med täta konkretioner som motvikt till det abstrakta.

Stor litteratur i betydelsen viktig läsning kring det mellanmänskliga blir det först när han använder toaletten som en tät scen.

Handke har alltid en högsta möjliga lägstakvalitet, men det går inte att krysta fram så många clever tankar om den här boken som är en av hans mer lättviktiga gubbcharmiga.

För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning.

The post En Nobelpristagares gubbcharmiga bok om dass first appeared on Opulens.

PROSA. “Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den Sverigaktuella Modianoromanen “Chevreuse”. 

Chevreuse av Patrick Modiano
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag

Den franske Nobelpristagaren Patrick Modiano har ett trettiotal böcker bakom sig, varav ett tiotal är översatta till svenska. Ofta återkommer Modiano till samma ledmotiv, han vänder tillbaka i sitt liv, blottlägger minnenas ljus och vadar i det den sanka glömskans träsk.

Så även nu, författaren Jean Bosmans, Patrick Modianos alter ego, är likt Proust på spaning efter den tid som flytt. Han ser på nutiden som sjuttioåring och vänder tillbaka till ett då-plan som tjugoåring. Och så ser han på sina första år från den lilla kommunen Chevreuse i departementet Yvelines, inte långt från Paris.

På resan möter han personer som öppnar gläntor och pekar på dörrar, som rösade leder eller otrampade stigar, även konkreta föremål ger ledtrådar. Över det hela vilar som alltid hos Modiano en lätt skymning och runt hörnen finns en känsla av lurande faror.

Patrick Modiano är inte övertydlig på något sätt i sitt berättande. Han är både fragmentarisk och minimalistisk. Man skulle kunna säga att Modiano arbetar som en bioarkeolog och han överlåter åt läsaren att söka, reflektera och finna de skärvor som saknas. Dessa är inte så få och ingen vet heller hur det egentligen förhåller sig med falska guldtackor och anhopningar av ogiltiga sedelbuntar.

En kvinna leder Bosmans till skumma och hotfulla typer. Ja, det är ett ”tvivelaktigt umgänge”. De orden förekommer ofta i berättelsen. Det pågår märkliga liv i ödsliga våningar och öde villor. Därtill förekommer det nattliga påhälsningar och telefonsamtal.

Det finns mycket att tycka om hos Patrick Modiano och då särskilt hans sällsamma handlag med positioner och platser. Det är ett berättande med noggrannhet och teknisk färdighet. Spänningen och ovissheten, som löper genom hela romanen, förlänar den ett drag av deckare.

The post Suggestiv Modiano-roman med drag av deckare first appeared on Opulens.

PROSA. Thomas Almqvist har läst Nobelpristagaren Louise Glücks ”Marigold och Rose”, hennes debut som prosaförfattare.  Han konstaterar att det är en mycket egenartad berättelse eller saga som därtill är hjärtevärmande.

Marigold och Rose: en berättelse av Louise Glück
Översättning: Jonas Brun
Rámus Förlag

Den amerikanska poeten Louise Glück tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motiveringen: ”För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.” Samma år fick hon även Tranströmerpriset.

Det finns ett antal diktsamlingar som översatts till svenska av antingen Stewe Claeson eller Jonas Brun och ”Vinterrecept från kollektivet” (2023) som de har översatt tillsammans. Alla diktsamlingarna finns på Rámus förlag, det lilla Malmöförlaget, som plötsligt ståtade med en alldeles egen Nobelpristagare!

Glück föddes 1943 i New York och växte upp på Long Island. Hon har till dags dato skrivit tretton diktsamlingar och två essäsamlingar. Med den lilla kortromanen eller långnovellen ”Marigold och Rose” debuterar hon nu även som prosaförfattare. Översättare är även den här gången Jonas Brun.

”Marigold och Rose” beskrivs som en sagolik memoar om de båda tvillingarna Marigolds och Roses första levnadsår, där Glück precis som när hon skriver dikter blandar det självbiografiska med vemod och glädje. Marigold och Rose upptäcker världen och skaffar sig insikter om mamma, pappa och mormor och vad de försöker undanhålla dem.

Det blir till en sagolik undersökning om vad som varit och vad som kommer att bli, berättad av de båda bebisarna genom Glücks vuxna perspektiv och med hennes precisa språk och klara blick.

Rose är väldigt social, medan Marigold mest tycker om böcker, även om hon inte kan läsa. Hon samlar på ord och när hon kan flera, ska hon skriva en bok. Marigold liknar pappa, även om han saknar hennes litterära besatthet, medan Rose mest liknar mamma. De är i alla fall två bebisar med blöjor, två människor i miniatyr, som varken kan krypa eller gå, men som tänker mycket. Marigold är hjärnan och Rose är hjärtat och på så sätt kompletterar de varandra. De är ett par åldrande människobebisar och boken slutar som sig bör med ett stort födelsedagskalas, när de fyller ett år.

Glück lägger orden i de båda bebisarnas munnar, vilket ger en stor komisk och snudd på paradoxal effekt. Jag läser denna 73-sidiga, korta berättelse med ett ständigt småleende på mina läppar. ”Marigold och Rose” är en charmfull, liten bok, en riktig pärla egentligen och The New York Times tyckte till och med att den var en av 2022 års allra bästa böcker.

Även här skriver Glück intimt och lågmält, samtidigt som hon uttrycker starka känslor och än en gång visar hon att hon kan variera både stil och tematik. De båda bebisarna ser på livet genom den vuxnes perspektiv och använder sig av den vuxnes konkreta och direkta språk med stor metaforisk insikt, vilket ger en annorlunda läsupplevelse.

Det är en mycket egenartad berättelse eller saga, men den är ärlig och den handlar om saker som är viktiga för små barn som litenhet, separation, sorg, syskonkärlek och död. Det är en oftast lättsam liten berättelse, som med allt vemod gör mig varm om hjärtat att få läsa.

The post Glücks prosabok värmer hjärtat first appeared on Opulens.

PROSA. I Peter Handkes senaste bok i svensk översättning ”Min dag i det andra landet”, med undertiteln ”En demonhistoria”, sammanstrålar flera av hans stilelement och teman, konstaterar Jesper Nordström.  Och finner att boken “återupprättar värdet hos de tysta, egna och undfallande.”

Min dag i det andra landet av Peter Handke
Översättning Jesper Festin
Bokförlaget Faethon

Jag kom in i Peter Handkes författarskap på ett sätt som jag efteråt har förstått var som ett slags ”Readers Digest”, nämligen via de tre böcker som kallats för tanketrilogin. ”Tankar om Jukeboxen”, ”Tankar om Tröttheten”, ”Tankar om den lyckade dagen””.

I den första etablerades ett slags vacklande mellan det platonska och det mer holistiskt-fenomenologiska. Det handlar om att både vilja fånga saker i dessas essens och sedan liksom vilja tvätta ögonen från alla begränsande begrepp och vilja gå till sakerna själva. I just detta påminner han lite om den franske prosapoeten Philippe Jaccottet. I den tredje manifesteras fröjden i att faktiskt ha kommit fram. Det handlar om att ha vandrat och vankat och sedan ha uppnått ett slags förlösning. Att läsa Handke kräver att man ställer in sig på rätt våglängd för det och är beredd på ett slags kylig, skör petighet och ett textjag som hela tiden etablerar sanningar men bara för att sedan riva upp dem igen. Lägg till detta det metalitterära resonerandet om skrivprocessen i sig som tack och lov aldrig når samma nivåer som hos till exempel Italo Calvino eller Borges, som i mina ögon mest förmedlar krystade trapetskonster

Handkes författande är till sin karaktär någonting tvärt emot Mozarts komponerande, om vi nu får tro Milos Formans film. Handke verkar inte ha något helt färdigställt därinne i cerebrum som bara ska printas ut, utan snarare vecklas det ut som en skör fin linneduk – jag vet ingen som kan vara så kyligt stramt elegant som han – där varje formulering föder en formulering.

Handke har i en sällsynt intervju sagt att han skriver som andra läser. Hur skall då detta förstås? Att han låter saker vikas ut ord för ord, i stället för att samla ihop och organisera. Legere är latin både för att läsa och att plocka.

I hans senaste bok i svensk översättning ”Min dag i det andra landet”, med undertiteln ”En demonhistoria”, sammanstrålar flera av hans stilelement och teman. Detta är ånyo som en buljongtärning med ett koncentrat av hans författarskap och det osäkra vankandet och att ”ta saker rakt för vad de är” sammanfaller kongenialt med temat som han nu väljer att gestalta; den heliga dåren.

Det är svårt att bortse från att detta kommer ut efter hans Nobelpris och hela kontroversen om hans Serbien-essäer. Handke är persona non grata i många kretsar numera och i någon mening att betrakta som en helig dåre.

Här handlar det dock om en namnlös fruktsäljare som blivit förklarad galen. Vi vet inte varför, så är det bara. Det är tänkvärt i en tid när vilken liten detalj som helst på sociala medier plötsligt kan lämna någon helt ute i kylan. I Handkes värld är det snarare den bigotta bymentaliteten som driver den närmast jesuslika karaktären ut på vandring och en handfull gånger möts vi därtill av formuleringar som verkligen förflyttar oss till biblisk tid.

Omvärldens dömande blick vänds stundtals. Många av oss har väl någon gång upplevt den brännande och avslöjande blicken från en socialt utslagen individ.

Jag vill också framhålla hans förmåga att genom djärv grammatik driva fram sin poäng.  I passagen där det verkligen handlar om att varje steg är ett nytt ”nu” börjar en halv sidas meningar med ordet ”Och”.

För mig som läst allt som är publicerat av Handke i svensk översättning blir den här boken nästan som ett slags Handke-Bingo, ”här kommer det greppet och där skapar han ett nytt ord”. Som när han sablar ner det slitna begreppet ”Carpe Diem” och ersätter det med ”stamningslusten”. Ja, ni läste rätt, smaka på begreppet: ”stamningslusten”!

Varje ord/ting/sekund kommer för sig.

Styrkan med den här boken är att här sker inget som egenvärde. Effektsökeri är verkligen inte denne författares credo. Inte heller bjuder han på någon smart punchline eller ett finurligt slut heller, ändå är det som alltid; efter att ha läst honom känner man sig fånigt leende renad från det förenklade, klyschorna.

Trots Handkes ”torrisrykte” bjuder boken på humor, kanske omedveten sådan. Jag ska inte ta ifrån er upplevelsen att finna detta själva, men han har en osviklig förmåga att just i det tidlösa landskapet som kunde vara både på stenåldern eller i modern tid just låta modernitetens frälsningar smyga sig in.

Föreställ er en barfota profet på väg att svälta i ödemarken och så plötsligt kommer en hamburgartallrik till hans räddning. Nej så skriver han inte, men han har en förmåga att likt Lars Lerin få våra vardagliga företeelser att smälta in i skogen, himlen, det obefolkade. Jag tror att han också skulle få en bensinmack att framstå som ett blekt mystiskt fenomen i sitt typiska kallgröna litterära landskap.

Ja, boken är bara 75 sidor lång, men tro inte det är fråga om något lättläst för det. Den håller dig på tårna och kräver uppmärksamhet från den första meningen till den sista. Just därför bör du läsa den här boken i kollektivtrafiken, så som många gör med en lättsam deckare. Var gärna den heliga dåre som vänder blicken bort från instagrammande medpassagerare! Lämna den stora kollektiva spanska inkvisition som sociala medier har utvecklats till!

Det här är boken som återupprättar värdet hos de tysta, egna och undfallande.

The post Kylig och stram elegans first appeared on Opulens.

POESI. Som få poeter kan Louise Glück sätta ord på allmänna sanningar utan att hemfalla åt truismer,  skriver Erik Bovin som läst hennes “Vinterrecept från kollektivet”.

Vinterrecept från kollektivet
av Louise Glück
Översättare: Jonas Brun och Stewe Claeson
Rámus

2016 års Nobelpris i litteratur var början på en ny riktning för litteraturpriset. Sedan Bob Dylan prisades har kritikerna, åtminstone inte med samma spänst, kunnat hävda att Akademien mestadels prisar svåra författare (författaré som Jan Myrdal skulle ha kallat dem). Schablonbilden av en litterär nobelpristagare har ju annars varit en äldre, ofta manlig, författare med förkärlek för långa, snåriga meningar och verk med ovanligt hög abstraktionsgrad.

Sedan 2016 är det endast Peter Handke och Olga Tokarczuk som avviker från vad som närmast kan betraktas som en gryende trend. Kazuo Ishiguro och Abdulrazak Gurnah har gett sina bidrag till den realistiska prosan. I deras verk finner man således ett berättande och en stil som den genomsnittlige läsaren är förtrogen med. Beträffande årets pristagare går det att konstatera att Annie Ernauxs raka och okonstlade prosa befinner sig mellan självbiografi och sociologi. Hon stimulerar således samtidens längtan efter autenticitet.

Jag tillhör dem som gläds åt denna utveckling. De senaste årens pristagare tycks ha alla förutsättningar att bli lästa under en lång tid framöver. När priset senast gick till en poet gladde det mig således att det gick till en förhållandevis ”enkel” poet. Louise Glücks poesi är mångskiktad men knappast svår. Även ovana lyrikläsare kan ha behållning av hennes poesi.

Vinterrecept från kollektivet är produkten av Jonas Brun och Stewe Claesons översättning av Glücks första bok sedan hon tilldelades nämnda pris. I skrivande stund har sju av Glücks verk förlänats en svensk språkdräkt av dessa två kompetenta, men rätt så olika, översättare. Hittills har jag föredragit Bruns översättningar. När de nu samarbetar smälter de förvånansvärt väl samman till en enhet. Glücks humor kommer dock inte helt till sin rätt i översättningarna. En randanmärkning förvisso, men ändå.

Denna diktsamling kretsar kring livets sista flod. Vad vet jag om ålderdom? Jag kan bara föreställa mig att man i detta slutskede av livet lever mer än någonsin i sina minnen och – paradoxalt nog – närmare glömskan än förr.

”Receptboken”, kallar Claeson denna diktsamling i den brevväxling mellan översättarna som utgör bokens efterord. Dessa rader avslutar titeldikten: ”Boken innehåller bara / recept för vintern, när livet är hårt. Om våren / kan vem som helst laga en god måltid.”

Frågan infinner sig om inte dikterna utgör små recept för att uthärda livets hårda vinter: åldrandet? Influenser från österländsk filosofi kan förvisso urskiljas. Glück är dock varken filosof eller självhjälpsguru, och denna bok är endast undantagsvis trösterik. Ofta är det som bister sanningssägare Glück träder fram. Hon sätter fingret på ålderdomens bibesvär:

”Det är längesen jag föddes.
Det finns ingen kvar längre
som minns mig som riktigt liten.
Var jag ett snällt barn? Eller
krångligt? Det är bara i mitt huvud
som den diskussionen
fortfarande pågår.”

Men också ungdomen: ”Jag var mycket ung. / Många saker hade inträffat / men skillnaden var / att inget hade inträffat gång på gång.”

Som få poeter kan hon sätta ord på allmänna sanningar utan att hemfalla åt truismer. Utan att bli klyschig lyckas hon formulera det läsaren innerst inne vet men emellanåt behöver påminnas om. Hennes poesi är sällsamt opretentiös och förmår, kanske just därför, vara ackurat i sin universella strävan. Detta jordnära tilltal frambringas till stor del tack vare dikternas närhet till det muntliga talet. I synnerhet konversationen tar stor plats i hennes diktning. I mitt tycke: för stor plats. Emellanåt blir det ”pratigt” och oprecist som om Glück glömt att poesin är det förtätade uttryckets konstart. När hon är som bäst är skärpan däremot total.

Sedan Ararat (1990) har hennes poesi successivt närmat sig prosan. Flera dikter liknar små noveller. I denna samling är de novellartade dikterna ömsom lätt drömska, ömsom kärvt sorgmodiga; inte sällan tankedigra.

I slutet av en dikt reser sig en kvinna, troligen demensdrabbad, upp ur sin dvala och talar med plötslig klarsynthet:

”Kineserna hade rätt, sa hon, när de vördade de gamla.
Se bara på oss, sa hon. Alla i det här rummet väntar
fortfarande på att förvandlas. Det är därför vi söker kärleken.
Hela livet söker vi den,
också sedan vi funnit den.”

Apropå recept – kanske är kärleken den bästa lindringen mot åldrandets vedermödor?

Inom kort utkommer Glücks första prosabok. Nobelpriset har alltså varken fått henne att tystna eller stelna som författare. Tvärtom. Ett ytterst moget författarskap fortsätter, fascinerande nog, utvecklas.

The post Sällsamt opretentiös Glück fortsätter utvecklas first appeared on Opulens.