KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

HOPPETS SKOGAR. “I boken berättar de om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.” Emil Siekkinen har läst John W. Reids och Thomas E. Lovejoys Ever Green.

Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet
Av John W. Reid och Thomas E. Lovejoy
W. W. Norton & Company, 2022

Det finns hopp. Det finns ett sätt att bekämpa klimatkrisen som är enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt. Lösningen existerar redan, kräver ingen mänsklig ingenjörskonst, och är befriad från oväntade och obehagliga biverkningar. Det skulle kunna sägas att metoden går ut på att inte göra någonting.

Kortfattat innebär tillvägagångssättet att jordens fem återstående jätteskogar – Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien – ska lämnas i fred.

Den naturvårdande ekonomen John W. Reid, och den i december 2021 bortgångne biologen Thomas E. Lovejoy, berättar i den i år utgivna boken Ever Green om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.

Dessa intakta skogsområden är mästerliga på kolinlagring, medan de också reglerar väder, bidrar till vattnets kretslopp, motverkar förödande bränder, förhindrar erosion, och erbjuder ett okänt – men mycket stort – antal växter och djur livsmiljöer. Att låta tropisk regnskog fortsätta agera kolsänka är fem gånger billigare än att minska koldioxidutsläpp i Europa och USA, och bevarande av skog är åtminstone sju gånger så billigt som att plantera nya träd (vilka dessutom löper en betydande risk att dö unga). Att beskydda dessa enorma skogsområden med hjälp av utbildad personal (där så behövs) är också det billigt, och kostar ungefär fyrtio kronor per hektar och år.

Jätteskogarna nöjer sig inte med att verka för ett klimat som främjar biosfären, och den biologiska mångfalden, utan rymmer också en häpnadsväckande mänsklig mångfald. Över en fjärdedel av jordens mänskliga språk talas i dessa intakta skogsområden, och uppvisar mängder av prov på människans förmåga att kommunicera. En grupp människor i Papua Nya Guinea, maybrat, saknar ett ord för ”natur” som något som är åtskilt från människan, och har inget ord som motsvarar ”skog” – i stället använder denna stam ett stort antal ord som beskriver olika slags platser i skogen, och förhållandet till dessa platser. I ett brasilianskt språk går det inte att säga att någon äger land, och i ett annat kan folk inte kalla icke-mänskliga djur ”det.”

Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer.

Vissa stammar har funnits på plats i kanske 50 000 år, möjligen ännu längre, och deras kulturer fördjupar människans självuppfattning. Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer och koloniala språk, och de berikar den mänskliga fantasin och föreställningsförmågan. Alla har de ett eget sätt att befinna sig i världen, och några av dem är inte del av skogen – de är skogen.

Kenampa, en marubo-indian från Javaridalen i Brasilien talar för många skogsinnevånare i boken då han säger: Skogen är en del av vår familj. När vi betraktar skogen, ser vi inte enbart skogen. Vi ser liv. Liv vilka behöver oss liksom vi behöver dem.

Runt om i världen händer det att urbefolkningar behandlas utan hänsyn till mänskliga rättigheter, men ofta är det just dessa människors närvaro som säkrar skogarnas fortsatta liv. Om ursprungsbefolkning finns på plats blir skogsbolag, gruvindustri, och mjölk- och köttindustrin mer tveksamma till att ta sig in i skogen för att exploatera den. Där det finns skogsboende ursprungsbefolkningar, står sig skogen bäst mot yttre rovdrift.
Mellan 2000 och 2016 fragmenterades eller försvann tio procent av världens intakta skogar, men goda tendenser finns. År 1990 var fyra procent av jordens landområden skyddade. Ungefär trettio år senare var siffran drygt fyrdubblad och nådde sjutton procent. Dessutom finns det gott om nationer som verkar för att trettio procent av planetens land ska vara beskyddat år 2030.

Att skydda större landområden var USA först med (1864), och kring 1900-talets början fick idén fäste också i Ryssland. De senaste åren har parlament beskyddat enorma områden i Amazonas och Kongo, och den enstaka metod som bäst bidrar till att skydda världens jätteskogar, är att minimera antalet vägar.

För det är med vägar angreppen mot skogarna inleds. Först anländer skogsindustrin för att (ofta olagligt) fälla träd. För att kunna göra detta behövs vägar. Dessa vägar gör det lättare för jägare, bönder, och gruvindustri att tränga in i skogen. Skogsbiomen förstörs ytterligare. Fler träd avverkas. Våtmarker dräneras. Boskap breder ut sig. Jorden torkar ut, buskage tar över landskapet, bränder börjar rasa, och skogens ytterområden blir mindre motståndskraftiga än då de var del av en icke-fragmenterad skog.

Amerikanska initiativ visar att naturen återhämtar sig då antalet vägar reduceras, och ju färre vägar som finns, ju mindre laglösa är nejderna.

En annan strategi är förändra skogens juridiska status. I Nya Zeeland, förvandlades år 2014 Te Urewera-skogen från egendom till en enhet med samma juridiska status som en individ och ett företag. Det finns också exempel på floder som getts denna status. En del må tycka att det är märkligt att jämställa fauna och flora med människan, men mänskligheten måste minnas att hennes tillvaro möjliggörs av fauna och flora. Ytterst vilar allt liv på växtriket. Det är växtlighetens förmåga att förvandla sol, jord, och vatten till näringsämnen som lägger grunden för andra livsformer på denna planet. Med detta i åtanke är det helt logiskt att ge skogar juridiska rättigheter.

Vidare menar Reid och Lovejoy att människan måste verka för en ekonomi som värdesätter skogars integritet, och som strävar efter att behandla naturen med hänsyn i stället för att med kortsiktig hänsynslöshet exploatera den. För att bekämpa den rådande objektifieringen av skogen som råvara, krävs skogsorienterade mått, vilka inkluderar miljöinformation som klimatkostnader och -fördelar, tillsammans med befintliga och – tycks det – heliga indikatorer som bruttonationalprodukt, bytesbalans, konsumtionsvilja, och sysselsättningsnivå. Vad är ett livsbejakande klimat värt? Vad är rent vatten värt? Vad är ren luft värd? Vad är en levande jordmån värd?

Avslutningsvis delar Reid och Lovejoy med sig av två råd. Det första är att vi ska göra genomtänkta ekonomiska val – som att köpa mindre hus och sällan köra bil. Det andra lyder: Gå ut ofta. Människan mår bra då hon befinner sig i skogen. I skogen minskar stress, blodtrycket går ned, och hjärtat slår långsammare. Skogen väcker människans medvetenhet om tillvaron i stort, och i skogen kan hon möta andra kännande varelser vilka håller livet kärt.

The post Enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt first appeared on Opulens.

ESSÄ. I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss, skriver Axel Lidén.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medvetenheten om den pågående globala ekologiska katastrofen kanske snart når en tipping point. Även om det ännu enbart är ord och plakat, till skillnad från konkreta idéer, beslut och åtgärder, så är Greta Thunbergs utveckling från att vara ensam med sin strejk och sina protester till att företräda miljontals ungdomar världen över, slående och imponerande. Rörelsen saknar dock fortfarande utvecklade strategier för att fördjupa innebörden av att förändra allt som pågår i den globala industriella civilisationen.

Att förändra allt låter som en stor tugga, men det är svårt att förstå situationen på något annat sätt. Försök att komma på något i våra liv som inte är beroende av fossil energi. Olja, kol och naturgas (och som en sorts självlysande joker i leken: uran) ingår i allt vi gör, planerar, känner och funderar på. Kanske är det tydligast manifesterat i relationen till våra barn, de små personer som står oss närmast och väcker våra innersta känslor av kärlek, värme, närhet, beskydd och tillförsikt eller oro för framtiden. Tillhör barnen oss eller närmast tillgängliga skärm med uppkoppling? Hela vår kultur och våra värderingssystem är underkastade en fossildriven logik, där konsumtion av meningslösheter och förakt för och objektifiering av den naturliga, icke-mänskliga världen, är de tydligaste kännetecknen.

Möjligen innebär den akuta miljöförstöringen ett uppsving för en mer radikal kritik av kapitalismen, moderniteten och rent av civilisationen. En det-är fel-på allt-kritik har alltid funnits och dess idéhistoria är brokig och omfångsrik, alltifrån Diogenes till Rousseau till Kaczynski. Tidigare har sådana idéer och visioner drunknat i civilisationens och framförallt på senare tid den västerländska kapitalistiska högteknologins översköljande framgångar. Men om de skadliga verkningarna på ekosystemet visar sig bli alltför stora kan det uppstå ett rent praktiskt, snarare än idealistiskt, behov av att tänka i andra banor.

En svårighet med att landa en genomgripande kritik av samhället och ekonomin i bredare grupper i vår del av världen är att allt ser ut att fungera så bra, närmast perfekt. Vi bekymrar oss lite grann för våra barns skärmtid, uteslutande på grund av att de själva kanske rör på sig för lite och eller sover för dåligt, men missar den horribelt tragiska ironin i att tillverkningen av dessa leksaker sker till priset av förgiftning av naturmiljöer och förslavning av människor, många gånger barn. Visst känner vi till missförhållandena vid gruvbrytning av råvaror till våra tekniska prylar, men vi har inte möjlighet att väga de ekologiska och mänskliga kostnaderna mot vårt behov av att i varje vaket ögonblick själva digitalt distrahera eller passivisera ett barn med något sådant som Subway Surfers. Utvinningen av coltan kommer inte leda till jordens undergång, men är ett av oräkneliga exempel på hur teknologi och industriell infrastruktur lyckas dölja sambanden mellan å ena sidan vissa människors konsumtion och bekvämlighet och å andra sidan ekologiska problem och andras lidande.

Vår del av världen tycks ännu opåverkad av biosfärens försämring. Vårt samhälle fungerar fortfarande oförtjänt bra. En av få saker som den högteknologiska välfärdsstaten emellertid inte riktigt lyckats med är den mentala hälsan. En intressant aspekt av till exempel anarko-primitivism och Deep Green Resistance, vilka befinner sig i lite olika sektorer av den radikalt utanförstående kritiken av samhället, är att de inte bara ser praktiska och tekniska problem med kapitalism och högteknologi, utan att människor i allmänhet mår dåligt i detta system — även de, eller kanske särskilt de, som inte själva vet om det. Det är lätt att raljera över en sådan analys. Väldigt många människor har under globaliseringens tidevarv fått det mycket bättre, sett till de flesta mått på lycka och välmående. Men samtidigt har kritikerna eventuellt rätt i att vi — egentligen — mår dåligt. Och detta kan vändas till en ny radikalare miljörörelses fördel. Om civilisationen står inför en materiell kris, så kan resonemanget om att det alltid har rått en andlig kris i systemet, bli en anledning till att möta framtiden med tillförsikt.

Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden.

Problemet är att de allra flesta, även de som har en civilisations- eller kapitalismkritisk ideologi, själva är insyltade i övergreppet på planeten. Att leva i en stad exempelvis är omöjligt utan att i praktiken vara en starkt miljöförstörande faktor. Den urbana livsstilen — som till stor del även framlevs på landsbygden i vår del av världen — är en bränsletörstande maskin i vilken allting som någon någonsin efterfrågar tillverkas, transporteras och meddelas industriellt — och därmed fossildrivet. Det finns liksom ingenting som inte egentligen är sammanvävt med den globala högteknologiska infrastrukturen. Elbilar är ett perfekt exempel på en falsk lösning i ett system där vägen framåt måste innebära ökad efterfrågan på mer komplex teknologi, gruvbrytning och allt tätare spindelnät av leverantörskedjor över jordytan. Försök föreställa dig mer än några timmar utan elektricitet, pengar eller maskindrivna transporter. Det skulle vara som att stänga av the Matrix.

De fossila bränslena har gjort oss som har tillgång till dem totalt avskurna från förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden. Vi bor i hus som vi inte har byggt och med grannar vi inte känner. Vi är totala främlingar i vår egen värld, vi bebor den inte. De enda tankebanor som är möjliga gäller hur vi kan få tag på mer konsumtionsvaror, mer underhållning, mer prestigefulla och mindre betungande jobb och bättre karriärmöjligheter för våra barn. Det bästa alternativet de något mindre cyniska kan komma på är att hela denna missriktade hetsjakt på något sätt ska kännas lite mer rättvis och schysst.

Civilisationskritik och andra radikala former av samhällskritik har alltid framstått som långsökta. Trots att logiken möjligen är klar — att den moderna människan har tappat kontakten med naturen,  de andra och förutsättningarna för liv överhuvudtaget — är det inte möjligt att omsätta tankarna i praktik i en situation där bokstavligen alla är helt beroende av ett urbaniserat och högteknologiskt system. Men klimatkrisen tycks vara ett problem av sådan omfattning att även extrema lösningar framstår som rimliga. För om det nu är så att det är den teknologiska urbana livsstilen som sådan som är problemet, vart ska man vända sig, om inte mot dess motsats?

Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva.

Vår värld är för tillfället inrättad så att allt vi behöver — mat, värme, mediciner, relationer — distribueras till oss genom metoder som enbart är abstraktioner för oss. Det urbana livets grundläggande förutsättning är att den yta som vi bor på inte har någonting med vår försörjning att göra. Allt transporteras till oss och förmedlas av ett ekonomiskt system där pengar bara är den enklaste formen av abstraktion, medan räntor, obligationer och olika former av derivat lever ett liv i princip utom kontroll av någon överhuvudtaget. Och på ett avigt logiskt vis är det just den finansiella sektorn som driver på en ökad utvinning av kol och olja. Även till synes progressiva politiska förslag kan enbart syfta till bättre, möjligen mer rättvis, men oftast framförallt högre grad av produktion och distribution av välfärd. Och denna välfärd kan inom ramen för systemet enbart innebära högre grad av ackumulering och centralisering av resurser. Medan staden asfalteras, glasas in och kromas, utarmas naturmiljöer och det globala ekosystemet utan att vi märker det. Vi känner bara till det genom youtubeklipp.

Ännu en bitter ironi i det hela är att många dessutom tror att urbanisering och teknologi skulle kunna vara läkande för biosfären. Men kanske är inget annat att vänta under det massiva trycket av reklam och propaganda för den rådande ordningen. Många trodde att e-post skulle leda till mindre konsumtion av pappersmassa eller att internet skulle leda till mindre behov av transporter. Många tycker att en mindre högteknologisk framtid är ett steg tillbaka, att det verkar bakåtsträvande, medan just högteknologi, urbanisering och globala transportsystem tillhör den dammiga historia som ställt oss vid katastrofens rand. Städernas tillväxt står i direkt matematiskt samband med ökningen av koldioxid i atmosfären, den ökande användningen av plast och elektronik sammanfaller exakt i tiden med massutrotningen av djur och växter. En framtid värd namnet borde innebära något annat, något nytt.

Den globala klimatrörelsen skulle kunna skapa en öppning mot ett genuint återknytande till naturen och till den plats man bor på. Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva. Detta har såklart ingenting med skogsbad, bergsklättring, eller andra friluftstrender som poppar upp i den urbana konsumtionskulturen, att göra. Inte heller vurmen för trädgårdsodling, svampplockning eller hästdrivet skogsbruk är relevant så länge det enbart utgör pittoreska komplement till en i övrigt konventionell livsstil. Vad det gäller är att skapa förutsättningar för att leva utanför systemet, vilket ovillkorligen måste ske utanför staden och utan bil.

Det går inte att på förhand att säga vilka de viktigaste elementen skulle vara i en alternativ samhällsform. Den enda principen är att frikoppla oss så mycket som möjligt från det globala nätverket av leverantörskedjor.

I övrigt bör vi uppmuntra alla förslag, inte bråka om vilket som är det bästa. En vedspis, en jordkällare och en fristående vattenbrunn är en bra början. Detta är inte förslag för en livsstil, det handlar inte om individens val, att man måste leva som man lär eller vara den förändring man önskar se. Det handlar framförallt om identifikation och om att förstå innebörden av och att hitta meningen med en tillvaro utan globala flöden av resurser.

Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

Ett av slagorden inom Deep Green Resistance är att om din överlevnad är beroende av att det kommer vatten ur kranen och el ur kontakten, kommer du slåss till döden för de eller det som distribuerar vattnet och elen. Det vill säga att du kan inte på allvar bli en motståndare till det fossildrivna urbana systemet med mindre än att du är oberoende av det. Och det är inte bara en praktisk fråga, utan också en mental och ideologisk.

Alla som har någon erfarenhet av att under en längre period leva med en viss grad av självförsörjning av förnödenheter, vet att tankarna också förändras och befrias. Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss. Det är inte bara förnedrande för var och en av oss, utan också ett hot mot planetens överlevnad.

The post En bondes perspektiv på miljörörelsen first appeared on Opulens.

KOMPLETTERING KRÄVS. Ett av flera argument, som dämpar halleluja-känslan när det gäller klimatomställningen är att tekniska lösningar knappast tar oss ända fram till nollutsläppsmålet. De behöver kompletteras med åtgärder, som höjer priset på utsläppande aktiviteter, skriver Petter Wulff.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I senaste avsnittet av Svt:s Ekdal och Ekdal diskuterades klimatomställningen från ett flertal olika perspektiv. En deltagare som utmärkte sig med sin positiva framtoning var Svante Axelsson. Han har av regeringen givits rollen som nationell samordnare gentemot företag och kommuner, när det gäller att åstadkomma ett fossilfritt Sverige. I programmet berättade han att tunga industribranscher som stål, cement, gruva och flyg har flyttat över från ”nejsägar-soffan” till ”jasägar-soffan”, där de agerar för att bli fossilfria. Det är förstås ett glatt budskap. Men klimatomställningen är kanske ändå inte bara halleluja.

Ett frågetecken är till exempel biobränslenas roll. De har setts som viktiga länkar till ett fossilfritt Sverige, men det kan ta många år innan deras koldioxidutsläpp bundits tillbaka i den nya skog som odlas, där bränslena skördats. Forskare har till och med varnat för att biodrivmedel kan ge större växthusgasutsläpp än bensin och diesel. I en debattartikel i Dagens Nyheter i onsdags konstateras att biodiesel gjord av svensk raps kan ha så mycket som dubblad klimatpåverkan eller mer i förhållande till fossilt dieselbränsle. Och om man får tro professor Sten Nilsson, som är internationell skogskonsult, är det inte ens lönsamt att satsa på biodrivmedel.

Ett annat argument, som dämpar halleluja-känslan är att tekniska lösningar knappast tar oss ända fram till nollutsläppsmålet. De behöver kompletteras med åtgärder, som höjer priset på utsläppande aktiviteter.

Ett intressant sätt att åstadkomma detta är under införande i Kanada. En avgift på 20 kanadensiska dollar (cirka 140 kr) per ton utsläppt koldioxid eller andra växthusgaser (omräknat till så kallade koldioxidekvivalenter) införs där i år. Avgiften ska öka med 10 dollar om året (upp till 50 dollar). Men avgiften är ingen skatt utan alla pengarna staten får in ska delas ut igen till företag och invånare, där principen är att alla ska få lika mycket tillbaka. Det gör att de som släpper ut mest får betala för det, och de som bara orsakar små utsläpp går med vinst. Förslaget drivs av Citizens´ Climate Lobby, en organisation med rötter i USA men idag spridd över alla världsdelar och med företrädare även i Sverige.

Om en politik med Avgift och Utdelning skulle införas i vårt land, skulle det inte innebära halleluja för alla men kanske vara den bästa chans vi har att klara den stora klimatomställningen.

The post Klimatomställning inte bara halleluja first appeared on Opulens.

UPPROR. “Vi kommer att fortsätta störa Vattenfalls verksamhet till dess att företaget lovar att efterleva beslutet från folkets årsstämma och prioritera vår långsiktiga överlevnad framför kortsiktig avkastning,” skriver Samuel Jarrick, från Extinction Rebellion Stockholm som imorse utförde en blockad mot Vattenfalls huvudkontor.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Enligt vissa del klimatforskare finns fortfarande en minimal chans att hålla jordens temperaturökning under 1,5-grader och undvika en skenande katastrof. Ska det bli möjligt behöver statliga företag som Vattenfall gå före och omedelbart fasa ut kolförbränningen. Nu ser Extinction Rebellion till att staten följer Parisavtalet och prioriterar vår överlevnad.

Extinction Rebellion i Uppsala genomförde den 16 januari  en uppmärksammad blockad av lastbilsleveranser med kol till värmeverket i Uppsala. Under åtta dagar skulle 9 000 ton kol brännas trots tidigare löfte om utfasning.

Idag genomför Extinction Rebellion i Stockholm en uppföljning av Uppsala-aktionen och för upp frågan om Vattenfalls totala kolanvändning på riksnivå. Vattenfall ägs till 100 procent av svenska staten. Efter försäljningen av brunkolsverksamheten i Tyskland blev det knäpptyst i medierna om Vattenfall, trots att de fortfarande har sju kolkraftverk kvar i full drift. Ett av dem — Moorburg — färdigställdes dessutom under den förra rödgröna regeringen.

Kolkraftverken — statens sju dödssynder — släpper tillsammans ut 16 miljoner ton koldioxid! Det motsvarar ungefär en fjärdedel av Sveriges samlade utsläpp. Vattenfall planerar att fasa ut kolet 2050. En så långsam färdplan har inget stöd i vetenskapen, särskilt om varje land ska ta sitt rättvisa klimatansvar för ett 1,5-gradersmål. Då behöver kolet försvinna omedelbart.

Vattenfalls kolförbränning är ett tydligt exempel på att det är omöjligt att hejda den pågående massutrotningen och klimatkollapsen inom nuvarande system. Trots att företaget är statligt prioriterar det affärsmässighet och avkastning före vår gemensamma överlevnad.

All makt utgår från folket i Sverige. Folket äger Vattenfall. När Vattenfall överträder folkets grundläggande rätt till liv, visar det att vår demokratiska ordning har brustit, och därför behöver nu folket gripa in. Som ägare till företaget kommer nu folket — symboliserat av en legitim men olydig årsstämma framför ingången — att fatta beslut om en omedelbar utfasning av Vattenfalls kol i Tyskland.

Vi kommer att fortsätta störa Vattenfalls verksamhet till dess att företaget lovar att efterleva beslutet från folkets årsstämma och prioritera vår långsiktiga överlevnad framför kortsiktig avkastning.

Aktionen är en påminnelse till Sveriges politiker att vi fredligt kommer att revoltera mot alla beslut som negligerar det akuta planetära krisläget. Planeten är i kris. Extinction Rebellion är ett svar på krisen.

The post Vi stoppar statens sju dödssynder first appeared on Opulens.