ÄLDREOMSORG. ”Alla verkar ha varit där jag är nu,” skriver Torbjörn Axel och berättar om hur det är när en åldrad förälder inte längre kan klara sig på egen hand.

Min mamma är naken framför mig. Jag hjälper henne att hålla balansen på den smala bidéns keramikkant. Vi behöver tvätta hennes kön. Hemtjänstvikarien, en man som jag, var inte bekväm med intimhygien, och mamma var inte bekväm med att en främmande man, som aldrig varit hos henne förut, skulle tvätta henne. Överhuvudtaget. Men det behövdes. Det var egentligen inte ett gemensamt beslut. Mamma säger ”hjälp mig till bidén”. När hon hade lyckats blöta och torka sitt sköte hjälper jag henne upp. På med ett par rena trosor. Tvätta händerna. På med ett par mjukisbyxor, tröja och kofta. Jag behöver inte leda henne. Hon tar korta steg med krum rygg. Jag tänker på en velociraptor. Sen guidar jag hennes tillbakahållna steg.

Vi valsar fram, mamma! ETT två tre, ETT två tre. Steglängden ökar litet och hon flinar. Och fjantar till det med ett par kortare två tre steg. Hon har alltid älskat att dansa. Att hon bjuder till värmer men skär också i bröstet. Hon är så mycket där fortfarande. Så mycket sig själv, men så trött av demensen, så hindrad av parkinsons. Men hon har haft ett bra liv. 90 år utan krig. Ja, andra världskriget påverkade men det höll sig på distans. 90 år med tre barn, alla i livet. Tre huvudsakliga män, alla döda. Åtta hundar, en i livet. Den undrar vad som hänt med matte. Den förstår inte varför leken har lämnat henne, varför smeket uteblir, varför det flödande samtalet har stannat av. Istället har den börjat bete sig ruffigt. Puffar, knuffar, betäcker hennes ben. Slutar inte. Djävla idiothund! Jag vill skada den när den gör så! Men jag vet ju varför. Den signalerar, utifrån sin förmåga. Den är förvirrad, lämnad i sticket av någon som fortfarande är där.

Mamma sover. Det är hennes liv just nu. Vakna vid åtta. Kissa. Till köket och göra frukost. En tallrik mjölk med egenkomponerad müsli. Ett glas tranbärsjuice. Det håller henne upptagen i ungefär en timme. Sen får hemtjänst hjälpa henne på med kläderna. Jag är bara tillfälligt där. Som ett spöke från ett tidigare liv. Borsta tänderna. Till soffan. Nu har jag chansen, kanske i upp till en timme. Vi pratar. Det går bäst när vi pratar gamla minnen. Mindre bra när jag berättar om mitt liv. Det smärtar att hon inte alls verkar vilja veta. Men det stämmer inte. Hon är bara trött. Vid 11 har hon somnat. Hon vaknar för lunch. Somnar igen klockan två. Vaknar vid halv fyra och fikar. Sen somnar hon en kort stund före middag. Sen har jag hennes uppmärksamhet i två timmar från sex till åtta. Hon gillar min mat. Äter bättre än när hon är ensam. Efter åtta tacklar hon av med ett meningslöst TV-program på. Hon följer inte med i Father Brown. Är inte road av idrott eller TV-tävlingsprogram. Nyheterna går fint. Fråga Lund också. Nio sover hon. I allt sover hon 14–15 timmar per dygn. Det ger fortfarande mig nio timmar. Jag använder dem så väl jag kan.

Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara.

Jag pratar i telefon med vänner när jag går långa promenader med hunden. Alla verkar ha varit där jag är nu. Jag får berättelser om vännen som torkade sin nedbajsade pappa som knappt kände igen honom. Berättelser om föräldrar som lämnat hemmet i nattskjortan och gått rakt ut i trafiken. Om mamman som kom till ett demenshem riktigt illa däran men som blommade upp och genomlevde en sista förälskelse. Jag har hört en del av dessa berättelser förut men jag suger i mig dem, för nu är det verkligt och akut för mig. Jag gråter ibland. Det blir för mycket.

Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara. Jag är påläst. Jag kan historia och nutida politik. Livet har för många varit vidrigt, brutalt och kort för att parafrasera Hobbes (alltså inte Calvin and Hobbes, utan Thomas). Jag läser nyheterna om unga människor som skjuts ihjäl i skolor i USA, på musikfestival i Israel, och som sprängs av statliga militärers bomber i Gaza, Ukraina, Yemen. Jag har rest mycket och sett många människor som oavsett vad de vill aldrig har kunnat välja särskilt mycket, de är fast och kommer dö unga eller kanske medelålders men knappast vid min förväntade ålder på 80–90. De flesta når inte hälften, många inte ens en fjärdedel. Ibland har jag skänk en slant. Ibland en tanke. Men sällan har jag lyckats förändra grundmurat ofördelaktiga liv. Kanske har pengarna till syriska barnhem gjort en del. Förhoppningsvis. De liv jag har förändrat har ofta redan fått en fet chans genom att vara klipska och delta i högre utbildning. Se där, nu kan ni gissa vad jag jobbar med.

I jämförelse känns det idiotiskt att sörja en människa som haft det så bra som min mor. Sörja att hon inte längre är priviligierad. Kanske sörjer jag egentligen mig själv, skrämd av min egen demens. Den kommer nog om jag lever fortfarande i den åldern. Den finns i släkten. I mina cellers programmering. Eller så är det enklare. Jag kommer ihåg när ett av mina barn bröt armen som femåring, lika väl som om det var en ofta sedd dokumentärfilm. Det var inte dramatiskt. Ett fall från en rätt låg mur bara. Men färger, ljus, paniken i kusinens röst när han hämtade mig. Den passiva lilla kroppen som inte riktigt fattade vad som hände, annat än att det kändes fel. De tre läkarna som var på plats som undersökte och gav goda och avgörande råd. Viljan att vara med på släktfesten men barnets trötthet som tog över. Hur snopen jag var att armen inte behövde gipsas. Den var av som stiftet i en blyertspenna. Håll den någorlunda still så läker allt. Läkarna hade rätt.

Jag minns ilskan och vanmakten när jag i basarerna i Kairo såg en far piska sin son med en bambukäpp under fötterna. Han gjorde det offentligt. Medvetet. Han som köpman, visade de andra köpmännen att han straffade sonen som stulit. För sin heders skull. Och kanske i någon form av logik för pojkens skull. Men tekniken används som tortyrmetod. Jag har läst om den i rapporter om auktoritära regimers tortyr. Det tar veckor innan en kropp med gott läkkött kan gå igen. Jag var för ung för att göra något. Idag hade jag nog stövlat fram och sagt nog nu. Med ålderns auktoritet. Kanske hade pappan och sonen uppskattat det. Det hade gett honom ett skäl att avbryta, med hedern i behåll. Men jag kan inte säga särskilt mycket om barnen i Jemen. Jag har inte varit där, jag har inte sett det. Jag vet att det är illa men avståndet gör att det berör mindre.

Mamma är närmare. Hon är här. Mamma som på bröllopsfotot nästan är overkligt vacker. Som alla alltid tyckte var snygg och trodde var yngre än hon var fram tills bara för 10 år sedan. Mamma som dansade nästan alla kvällar i veckan. Flamenco, step, jazz. Mamma som kunde läsa, skriva och tala förträffligt på franska, tyska, engelska, och hjälpligt på spanska, latin och grekiska (skandinaviska språk inte inräknade). Mamma som var rädd för att fixa med det elektriska sedan barnsben. Som körde bil som en biltjuv, löste korsord i den högre skolan, inte gillade sin egengjorda mat, sitt osminkade ansikte, ljudet av mopeder. Den människan lever men lever nu ett annat liv som vare sig hon eller jag känner igen. Hon kallar sig ett skal. För att vara rolig? Kanske. Jag vet inte.

Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte.

Om någon vecka kommer hon kunna flytta in på ett demensboende. Jag och mina syskon läser på. Internet är behjälpligt. Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte. Och just därför är allt försäljningsanpassat. De korta trevliga filmerna. De välavvägda fotografierna. De genomtänkta texterna. Inte en fläck på utrustningen. Men vad fan? En institutionshund? Det är ju smart! Till skillnad från hemtjänsten som lyckades skicka fem olika personer på sex dagar så är all personal demensutbildad och bäst på allt. Är det en sekt av något slag? Är det en drogkartell bakom som tvättar pengar? Är alla i personalen starka anhängare av Ulf Kristersson och ser vård som en bra affär? Vad kan det vara för fel? Det får gärna vara bra. Snälla. En sista lycklig tid i livet. För en god människa från en av världens lyckligaste länder.

Hemma efter en veckas marktjänst, dygnet om service även om nätterna varit lugna. Nu tar ett annat syskon över. Jag vill ge råd, berätta om hur man lätt får bort spår av flytningar i trosorna med hjälp av flytande galltvål. Det har min hustru lärt mig. Förklara hur mamma föredrar de tunna syntetiska koftorna som mina syskon hatar. Det finns så mycket. Men de har sitt eget förhållande till mamma. Men kanske ska jag berättade om hur viktigt det är för mamma att kniven hon fortfarande skär grapefrukt med, något hon fortfarande kan, men bara precis, ska diskas och läggas på en särskild plats i torkstället och sedan på en särskild plats till höger i översta lådan. I en pappersskida. Men det är att lägga sig i. Jag litar på dem. Det är bara det att jag vill veta att allt är bra. Jag sätter mig på händerna. Inte ett inlägg till i gruppchatten. Jag skriver en artikel istället. Det är mycket mer diskret.

TORBJÖRN AXEL

The post När en åldrad förälder inte kan klara sig själv first appeared on Opulens.

NOVELLETT. Kanske var det på grund av en far som suttit med pissluktande morgonrock och whisky i tio år som du var överdriven med att vässa din penna med ryskt specialverktyg av titan. Ville du att penna skulle vara virknål och ur den skulle växa en blekgul glittrande väv, sensuellt blekt fladdrande som en super 8-film över vad som nog aldrig riktig funnits (På bordet spelar tingen med balanser och klanger. Dessa ständiga distraktioner för att hindra vad alla kreatörer söker: den absoluta blicken för motivet som har schwung och viktlöshet som sekunden då fiskare fångar sin lax, att öga och penna sjunger samklangt som nylontråd vid vårfrisk älv.)

Men innan tid för sorgeskriv fanns en annan kunskap. Den innersta här-och-nu-visshet som endast kolt i kortbyxa på sommarlov behärskar. En redskapsbod med flagnad färg och smidd spik med solvarm nyckel till dörr mot mörkt jordigt rum med pjäxor, skidor och uppstoppade rävar. Dina rosa fotvalv över tröskel som druckit juniljus.

Er jovialisk granne kom med braxen och din nervösa pingstvänsmor fick väl hitta ett recept.

“Kanske citron så smakar det inte dy”.

Hon behärskade matens hantverk men brast i fantasi. Det var salt, peppar och oregano på sin höjd. Över henne fanns ständigt en slags… musighet. En darrande ängslan och absolut konkretion i tänkande gjorde att hon som mest lämnat hembygden med fem mil.

Men vem är du är döma? Ofta nog lös hon friskt och starkt nere i sänkan fördjupad i trädgårdsarbete vid potatisblommor och vinbärsblad. Far dog och efter pliktskyldigt sorgearbete startade hon en butik för naturmedicin och konsthantverk. Så gick dagarna framöver. En dag stelnade hennes inre ljus till form och även hon dog.

The post Novell: Så gick dagarna first appeared on Opulens.

PODD. I höstens första avsnitt av podcasten Dinter utan filter kretsar samtalet kring Johanna Ekströms bok Meningarna. Richard Dinter möter författaren och bildkonstnären i ett samtal om hur orden både kan öppna, sluta och skydda den som skriver.

Meningarna kom ut för ett år sedan och gjorde stort intryck på Richard Dinter, som aldrig förut har strukit under så många formuleringar i en bok. Boken har så många lager, menar han, men det mest intressanta är hur han läser den. Som en lång prosadikt.

– Dikter och prosa läser man ju på olika sätt, och om en dikt tar sig in i en så tar den sig in djupt, säger han.

Meningarna handlar om Johanna Ekströms relation till sin mamma, som också var författare innan hon fick en stroke vid 65 års ålder. Dinter har själv försökt närma sig sin barndom i sitt skrivande, men jämför det med att fastna i dy. Skrivandet sluter honom, medan det öppnar Ekström.

– Det var tungt och det var nödvändigt att skriva den här boken för mig. Den låg först i kön, säger Ekström.

Hon talar om den innersta smärtan som språklös, vilket hon menar måste betyda att de smärtpunkter hon berör i sitt skrivande inte kan vara särskilt farliga.

Ekström berättar att hon alltid har haft en sorts distans till sin mamma och sett hennes ambivalens och hennes plåga genom livet.

– Jag tror att hon skyddade sitt innersta med hjälp av ord och använde dem för att komma undan sin egen blygsel eller rädsla, eller ångest för den delen, säger Ekström och konstaterar att hon lägger ord i sin mammas mun.

Dinter påtalar en pågående debatt om att skriva autofiktion, där vissa menar att det skulle vara en brist på fantasi att skriva om sitt eget liv. Men för honom är boken och livet alltid två olika saker. Ekström håller med och poängterar att en text är polerad och framtagen i en viss form.

– När man pratar så pratar man ju spontant eller inifrån sig själv på ett annat plan, det är verkligen olika saker. Nakenheten blir förklädd i ett oändligt antal val som sedan blir en bok, säger hon.

Att känna ett så stort ansvar för sin mamma som Ekström har gjort, har skapat mycket frustration, utmattning och skuld hos henne. Ändå har hon inte skrivit Meningarna på något terapeutiskt sätt.

– Men jag har skrivit mig igenom min mamma, det har jag faktiskt gjort. Jag kan besöka henne nu på hennes äldreboende där hon sitter, röra och se på henne, och det är fridfullt.

– Man kan säga att skrivandet tog dig från en plats till en annan, säger Dinter, och frågar senare i podcasten om Ekström har kunnat höra sin mammas ord i sitt skrivande.

– Så jättemycket kan jag höra det. Och jag har gått från att vara fullständigt skräckslagen av att höra hennes röst i min mun, till att vara tacksam, svarar hon.

The post Podd: Att närma sig smärta med skrivandet first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSFÖRLORARNA. “En svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka”, skriver Carolina Thelin om Patrik Lundbergs nya bok Fjärilsvägen. 

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Albert Bonnier förlag

För ett par dagar sedan skrev Linda Bönström en krönika i Opulens om att vi måste snacka om medelklassens kappvänderi som hon menar grundar sig i en rädsla för att rasa i hierarkin. För hur lätt är det inte att det som byggs upp faller ihop som ett korthus när du skiljer dig, förlorar jobbet, går in i väggen och blir sjukskriven? Journalisten och författaren Patrik Lundberg är inte en ängslig klassresenär. Rak i ryggen återvänder han ständigt till sin arbetarklassbakgrund och landsbygdens förlorare.

I Fjärilsvägen berättar han om sin mamma Birgitta. Om hur hennes föräldrar, som växte upp i ett Fattigsverige med stampade jordgolv, sedan fick uppleva en välfärdsrevolution utan dess like. Patriks far Nils-Gunnar kom också från fattiga förhållanden men tillsammans kunde de, trots det och utan högre studier, köpa villa i Sölvesborg och åka på utlandssemester. Birgitta fick jobb på Försäkringskassan, Nils-Gunnar som ambulansförare. Båda var hängivna socialdemokrater, Nils-Gunnar fackligt aktiv och ombudsman i ett LO-förbund.

Efter att gett upp försöken att få biologiska barn adopterar de två barn från Korea – först en liten pojke som får heta Patrik, strax därefter en flicka som döps till Paula. De är en lycklig kärnfamilj ett tag. De lever visserligen sparsamt men kan samtidigt sätta in pengar på sparkonton till barnen. De klättrar på samhällsstegen och står där sen, någonstans i mitten på stegens sköra pinnar, som medelklassens nya representanter.

Birgitta understryker människors lika värde för sina barn men det blir för dem i unga år tydligt att det finns de som är mindre värda, även i välfärdsstaten Sverige. För när föräldrarna skiljs slås benen undan för den deltidsarbetande, lågavlönade och nu ensamstående modern. Hon sliter hårt för att få vardagen att gå ihop och skippar jobblunchen för att ha råd med fotbollsskor till Patrik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Nette Wermeld Enströms recension igår av Nina Björks nya bok tar hon upp liberalismens paradox: att företräda friheten framför allt men samtidigt försvara det kapitalistiska systemet. “Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?” Efter finanskrisen i början av 90-talet och det nyliberala segertåget blir många ur den nedre medelklassen, som Birgitta ingick i, chanslösa.

Men Patrik studerar vidare, blir kändiskrönikör och författare. Paula gör karriär i restaurangbranschen och tjänar massor med pengar. Birgitta är den stoltaste mamman i världen men blir själv förtidspensionär, utsliten och illa behandlad av både de män hon träffar och sjukvårdssystemet. När Patrik besöker henne hasar hon fram med rollator, hon och huset stinker och det finns ingen mat i kylskåpet. Birgitta som förr älskade att dansa, doftade så gott och alltid såg till att det fanns mat på bordet. Endast 67 år gammal dör hon, ensam och uttjänt på sjukhuset efter en hjärnblödning. Lundberg avslutar sin bok med en aktuell rapport från Statistiska centralbyrån: “Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden”.

För många av oss som för dryga månaden sedan hörde hans sommarprat i radio kan säkert boken upplevas som en återupprepning. Om man ska vara krass kan jag tycka att det hade varit bättre rent marknadsmässigt för Lundberg om boken hade kommit ut före sommarpratet istället för tvärtom. Hur som helst är Fjärilsvägen en svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka.

The post Klass & kärlek first appeared on Opulens.