STADSUTVECKLING. En ny stadsdel i Kiruna byggd i återvunnet materia. Ett Umeå med “vägra”, inspirerat av straight edge-rörelsen och rockbandet Refused, som ledord för stadsutvecklingen. Det är några av de visioner för sex Norrlandskommuner som har tagits fram i samarbete med bland andra konstnärer och arkitekter.

I januari presenterades de olika grupperna. I Kiruna var den samiska textilkonstnären Britta Marakatt-Labba en av dem som fick i uppdrag att ta fram förslag för det nu nedlagda gruvområdet Tuolluvaara. Ett nytt småskaligt bostads- och fritidsområde, Eldberget, finns nu på papperet. Tanken är att husen ska byggas av material från bland andra de Ralph Erskine-längor som rivs på grund av gruvan och den pågående stadsflytten.

– Jag föreslog för arkitekterna att man skulle tillvarata balkongerna och det tyckte man var ett jättefint förslag. Jag träffade arkitekter och ingenjörer i kommunen i går som sade “att det här får inte bara stanna vid en vision”, säger Britta Marakatt-Labba.

Även färgsättning och fönster från de gamla husen går att ta tillvara på enligt förslaget. För egen del ser Marakatt-Labba den nya småskaliga stadsdelen som en färgmässig karamell, en pärla. En av de två gamla gruvlavarna föreslås bli utkikstorn, med upplyst exteriör, och på området finns också en gammal samisk flyttled utmärkt. Snöstaket kan fungera både som skydd och konstnärlig dekoration.

Tusentals jobb

Elva grupper med arkitekter, skribenter, konstnärer och arkitekter har på bara några månader tagit fram visioner för de sex kommunerna Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Umeå. Allt inom ramen för “Visioner i norr” som initierades av Rådet för hållbara städer i samarbete med bland andra ArkDes, Boverket och de berörda kommunerna. Bakgrunden är de satsningar på ny teknik och industri som görs i Västerbotten och Norrbotten och som väntas leda till tusentals jobb redan under de kommande 15 åren. Jessica Segerlund, enhetschef på Arkdes, trycker på vikten av “uthållig hållbarhet” i städernas utveckling.

– Även om man redan nu sammankopplar fler kompetenser i stadsutveckling finns det fortfarande ett normativt sätt att tänka kring det. Vi tror att det finns en stor expertis inom det gestaltande fältet som kan bidra mycket mer.

Hur stor del av förslagen kan då bli verklighet? Jessica Segerlund beskriver visionerna som “intressanta inspel och utgångspunkter för hur man bygger och gestaltar ett samhälle gemensamt”.

– Jag tror att det finns goda möjligheter för att använda stora delar av förslagen men på olika nivåer och i flera tidsdjup.

Inspirerade av Refused

Umeåbandet Refused har inspirerat en av de två grupper som lämnat förslag för just Umeå och som lyfter fram ordet “vägra” som ledord för stadsutvecklingen.

– Även om det är här ett snabbt projekt kan vi läsa in att Umeå har en radikal historia, här finns “straight edge”- rörelsen och en stark gräsrotsrörelse som kanske inte alltid tagits omhand av en högre planeringsnivå, säger Linda Björn på Marge arkitekter.
Deras “vägra-tänk” går bland annat ut på att inte bygga på orörd mark utan i stället på olika sätt förtäta och bygga på höjden i redan befintliga stadsdelar i Umeå som i dag är en relativt glest bebyggd stad, framhåller Linda Björn.

– Det första steget är att vägra exploatera outbyggd mark, och sedan fundera över om man kan bygga på köplador och flerfamiljshus.

Erika Josefsson/TT

The post “Vägra” föreslås bli ledord för Umeås byggande first appeared on Opulens.

PROSA. Mikael Yvesand har skrivit en fullfjädrad debut, han hanterar språket med lätthet och den dialektala och brötiga dialogen romankaraktärerna emellan är på kornet, skriver Carolina Thelin.

Häng City av Mikael Yvesand
Bokförlaget Polaris

Det är sommaren 1999 i Luleå. Berättarjaget och Davve har precis slutat sexan och till hösten väntar högstadiet. Jocke är två år yngre. I den romandebuterande Mikael Yvesands Häng City får vi följa de tre prepubertala pojkarna vars föräldrar är bortresta. De äger dagarna och de ljusa nätterna och äventyret väntar runt knuten. Yvesand, född 1986, är själv uppvuxen i Luleå men bosatt i Stockholm. Under flera år bodde han i Berlin och det var där romanen kom till.

The post Stark debutroman bjuder på pojkäventyr first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELL KONST. Stölden av en bronsekorre tidigare i veckan i Konsthallen på Kulturens hus i Luleå har fått ett lyckligt slut.

Enligt SVT Nyheter Norrbotten har polisen kunnat ta verket i beslag och den ska nu placeras tillbaka i konsthallen.

Skulpturen, gjord av konstnären Mats Wikström, är en cirka 20 centimeter hög bronsekorre som gör en så kallad hitlerhälsning.

Verket har rört upp känslor men enligt Hans Sundvall, konstnärlig samordnare i Luleå, är det inte problematiskt.

– Vi har som uppdrag att väcka känslor. Att visa kontroversiell konst som kan röra och uppröra är något vi ska göra. Om ingen har känslor efter att ha besökt oss så har vi misslyckats i vårat uppdrag, säger han till SVT.

I den polisanmälan som gjorts har värdet på konstverket uppskattats till 30 000 kronor.

I februari 2009 stals ett annat verk av Mats Wikström. Då var det fråga om en förgylld mässingsskulptur föreställande en orre som stod i entrén till en fastighet i centrala Luleå. Den uppskattades i samband med stölden ha ett värde av cirka 200 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Stulen bronsekorre återfunnen first appeared on Opulens.

INSPIRATION. Hur ska Norrlandskommunerna locka sina nya invånare att slå rot och stanna kvar? Konstnärer, arkitekter och landskapsarkitekter bildar nu elva olika lag som ska skissa på framtidens livsmiljöer i sex kommuner i norr.

Textilkonstnären Britta Marakatt-Labba har broderat gruvdriften i Kiruna och flytten av stadskärnan. Nu ingår hon i en grupp med konstnärer, arkitekter med flera som har drygt tre månader på sig att ta fram idéer om utformningen av staden. Mer specifikt handlar det om hur det nedlagda gruvområdet Tuolluvaara ska bli ett naturligt tillägg till den nya stadskärnan.

– Det är en väldigt spännande fråga. Ofta när jag kör in till Kiruna tänker jag på det. Det ligger väldigt nära den nya stadskärnan.

Satsningar på så kallad “grön storindustri”, exempelvis koldioxidfri stålindustri, batterier och vätgas, förutspås ge en befolkningstillväxt i Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Umeå. Det är bakgrunden till projektet Visioner i norr vars finansiering, 3,3 miljoner, kommer från statliga Vinnova och Formas.

Inte längre beboelig

Britta Marakatt-Labba bor i Övre Soppero och har nu en ny övernattningslägenhet i Kiruna. Den förra låg i det område som inte längre är beboeligt på grund av gruvdriften. Tidigare har hon suttit med i den grupp som var med och valde vem som skulle rita Kirunas nya stadshus.

– Jag har jobbat med textilier som handlar om flytten av Kiruna. Jag är väldigt fascinerad av det som blir kvar, det trappstegsformade fjället som man har gröpt ur. Därför nappade jag på det här, nu får jag jobba med intressanta människor. Man kan ge väldigt mycket till varandra, för mig passar det som hand i handske eftersom jag har jobbat med de här bilderna.

Intresse för marken

Konstnären Jonas Dahlberg, som tidigare bland annat gjort det uppmärksammade förslaget på minnesmonument vid Utøya, “Memory wound”, driver i dag studion Of Public Interest. Nu ska han leda en av två grupper med uppdraget att kläcka idéer om hur Gällivare kan bli en mer attraktiv och sammanhållen stad. Han betonar vikten av att hitta lokala aktörer att samarbeta med.

– Vårt intresse är marken, hur man privatiserar, bildar territorier, hur man äger mark, jordens resurser och förflyttningarna som det skapar. Det här är ju visionsplaner, ibland fungerar de som en igångsättare som kanske inte når ända fram, säger Jonas Dahlberg som framhåller att idéer ibland kan få betydelse även om de inte förverkligas i sin ursprungliga form.

– Det är också klokt att man bjudit in två lag. Då kan man tillåta sig att bli lite mer spetsig.

TT: Finns det inte risk att det blir alltför visionärt?

– Om jag talar om min utgångspunkt som konstnär med bakgrund i arkitektur är jag inte så intresserad av utopier. Jag är intresserad av saker som på ett eller annat sätt kan genomföras eller inspirera till saker som kan leda till förändring.

I april ska de elva grupperna presentera vad man kommit fram till.

Erika Josefsson/TT

The post Konstnärer kläcker idéer för Norrland first appeared on Opulens.

HANTVERK. Luleåbiennalen organiseras av Konstfrämjandet och utställningar och konsthändelser avlöser varandra på flera olika platser i Norrbotten under de tre månader biennalen varar.

Inför nästa års upplaga är tanken att låta biennalen utvecklas genom att arbeta med idétraditioner och praktiker inom sameslöjd, hantverk och konsthantverk i relation till samtidskonsten. Till konstnärliga ledare har Christina Zetterlund och Onkar Kular utsetts.

Christina Zetterlund är hantverks- och designhistoriker, verksam som pedagog, curator och forskare på Linnéuniversitet. Onkar Kular är professor i design på HDK Valand, Högskolan för konst och design, som i sin undervisning och forskning prövar designens roll i samhälle och i kulturen i stort.

“Det finns något väldigt spännande att arbeta med en konstbiennal som nu också ska inkludera hantverk. Konsten är ju naturligt bekväm med biennalformatet medan vi är vana vid att hantverk görs och kommuniceras på andra sätt. Biennalen blir ett sätt att pröva gränser och samarbeta med många olika praktiker”, säger Christina Zetterlund i ett pressmeddelande.

Luleåbiennalen äger nästa år rum mellan 15 oktober 2022 och 15 januari 2023.

TT NYHETSBYRÅN

The post Luleåbiennalens konstnärliga ledare 2022 utsedda first appeared on Opulens.

KONST. Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? skriver Paulina Sokolow som sett Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller i samband med Luleåbiennalen.

Susanna Jablonski
Long Time Listener, First Time Caller
Havremagasinet i Boden
Luleåbiennalen 2020
Visas t o m 14/2.

Efter massakern vid synagogan Tree of Life i Pittsburgh 2018, då elva personer sköts ihjäl av en man som samtidigt skrek att ”alla judar måste dö”, blev många vänner och anhöriga till de döda intervjuade av amerikanska tidningar. Ett särskilt judiskt uttryck bland de chockade och sörjande kommentarerna återkom: tikkun olam. Det är hebreiska och kan översättas ungefär “reparera världen” eller som någon sa, “läka världen.” Uttrycket kommer ursprungligen från en mystiktradition, Isaac Luria, en ledande gestalt inom det kabbalistiska samfundet i Galiléen på 1500-talet.

Han predikade för sina anhängare om vikten av att inte bara vårda sina själar genom moralisk renhet, men också genom en strävan att helandegöra universum, ett kosmos som förfallit till följd av människors destruktiva drifter.

Många samtida anhängare av den lurianiska tolkningen av tikkun olam som grunden för att fullända världen, bortser från att hans idéer var betydligt mer esoteriska än politiska eller sociala, men det finns ändå en gemensam nämnare: övertygelsen om att det är människors förpliktelse att utföra handlingar som reparerar en trasig värld. De här tankarna kommer till mig när jag närmar mig Susanna Jablonskis nya verk i Havremagasinet.

En känsla av besjälad vaghet och desorientering ligger som en lätt slöja över Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller, som visas på Havremagasinet under Luleåbiennalen.

Platsens historiska tyngd och själva byggnadens arkitektur med de många träpelarna och stora ljusinsläpp är det som först vill fånga uppmärksamheten. Det tar en stund innan blicken kan stanna upp och vila i detaljerna och följa med i hur konstnären intervenerat med rummet, som är fyllt på alla nivåer av märkvärdigt mångtydiga objekt, ovilliga till varje ansats att omedelbart definieras. Hade det handlat om en text, skulle orden bara ha varit till hälften igenkännbara, isärplockade, avstavade med bindestreck utan bindeord. Nu är det fråga om en samling så vitt skilda föremål, som ett antal vita, amorfa spökliknande stoder, skira, blå, fritt svävande glasmobiler eller små, små hammare som med hjälp av delikata minimotorer slår mot byggnadens träpelare. De knappt märkbara slagen blir som signaler för att väcka rummet till liv. En darrning som sätter historien i svängning.

Havremagasinet, den strama gulputsade drygt hundraåriga byggnaden, är Bodens största. Med sina 3600 kvadratmeter uppfördes det för att härbärgera det för människor och hästar så livsviktiga spannmålet för den nordliga garnisonen, ett av Sveriges under lång tid mest strategiskt belägna försvarsområden. Idag är huset förklarat byggnadsminnesmärke och fungerar som konsthall, en av landets till ytan största och ett ståtligt monument över Norrbottens händelserika 1900-tal. Vilka historier finns gömda här? Susanna Jablonskis installation blir ett flerstämmigt lystrande varsamt närmande till ledtrådarna.

På ett lågt podium på golvet ligger delar av metall- och skrotbråte omsorgsfullt utplacerat över ytan. De deformerade metall-, glas- och cementfragmenten bildar något som påminner om en rekonstruerad och noggrant inventerad arkeologisk fyndplats. Och fynd är just vad det är. Fragmenten har konstnären mycket riktigt hittat och plockat upp från en annan historiskt laddad punkt bara några kilometer bort: de så kallade Tyskmagasinen i Karlsvik utanför Luleå.

Här fanns fram till för ett par år sedan ett par lagerbyggnader som fått sitt informella namn efter att de använts för den tyska arméns krigsmateriel under andra världskriget. De fungerade som lagerplats för fodersäd, konserver, havre och korn för vidare transport till den nazistiska ockupationsmakten i Norge och Finland. Ett skamligt men väl beforskat kapitel många av oss har läst om i skolan, men sällan konfronterats med konkret. Några monument byggs knappast för att minnas mörka och svåra kollektiva minnen som saknar alla former av heroiska inslag.

Den svenska samlingsregeringen gjorde det för att troligen undvika att väcka idén om en ockupation även av Sverige. I detta troligen ligger och skaver samvetsförhandlingar som inte kan få någon ro, utan fortsätter att ömma som ett smutsigt sår. När byggnaderna brann ner 2016 blev det aldrig aktuellt att återuppbygga dem eller för den delen ersätta dem med någon form av minnesmärke. Trots att det gått snart fem år sedan, ligger brandresterna kvar på tomten. Några av dem ligger nu på de låga podierna i Havremagasinet och i små grunda hyllor i de stora vita stoderna.

Från taket i rummet hänger också flortunna glasföremål, mjukt formade igenkännbara objekt, som en fiol och två händer i en talande gest. Detaljer lätt igenkännbara ur konsthistorien och de återkommande scenerierna i Marc Chagalls bitterljuva målningar med skärvor av minnen från barndomsstaden Vitebsk i Belarus.

Marc Chagall (1887–1985) räknas till de viktigaste europeiska konstnärerna i det stora modernistiska projektet. I hans konst får abstraktionens fasettformer och uppbrutna bildyta en konkret innebörd, tätt sammanbunden med en judisk erfarenhet av utsatthet och våld.

Ett brutalt styckande av tradition, hembygd och trygghet. Färgerna på hans dukar glöder och skimrar i livets nyanser, men bildytan är uppbruten i bitar som inte passar ihop. De måste lagas med det som finns kvar, skevheterna måste accepteras.

Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? Mitt i rummet står två skulpturer som intuitivt utgör det ställföreträdande levandes närvaro. Något med ett pumpande hjärta. Den ena utgörs av en sorts organisk ställning i korgmaterial. Mest av allt liknar den ett djurs bräckliga bröstkorg, skelettet som ska skydda alla vitala organ. Den andra är också flätad i korg men är även beklädd med fjädrar, även det som en djurkropp. Titeln är Dov, som betyder björn på hebreiska. Kanske kan vi inte förstå och läsa av världen om vi inte först känner empati med den, strävar efter att känna dess smärta och vilja till liv? Iscensätta tillblivelsen med händerna.

The post Att reparera världen first appeared on Opulens.