MIKE KELLEY. ”Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.” Det skriver Maria Johansson som har sett Moderna museets aktuella Kelley-utställning i Stockholm.

Mike Kelley: Ghost and spirit
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 12 oktober 2025

På 90-talet var Mike Kelley (1954-2012) konstnären alla talade om. Han var också aktiv i musikbranschen med sitt band Destroy All Monsters och ibland i bandet Sonic Youth. Vars kända album ”Dirty” har ett konstverk av Kelley på omslaget. Han har utöver det skrivit betydelsefulla essäer.

Hans uttryck är direkt, trots att verken utvecklats ur processade resonemang i manus- och essäform.

Utställningen är en del av Moderna museets pågående fokus på motkulturella uttryck i USA, från sent 1900-tal till i dag. Museet gav den italienska designstudion Formafantasma uppdraget att gestalta utställningen.

De har valt metallskärmar som utställningsarkitektur eftersom de ville ha en kontrast till Kelleys mjuka material. Det blev kanske inte riktigt helt lyckat. Därtill är en del av utställningens utrymmen lite krångligt planerade. Annars är utställningen välproducerad.

Kelleys konst kom att bli en viktig kanal på 1990-talet. Hans svarta humor och svidande samtidskritik var befriande.

Mike Kelleys bakgrund

Uppvuxen i en arbetarklassförort till Detroit personifierade han den tidens västerländska identitet som var splittrad i sin relation till i stort sett allt. Kelley var splittrad inför sig själv, sitt land, sin framtid och till den välpolerade ytan och det uppenbara. Han såg världen som ett nät av mediala lögner.

Mike Kelley var uppväxt i en strikt katolsk miljö, något som kan ha legat till grund för att han i sin konst ofta diskuterade sociala tabun och stereotyper.

Efter att ha studerat abstrakt måleri på konstskola valde han som 22-åring att fortsätta sina studier på den tvärvetenskapliga skolan CalArts i Kalifornien. Där gick samtidigt Tony Oursler. Laurie Anderson (tidigare visad i samma utställningsserie) var hans lärare. Han blev känd för sina performance där han blandade tvärvetenskap med ljud, språkliga och konstnärliga inslag.

Filtar och gosedjur

I utställningen visas ett av hans mest kända verk ”More Love Hours Than Can Ever Be Repaid and The Wages of Sin” från 1987. Ett verk som tycks så långt från den abstrakta målarkonsten som man kan komma. Verket består av mängder av filtar och gosedjur. De flesta hemgjorda av någon familjemedlem eller släkting som lagt tid och energi på att tillverka dem. För att visa sin tillgivenhet. Men mängden av dem blir liksom lite för mycket. Man värjer sig. Verket får betraktaren att ställa frågor om vad sann empati är. Man nås också av en glimt av barnets utsatthet.

Samtidigt går verket att på avstånd förväxla med en abstrakt målning. Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.

Hur ska skräpiga hemtillverkade leksaker någonsin kunna jämföras med en upphöjd akademisk tradition? Vilka krafter omfattar konsten? Vad gör konsten med oss? Med sina frågor satte Kelley tonen för sin samtid.

Kelley utforskade minnet

I ett projekt om staden Kandor som pågick från 1999 fram till hans död 2012 utforskar Kelley minnet. Kandor är huvudstaden på planeten Krypton varifrån barnet Kal-El skickades till jorden. Väl på jorden blev Kal-El brottsbekämparen Stålmannen. Kal-Els minnen från Kandor är flyktiga och ofullständiga men han slutar inte med att återvända till dem.

I en video från projektet läser Stålmannen högt ur Sylvia Plaths bok ”Glaskupan” framför den av en superskurk komprimerade staden Kandor.

Stålmannen vakar över staden. Inkapslad i en kupa av glas verkar den vara bortom tid och rum. Hur fungerar minnet, vad är sant och vad är projektion? Vad minns jag inte?

Kelley såg likheter mellan glaskupan, den krympta staden och hur internet tenderar att alienera oss socialt. Och i förlängningen Sylvia Plaths glaskupa som symbol för mentalt fängelse.

Som betraktare får man tillfälle att associera till andra bubblor, exempelvis sociala medier. Vi har alla vår egen Truman show, som vi både hatar och älskar. Med alla självupptagna, populärkulturella och politiska klichéer det innebär. Varför ha en egen åsikt om det räcker att sätta ett kryss i rätt box?

Hade Kelley barndomstrauman?

Eftersom Kelley så ofta arbetade med material kopplade till barndom antogs automatiskt att han hade barndomstrauman. Något han själv aldrig tillstod men i stället sa Kelley att han fann tolkningen intressant. Att hans konst tolkades på det sättet inspirerade honom till att arbeta med minnet som begrepp.

I verket ”Sublevel” från 1998 tillverkade han en modell av källaren till konstskolan CalArts. Alla de rum han inte hade minne av kläddes i rosaskimrande kristall. Det anspelar på den på 90-talet populära idén om ”repressed memory syndrom”. Om verket har Mike Kelley kryptiskt sagt att ”oavsett vad som hände där så är allt rosa inuti”. Han lekte med likvärdigheten mellan konst och sanna minnen. Vad fyller vi våra minnesluckor med? Vad påverkas minnet av?

Vad kan Kelley säga oss i dag?

Han lär ha sagt ”I became an artist so I could be a failure”. Personligen finner jag hans vägran att bli domesticerad sympatisk. Och jag tror att förklaringen till varför han fick det riktigt svårt med kändisskapet finns precis där. Han valde att vara konfrontativ och obekväm. Ändå var han också subtil. Hans material hämtades ofta ur kvinnligt hantverk. Som ett vittnesbörd om det oansenliga och det sentimentala. Och framför allt sådant som ansågs sakna konstnärligt värde eftersom det ofta tillkommit ur en längtan efter att visa kärlek och omsorg.

Mike Kelley respekterade sitt material även när han använde det till något annat än det var ämnat för. Med öppna kort spelade han med det hyckleri dessa material också kan representera och hur fula de kan vara. Antagligen avskydde han idealiserande historier om änglalika barn. Och på sitt subtila vis visade han i stället hur kaotisk barndomen kan upplevas, även utan verkliga trauman.

Det har i svensk press ifrågasatts huruvida Mike Kelley har något att säga oss i dag. Vissa kritiker menar att tiden sprungit förbi honom. Och det är möjligt att han inte lever upp till alla av den gängse samtidens kulturella ideal. För egen del upplever jag att hans verk engagerar mig lika mycket nu som när det begav sig. Just för att han har fler frågor än svar. Det enda jag slås av som ”gammalt” är videotekniken i hans tidiga videofilmade performance.

Modernas museets Fredrik Liew svarar så här på frågan om varför Mike Kelley är intressant idag: ”Hans förmåga att kanalisera det undermedvetnas relation till (västerländska) samhällets sammanbrott med psykologiska dimensioner och emotionell sårbarhet. Han är en representant för konstnärsrollens möjligheter som agitator, satiriker, formalist, historiker, författare, komiker o.s.v.”

Moderna museets Hendrik Folkerts svar på samma fråga är ”Han gör det obekväma synligt. Kelleys verk skapar obehag, just för att de visar det som samhället helst vill dölja – det fula, det trasiga, det utstötta. Det är konst som vägrar förenkling. Och det behövs nu mer än någonsin”.

Kelley är transparent

Att det till synes oskuldsfulla kan bära mörka eller åtminstone dolda undertoner var något Kelley öppet arbetade med. Han är autentisk och transparent, det finns inget uppenbart manipulativt eller beräknande i hans konst.

Ytterligare intressant med Mike Kelley är att även om han spelade med ljus och mörker, frossade i egna, samhällets och historieskrivningens misslyckanden, så låter han det vara osagt vilken sida som vinner eller är starkast. En insikt som väl borde resonera med vår samtid?

The post Stark utställning med Mike Kelley på Moderna first appeared on Opulens.

SUGGESTIVT. Laurie Andersons utställning på Moderna museet är suggestiv. “Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans,” skriver Maria Johansson.

Laurie Anderson: Looking into a mirror sideways
Moderna museet, Stockholm
Till och med den 3 september

Laurie Anderson uppmärksammades som konstnär redan 1974 för sitt performance ”Duets On Ice”. Det utspelade sig på gatan i New York City. Hon gjorde en inspelning av sitt fiolspel under tiden som isen smälte runt hennes skridskor. Hennes enda hitlåt, ”O Superman” (1992), gjorde henne världskänd. En del menar att hon revolutionerade musiken men hon har också beskrivits som banbrytande konstnär/multimedia-artist. Nu ställer hon ut på Moderna museet i Stockholm med utställningen ”Looking into a mirror sideways”.

Genom åren har Laurie Anderson samarbetat med konstnärer, musiker, komiker, filmskapare och författare från hela världen. Hon blev redan på 80-talet hedersdoktor i konst både på University of the arts in Philadelphia och på San Francisco Art Institute.

1992 träffade hon Lou Reed och levde med och samarbetade sedan med honom under hela hans liv.

Utställningen på Moderna museet är suggestiv. Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans.

Men redan efter tre frågor vid mötet med pressen föreslog Laurie Anderson att man skulle ”runda av”. Hon var inte intresserad av att berätta om sig själv, ”det är inte viktigt för mig att ni förstår vem jag är”, menade hon.

Laurie Anderson ville inte heller diskutera världens orättvisor. ”Att världen är orättvis vet vi ju alla redan, jag ser ingen mening med att sitta här och samtala om det”. På en fråga om hur hon ser på AI svarar hon att hon inte tror AI blir ett hot mot mänskligheten inom en överskådlig framtid. Vidare betonar Anderson att berättelser är viktigt. Och att ser sig som en skapare av just berättelser. Hon hoppade mellan olika associationsbanor och ibland var det svårt att följa med. Även museiintendent Lena Essling som ledde samtalet såg ibland förvirrad ut och när Moderna museets chef Gitte Ørskou flera gånger liksom irrade fram till scenen för att hämta vatten för att få stopp på sin rethosta gav det nästan intrycket av en föreställning. Att det inte var på riktigt.

Vid pressvisningen fattades flera verk-beskrivningar och den största installationen var inte klar. Personalen var mer stressad än normalt och när man frågade något kunde man få välvilliga men tveksamma svar. Det framkom att temat för utställningen bestämts i sista stund. Att man länge inte riktigt vetat vad utställningen skulle innehålla och flera gånger ändrat planerna.

Jag anar Laurie Andersons energier här. Att ta beslut i sista stund. Att vänta in. Att inte skämmas över att man inte riktigt ännu vet. Att ha integritet. Att inse vikten av timing. Att följa men inte styras. Utställningens titel är talande i sig själv. Varför inte konfrontera spegelns bild framifrån? Beror det på att hon inte söker efter sig själv i spegeln? Så varför ser hon då in i den? När jag tittar in i spegeln från sidan så speglas något annat än det jag står framför. Kanske upptäcker jag som av en slump hur skuggorna faller i ett annat rum, kanske blir en hund utanför mitt synfält synlig. Jag ser en spegelbild av verkligheten där jag själv kanske inte finns med eller där jag blir synlig som betraktande något utanför mig själv. Jag framstår som en gäst hos verkligheten. Jag ser något som inte tycks vara på riktigt. Jag ser något som kanske bara är en berättelse.

Jag hittar av en slump ett träffande Shakespearecitat om spegelns betydelse i konsten. ”The purpose of playing, whose end, both at the first and now, was and is, to hold as ´there the mirror up to nature: to show virtue her feature, scorn her own image, and the very age and body of the time his form and pressure´.” Fritt översatt betyder det att ”meningen med skådespeleri (och då tolkar jag det som gällande all form av konst) är att hålla upp en spegel mot naturen. Att visa dygden sitt kännetecken, ilskan sin avbild och själva tidsålderns kropp dess form och avtryck”. Jag tolkar det som att han beskriver värdet av att låta spegeln berätta. Att inte styra utan släppa fram den berättelse som kommer av sig självt.

Men ändå. Kan hon inte bjuda lite på sig när hon nu möter sin publik och sina fans? Här finns de som följt och beundrat hennes konst och musik i årtionden. Samtidigt behöver man acceptera att en konstnär inte är sitt verk. Att konsten är fri. Efter konstverkets födelse har det ett liv skilt från sin skapare. Ändå fördjupar mötet med konstnären min relation till konstnärskapet. Jag vet inte varför det är så.

Jag upptäckte att jag känner mig väl igen i Laurie Andersens hållning och inställning. Och jag inser att hon kanske behövde falla från en piedestal för att jag skulle upptäcka det.

Det är attraktivt att tveka, att länge hålla sig öppen för att ändra sig. Att tänka att man ska göra en sak, sedan göra något annat. Att associera så fritt att man förvirrar folk. Det finns tillräckligt många som försöker manipulera bilden av det egna jaget. Som lägger sig vinn om att uppfattas på ett visst sätt. Som alltid är steget före. Är det inte befriande att en världsstjärna som Laurie Andersen öppet visar att det inte alls är viktigt för henne? Att hon inte behöver ha kontroll över bilden av sig själv?

Hon understryker vikten av att med sin konst skapa berättelser, och hon vill att de ska handla om något annat än henne själv.

Men här berättar hon ändå lite om sig själv. AI-projektet som inleder utställningen bygger på en skröna om hur hennes farfar kom från Göteborg till USA som 8-åring, startade ett företag som köpte och sålde hästar vid 9 års ålder och gifte sig som 10-åring. En historia som hon menar att ingen ifrågasatte. Tills Laurie fann att han egentligen suttit i ungdomsfängelse fram till vuxen ålder.

Lusten att skapa berättelser tycks hon ha ärvt.

Hon gör historien om sin farfar mer allmängiltig genom att också visa en videoinstallation om en ung arabisk immigrant som länge satt inlåst i Guantánamo-fängelset.

The post Laurie Anderson och lusten att skapa berättelser first appeared on Opulens.

SVERIGEAKTUELL. Den mångfacetterade avantgardekonstnären Laurie Anderson är i Sverige, aktuell med en utställning, på Moderna museet, tillägnad hennes svenske farfar. 

Laurie Anderson kommenterar samtidshändelser i bilder, filmer, skulpturer och text. Från den 1 april till den 3 september visas Looking into a mirror sideways på Moderna museet.

– När jag lyssnade på Bergmans filmer hörde jag ett återkommande ord. Ordet föregicks alltid av tystnad och följdes av tystnad. Ordet var ingenting. Jag är inte svensktalande så jag frågade mig vad ordet betydde. Ingenting. Jag har försökt göra en utställning om ingenting, säger Laurie Anderson på presskonferensen inför utställningen Looking into a mirror sideways. 

Den New York-baserade allkonstnären Laurie Anderson som ställer ut på Moderna museet berättar vidare att Bergmanexperter har skickat henne ett montage med alla gånger ordet ingenting nämns i Ingmar Bergmans filmer. Men Bergman är inte den enda som lockat henne till Sverige. Utställningen är tillägnad Laurie Andersons svenskfödde farfar Axel Efraim Andersson (1881–1963) som kom till Chicago från Göteborg. 

I ett dunkelt rum slipar 19 mänskliga figurer i smurfhöjd knivar. Det är en lek med proportioner som kommenterar 6 januari 2021, dagen då den amerikanska kongressen stormades.

– Jag älskar små människor, säger Laurie Anderson. Jag gjorde min första lilla människa redan 1974. Det här verket handlar om den där dagen när de var ute efter blod. Samtidigt tycker jag om ljudet av knivar som slipas. 

De små knivsliparna kontrasterar en massiv skulptur i det intilliggande rummet, på vilken det projiceras en statslös Guantanamofånge som berättar om tortyr. Att involvera fångar i sina verk har länge varit ett tema i Laurie Andersons konstnärskap.Den stora mannen och de små människorna är samtidskommenterande konst, ändå vill upphovskvinnan inte kalla sig själv aktivist. 

– Att genom sin konst göra politiska ställningstaganden påminner om propaganda, att med hjälp av bilder ändra folks åsikter. Jag skapar saker som ni sedan tittar på, det är tillräckligt. Ni behöver inte mig för att begripa att världen är orättvis, det vet ni redan. Det här är inget Ted talk. Samtidigt kan jag inte föreställa mig en värld där alla är lyckliga, det vore som någon Disneyfilm, säger Laurie Anderson. 

– Jag är misstänksam mot AI, även om jag själv ibland använder mig av det. AI kan lyssna, ta in och upprepa det andra sagt, men det är inte detsamma som att tänka. Det är en teknik som mest handlar om ensamhet, säger Laurie Anderson. 

Tveksamheten kring AI till trots ligger Laurie Anderson i framkant vad gäller tillämpandet av den senaste state of the art-tekniken. Till utställningens modernare inslag hör en interaktiv VR-upplevelse. I en tredimensionell värld flyger museibesökaren bland dinosaurier, bildade av kemiska formler och vita streck. En för somliga åksjuketriggande åktur. 

– Det är en kvart kvar av filmen, säger museivärden när Opulens något yra reporter tar av sig VR-glasögonen. 

–Jag gillar VR. Man måste använda hela kroppen, till skillnad från statisk film på duk, säger Laurie Anderson på presskonferensen. 

Utställningen visar också äldre verk av den form- och genreöverskridande konstnären, däribland en talande get och hennes egentillverkade instrument. Laurie Anderson har en bakgrund som violinist, något som hörs i utställningens ljudlandskap. 

Till filminslagen hör hundfilmen Heart of a Dog (2015) som inleds med en Konsumlogga, en subtil Sverigehyllning. Med en intensiv klippning och Laurie Andersons ljudboksröst berättas historien om hur hon förlöser en terrier, hunden klinkar därefter piano, paddlar kajak och dör i en saccosäck. Berättelsen vävs samman med konsekvenserna av terrordåden den 11 september 2001. 

Sedan tio år tillbaka är hon änka efter rockartisten Lou Reed (1942–2013). De var gifta i fem år men hade träffats och börjat umgås långt tidigare. En SvD-skribent med definierade plastbågar står pratar vid ett porträtt av henne och maken, och ställer frågan: 

– Hur intressant vore Laurie utan Lou Reed? 

Undertecknad föreslår att paret möjligen förstärkte varandra, hon gav honom av sin avantgardistiska punkkredd och han gav henne av sin rockpublik. 

– De förstärkte varandra som en dynamo, säger SvD-mannen. 

The post Laurie Anderson gör ”en utställning om ingenting” first appeared on Opulens.

FILM. I veckan som gick förhandsvisade flera universitet och musikorganisationer Sisters with Transistors, en film om kvinnliga musiker inom elektronisk musik, vilket också kombinerades med paneldiskussioner. Andreas Engström såg filmen om de kvinnliga pionjärerna och känner igen berättelsen.

Det är med nyfikenhet blandad med viss skepsis jag slår mig ned framför datorskärmen för att se filmen Sisters with Transistors. Det har med min generella skepsis till hajpar att göra, men inte enbart. För… borde jag inte sett det här tidigare?

I intervjuer och arkivmaterial får vi möta Pauline Oliveros, Daphne Oram, Delia Derbyshire, Maryanne Amacher, Éliane Radigue, Bebe och Louis Barron, Suzanne Ciani, Laurie Spiegel och några till. Forskare och musiker kommenterar och ciceron är ingen mindre än Laurie Anderson. Är man intresserad av elektronisk musik och inte känner till namnen så kan jag absolut rekommendera filmen. Men, det känns som jag sett den tidigare. Jag har inte bara hört musiken, jag har sett klippen, hört berättelserna, narrativet.

Pauline Oliveros hör sedan länge till samtidens klassiker. Det går att läsa om henne i Nutida Musik redan i slutet av 60-talet. Jag recenserade Éliane Radigues skivor för kanske 15 år sedan och översatte även en essä om henne. Maryanne Amacher har haft en karriär i Berlin sedan 80-talet. Själv minns jag den fantastiska utställningen 2006 när hon med sina klanger intog varenda skrymsle av Parochialkirche. Och så utställningen på Bonn Hoeren 2014 där det också visades Elisabeth Schimana och Elena Tikhonavas film. Jag recenserade utställningen om Daphne Oram i London 2011, minns en fantastisk föreställning om paret Barron i Sophiensaele i Berlin från samma tid. De flesta av namnen finns väl representerade på skiva sedan ett par årtionden. Ja, så här kan jag hålla på.

Här odlas en genikult som går på kurs mot den manliga genikult som ofta samtidigt ifrågasätts.

Det tar emot att kritisera något som i grunden är gott – att i den samtida konsthistorien lyfta på stenarna, avtäcka, berätta, analysera och finna nya perspektiv. Problemet är att narrativet kring kvinnliga elektronmusiker är direkt separatistiskt. Det talas om ”pionjärer” som ”hör ljud i sitt inre” och gör ”radical sounds” – revolutionärer i förtruppen där enbart de själva ingår. Här odlas en genikult som går på kurs mot den manliga genikult som ofta samtidigt ifrågasätts. Klyschorna upprepas i artiklar och i välment affirmerande recensioner.

En som inte omnämns i filmen är Else Marie Pade. I en intressant och väl underbyggd artikel för ett par år sedan skrev redaktören för danska tidskriften Seismograf Sune Anderberg om en kapplöpning i återupprättandet av Pades storhet, radikalitet och genialitet. Pade framställs som utanför och opåverkad av sin samtid, inte i dialog med den. Sättet att isolera och sätta på piedestal, psykologisera och sammanblanda konst och liv är något som går igen i berättelser om kvinnliga elektronmusiker. Även i böcker, från Tara Rodgers Pink Noises till Elisabeth Schimanas Versteckt Verbunden/Hidden Alliances från i fjol.

I Sisters with Transistors får man visserligen viss inblick i hur de jobbade konstnärligt. Jag efterlyser mer av detta, att i stället för lösryckta berättelser om genier mot strömmen tolka konsten och individerna i sin konstnärliga och kulturella miljö. Se den elektroniska musikhistorien i ett annat ljus, för det behövs.

För det finns skevheter i hur samtidens elektroniska musikhistoria brukar tecknas. Centreringen vid det abstrakta verket i fix media innebär att verk som inte är optimerade för band/cd tenderar att förbises (exemplet Amacher). Den elektroniska musiken har flera parallellhistorier, som sound design och filmmusik, som heller inte analyserats tillräckligt (exemplet paret Barron, Derbyshire och Oram). Alltför stort fokus har också legat på de stora elektronmusikstudiorna vid radio och universitet samt vissa festivaler – en värld av hierarkier befolkad av grindvakter.

Kanske är tiden nu mogen för att ta steget från de skissartade biografier så som de föreligger i filmer, böcker och radioprogram för att med de perspektiv som trots allt utvecklats de senaste decennierna diskutera en mer integrerad allmän historia om den elektroniska musiken. Med tanke på att de paneldiskussioner som arrangerades i samband med filmvisningarna inte minst verkade vilja diskutera dagens och framtidens musiklandskap känns detta högst angeläget.

The post De kvinnliga genierna inom elektronisk musik first appeared on Opulens.

VIRTUAL REALITY. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen, skriver Mathias Jansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I mitten av 1960-talet satt en uttråkad pojke vid sin skolbänk i New Mexico och bläddrade i en lärobok när han fick syn på Hieronymus Bosch målning Lustarnas trädgård (1490–1510). Konstverket gjorde så starkt intryck på honom att han blev helt uppslukad av målningen och började fantisera om hur det skulle vara om han kunde kliva in i Boschs fantasivärld och träffa alla dessa märkliga varelser som levde där. Jag vill gärna tro att det var den konstupplevelsen som inspirerade Jaron Lanier att senare i livet utveckla den teknik som vi idag kallar VR (Virtual Reality).

På 1990-talet gjordes de första kommersiella försöken med VR men framgången uteblev främst beroende på att tekniken inte riktigt var färdig, men de senaste åren har det hänt mycket inom VR-tekniken och nya användningsområden dyker hela tiden upp, inte minst inom konsten.

Under årets upplaga av Venedigbiennalen presenterade till exempel den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-verk med titeln Endodrome.

Vad är då Endodrome? Jo, det är en VR-upplevelse där fem personer samtidigt kan stiga in en virtuell värld och uppleva ett seansliknande tillstånd där besökarna gör en meditativ resa inåt.

Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Med Endodrome vill Gonzalez-Foerster utforska rummet och olika alternativa medvetandetillstånd som bygger på konstnärens egna upplevelser kring kognitiv “trance”. Till verket finns också ett tillhörande ljudlandskap som är utformat av musikern och författaren.

Konstnären/musikartisten Laurie Anderson och multimediakonstnären Hsin-Chien Huang har samarbetet under flera år. Under de senaste åren har de riktat sitt intresse mot VR-konsten. I verket Chalkroom finns det också inslag av det meditativa och att resa i inre rum. I Chalkroom vandrar besökaren genom en värld av ord, texter och berättelser. Väggarna består av svarta väggar fyllda med vit text vilket leder tankarna till gamla skoltavlor och krita. Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Ett annat verk av duon är To the Moon där du som en astronaut landar på månens yta. Verket beskrivs som en andlig meditation om tiden vi lever i, där din vistelse på månen ska ge dig nya perspektiv på livet på jorden. De få människor som stått på månens yta och tittat på vår blå planet har efteråt sagt att det har förändrat deras syn på jorden och vår plats i universum. Frågan är om VR kan skapa samma effekt hos betraktaren?

Ett av de unga stjärnskotten inom VR-konsten är annars den amerikanska konstnären Rachel Rossin. Hon blev den första att få bli residenskonstnär hos New Museum i New York inom Virtual Reality, vilket resulterade i VR-konstverket Man Mask (2016). Man Mask ingår med flera andra VR-verk i gratisappen First Look: Artists’ VR som du kan ladda ner till din smartphone.

Rossin är en konstnär som obehindrat rör sig mellan den virtuella och den verkliga världen. Hon blandar VR-verk med målningar på duk eller plexiglas som hon formar efter sin egen kropp. I verket Man Mask har hon inspirerats av dataspelet Call of Duty som hon gillar att spela och där använt sig av spelarnas kroppar och miljöer för att bygga upp en virtuell värld. Kroppar och deras förhållande till rummet är något som Rossin ofta utforskar i sina konstverk.

Daniel Birnbaum som förra året lämnade sin tjänst som chef för Moderna Museet arbetar nu för det Londonbaserade företaget Acute Art som specialiserat sig på VR och konst. På kort tid har Acute Art knutit till sig stora internationella konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor, Olafur Eliasson och svenska duon Nathalie Djurberg & Hans Berg och tillsammans med konstnärerna utvecklar Acute Art nya VR-verk.

Vi är vana att VR-verk bara kan upplevas på konstmuseum och att det ofta krävs dyra VR-headset för att kunna uppleva dem. Acute Art har istället satsas på mobilen som plattform och alla de konstverk som de har utvecklat tillsammans med konstnärerna kan man uppleva i sin smartphone genom att ladda ner deras gratis app och köpa sig ett par billiga VR-glasögon där du monterar in din mobil. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen. Du behöver inte längre som VR-pionjären Jaron Lanier fantisera om att du kliver in i en målning, utan du laddar bara ner appen och stiger in i konstverket.

The post Virtuella världar i fickan first appeared on Opulens.