POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt att fundera över en borgerlig pånyttfödelse bortom Tidöavtalet. Är en sådan ens möjlig?

Dags för borgerlig katarsis

Många med mig tror att de rödgröna ändå tar sig samman och får ihop en regering. Därmed blir det dags att sammanfatta valet för att utse vinnare och förlorare – enligt pressens dramaturgi. Vid en första anblick är svaret givet. De rödgröna är vinnare, de blåbruna förlorare. Fast så behöver det inte bli. Om berörda parter sköter korten rätt kan även borgerligheten bli en vinnare

Åtskilliga skribenter har nämligen dragit slutsatsen att valutgången är ett gyllene tillfälle för de tre borgerliga partierna som ingick Tidöavtalet. För att förstå detta bör vi, som så ofta, gå tillbaka till de gamla grekerna. De talade om katarsis. Enligt Wikipedia är detta en rening och befrielse efter ett trauma, ”en känslomässig klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv.”

Begreppet används bland annat inom psykoanalys och terapi för att hantera undanträngda och jobbiga känslor.

Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna, i grunden seriösa partier som bygger på parlamentariska demokratins principer, har nu chansen till katarsis för att lägga en av de mörka perioderna i sin historia bakom sig:  sin villkorslösa kapitulation för ett pubertalt populistiskt parti med djupa och livskraftiga rötter i europeisk fascism. Med andra ord Sverigedemokraterna, som länge haft ett märkligt tolkningsföreträde i vår politiska debatt.

En nödvändig analys

Den första analysen som måste göras, och det gäller även de rödgröna, är att inse att de själva skapade Sverigedemokraternas framgång. För det politiska Sverige och de allmänna tyckarna, ignorerade och stod handfallna inför de problem som en stor immigration gav upphov till. Känslor inför dessa svårigheter har drabbat alla kulturer som tidvis haft stor invandring. Det är en minuspost i immigrationens resultaträkning som ändå oftast sammanlagt ger en stor vinst. För den innebär att nytt friskt blod, bildlikt och bokstavligt, kommer in i samhällskroppen.

Men i ett Sverige som navelskådande länge betraktat sig som det goda och duktiga världssamvetet i en stökig och elak värld, fick dessa nackdelar inte tas upp. Utan sopades undan. Följden blev att en del av befolkningen fann en skillnad mellan den verklighet de själva upplevde och den bild som en trött, närsynt och självgod överhet hävdade gällde. Ett vakuum uppstod. I det tomrummet flyttade SD in.

Lärdomen är att jobbiga problem inte kan tigas ihjäl. Tvärtom, måste de hanteras först av alla.

Men när SD var på plats, insåg de borgerliga Tidöpartierna att här fanns makt, definierad som växande procenttal i val efter val. Principen if you can´t beat them, join them tillämpas ofta i både näringsliv och politik. M, L och KD valde den, trots att man tidigare hävdat att man aldrig skulle göra det när det gällde SD.

I valet 2026 visade väljarna återigen vägen för politikerna. SD:s drömsamhälle underkändes av en majoritet av folket. Ur denna krasch för borgerligheten kan katarsis uppstå. Alltså ”en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv”. För Tidö-partierna  innebär det att återgå till sina ideologiska rötter, vårda dem och saluföra dem till väljarna. Därmed kasta av sig ett brunfläckigt ok från ett enfrågeparti som trodde att ett samarbete med Fröken Snusk skulle charma och förföra svenskarna.

Berörda partiledare måste avgå

Hur denna katarsis ska genomföras och vad den ska leda till, är upp till varje parti. Klart är dock att berörda partiledare måste lämna sina poster. De är för tungt fläckade av den principlöshet, billiga populism och feghet som präglat dem under senaste fyra åren. En trappa måste städas från toppen. Så tack och adjö Ebba, Simona och Ulf. Det som förenar er är att ni skadat era partier och deras ideologiska förankring.

Ulf Kristersson går till den moderna historien som den mest ryggradslöse och fege statsminister Sverige haft.

Montage: C Altgård / Opulens.

Hans undfallenhet för Jimmie Åkesson har varit monumentalt motbjudande. Dessutom har han haft fingrarna i för många privata syltburkar. Egenintresse kombinerad med fartblindhet är en resa som ofta slutar i diket.

Ebba Busch kommer bli ihågkommen som Trumpisten i svensk politik. Den egna makten var viktigare än ideologierna och därför kunde åsikter bytas ut snabbare än en smash från Truls Möregårdh. Det är kvinnan som var heligt förbannad för att polisen inte sköt skarpt mot icke etniskt svenska demonstranter. För att sedan med hundlikt sorgsna ögon och darrande stämma berätta hur hon berörts när en liten pojke frågade henne varför hon ville utvisa honom. Vämjeligt är snällaste ordet om det röstfisket.

Simona Mohamsson utgör, får vi hoppas, ett unikum i svensk politisk historia. En oblyg och skamlös tiggerska som var beredd att tycka och säga precis vad som helst till vem som helst i utbyte mot några procent av väljarkåren. Ordet prostitution är hårt, men svårt att undvika. Hennes främsta eftermäle är dock rollen som den bödel som avrättade själen i ett parti som stolt och envist i växelverkan med socialdemokratin byggde det moderna Sverige.

Med dessa personer borta kan något bra byggas. Jag, som aldrig röstat borgerligt, hälsar en renad och befriad borgerlighet tillbaka in i den politiska debatten. För en sådan behövs och jag har saknat den.

The post Är en borgerlig pånyttfödelse möjlig? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur ett visst parti kan styra både landet och debatten eftersom de övriga sju blivit vindflöjlar.

I Sverige leder nio politiker åtta riksdagspartier, då Miljöpartiet har dubbelkommando. Sex kvinnor och tre män leder riksdagspartierna. En av männen är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har kokat ihop en ideologi som han erbjuder väljarna. Han låter folket fälla domen över den.

Övriga sju tycks göra tvärtom, de försöker förstå folkets vilja för att sedan skapa en ideologi. SD har en stadig vägvisare som pekar entydigt åt ett håll.

Övriga sju är i olika grad vindflöjlar. Sådana som sitter på tak och snabbt vrider sig i den riktning som vinden blåser.

Men för att ta en liknelse från sporten: framgången för anfallsspelare i en fotbollsmatch bestäms till stor del av kvaliteten på försvaret i motståndarlaget. I svensk politik har försvaret varit uselt. Orsaken är lathet, feghet och brist på tro på den egna förmågan. Sju partier där samtliga för ett decennium sade att de aldrig skulle samarbeta med SD, är de som skapat deras framgång, ibland mot sin vilja. Ansvaret för utvecklingen ska läggas på dem. Inte på SD som inte ändrat sig.

Har partier alltid varit vindflöjlar?

Fast har inte partier alltid varit vindflöjlar, beredda att sälja ideologier för att vinna makt? Nja, så var det inte i början. Låt oss för enkelhetens skull se tillbaka på det tidiga 1900-talet och de ideologier som partierna hade då.

Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, var ett slags fackförening för kapitalägare, fabrikörer och militärer. Folket skulle tjäna dem genom att lyda, arbeta hårt och i princip inte kräva något.

Bondeförbundet som 1958 bytte  namn till Centerpartiet var också som en fackförening, fast för bönder. Partiets mål var därför ganska lika högerns men såg främst till småskaligheten. För att vitsa till det kan man säga att de stod för ett mer jordnära bondförnuft.

Folkpartiet, som sedan blev Liberalerna, älskade bildning och debatter. Mest älskade man frihet för tankar, föreningar, näringsliv och medborgarna. Partiet kom därför i konflikt både med socialisterna och den konservativa högern.

Socialdemokraterna ville vända på den värld som den konservativa högern kämpade för. Makten skulle ligga hos majoriteten. Deras välstånd skulle bygga samhället. Då fick en del av friheten offras. Framgång krävde rättning i ledet.

Längst till vänster fanns ett parti med Sovjetunionen som ideal. Där var total avsaknad av individens frihet priset som måste betalas. I den ideologin gällde inte bara rättning i ledet för oliktänkande. Utan ofta av-rättning.

De olika ideologierna erbjöds i fria val i Sverige. En buffé att välja ifrån. Länge valde många S. På senare tid kom två nya partier byggda på sakfrågor. Ett med kristna värderingar som ledstjärna, det andra hade omsorgen om miljön.

Det var ganska lugnt runt smörgåsbordet. Alla kunde reglerna. Ordning och reda, bra stämning. Baksidan på sådan trygghet är lättja, övertro på den egna rättfärdigheten, brist på nyfikenhet och den oro som krävs för att orka blicka framåt och ta obekväma beslut.

Ett glapp mellan väljare och politiker

Så när den yttre världen pressade på med nya och stora problem stod dessa mätta och nöjda partier inte pall. Man såg inte fullt ut de nya realiteter som blev mångas verklighet. Det uppstod ett glapp mellan politikernas verklighet och väljarnas. Främst gällde det invandringen. Min åsikt, som många delar, är att en sådan berikar och utvecklar samhället. Det visar även historien. Men det skapar även spänningar och konfliktytor. Detta var jobbigt att hantera och kritiska synpunkter på migrationspolitiken avfärdades därför av de etablerade politikerna som rasism och främlingsfientlighet.

Därmed uppstod ett vakuum på den politiska spelplanen. I detta flyttade ett parti med rötter i nazism, rasism och nationalism in. Ett parti som hånade många av reglerna. Övriga politiker försökte bekämpa uppkomlingen som flyttat in. Istället för att förstå varför den kunnat göra det. Det hela blev yrvaket och panikartat. Hade partierna agerat i tid hade SD fortsatt vara en ofarlig och patetisk samling förvirrade och pubertala snorungar som i studentkorridorer flörtade med nazism och gav samhället fingret.

I stället för att lita på att deras ursprungliga ideologier kunde tackla problemen, försökte de etablerade partierna hitta nya som man trodde att folket ville ha. Då fanns en kompass. Opinionsinstituten. Att följa dem innebar omvandling till vindflöjel och därmed en likriktning av politiken, i linje med SD:s lösning på problemen. Den är samma som hos alla högerpopulister som älskar nationalism, hatar främlingar och ser parlamentarisk demokrati som ett hinder istället för ett fundament. Samma mål och medel hade Hitler och Orban och det har även Trump och Putin. De säljer sin idé tydligt och är mästare på nya medier.

Utan trygga företrädare för den parlamentariska demokrati som bygger på rättssamhällets principer, förefaller den samma urvattnad, förvirrad och föråldrad. Därför låter man sig styras av opinionsinstituten.

Är då de klassiska ideologierna konservatism, liberalism och socialism döda? Nej, men vindflöjlarna har som sagt i stor utsträckning vridits i SD:s riktning. Därmed kan ett parti som inte gillas av 80 procent av svenskarna styra både debatten och landet. Och det i en brunblå riktning och med mål och medel som för ett decennium sedan föreföll otänkbara.

The post Valåret 2026 – En vägvisare och sju vindflöjlar first appeared on Opulens.

POLITIK. Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss? Det undrar Ann Engqvist i en frän krönika som gör upp räkningen med Tidöpartierna och ”Sverigelöftet”.

Känner du att ditt förhållande håller på att döden dö? Läs då ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek” (DN Debatt) där parterapeuterna Adam Danieli (Timbro) och Arvid Hallén (Oikos) redan förra året lovade att locka fram lusten i Tidölagets då till synes sura tvångsäktenskap.

Och vilken succé! Både Simona Mohamsson (L) och Ulf Kristersson har sedan dess lyckligt slängt sig i Jimmie Åkessons (SD) armar och gladeligen antagit efternamnet LSD-m (en förkortning av lysergsyredietylamid-maddafacka). Efternamnet ska inte förväxlas med FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) där sektledaren Warren Jeffs tvingade sina anhängare in i månggiften.

”Sverigelöftet” 

Yra av lycka satte Danieli och Hallén helt enkelt en ny rubrik på sitt spretiga grundskolearbete. ”Tidö 2.0” döptes om till ”Sverigelöftet”. De röda linjerna förvandlades till rosenröda (inte sosseröda) hymens band. Bröllopsmusiken dånade ut över Kungsgatan 60 i Stockholm – Ultima Thules sexigaste låt – ”Fädernesland” !

”Tidösamarbetet gynnar Sverige men har hittills mest varit en kompromiss snarare än en verklig gemensam vision. Det är tid för förändring!” skrev de unga tu och sköt Amors pilar mot Tidölagets oälskade partiföreträdare.

I över 40 år har Timbro slitit och släpat för att montera ner välfärden, jämställdheten och rättvisan! Parallellt har nynazisterna och högerpopulisterna trampat på med oförtrutet tålamod.

Då, för länge sedan, var det inte många som trodde att de ens skulle förlova sig. 2022 skrev exempelvis Hallén på Oikos hemsida att ”Högern måste dumpa Liberalerna – Tiden är inne för skademinimering”.

I mars 2026 rapporterade SVT att den grupp som tillsammans arbetat fram det så kallade ”Sverigelöftet” var gymnasieminister Lotta Edholm (L och tidigare gift med Lars Leijonborg ), Henrik Vinge (SD) och Simona Mohamssons statssekreterare Adam Alfredsson (L).

Allt var redan klart

Men de hade inte arbetat fram någonting. Allt var redan klart. Chefsideologerna PM Nilsson, vd på Timbro och chefsideolog Mattias Karlsson på Oikos hade redan låtit sina lakejer Adam Danieli och Arvid Hallén leka med ChatGPT långt innan ministrarna tog över och satte sitt sigill på ”löftet”. Marknadsliberal efter marknadsliberal, statssekreterare efter statssekreterare, lobbyist efter lobbyist hade vänt andra kinden till för att ta fram underlaget.

Redan 2022 bjöds SD in på swingerfesterna på Rosenbad. De bankade hysteriskt på en piñata som de kallade Sossevänsterwoke-monstret. –Ta bort invandrare, död åt socialismen, gör folket fattigt! Skapa splittring, rädsla, fejknews, sätt barn bakom galler och ha övervakningskameror (från Palantir) i varenda hörna! kom de överens om.

Copy paste på Trumps manifest

I förordet till Tidö 2.0 står bland annat att läsa: ”Oikos och Timbro är tankesmedjor med olika ideologiska utgångspunkter, den ena konservativ och den andra liberal. Vi värderar frihet på olika sätt – men vi värderar den båda högt (…) individuellt självförverkligande (…) traditionellt levnadssätt…”

Efter denna något finniga inledning om egenkärlek och vikingar listas inte mindre än 132 ”reformförslag”. En copy paste på ”Project 2025”, ett manifest tankesmedjan Heritage Foundation författat åt Trump” som Johannes Klenell konstaterade i DN.

En vän av samtycke tyckte redan 2022 att en skilsmässa hade varit att föredra, men i relationsrådgivningen ”Tidö 2.0-en nystart för Sverige” förespråkas ett kompromisslöst äktenskap som kräver att M, L, KD och SD inte bara ”gillar läget” utan att det ”måste” bli äkta kärlek. Resonemanget blev begripligt när Charlie Weimers (SD) röstade nej till förslaget om att göra den svenska samtyckeslagen till gemensam standard i EU.

Barn av sin  tid

Danieli och Hallén är barn av sin tid. De muckar gräl på sociala medier och delar ut dejtingtips på Timbro (förlåt Tinder). Hur mycket de än piffar och puffar för att få i gång en slak debatt så förblir den slak eftersom de tystat motståndet.

Adam Danieli är runt 30 år, idéchef, jurist och programansvarig på tankesmedjan Timbro där PM Nilsson är chefsideolog. Danieli är sprungen ur Fria Moderata Studentförbundet och har hunnit ta sig en svängom i regeringskansliet som politiskt sakkunnig hos migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M).

2023 hade han kunnat bli föremål för Karensnämnden, som säger sig förhindra vänskapskorruption när någon leker i svängdörrarna mellan stat och privat, men det blev han inte. Allt fokus låg då på PM Nilsson, som var statssekreterare för Ulf Kristersson, men som fick gå för att han fiskat rödlistad ål.

Oppositionen skulle försvagas

Före valet 2022 kom Danieli ut med två ”rapporter” – Enpartistaten och Kommandohöjderna (Timbro förlag) – båda syftar till att försvaga arbetarrörelsen och framförallt Socialdemokraterna. Fackföreningarna, fackförbunden, a-lotteriet, folkbildningen (framför allt Arbetarnas bildningsförbund ABF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), A-kassan och Hyresgästföreningen skulle bort. Oppositionen skulle försvagas så att den inte längre utgjorde något hot.

”Allmännyttan ska säljas ut. Hyresregleringarna avskaffas. Statlig skog ska privatiseras. Taximarknaden är för reglerad (minns ni vilda västern när den avreglerades?). Kulturen ska inte stöttas med offentliga medel utan av privata donatorer. Miljöregleringen är för hård, anser de också, därför måste den mildras” kommenterade Jesper Bengtsson i Dagens Arena.

Tidöavtalet

Danielis ”rapporter” fick stor betydelse när Pehrson, Åkesson, Kristersson och Busch undertecknade ”the big beautiful settlement” (i folkmun kallat Tidöavtalet) och tog i hand på att ha ihjäl välfärdsstaten och svälta ut vänsterpacket på Jimmie Åkessons inrådan. Men ”att ha ihjäl sossarna” är i sig ingen ideologi, därför måste två totalt motsatta ideologier slås ihop och manglas ut som ett kärleksbrev till det dumma folket.

Tankesmedjan Oikos

Arvid Hallén är en hårt arbetande nätaktivist och Svärjevän. Han tituleras som programansvarig på den högernationalistiska tankesmedjan Oikos som grundades 2020 av chefsideologen Mattias Karlsson (SD). Oikos är utrikiska och betyder på vårt modersmål kort och gott ”hem”.

Oikos finansieras av Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK), en stiftelse som är registrerad på Halléns privata adress. Förhållandet mellan SD, ISK och Oikos har av vissa ansetts ofräscht och grumligt, men blir begripligt när man på Oikos hemsida kan läsa att: ”Vi står i en brytningstid där Trump personifierar det faktiska slutet av tiden efter det kalla kriget. En ny världsordning gryr. Trump må vara höger, men han är varken progressiv eller konservativ. Han är en handlingens man (…)”. Inte konstigt att Trump nu vill kasta guldpengar över SD.

Andreas E Palmlöv, före detta M numera SD är en svensk konservativ opinionsbildare som grundade SD:s tankesmedja Oikos. Han sjösatte också Oikos konservativa ledarskapsprogram för unga – ”Skoklosterakademin”. Inte att förväxla med ”Stureakademien” som är Timbros ledarskapsprogram för unga marknadsliberaler och opinionsbildare (där exempelvis klimatminister Romina Pourmokhtari och utrikesminister Maria Malmer Stenergard gått).

Palmlöv sitter också som direktör och i styrelsen för Hepatica, Björn Söders (SD) hjärtebarn, som fått pengar från Sida. Palmlövs bakgrund i USA, som praktikant hos Republikanernas gruppledare i kongressen Kevin McCarthy, har hjälpt honom att klättra i SD. Expressen har berättat om Mattias Karlssons möten med amerikanska UD och en rad konservativa organisationer i Washington, som Andreas Palmlöv arrangerade. Han är ivrig påhejare av LSD-m.

Björn Söder och Sida

Björn Söders (SD) egen biståndsorganisation Hepatica har i dagarna kammat hem 23 fräscha miljoner från Sida. Miljoner som gått till hittepå-projekt. Sida styrs av regeringen, det vill säga bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Dousa var vd på Timbro innan PM Nilsson tog över.

Björn Söder (SD) gick i dagarna till angrepp mot Sida, Palmecentret och Vänsterpartiet och välkomnade att regeringen ”styrt upp biståndet” så att det inte längre kunde missbrukas på det sätt S och V gjort.

Timbro och Svenskt Näringsliv

Inför valåret 2026 satsade Svenskt Näringsliv rekordstora belopp på tankesmedjan Timbro. Närmare bestämt 200 miljoner kronor gick till Stiftelsen Fritt Näringsliv, Timbro, Frivärld och andra projekt (som by the way PM Nilsson också är vd för).

I ett mer demokratiskt land hade hela den här härvan kallats korruption och otillbörlig påverkan. Det hade talats om maktmissbruk och om otillbörlig marknadsföring eller politisk manipulation. Men inte här i Svärje.

Högerpopulistiska nationalister säger sig föra ”folkets” talan mot ”elitens”. Nationen ska företrädas av en stark ledare (Åkesson) som är ”folkets direkta röst”, en som klarar av en enkel, känslomässig retorik med betoning på familj, ordning, lag och nationella symboler.

Den klassiska liberalismens mål är att införa en nattväktarstat (minimal stat) vars enda uppgift är att ingripa med polis och militär när individerna kränker varandras rätt till frihet och egendom. Utbildning, omsorg, sjukvård eller ekonomisk omfördelning lämnas åt individer och marknaden. Marknaden är ansiktslös och därför svår att utkräva ansvar av.

Äganderätten rör inte klimatfrågor, infrastruktur, alla människors lika värde, barnkonventionen, arbetsrätten, urfolkens rättigheter med mera Därför ska de bort. Vill verkligen MSGA-rörelsen (Make Sweden Great Again) ha denna ”frihet” och den typen av arrogant elit?

Sossehatet förenar

Det är inte många som tror att Simona Mohamsson tjänat en spänn, eller en röst, på Timbro och Oikos arrangerade äktenskap. Ingen tror heller att Mohamsson får en krona av de pengar som Trump vill ge SD, så varför kallar sig marknadsliberaler för liberaler? Varför kallar sig Sverigedemokrater för demokrater? Det enda de har gemensamt är sitt hat mot sossarna.

Oligarki

Oligarki är en form av styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp människor. Denna maktkoncentration kan baseras på kontroll över ekonomiska resurser, företag, religion, politik eller militär eller annan typ av inflytande. Oligarkier kan förekomma både som formella politiska system och som informella maktstrukturer i både diktaturer och demokratier. Namnet kommer av grekiska oligos (fåtal) och archo (härska).

Klägget avslöjade att Simon Westberg (KD), statssekreterare hos Ebba Busch (KD), har aktier i två ryska bolag på Moskvabörsen. Han vill förmodligen vara med på Tidölagets swingerfest när det nalkas regeringsförhandlingar. KD är fortfarande emot månggifte, men kan säkert tänka sig att hoppa över skaklarna när det väl gäller.

Vill vi ha oligarker som styr och övervakar oss?

The post ”Sverigelöftet” 2026 – Vill vi ha oligarkstyre? first appeared on Opulens.

SATIR. ”Det är inte bara liberalerna som struntar i röda linjer,” konstaterar Sofia Thoresdotter som har skrivit en dagsvers om detta borgerliga Tidö-fenomen valåret 2026.

RÖDA LINJER

Det är bäst vi skyndar oss

om vi ska få nåt gjort.

Tiden fram till valdagen

den går så väldigt fort.

Vi ska riva ner

och bygga upp en ny struktur.

Sen, när vi är klara

har vi fått en diktatur.

Vi struntar i asylrätt

och i folkrätt likaså.

Lagrådet och forskarna

dom tror vi inte på.

Likhet inför lagen är en dum filosofi.

Alla röda linjerna

dom tågar vi förbi

The post Dagsvers: ”Röda linjer”, valåret 2026 first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av den högst aktuella händelsen att samtliga Tidöpartier nu har accepterat SD som en del av regeringen efter en valseger 2026.

För de läsare som inte känner till slanganvändningen av filmregissören Cronenbergs namn bör det, före läsningen av versen, förklaras att den ungefärliga innebörden av ”en Cronenberg” är ”ihopsmält, groteskt monster”. Uttrycket etablerades för övrigt genom tv-serien ”Rick and Morty”.

M/KD tar LSD

När högern åker högerut

så startar de reformer

som får den gamla ordningen

att anta nya former.

L:s ståndare har vikit sig,

befruktat en pistill

som bär brun frukt.

Det gäller ju att vara mönstergill!

I famntag fattas hårda tag:

Kalejdoskopet vrider

som i en snedtripp sanningen

i dessa nya tider.

En ”Cronenberg” är född i dag:

Till glädje och till gamman

har till elitens välbehag

ett borgarpack smält samman.

The post Dagsvers: M/KD tar LSD first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika fokuserar Lars Thulin på Liberalerna och undrar om partiet kommer att kunna överleva valet 2026. Han anser att partiet famlar efter såväl ideologi som väljare. Och så handlar det förstås också om L:s relation till SD.

Liberalernas Selma-projekt

Liberalerna är Sveriges sorgligaste parti. Detta parti som har en stolt historia famlar nu efter ideologi och själ samt, framför allt, väljare. Liberalernas nya program, som getts namnet Selma, efter författaren Selma Lagerlöf som var med och startade partiet, präglas av den nuvarande partiledaren Johan Pehrsons tragikomiska framtoning.

Han skulle bli folklig och beskrivas som killen vid grillen. Mindre entusiastiska bedömare kallade honom korvgubben. Projektet Selma hör hemma i korvkiosken. Nämligen begreppet ”extra allt”, alltså beställningen från dem som vill ha maximalt av tillbehör på hamburgaren eller korven.

Med Selma ska Liberalerna delvis närma sig vänstern och dess kritik mot en privatisering som på många håll spårat ur. Samtidigt bedyrar man sin vurm för övriga i Tidölaget som hatar S och inte med ett ord kritiserar privatiseringens baksidor.

Tänker Liberalerna hjälpa SD?

Talet på partiets riksmöte nyligen var fyllt av floskler och plattityder. Inget märkvärdigt med det – det präglar alla partiers tal i dessa situationer. Det mest intressanta var dock vad Pehrson inte nämnde med ett enda ord. Spörsmålet som utgör partiets ödesfråga: är man beredd att hjälpa Sverigedemokraterna in i regeringen och kanske till statsministerposten?

Så länge inget svar finns, saknas också svaret på varför någon ska rösta på Liberalerna. Innan vi fått ett svar är Liberalernas fäktande liktydigt med det förtvivlade vevandet med armarna som icke simkunniga ägnar sig åt innan de går till botten.

Liberalernas förflutna

Måhända beror allt på att Liberalerna har sina stora segrar bakom sig. Mycket av det Liberalerna, som förr hette Folkpartiet, slogs för har blivit sanning och verklighet. I nutid är det medlemskap i EU och Nato, där liberalerna hårt drev dessa frågor.

Tidigare var det ambitionen att förena omsorg och skydd av de svaga i samhället, med en tro på individens frihet mot en överhet i form av kapital och makthungrig statsapparat. Inriktningen kallades socialliberalism.

Hur såg det ut under partiets storhetstid, vilken sammanföll med folkhemmets födelse och uppbyggnad? Enklast är att syna partiets konkurrenter.

De övriga partierna när det begav sig

Moderaterna hette då Högerpartiet. De slickade länge såren efter att trots hård kamp inte lyckats stoppa allmänna rösträtten. Vidare var partiet emot förbättringar för vanliga medborgarna: kortare arbetstid, längre semester, högre pensioner. Partiets glasögon hade en enda slipning – arbetsgivarnas.

Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, var i början en fackförening för bönder. Elakt uttryckt var mjölkpriset då partiets portalfråga. Däremot präglades C av det som kallas sunt bondförnuft, så man kom nära makten ett par gånger genom koalitioner med socialdemokraterna.

De tidiga kristdemokraternas viktigaste fråga var att strida mot att skolämnet kristendom bytt namn till religionskunskap. Det sågs som en skam för nationen.

Socialdemokraterna präglades av en stor pragmatism, vilket väl var orsaken till dess unikt långa maktinnehav. Men i det hela låg en allt större förskjutning av makten från individ till det allmänna. Notan kom på skattsedeln. Och småföretagare stod inte högt i kurs i partiet.

Vänsterpartiet sysslade ofta med interna strider, dess bästa gren i många år, samt ett mycket motbjudande svansande för diktaturer med socialist-stämpel. V hade en märklig förmåga att hamna på fel sida i historien.

Situationen i dag

På denna spelplan var Folkpartiet ett alternativ för många väljare. Dessutom fanns där en större andel smarta och fritänkande intellektuella än i något annat parti. Det var högt i tak.

Nu har politiken på ett farligt sätt polariserats. Rött eller blått, vänster eller höger, vi eller dom. Då finns ingen plats för ett frihetsälskande parti som kan plocka det bästa ur båda världarna. Jag har röstat vänsterut hela mitt liv. Ändå upplevde jag flera gånger Folkpartiet som ett alternativ och det har funnits tillfällen då jag övervägt deras valsedel. När Socialdemokraterna blev för stöddiga, trötta och maktfullkomliga. Och övrig vänster för stollig.

Inre splittring i Liberalerna

Svängningen med projektet Selma gör att L nu delvis tycks stå närmare S än övriga Tidölaget med SD och dess två nickedockor M och KD. Men en falangstrid rasar i Liberalerna.

I slutet på mars meddelade tre ledande folkpartister, en minister, partisekreteraren samt chefen för partikansliet, att de lämnar sina poster. Orsaken till detta får anses beskriven i svävande ordalag.

Tillhör dessa tre samma falang, som därmed kommer förlora? Jag tror att Liberalerna under korvgubben Pehrson väljer alternativet att ”inte vara röda” som viktigast. Hellre lägger man sig på rygg med blottad strupe för SD, partiet som utsett liberalismen till sin huvudfiende.

Hamnar Liberalerna på historiens soptipp?

När det sker säljer Liberalerna ut sin ideologi och skälet för sin existens. De förpassar sitt parti till historiens soptipp. Trots att det fick rätt i så mycket och var en viktig del av vår moderna historia och framväxten av ett välfärdssamhälle.

För att återvända till metaforen om viftandet från icke-simkunniga. Utan ett klart besked om ett nej till SD kommer liberalerna lagom till valet 2026 att ha förvandlats till en knappt synbar krusning på vattenytan. Eftersom partiet då är på väg till mörkret och kylan på havets botten.

The post Kommer Liberalerna att gå under? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika analyserar Lars Thulin läget i svensk inrikespolitik ur en sportjournalistisk vinkel. Han konstaterar att det hittills varit en smutsig match.

Tidölaget tillträdde den 18 oktober 2022. I halvtid i mandatperioden kan vi likt sportjournalister göra en analys i pausen: se vad som hänt och syna hur lagens taktik fungerat.

Klart är att första halvlek varit rörig med oklar taktik, brist på skönspel och en massa felpassningar från båda håll. Spelet har varit hårt och fult, men ännu inga utvisningar. Hur matchen slutar är oklart. Allt beror på taktiken lagen väljer när de springer ut på plan för andra halvlek. Samt om nyckelspelare står matchen ut.

Det röda laget

Låt oss titta på det röda laget. Deras offensiv försvagas av bristande taktik och att lagdelarna inte håller ihop. S har tvingats till en nystart med smärtsam omorientering i en del frågor – enkelt uttryckt att anpassa sin karta till en bångstyrig verklighet. Det gäller försvarspolitik, skatter, syn på invandring, integration och kriminalpolitik. Måhända kan ledningen få med sig partiet på en ny karta. För S partipiska viner hårdare än i något annat parti.

Problemet är medspelarna. V och MP famlar efter sin egen identitet och tycks inte veta vad de vill. Det rasar en strid mellan fundamentalister och pragmatiker i båda lägren, värst inom V. Det partiet behöver inga yttre fiender då man har fullt sjå med de inre. Det gör att partiets motståndare tacksamma kan stå vid sidlinjen och följa kampen och hoppas på en total splittring. Vänstern är duktig på det. Minns 60- och 70-talen då en mängd nya partier med olika bokstavskombinationer bildades. De kännetecknades av högt tonläge, brinnande fanatism och mycket glesa led av medlemmar.

Miljöpartiets inre strider

Att miljöpartiets manliga språkrör valdes med minsta möjliga marginal visar på tunga inre strider. Normalt innebär valet av ett språkrör en klang- och jubel-föreställning för en kandidat med hela partiet bakom sig.

Centern har bara en styrka

Centern kännetecknas av att ingen vet vad de egentligen vill. Partiets enda styrka tycks ha varit ett sällsynt mod, eftersom man 2018 gjorde något som är unikt i politiken. Man stod till 100 procent för ett löfte man gett väljarna och man fortsätter att göra det. Nämligen att aldrig samarbeta med SD. Frågan är dock om det räcker som partiprogram.

Spretigt lag

Att få ihop ett så spretigt lag och göra det samspelt är en nästan omöjlig uppgift. Och S partipiska når inte in i de andra partierna. Minns att det som V-ledaren tycks vara mest stolt över är att hon en gång fällde en socialdemokratisk statsminister.

Det blå laget

Så till det blå laget. Här konstateras att det finns en spelare som rakryggat och ärligt driver sin politik. Sverigedemokraterna. När man kom till makten, och via det märkliga Tidöavtalet fick styra Sverige med fjärrkontroll från läktarplats, har man gått från klarhet till klarhet. Tydligt visat att man är ett nyssnazistiskt, högerextremt och populistiskt parti. Ett parti som bygger sin retorik på främlingshat och en dröm om ett Bullerby-Sverige. Deras verkliga agenda är samma som för dess systerpartier världen över – att avskaffa den parlamentariska demokratin som till stor del bygger på liberala värderingar.

Den fegaste ledaren i modern tid

Kaptenen i det blå laget, Ulf Kristersson, har satt ett rekord under första halvlek. Rekord som den fegaste och mest undfallande politiska ledaren i modern tid. Inte bara han är svag, att se skickliga och erfarna moderatpolitiker som Gunnar Strömmer, Karin Enström och Gunilla Svantesson totalt förnedra sig för Jimmie Åkesson och hans fotsoldater är ohyggligt. För M, ett tidigare stolt, seriöst och statsbärande parti, har förvandlat sig till en dörrmatta för krafter som vill utplåna demokratin som vi känner den. Likheten med det republikanska partiets knäböjande inför galningen Donald Trump samt brittiska Tories inför clownen Boris Johnson är slående. Precis som likheten med 30-talets Tyskland då Hitler fick makten.

KD och L gömmer sig

Övriga spelare, KD och L, är oväsentliga. De saknar den djärvhet, initiativförmåga och det bollsinne som krävs av bra lirare. De är de spelare som gömmer sig på planen, det vill säga aldrig vill ha en passning. KD:s Ebba Busch utmärker sig dock genom extremt oschyst spel. Ingen annan partiledare har erkänt och tagit sitt straff för ett brott som har fängelse i straffskalan.

Inte nog med det, dessutom har Busch hävdat att hon inte gjort något fel. Med andra ord, hon sätter sig över lagen. Trots att hon som ledamot i riksdagen är folkvald för att stifta lagar. Dessutom har hon svikit sina trogna kärnväljare, då kristna KD som inget annat parti nu förknippas med bruk av narkotika samt sexuellt frisläppta fester för ledande i partiet.

Utlys extraval!

Jag vill att vi gör som när jag som grabb lirade spontanfotboll på gräsmattan vid pepparkaksbageriet i Årsta. Vi delade om när spelet blev för ojämnt och konstigt. Utlys extraval och strunta i blockpolitiken. Låt varje parti stå för sin egen vilja och sin egen politik, För regeringspartierna är uppgiften svår. För är det någon där som minns tiden då man tänkte och agerade självständigt? Utan att fråga Jimmie om lov? Mycket tveksamt.

Domare är som vanligt drygt 7,7 miljoner röstberättigade svenskar. I september 2026 kommer deras avgörande. Låt oss hoppas att vi slipper att en VAR-bedömning avgör det hela.

PS Vad hände med glasögonen? 

Med anledning av förra veckans krönika har läsare hört av sig och undrat om jag till sist fick mina glasögon. Jo, när jag väl nått Postnords tullavdelning gick det fort. I princip med vändande epost meddelades att avgifterna tagits bort och att brevet var på väg till mig.

Bra, men ändå inte. För det tog exakt en vecka från det meddelandet tills att brillorna låg i min brevlåda. En vecka. 168 timmar.

Paketet låg förmodligen i tullen på Arlanda. Därifrån hem till mig är det 49,7 kilometer bilvägen. Detta innebär att paketet färdades med en genomsnittshastighet på 0,3 kilometer i timmen. Därmed slog Postnord med minimal marginal världens långsammaste däggdjur, sengångaren. Den tar sig fram med 0,27 kilometer i timmen.

Som jämförelse kan nämnas att jag nyligen köpte bläckpatroner på nätet från ett bolag i Uppsala, 76 kilometer från mig. 30 timmar efter att jag lagt beställningen hade jag patronen i handen. Slutsats: en bläckpatron är nästan tio gånger snabbare än ett par glasögon.

The post Halvtid för Tidölaget i en smutsig match first appeared on Opulens.

POLITIK. Vad var det som egentligen hände på slottet när Tidöavtalet förhandlades fram? Lars Thulin reflekterar över detta och avtalets fatala konsekvenser

Ännu en SD-skandal har klingat ut. Och Den Store Ledaren från Sölvesborg sitter kvar, om än lite skadeskjuten. SD:s kärnväljare är som Donald Trumps – absolut ingenting kan få dem att sluta med att okritiskt dyrka sin idol. Om Åkesson uppmanade sina anhängare att hoppa framför X 2000 skulle vi nog få se en massaker på våra järnvägsspår. Jimmie sviker man inte.

Regeringspartiernas totala mesighet

Därför är det tveksamt om skandalen med mc-gängledaren på bröllopet gör avtryck i opinionssiffrorna. Sant är SD kör med dubbla moralkoder. Och även att inget parti lever i sådan förnekelse som det nyssnazistiska populistiska högerpartiet som var femte svensk tror ska rädda landet. Partitopparnas (Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson) nära kopplingar till gängkriminella förvånar inte. Fast det bagatelliseras av de trogna anhängarna. Eftersom skurken är vit och svensk. Med de egenskaperna står personen förmodligen automatiskt över alla misstankar.

Som vanligt är det istället regeringspartiernas totala mesighet som får tänkande människor att häpna. Hur är det möjligt att tre, tidigare hyfsat seriösa och demokratiska partier gång på gång sväljer hur mycket SD-skit som helst?

Vad var det som hände?

Svaret måste finnas i Tidöavtalet. Vad som hände den helgen på slottet utanför Västerås trotsar förmodligen allt i svensk politisk historia. SD verkar ha fått i princip allt de pekade på och fick dessutom igenom den obegripliga klausulen om att ingen i Tidölaget fick säga något elakt om de andra partierna. SD bryter dock ofta mot överenskommelsen. De andra tre tycks dock, skakande av skräck inför mobbaren, följa varje stavelse i avtalet.

Så vad hände i det vackra slottet från början av 1600-talet? En byggnad med lång och tung politisk historia. Det uppfördes av rikskanslern Axel Oxenstierna, den kanske mäktigaste man Sverige har haft utanför kungahuset ända fram till dess att monarkin blev en kuliss. Nu kommer den vita byggnaden för evigt att förknippas med en av de märkligaste perioderna i modern svensk politisk historia.

Alkoholen flödade på slottet

Svenska Dagbladet har med hjälp av en insiderkälla berättat att här flödade alkoholen fritt på småtimmarna och denna vätska är ett lösningsmedel. Uppenbarligen löstes många politiska knutar och rena tabun upp dessa dygn, hösten 2022.

Ett politiskt ”Djävulskontrakt” 

Kanske kan man skönja tre möjliga linjer. Den första är poetisk och rent mytologisk. Det är den kända historien om crossroads och bluesmusikern i amerikanska södern, Robert Johnson. Han kom till en korsväg där han sålde sin själ till djävulen i utbyte mot gudabenådad skicklighet som musiker. Ebba, Johan, och Ulf gjorde samma sak. Man sålde sina partiers heder och moral i utbyte mot att SD såg till att dessa tre kunde skriva titeln minister på sina visitkort.

Honey trap-metoden

Det andra man misstänker är en så kallad honeytrap, en av spionvärldens mest kända knep. Nämligen att locka lättlurade och kärlekskranka manliga makthavare med fagra damer som mer än gärna öppnar sina famnar. Men allt dokumenteras noga av säkerhetstjänstens dolda kameror. Sedan sitter politikern fast i en utpressning som liknar ett skruvstäd. En del av sovjetiska KGB:s bästa och mest nyttiga agenter var vackra och förföriska kvinnor.

Berusningsmetoden

Det tredje är att på olika sätt berusa makthavare så att de till sist går med på allting. Skämtsamt sett finns möjligheten dold i partibeteckningarna. För L + SD blir ju LSD.

SD:s grepp om regeringen

Oavsett vilket av dessa scenarier som är närmast sanningen är det ett faktum att SD:s grepp om vår regering är närmast osannolikt. Ebba är SD:s främsta vapendragare. Det var hon som öppnade för samarbetet. I SD-skandaler uppträder hon ofta som försvarsadvokat för bästa lekkamraten Jimmie.

Den fegaste statsministern

Ulf framstår alltmer som den i särklass fegaste statsminister Sverige någonsin haft. De få gånger han uttalat något som vagt liknar kritik mot SD är rösten påtagligt svag och innebörden totalt urvattnad. Tanken att denna så kallade kritik först har godkänts av Jimmie är omöjlig att frigöra sig ifrån. Att se vår justitieminister Gunnar Strömmer, som påstår sig vara tuff mot de gängkriminella, vrida sig som en mask inför SD:s kontakt med gängkriminalitet var nästan outhärdligt. Att en jurist säger att han helt litar på Jimmie Åkessons förklaringar, vars logik en normalbegåvad åttaåring kunde sänka på fem minuter, var skrämmande. Hur kunde Strömmer se sig själv i spegeln efter det uttalandet?

Korvgubben i svensk politik

Korvgubben Johan Pehrson liknar alltmer en maratonlöpare som springer runt på en polkagris. Eftersom han gång på gång passerar så kallade röda linjer. Linjer som han meddelat att han aldrig skulle överskrida. SD har utsett liberalismen till sin huvudmotståndare. Ändå svansar Johan kring Jimmies ben för att få vara med och leka. Det är som att se en dödsdömd gulla med sin bödel.

Två slutsatser

Utifrån detta går att dra två slutsatser. Den ena är att om ett par decennier kommer mandatperioden 2022 – 2026 framstå som något obegripligt och forskare kommer ha svårt att fatta vad som egentligen hände på slottet.

Den andra är att det idag i princip är omöjligt att skriva satir om svensk politik. För hur mycket författaren än skruvar till det hela, blir texten aldrig så dråplig och osannolik som verkligheten.

The post ”Stjärnorna” på slottet ‒ en fatal politisk historia first appeared on Opulens.

ARBETSFÖRMEDLING. Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid, skriver Iodine Jupiter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss ur pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: ”Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska koncentrationsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest loser är inte bara tv. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjuk hänförd entusiasm.

”Bra, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till!”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.

The post Arbeit macht frei first appeared on Opulens.

UTSPEL. De auktoritära vill se handling för handlingens skull och är närmast likgiltiga för vilka konkreta politiska förslag som kommer ur processen, bara de gäller för alla och signalerar tuffhet, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I förra veckan skrev Thomas Gür en smått obegriplig krönika i SvD. Den handlade om att han var besviken på socialdemokratin för att de inte bjuder in till tillräckligt breda koalitioner i viktiga frågor.

Dels var beskrivningen av januariavtalet mellan S, MP, C och L märklig. Det är en uppenbart sakorienterad överenskommelse där alla fått ge och ta och där nog de flesta följaktligen kan vara nöjda med en del saker. I mitt fall handlar det om gårdsförsäljning av alkohol, små men ändå skattesänkningar som avskaffad värnskatt och en på tok för otillräckligt liten, men dock, reform av hyresmarknaden, som tyvärr bara gäller nybyggda hyresrätter. Sedan finns det missnöje med annat. I mitt fall det mesta, faktiskt, och i synnerhet då utbyggd värnplikt, ökade offentliga ambitioner och en massa folkpartistiska symbolfrågor som språktest.

I Gürs krönika beskrevs samarbetet dock som något slags svek mot nationen där ”C och L, hellre agerade utifrån sin ovilja att ha med SD att göra än vad som kunde anses ligga i nationens intresse”. Några argument för sin rätt grova anklagelse gav inte Gür. Han är förvisso den predikande sorten, som hellre för fram teser än underbygger dem.

Gürs stora missnöje i artikeln är ännu märkligare. Det handlar om att regeringen inte bjöd in Sverigedemokraterna till sina samtal med övriga partier om åtgärder mot gängkriminalitet tidigare i höstas.

Om Sverigedemokraterna sitter med vid regeringens fikabord eller inte spelar förstås mindre roll för sakpolitiken. Beslut om vad som behöver göras kan tas i riksdagen ändå. Agerandet vore förstås avgörande om man anser att just Sverigedemokraterna har de unika förslag som behövs för att bekämpa brottsligheten. Men då borde ju Gür lyfta fram och argumentera för de förslagen. Att han låter bli är underligt, särskilt om nationens väl och ve står på spel.

Sak samma med krönikans halvkvädna önskemål om att Socialdemokraterna ska bli mer som sina danska kolleger. Är det den danska så kallade ghettolagstiftningen, som innebär hårdare straff för boende i vissa områden, som ska kopieras?

Så läser jag ett referat av den politiska psykologen Karen Stenner och hennes bok The authoritarian dynamic, från 2005, i ett manusutkast till en kommande bok, och bitarna faller på plats.

Stenner skriver om de auktoritäras tänkande och hur det yttrar sig. De vill se handling för handlingens skull och uniformitet för uniformitetens skull. De är närmast likgiltiga för vilka konkreta politiska förslag som kommer ur processen, bara de gäller för alla och signalerar tuffhet.

I detta ljus blir Thomas Gürs märkliga utsagor och halvkvädna visor mycket tydliga.

Vidare hyser denna grupp ett stort förakt för politiska ledare och många skulle gärna se demokratin med dess käbbel ersatt av ett starkt ledarskap som pekar med hela handen.

Vill man tilltala de auktoritära bör man alltså strunta i att utveckla sig om konkreta policyförslag och istället koncentrera sig på att ett parti man vet att många auktoritära gillar ska vara med i beslutsprocessen. Man bör därtill misstänkliggöra partier man ogillar genom att exempelvis påstå att de är ointresserade av nationens väl och ve.

I detta ljus blir Thomas Gürs märkliga utsagor och halvkvädna visor mycket tydliga.

Kanske är den politiska agenda som skulle följa av en socialdemokrati som imiterade danska förslag på rätts- och migrationsområdet eller bjöd in till uppgörelser med Sverigedemokraterna i sådana frågor – vilket är lite av samma sak – inte alls vad Thomas Gür egentligen vill se. Han har dock satt ihop ett budskap som är skräddarsytt för precis en sådan publik och precis för sådana politiska resultat. Gür kan samtidigt genom den form han valt svära sig fri från att tillskrivas varje sådan intention för egen del, han har ju bara funderat högt om ett annat partis framtid. För någon som berömmer sig för analytiskt skarpsinne är det svårt att tänka sig att någotdera skulle vara olycksfall i arbetet.

Så här matas de auktoritära av folk som inte nödvändigtvis själva håller med dem, men kanske hoppas vinna makt och inflytande genom att haka på den rådande politiska trenden.

The post Så matas de auktoritära first appeared on Opulens.

Jan och Jimmie, se där ett äkta radarpar. Som pyromanen och byfånen som går runt med en falsk brandmansdräkt. Den ena ser till att folk blir oroliga genom liberal politik (urholkad arbetsrätt, utförsäljning av allmännyttan…) och sen kommer den andra och försöker lugna folk med fagert tal om äldre tiders trygghet och guldålder.

Men så är det ju det här med deras framtoning som förenar. De är båda lite så där som svärmorsdrömmar och allmänt mysiga, som folk man vill ha med på en middag för att vid cognacen kunna säga att ”nå, jag håller inte med dig, men…”

Det mest förvånande är att Jan Björklund inte gjort sin läxa, trots att han länge profilerat sig som skolfrågornas främste lansdragare. Läxan han borde läst är nämligen att populismhögern alltid bärs fram och stöds av den mer rumsrena liberala finanshögern. Det har gjorts gedigna statsvetenskapliga studier beträffande detta.

Jimmie kommer in i stugvärmen och Jan glider åt det konservativa hållet genom ren beröring med SD, för syntesen av de kommande debatternas vågor kommer dra oss djupare ner i den konservativa reaktionära geggan.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Jan och Jimmie first appeared on Opulens.