SATIR. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv, skriver Iodine Jupiter.

Slutstation. En högtalarröst informerar: ”Avstigning för somliga trafikanter.” ”Är det mig de syftar på?” tänker jag oroligt. Menar de inte samtliga trafikanter. ”Vad har jag gjort?”

Det självklara och mest naturliga alternativet till SL (Stockholms Lokaltrafik) är att ta bilen. Den ger dig integritet och en statussymbol värd Gud och familjen Adams.

Att köra en Cadillac modell 72:a är den mest estetiska hållningen för att slippa offentlig förnedring. En lång, elegant bil som drar tusen liter i dricka, smutsar ner, gör miljön till ett träsk av bensin. Korrekt. Ta bilen ändå! Att resa kommunalt har ett pris du inte borde betala. Bilköer, visst, än sen. Din egen sfär. Miljöaktivister håller inte med. Att trängas kollektivt helgar medlen, menar de Galopperande virus får man stå ut med.

Vägra åka SL. Kortet är långt ifrån gratis. Ta cykeln, ”elsparkis”, eller gå. Bespara dig trängsel med ståplatser när du vill läsa en bok, fula ogästvänliga T-stationer, hanteringen av människan som produktionsresurs.

I en demokrati reser man till jobbet som kreatur i en boskapsvagn. Arbetar för att kunna betala av på banklånen för sitt boende. Ha förtröstan. Ingenting kommer någonsin att förändras.

Arbeit macht frei, borde det stå vid ingången till varje tunnelbanestation. Odenplan får tjäna som exempel på den livsfientliga människosyn som eskalerat sen rivningen av Klarakvarteren under 50-och 60-talet. Ingen lärdom från historien tycks ha landat i vår tid.

Stockholms gator är inte anpassade efter den nya befolkningssituationen. Linjebussarna med tre på rad hindrar fotgängarna att använda övergångställena. Trafiken på korsande gator kommer inte fram. Det är ju för festligt. Huvudlederna är smala, med för få filer. Till och med Nordkorea, som ännu inte har någon omfattande biltrafik, har förstått poängen med 18-filiga motorvägar genom staden. Tyvärr, Gamla stan får flytta på sig. Med lite vilja så.

Stockholm är en mycket liten storstad, en stor småstad med internationella mått. Ett av skälen till att inte färdas med Stockholms kollektivtrafik kan beskrivas som vantrivsel, dålig stämning, egocentrism. Självmord är mycket vanligt med tågförseningar som följd. De förklaras med tekniskt fel. Att ta sitt eget liv är en indikation på det lyckorus staden framkallar med sin nedriga uppsyn. Att Stockholm är en av världens grinigaste städer håller inte statens turistråd med om. För det är inte så. Inte för turister. Inte för folk som har råd med alternativ. Inte under vår och sommar.

För stockholmarna, om den upphöjda rasen fortfarande existerar, och de från landet, gäller glädjen i att svettas och stångas på bussar och tåg. Kollektivtrafiken tycks ha blivit en offentligt sanktionerad sadomasochism. Toleransnivån gentemot SL:s nonchalans är mycket hög. Att finna sig i usel service för dyra pengar accepteras med förvånansvärd brist på emotion.

På hösten och vintern är stockholmaren inbäddad i sin egen bubbla, enfaldigt stirrande i livskompassen med sina sociala medier. Då gäller det att hålla sig undan tunnelbanan. Om detta kan otaliga människor öppet vittna. Att råka säga något till någon vid fel tillfälle kan få förödande konsekvenser. ”Vad fan glor du på, är du kåt?” Eller, ”ser du på mig dödar jag dig” är svidande kommentarer som kan förstöra din sömn för åratal. Detta är förklaringen till varför tågen ofta är försenade. Folk tar sig av daga i offentligt ljus.

Det kan också vara tvärtom mot vad jag nyss föreslagit. Att färdas med SL kan vara en omvälvande upplevelse. Man vet inte vad som väntar. Om bussen eller tåget kommer fram i tid, om det över huvud taget visar sig spelar egentligen ingen roll. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv. Går sönder, hamnar hos doktorn, plåstras om, ut på banan igen. Osannolikt ihoplappad hoppar bussen fram som en enbent invalid med en skållad fot i en för liten sko.

Men i den här stan har folket mycket bråttom. Till något. Jag vet inte vad. Framtiden får utvisa vad den mentala glesbygden Stockholm har att ge. Volvocyklar med vindsegel förhoppningsvis. Att trampflyga förbi tristessen.

The post Ta bilen, vägra åka kollektivt! first appeared on Opulens.

SATIR. Efter pandemipaus kommer SL att fortsätta med förnedringen. Eller sin sadistiska mingelfest, beroende på läggning och smak. Stockholms lokaltrafik erbjuder ståplats till alla, skriver Iodine Jupiter.

I SL:s underbara värld sker mirakel. Arbetarklassens enastående chans att få nåt gratis är att slåss om sittplatserna på tunnelbanan, ställa sig för utgången, rusa in och göra platsen till sin. Att komma från landet och stå i bredd i rulltrappan är en annan höjdpunkt. Det är som att vara på tivoli.

Bekvämlighet skulle kunna vara ett kungsord för hur vi transporteras lokalt och regionalt. Med höghastighetståg och en ny stambana kan vi bli modernast av de moderna. 300 miljarder skulle det kosta skattebetalarna (annat påstås) att tokrusa mellan ett par städer.

Men vad är det vi har så förtvivlat bråttom till?
Målgruppen, vem ska åka?
Vad kommer biljetten att kosta, garantier?
Underbetalda konsulter i projektet? (minns du Karolinska?)

Och avslutningsvis: Vad måste vi avsäga oss för ett så eftertraktat livstempo? Kan stambanan bli en klassfråga som ökar klyftorna? Blir det bra så? Frågor som måste ställas inför utformningen av framtidens resande.

Vi är snart ett kontantlöst samhälle. Sverige utmärker sig som smartast i klassen. Även när ström inte finns ska det med kort betalas. “Cyberkriget har slagit ut alla nervbanor, jag kan inte betala.” “Det var tråkigt, då kan vi tyvärr inte hjälpa dig.” Plundringar, vandalism och mord väntar.

5G hjälper oss att bli sanna losers. Som om det inte räckte med sånt vi verkligen behöver skapar vi en armé där soldater springer runt med vapen. Jag kan inte tänka mig nåt mer omodernt. Krig avgörs bäst med schackspel. Och genom att åka kommunalt spar vi möjligen miljön. Sluta andas ännu bättre.

Jag kliver på bussen, plockar fram SL-kortet och daskar till den masochistiska biljettmaskinen som ett slags straff. ”Du behöver väl inte slå så hårt, säger blondinbellan som kör. “Jo, jag måste ju det”, svarar jag, nöjd över att ge SL en riktig omgång.

Visa ingen ödmjukhet, träng dig fram. Blockera utgången. Visa vem som är herre på täppan. Först till kvarn ‒ får sittplats ‒ en succémetod bland många resenärer.

Efter pandemipaus kommer SL att fortsätta med förnedringen. Eller sin sadistiska mingelfest, beroende på läggning och smak. Stockholms lokaltrafik erbjuder ståplats till alla. Man ser till att vagnarna är knökfulla till biljettdyra ockerpriser. Jämt.

År ut och år in är stockholmarna tålmodiga och nöjda. Man accepterar. Ett duktigt folk.

Acceptera inte! Bit ifrån! Krossa!

Att säga ifrån kommer inte på tal: handgemäng, uppkavlade armar, knytnävar måste till. Händer inte, borde hända. Svenskarna är ett lydigt folk.

Läsa en bok på tåg och perrong? Glöm det. Integritet? Glöm det. Positiva energier? Visst, hela tiden. Jobba på bygget till 75, gamle man! Du ska stå, mänska! Förnedrade, överseende och tysta. Ett slavfolk av guds nåde.

Beslutsfattarna över trafikplaneringen i Stockholm tar bilen till jobbet. De smakar aldrig egen medicin. Receptet är maximering med överfulla tåg. Bra service. Jämt.

Det verkar rimligt att höja pensionsåldern till 69, ta bort sittplatser på tåg och perronger. Vi är ett modernt land, alla ska stå. Om du inte orkar hela vägen ut är du omodern och får skylla dig själv!

Nyrenoverade Fridhemsplan T-bane station i Stockholm (grön linje västerut) är ett exempel på den rådande människosynen.

Acceptera inte! Bit ifrån! Krossa!

The post Stå, tills du får ligga first appeared on Opulens.

BUSSVREDE. Vart är vi på väg? Crister Enander berättar om en obehaglig busstur där unga människor ignorerar en äldre dam i behov av en sittplats. Med en väl fokuserad vrede reflekterar han här över denna resa och vilka slutsatser vi kan dra.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig. Hon ser plågad ut efter att tryckt in sitt kort i avläsaren. Damen börjar snart att flacka vilset med blicken. Hon ser inte bara orolig ut. Hon är rädd; rädd på allvar.

Det här kan gå illa, tycks hon tänka. Hon tar tag i en av lodräta ledstängerna och håller sig krampaktigt fast. Handen vitnar. Så hårt håller hon sig fast. Lukten är kvav och kvalmig. Regnet verkar ha följt med alla resenärerna in i bussen. Ryggen på damen är krum, hon förmår inte att stå rak. Åren tar obönhörligt ut sin rätt. Det vänstra benet bär henne knappt. Alla i bussen ser tydligt att det är stor risk och överhängande fara att kvinnan riskerar att ramla omkull där hon står. Minsta tvära sväng eller en hastig inbromsning så kommer hon inte att klara av att hålla sig fast, utan riskerar fara omkull på golvet.

Strax intill henne sitter tre ungdomar. Två killar och en tjej. Gissningsvis är de i femtonårsåldern, kanske något år äldre. De är nästan helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Vad de gör i mobilerna går inte att avgöra på håll, men de pratar om vad de ser på de små skärmarna och skrattar till då och då. Rått men allt annat än smittsamt. De existerar enbart i sin egen lilla avskärmade bubbla. Tjejen ler mot den ene av killarna som genast sträcker på sig en aning. Bussen kränger plötsligt till. Damen svajar och viftar med den fria armen i luften och lyckas med möda att hålla sig upprätt. Skräcken har nu börjat sprida sig i hennes ögon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ansiktsfärgen är alltmer spöklikt vit. Ingen reagerar. Ingen vill se den åldrande damens predikament.

Likgiltighet? Egoism? Den bedövade och känslomässigt stumma nutidsmänniskans normala ointresse för alla anonyma människor som korsar deras väg i en totalt anonym stad där inte en människa frivilligt bryr sig om en annan människa.

Jag står, aningen vingligt och håller mig fast i en stropp från taket, och tittar på de tre ungdomarna.

Tankarna rusar runt, aggressivt och upprört som några tokiga kackerlackor. Hela min uppfostran — mina föräldrars självklara ord om artighet, omtanke och inte minst om respekt för äldre — ekar ilsket och ettrigt inom mig som kommandoord över en enslig hed. Snart börjar det dunka i tinningarna. Pulsen stiger. Adrenalinet forsar fort och raskt runt i kroppen och riktigt fräser till i hjärnvindlingarna. Jag tänker inte speciellt mycket. Autopiloten har tagit över. I stället kliver jag fram dit ungdomarna sitter och fäster blicken — hård och rak — i ögonen på den lite tuffare killen, han som tjejen nyss tittade aningen uppfordrande och utmanande på. Med bestämd röst hör jag mig själv säga att de genast ska resa sig upp.

“Damen måste få sitta. Res er upp. På direkten!”

De lyder omedelbart. De ställer sig upp utan att ens hinna tänka efter. Och damen rör sig med försiktiga rörelser mot den närmaste sittplatsen.

Tacksamt sjunker hon ner. Flickan tar hennes matkasse och räcker över med en vänlig gest. Damen ler. Oron — liksom den förbiilande skräcken som nyss syntes likt en svart vass skärva i ögonen — har nu helt lämnat hennes ansikte. Hon ser tacksam och avsevärt lugnare ut. Hennes andning är besinnad och jämn. Vad tänkte ungdomarna? Såg de verkligen inte damen? Noterade de överhuvudtaget inte hennes påtagliga besvär och hennes rädsla för att falla och riskera att skada sig?

Jag vet ärligt talat inte. Egentligen skulle jag vilja fråga vad de tänkte när de satt där mer eller mindre uppfyllda av sig själva och självbelåtet skrattade åt varandras kommentarer.

Jag tror verkligen inte att ungdomarna är elaka eller illvilliga. Att de är rätt rejält odrägliga i sin totalt uppslukande självupptagenhet råder det däremot knappast någon tvekan om. Bubblan är liten. Bubblan är tät. Ogenomtränglig; nästan inga intryck tar sig igenom. Men någon ond vilja finns det egentligen inte i dessa unga människor. De ser bara inte. Damen fick inte plats — inget möjligt utrymme — i deras krympta verklighet.

Fjorton år på det femtonde, hur ser då morgondagarna ut? På vilket sätt tar sig deras vardagar form? Vad fylls alla dessa grå och kalla timmar — när skolan äntligen är avklarad — med för innehåll? Finns det något som ger deras liv en känsla av meningsfullhet och hopp om ett drägligt liv? Det är inte lätt att gissa där jag står och svajar på bussen som kränger hit och dit i svängarna då chauffören verkar leka galen slalomåkare i brantaste pisten. En rätt så ung man med en flicka i femårsåldern har satt sig invid damen som letar i sin handväska efter gud vet vad, men viktigt verkar det vara.

Dessa ungdomar har, dessvärre, berövats inte bara sin framtid, utan långt värre: de har fråntagits själva tanken på en framtid och en framtid som innehåller löften och hopp. Tonåringar idag vågar inte lita på att de kan forma framtiden på egen hand. Omständigheter i princip helt utom deras kontroll kommer att styra och bestämma innehållet och riktningen i deras kommande dagar och år. De har berövats — bestulits på — framtidstron. Drömmar är inte längre värda att drömma såvida de inte är makabra mardrömmar med apokalyptiskt och svärtat innehåll. En av den västerländska civilisationens avgörande och bärande hörnpelare har raserats. Den linjära synen på historien, som varit självklar allt sedan kyrkofadern Augustinus och hans “Bekännelser” från år 397, har nästan som i smyg ersatts med en mer kalejdoskopisk och tumultarisk uppfattning av förflutenhet och framtid. Det finns inte längre någon tilltro till att det kommer att bli bättre. Framstegen är inställda. De ljusa tiderna ligger bakom oss. Det är skrämmande att unga människor idag ser på världen i så mörka färger. Men felet är vårt.

Att de tre ungdomarna lever såsom inneslutna i en självupptagen såpbubbla, egoistisk och ofta narcissistisk, är inte att förvåna. Det är ett symptom. Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet.

Så trots min ilska när jag såg ungarna strunta i damen och hennes problem att hålla balansen måste jag backa. Tonåringarna, de tre självupptagna snorungarna, är inte bara offer för en taskig och bristfällig uppfostran. De är resultatet av en galen samhällsutveckling.

När jag sedan kliver av bussen är mina tankar många och sinnet upprört, men inte på grund av tonåringarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Helgläsning: Vart är vi på väg? first appeared on Opulens.

PÅSLAG. På söndag blir Europas dyraste tågbiljett ännu dyrare.  En enkelbiljett med tåg över Öresundsbron kommer då kosta 120 kronor, mot nuvarande 110. Visserligen ett modest påslag men Skånetrafiken motiverar höjningen med ett märkligt argument, tycker Ivo Holmqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Att den svenska kronan är svagare gör det billigare för danska resenärer att köpa biljett via Skånetrafiken än via DSB,” sägs i ett pressmeddelande, som försvar för det nya biljettpriset. För att uttrycka sig på ny svenska: So what?

Ystad Saltsjöbad är en förträfflig inrättning och ett favorittillhåll bland tillresta danskar. Den första byggnaden var snickarglad, ritad av dansken Peter Boisen som var Ystads förste stadsarkitekt. Men när en eldsvåda utbröt fanns inte vatten nog att släcka, stranden är långgrund, och man fick mera sand än vatten i slangarna. Men den byggdes snart upp igen, i vacker och mera brandsäker gestalt.

För några månader sedan listade Berlingske Tidende i Köpenhamn Danmarks mest populära danska spa-hotell: Skodsborg längs Strandvejen strax intill Karen Blixens Rungstedlund fajtades om första plats med Ystads Saltsjöbad. Och för all del, det är inte så länge sedan Skåne var danskt. Det är trevligt att slå en passiar (konversera) med danskarna i de varma bassängerna: Mennesker mødes og sød musik opstår i hjertet är titeln på en läsvärd bok av Jens August Schade, sedan filmad med bland andra Harriet Andersson.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Främsta skälet till invasionen västerifrån är förstås den gynnsamma växelkursen: för en dansk krona får man hundrafyrtio svenska ören. Därmed är allt billigt för danskar på besök i Sverige, dyrt för svenskar i Danmark. En gång var det precis tvärtom. Som studenter i Lund turade vi regelbundet över Sundet, helst med den flotta bilfärjan Malmöhus, men om vi hade bråttom så färdades vi med de skakiga flygbåtarna från Smörkontrollen i Malmö som tog oss direkt till Havnegade, i hjärtat av Kongens By.

Vi bunkrade upp leverpostej och flæskesvær, havarti, rugbrød, røde pølser (den färgen var svenska livsmedelsverket för fegt för att tillåta här hemma), asie-agurker, remoulade och annat livsnödvändigt. Vi var valutasvin, utan att alls skämmas för det. Så det är kanske bara rätt och billigt att det just nu är tvärtom, och bra för handelsbalansen om vår export överstiger importen. Men varför försvara den dyrare tågbiljetten från Malmö till Köpenhamn med en ändrad växelkurs?

Med samma krokiga logik: om räknenissarna på Öresundstrafiken blickar längre västerut slipper vi kanske den aviserade prisökningen nu när pundet faller i slagskuggan av att hard Brexit hotar och engelsmännen sannolikt kommer att  få punga ut med fler pennies för en svensk tåg- eller badbiljett? Förklara (och försvara) det den som kan…

The post Skånetrafikens varierande växelkurser first appeared on Opulens.

Varje dag plankar människor i olika städer runt om i Sverige för att de har ekonomiska svårigheter eller för att de gått med i en så kallad avgiftsstrejk. Många politiker försöker lösa frågan med att sätta in biljettkontrollanter, vilket enligt min mening är den sämsta lösningen. Kontroller har inte alls löst problemet, trots att kontrollanter funnits i många många år.

Jag tycker att man borde lösa problemet genom att införa avgiftsfri kollektivtrafik, vilket även kallas för nolltaxa, Kostnaden tar man via skattsedeln. Då betalar man efter inkomst, vilket är ett solidariskt sätt att finansiera kollektivtrafiken.

Nolltaxa skulle leda till en trevligare stad. Våldet skulle minska: i dag blir både chaufförer och kontrollanter misshandlade och hotade när de viserar biljetter. Den skulle också gynna miljön: i Tallinn upphörde bilismen att öka när nolltaxa infördes.

Köerna minskar kollektivtrafikens attraktivitet: alla måste gå på genom samma dörr och köerna kan bli långa. Med nolltaxa skulle man kunna gå på genom alla dörrar. Restiderna skulle bli kortare och förarna skulle få längre rast. I Stockholm är det problem med förarnas raster, där skulle ju nolltaxa funka perfekt!

Även de som inte åker kollektivt skulle tjäna på nolltaxa. När färre tar bilen skulle bilköerna minska, fler tunga vägtransporter med lastbil skulle komma fram i tid och så vidare.

Nolltaxa funkar perfekt i både storstäder och småstäder! I de växande storstäderna skulle man satsa på att göra kollektivtrafiken attraktiv genom att göra den avgiftsfri i stället för att lägga pengar på motorvägar. I Sverige finns det flera småstäder som infört nolltaxa, bland annat Avesta, där resandet ökade med 80 procent samtidigt som koldioxidutsläppen i kommunen minskade med hela 40 000 kilo.

Vill man bli av med plankare kan man införa nolltaxa i stället för att bruka våld. Bland dagens partier har Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ drivit frågan.

The post För en avgiftsfri kollektivtrafik first appeared on Opulens.

PSYKOLOGI. Är bilismen satt på undantag, ett trafikslag som för var dag får sitt utrymme krympt för att ge plats åt cyklister och fotgängare? Pågår en kamp, ledd från storstädernas innerstadsbor, mot bilismen och det utrymme den tar?

Den sortens påståenden fördummar debatten på flera sätt. För det första är det svårt att hitta belägg i verkligheten. Ett illustrativt exempel är Norra länken, Stockholms största trafiksatsning på senare år till en kostnad av 9,3 miljarder kronor.

När man kör bil märks tydliga förbättringar av detta omfattande bygge. Tunnlarna under staden spar tid och ökar säkerheten, som det var tänkt. För cyklister, kollektivtrafikresenärer och fotgängare är de nya trafiklösningarna fascinerande nog sämre än tidigare. Den nya cykelbanesträckningen från Lidingö in till Stockholm kräver ett tidsödande kryssande över bilvägen och ringlar sig som ett tarmsystem där det råkade finnas utrymme över. En skitlösning. Likaså behöver den som tar bussen eller går från Gärdet för att besöka Kungliga Tennishallen numera gå över fyra (!) övergångsställen, mot tidigare ett.

Att de byråkrater som planerat Norra länken varit så blinda för behoven hos andra trafikslag än bilismen för oss till det andra skälet till varför påståendet om förföljda bilister är fördummande: Identitetspolitik förblindar, i trafiken som på andra områden.

Psykologiforskaren Ian Walker satt för några år sedan med ett konstigt forskningsresultat. Vita lastbilar tycktes vara farligare för cyklister än röda lastbilar. En person han redovisade resultaten för kom med den saknade pusselbiten. I Storbritannien är de flesta röda lastbilar Postens, och brevbärare cyklar ofta i tjänsten.

“Det passar in i idén som jag tittar på, att huvudproblemet med majoriteten av trafikanter är att de inte förstår behoven och beteendena som mindre grupper har. Så fort du har en grupp ur majoriteten som vet hur det är att vara i minoritetsgruppen, så förbättras beteendet. ” (The Psychologist nr 9 2012)

Detta förklarar flera underliga resultat, som att reflexvästar på brittiska cyklister vare sig minskar olyckor eller får bilister att hålla avstånd . Vår varseblivning handlar nämligen inte om synlighet så mycket som om förståelse. I brist på det senare blir cyklisterna för bilisten några som ”bara dyker upp”, oavsett hur många lampor och reflexer de har. I London får därför taxi- och lastbilschaufförer öva sig att cykla i innerstadstrafik.

Såvitt jag kan bedöma har Walker rätt. Jag tror att de som identifierar sig med ett trafikslag så mycket att de ser världen som en konflikt mot de övriga vanligtvis är sämre trafikanter; både cyklister som jagar endorfinkickar i full karriär utan tanke på att de gör det i en innerstad som kräver anpassning till trafikrytmen, och vresiga bilister som bekymmersfritt svänger höger utan tanke på cyklister på innersidan. Och jag vet tyvärr inga större trafikfaror än yrkeschaufförer, kanske till en del för att jag saknar den erfarenheten och inte förstår hur de tänker.

Walkers forskningsresultat har intressanta implikationer även utanför trafiken. De visar att majoriteten inte sällan bokstavligen är blind för minoriteters villkor, vilket tyvärr bara uppmuntrar denna majoritet att högljutt och utan hänsyn hävda sin rätt på andras bekostnad. Förståelse för andras situation ökar däremot snabbt vår sociala intelligens.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Trafik som identitetspolitik first appeared on Opulens.